Då medlemmarne af den konstituerande nationalförsamlingen förklarats icke valbara till lagstiftande församlingen, voro samtliga deputerade nya och med undantag af Paris' representanter tämligen okända män, många af dem voro ock mycket unga. Af den personliga parlamentariska erfarenhet, som vunnits i nationalförsamlingen och under de två och ett halft år revolutionen varat, kunde man således icke draga direkt gagn. Men de valde voro vana vid offentliga angelägenheter. Allra största delen af dem voro funktionärer valda af revolutionen, t. ex. märer, fredsdomare, medlemmar af de kommunala och departementala styrelserna. De hade på nära håll sett de kontrarevolutionära manövrerna, adelns intriger, de edsvägrande prästernas stämplingar och alla voro de uppriktigt tillgifna den nya ordningen och medvetna om de faror, som hotade den. Men de hade ingen klar och bestämd politik, och äfven om bland de 750 deputerade helt visst funnos åtskilliga dugande män, så bestod församlingen i sin helhet af relativt mindre betydande män. Och af de verkligt framstående har ingen ansetts kunna mäta sig med de yppersta i nationalförsamlingen.

Skulle lagstiftande församlingen förstärka den kungliga myndigheten eller skulle den tvärtom utveckla demokratin? Till en början föreföll den i af seende på kungligheten hysa en viss skuggrädsla och landsortsaktig lättstötthet. Hofvets tidningar skämtade med de nya lagstiftarne, som kommo »i galoscher och paraplyer». De voro nämligen nästan samtliga utan förmögenhet, och den förut omtalade Mirabeau-vännen grefve la Marck påstod föraktfullt och hånande, att nitton tjugondelar af dem icke hade annan utrustning än just galoscher och paraplyer och att allas sammanlagda årsinkomst af fastigheter icke uppginge till mer än 300,000 livres; det skulle alltså, som en lätt division visar, icke vara mer än 400 livres pr man. Hoftidningarna läto ock församlingen tydligt förstå, att frånvaron af nästan all aristokrati gjorde den vådligt löjlig. Lagstiftande församlingen hade den svagheten att taga illa vid sig af dessa pikar och sökte antaga, såsom alla dess talare sade, en »imposant attityd», en »imposant karaktär».

Men i stället för att söka denna »imposanta karaktär» i en fast lagstiftning, i beslutens kraft och konsekvens, fäste den sig i början vid tämligen barnsliga etikettfrågor. Vid ett af sina första sammanträden upphäfde den det ceremoniel, som nationalförsamlingen uppgjort för förbindelserna mellan lagstiftande församlingen och konungen. Den beslöt, att man icke längre skulle kalla konungen »ers majestät», då det endast funnes två slags majestät, folkets och Guds. Den bestämde därjämte, att konungen icke skulle få sitta i en förgylld stol, som vore högre än presidentens, utan i en alldeles likadan.

Men då dessa barnsliga beslut framkallade stor uppståndelse bland den parisiska bourgeoisin och då nationalförsamlingens förra deputerade funno det skandalöst och jämrade sig däröfver samt papperen föllo på börsen helt hastigt vid oron för en konflikt mellan representationen och konungen, blef lagstiftande församlingen mycket förskräckt. Den upphäfde sitt beslut, och de hetsiga deputerade från Gironde, som hade förledt församlingen till dessa demonstrationer, måste slå till reträtt.

Till president valde församlingen en högerman, Pastoret, som mottog konungen med ett blomsterströdt tal med många »ers majestät», och han gick ända därhän att påstå, att man hade ett behof af att älska sin konung. Ömsom uppstyltadt patetisk, ömsom sentimentalt rörd, antog församlingen icke alls under sina första dagar den »imposanta» karaktär, den hade eftersträfvat. Den uttänkte en mycket teatralisk ståt till den edsafläggelse, som alla deputerade skulle begå. En deputation af församlingens äldsta medlemmar skulle från arkivet afhämta konstitutionen. När de återkommo med denna heliga dyrbarhet, reste sig hela församlingen som vid en religiös högtidlighet. Det var den heliga förbundsarken, som passerade. Några föreslogo andaktsfullt, att så länge konstitutionen befunne sig hos församlingen, skulle ingen deputerad få ordet, liksom man icke talade, då konungen vore tillstädes. Inför revolutionens heliga sakrament höfdes att iakttaga tystnad.

Lagstiftande församlingen lät dock icke förleda sig till detta något löjliga svärmeri. Men det väcktes en mängd mycket egendomliga förslag. Så t. ex. föreslog en, att vid edsafläggelsen de deputerade skulle hela tiden hålla handen på författningen; afbrötes för en sekund beröringen, skulle edens kraft vara upphäfd. Andra föreslogo, att trohetseden till konstitutionen, nationen, lagen och konungen skulle skrifven med stora bokstäfver stå öfver talartribunen. De moderata försökte på detta och andra sätt att af den mycket monarkiska författningen göra ett slags helig bok.

Men snart nödgade inbrytande och allvarliga svårigheter lagstiftande församlingen att afstå från dylika barnsliga ceremonier och se faran i ansiktet.

Partifördelning.

I partihänseende fördelade sig de 750 deputerade ungefär så: moderata eller högern 450, vänstern 300. Partiförhållandena voro dock, måste man alltid ihågkomma, fortfarande tämligen oklara och obestämda. Bland annat i följd af den allmänna motviljan i att gå i flock och farnöte och organisera sig i grupper och, äfven när sådant visade sig nödvändigt, att öppet tillstå det. De inbördes eftergifter, som en partibildning förutsätter, föreföllo som rent af något skamligt. Det var därför en mycket vanlig tribunfras att bedyra, att man icke tillhörde något parti; man följde endast sitt samvete. Det gick till och med ibland så långt, att det ansågs rent af opassande att offentligen förutsätta tillvaron af partier; en af församlingens presidenter förklarade uttryckligen, att han skulle kalla till ordningen enhvar, som talade om någon åtskillnad mellan vänster och höger. Till och med sådana män som Isnard och senare Danton protesterade högt och heligt mot att tillhöra något parti eller någon fraktion. Det var en hedersman, som var så principfast, att han den 10 oktober 1791 slog sig ner midt i salen för att göra tydligt för enhvar, att han hvarken hörde till högern eller vänstern. Därför affekterade talarne nu liksom förut i nationalförsamlingen att ge en helt personlig prägel äfven åt sådana uppträdanden, som de förut förberedt med sina vänner. Till och med en utskottsreferent vill ej gärna synas framträda som talande å kamraternas vägnar; han vill ge sig sken af att ha skrifvit sin rapport utan att ha rådfört sig med någon annan än sitt samvete. Någon partiorganisation, partiprogram och partidisciplin i enlighet med våra dagars begrepp har man därför icke att föreställa sig, då det är tal om partierna i revolutionens representationer, äfven om ledamöterna mer och mer af förhållandena drefvos att sluta sig tillsammans och gå i hop.

Här i lagstiftande församlingen var det den egentliga högern, som uppvisade mest sammanhållning och partiintressen. Själfva kallade de sig helst de konstitutionella rojalisterna. De voro 160 till antalet och röstade alltid tillsammans. Den s. k. centern bestod af 300 deputerade och hade antagit det pompösa namnet »de oberoende», men var en förvirrad och osammanhängande massa utan några rudiment till inre partiorganisation, i regeln röstade den med högern. Högerns ledare tycktes vara Vaublanc (senare en af Ludvig XVIII:s mest konservativa ministrar), Mathieu, Dumas, Ramond, Theodore de Lameth, Stanislaus de Girardin (Tillhörde i början vänstern, öfvergick sedan till högern, blef längre fram president i tribunatet, Napoleonanhängare, och slutligen medlem af liberala oppositionen under Ludvig XVIII och Karl X.) m. fl. Bland centerns män voro mest kända Pastoret, Bigot de Préameneu, Lacuée.

Ingen af högern och centern var anhängare af »ancien regime» eller motståndare till 1789 års grundsatser, men de ville alla, att hvad än konungen gjort och skulle komma att göra, han skulle få behålla all den makt författningen tillerkände honom. Det var feuillanternas politik, och partiet handlade under stark påverkan af feuillantklubben, där Barnave, Duport och bröderna Lameth nu angåfvo tonen. En tid voro Barnave och de andra ock konungens hemliga rådgifvare med ett visst inflytande, äfven om konungen och drottningen föraktade dem och förde dem bakom ljuset.

Af de 300 vänstermännen tillhörde icke mindre än omkring 280 den grupp, som kallade sig själf »de jakobinska patrioterna», men af motståndarne på spe: »brissotisterna», »Bordeauxboarne», fraktionen Guadet-Brissot. Af senare tiders historici, med Thiers och Lamartine i spetsen, ha de erhållit det ryktbara och vidt kända namnet girondister (les girondins), efter de deputerade från Gironde, som bland dem intogo en så framstående plats.

De återstående tjugu representerade den yttersta vänstern, kunna dock icke kallas Robespierrister i egentlig mening. Robespierre själf, som numera är allmän åklagare vid kriminaldomstolen i Paris, är icke längre deputerad och får nöja sig med att utöfva sitt direkta inflytande i jakobinklubben. Marat fortsätter sin upphetsande agitation i pressen och flygskrifter, men tillhör icke heller lagstiftande församlingen. Det gör icke heller Danton, hvari girondisterna ännu i slutet af 1791 ej vilja se annat än en demagog. Kordelierklubbens demokratiska idéer representerades af en icke sällan förlöjligad trio, Merlin de Thionville, Chabot och Bazire, som voro mer entusiastiska än inflytelserika talare. Till denna grupp hörde Robespierres senare medhjälpare Couthon.

Till en början tycktes hela vänstern ha blott en och samma politik, nämligen den att öfvervaka, återhålla och subordinera konungamakten, men snart uppstod en mera djupgående splittring i anledning af de stora debatterna i jakobinklubben i slutet af 1791 och början af 1792 i krigsfrågan, därvid girondisterna representerade den revolutionära chauvinismen. Den religiösa frågan bidrog ock senare att skilja dem åt.

Hos girondisterna hade flykten till Varennes väckt republikanska sympatier, och des voro redan 1791 och 1792 republikaner i själ och hjärta. Men då de äro medvetna om att landet icke är republikanskt, vilja de vara med om upprätthållandet af den monarkiska institutionen. De vilja endast reducera konungen till att vara presidenten för en republik. Följer konungen den riktning revolutionen utstakat, då må han behålla sin befattning och den honom tillkommande hedern, men kränker han eller kringgår han författningen, blir han, hvad den vältalige Vergniaud kallar, en tyrann Lysander, då må han afsättas.

Det är bland girondisterna man finner lagstiftande församlingens mest betydande män och förnämsta talare. Den 37-årige Brissot var deras mest inflytelserike ledare. Han hade ursprungligen varit advokat, men tidigt ägnat sig åt litterär verksamhet, gjorde utländska studieresor, skref reseskildringar från Amerika och England och grundlade vid revolutionens börj an tidningen»Le patriote français», som blef en af de förnämsta tidningarna och förskaffade honom hans popularitet. Han var en uppriktig anhängare af revolutionens grundsatser, idérik, handlingskraftig och kunskapsrik och lät i sina spekulationer sig icke hindras af någon fördom eller dogm. Men han var en orolig ande och öfverskattade sin förmåga som praktisk politiker och att genom som han trodde macchiavellistiskt sluga planer förinta kontrarevolutionära manövrer. Till girondisterna hörde också Voltaires, d'Alemberts och Turgots vän, »encyklopedisten» Condorcet (porträtt sid. 43). Han ägde icke Brissots inflytande och talang, men som skriftställare, tänkare och utskottsledamot intar han en bemärkt ställning i revolutionens historia. Fastän han var mycket tafatt som talare, kunde han knappast visa sig på tribunen, utan att framkalla en nästan religiös uppmärksamhet, och nedstiger sällan därifrån utan applåder och ovationer. Hans karaktär och hans lif kastade glans öfver hans något dunkla ansikte och svaga röst. Man kunde icke utan rörelse se och höra denne mänsklighetens apostel.

En af hans kolleger tolkar på följande sätt den personliga beundran nästan alla hyste för honom: »Det är omöjligt, att någon rättrådig man, om han närmare lärt känna Condorcet, icke särskiljer honom från alla dessa förmenta filosofer och fåfänga författare, som slogo sig på revolutionen liksom på en karriär till lycka och ära, öfvertygade som de voro att lyckliga chancer skulle falla på kvickhetens och talangernas lott. Jag vill säga än mera: Bland de frejdade vetenskapsmän, bland de personligheter af hvarje stånd och funktion, som ägnade sig åt arbetena och farorna af en ädel reformation af seder och lagar och som hälsade riksståndens sammanträdande som den första dagen af en ny tid, var det ingen, som visade sig renare från hvarje egennyttigt intresse, friare från hvarje fördom, mer främmande för alla intriger, oåtkomligare för hvarje passion, än den blygsamme Condorcet. Som en gärd till det fosterland han tillbad, den mänsklighet, han ännu mer älskade, hembar han den mest okonstlade karaktär, den mest fulländade förnuft och en oegennytta, så naturlig och så föga reflekterad, att den hos honom mindre var en dygd än en instinkt.» Och Barère, som senare blef en af dem som proskriberade honom, kunde icke afhålla sig från denna hyllning: »Efter Sokrates har det icke funnits en filosof, som gjort mer godt, varit mer fördragsam, mer vän af mänskligheten och beskyddare af dess rättigheter.»

I lagstiftande församlingen var departementet Gironde representeradt af tolf deputerade. Bland dessa bildade Vergniaud, Guadet och Gensonne en lysande trio, som ställde de andra i skuggan, ehuru några af dem vid flera tillfällen utmärkte sig i talarstolen. Den ypperste vältalaren var Vergniaud och han blef i detta af seende jämförd t. o. m. med Mirabeau. Han var endast ett år äldre än Brissot och af borgerligt ursprung, hade i sin ungdom fått mottaga hjälp af Turgot, som varit vän till hans far, och ägnade sig slutligen åt advokatverksamhet, men hängaf sig därjämte mycket åt vittra idrotter. I det följande blir här och hvar tillfälle att ge en föreställning om hans lysande vältalighet, men här må nämnas något om ett för honom karakteristiskt drag, som väsentligt ingick i hans originalitet. Nämligen den plötsliga omkastningen från indolens till eld, geniets hastiga tension efter en fullständig afslappning. Han arbetade vanligen endast ryckvis, när en brutal nödvändighet skingrade hans drömmerier, när han kände sig lifligt berörd af en orättvisa eller sporrades af en fara. Då vaknade med ens hans utomordentliga egenskaper, han tänkte febrilt och fort, gjorde mycket på kort tid. Det var som en kris, som urladdade sig på tribunen. När han steg ned från densamma återfann man den hvardaglige Vergniaud, apatisk, öfverseende, snarare fatalist, än oförutseende, utan hat mot personer, utan fruktan för hvad som hände. Han åsåg revolutionens drama som en åskådare från sin stol. Ingen var verksammare än han i de ögonblick, då han förberedde sina tal och då han höll dem, ingen var mera bekymmerslös i de talrika mellanakterna i hans politiska lif. Han tycktes anse sin roll vara att tala från tribunen. När han icke talade längre, betraktade han sig som en skådespelare i kulisserna och såg på huru de andra spelade, utan att sufflera och utan att applådera, som om hans uppgift vore slut. Han vaknade upp som ur en dröm för att plötsligen låta höra en upphöjd och poetisk vältalighet, kastar liksom långtifrån sig med en häftig ansträngning all tyngd och alla tröghetselement i sin natur, blir sublim och förskräcklig, väcker vrede och kärlek och öfvertar ledningen af tragedin, som han nyss lyssnat till som åskådare och hvari han nu innehar första rollen. När den stora dagen kom, öppnade han sin inspirations hemlighetsfulla källor, som då voro öfverfulla, och öste därur med fulla händer de stora tankarna, de vackra bilderna, all sin vältalighet. Medan han skrämde eller gycklade, hade hans verk liksom kristalliserat sig af sig själf djupast i hans inre.

Den märkligaste talaren bland girondisterna näst Vergniaud var helt säkert Guadet: Han var ett par år yngre och också advokat. Han var lifligare, smidigare och handlingskraftigare samt alltid redo att bestiga tribunen och taga upp striden. Om Vergniaud var lagstiftande församlingens Mirabeau, kan man säga, att Guadet var dess Barnave. Men mellan dem var intet personligt hat eller något slags rivalitet, huru olika de än voro till karaktär och talang. Guadet var aggressiv och lidelsefull, afskydde uppriktigt sina motståndare och sökte göra dem största möjliga skada. Jämte Brissot var han den mest hatade af girondisterna och äfven den mest fruktade.

Den tre år yngre Gensonné, som också var advokat, var äfven en af de mest bemärkte. Han var värdig och högtidlig och åtnjöt stort anseende på grund af sin oegennyttiga karaktär och grundliga kunskaper. Han talade föga och sparade sig till de större tillfällena.

Madame Roland.

Poeterna ha framställt girondisterna som grupperade kring madame Roland, mottagande af henne redan vid sitt framträdande på scenen sin oratoriska inspiration och tanken på och kraften att bilda ett parti. Hvad som redan är sagdt om den allmänna obenägenheten och oförmögenhet för partiorganisationer vederlägger detta. De hade visserligen befryndade likheter i temperament och bildning och sociala instinkter och hade en hel del politiska tendenser gemensamma, men voro dock icke fullt samstämmiga i politiskt afseende. Det var snarare Brissot, som var partiorganisatören, om man skulle kunna tala om en sådan. Han var nämligen den som ursprungligen sammanförde Girondes deputerade, Guadet, Vergniaud och Gensonné, med Condorcet, mären i Paris Pétion och madame Roland. De nämnda tre hade vid sin ankomst sökt upp Brissot och de kommo öfverens om att vara tillsammans och resonera om de förestående förhandlingarna. Snart råkades de nästan dagligen vid en soaré, en middag, en frukost etc.

I girondisternas lifliga umgänge blefvo sammanträffandena hos familjen Roland de betydelsefullaste. Mannen Roland, som var född 1754, hade varit »inspecteur des manufactures» i provinsen Lyon och medlem af municipalförvaltningen i Lyon samt hade af denna skickats till Paris för att hos nationalförsamlingen utverka hjälp i anledning af Lyons svåra finansiella belägenhet. Han var en hygglig och redbar man, men tämligen ordinär som begåfning och intelligens.

Men hans hustru, Marie-Jeanne Phlipon, var en desto ovanligare begåfning och i girondens historia finns ej ett namn mer frejdadt än madame Roland. »Bland den franska revolutionens kvinnor står hon såsom den märkvärdigaste vid sidan af Marie Antoinette, men såsom hennes motsats, representanten för friheten och humaniteten i den tid, som randats, gent emot representanten för despotismen och oförnuftet i den tid, som gått.» Hon hörde till de icke få af den tidens kvinnor, som från ungdomen genom läsningen af Plutark och Rousseau blifvit lågande för frihet, medborgaranda och hjältedygd; kraftigare än många andra hade hon tagit parti för revolutionen och utvecklat sig till äkta manlighet med en tillsats af Rousseauiskt svärmeri. Till den ingripande roll, hon hann att spela i revolutionens historia, och till hennes personlighet återkomma vi här och hvar i det följande,

Det var Brissot, som ursprungligen så att säga organiserade madame Rolands inflytelse. När makarna Roland kom till Paris i februari 1791, var det nämligen han som sammanförde dem med de deputerade af den yttersta vänstern, som redan voro ryktbara, såsom Pétion, Robespierre och Buzot. Snart sammanträdde ett slags liten politisk kommitté fyra gånger i veckan hos madame Roland, nästan så länge som nationalförsamlingen räckte, eller till midten af september, då makarne Roland återvände till Lyon. Roland återkom emellertid redan i december och bragtes genom Brissot i beröring med dennes vänner inom lagstiftande församlingen. Han var ofta i jakobinklubben och valdes till medlem af dess korrespondenskommitté och var mycket nitisk som sådan. Ett par månader senare funno hans vänner bland girondisterna honom lämplig till inrikesminister och genomförde hans utnämning. Hans hustru, kunde där inspirera den ministeriella politiken. Hon gaf ofta middagar för sina vänner, d. v. s. ministrarne och de girondistiska deputerade, talrika middagar, där det knappt var tal om annat än offentliga angelägenheter. Konseljsammanträden höllos i hans och i hennes närvaro. Hon blandade sig visserligen icke i diskussionen, satt oftast vid sitt skrifbord, skref bref och tycktes vanligen upptagen af något annat, men icke ett ord af hvad som sades undgick henne. Sin man, med hvilken hon gift sig icke egentligen af kärlek men af aktning och resonemang, ledde hon helt och hållet, men hvad vännerna beträffar, hade hon mera inflytande på deras sätt och tycken, deras känslor i allmänhet än på deras politiska idéer. För sina teorier, sina oratoriska ämnen hade de icke henne att tacka. Men på girondisternas taktik och först och främst på deras syn på motståndarne kom hon att utöfva ett stort inflytande. Hon ingaf sina vänner och alla de politici, som samlades i hennes hem, en utomordentlig beundran; de talade om henne med vördnad och utan det lätta galanteri, som den tiden annars var så vanligt i fråga om damer.

Innan nationalförsamlingen åtskildes, hade den låtit sig angeläget vara att reglementera på förhand den nya lagstiftande kårens verksamhet, och dess reglemente blef nästan detsamma som nationalförsamlingens. Församlingen uppdelade sig i byråer och tillsatte kommittéer eller utskott, hvilka kommo att spela en betydande roll. Särskildt var det fallet med »comité de surveillance» (öfvervakningskommittén) och den diplomatiska. Liksom nationalförsamlingen bedyrade lagstiftande församlingen sin vördnad för maktfördelningsprincipen, som ju äfven blifvit en af den nya författningens ledande grundsatser, men för att försvara revolutionen mot konungen, måste lagstiftande församlingen förgripa sig på den verkställande maktens attribut. Så t. ex. utnämnde den i mars 1792 en extraordinär kommission för att föreslå de lämpligaste medlen till lugnets återställande i riket. Tillfälligt suspenderad under girondistministären, kom denna kommission att på sätt och vis utgöra förspelet till den roll, som allmänna välfärdskommittén hade under konventet. Dessutom skickade den vid flera tillfällen till departementen och arméerna kommissarier, som de utsett bland sina medlemmar.

Liksom nationalförsamlingen höll lagstiftande församlingen sina sammanträden i Tuileriernas ridhus eller manege. Salen var aflång; de medlemmar, som sutto längst bort, hörde dåligt och sågos icke af presidenten. Förhandlingarna voro fortfarande offentliga, men på åhörarläktarna voro en del platser reserverade. Och genom att förbehålla dem åt sina vänner och meningsfränder sökte medlemmarne skapa en motvikt till de öfriga åhörarne, hvaraf majoriteten oftast var ännu mer till vänster om församlingen. Man arbetade strängt, sammanträdena pågingo i allmänhet fem timmar på förmiddagar och tre timmar på eftermiddagar. Därtill kom utskottsarbetet. Följden blef att ofta voro ett stort antal medlemmar frånvarande. Medlemmarne uppburo 18 francs om dagen, hvilket var samma arfvode som medlemmarne af nationalförsamlingen hade uppburit.

Innan vi öfvergå till de frågor, som förnämligast satte sin prägel på lagstiftande församlingens förhandlingar, må något nämnas om dess lagstiftningsarbete. Trots alla strider och svårigheter utförde den under det år, den var samlad, icke så litet arbete och förberedde ganska mycket.

Obligatoriskt civiläktenskap infördes; de som önskade kunde därtill foga kyrklig vigsel, men därmed hade icke staten att skaffa. Män fingo gifta sig redan vid 15 års ålder, kvinnor vid 13, men innan 21-års-åldern var uppnådd, kräfdes faderns samtycke. De kommunala myndigheterna skulle föra protokoll icke blott öfver äktenskap, utan också öfver födelser och dödsfall; det blef det s. k. civilregistret. Rätten till skilsmässa blef också införd. Ett äktenskap kunde numera få upplösas dels efter öfverenskommelse i godo, dels på den ena makens önskan på en mängd angifna grunder och bland dessa var lynnenas bristande öfverensstämmelse. Den nya lagen motiverades sålunda: Rätten till skilsmässa följer af den personliga friheten; denna skulle vara förlorad, om man inginge en oupplöslig förbindelse.

Nationalförsamlingen hade icke medhunnit att ge landet ett undervisningssystem, utan öfverlåtit det åt framtiden och inskränkt sig till att i författningen införa en generell princip (se sid. 326) och att några dagar före sin upplösning låta sig föreläsas ett af Talleyrand utarbetadt principbetänkande i skolfrågan. Enligt detsamma skulle finnas en offentlig skola, kostnadsfri för alla, men icke obligatorisk, och för det stora flertalet skulle undervisningen fortgå endast till åttaårsåldern; religionsundervisningen skulle bevaras. Lagstiftande församlingen hänsköt skolfrågans behandling till ett utskott på 24 ledmöter, och å dess vägnar framlade Condorcet en vacker och omfattande plan för ordnandet af den offentliga undervisningen. Genom en tragisk symbolism kom krigsförklaringen emellan och afbröt förslagets behandling. Det är vetandets och förnuftets stora klarhet, det adertonde århundradets ljus, som han vill meddela alla sinnen. Här är icke fråga om konstituerandet af någon oligarkisk lagstiftning. Han gör ingen skillnad mellan »aktiva» och »passiva» hjärnor. Det skall helt visst bli grader i undervisningen, motsvarande skillnaden i behof och lefnadsvillkor, men ingen medborgare, intet barn af en medborgare skall genom sin fattigdom hållas afstängd från det stora klara ljuset. Primärskolan skall från första stund stå öppen för enhvar.

Talleyrands rapport hade varit nationalförsamlingens ståtliga intellektuella testamente. Det var Condorcet, som ur Talleyrands hand mottog facklan, och lågan blir plötsligen ännu större och högre. Afståndet mellan Talleyrands rapport, uppläst i nationalförsamlingen september 1791, och Condorcets rapport, uppläst i lagstiftande församlingen i april 1792, utgör ett mått på revolutionens, demokratins och den fria tankens snabba framsteg. Liksom Talleyrand vill Condorcet, att undervisningen skall vara allmän, och att ett visst minimum af vetande tillförsäkras alla och enhvar, och skola sedan däröfver höja sig ännu högre kunskaper. Liksom Talleyrand vill han icke, att människoanden skall fjättras, och han förutser för densamma ändlös utveckling, men med ännu djupare och afgörande tonfall än Talleyrand talar han om jämlikheten i uppfostran och människosläktets obegränsade perfektibilitet. Och det program han uppdrar för folkens uppfostran och undervisning är i mångt och mycket efterföljansvärdt men oförverkligadt, ännu i våra dagar.

»Vi ha slutligen beaktat, säger han bl. a., att undervisningen icke får öfverge individerna i det ögonblick, då de lämna skolorna, att den bör omfatta alla åldrar, att det icke finnes någon ålder, då det icke är nyttigt och möjligt att lära, och att denna andra undervisning är så mycket nödvändigare, som den i barndomen varit inskränkt inom trängre gränser. Det är också en af orsakerna till den okunnighet, hvari de fattigare samhällsklasserna nu äro försänkta; de sakna mindre möjligheten att bekomma en första undervisning än den att bevara förmånerna däraf.

Vi ha icke velat, att en enda människa i riket hädanefter skall kunna säga: Lagen tillförsäkrade mig en fullständig jämliket i rättigheter, men man vägrar mig medlen att lära känna dessa rättigheter. Jag bör endast vara beroende af lagen, men min okunnighet gör mig beroende af allt som omger mig. Man har visserligen lärt mig i min barndom hvad jag behöfde veta; men då jag varit tvungen att arbeta för mitt lifsuppehälle, ha dessa första begrepp snart blifvit utplånade, och det enda jag har kvar är smärtan att i min okunnighet förnimma icke naturens vilja, men samhällets orättvisa.

Vi ha trott, att den offentliga makten borde kunna säga till de fattiga medborgarne: Edra föräldrars tillgångar ha ej kunnat förskaffa er annat än de mest oundgängliga kunskaper, men man tillförsäkrar er utvägar att både bevara och utvidga dem. Om naturen gifvit er talanger, kunnen I utveckla dem, och de skola icke gå förlorade hvarken för er eller fosterlandet.

Undervisningen bör alltså vara universell, d. v. s. omfatta alla medborgare. Den skall fördelas med den likhet, som tillåtes af de nödvändiga kostnadsbegränsningarna, af befolkningens territoriella fördelning och den mer eller mindre långa tid, barnen kunna ägna däråt. Den bör i dessa olika grader omfatta hela systemet af mänskliga kunskaper och underlätta för människorna i alla lifvets åldrar att bevara sina kunskaper och förvärfva nya.

Slutligen bör ingen offentlig myndighet ha makt eller ens förtroende att förhindra utvecklingen af nya sanningar eller undervisningen i nya teorier, som strida mot dess enskilda politik och dess tillfälliga intressen.

I fråga om de första graderna af undervisningen tillerkänner Condorcet ett mycket stort inflytande åt naturen, åt de politiska myndigheterna; municipalstyrelserna skola ha mycket att säga vid läraretillsättningarna, och läroböckerna för primärskolorna skola redigeras efter den bästa undervisningsmetod, som vetenskapen anger, och enligt de af författningen helgade grundsatserna för frihet, jämlikhet, sederenhet och hängifvenhet för det allmänna.

Men beträffande den högsta graden eller hvad som skulle motsvara hvad vi nu kalla universitets- och den akademiska högre undervisningen, är det vetenskapen, som så att säga rekryterar sig själf utan annan kontroll än den upplysta europeiska opinionen. Condorcet är framför allt mycket angelägen om bevarandet af kritikens frihet och människotankens ändlösa expansionsförmåga, och om hvad man med ett mera modernt uttryck skulle kunna benämna beaktandet af idéernas och sanningarnas ständiga relativitet.

Synnerligen betecknande härför är hvad Condorcet yttrar om den nya författningen och rättighetsförklaringen, som han icke vill omge med samma ofelbarhetsnimbus, som Talleyrand på sätt och vis tycktes benägen att göra.

»Hvarken franska författningen, säger Condorcet med eftertryck, eller ens rättighetsförklaringen skall framställas för någon klass af medborgare som lagtaflor nedkomna från himmelen, hvilka man bör tillbedja eller tro. Hänförelsen för dem skulle icke grundas på fördomar på vanor från barndomen, och man skall kunna säga till medborgarne: Denna rättighetsförklaring, som på en gång lär er hvad ni ären skyldiga samhället och hvad ni ägen rätt att fordra af det, denna författning, som ni bören försvara med ert lif, de äro endast en utveckling af dessa enkla, af naturen och förnuftet dikterade grundsatser, hvilkas eviga sanning ni inhämtat under edra första år. Så länge det skall finnas människor, som icke enbart lyda förnuftet, som mottaga sina åsikter från en annan, skola förgäfves alla bojor ha krossats och dessa beställda åsikter skola förgäfves vara nyttiga sanningar; människosläktet skall icke dess mindre förbli fördeladt i två klasser, deras som kunna gifva skäl för sin mening och deras som tro, herrarnes och slafvarnes.»

Det heter på ett annat ställe i samma program:

»Ni ären skyldiga den franska nationen en undervisning, som står i nivå med adertonde århundradet, med denna filosofi, som, i det den upplyser den samtida generationen, redan förbereder och föregår det öfverlägsna förnuft, hvartill människosläktets nödvändiga framåtskridande kallar de kommande generationerna. Sådana ha varit våra principer, och det är i öfverensstämmelse med denna filosofi, som är fri från alla bojor, frigjord från hvarje auktoritet, från alla gamla vanor, som vi ha valt och klassificerat ämnena för den offentliga undervisningen.»

»Det är», säger Jaurès, »alltjämt samma ståtliga vädjan till alla tankens krafter; det är ett vidtomfattande och lugnt ljus, hvilket lockar fram otaliga frön och lofvar dem lifvets växande härlighet. Liksom solens skaparkraft påskyndar fallet af de sista vissna bladen genom att låta nya blad spricka ut, så skiljer revolutionens lifgifvande ljus från trädets stam den döda ståt, som sitter kvar från forna tiders löfsprickning och kallar fram nya knoppar. Drömmaren kan känna sig upprörd, då han ser de glänsande resterna från förgångna tider med dystert fall strös ned på marken, men det är lifvets unga krafter, som skola ensamma triumfera i den strålande etern.»

Men det är äfven genom mera bestämda drag och mera omedelbart värde, som revolutionens framsteg från Talleyrand till Condorcet visar sig. Icke minst i detta sammanhang kan det ha sitt särskilda intresse att se och jämföra Talleyrands och Condorcets olika ställning till frågan om religionens plats i den offentliga undervisningen. Som redan är nämndt, hade Talleyrand lämnat kvar religionen i skolan, liksom författningen lämnade den kvar i staten. Men han lät den dock icke tåga in i skolan som dess härskarinna, och det var icke den som hade att ge regler för lifvet; det tycktes vara lika mycket för att öfvervaka den som revolutionen tog den med. På tal om de »religionens elementer», som skola undervisas i primärskolan, säger Talleyrand: »Ty om det är en olycka att vara okunnig därom, är det måhända ett ännu större ondt att känna dem illa», Han ville, att revolutionen skulle sätta sin prägel till och med på katekesundervisningen. Men man har för öfrigt en känsla af, att för Talleyrand och nationalförsamlingen är rättighetsförklaringen den rätta katekesen. På det mest tydliga sätt häfdar man, att moralen icke bör deduceras fram ur de religiösa dogmerna, utan att den bör vara oberoende och gemensam för anhängarne af hvarje tro och bekännelse. Därigenom blir oaktadt »religionens element» revolutionens skola, sådan nationalförsamlingen tänker sig den, till sitt väsende en lekmannaskola:

»Man måste lära känna författningen. Rättighetsförklaringen och de konstitutionella principerna måste alltså för framtiden utgöra en ny katekes för barn, som skola undervisas däri äfven i de allra minsta af rikets skolor. Förgäfves har man velat smäda denna förklaring; det är i allas rättigheter, som enhvars plikter skola befinna sig.»

Och till och med i »skolorna för religionens tjänare» insmyger Talleyrand en rationalistisk tendens. »Det är en katolsk grundsats, att tron är en Guds gåfva, men det skulle vara ett egendomligt missbruk af denna princip att däraf draga den slutsatsen, att förnuftet bör betrakta sig som främmande för studiet af religionen, ty den är också en skänk af gudomen och den förnämsta ledare, som den beviljat oss till vår vägledning vid våra forskningar.»

Men äfven om således religionen var inknappad, begränsad och kontrollerad, så fortfor den dock enligt Talleyrands plan att ingå i undervisningssystemet. Condorcet däremot eliminerade alldeles bort den och reducerar den till ej annat än en privatsak.

»De moralprinciper, som läras i skolorna och instituten, skola vara sådana, som tillhöra lika alla människor, då de äro grundade på våra naturliga känslor och förnuftet. Författningen, som tillerkänner hvarje individ rätt att välja sin kult och uppställt en fullständig jämlikhet mellan alla Frankrikes invånare, kan alltså icke tillåta upptagandet i den offentliga skolan af en undervisning, som stöter bort en del medborgares barn och förstör likställdheten i samhällsförmåner och ger några särskilda dogmer en förmån stridande mot meningsfriheten. Det är alltså strängt nödvändigt att från moralen skilja principerna för hvarje särskild religion och icke i den offentliga undervisningen upptaga någon religionsundervisning.

Hvarje religion bör läras i templen af sina egna präster. Då kunna föräldrarna, utan hänsyn till hvilken tro de omfatta oeh hvilken uppfattning de än må ha om nödvändigheten af den eller den religionen, utan motvilja skicka sina barn till de nationella anstalterna, och den offentliga makten har då inkräktat på de enskilda samvetenas rättigheter, under förevändning att upplysa och leda dem. Hur viktigt är det för öfrigt icke, att grunda moralen på förnuftets grundsatser? Hvilka förändringar en människas åsikter än må undergå under lifvets lopp, skola ju de grundsatser, som äro byggda på denna grundval, alltid förbli lika sanna, de äro oföränderliga som förnuftet själft; hon skall ställa dem mot de försök, som måhända göras för att förvilla hennes samvete, och samvetet skall bevara sitt oberoende och sin rättskaffenhet och man skall icke längre upplefva detta sorgliga skådespel af människor, som inbilla sig uppfylla sin plikt, genom att kränka de mest heliga rättigheter, och lyda Gud genom att svika sitt fädernesland.

De som ännu tro på nödvändigheten att grunda moralen på en särskild religion böra själfva gilla denna skilsmässa, ty utan tvifvel är det icke moralprincipernas sanning, som de låta bero af sina dogmer; de tro endast, att människorna där finna kraftigare motiv att vara rättrådiga, och skola icke dessa motiv förvärfva ännu större kraft öfver hvarje sinne i stånd att reflektera, om de blott användas till att förstärka hvad förnuftet och den inre känslan redan påbjudit?

Kan man säga, att tanken på denna åtskillnad höjer sig alltför mycket öfver folkets nuvarande insikter? Nej, utan tvifvel ty då det gäller den offentliga undervisningen, skulle det att tolerera en villfarelse vara att göra sig medbrottslig däri; att icke stolt och tydligt gifva helgd åt sanningen skulle vara att svika den. Och äfven om det skulle vara sannt att politiska hänsyn ännu böra fläcka ett fritt folks lagar, äfven om denna försåtliga eller svaga doktrin skulle finna en ursäkt i denna stupiditet, som man finner ett behag att antaga hos folket, för att därigenom få en förevändning att bedraga eller förtrycka det, så kan då åtminstone undervisningen, som skall medföra den tid, då dessa hänsyn skola vara onödiga, icke annat än tillhöra sanningen enbart och bör helt och hållet tillhöra den.

Condorcet vill också, att icke blott skolan vore fullständigt åtskild från kyrkan, men denna första skilsmässa bör påskynda en fullständig skilsmässa mellan staten och kyrkan, en fullständig eliminering af religionen, som är inskränkt till de enskilda samvetena och förlorar all officiell karaktär. Men Condorcet inskränker sig icke till att befria undervisningen, till och med den primära, från allt religiöst inflytande, han inskränker sig icke till att sålunda officiellt underrätta folket, att den bör utanför religionen söka hämta alla grundsatser för det intellektuella, moraliska och sociala lifvet. Han förutser en folkundervisning mycket mer utsträckt och upphöjd, än Talleyrand och nationalförsamlingen tänkt sig. Enligt deras plan skulle, sedan barnen mellan sex och åtta år lärt sig läsa och skrifva, samhället icke längre bry sig om dem. Man trodde det icke vara möjligt att gå längre och därutöfver fördröja det otåligt afvaktade ögonblick, då bondefamiljen skulle kunna förfoga öfver barnet i jordbrukets tjänst och arbetarfamiljen kunna i de små hemverkstäderna eller i fabrikerna offra barnen åt industriarbetet.

Condorcet och lagstiftande församlingens undervisningsutskott hade högre syften för de fattiga barnen, särskildt för arbetarbarnen. Han indelar folkundervisningen i två grader: en primärskola för åldern sex till tio år och hvad man kallade sekundärskolan. Dessa sekundära skolor skola upprättas i städerna — på landet trodde man det ännu icke möjligt — och omfatta åldern från elfva till tretton år. Därunder skulle undervisning meddelas barnen i 1) de grammatikaliska element, som erfordrades för att tala och skrifva korrekt, samt Frankrikes och närgränsande länders historia och geografi. 2) Grunderna för handtverken, handelns praktiska element, teckning. 3) Utveckling af de viktigaste frågorna i det moraliska lifvet och samhällsvetenskapen jämte förklaring af de förnämsta lagarna och reglerna för öfverenskommelser och kontrakt. 4) Elementen i matematik, fysik och naturalhistoria med tillämpning på handtverk, åkerbruk och handel. Där tillfälle så erbjöde sig skulle undervisning meddelas äfven i något främmande språk.

Men därjämte ville Condorcet fortsätta uppfostringsverket hela lifvet igenom. Hvar söndag skulle läraren hålla en offentlig föreläsning tillgänglig för medborgare af alla åldrar.

Öfver denna egentliga folkundervisning vill Condorcet i hvarje departement ha s. k. institut, motsvarande hvad vi kalla ett högre läroverk. Deras salar skola stå öppna icke allenast för lärjungarne, utan ock för de åhörare, som vilja komplettera sin uppfostran. Dessutom skola lärarne en gång i månaden hålla en offentlig föreläsning. Alla medborgare kunna på detta sätt stå i ständig kontakt med sanningen, och liksom medborgarne böra soldaterna odla sitt förnuft och sin frihet. »I garnisonsstäderna skall man kunna ge uppdrag åt lärare i militär konst att hvar vecka för soldaterna hålla en föreläsning, hvars förnämsta uppgift skulle vara förklaringen af lagar och militära reglementen, att utveckla för dem deras anda och motiv, ty soldatens lydnad under disciplinen bör icke skilja sig från medborgarens undergifvenhet under lagen, den bör vara lika upplyst och påbjuden af förnuftet och fosterlandskärleken, innan den blir det af styrkan eller fruktan för straff.»

Medan Talleyrand ville koncentrera i Paris hela den högre vetenskapen och undervisningen, vill Condorcet ha äfven i landsorten flera universitet eller fakulteter. Hela denna undervisningsbyggnad skall allra öfverst liksom krönas af en »société nationale des sciences et des arts.»

Det var i synnerhet tre frågor, som satte sin prägel på lagstiftande församlingens tillvaro och som tidigt anmälde sig och vållade stora svårigheter. Det var frågorna angående emigranternas ställning, de edsvägrande prästerna och slutligen om förhållandet till utlandet.

Emigranterna, Gustaf III och Marie Antoinette.

Som redan är nämndt, hade strax efter Bastiljens eröfring grefven af Artois, prinsen af Condé och deras söner för hofpartiet, adeln och de högre prästerna gifvit signalen till flykten ur landet. Somliga af de första emigranterna hade begifvit sig ända bort till Canada, andra åter hade spridt sig till de förnämsta hufvudstäderna på kontinenten, men de förnämste såsom Broglie, Lambesc, Polignacs etc. hade slutit sig till de kungliga prinsarne, som funnit sin första tillflyktsort i Turin hos Amadeo III, som var svärfar till grefven af Artois. Där samlade sig ett helt ifrigt emigrantparti, som icke tänkte på annat än att äfven med våld återställa ancien régime i hela dess utsträckning. Stödjande sig på kungens af Sardinien arméer, löften från Wien och en armékår, som var förlagd i Katalonien, underblåste det oroligheter i södra Frankrike under förespeglingar att Lyon skulle bli landets hufvudstad i stället för Paris. Förgäfves fördömde Ludvig XVI offentligt emigrationens farliga sträfvan. Han fick till svar, att hans manifest inte innehölle hans verkliga tanke och att det tillhörde dem att tolka dem i öfverensstämmelse med monarkins intresse. Förgäfves skref Marie Antoinette bref på bref till sin bror, kejsaren i Österrike, eller till hans minister grefve Mercy och fördömde hvad hon kallade den turinska galenskapen samt förklarade, att kungen ur synpunkten af sin egen frihet fruktade prinsarnes seger, hvarför hon bönföll att man skulle hindra deras företag eller åtminstone icke understödja det. Hon vann härpå ingenting annat, än att de förflyttade sig från Turin till Koblenz, där kurfursten af Trier i början af 1791 ställde ett slott till deras förfogande. Hit förlades nu högkvarteret för den rojalistiska emigrationen, och härifrån leddes och organiserades ofta medelst direkt utskickade agenter alla de många kontrarevolutionära resningar och sammansvärjningar, som förekommo öfver hela Frankrike och som fingo sina förnämsta härdar i Vendée och södra Frankrike.

Med stor nonchalans för konungen och hvad han ansåg klokast och bäst organiserades i Koblenz samtidigt med en armé också en regering, som äfven skulle bli det Frankrikes man ginge att eröfra. Förre ministern Calonne (jfr sid. 34) åtog sig högsta ledningen både af finanserna och ordningsmakten. Som belöning skulle han vid den snart förestående restaurationen bli pär af riket och förste minister. Marskalk de Broglie öfvertog krigsministeriet. Man sålde på förhand privilegier och titlar och fördelade sinsemellan alla rikets värdigheter.

Att få till stånd en armé hade sina stora svårigheter. Det var visserligen inte ondt om officerare. Tvärtom, då så många af adeln hade emigrerat. Men samtliga dessa adelsmän gjorde, hvilken än deras ålder och erfarenhet vore och oafsedt om de voro sjuttioåriga gubbar eller skägglösa ynglingar, dock lika fullt anspråk på befattningar, värdiga deras namn. Däremot satt det rätt hårdt åt att få soldater, fastän man sökte värfva sådana öfverallt till och med öppet i Paris. Pengar fick man af kurfursten och en del andra europeiska furstar, men förslog det icke alls. Man fick ihop några tusen man, som förlades i Koblenz och närliggande städer, och det var dyrt att underhålla hela denna styrka. Infanteriet exercerade för preussiska eller svenska instruktörer, men fick använda käppar i stället för gevär. I afvaktan på de femtusen hästar, som Gustaf III skulle ge, bestod kavalleriet endast af lysande officerskadrer.

Men så kunde man yfvas så mycket mer öfver att man hade ett hof, med dess ministrar, kammarherrar och officiella mottagningar, dess kabaler, skvaller, afund och ömkligheter efter de höga förebilderna från Versailles. Ja, man kunde skryta till och med med två hof, då de båda kungabröderna sutto där med hvar sitt hof och hvar sin erkända mätress och så vidt möjligt den dåtida royauténs öfriga imposanta emblem. Vid dessa hof blef ingen mottagen, som icke med fyra adelsmäns vittnesbörd kunde bestyrka att han vore besjälad af de rätta ancien-régime-idéerna och önskningarna.

Louis Joseph de Bourbon, prins af Condé (f. 1736 d. 1818).

Till en början gick man i sin stora fåvitskhet och förväntade, att Ludvig XVI skulle komma och sätta sig i spetsen för emigranternas trupper. Man gjorde det så i juni 1791 vid flykten till Varennes och senare i november samma år. Då spred sig en dag i Koblenz ryktet, att han lyckats lämna Frankrike med en här på 100,000 man. Klockorna började ringa, och människorna samlades på gatorna, omfamnade hvarandra, skrattande och gråtande af rörelse öfver detta glada evangelium. Man skyndade till slottet för att höra om det verkligen vore sant och grefven af Provence bekräftade underrättelsen. Då pryddes staden med flaggor och fransmännen samlades i kyrkan till tedeum. Natten tillbragtes med förberedelser till afresan, men dagen därefter fick man veta, att alltsammans varit endast ett löst rykte.

Koblenz kallades »hofvet» eller »staden» och Worms »lägret». Vid slottet, där kurgrefven residerade, fanns nämligen en adlig militärkår, visserligen icke så talrik, men stående under befäl af prinsen af Condé, som upprätthöll en viss disciplin.

Motgången vid Varennes, som krossade förhoppningarna hos kungens parti, gaf fritt lopp åt prinsarnes och deras partis inbilskhet. Deras segervisshet delades af ledarne för nationalförsamlingens höger. I hederns och konungens namn uppmanade dessa alla aristokrater, som funnos kvar i landet, att bege sig till Koblenz och Worms. De som visade sig tveksamma och ej genast beredvilliga hotades med, att de skulle utstötas ur adeln och förnedras till de borgerliga klasserna. Kvinnorna blandade sig också i leken och skickade sländor till dem, som tycktes hågade att stanna. Det gällde ju endast en promenad öfver Rhenstränderna, inom fem, sex veckor skulle man vara åter med seger. Man behöfde bara visa sin panasch, en hvit näsduk, prinsens af Condé stöfvel och ett rep för sex livres att hänga revolutionens chefer i.

Till Sveriges konung Gustaf III satte man sin lit fullt och fast. Han hälsades som allas beskyddare. Marie Antoinette skickade till honom en värja af guld med inskriften: »Till de förtrycktas försvar», och prinsarne vädjade till honom i de mest floskulösa och fjäskiga ordalag. När Gustaf III var i staden, stodo tre gånger i veckan hundra kuvert vid hans taffel öppna för emigranterna. Denna hans gästfrihet kom mycket väl till pass för de många emigrerade adelsmän, som genom soldens uteblifvande voro försatta på svältdiet. Han betraktades och betraktade sig själf som kontrarevolutionens hjälte; en roll som gifvetvis synnerligen tilltalade hans teatraliska natur och fåfänga. Där han gick fram, sträckte kvinnor och barn ut sina armar emot honom och anropade honom om att återföra dem till deras fädernesland. Han, som franska hofvet fordom verksamt understödt och protegerat, skulle återgälda sin tacksamhetsskuld och samtidigt tillvinna sig och sitt land en ny ära. Efter att ha som Gustaf Vasa befriat Sverige från främmande våld eller inflytande, efter att som Karl XII ha slagit ryssarne, skulle det nu vara honom förbehållet att som Gustaf Adolf befria hela Europa från ett fruktansvärdt tyranni. Han ville förbehålla sig ensam äran af det kontrarevolutionära fälttåget och uppträdde som emigrationens höge beskyddare, bedref alla möjliga underhandlingar med makterna, sökte för det blifvande fälttåget engagera framstående utländska militärer etc.

När han i augusti 1791 återkom till Stockholm, var det med högburen panna och som den man, på hvilken hvilade äfven andra öden än det egna landets. Vid anläggandet af dessa sankt Görans-attityder som Frankrikes och franska kungafamiljens räddare försummade han icke heller att skydda sina egna undersåtar för den revolutionära smittan: tidningarna fingo icke kommentera eller omnämna något som försiggick i Frankrike. Ej heller fingo teaterföreståndare och förevisare af vaxkabinett för svenska ögon framställa något, som hade att skaffa med de franska demokraternas handlingar eller ens visa deras anletsdrag.

I stället för att minskas växte tvärtom kung Gustafs illusioner och lockade honom till nya oförsiktigheter, ända till dess han en vacker dag skulle till sin harm märka, att makterna voro betänkta att ingå sin koalition utan honom eller att han åtminstone finge afstå från sin sköna dröm om ymniga subsidier och öfverbefälet.

Man finner i de Fersenska brefven flera betecknande uttryck för Gustaf III:s missnöje med franska konungaparets hållning och med österrikiska kejsarens motsträfvighet att verkligen åtgöra något.

Så t. ex. förklarar Gustaf III i ett bref till Fersen i november, att franska konungens skamliga uppförande (närmast hans sanktionerande af författningen) hade på ett underbart sätt gynnat österrikiska kejsarens planer att draga ut på tiden och förhindra de andra makternas ingripande. Franska hofvets uppförande i feghet och vanära öfverträffade allt hvad man kunnat antaga. Men vida ledsammare vore ändå, att franska konungen, efter att ha så förnedrat sin värdighet, fortfarande sökte ställa hinder i vägen för de bemödanden, som af hans bröder och af de för dessa furstars öde och franska tronen uppriktigt intresserade makterna skulle kunna åtgöras till hans hjälp.

Det franska konungaparet satte sitt hopp till en kongress af makterna. Den skulle dels lägga band på emigranterna, hvilkas hetsighet man var orolig för och hvilkas ledare, de båda prinsarne, Marie Antoinette afskydde och fruktade, och dels skrämma och förvirra de revolutionära uppviglarne, hvarmed modet skulle återfödas bland de goda medborgarne, ordningens och monarkiens vänner.

Det bestämda och samstämmiga talet från alla Europas makter, skulle, om de stödde sig på en fruktansvärd armé, ha de lyckligaste påföljder, heter det i en franska konungens promemoria, som Marie Antoinette meddelar Fersen. Men själf ansåge sig Ludvig XVI hvarken kunna eller böra af sig själf göra om hvad han gjort. Först då majoriteten af nationen så önskade eller han tvunges därtill af omständigheterna. Och i detta fall måste han förvärfva popularitet och förtroende genom att handla i författningens anda. Genom att tillämpa den bokstafligt, komme man att ännu mer lära känna alla dess fel.

Gustaf III trodde dock icke alls på nyttan af en sådan kongress. Den kunde ha varit bra, innan franska konungen godkänt författningen och innan österrikiska kejsaren förklarat, att franska kungen därvid handlat i full frihet. Kejsaren skulle då nämligen kunnat genom en sådan kongress blifvit så engagerad och komprometterad, att han sedan skulle ha blygts att draga sig tillbaka, om han nu kunde blygas, tillade Gustaf III. Men numera låge åtgörandet endast hos vapnen.

Gustaf III:s gunstling och mellanhand Taube, åt hvilken emigranterna utlofvat en årlig pension på 80,000 livres efter den blifvande restaurationen, underlät icke att ett par dagar senare i ett bref till Fersen läsa en grundlig litania öfver kejsar Leopold i Österrike.

Han och hans ministrar hade bedrifvit hemliga underhandlingar med rebellerna för att ge Frankrike en sådan styrelseform, att han skulle komma åt att blanda sig in i dess angelägenheter. Han ville vara en medlare mellan konungen, drottningen och representanterna och på det sättet härska öfver landet, stycka det och alltjämt upprätthålla anarkin därstädes. Hans egen syster skulle vara den fördömde florentinarens första offer, om han däraf kunde draga någon fördel. Det vore en stor olycka, att franska konungaparet satte all sin förhoppning till honom; han bedroge dem skamligt. För att kunna vara franska konungaparet till någon verklig hjälp, måste man fullständigt utesluta kejsaren från all föregående kännedom om hvilka medel de andra makterna ville använda. Man skulle i stället låta konungen af Spanien, som chef för huset Bourbon, stå i spetsen för ett förbund, som dessutom skulle bestå af kungarne öfver Neapel och Sardinien samt Schweiz, Ryssland och Sverige. I spetsen för utförandet skulle stå kungen af Sverige, och de franska prinsarne skulle tjänstgöra som generallöjtnanter. Då man nu vore säker på Englands neutralitet, hade man ingenting att befara, och »florentinaren» (kejsar Leopold) blefve tvungen att, om han ville eller inte, sluta sig till förbundet eller hålla sig sig stilla, ty man behöfde bara genom Preussen ge honom en vink och han skulle inte våga annat.

Så fantiserade och projekterade storpolitiskt Gustaf III och hans förtrogne i november 1791, och genom Fersen blef Marie Antoinette på det mest enträgna sätt uppmanad och tillrådd att inrätta sitt och konungens handlingssätt i öfverensstämmelse därmed.

En månad senare vid jultiden lät Gustaf III genom Fersen tillställa franska konungen en längre promemoria. I densamma skildrar Gustaf III med stor utförlighet sin betydelsefulla roll vid igångsättandet och bedrifvandet af de kontrarevolutionära förhandlingarna suveränerna emellan. Promemorian innehåller åtskilligt psykologiskt belysande för kung Gustafs beskäftiga nit och arrangeringslust à la teaterregissör.

Han hade ju af alla Europas suveräner befunnit sig närmast skådeplatsen för alla dessa horrörer, man dittills upplefvat. Vid de största motgångar vore enda utvägen den att icke bli modfälld. Därför hade han efter olyckan vid Varennes icke tvekat att ge tydligt uttryck åt sina känslor och ställa sig i bräschen, för att sålunda nödga de andra suveränerna till åtgärder, som ådagalade deras känslor och imponerade på rebellerna. Han berömde sig af sitt bref af den 27 juni, som offentliggjorts och väckt sådant uppseende, och af att han återskickat oöppnad konungens tillkännagifvande om författningens antagande, samt förklarade att han tidigt tillrådt Ludvig XVI:s broder, »Monsieur», d. v. s. grefven af Provence, att antaga regenttiteln i det dubbla syftet att skrämma de upproriska och förhindra de främmande makterna att inlåta sig på några underhandlingar med dem. För att med ny energi beväpna sina verkliga vänner och uppegga deras nit, borde nu Ludvig skrifva till kungen af Preussen och ryska kejsarinnan, och proponerade Gustaf icke blott, att han skulle fortskaffa brefven, utan ock, om det fölle sig lägligare, kommentera dem och få fullmakt att bedrifva underhandlingar, hvarjämte han t. o. m. bifogade förslag till formulering både af bref och fullmakt. Gustaf III erbjöd sig ock att fortskaffa den protest, franska kungen om igen borde aflåta och som skulle gälla den våldsamhet, hvarmed man aftvingat honom sanktionen af den 14 september (d. v. s. af författningen och dess edfästande; jfr sid. 332), samt därför vore daterad samma dag. Men nödvändigast och det enda ofelbara medlet att återställa franska konungens anseende och ställning vore dock att konungen flydde ut ur landet. Därvid borde han taga vägen sjöledes till England, medan drottningen och Dauphin borde taga en annan väg. Sedan hade hans värja, hans vänners vapenmakt och hans trogna undersåtars mod att fälla utslaget. — Öfverhufvud skramlar kung Gustaf mycket gärna och ofta med sabeln i denna promemoria och i sina samtida bref till Marie Antoinette. — »Från och med det ögonblick Frankrikes konung fattat det ädla beslutet att hänge sig åt sitt hus och sitt fosterlands sak och att riskera allt för att återvinna sin frihet, bör han också besluta sig för att icke längre erkänna något af hvad som försiggått i Frankrike sedan riksståndens sammanträdande 1789, utan betrakta sig som på nytt beklädd med all den myndighet och de rättigheter, som öfverflyttades på honom med Ludvig XV:s krona, handla i öfverensstämmelse och anse sig vara i samma läge som Henrik IV efter Henrik III:s död eller Karl VII efter Karl VI:s död och följaktligen endast tänka på medlen att ur usurpatörernas händer återeröfra sitt rike och betrakta och behandla dem på samma sätt som Henrik IV behandlade Mayenne och ligan eller som Karl VII behandlade hertigen af Bourgogne och engelsmännens anhängare.» När han väl vore i säkerhet, skulle han protestera, annullera och proklamera i stor utsträckning och efter närmare af Gustaf III meddelade detaljerade anvisningar.

Men kung Gustaf sträckte äfven sin kollegiala omsorg till uttänkande af en detaljerad instruktion för kung Ludvig att följa, innan han skulle kunna afkasta masken och uppträda som domare och bestraffare. Denna, som kung Gustaf helt visst antog, mycket macchiavellistiskt verksamma instruktion gick därpå ut, att »Hans mycket kristna, majestät» skulle icke blott alltjämt sanktionera allt hvad representationen framställde för honom, utan ock därjämte så mycket som möjligt byta om ministrar, i synnerhet försvarsministrarne, för att genom dessa talrika förändringar åstadkomma den största möjliga förvirring inom försvarsdepartementen och öka långsamheten och värdelösheten af försvarsförberedelserna. Till ministrar skulle han välja de för massan mest behagliga och på samma gång de mest okunniga personer. Rebellernas våldsamma angrepp mot ministrarne kunde tjäna till förevändning för deras afskedande. Genom att på detta sätt visa sin undfallenhet för den allmänna opinionen skulle kungen ännu tydligare lägga i dagen kraftlösheten af den s. k. verkställande maktens medel. Just när han stode i begrepp att echappera, skulle han genom någon förevändning göra sig af med storsigillbevararen, utrikes- och krigsministrarne, samt för all del inte glömma att taga med sig statssigillet. Därigenom skulle nämligen ökas stagnationen och de första ögonblickens bryderi.

Promemorian slutar med följande rojalistiskt salvelsefulla tirader: »Konungen (Gustaf III) skulle betrakta som den skönaste dagen i sitt lif, om han kunde med sin person eller sina råd bidraga till att draga Frankrikes konung och franska monarkien ur det sorgliga tillstånd, hvari de äro försänkta. Människornas blickar och insikter äro begränsade, de kunna endast döma efter den erfarenhet och de exempel, historien ger, och ofta fördärfva tillfälligheter de bäst kombinerade planer; men konungarne äro skapade för att befalla och genom sin fasthet påverka händelserna, när deras stater äro hotade däraf, och plikten kallar dem att uppoffra sig för eftervärlden; de få icke tveka, och i dessa fall äro de farligaste utvägar de säkraste.»

Fåfängligheten i sinnelaget och oförmågan att uppfatta situationen och tidens strömningar skimra fram mellan och på raderna af denna promemoria. Än mer skulle händelserna snart belysa fåfängligheten och förgängligheten af dessa högtflygande hugskott och projekt.

I Frankrike hade man med växande harm och oro sett emigranternas sammanskockning i Rhentrakterna. Man var öfvertygad om att de under hemliga underhandlingar med konungen och de utländska makterna stämplade mot Frankrike. Lagstiftande församlingens uppmärksamhet blef ock tidigt och lifligt tagen i anspråk häraf. Girondisterna, i synnerhet Brissot och Vergniaud, togo ledningen af debatterna i denna fråga.

Den sistnämnde gaf en liflig skildring af emigranternas manövrer utomlands.

»Se, huru de vid edra gränser äro i farten åt alla håll, i Tyskland eftersträfva de edra krigsförråd, rekrytera midt ibland eder manskap och hästar, suga till sig eller åtminstone skrämma bort edra reda pengar. Se, huru de i det inre af riket stå i förbindelse med orostiftande och snikna präster, som dela deras hat och brinna som de af hämndbegär. Det är från denna olycksbringande koalition, som utgå och utbreda sig på landsbygden hat och split, resningar och blodbad. Genom sin skicklighet att sprida sina brottsliga förhoppningar, uppmuntra de de upproriska, som slutit sig till deras tvister, skrämma öfver till sitt parti de karaktärslösa människor, som alltjämt se det rätta på styrkans sida, försänka de goda medborgarne i en pinsam ovisshet och uttrötta oupphörligt den allmänna krediten genom den ostadighet, som de påtrycka riket.»

Men han lade i dagen på samma gång ett öfverlägset förakt för dessa »lika löjliga som oförsynta uppviglare, som pryda sin brottsliga sammanslutning med det bisarra namnet »det yttre Frankrike». För hvar dag som går uttömmas deras tillgångar; ökningen af deras antal drifver dem endast desto snabbare mot den mest absoluta brist på alla existensmedel, den stolta Katarinas rubler och Hollands millioner förspillas på resor, underhandlingar och förvirrade förberedelser och förslå icke dessutom till den pomp och ståt, resningens chefer utveckla. Snart skall man få se dessa öfvermodiga tiggare, som icke kunnat acklimatisera sig på jämlikhetens mark, i skam och nöd försona sitt brottsliga högmod och vända tårfyllda ögon mot det fosterland de öfvergifvit. Men när deras raseri, som är starkare än deras ånger, drifver dem med vapen i hand mot detta fosterlands område, huru skulle då, om de icke hafva något stöd hos de främmande makterna, om de äro öfverlämnade åt sina egna krafter, af deras företag kunna varda något annat än en ömklig parodi på titanernas, äfventyradt af yrande pygméer.»

Men om man vill på allvar hejda emigrationen och kväfva den rebelliska andan, måste man, säger Brissot, ändra system och ingripa mot »de stora brottslingarne», emigrationens chefer. Dit hade man då att hänföra de offentliga funktionärer som till sin rymning lagt brott och som voro nog oförsynta att tala om hedern, fastän de, uslare än Cartouche (ryktbar bandit på 1600-talet) stulit ur dem anförtrodda kassor. Men framför allt de kungliga prinsarne. Det vore verkligen på tid att göra ett slut på den mot dem visade långmodigheten och icke längre med statens pengar underhålla dem, som utomlands stämplade mot ett folk, som alltför ädelmodigt öfversett med deras snedsprång. Och dessa både till sin personlighet och vandel så föga respektabla prinsar få härvid höra ett och annat sanningens ord: den ene hade fegt och ostraffadt utgjutit franskt blod i Tuilerierna; den andre hade på tio år förspillt öfver fyrtio millioner, men det oaktadt af representationen erhållit ytterligare millioner till att fortsätta med sin ståt och betala sina skulder.

Den 31 oktober utfärdade lagstiftande församlingen en offentlig uppmaning till grefven af Provence att inom två månader återvända till Frankrike, så vida han icke ville anses ha afsagt sig sin eventuella rätt till regentskapet. Den 9 november förklarade lagstiftande församlingen de fransmän, som voro församlade på andra sidan gränsen, misstänkta för sammansvärjning mot fosterlandet, och om de nästkommande 1 januari ännu befunne sig så, skulle de åtalas och straffas med döden. Prinsarne och de emigrerade ämbetsmännen skulle behandlas på samma sätt, om de icke återvändt före 1 januari; officerarne skulle betraktas och straffas som desertörer. Ofördröjligen skulle innehållas alla inkomster, pensioner aflöningar etc. för prinsarne och de militära och civila funktionärerna.

Kungen sanktionerade det första beslutet angående brodern, men inlade sitt veto mot beslutet angående de emigrerade i allmänhet. Då detta i realiteten var tämligen ofarligt, skulle han för fullföljande af sin taktik att dupera folket mycket godt kunnat göra det. Men antagligen befarade han, att om han sålunda syntes lämna emigranterna i sticket, han skulle mista den lilla auktoritet, han ännu hade kvar hos dem, och de drifvas till öfverilningar och oförsiktigheter. För att emellertid hos representationen förmildra intrycket af sin sanktionsvägran, meddelade han representationen en proklamation till de emigrerade och ett bref till bröderne med uppmaning att återvända. Detta var som Ludvig XVI på förhand kunde inse en fåfäng vädjan, men den hade den afsedda verkan att förebygga en konflikt mellan konungamakten och revolutionen. Kungens bröder vägrade att hörsamma hans uppmaning, som de oförskämdt svarade, af »ömhet» mot konungen, och grefven af Provence besvarade med ett ironiskt och impertinent bref lagstiftande församlingens uppmaning.

De edsvägrande prästerna.

En annan brännande fråga blir ock tidigt inkastad i representationens förhandlingar, och den vållar vida värre svårigheter. Det gäller de edsvägrande prästerna. Liksom en föregående kyrklig fråga (jämför sid. 307) redan vållat en brytning mellan Ludvig XVI och revolutionen, så ledde denna nya kyrkliga fråga till den allvarligaste konflikten mellan honom och lagstiftande församlingen. Den hindrade honom ock att spela den stora roll, som tidsförhållandena erbjödo honom. Ty man får nämligen icke förbise, att såväl i slutet af 1791 som i början af 1792 var hos alla demokrater, vare sig republikaner eller icke, viljan god och uppriktig att göra ett nytt försök, icke endast med monarkien, utan ock med det borgerliga censussystemet.

Prästerna och i synnerhet biskoparne, som icke aflagt eden på författningen, alltså ej heller på den prästerliga civilförfattningen, begagnade sig af alla fanatismens och vidskepelsens hjälpmedel för att resa landsbygdens och städernas befolkning mot revolutionen. Nationalförsamlingen hade gifvit de icke edsafläggande prästerna tillstånd att begagna de församlingskyrkor, som de konstitutionella prästerna innehade. Biskoparne räknade ut att om man begagnade sig af detta medgifvande, skulle folket rätt snart förblanda de olika kulthandlingarna och icke så mycket bekymra sig om hvilken förrättades af den rätta eller den kätterska prästen. Biskoparne instruerade då prästerna att betrakta förmånen i fråga som en snara, som man måste omsorgsfullt undvika. Hos folket åter inskärptes, att alla som mottoge sakramenten af en konstitutionell präst eller på annat sätt anlitade honom, beginge en dödssynd.

De af biskoparne åsyftade verkningarna vunnos. Religiösa oroligheter utbröto å alla håll, splitet inträngde i familjerna. Man såg kvinnor skilja sig från sina män, barn öfverge sina föräldrar; de behöfvande fingo intet understöd, handtverkarne intet arbete, om de icke förbundo sig att icke gå i mässan hos en präst, som aflagt ed. Hela byar öfvergåfvo sina hem sön- och helgdagar och gingo långa vägar för att höra en edsvägrande präst. Nästan i hvarje socken förekommo ständiga sammanstötningar. Än värre blef det på hösten 1791 då åtskilliga präster, som slutit sig till revolutionen, började gifta sig.

Vendée hade i synnerhet blifvit skådeplatsen för denna oro och för sammanstötningar och småstrider mellan de edsvägrande prästernas anhängare och motståndare. Ställningen var där sådan, att den ansågs kräfva en särskild undersökning, hvars utförande företrädesvis anförtroddes åt Gensonné. Han hade den i dessa stridstider sällsynta talangen att förstå fanatismen och sätta sig in i Vendée-böndernas tankar och illusioner. Han framhöll i sin rapport nödvändigheten af ett långsamt, men säkert botemedel: spridande af upplysning på landsbygden. Men under tiden rekommenderade han tålamod och fördragsamhet mot de vilseförda och bestämda och allvarliga åtgärder mot de uppviglande adelsmännen och prästerna.

I lagstiftande församlingen dundrade den hetsige girondisten Isnard mot dessa präster.

»Vi ha gripits», sade han, »jag vet icke af hvad för ett fördragsamhetens och öfverseendets system, hvaröfver nationen med rätta harmas. Fördragsamhet mot dem, som icke vilja fördraga hvarken lagen eller er författning. Öfverseende mot dem som konspirera mot fosterlandet. Nå! När edra bröders blod ropa på hämnd, när franskt blod låtit hafsvågorna växa, då skall man intala er öfverseende: Det är på tid, att rökelsekarets högmod liksom diademets sänker sig inför folksuveränitetens spira.»

Några dagar senare förfäktar han, att den enda verkligt lämpliga lagen vore att förvisa de orostiftande prästerna, såsom man gjort med jesuiterna. De vore att betrakta som pestsmittade, som man måste skicka bort till Spaniens och Italiens lasarett. Man måste straffa den brottslige prästen. Hvarje försök till fredlig uppgörelse vore hädanefter onyttigt. Det så ofta visade öfverseendet hade endast ökat fiendernas dristighet. Man måste förändra system och ändtligen tillgripa stränghet. Fanatismens vidunder vore icke längre hvad det varit, kunde icke lefva längre i frihetens atmosfär. Redan såradt af filosofien kunde det endast göra ett svagt motstånd. »Låt oss förkorta dess farliga och konvulsiviska dödskamp genom att aflifva det med lagens glafven. Hela världen skall applådera vid denna stora afrättning, ty i alla tider och hos alla folk ha fanatiska präster varit samhällenas gissel, människosläktets mördare, alla historiens blad äro fläckade med deras brott; öfverallt förblinda de ett godtroget folk, plåga oskulden genom fruktan och alltför ofta sälja de till brottet den himmel Gud endast gifvit dygden.»

Så långt som Isnard ville dock visst icke flertalet gå, men utskottsreferenten och inledningen till den lag, som antogs den 29 november, sökte i kort och kraftig formulering sammanfatta revolutionens sekulariseringsprogram, dess lekmannadoktrin. Bl. a. genom denna del utaf referentens yttrande:

Kyrkan är i staten och staten är icke i kyrkan. Ni skolen icke begå det felet att medge ett rike i riket, ni skolen icke underordna det allmänna samhället, den stora familjen, det suveräna folket, hvars intressen äro er anförtrodda, under några individers fåfänga och snikenhet. Ni skolen säga dessa individer att om de äro uppriktiga, böra de icke vägra att ge ett bevis därför, att om deras kyrka vill bli mottagen i staten, måste den underkasta sig statens lagar, måste dess tjänare svära staten tro och lydnad.

Lagstiftande församlingen var således om möjligt ännu mer än nationalförsamlingen fjärran från all tanke på att åtskilja kyrkan från staten. Tvärtom bör kyrkan vara bunden af statens lag, af revolutionens lag.

Kring denna lag af den 29 november komma sedan att stå stora strider, och lagens inledning var den teoretiska motiveringen till de lagar om förvisning och deportering af de ohörsamma prästerna, som revolutionen skulle föra med sig några månader senare. Men nu ifrågavarande lag nöjde sig med att stadga, att om prästerna icke inom en vecka aflade trohetsed, skulle de gå förlustiga sina pensioner och löner och betraktas som misstänkta för uppstudsighet mot lagen och dåliga afsikter mot fosterlandet samt i följd däraf ställas under myndigheternas noggranna uppsikt. Uppstode inom någon kommun oroligheter på grund af religiösa anledningar, skulle genom departementsstyrelsens beslut prästen kunna aflägsnas från orten samt under vissa förhållanden äfven kommunerna ställas till ansvar.

Revolutionen var alltså besluten till själfförsvar mot den fördärfbringande agitatoriska klerikalismen. Det låg i revolutionens stora intresse att lagen blefve sanktionerad och tillämpad, ty de kyrkans intriger, som mot revolutionen exploaterade fanatismen och enfalden hos befolkningar sedan århundraden invanda under oket, vore ofantligt mycket farligare för den nyfödda friheten än alla emigranternas sammanskockningar vid gränserna. Det var åt det hållet revolutionen bordt inrikta sina förnämsta bemödanden. Och om kungen själf icke varit så bigott och så trångsynt, så bort han ha kunnat inse, att hans eget stora intresse fordrade ett slut på den prästerliga agitationen, ty den kungliga makt och myndighet, konstitutionen tilldelat honom, kunde endast befästas och funktionera i lugn, om landet kände sig tryggt mot ett återvändande af det förflutna systemet, och den katolska fanatismen skulle, om den finge förbli strafflös, endast ytterligare utvecklas och snart drifva revolutionen till ännu strängare åtgärder.

Dekreten mot dem och konungens veto.

Lagen hade knappt hunnit bli beslutad med en ofantlig majoritet, förrän feuillanterna började ett fälttåg däremot och direktoriet för departementet Paris gick in till kungen med en adress, att han skulle vägra sanktion. Denna direktoriets åtgärd väckte stor uppståndelse. Demokraterna sågo däri en uppgjord plan från konungens sida att få till stånd en samfälld demonstration från de i regeln moderata departementala direktorierna och genom denna opinions styrka inverka på representationen, som ännu var ganska obestämd och vacklande af och an. Ett stort antal af Paris' sektioner skickade delegerade för att inför representationen protestera mot direktoriet. De gjorde det med en ytterlig våldsamhet och skonade därvid hvarken kungens veto eller kungen själf. Camille Desmoulins frambar en med trehundra namnunderskrifter försedd petition, sprakande af kvickhet och revolutionärt hatfull:

Vördigare representanter, bifallsyttringar äro folkets civillista, tillbakavisen då icke den rättmätiga belöning, som folket tillerkänt er. Hören korta loford, liksom ni mer än en gång lyssnat till en lång sats. Att inhösta de goda medborgarnes loford och de dåligas förolämpningar, det är att ha samlat alla röster.

Han genomborrade med sina ironiska styng Ludvig XVI: »Tagande exempel från Gud själf, hvars bud icke äro omöjliga, skola vi aldrig fordra af den för detta suveränen en omöjlig kärlek till den nationella suveräniteteten och vi tycka icke illa vara, att han använder sitt veto just mot de bästa besluten.

Fortsätten, trogne representanter, och om man envisas att icke vilja tillåta er att rädda nationen, nå väl, nationen skall då rädda sig själf, såsom den redan gjort, ty det kungliga vetots makt har ändtligen ett slut, och man hindrar icke med ett veto Bastiljens eröfring.»

Det var liksom ett förebådande af den 20 juni och den 10 augusti. Hans slutord voro:

»Betviflen icke längre ett fritt folks styrka, men om hufvudet sofver, hur skall armen kunna handla? Lyften icke längre denna arm, lyften icke längre den nationella klubban för att dräpa insekter. Det är ledarne man måste efterhålla. Träffen hufvudet, begagnen eder af blixten mot de konspirerande furstarne, af spöet mot ett oförsynt direktorium och bortbesvärjen fanatismens demon genom att ställa den på fasta.»

Den revolutionära energin, som för ett ögonblick tyckts nedslagen, hade således vaknat på nytt. Redan nu tycktes revolutionens uppgift ligga klar: att mot vetot och »moderantismen» framkalla en folkrörelse, påfordra dekretens tillämpning mot de uppviglande prästerna, låta ministrarna känna, att de skulle vara ansvariga för all svaghetens, listens eller förräderiets politik, samt, om konungamakten envisades eller fuskade, koncentrera sina ansträngningar på densamma och slutligen ha undan monarkin som man hade gjort med Bastiljen, och under tiden beväpna folket såväl mot de inre fienderna som mot alla möjliga faror utifrån, på samma gång man undvek att rikta den revolutionära verksamheten utåt och därför afhölle sig från hvarje onödig utmaning, hvarigenom kriget släpptes lös.

Men den af girondisterna upphetsade krigiska chauvinismen hade, som vi snart skola se, redan börjat fylla sinnena med krigisk feberyra.

Lagstiftande församlingens ofvannämnda dekret af den 29 november mot prästerna blef af kungen afvisadt, och han vidhöll envist sin sanktionsvägran.

Redan i september 1790 hade den en gång så uppburne, förment store statsmannen Necker fullständigt spelat ut sin roll. Kyrkogodsens försäljning och assignaternas införande hade bragt större finansiella resurser än han kunde uttänka. Han var icke blott öfverflödig, utan tråkade äfven ut genom sina tomma föreställningar, sin högfärdiga vanmakts bittra råd till den lefvande och handlande revolutionen: Han drog sig tillbaka till Schweiz och lamenterade sedan öfver den otacksamhet han ansett sig ha fått röna. »I sina memoarer jämförde han sig med kung Lear, som blef öfvergifven af sina otacksamma döttrar: hans dotter, revolutionen, hånade och jagade bort honom nästan med förakt. O mänskliga fåfänga! Revolutionen, Neckers dotter!»

Af hela hans ministär hade endast Montmorin kvarstått som utrikesminister. Men hvarken han eller någon af de nya hade någon auktoritet hos konungen. Rädd för de växande svårigheterna och ansvaret afgick Montmorin och fick till sin efterträdare Delessart, förut inrikesminister. I början på december blef Narbonne krigsminister, och denna utnämning kom att utöfva ett visst inflytande på händelserna.

Narbonne.

Louis Narbonne var redan genom sin börd ganska bemärkt. Enligt en uppgift var han en af Ludvig XV: s många bastarder, enligt en annan son till samma konungs dotter, madame Adelaide; officiellt var hans moder sällskapsdam hos en annan Ludvig XV:s dotter, hertiginnan af Parma. I alla händelser var det madame Adelaide, som bekostade hans uppfostran och betalade många gånger hans skulder. Han hade länge varit en af ancien régimes mest lysande kavaljerer, men affischerade under revolutionens början vissa konstitutionella sympatier. Kort efter Neckers dotter madame de Staëls giftermål hade han blifvit hennes förste älskare, men 1789 efterträdts af Talleyrand, som dock 1791 fick åter lämna plats för honom. Han var en smidig och förbindlig hofman, men stor intrigör och äfventyrare samt mycket hågad för att spela ett högt spel. Hofvet älskade honom icke, till och med föraktade honom, och Marie Antoinette hyste mot hans älskarinna ett dubbelt hat som drottning och kvinna. Då Narbonne blef utnämnd, skref hon till Fersen följande kvinnliga elakhet: »Hvilken ära för madame de Staël och hvilken njutning för henne att ha hela armén — för sig själf!»

Denna nya ministär, som fick namnet feuillantministären och som Barnave och bröderna Lameth trodde sig leda från kulisserna, var allt annat än homogen, och mellan Narbonne och den retrograde Bertrand de Moleville härskade stor rivalitet. Ministären hade intet gemensamt program och tjänade till föga annat än att under ett konstitutionellt sken maskera hofpolitiken, en politik af seende tiden an och af intriger inom och utom landet.

Narbonne fann med sin fördel förenligt att ställa sig sympatiskt mot de krigiska stämningar, som girondisterna omfattade och närde.

Krigsstämning.

Redan i oktober 1791 hade Brissot under debatten om emigranterna låtit de första krigsfanfarerna ljuda. Han förde på tal förhållandet till de främmande makterna, som uppmuntrade emigranterna. Alla åtgärder mot emigranterna och deras chefer vore gagnlösa, om man icke talade frie mäns språk och visade universum, att man vore frie män och fransmän. »Frankrike har rätt att säga till grannstaterna: vi respektera edra länder, men respekteren då vårt; gifven icke längre de missnöjda någon tillflyktsort, sluten er icke till deras blodiga planer. Men om ni föredragen edra förbindelser med en skara banditer framför en stor nations vänskap, så förbereden er på vår hämnd. Ett fritt folks hämnd kommer sent, men träffar säkert.» Genom ett sådant språk skulle man tvinga de svaga och sinsemellan splittrade monarkierna att desavuera emigranterna och dessa att afstå från sina stämplingar eller återvända.

Vergniaud ställde sig på liknande ståndpunkt och förfäktade, att för Frankrike låge tryggheten i att gripa till offensiven. Och än mer hänger Isnard sig åt krigisk entusiasm. Aldrig var han mer vältalig, aldrig mer farlig. Redan i hans tal i slutet af november frambryter det brutala öfvermod, den krigiska nationalism, hvarmed revolutionen snart skulle bli bemängd. När man hör honom är det som om revolutionen tagit i arf Ludvig XIV:s öfvermod; med en eröfrares tonfall och öfverlägsenhet talar han om att befria världen. Det är icke längre friheten, det är makten och äran, som exaltera sinnena, och hjärnorna börja förvirras af den stora napoleonska berusningens första dunster. (Jaurès.)

»Franska folket har blifvit det främsta på jorden, dess uppträdande måste svara mot dess nya ställning. Som slaf var det oförskräckt och stort; skulle det som fritt vara svagt och försagdt? (Bifall.) Under Ludvig XIV, den stoltaste af despoter, stred det med framgång mot en stor del af Europa; skulle det nu, då dess armar äro frigjorda från bojorna, behöfva frukta hela Europa?

Att behandla alla folk som bröder, respektera deras ro, men fordra samma hänsyn tillbaka; icke förnärma någon, men icke heller tåla någon förnärmelse; blott draga svärdet, då fosterlandet påkallar det, men icke sticka det i skidan, förrän segersången ljuder (bifall); att afstå från hvarje eröfring, men besegra enhvar, som vill eröfra vårt land; att vara trofast i sina förbindelser, men tvinga andra att uppfylla sina; att vara ädel, högsint i alla sina handlingar, men skräckinjagande i sin rättmätiga hämnd, alltid redo att kämpa, att dö, att till och med alldeles försvinna från jordklotet hellre än att åter låta slå sig i bojor, sådant tror jag, att den fri vordne fransmannens uppträdande bör vara. (Ihållande bifall.)

Detta folk skulle hölja sig med en outplånlig skam, om dess första steg på den lysande bana, som jag ser öppna sig för det, blefve prägladt af feghet: Jag skulle vilja, att detta steg vore sådant, att det förvånade nationerna, gåfve dem den mest upphöjda tanke om vår karaktärs energi, intryckte hos dem ett långvarigt minne, för alltid konsoliderade revolutionen och gjorde epok i historien. (Bifall.)

Och tron icke, m. h., att vår nuvarande ställning hindrar Frankrike att om så behöfves slå de största slag. 'Man bedrager sig, säger Montesquieu, om man tror, att ett folk som är stadt i revolution för friheten, är benäget att låta sig eröfras; det är tvärtom redo att eröfra andra'. Och detta är sant, emedan frihetens standar är segerns och emedan revolutionstider äro tider af glömska för de husliga angelägenheterna till förmån för det allmänna, af ekonomiska uppoffringar, af ädel hängifvenhet, af fosterlandskärlek, af krigisk hänförelse. Frukten då icke, m. h., att folkets energi icke skall motsvara ert; frukten tvärtom dess beklagande, att edra dekret icke motsvara hela dess mod. (Bifall.) — — —

Låtom oss säga Europa, att fransmännen önska fred, men att om man tvingar dem att draga svärdet, skola de kasta skidan långt bort och gå efter den, först då de äro krönta med segerns lager, och att äfven om de blefve besegrade, skulle icke deras fiender få mycken glädje af sin triumf, emedan de skulle härska endast öfver lik. (Bifall.)

Låtom oss säga Europa, att vi respektera de olika rikenas författningar, men att om de främmande hofvens kabinett försöka att framkalla ett konungarnes krig mot Frankrike, skola vi uppväcka ett folks krig mot konungarne. (Bifall.)

Låtom oss säga det, att tio millioner fransmän, lågande af frihetens eld, väpnade med svärdet, förnuftet och vältaligheten, skulle, om man retar dem, kunna förändra världens utseende och komma tyrannerna att darra på deras troner.»

Under långvarigt stormande bifall i salen och från åhörartribunerna yrkade han till slut, att man skulle visa alla fiender, att »när fosterlandet är i fara, finns det endast en vilja i representantförsamlingen».

Det är i detta Isnards tal en häpnadsväckande blandning af heroism och skräfvel, af helig frihetshänförelse och militärisk berusning, af kärlek till mänskligheten och nationellt skryt. Ännu gäller det icke något systematiskt propagandakrig; man förklarar sig skola respektera de andra rikenas författningar, men Isnard låter sig så ryckas med af sitt tal om folkens krig mot konungarne, att han synbarligen önskar det. Han tänker icke ett ögonblick på att fråga sig, om en frihet, som sålunda bringas världen, icke genom föredömets makt, utan genom vapnens brutalitet, icke skall snart för Frankrike och för den öfriga världen förvandlas till en ofantlig militärisk träldom.

Han firar redan »segerns lagrar», som skola kröna frihetens hjältar; han skönjer icke den Cesars panna, som en dag ensam skall skuggas af dessa lagrar. (Jaurès.)

Och sedan hvilken disproportion mellan detta häftiga tal och den verkliga ställningen i Europa.

Det var ett i högsta måtto äfventyrligt spel, när de på detta sätt drefvo på och manade fram utbrottet af ett krig, som visserligen alltid kunde anses hotfullt skymta fram vid horisonten, men som i följd af det inbördes misstroende, den tveksamhet och obenägenhet för handlingskraftigt ingripande, som förefunnos hos makterna, ingalunda kan påstås ha varit oundvikligt. Och när man tänker på de oerhörda pröfningar, Frankrike sedan fick undergå, när man tänker på, att denna stundens öfverretning skulle gäldas med tjugu års blodig cesarism och att sedan från 1815 till 1848, ja man kan säga från 1815 till 1870 Frankrike skulle ha mindre frihet, än det hade under 1791 års konstitution, när man tänker på att den beväpnade propagandan för de revolutionära grundsatserna hetsade upp mot Frankrike folkens nationalkänsla och skapade den fruktansvärda militarism, hvarunder nationerna digna, då kan man icke annat än instämma med Jaurès, att det var ett hemskt ansvar de ådrogo sig.

De verkligt drifvande motiven för girondisternas krigsagitation har man förutom i deras eget temperament att söka i de inre ställningarna och förhållandena. Det var kan man säga en inrepolitisk manöver de bedrefvo. Hos sinnena rådde vid denna tid af flera orsaker en stark nervositet, en känsla af misstämning, otrygghet och obehag. Adelns och prästernas motstånd artade sig till att bli vida långvarigare och svårare, än hvad man förutsett. De unga lidelsefulla talarne i lagstiftande församlingen gåfvo luft åt sin vrede i häftiga ord, som beröfvade sinnena deras kallblodighet, och, som vi här ofvan sett, blefvo äfven i de ömtåliga, stor försiktighet och nykter kallblodighet kräfvande utrikespolitiska frågorna införda samma lidelsefullt deklamatoriska vanor. De brydsamma finansiella och ekonomiska förhållandena gjorde ock sitt till. Konstitutionen, som skulle vara revolutionens stödjepunkt, gaf en konung, som man hade största anledning att misstro, en sådan makt, att han under bevarande af det lagliga och konstitutionella skenet skulle kunna vrida revolutionen fullkomligt på sned och lämna den vapenlös i fiendens våld. Folkets revolutionära spänstighet hade så många gånger blifvit tillbakaträngd, att man trodde den afdomnad.

Enligt Brissots uppfattning kräfdes en förskräcklig skakning för att på nytt höja den revolutionära energin. Endast en våldsam eruption kunde rensa undan den kolossala lavahög af blandade intressen, gamla och nya, som stoppade revolutionens krater, och hvilken annan låga än den af ett krig upphetsade patriotismens skulle kunna försätta folkets nu afsvalnade och liksom förstelnade kraft åter i sjudning. Ett krig vore det enda medlet att sätta revolutionen åter i gång och bestämma dess riktning, att ställa konungen på prof och få honom att antingen underkasta sig revolutionen eller ock fullt blotta sig, då man hade att göra sig honom kvitt. Ett krig utvidgade handlingens, frihetens och ärans skådeplats.

För den lugne iakttagaren vill det dock synas, som om, ifall det demokratiska partiet varit enigt, vaksamt och klokt, om det kämpat mot de misstänkta ministrarne och i stället småningom påtvungit konungen patriotiska sådana, om det oaflåtligt arbetat på utbredande af de demokratiska idéerna samt vid behof förklarat konungamakten ett öppet krig, det då skulle kunnat fullborda revolutionen utan att störta den i de yttre äfventyrligheterna. Men hvad som utgjorde girondistpolitikens styrka, det var, att den 1791 och 1792 föreföll vara den enda utvägen; nationens inre trötthet nödgade framstegspartien att söka nya driffjädrar.

Michelet har sagt på tal om kriget, att revolutionens ocean svämmade öfver, bärande girondisterna på sina vågtoppar. Nej, revolutionens ocean svämmade icke öfver, den hade tvärtom lagt sig, och det var af fruktan, att revolutionen, som stod och stampade på ett vindlöst haf, skulle vara prisgifven åt fienden, som girondisterna släppte lös kriget som en stormvind.

»Men hvilken oförsiktighet — och hvilken dårskap —. När man för förverkligande af någon plan i inrikespolitiken räknar på de känslor, som hos folket skola framkallas af de sinnesrörelser, som äro förenade med ett krig, när man räknar på den vrede, som förräderiet skall framkalla, då måste man göra sig beredd på allt slags raseri och förblindelse. Då måste man på förhand ha fullständigt uppoffrat sig själf. Man måste förutse, att misstanken för förräderi skall omfatta icke endast förrädarne, utan ock måhända de goda medborgarne. Man måste vara beredd att förlåta det folk, man sålunda försatt i svallning, all villfarelse, allt våld.

Girondisterna smickrade sig med att kunna efter sitt behag styra dessa mörka vågor. De smickrade sig med att kunna åt patrioternas, åt folkets vrede anvisa deras gränser och deras väg. De trodde sig vara ofelbara och för alltid suveräna ledare, herrar öfver den mörka oceanen, och de inbillade sig, att under deras ledning skulle revolutionens farkost lätt passera krigets Styx, sedan den till afgrunden fört den döda kungligheten.» (Jaurès.)

Den krigiska exaltationen tog snart och i vida kretsar öfverhand i adresser och petitioner, som från sektionerna i Paris och från andra håll ingingo till lagstiftande församlingen, uppstämde i korus: Krig, krig, det är nationens vilja. Åhörarne på tribunerna och församlingen själf applåderade. Talaren för en deputation från Théâtre-Français deklamerar patetiskt:

Folkets representanter, bjuden och befallen; segerns ära och århundradens rykte sväfva öfver edra hufvuden och öfver våra. Om våra fienders kanon låter höra sig, skall frihetens åska skaka jorden, upplysa världen och slå tyrannerna. Låten smida tusentals pikar sådana som de romerska hjältarnes och beväpnen därmed alla armar.

Tidningar och talare förkunna, att Frankrikes ära kränkts af de utländska makterna och att »la gloire» (berömmelsen) väntade revolutionens söner i striden. Som så ofta, när chauvinismen börjar sina orgier, få de nyktra och betänksamma svårt att göra sig hörda. Feuillanterna voro visserligen från början obenägna för det krigiska äfventyret, men de voro svaga och försagda och läto sig småningom dras med. De enda kraftigare varnande rösterna kommo från yttersta vänstern. Först från Marat i hans »l'Ami du peuple» och strax efter från Prudhommes tidning »les Révolutions de Paris» och slutligen från Robespierre. I Prudhommes tidning hånas t. ex. sålunda det myckna ropandet på att »äran» kräfde krig.

»Fria män ha aldrig vetat hvad ära var. Äran är slafvars apanage, äran är den trolöse talisman, hvarmed man sett despoterna trampa under fötterna den heliga mänskligheten.

Sedan den 14 juli ha vi icke längre hört talas om äran. Hvarför då plötsligt återupplifva detta ord och sätta det i stället för dygd? Må ett folk vara dygdigt, må det vara starkt, det är allt för det, men äran .... Äran finns i Koblenz, och hvad behöfver franska nationen fästa för afseende vid opinionen hos några tyranner, hos några slafvar, som flytt undan för frihetens morgonrodnad? Det är emellertid i denna äras namn, som Brissot påyrkat kriget.»

Och när några dagar senare Vergniaud i en adress använder uttrycken: »Berömmelsen (la gloire) väntar oss», svarar tidningen skarpt afvisande. »Vi bry oss icke om berömmelsen, vi vilja blott ha lycka.»

I början på januari 1792 kom det i jakobinklubben till häftiga sammanstötningar mellan Robespierre och Brissot.

Den sistnämnde hade i sitt tal i klubben bl. a. haft följande delvis synnerligen betecknande resonemang:

»Kännen ni, utropar man», sade han, »ett folk som eröfrat sin frihet samtidigt med att det haft att utstå ett utländskt, medborgerligt och religiöst krig, under auspicierna af en despotism, som bedrog den?

Men hvad ha vi att göra med befintligheten eller icke befintligheten af ett sådant faktum? Finnes det då i gamla historien en revolution liknande vår? Visen oss ett folk, som efter tolf århundradens träldom återtagit sin frihet! Vi skola skapa hvad som icke existerat.

Ja, antingen skola vi besegra emigranterna och kurfursten, och då skola vi upprätta vår allmänna kredit och vårt välstånd eller ock skola vi bli slagna och förrådda — och förrädarne skola ändtligen bli öfverbevisade och straffade, och vi skola ändtligen kunna låta försvinna hvad som står hindrande i vägen för franska nationens storhet. Jag skall tillstå, m. h., att det är endast en sak jag fruktar, den nämligen, att vi icke bli förrådda. Vi behöfva stora förräderier; däri ligger vår räddning, ty ännu finnas starka doser gift i Frankrikes sköte, och det behöfves starka explosioner för att drifva ut giftet; kroppen är förträfflig, det finnes intet att frukta.»

Robespierre häfdade med styrka, att det var konungen och emigranterna, som hade utsikt att få fördel af kriget och att de just därför önskade det. Och han, som vanligen karakteriseras som ideolog eller abstrakt teoretiker, söker, med en märkvärdig känsla för realiteter, för svårigheter och hinder, att skingra de fåfänga drömmarna hos dem, som trodde sig, såsom Prudhommes tidning sade, kunna, genom att bringa folket rättighetsförklaringen på bajonettspetsarna, utan ansträngning grunda den allmänna friheten. »Nå ja», sade han till Brissot med en kraftig ironi, »ni åtar er själf till en början eröfringen af Tyskland; ni för er här i triumftåg till alla grannfolk; ni upprättar öfverallt municipalstyrelser, provinsdirektorier, lagstiftande församlingar, och ni utropar själf, att denna tanke är sublim, som om rikens öden reglerades med retoriska bilder. Under er ledning skola våra generaler icke vara annat än missionärer för vår fria författning; vårt läger skall vara en skola för samhällsrätt, de främmande monarkernas hejdukar skola, långt ifrån att lägga något hinder i vägen för utförandet af denna plan, skynda oss till mötes, för att lyssna till oss.

Det är endast ledsamt, att sanningen och det sunda förnuftet motsäga dessa ståtliga förutsägelser. Det ligger i sakens natur, att förnuftet endast långsamt bryter sin väg fram. Den mest fördärfvade regering finner ett mäktigt stöd i folkens vanor, fördomar, uppfostran. Despotismen demoraliserar människornas sinnen till den grad, att de lära sig att dyrka den, så att friheten vid första ögonkastet synes dem misstänkt och afskräckande. Den orimligaste tanke, som kan uppstå i en politikers hufvud, är att tro, att det är nog för ett folk att med vapenmakt intränga i ett främmande land för att förmå det att antaga sina lagar och sin författning. Ingen tycker om beväpnade missionärer, och naturens och försiktighetens första råd är att tillbakavisa dem som fiender.»

»Innan revolutionens verkningar kunna göra sig förnumna hos främmande nationer, måste den vara rotfäst. Att vilja ge dem friheten, innan vi själfva vunnit den, det är att på en gång betrygga vår och hela världens träldom. Det är att bilda sig en öfverdrifven och absurd idé om tingen, om man tror att i samma ögonblick ett folk ger sig en författning, alla andra skola besvara signalen.»

»De mänskliga rättigheternas förklaring är icke en solstråle, som genast kastar sitt ljus öfver alla människor; det är icke blixten, som på en gång träffar alla troner. Det är lättare att skrifva ned den på papperet eller ingravera den i koppar än att återställa i människohjärtat de heliga bokstäfver, som utplånats af okunnigheten, lidelserna och despotismen. Hvad säger jag? Misskännes den icke alla dagar, trampas under fötterna, och är okänd till och med bland eder, som ha utfärdat den? Jämnlikheten i rättigheter, finnes den annorstädes än bland grundsatserna för vår konstitutionella urkund?»

»Lyfter icke despotismen, aristokratin, som återuppstått under nya former, å nyo upp sitt vederstyggliga hufvud? Förtrycker den icke ännu i lagarnas och till och med frihetens namn svagheten, dygden, oskulden? Och den författning, som man kallar en dotter af de mänskliga rättigheternas förklaring, liknar den verkligen sin moder?»

Händelserna visade, att Robespierre hade rätt, då han bebådade folkens motstånd mot den beväpnade revolutionen. De stora revolutionskrigen skakade visserligen i många länder det gamla systemet, men de störtade det icke, och mer än en nation har behöft mer än ett århundrade för att eröfra endast en del af de friheter, som Frankrike ägde 1792. Hvem kan påstå, att endast exemplets propaganda skulle verkat långsammare? (Jaurès.)

För att förstöra de af girondisterna väckta och utbredda illusionerna, ingår Robespierre vidare på en ganska märklig social analys. Han, som understundom i sväfvande ordalag brukar tala om att det är »folket», som gjort revolutionen, gör nu det erkännandet, att en impuls behöfts från de privilegierade klasserna själfva och i alla händelserna från de förmögna klasserna.

»Viljen ni ha», sade han, »ett motgift mot alla de illusioner, man söker inge er? Tänken endast på den naturliga gången af revolutioner. I stater, byggda såsom nästan alla länder i Europa, finnas tre makter: monarkin, aristokratin och folket, eller folket är snarare utan betydelse. Om en revolution inträffar i detta land, kan den endast ske gradvis, den börjar med adeln, prästerskapet, de rika, och folket understödjer dem, då det ligger i dess eget intresse i öfverensstämmelse med de andras att göra motstånd mot den öfverhärskande makten, d. v. s. monarkens. På sådant sätt har det hos er varit parlamenten, adeln, prästerskapet, de rika, som satt revolutionen i svängning; därpå har folket kommit. — De förra ha ångrat sig eller åtminstone velat hejda revolutionen, då de sett att folket kunde återfå sin suveränitet, men de ha börjat, och utan deras motstånd och felaktiga beräkningar skulle nationen ännu befinna sig under despotismens ok. Af denna historiska och moraliska sanning kunnen ni bedöma, till hvilken grad ni bören räkna på Europas nationer i allmänhet, ty hos dem, långt ifrån att ge signal till resning, äro aristokraterna, varnade af vårt exempel till och med, liksom våra folkets och jämlikhetens fiender och ha som de förbundit sig med regeringen för att kvarhålla folket i okunnighet och bojor.»

Under alla dessa debatter mellan Robespierre och Brissot växte hatet. Denna oenighet fick sin stora historiska betydelse. Det gaf anledning till den andra stora brytningen inom jakobinklubben, och man har att häri se anledningen till den stora hemska blodiga striden mellan girondisterna och »berget». Just då girondisterna trodde sig som bäst kunna realisera sina planer, stötte de plötsligt på ett oböjligt motstånd af en patriot, en demokrat, hvars auktoritet och inflytande var stort. De kände sig förlora en del af den revolutionära kraften i samma stund som de hade hoppats blända alla sinnen, rycka med sig alla krafter. Och Robespierre, som var småaktig, skuggrädd, egenkär, led lika mycket i sin högfärd som i sin försiktighet af girondisternas lysande och stortaliga djärfhet. Till en början tycktes de visa hvarandra hänsyn, men snart blefvo huggen allt skarpare. Girondisterna smädade och baktalade tanklöst och obetänksamt, medan Robespierre därvid gick mera på djupet och beräknande till väga. Mycket lättsinnigt och mot bättre vetande framställde Brissot Robespierres försiktiga ord som en skymf mot folket. Han å sin sida insinuerade dagligen lömskt, att Brissot och hans vänner ginge hofvets ärenden. Hans listiga och grymma manöver gick ut på att göra dem solidariska med den lättsinnige Narbonne, med Lafayette, höljd med folkets blod från marsfältet, och snart med Dumouriez. Robespierre handlade icke, engagerade sig icke på något sätt och var därför mycket svårare att komma åt.

»Lafayette behandlad som han förtjänar af demokraterna och aristokraterna.» Samtida karikatyr.

Men krigsstämningen kunde han dock icke hejda. I lagstiftande församlingen var det Brissot och hans vänner, som förde ordet, och till och med i jakobinklubben trots Robespierres stora inflytande tycktes samma stämning bli allt mer öfvervägande.

Konungens kabaler med utlandet.

Kungen och hans omgifning bedrefvo fortfarande samma falska och tvetydiga politik. De lågo i hemliga underhandlingar med Leopold II i Österrike och Preussen om en häruppställning på Frankrikes gränser. På samma gång dref han sin »revolutionära simulering» därhän, att han tycktes benägen för krigspolitiken. Härvid stod han under påverkan af Narbonne, för hvars äfventyrarsjäl hägrade en mycket fantastisk och vanvettig plan: Genom att tåga mot emigranterna skulle Narbonne smickra patrioternas lidelser, och begagnande sig af den sålunda vunna prestigen, skulle han i Frankrike upprätta en slags modern monarki efter engelskt mönster och sålunda framstå som den kungliga myndighetens återställare och frihetens förmedlare. Och från kungens och hans omgifnings synpunkt tedde sig saken sålunda: Segrade Frankrike i kriget, så var det i kungens namn, trupperna segrade, och då skulle den segrande hären och den vunna gloiren kunna användas till konungamaktens återupprättande. Besegrades man, kunde alltid den segrande fiendehären anlitas till krossande af revolutionsmännens makt. Men det skulle vara ett litet och jämförelsevis ofarligt krig och borde därför begränsas till de tyska småfurstar, som understödde emigranterna.

Men både Narbonne och konungaparet fingo lära sig, att man leker icke ostraffadt med något så allvarligt som ett krig och folkets lidelser och lidanden. Ungefär åttio år senare fick ett annat furstepar på franska tronen, som också skulle ha sitt lilla krig för sig, mottaga samma nyttiga läxa, androm till skräck och varnagel och hälsosam lärdom.

Narbonne uppträdde som ministärens chef och med låter och ordalag, som skulle varit väl storartade äfven för en mycket mäktig nutida konseljpresident. Han lät ganska tydligt förstå, att det varit han som påverkat konungen till detta krig, hvari dock monarkisterna och de moderata skulle taga ledningen och som sålunda skulle förvandlas från ett revolutionens till ett konungens. Han får konungen att i midten af december 1791 i lagstiftande församlingen anmäla ett hotande ultimatum mot kurfursten af Trier med anledning af det skydd denne gifvit emigranterna. Åtföljd af sin älskarinna madame de Staël ger sig Narbonne ut på en pompös inspektionsresa till försvarsverken på gränsen.

Bland utlandets furstar började småningom den uppfattningen mer och mer tränga fram, att kriget blefve oundvikligt, det var dock ingen som hade någon starkare lust att börja. England var ännu öfvervägande fredligt, nästan välvilligt stämdt mot det nya Frankrike. Och östmakterna voro upptagna af förhållandena i Polen och Turkiet. Kejsar Leopold förklarade visserligen, att han skulle försvara kurfursten af Trier, om denne anfölles, och intog för öfrigt från början af nyåret en mera utmanande hållning. Likaså slöt han i februari 1792 ett försvarsförbund med Preussen, som samtidigt närmade sig Ryssland och trots sina förutvarande förbindelser med polska författningspartiet underhandlade om en ny delning af Polen. Men kejsaren önskade dock fortfarande en fredlig afveckling. Han var så trög att gripa in, att systern Marie Antoinette ifrigt sökte drifva på honom att ändtligen slå till. Han skulle för all del inte dröja längre med att visa sig i spetsen för de andra makterna med en imposant härstyrka. Med en kolossal, snart dyrt betalad förblindelse tillägger hon, att han behöfde inte vara rädd för att därigenom vedervåga franska konungafamiljens trygghet, ty den låge däri, att konungens och hans sons lif vore så nödvändiga för alla de brottslingar, som omgåfve dem.

Hon lofvar ock att förråda så mycket, som hon kan med de medelmåttiga verktyg, som stå henne till buds. »Och allt detta, därför att kungligheten icke en minut resignerat till att ärligt godtaga en författning, som moderniserade, kanske för århundraden förnyade dess styrka. O, förblindelse, småaktiga egoism, vanans tyranni, ärelystnadens tanklöshet! Må styrkan afgöra och åskan tala, då i detta allmänna mörker det enda möjliga ljus är blixtens, krigets blixt! dödens blixt! och må enhvars öde gå i fullbordan.» (Jaurès.)

Drottningen tillkallar Fersen, som hon visste var för kriget, hon behöfde vid sin sida kvällen före denna fruktansvärda kris ett hjärta som kände som hennes. Aldrig hade hennes ensamhet varit djupare. Råden från de konstitutionella, från Lameth och Duport, som hon i sin ihållande blindhet och förhäfvelse föraktade och hatade lika mycket som alla andra af 1789 och följande års män, voro för henne inopportuna, då hon ville kriget, men de icke. Trots den stora personliga risken infann sig ock Fersen. Han försöker på nytt förmå konungen till flykt eller åtminstone att kombinera den med kriget. Han uppträdde ock som representant för de absolutistiska tendenserna. Stannade kungen efter krigsförklaringen kvar midt i revolutionen, skulle kungen med den medlareroll, kejsaren tillärnat honom, enligt Fersens uppfattning, komma att göra alldeles för stora eftergifter åt de nya idéerna. Flydde han däremot eller läte sig enleveras af inkräktarne, skulle han sedan kunna uppträda som chef för de kontrarevolutionära. Men kungen ville inte fly, möjligen efter arméernas inträngande med smugglarehjälp smyga sig genom skogarna och låta sig uppfångas af fiendens avantgarde. Någon egentlig fara löpte han inte, ity att rebellerna sedan skulle behöfva (!) hans bemedling för att kunna få kapitulera.

Kejsar Leopolds oförmodade död den 1 mars utöfvade ett rätt väsentligt inflytande på händelsernas utveckling. Han efterträddes af den 24-årige sonen Frans II, som hade betydligt mer krigiska tendenser och var handlingskraftigare än fadern. Ungefär samtidigt sprängdes franska ministären. Inom densamma hade rådt ett tyst krig mellan Narbonne och utrikesministern Delessart, som icke ville krig, och i synnerhet mellan Narbonne och Bertrand de Moleville. Denne senare åtnjöt stort förtroende hos konungen, som han gjorde hemliga tjänster och på ett bedrägligt sätt från flottans kassa försåg med guld, som kungen föredrog framför assignater. Han var förbittrad öfver Narbonnes popularitetsjakt och fick kungen att afskeda honom. Men girondisterna ingrepo med stor energi. De lyckades ock genomdrifva ett bifall till Brissots förslag om att ställa Delessart under åtal för svaghet i ämbetets utöfning och för stort tillmötesgående, ja, nästan fosterlandsförräderi till Österrikes förmån.

Vergniaud mot Tuilerierna.

I debatten härom utslungar Vergniaud ett vredgadt och vältaligt »j'accuse» mot Tuilerierna.

»Då man föreslog nationalförsamlingen att dekretera den kristna religionens despotism, yttrade Mirabeau dessa minnesvärda ord: 'Från denna tribun, där jag talar till er, ser man det fönster, hvarifrån en fransk monark, som väpnats mot sina undersåtar af afskyvärda uppviglare, hvilka i religionens heliga intressen inblandade personliga, aflossade den luntbössa, som gaf signalen till Bartolomeinatten.'

Nåväl, m. h., i detta kritiska ögonblick, då fosterlandet är i fara, då så många sammansvärjningar hopspinnas mot friheten, utropar jag också: Jag ser från denna tribun fönstren i ett palats, där vrångsinta rådgifvare förvirra och bedraga den konung, författningen gifvit oss, smida de bojor, hvari de vilja fjättra oss, och förbereda de intriger, hvarigenom de skola öfverlämna oss till huset Österrike. Jag ser fönstren i det palats, där man hopspinner kontrarevolutionen, där man kombinerar medlen att försänka oss åter i träldomens fasor, efter att ha låtit oss gå igenom alla anarkins oordningar och alla det inhemska krigets fasor. (Salen genljuder af bifallsyttringar.)

Dagen är nu inne, m. h., då ni kunnen göra ett slut på så mycken djärfhet, så mycken oförsynthet och andligen fördärfva konspiratörerna. Skräck och fasa ha i gamla tider och i despotismens namn så ofta utgått från detta beryktade palats. Må de i dag i lagens namn återinträda där. (Förnyade bifallsyttringar.) Må de där intränga i alla hjärtan. Må alla de som bebo det veta, att vår författning beviljar endast konungen okränkbarhet. Må de veta, att lagen skall utan åtskillnad träffa alla brottsliga och att intet enda hufvud, som blifvit öfverbevisadt om brottslighet, skall kunna undgå dess glafven.»

En djärf hand sönderref slöjan, det kungliga förräderiet blef direkt utpekadt. Revolutionen återfann sitt frimodiga och kraftiga språk. Hotelsen mot drottningen var hemsk. Hennes vänner grepos af fruktan för henne.

Kungen och drottningen sågo ingen annan utväg än att skaffa sig några månaders anstånd genom att tillkalla en ministär bestående af män, som stodo girondisterna nära. Som medlemmar af representationen kunde girondisterna icke själfva bli ministrar, men de både till stor del tillsatte och, för att använda ett nymodigt affärsuttryck, äfven kontrollerade den nya regeringen. Denna girondistministär fick i folkets mun namn af sans-culotte-ministären; det hade nämligen efterhand blifvit vanligt att beteckna demokraterna med namnet sans-culottes, d. v. s. sådana som icke buro knäbyxor eller med andra ord vanliga enkla människor i motsats till de knäbyxbärande aristokraterna och de rikaste i de borgerliga klasserna. (Jämför sid. 300). Men denna ministär, hvari Roland blef inrikesminister, Clavière finansminister, Dumouriez utrikesminister, och senare Servan krigsminister skulle snarare kunnat, fastän Brissot icke personligen figurerade i densamma, bära namnet ministären Brissot-Dumouriez eller kanske än mer efter sin mest ledande kraft ministären Dumouriez.

Dumouriez.

Dumouriez.

Dumouriez var nu några och femtio år, men besatt ännu en ovanligt stor andlig och fysisk spänstighet, var djärf, förslagen och erfaren både som soldat och diplomat, hade ett klart hufvud, besvärades icke af några skrupler och fastare öfvertygelser, var en stor äfventyrare, som kunde blända och förleda. Han kände sig icke närmare knuten vare sig vid det gamla systemet eller hofvet, men önskade icke kunglighetens försvinnande. Han föredroge helst något kompliceradt och obestämdt statsskick med en blandning af kunglig tradition och demokrati, hof- och klubbintriger, hvari hans habilitet skulle bäst kunna göra sig gällande. Ren demokrati och ren monarki förenklade enligt hans uppfattning problemet ända till öfverdrift och ökade på de skickligas bekostnad antalet af dem som skulle kunna lösa det. För konungaparet hade han ingen vördnad eller undseende och för revolutionen ingen fanatisk sympati; hvad han tyckte om hos den var endast, att det var en ny, ung kraft, som på alla håll gaf fritt utlopp åt oanvänd energi.

Som befälhafvare i Vendée hade han förstått att komma på god fot med patrioterna och göra sig populär. Han hade hållit tal i jakobinklubbarna i de olika städerna, anordnat flera medborgarfester, deltagit i ringdansarna kring de ståtligt illuminerade fosterländska altarna och till soldaterna talat revolutionens språk:

»Soldaten är medborgare; hans första plikt mot fäderneslandet är att försvara friheten. Ställes han i valet mellan orderna af en chef, som kommenderar honom att förgripa sig mot denna frihet och sitt samvete som patriotisk fransman, blir han icke genom olydnad mot sin chef uppstudsig mot lagen. Därför måste man endast ha patriotiska generaler i spetsen för armén.»

Men på samma gång begagnade han sitt inflytande öfver trupperna till att afhålla dem från plundringar och våld och sitt förtroende hos patrioterna till att mana dem till försiktighet och moderation: »Låt oss betänka, att rebellerna, om det ännu finnes några sådana, äro fransmän, vilseförda af fanatism och fördomar. Låt oss vara allvarliga som lagen, som sätter oss i rörelse, men må vi icke vara grymma eller orättvisa.»

Så snart han blifvit minister, infann han sig i jakobinklubben i Paris. Det var en stor nyhet. En patriotisk minister i klubben! Och då det till på köpet var utrikesministern, var det ju ett förträffligt svar på kejsarens och hans minister Kaunitz' nyligen framställda beskyllningar mot jakobinerna.

Jakobinmössa. (Denna mössa har tillhört Gambetta, som gifvit den till staden Paris.)

Dessa blefvo ock ytterligt hänförda. Dumouriez besteg tribunen och anlade den röda mössan, såsom det i dessa dagar blifvit bruket bland klubbens talare.

»Bröder och vänner», sade han, »jag skall under underhandlingarna använda alla de krafter, hvaröfver ett fritt folk förfogar, och dessa underhandlingar skola inom kort föra till en betryggad fred eller ett afgörande krig. (Bifall.) Och i detta sistnämnda fall skall jag bryta sönder pennan och intaga min plats i hären för att segra eller dö som en fri man vid mina bröders sida. Jag har en tung och svår börda att bära, mina bröder, jag behöfver råd, ni skolen ge mig sådana genom edra tidningar; jag ber er att säga sanningen, den hårdaste sanning. Men afvisen bakdanteriet och stöten icke tillbaka en medborgare, hvars nit ni alltid känt.» (Allmänt bifall.)

Robespierre svarade något förbehållsamt: »Jag förklarar för herr Dumouriez, att han icke skall finna någon fiende bland detta samfunds medlemmar, men många hjälpare och försvarare, så länge som han genom glänsande prof på patriotism och i synnerhet genom verkliga tjänster mot folket och fosterlandet bevisar, att han, som goda tecken tyda på, äro de goda medborgarnes broder och folkets nitiska försvarare. Jag hyser ingen fruktan öfver att se en minister närvarande i detta samfund, men jag förklarar, att i det ögonblick, en minister skulle här få mera inflytande än en god medborgare, som ständigt utmärkt sig genom sin patriotism, då skulle han skada klubben, och jag svär i frihetens namn, att detta icke skall ske och att denna klubb alltid skall vara tyranniets skräck och frihetens stöd.»

Stor tablå, ty såsom det heter i klubbens protokoll, »därpå störtade hr Dumouriez sig i hr Robespierres armar. Medlemmarne och åhörarne sågo i denna omfamning ett förebud om ministärens kärlek till folket och åtföljde detta skådespel med de mest lifliga bifallsyttringar.»

Dumouriez var sedan länge en motståndare till förbundet med Österrike, och liksom många andra tillräknade han traktaten af 1756 alla Frankrikes olyckor under sjuårskriget. Hans plan gick nu ut på ett krig enbart med Österrike och förhandlingar med Preussen. Då trodde han sig kunna frånhända Österrike Belgien, hvilket skulle helt visst göra honom till en stor och mäktig man i Frankrike.

Krigsförklaringen.

Tonen mellan Frankrike och Österrike blef nu allt skarpare, Dumouriez uppträdde utmanande, och Österrike intog en halft hånfullt afvisande hållning. Dumouriez rådde Ludvig XVI att förklara »konungen af Böhmen och Ungern» krig. Förskräckt och i klämma samt dessutom i förhoppning att kriget skulle drifva på suveränerna gick kungen in på att föreslå lagstiftande församlingen en sådan krigsförklaring. Han infann sig där den 20 april. Dumouriez uppläste en promemoria, hvari han demonstrerade krigets nödvändighet och upprepade de af Brissot mångfaldiga gånger framställda klagomålen. Ludvig tillkännagaf därefter sin anslutning till sin konseljs enhälliga mening, som han sade sig veta vara öfverensstämmande med ett stort antal medborgares. Alla föredroge kriget framför att längre se franska folkets värdighet skymfad och den nationella säkerheten hotad. Alla medel att upprätthålla freden vore nu uttömda.

Med alla röster mot sju godkände lagstiftande församlingen krigsförklaringen.

Krigets utbrott blef en afgörande vändpunkt i revolutionens historia, och en i tjugutre år nästan oafbrutet fortsatt kamp mellan Frankrike och Europas makter var nu inledd.

I det ögonblick, då konungen uppläste krigsförklaringen, var hans röst något upprörd, såsom det står i protokollet. Darrade den af sorg, vrede, förskräckelse eller blygsel? Var han uppretad och förödmjukad af att af beräkning gått in på att förklara den krig, hvars hjälp han påkallade? Frågade han sig med fruktan hvad detta drama skulle medföra för honom själf? Eller var det känslan, att han svek nationen, att han stod i begrepp att öfverlämna den, som kom hans stämma att något darra inför Frankrikes representanter?

Marie Antoinettes landsförräderi.

Samtidigt med att konungen gick in på att förklara krig mot Frans II, var han angelägen om att påskynda framryckandet af de invasionshärar, som skulle trampa Frankrikes jord och Frankrikes frihet under fötterna, och han underlät icke att hålla fienden underkunnig om de franska härarnas sannolika operationer.

Och drottning Marie Antoinette skrifver i sista dagarna i mars till österrikiska ministern grefve Mercy:

»Då Dumouriez icke längre tviflar på makternas enighet i fråga om truppernas framryckande, är hans plan att förekomma dem med en attack mot Savojen och en mot Liège-landet. Det är Lafayettes armé, som skall utföra denna senare attack Detta är resultatet af gårdagens konselj; det kan vara nyttigt att känna till denna plan för att vara på sin vakt och vidtaga alla lämpliga åtgärder. Efter allt att döma kommer det att ske snart.»

Detta är uppenbart landsförräderi. Förgäfves skall man söka att som ursäkt framföra, att drottningen var en dotter af huset Österrike och framför allt borde förblifva fäst vid de sina, ty till och med kunglighetens traditioner satte nationernas intresse öfver familjekänslorna. Ej heller skulle man kunna söka någon ursäkt däri, att konungen och drottningen voro så hatade, att de måste söka hjälp utifrån. Revolutionens långmodighet efter statskuppen den 23 juni (se sid. 78), efter den förfelade statskuppen den 14 juli (se sid. 119), efter flykten till Varennes visar tillräckligt, att de icke hade löpt någon fara, om de hade gått in på att erkänna nationens vilja, icke spelat falskt spel, icke ljugit, icke begått förräderi. Man kan slutligen icke ens åberopa kunglighetens naturliga fördomar, ty konungen kände väl till exemplet från England, där monarkin sedan århundraden fogat sig efter de konstitutionella reglerna. Det var den obegripligaste och dummaste egoism, det snäfvaste och mest räddhågade bigotteri, den barnsligaste fåfänga, som eggade upp konungen mot en revolution, hvars nödvändighet han själf erkänt och för hvilken han öppnat dörrarna.

Det fanns ingen ursäkt, och straffet kom.