 |
Till
val. — Det Frankrike, som
skulle gå. — Nöd och orättvisor i beskattning.
— De privilegierade och tredje
ståndet. — Första blodet
å Paris' gator. — Hvad det nya Frankrike
önskade. — Riksständerna
sammanträda. — Bollhuseden.
— Tredje ståndets seger. — Hofpartiets
rustningar. — Neckers afskedande.
— Paris väpnar sig. — Ned
med Bastiljen. — Orangerifesten
i Versailles. — Emigrationens
början. — Konungen i stadshuset.
— Foulons och Berthiers mördande.
— Bonderesningarna mot feodalismen.
— »La grande peur».
Till
val.
Till val alltså! »Det kungliga lystringsordet flyger genom Frankrike
som bruset af en mäktig stormil genom de omätliga skogarna. I
sockenkyrkor, i stadshus och församlingslokaler af alla slag,
inför fogde- och slottsrätter, bilda sig primärförsamlingar för
att välja elektorer och uppsätta besvärsskrifter (cahiers de plaintes
et doléances), uttalande befolkningarnas önskningar och besvär,
på hvilka senare det ej är någon brist.
»Sådan verkan har detta kungliga januariedikt, där det i sina
lädersäckar på de frusna landsvägarna rullar bort mot alla väderstreck,
likt ett varde eller någon magisk trollformel. Ty hvar gång det
under trumpetfanfarer uppläses på torget af fogden, seneschallen
eller någon annan lägre tjänsteman, omgifven af stadsvakten, eller
i landskyrkorna upprabblas efter gudstjänstens slut, ser man,
huru detta nyss så otåligt bidande franska folk börjar ordna sig
till organiska grupper, som i sig åter innesluta en mängd smärre,
huru det oartikulerade sorlet blir artikuleradt tal och handling.
Genom primär- och därefter genom sekundärförsamlingar, genom upprepade
val och oändligt utarbetande och granskande i den föreskrifna
ordningen skola de äkta och oförfalskade »besvären och klagomålen»
omsider bli skriftligt affattade och den lämpliga folkrepresentanten
slutligen erhållas.
»Hur ryster sig ej hela folket, som om det hade ett enda lif, och
med hvilken tusenstämmig åska förkunnar det ej för världen, att
det plötsligt uppvaknat ur sin långa dödsdvala och ej tänker insomna
mer. Det så länge efterlängtade budskapet har omsider kommit, underbara
nyheter om seger och befrielse återklinga med magisk trollkraft
inom hvartenda hjärta. Det har kommit till den stolte starke mannen,
hvars händer ej längre skola vara fängslade, för hvilken gränslösa
obesegrade kontinenter ligga öppna. Den trötte dagakarlen har hört
talas därom och tiggaren med sin i tårar fuktade brödbit.» (Carlyle.)
Det var till Versailles riksständerna blifvit sammankallade till
början af maj. Versailles hade blifvit valdt, för att icke kungen
skulle behöfva afstå från sina jakter och hofvet alltför mycket
besväras i sina vanor och bekvämligheter.
Första dagarna af maj skulle alltså mötas det gamla Frankrike och
det nya Frankrike till uppgörelse. Hvad var då detta gamla Frankrike
och hvad önskade detta nya, som skulle komma, hvad förde det i sköldarna?
Hvad det kommande Frankrike önskade, därom
hade man kunnat läsa i de många flygskrifter, som under de två senaste
åren ända in på nationalförsamlingens sammanträde öfversvämmat landet.
Antalet af sådana har beräknats till öfver fyratusen, hvaraf öfver
hälften utkommo under de sista månaderna. Många af dessa såldes
i stora upplagor.
Ryktbarast och inflytelserikast af all denna mångfald blefvo två
broschyrer af Mirabeau, Condorcet och abbé Sieyès,
i all synnerhet den sistnämndes. Mirabeau formulerade nu i korta
kraftiga satser »de mänskliga rättigheterna», och dessa grundtankar
återfinnas senare i nationalförsamlingens berömda förklaring. Med
kraft slungade Mirabeau nu ut mot »ancien régimes» gamla
ugglebo sådana projektiler som dessa djärfva sanningar: 1) Alla
människor äro födda fria och jämlika. 2) Då enhvar myndighet stammar
från folket, äro de olika myndigheterna städse skyldiga att inför
det aflägga räkenskap för sina handlingar. 3) Folket har en omistelig
rätt att förändra, förbättra, ja fullständigt omändra sin styrelse
etc.
Condorcet, d'Alemberts och Voltaires yngre
vän och »filosofernas» arftagare, utvecklade äfven de mänskliga
rättigheterna, men gjorde det vidlyftigt och grundligt punkt för
punkt.
 |
 |
Sieyès.
|
Condorcet.
|
Det
Frankrike, som skulle gå.
När Sieyès tog upp till besvarande frågan: »Hvad
är det tredje ståndet», utfärdade han dess lösen för valkampanjen
utpekade revolutionens blifvande egentlige segervinnare.
»Hvad är tredje ståndet?» frågar han och svarar: »Allt! Hvad har
det hittills varit i vårt samhälle? Intet! Hvad fordrar det att
vara? Något!» Och han tillägger: »Om man aflägsnade de privilegierade
stånden, skulle nationen ingalunda vara mindre än den nu är. Hvad
är tredje ståndet? Allt! Men dock är det slaget i bojor och förtryckt.
Hvad skulle det vara utan de privilegierade ständerna? Allt! Men
fritt och blomstrande. Intet kan gå utan det tredje ståndet, medan
det skulle gå ofantligt mycket bättre utan de andra stånden!»
Önskningarna kan man ock läsa i de ofvannämnda många riksdagsbesvären
(cahiers), till hvilka vi återkomma. Men både i flygskrifter och
besvär finner man ock bidrag till bilden af det Frankrike som skall
gå, af Frankrike under ancien régimes välsignelserika hägn.
Gamle markis Mirabeau, fader till revolutionens store
talare, nyssnämnde Gabriel Honoré de Mirabeau, ger på ett ställe
en mer än hemsk bild af de franska böndernas yttre människa: Utmärglade,
infallna ansikten, öfvertäckta med det långa flottiga håret, den
öfre delen af ansiktet gulblek, den nedre förvriden till ett hemskt
skratt, ett slags vildt förakt. Snarare än människor voro de förfärliga
vilddjur, klädda i yllekjortlar, kopparbeslagna läderbälten och
med högklackade träskor. Och andra författare skildra deras levnadsförhållanden
på liknande hemska sätt. Taflan torde nog ha sin motsvarighet i
de verkliga förhållandena somligstädes i landet, men det vore orätt
att låta det gälla som en generell bild af böndernas tillstånd hela
landet utöfver. För många af dem hade inträdt en förbättring, och
de hade det icke så uselt, som deras förfäder haft, och hade det
bättre än många af sina samtida klassbröder i de flesta europeiska
länder.
Men det utesluter icke, att ännu återstår mycket,
som måste göra bilden mörk och dyster, åtminstone hvad den stora
massan af bönderna vidkommer.
Nöd
och orättvisor i beskattning.
De suckade under den mångdubbla bördan af skatter
till staten, af afgälder till feodalherren, af tionden till prästerskapet
äfvensom af hofveriskyldigheter till alla dessa tre. Hela befolkningar
voro bragta till tiggarstafven och ströfvade i skaror på flera tusen,
män, kvinnor och barn. År 1777 hade officiellt konstaterats,
att antalet tiggare uppgick till elfvahundratusen. I byarna var
hungersnöden kronisk och återkom med korta mellantider och decimerade
då hela provinser.
Svälten och nöden framkallade upplopp. Ludvig XVI:s
tillträde till regeringen hade blifvit signalen till en serie svältuppror.
De fortgingo ända till 1783, sedan blef det en period af relativt
lugn. Men från 1786 och i synnerhet från 1788 togo bonderesningarna
åter sin början med en ny energi. Till de tidigare resningarna hade
svälten varit den drifvande kraften, och den förblef visserligen
alltjämt en verksam anledning, men numera var det i synnerhet önskan
att icke längre betala afgifterna till feodalherrarne, som dref
bönderna till revolt. Hvarje år blef hungersnöd alltid någonstädes
i Frankrike, ofta omfattande ända till en fjärdedel eller tredjedel
af riket. Antalet dylika bondeuppror steg ock mer och mer, för att
nå kulmen 1789. Föregående år hade varit en stark torka, som förstört
skörden, och vintern blef ovanligt hård.
Vid nästan alla dessa resningar tillgick det ungefär
på samma sätt. Beväpnade med knifvar, liar, knölpåkar, rusade bönderna
in till närliggande stad. Där tvungo de arrendatorerna och förpaktarne,
som kommit in med spannmål på torget, att sälja till dem mot något
rimligare pris eller försågo sig med spanmål hos spanmålshandlarne
också till nedsatt pris och under löfte att betala vid nästa skörd.
Eller också tvungo de godsherren att under ett par månader afstå
från mjölafgiften eller den kommunala förvaltningen att bestämma
en brödtaxa. Ofta försåg man sig med våld från de andliga korporationernas,
spanmålsockrarnes eller enskildas magasin och lämnade sedan mjölet
åt bagarne. Därjämte började redan nu bilda sig dessa band af bönder,
vedhuggare, ibland äfven smugglare, som drogo från by till by och
bemäktigade sig säd samt småningom också företogo sig att bränna
upp de gamla feodala dokumenten och tvinga godsherrarne att afstå
från sina feodala rättigheter.
 |
De tre öfre ståndens
ceremonidräkter.
|
De flesta sifferkalkyler, som finnas rörande dåtida
förhållanden, äro af helt naturliga skäl mycket stridiga och sväfvande.
Medan Frankrikes hela befolkning har beräknats till 24-26 millioner,
— uppgifterna äro så divergerande — har landtbefolkningen ansetts
däraf utgöra 20 ½ million. Häribland voro icke så få själfägande
bönder, då deras antal hade växt under årens lopp. Det har äfven
uppgifvits, att dessa s. k. själfägande skulle inneha ungefär en
tredjedel af den franska jorden, medan åter drygt hälften
var i adelns och kyrkans våld samt ungefär en femtedel innehades
af kronan, borgarklassen och bondekommuner. Men den jord, dessa
själfägande bönder hade, var visst icke bland den bästa eller ens
bland den medelgoda. Deras jordområden voro små och trycktes af
årliga afgifter till de herremän, i hvilkas våld jorden en gång
varit.
De
privilegierade och tredje ståndet.
Men därjämte måste bönderna, vare sig de voro själfägande
eller förpaktare eller jorden brukades kollektivt, underkasta sig
hvarjehanda afgifter eller skyldigheter, lika varierande som talrika,
lika retsamma eller tryckande som konstiga, och med alla dithörande
dokument voro noggrant förvarade i de s. k. les terriers (hålorna).
Oftast förskrefvo dessa pålagor och skyldigheter (les devoirs feodaux)
sig ända från medeltiden och betecknade, att godsherren satt inne
med ett slags högre äganderätt till och med till den jord, han en
gång afhändt sig. Och många adelsmän, hvilka hade smått om pengar
till upprätthållande af den ståndsmässiga lyxen, begagnade
sig under de sista femton åren allt mera af dessa kvarstående privilegier
för att ytterligare utsuga och trakassera bönderna.
Feodalherrens domsrätt var ock kvar. Hans jurisdiktion
sträckte sig öfver stora områden, där han själf var domare eller
utnämnde domare och uppbar i kraft af detta gamla prerogativ personliga
afgifter från sina f. d. lifegne. Testamenterade en gammal gumma
till sin dotter ett par träd eller några gamla lumpor, genast höll
sig den ädle och höge slottsherren eller den ädla slottsfrun allernådigst
framme och uppbar sin procent. På samma sätt fick bonden betala
för ingåendet af giftermål, för dop och begrafning, hade ock att
betala vid hvarje försäljning eller köp. Icke heller fick han afyttra
sitt vin eller sin spannmål, innan godsherren själf sålt. Bondens
säd fick ej malas, hans bröd ej bakas, hans vin ej pressas annat
än i godsherrens kvarn, bakugn eller vinpress, som voro bortförpaktade
och gemenligen i ett ytterst erbarmligt skick, samt naturligtvis
mot en dryg afgift. Antalet kreatur bestämdes af godsherren, fördes
de på landsvägen, måste en särskild afgift erläggas. Slaktades de,
måste det ske mot afgift i godsets slaktbod. Upptagande af en ny
brunn var också belagd med afgift.
Grödan på böndernas åkrar var prisgifven åt de talrika
dufvorna och kaninerna, som godsägarne ensamma hade rätt att äga,
förhärjades och nedtrampades af villebråden i godsens skogar eller
vid de förnäma jaktpartierna. »En dags förströelse», säges i en
af böndernas riksdagsbesvär (cahiers) från 1789, »beröfvar halfva
trakten årets lifsförnödenheter.» Ängarna måste stå orörda en viss
del af året, för att ej rapphönsen skulle störas och de höge herrarnes
tillfällen att jouera af ett af sina förnämsta nöjen, jakten, minskas.
Jakträtten tillhörde herrarne allena. Ve den bonde, som vågade knysta
öfver fältens sköfling eller för deras fredande nedlägga något villebråd.
Han stod ju under godsherrens domsrätt, och i detta land, där adressbref
in blanco till Bastiljen höllos fala eller af konungen, som var
prisad för sin »godhet», aldrig nekades samt där domarssyslorna
gingo i arf och såldes, var ju för öfrigt rättvisan i allmänhet
endast ett tomt namn. Så mycket mer när det gällde en stackars obetydlig
bonde. Straffen för krypskytte voro, som hela strafflagstiftningen
för öfrigt, ännu mycket barbariska. Det hindrade dock icke, att
många af bönderna voro ifriga krypskyttar och lågo i ständig kamp
med godsets skogsbetjäning.
 |
Bastiljen.
|
Hofveriskyldigheterna i öfrigt varierade i oändlighet:
arbeten på godsherrens fält, i hans parker och trädgårdar och med
hvad helst, som kunde falla honom in. Somliga byars befolkning ålåg
det t. o. m. att piska vattnet i slottsgrafvarna, på det att icke
grodorna med sina omelodiska läten skulle jaga sömnen från de högförnäma
ögonen.
Personligen var bonden visserligen fri. Sedan lifegenskapen
1779 upphäfts å de kungliga domänerna, fanns kanske icke mer än
en million »mainsmortables», d. v. s. motsvarande hvad i Danmark
kallades stavnsbåndne, dessa voro dock icke lifegne i ordets egentliga
bemärkelse. Den stora massan af franska bönder hade för mycket länge
sedan kommit från lifegenskapen, men de voro allt fortfarande insnärjda
af hela denna väfnad af afgifter, hofveriskyldigheter, trakasserier
och utpressningar.
I hvarje by fanns det dock alltid någon eller några
bönder, som hunnit ett relativt välstånd, och dessa voro de som
isynnerhet önskade afskaka sig de feodala förbindelserna och tillvinna
sig individuella friheter. De åter, som voro försjunkna i det djupaste
eländet, som bodde i en jordkoja och lifnärde sig med kastanjer
eller axen, de plockade upp på åkrarna efter verkställd skörd, de
rekryterade de kringstrykande tiggarskarorna och de ofvannämnda
banden, som redan vintern 1788-89 började hålla efter adelsgodsen
och deras innehafvare.
Till de bördor, som nu omnämnts, kommo sedan för bönderna
bördorna till kyrkan och staten. Af skörden tog kyrkoherden och
biskopen hvar sjunde kärfve och dessutom tionde af lin och hampa,
grönsaker, frukter och husdjur. Därjämte naturligtvis så dryga afgifter
som möjligt för alla prästerliga förrättningar.
Skatterna till staten växte ständigt, och den städse
allt orättfärdigare fördelningen — i omvänd proportion till skatteförmågan
— gjorde dem än mer tryckande. De berättigade till fullo hvad en
fransk författare en gång sagt: »Skatten är skoningslös endast mot
den fattige.» Det har beräknats, att till enbart skatterna åtgått
mer än hälften, ofta mer än två tredjedelar af bondens årliga inkomst.
Den äldsta skatten till staten var »la taille»,
som hufvudsakligen var en grundskatt, men hvaraf en del utgick af
inkomsten. Beloppet bestämdes årligen och fördelades på kommunen,
där alla skatteskyldiga voro solidariska. För denna skatt, som adeln
och prästerskapet gingo alldeles fria för, voro bönderna mycket
rädda och sökte på alla möjliga sätt slippa undan så lindrigt som
möjligt.
Synnerligen orättfärdigt verkade »la capitatoni»,
d. s. v. en skatt pr hufvud. Det hade visserligen varit meningen,
att den skulle betalas af alla i förhållande till inkomsterna. Men
de privilegierade krånglade sig naturligtvis undan. Prästerskapet
friköpte sig en gång för alla mot ett mycket obetydligt belopp.
Uppbördsverkets chefer voro nog artiga mot adelns medlemmar att
öfverlåta åt dem själfva att bestämma beloppet, alltså ett slags
själfdeklaration och själfbeskattning, men ack hurudana. Huru de
utföllo i verkligheten, behöfver man icke säga. Medan t. ex. en
borgare med 12,000 livres i inkomst erlade 1,500 under denna skattetitel,
tyckte sig adelsmannen vara riktigt storartad, om han vore villig
att betala högst 75.
I de provinser, där befolkningen hade ett slags ständerrepresentation,
som kunde klaga och protestera, slapp man undan med en jämförelsevis
hygglig rund summa om året; men desto tyngre tryckte den på borgare
och bönder i de andra provinserna.
 |
Lettre de Cachet.
|
 |
Lettre de Cachet.
|
Som inkomstskatt utgick »les vingtièmes».
Själfva namnet anger, att den utgick med flera eller färre tjugondedelar
af inkomsten. En tid hade denna skatt stigit till 5 tjugondedelar
d. v. s. 25 procent af inkomsten. Äfven från denna skatt hade prästerna
köpt sig fria genom att en gång för alla betala hvad de rätteligen
skulle ha betalat för ett enda år. Adelsmännen och de kungliga prinsarne
gjorde ock upp för sig mycket fördelaktiga ackord med uppbördsverket.
Vid sidan af dessa direkta skatter stodo nu de indirekta,
allesammans bortförpaktade till de mestbjudande och sedan genom
deras agenter lika godtyckligt och våldsamt indrifna som skatterna
till kronan. Förpaktarne betalade kronan i årligt arrende 166 millioner
livres, men pressade ut dubbla beloppet. Detta skattesystem har
förliknats med ett stort maskineri, hvars otaliga kugghjul gingo
in i hvarandra under för förtrycket gynnsamt mörker. Finansiärerna
själfva hade endast ofullständigt kännedom om systemets detaljer,
men förpaktaragenternas roflystna fantasi supplerade okunnigheten.
Det svåraste, mest raffinerade förtrycket torde dock
måhända ha representerats af den så förhatade, äfven till ett bolag
bortförpaktade saltskatten (la gabelle). I de provinser,
där inga saliner funnos, var skatten störst. Hvarje person öfver
sju år måste årligen inköpa till ett bestämdt högt pris en viss
kvantitet, som dock endast fick användas till matlagning och bordet;
till insaltning måste extra salt inköpas. För att förekomma smuggling
från de provinser, där saliner funnos, var det förbjudet att köpa
mer än ett visst kvantum. Samma mängd salt, som t. ex. i Artois
kostade 4 livres, kunde således i Amiens kosta 62. I kustprovinserna
var det förbjudet att hämta vatten ur hafvet; det kunde ju bli salt
däraf! I Provences kantoner, där det fanns naturligt salt, måste
öfverskottet årligen förstöras.
För att förekomma saltsmugglingar och brott mot bestämmelserna
angående denna saltskatt voro erforderliga stränga straffhot och
en armé af flera och tjugutusen personer. Medborgarnes hus voro
hvar stund som helst utsatta för visitationer af brutala och föraktliga
agenter, fängelserna öfverfylldes med män, kvinnor och barn, domstolarna
fällde sina domar på vittnesmål af agenterna, som delade rofvet,
och dömde årligen mellan 300-500 till galärstraffet. Med saltskattens
öfvervakande är förbunden en statistik med mer än talande årliga
genomsnittssiffror: 3,700 konfiskeringar i hemmen; häktande af 2,300
män, 1,800 kvinnor och 6,600 barn; beslagtagande af 1,100 hästar
och 50 fordon; härbärgerande i fängelserna 17-1800 straffångar,
hvilket skall ha representerat ungefär en tredjedel af rikets vanliga
straffångeantal.
För dessa och flera andra skatter och onera, som bönderna
ensamma eller till stor del fingo sucka under, må icke förglömmas,
att det var bönderna ensamma som utskrefvos till krigstjänst och
som hade skyldigheten att bära inkvarteringen af de tågande trupperna,
befordra deras tross etc. Äfvenså ålåg det dem att underhålla de
allmänna vägarna, hvilka voro till stor nytta för näringslifvet
och till stort behag för adelsmännen och prelaterna, som reste från
slott till slott, men till föga direkt fördel för bönderna själfva.
Detta var nu den landtliga underklassen och det landtliga
proletariatet och sådan var deras belägenhet. Jämnsides med dessa
har man att ställa städernas underklass, småborgare och småhandtverkare,
samt stadsproletariatet, som skråväsendet och den lifliga industriella
utvecklingen bidragit att rekrytera och utveckla. Strejker ansågos
som brott, och polis och soldater grepo ofta in för att tvinga arbetarne
till arbetets återupptagande. Genom dom blefvo arbetarne förbjudna
icke blott att med våld och hot tvinga mästarne att ge dem portnycklar,
ljus på rummen och bättre mat, utan äfven att förleda kamraterna
att nedlägga arbetet, samla sig på värdshusen och på gatorna, hålla
fester, bära käppar etc. Arbetarne hade redan sina fackföreningar,
lönestrider och strejker samt äfven — sin undantagslagstiftning.
Äfven detta proletariat drefs litet emellanåt
af nöden till upplopp. Ett enda dåligt år var tillräckligt för att
jaga upp bröd- och lifsmedelspriserna fruktansvärdt högt. I sin
förtviflan och i sitt raseri vände sig då folkmassan mot spannmålsockrarne,
förstörde deras kvarnar, plundrade deras förråder. Vid en af dessa
hungeroroligheter lär stadens militärbefälhafvare ha haft detta
olycksaliga hånfulla uttryck, som skall icke sällan under en eller
annan form ha gått igen senare under revolutionen: »Gräset är ju
moget, ge er ut på fälten och beta af det.»
Första
blodet å Paris' gator.
Mot slutet af vintern 1789 (mars och april) var lifsmedelsbristen
stor i Paris, då dit från alla håll strömmade in massor människor
för att få arbete att lifnära sig med. Detta kunde icke annat än
öka den allmänna oron och jäsningen. Denna gaf sig utbrott i förstaden
S:t Antoine genom den s. k. »affären Réveillon». Den tändande gnistan
hade varit en sammanstötning vid uppsättande af de ofta nämnda riksdagsbesvären.
Arbetarne framställde sina klagomål, och fabrikanterna svarade därpå
med grofheter. En pappersfabrikant Réveillon, som ursprungligen
själf varit arbetare, men nu hade 300 arbetare under sig, skulle
härvid särskildt ha varit grof i munnen och retat arbetarne med
sådana yttranden som: »En arbetare kan lefva på groft bröd och linsärter;
ost är ingenting för honom» etc.
En ursinnig folkmassa samlar sig ett par dagar senare
och bär Réveillons bild till Place de la Grève, där den dömes
och uppbrännes. Följande morgon samlas folkmassorna utanför Réveillons
fabrik, tvinga arbetarne att lämna den och storma därpå fabrikantens
hus. Militär ditbeordras, men mötes med stenar, takpannor, möbler
från fönster och tak. Truppen ger eld, men folket försvarar sig
ursinnigt flera timmar. Slutet blef, att å militärens sida fanns
ett nittiotal sårade eller döda, medan af folket dödades 200 och
sårades 300. Arbetarne bemäktigade sig sina fallna bröders lik och
buro dem sedan genom förstäderna.
Detta var första blodet på Paris' gator under revolutionen,
resningens gesällprof, som Carlyle kallar det. Dessa dagar, den
24-28 april, voro föregångare till de kommande historiska julidagarna,
den elfte till den fjortonde. Det var ock den första konflikten
mellan Paris' fattiga befolkning, proletariatet, och de rika. Denna
första anblick af folket i raseri gjorde ock ett djupt intryck på
de snart efterföljande valen och skrämde bort de reaktionära.
 |
Första blodet å
Paris gator.
|
Flera af landsortsstäderna voro lika väl som byarna
underkastade de feodala förpliktelserna, och dessa tryckte lika
tungt på stadens fattiga som på bönderna. Den feodala domsrätten
förblef i full kraft i många stadslika hopgyttringar, och på handtverkarnes
och industriarbetarnes kojor hvilade samma afgälder vid försäljning
och arfstagande som på böndernas. Lägg så härtill afgifterna till
prästerskapet, de tunga skatterna, direkta och indirekta, i pengar
och prestationer till kronan, ämbetsmännens godtyckligheter och
trakasserier, de dryga kostnaderna vid domstolarna, omöjligheten
för en simpel borgare eller arbetare att påräkna rättvisa mot en
adelsman eller ens en rik borgare, och man kan göra sig en föreställning
om, huru den lägre stadsbefolkningen hade det på den här tiden.
Man bör ock kunna föreställa sig, hvilka känslor och tankar som
sedan generationer legat och grott i dessas de fattiges och smås
i samhället sinnen och nu koncentrerade sig företrädesvis till ett
mångdubbelt hat, om hvars talrika och hemska utbrott de kommande
årens historia får så mycket att förtälja. Det var först och främst
den fattiges hat mot hela denna sysslolösa, lättjefulla, fördärfvade
aristokrati, som behärskade honom, medan den mörkaste nöd rådde
i byarna och de stora städernas skumma gränder. Hatet mot prästerskapet,
som med sina sympatier snarare tillhörde aristokratin än folket.
Hatet mot alla det gamla systemets institutioner, som gjorde fattigdomen
ännu tyngre, genom att förvägra den fattige mänskliga rättigheter.
Hatet mot feodalsystemet och dess pålagor, som ville hålla bonden
och jordarbetaren i ett tillstånd af träldom äfven sedan den personliga
lifegenskapen upphört. Och så bondens förtviflan att under år af
nöd och svält i byarna se stora jordsträckor ouppodlade i godsherrens
ägo eller ej ha annan uppgift än att tjäna som plats för de adliges
förströelser.
Det var detta långsamt mognande hat och detta behof
efter jorden, den utsvultne bondens nödrop, som hade väckt den revolutionära
andan redan 1788 och jämte det vaknade hoppet om framgång höllo
vid makt under åren 1789-1793 de oupphörliga bonderesningarna, som
sedan möjliggjorde ett omstörtande af »ancien régime» och omorganiserande
af staten. Ty utan den fullständiga upplösning af det gamla samhällets
makt och myndighet å landsbygden, som blef en följd af dessa oupphörligt
återkommande resningar, och utan den parisiska och andra stadsbefolkningars
snabbhet och beredvillighet att gripa till vapen och rycka fram
mot förtryckets och konungamaktens fasta borgar, hvar gång revolutionens
borgerliga banerförare och ledare kallade på folket, skulle det
tredje ståndets bemödanden helt visst blifvit ganska resultatlösa.
Det må ju ock en gång för alla här i detta sammanhang
betonas, att man icke äger rätt att för alla excesser eller upprörande
blodsdåd förbise, glömma bort eller underskatta betydelsen af de
lägre folkklassernas, »folkets» (le peuple) ingripande i
revolutionens frigörelsekamp och i genomförandet och befästandet
äfven af de stora delar af revolutionsverket, för hvilka mänskligheten
ännu står i en beståndande tacksamhetsskuld. En stark flod, som
för att komma fram måst bryta igenom en massa fördämningar, flyter
icke sedan genast åter lugnt och stilla fram utan förhärjningar
och skadegörelser af mer än ett slag.
 |
Mirabeau.
|
Öfver dessa lägre lager af samhället stod nu medelklassen,
bourgeoisien, med ett ord det tredje ståndet.
Det hade gifvetvis sin styrka i städerna. Den sammanlagda
befolkningen i städerna har enligt en uppgift uppgått till 5,700,000.
Paris, som var det samtida Europas näst största stad och kom ganska
nära inpå London, hade 6-700,000 invånare. Europas öfriga storstäder
såsom Amsterdam, Wien, Neapel, Madrid, S:t Petersburg, Moskva, kommo
upp ungefär till hälften af Paris' folkmängd. Af Frankrikes städer
kom industri- och handelsstaden Lyon närmast med 135,000 invånare,
Marseille med 90,000 och Bordeaux med 76,000. Sedan kommo Rouen,
Lille, Nantes, Toulouse med 68,000-48,000.
Till den högre bourgeoisin hörde i främsta rumet domarkåren,
som med sina spetsar, domarne i parlamenten, som voro ett slags
högsta domstolar, och i högre instanser sköt in i adeln och bildade
kärnan af »la noblesse de robe». De omgåfvos af mindre högt
stående jurister, från domarne vid de lägre rätterna och advokater
ända ned till skrifvare och polisbetjänter, allesammans räknade
in med bland »les gens du loi». Alla dessa sysslor kunde köpas,
somliga t. o. m. på afbetalning. Priserna voro varierande. Den bäst
betalda var presidentposten i Parisparlamentet, som var det förnämsta,
och den lär ha kostat ända till en half million!
Vidare hörde till samma stånd ämbetsmän, såsom intendenter
samt de i uppbördsverket, tullen m. fl. anställda läkare, kirurger,
apotekare, akademici, lärare vid de lärda skolorna, författare och
konstnärer. Vidare penningvärlden med sina börsmän, växelmäklare,
skatteförpaktare, större och mindre kapitalister, som utgjorde en
stor del af statens fordringsägare och därför särskildt voro mycket
lömska på och oroliga för den statsfinansiella hushållningen med
dess räntenedsättningar och godtyckliga förändringar af myntvärdet.
Och slutligen men icke minst de många näringsidkarne, vare sig de
tillhörde handelskåren, industrivärlden eller handtverkerierna.
I kunskaper, anseende och inflytande hade detta tredje
stånd ryckt upp mycket högt, och afståndet mellan det och de två
öfversta stånden hade blifvit allt mindre och mindre. Rikets viktigaste
ämbeten besattes med män utgångna från dess leder. Dess författare
behärskade hela den offentliga meningen och satte sin prägel äfven
på de åskådningar, som omfattades vid hofvet, bland adelsmän och
prelater.
Men mycket återstod dock ännu. Först och sist växte
hos detta tredje stånd en känsla af harm öfver, att det trots allt
behandlades och betraktades af hof, adel och prelater som ett lägre
stånd. »Borgerlig» var ännu i de adliga salongerna ett skällsord,
en beteckning på något simpelt och löjligt gammaldags. »Misstro
och vrede mot regeringen, som gjorde alla förmögenheter osäkra,
förbittring och fiendskap mot adeln, som spärrade alla vägar, det
var de känslor, som växte upp hos medelklassen genom själfva dess
framåtgående i rikedom och bildning», säger Taine. Och den själfmedvetna
bourgeoisin började, såsom redan utdragen ur den ofvan omnämnda
broschyren af Sieyès nogsamt ge vid handen, allt mer känna
sig stark och modig att göra det stora försöket att få till stånd
ett nytt, bättre och förnuftigare samhälle.
 |
Abbé Grégoire.
|
Huru olika intressen än dessa nu berörda samhällsklasser,
underklass och medelklass, »le peuple» och le tiers
état, hade och huru olikartade de än voro, ett hade de dock
gemensamt. De hörde till de närande, de arbetande, vore de som hade
att bära samhällsbördorna, att utföra det nyttiga samhällsarbetet.
Och här går strecket, den stora klyftan, som delar samhället i två
stora delar, de oprivilegierade och de privilegierade. På andra
sidan stod den privilegierade öfverklassen, hof, adel och kleresi.
Det var i ordets fullaste mening samhällets tärande medlemmar, samhällets
drönare, samhällets snyltdjur.
En oprivilegierad massa på 26 millioner människor
eller så är ju onekligen en ganska hög och bred piedestal för det
lilla fåtal af bortåt 300,000 personer, hvaraf adel och kleresi
beräknats bestå.
Frankrike var vid denna tid
indeladt i aderton ärkebiskopdömen och 121 biskopdömen och inalles
omkring 36,000 socknar med 60,000 sockenpräster och kaplaner. Därjämte
en mängd kloster, vid århundradets midt 5,000 med bortåt 100,000
munkar och nunnor. Sedan gick antalet ned rätt mycket. Kyrkans inkomster
skämdes sannerligen icke för sig: kyrkans jord har 130 millioner
livres om året, 120 mill. i tionde, 100 mill. i godsherrarnes afgifter,
d. v. s. inalles 350 mill. Dessutom stora donationer, fria bostäder
etc. Detta har ansetts motsvara i nutida penningvärde en milliard!
Det är mycket pengar det, men det fördelades mycket
olika. Äfven kleresiet hade sitt proletariat, hvartill hörde den
del af landsbygdens prästerskap, som ofta kom från bondeklassen
och kände lika med den. Biskopar och abboter förstodo däremot utmärkt
att taga för sig af håfvorna. Ärkebiskopen i Paris har uppförts
t. ex. till en lön af 180,000 livres, den i Strassbourg till 170,000
etc; de medelstora biskopsämbetena gåfvo 30-40,000 livres om året.
Men i verkligheten hade vederbörande det ännu fördelaktigare. Alla
de förmånligaste prästbefattningarna innehades i regeln af adliga,
som mycket ofta nöjde sig med titlarna och inkomsterna och läto
illa aflönade vikarier taga hand om religionen. Själfva lefde de
vid hofvet och i salongerna.
 |
Hertig d'Aiguillon.
|
Adeln har beräknats omfatta 20-30,000 familjer å tillsammans
150,000 människor. Man har att skilja mellan den ärftliga adeln,
noblesse d'épée, och den nya halfborgerliga förut omnämnda
ämbetsadeln, noblesse de robe: förnäma domare, höga ämbetsmän
etc; dessa voro i grund och botten icke adelsmän, de voro verksamma
och arbetade och hörde väl snarare till bourgeoisin.
Högadeln, som blifvit helt och hållet en hofadel,
hade många olika kuriösa indelningar. Öfverst finner man prinsarne
af blodet, d. v. s. familjerna Orléans, Condé och Conti.
Därefter kommo de legitima prinsarne, sedan les ducs et pairs,
30-40 förnäma hertigar, hvilkas stamherrar en gång i tiden utgjort
konungens närmaste råd och som ännu bevarat rätten att hålla konungakronan
vid kröningen. Närmast efter dem kommo 16-20 »ducs non pairs, mais
héréditairs», hvilkas gemåler ägde det afundsvärda »taburettprivilegiet»,
d. v. s. lof att sätta sig på en liten stol, när det var »mottagning»
hos konungen eller drottningen.
Sedan kommo de simpla adelsmännen, lågadeln, chevaliers,
riddare, och ecuyers, väpnare. Lågadeln utgjorde det stora
flertalet af adeln och var gemenligen fattig samt måste hålla sig
på sina gods ute i landsorten och oftast förgäfves kasta trånande
blickar till hofvets Kanan, där konungaparets nåd kunde låta i en
eller annan form falla ett välgörande regn af statens pengar.
Hvad
det nya Frankrike önskade.
Så var det gamla systemets Frankrike. Det kommande
Frankrikes önskningar, sådana de förnämligast presenterats i de
oftanämnda cahiers, de gingo visst icke ut på konungadömets af skaffande.
1789 fanns intet republikanskt parti eller några enskilda republikaner
i Frankrike. Dylika tänkesätt gåfvo sig hvarken tillkänna hos de
lefvande eller hade förefunnits hos de filosofer och författare,
som äfven efter sin död styrde de lefvande. I les cahiers hade icke
influtit ens något indirekt klander mot kungligheten eller konungens
uppförande. Ingen tänker på att tillräkna dem det onda, hvaröfver
man beklagar sig. I alla dessa dokument lägges tvärtom i dagen en
varm rojalism, en verklig tillgifvenhet för konungens person. I
synnerhet från landsbygden tränger ett rop af förtroende, kärlek,
tacksamhet. Vår gode konung! Konungen vår fader! Så uttrycka sig
framför allt bönderna och arbetarne. Adeln och prästerskapet, mindre
naivt entusiastiska, visa sig lika rojalistiska.
Det var mycket få fransmän, äfven de mera upplysta,
äfven frondörerna, äfven filosoferna, som icke kände sig rörda,
då de nalkades konungen, och som icke bländades vid den kungliga
personens åsyn. Och icke ens i Paris, hvars befolkning ansågs i
stånd att tillåta sig all möjlig oförskämdhet, förnimmes hvarken
inom bourgeoisin eller från handtverkare eller de eländigaste arbetare
någon önskan eller tanke på republik.
Det var konungen och drottningen förbehållet att lägga
första grundstenen till republikanska partiet. Omedvetet och mot
sin vilja fördes landet in på en väg, som ledde till den demokratiska
republiken.
Hvad man önskar och kräfver, det är en fri författning,
ett folkligt konungadöme, ärftligt inom Ludvig XVI:s släkt, lagstiftningsmaktens
öfverlämnande till en nationalrepresentation, som sammanträdde på
bestämda tider, kommunal själfstyrelse, afskaffande af adelns och
kleresiets privilegier, af de feodala rättigheterna, jämlikhet inför
lagen och lika tillträde till ämbetena utan hänsyn till rang eller
stånd, religionsfrihet, yttrande- och tryckfrihet, afskaffande af
»lettres de cachet» och af godtyckligheten i rättskipningen, mildare
strafflagstiftning etc.
Därtill komma sedan en mängd speciella kraf och en
detaljerad granskning af gällande lagar och förhållanden. »Dessa
cahiers utmärka sig», säger Jaurès, »genom sin rikhaltighet,
sitt lif, sin klarhet och enhetlighet. Jag känner intet mera beundransvärdt
än det tredje ståndets cahiers, de äro ett det yppersta uttryck
för det adertonde århundradets litteratur och, om det må vara mig
tillåtet att så säga, den yppersta nationella litteratur något folk
äger. Språket är beundransvärdt genom sin klarhet och fasthet. Den
revolutionära deklamationen, som man brukar tala om, förefinnes
alls icke där, det är en hel värld af nya institutioner, som äro
samlade i enhvar af dessa cahiers.»
 |
Tredje ståndets uppvaknande.
Samtida satiriskt träsnitt.
Underskriften: Det var minsann på tiden,
att jag vaknade, ty bojorna trycka mig så hårdt, att det känns
som en riktig mara.
|
De riksständer, som nu skulle sammanträda endast till
att bevilja nya skatter, som konungen och hofvet tänkt sig, till
ett nytt samhälles danande, som den allmänna meningen kräfde, kommo
att bestå af ungefär 1,200 medlemmar. Af dessa tillhörde något öfver
600 det tredje ståndet, omkring 300 hvart och ett af de båda öfriga
stånden. Flertalet af tredje ståndet var jurister, dels domare,
dels sakförare, ungefär 200 voro affärsmän eller jordägare. Ungefär
ett tjugutal af ståndets medlemmar voro adel eller andliga, bland
de förre Mirabeau, bland de senare Sieyès. Några handtverkare,
arbetare eller bönder hade icke blifvit valda. Af kyrkans representanter
voro två tredjedelar sockenpräster, af adeln hörde det stora flertalet
till noblesse d'épée; hälften tillhörde hofadeln, hälften landsortsadeln.
Riksständerna
sammanträda.
»Första lördagen i maj är det stor mottagning i Versailles,
och följande måndag skall det bli en ännu större dag. De deputerade
ha till största delen anländt och skaffat sig bostad och defilera
nu i långa, stränga rader genom slottsgemaken för att kyssa majestätets
hand. Öfverceremonimästaren de Brèzés anordningar äro ej
synnerligt i smaken, vi kunna ej undgå att märka, att han för adeln
och prästeståndet slår upp båda dörrarna till det kungliga audiensrummet,
men för tredje ståndet endast den ena. Dock, det är tillräckligt
rum att komma igenom, och majestätet har småleenden för alla.
Den gode Ludvig hälsar sina hedervärda deputerade
med ett hoppfullt småleende. Han har låtit för dem iordningställa
Salle des menus, den största i sin närhet, och själf öfvervakat
arbetena — en rymlig sal med en upphöjd estrad för tronen, hofvet
och det kungliga blodet, utrymme för sexhundra ofrälse deputerade
midt i salen, för trehundra präster på ena och lika många adelsmän
på andra sidan. Salen har höga gallerier, hvarifrån hofvets damer
glänsande i guldskir, de utländska sändebuden samt andra personer
i guldbroderier och krås, till ett antal af tvåtusen, kunna åskåda
ceremonierna. Breda gångar äro lämnade rundt i och rundt omkring
salen, från hvilken dörrar leda till utskottsrum, vakt- och klädrum
— ett verkligen ståtligt rum, där tapetserarekonsten gjort sitt
bästa, och på karmosinröda draperier med tunga tofsar och fleurs
de lys är ingen brist.
 |
Abbe Maury, medlem af riksständerna
1789, senare kardinal, de privilegierade ståndens vältaligaste
försvarare. |
Salen är i ordning; själfva kostymen är bestämd; tredje
ståndets ledamöter skola ej bära den hatade bredskyggiga hatten
(chapeau clabaud), utan en annan med ej fullt så breda brätten
(chapeau rabattu). Men beträffande sättet för deras arbete,
sedan de lyckligt och väl blifvit kostymerade, om de skola rösta
klassvis eller per capita — frågor, som måhända ännu skulle kunnat
afgöras, men som om några timmar ej skola medhinnas — har man ännu
ej kommit till något beslut, och bland de tolfhundra råder därom
alltjämt mycken tvekan.» (Carlyle.)
Den stora dagen den 4 maj rann upp. De tolfhundra
deputerade, konungen, drottningen och hela hofvet åhörde i kyrkan
Notre-Dame i Versailles predikan. Därefter satte sig en ofantlig
procession i rörelse för att tågande genom hela staden begifva sig
till S:t Louis. De breda gatorna i Versailles, längs hvilka franska
gardet och schweiziska gardet äro uppställda, kunna icke rymma allt
folk. Hela Paris hade skyndat dit. Allt hvad fanns af fönster och
tak var uppfylldt med människor. Balkongerna voro prydda med dyrbara
tyger och strålande kvinnor i den tidens koketta, bisarra toaletter
med plymer och blommor. Alla voro upprörda, uppfyllda af oro och
förhoppningar inför detta stora okända nya, som man gick till mötes.
Detta glänsande skådespel, så omväxlande, så majestätiskt, och musiken,
som hördes då och då på af stånd, förjagade alla andra tankar. Och
äfven de, som minst önskat denna nya era, kunde icke afhålla sig
från att dela den allmänna rörelsen.
I spetsen för processionen syntes en massa svartklädda
män, det var tredje ståndets starka djupa bataljon. Anspråkslöst
klädda gingo de med fasta steg och blickar, ännu förenade utan partiskillnader,
lyckliga öfver denna stora dag, som de hade framkallat och som betecknade
deras seger. Den lysande lilla skaran af adelns deputerade kommer
därefter med sina plymagerade hattar, sina spetsar, sina guldprydnader.
Bifallsyttringarna, som hälsat tredje ståndet, upphöra med ens.
Samma tystnad där prästerskapet går fram. I detta
stånd urskiljer man mycket tydligt två skilda stånd: en adel, ett
tredje stånd: ett trettiotal prelater i violetta skrudar samt för
sig och åtskilda genom en musikkår den ödmjuka skaran af tvåhundra
kyrkoherdar i sina svarta prästdräkter.
När drottningen passerade, hördes något mummel. Kvinnor
skreko: lefve hertigen af Orléans, troende sig såra henne
mer genom att nämna hennes fiende. Det gjorde ett starkt intryck
på henne, hon var nära att svimma, man måste stödja henne, men hon
hämtade sig snart och lyfte sitt stolta högdragna, ännu sköna hufvud.
Hon försökte redan då att med fast och föraktfull blick tillbakaslå
allmänhetens hat.
Hofvet hade låtit genomleta de
gamla luntorna efter förhatliga ceremoniella detaljer och alla dessa
ståndsskillnader och tecken på social utmärkelse och antipatier,
som man snarare bort begrafva. Att efter Voltaire och Figaro komma
med heraldik, sköldemärken, symboler och slikt, det var bra gammalmodigt.
Det var dock mindre vurmen för hvad gammalt var som varit bestämmande
för hofvet, än den hemliga njutningen att förolämpa och förnedra
detta småfolk, som vid valen spelat konungar, och erinra det om
dess låga ursprung. Svagheten bestod sig det farliga nöjet att för
näst sista gången förödmjuka de starka.
Konungen öppnade själf den kungl. seansen med ett
tal. Då han nu slutligen stod inför nationens representanter, hade
han icke ett ord att säga, som gick från hjärta till hjärta. Han
visade endast misstro, beklagade sig öfver sinnenas oro, öfver den
allmänna jäsningen, som om densamma icke motiverades af Frankrikes
tillstånd, och häfdade starkt den kungliga myndigheten. Ståndens
väsentliga uppgift vore att ordna finanserna och stärka statens
kredit. Om den bebådade och efterlängtade författningen nämnes
icke ett ord.
Af Necker, vid hvilken de allmänna förväntningarna
voro fästade, upplästes en mycket utförlig och timslång rapport,
som var mycket sväfvande och oklar och ymnig på motsägelser. En
del liberala fraser, men intet af det reformprogram, som han framlagt
i slutet af föregående år.
 |
Riksständernas sammanträden
öppnas af konungen den 5 maj 1789. (Gravyr af Helman.)
I fonden konungen och drottningen, till höger om tronen
prästerskapet, till vänster adeln, i förgrunden
tredje ståndet. Necker talar.
|
Salens akustik var ofördelaktig, och ståndens medlemmer
kunde därför först vid läsningen af de hållna talen klart bedöma
situationen. Ludvig XVI hade då alltså två slags politik, en synlig,
frisinnad, nationell, den som framskymtade i Neckers tal, en annan
i det fördolda, svekets och falskhetens politik, som låg bakom hans
eget tal och hans storsigillbevarares. Men icke kunde en så god
monark vara falsk och lögnaktig. Det vore hofvets, drottningens,
grefvens af Artois politik. Vore icke kungen den dygdigaste i hela
konungariket? Förvirrade och nedslagna förlorade det tredje ståndets
medlemmar något af sitt förtroende till Ludvig XVI, men nästan intet
af sin kärlek. Det var som trogna undersåtar, som de genast organiserade
sig till motstånd icke mot konungen, men mot hofvet.
Den första stora tvistefrågan, som kräfde åtgörande,
var, huruvida fullmaktsgranskningen skulle göras gemensamt och om
öfverläggningarna och omröstningarna skulle ske gemensamt eller
ståndsvis. Dagen efter den kungliga seansen samlades de tre stånden
hvart och ett för sig, men det tredje ståndet tog till sin samlingslokal
den stora salen, där öppnandet försiggått, hvilket ock gaf det utseendet
af att vara själfva den egentliga nationalförsamlingen. Det undvek
att konstituera sig som särskild kammare eller stånd, utsåg endast
en af sina medlemmar under benämningen af »doyen», »ålderspresident»,
att leda förhandlingarna. Men redan samma dag beslöto emellertid
de två andra stånden att förhandla ståndsvis. Inom prästeståndet
voro de flesta i verkligheten benägna att gå med tredje ståndet;
men afhöllos därifrån af respekten för de förnäma prelaterna. Det
tredje ståndet öfverlämnade genast till några af sina medlemmar
att inbjuda adeln och prästerskapet att komma till den gemensamma
salen för att bilda den allmänna församlingen och till en början
öfvergå till gemensamma fullmaktsgranskningar. Men då de inledda
underhandlingarna icke ledde till något resultat hufvudsakligen
till följd af adelns motvillighet, beslöt tredje ståndet att göra
slag i saken. Den 10 juni förklarade Sieyès: »Låt oss afhugga
ankartåget; det kan vara på tid.» Sedan den dagen börjar revolutionens
fartyg sin seglats mot framtiden, försenadt, men aldrig hejdadt
af stormar och vindstilla. Sieyès, som förut beräknat så
rätt, visade sig nu som en verklig statsman; han hade sagt hvad
man borde göra och sagt det i rätta ögonblicket. Han föreslog att
för sista gången ställa en uppmaning till prästeståndet och adeln
att infinna sig och underrätta dem, att uppropet skulle börja om
en timme och att de som icke infunne sig skulle betraktas som förfallolöst
frånvarande. Genom denna juridiska form för uppmaningen intogo det
tredje ståndets medlemmar gent emot dem, som bestredo deras jämnställdhet,
liksom en domares upphöjda ställning. Det var klokt, ty man riskerade
för mycket på att vänta, men det var djärft. Bakom sig hade de visserligen
Paris och folket, men mot sig ett hof, som vid Versailles förfogade
öfver en stor truppstyrka och artilleri. Men hofvet var mycket obeslutsamt
och insvepte sig endast i en föraktfull tystnad. Konungen undvek
att mottaga ståndets president; han föregafs vara på jakt eller
så upptagen af sin sorg öfver den lille dauphins frånfälle. Men
man visste att han dagligen mottog prelaterna och adeln. Dessa började
nämligen bli oroliga och slöto sig till hofvet och konungen.
Den 17 gick tredje ståndet vidare. Det antog då namnet
nationalförsamlingen, och uppträdande å den suveräna nationens
vägnar gaf församlingen sitt samtycke till, att skatterna och kontributionerna
skulle, fastän olagliga, få fortfarande uppbäras på samma sätt som
dittills, men endast intill den dag, då församlingen åtskildes.
Efter den dagen skulle, så var församlingens beslut och vilja, alla
skatter och kontributioner af hvad slag de vara månde, som icke
fritt och uttryckligen blifvit af nationalförsamlingen beviljade,
fullständigt upphöra för enhvar provins. Församlingen skyndade sig
ock att förklara, att så snart den i öfverensstämmelse med konungen
fastslagit grunderna för den nationella pånyttfödelsen, skulle den
befatta sig med statens finansiella tillstånd, och ställde redan
nu statens fodringsägare under skyddet af den franska nationens
heder och redbarhet. Börjande sitt arbete, utsåg den fyra utskott
eller kommittéer.
Revolutionen syntes nu börjad, och detta energiska
tillvägagående väckte stor uppståndelse hos motståndarne. Adeln
afgaf en häftig protest till konungen, och prästerskapet diskuterade
vidt och bredt. Redan förut hade ett femtontal kyrkoherdar slutit
sig till tredje ståndet, och flertalet af de kvarvarande fattade
ett provisoriskt beslut att förena sig med tredje ståndet till fullmaktspröfning.
De uppskrämda prelaterna vände sig då i sin nöd till konungen och
besvuro honom att rädda staten och religionen. Kungen lyssnade till
deras böner och beslöt att sammankalla stånden till ett gemensamt
möte, hvarvid han själf skulle meddela dem sin höga vilja om omröstningssättet.
Men det ansågs framför allt önskligt att intill dess förhindra några
sammankomster af nationalförsamlingen.
Bollhuseden.
Den 20 juni på morgonen, då de första deputerade infunno
sig vid l'Hotel des Menus, funno de det omgifvet af soldater
och på porten ett anslag från konungen, som meddelade att konungen
beslutit hålla en kunglig sammankomst den 22 och att de i följd
däraf erforderliga förberedelserna i vederbörande lokaler nödvändiggjorde
ett uppskjutande af ståndens sammankomster. Kort därefter uppläste
härolder å Versailles gator ett kungligt bref af samma innehåll,
och nationalförsamlingens nyvalde president fick underrättelse därom.
President var Jean Sylvain
Bailly. Vän till Franklin och berömd som en framstående astronom
och medlem af franska akademien hade han nu vid 59 års ålder förts
in i det politiska lifvet, där han, om än rätt moderat, gjorde sig
snart känd som en viljefast och pålitlig frihetsvän. Han sände genast
en lugn, men mycket bestämd protest till regeringen och infann sig
å förut utsatt tid vid möteslokalen. Där fann han en mängd deputerade,
som af soldaterna hindrades att komma in, men Bailly skaffade sig
emellertid tillträde, så att han kunde hämta ståndets protokoll.
De deputerade äro beslutna att icke härigenom låta hindra
sig i sina förhandlingar, men hvar skola de kunna sammanträda. Man
talar om olika platser däribland Paris. Då föreslår deputeraden
Guillotin, att man skulle förlägga sin sammankomst till en närliggande
bollhussal, och dess ägare är villig att upplåta densamma.
 |
Bollhussalen i sitt nuvarande
skick.
|
Någon talarstol och några bänkar funnos icke, men
man lade en dörr öfver två tunnor, och på den tog Bailly plats.
Han uppläste det kungliga brefvet och sitt svar. Sieyès och
andra föreslå, att man skulle samfälldt bege sig till Paris och
ställa sig under dess befolknings skydd. Då väckte en af de moderata,
Mounier från Grenoble, förslag att man skulle med högtidlig ed förbinda
sig att icke åtskiljas, förrän man gifvit landet en författning,
och detta möttes med allmänt bifall.
Den ryktbara bollhuseden
blef i hast sålunda formulerad:
»I det Nationalförsamlingen förklarar,
att den, som är kallad att gifva riket en författning, att pånyttföda
samhället och att värna konungadömets sanna grundsatser,
icke kan af något hindras att fortsätta sina förhandlingar,
hvar än den nödgas hålla sina sammankomster, och
att den är och förblir Nationalförsamlingen,
hvar än den sammankommer,
beslutar den, att alla dess medlemmar genast skola
aflägga en högtidlig ed, på att de icke skola
åtskiljas, men församlas, där förhållandena
så kräfva, intill dess rikets författning är
utarbetad och byggd på fast grund, och efter att ha svurit
denna ed, skola samtliga medlemmar, alla och enhvar, bekräfta
detta orubbliga beslut med sin underskrift.»
Bailly uppläste eden under dånande bifall från medlemmarne,
åhörarne och folkskarorna, som lyssnade utanför. Medlemmarne
skrefvo under den ene efter den andre, endast en enda inlade en
reservation vid sin underskrift.
Till följande dag passade grefven af Artois på
att hyra bollhussalen, hvadan nationalförsamlingen måste sammanträda
i en kyrka, men då slöt sig under ljungande bifallsyttringar flertalet
af prästerna till den.
 |
Bollhuseden aflägges.
(Efter Davids tafla. Louvren.)
|
Den 23 skulle den nya kungliga seans
äga rum, som skulle tillstuka de uppstudsige. Den ägde rum i samma
stora salle des menus. Byggnaden var omgifven af soldater,
och inga åhörare fingo tillträde. För de båda högre stånden öppnades
den stora porten, medan det tredje ståndet fick vänta en timme i
trappor och förstugor eller utanför i regnet och sedan släpptes
in en bakväg. Kungen lät vänta på sig, omkring tronen sutto ministrarne,
men Necker var inte med bland dem. Man förstod att konungen och
han icke kunnat enas om uttalandets innehåll. Slutligen kom konungen,
omgifven af prinsar, hertigar och officerare, och läste kort därefter
med sin vanliga tafatthet upp det själfhärskartal, man satt ihop
åt honom. Han hade så litet förnimmelse af dess utmanande ton, att
han visade sig öfver-raskad öfver församlingens hållning. Adelns
bifallsyttringar vid åhörandet af bekräftelsen af de feodala rättigheterna
möttes nämligen af tydliga och bestämda gensagor. Konungen tvärtystnade
förvånad, för att sedan utslunga krigshandsken : Hvart stånd skulle
förhandla och rösta för sig inom slutna dörrar. De beslut, tredje
ståndet fattat som nationalförsamling, vore olagliga och ogiltiga.
Skulle stånden svika honom i hans stora och sköna sträfvanden för
folkets väl, skulle han ändå veta att ensam handla för folkets väl,
betrakta sig själf som dess ende verklige representant.
Och till sist: »Jag befaller er nu, mina herrar, att
genast åtskiljas och i morgon infinna er å de lokaler, som äro bestämda
för hvart stånd, och där återupptaga edra förhandlingar. I öfverensstämmelse
härmed uppdrager jag åt min ceremonimästare att meddela er min vilja.»
 |
Den 23 juni 1789. (Efter
Eugène Delacroix' tafla.)
|
Därpå gick konungen. Skulle kungligheten bli åtlydd?
Skulle tredje ståndet förneka sitt verk och bollhuseden? Men nej.
Dess medborgarmod hade blifvit stärkt och uppeldadt genom underrättelserna
från landsorten, som visade att den allmänna meningen stode bakom
det, genom anslutningen af prästerståndets flertal, genom hemliga
uppmuntringar från en del af adeln med hertigen af Orléans
i spetsen, genom Neckers frånvaro, som utvisade en splittring bland
konungens rådgifvare. Det tredje ståndet vågade vara olydigt, och
låtande adeln och flera af prästerna draga sig tillbaka, förblefvo
dess medlemmar lugnt och tyst sittande, såsom de i förväg beslutat.
Mirabeau tog till orda: »Hvad
är detta för en förnärmande diktatur? ropade han, den väpnade styrkan
är samlad i vår sal, folkets tempel är kränkt. Och allt detta för
att ge oss order att vara lyckliga! Hvem är det, som ger er denna
order? Den man, som hämtar all sin makt från eder. Hvem är det,
som ger er befallningar om lagar? Den man, som skulle mottaga lagar
från oss, mina herrar, från oss, som äro beklädda med en okränkbar
politisk värdighet, från oss, af hvilka tjugufem millioner vänta
lyckan, den lycka de tro på, därför att den är i öfverensstämmelse
med allas vilja och beslut.»
Då närmar sig den kungliga ceremonimästaren Dreux-Brézé
till Bailly och säger till honom: »Min herre, ni har hört konungens
befallning.» Bailly svarar: »Församlingen har beslutit ajournera
sig till efter den kungliga seansen, och jag kan icke låta den åtskiljas,
förrän den har öfverlagt», och tillägger, vändande sig till de närmast
sittande: »Det vill synas mig, som om den församlade nationen icke
kan mottaga några befallningar.»
Då griper Honoré Gabriel de Mirabeau in. Han ser på
ceremonimästaren med ögon som spruta lågor, skakar den svarta lejonmanen
och ropar med sin starka, imponerande stämma, så att det dånar genom
salen:
»Ja, min herre, vi ha hört hvad man rådt konungen
säga, och ni, som icke kan vara hans representant inför nationalförsamlingen,
ni, som hvarken har säte eller rätt att tala här, ni är icke den,
som skall påminna oss om hans ord . . . Gå och säg dem, som skickat
er hit, att vi äro här i kraft af folkets vilja och att man endast
med bajonetternas makt kan drifva oss härifrån.»
Förvirrad, förskräckt kände Brézé, att han stod inför
en ny konungamakt, och han gjorde hvad etiketten föreskref inför
konungen. Han drog sig baklänges ut genom dörren och är därmed alldeles
försvunnen ur historien.
»Olycklige de Brézé», säger Carlyle, »att bli dömd
att på detta snöpliga sätt med darrande hvit staf genom långa tidsåldrar
kvarlefva i människors minne. Han var trogen etiketten, det förnämsta
han visste här på jorden, en martyr för afseende på personen. Korta
klädesmantlar kunde ej som långa sammetsmantlar få kyssa majestätets
hand. Ja, när helt nyligen den stackars lille dauphin låg död och
en uppvaktningsdeputation anlände, anmälde han den kanske ej lika
punktligt för liket, som han någonsin gjort för det lefvande majestätet:
'Monseigneur, en deputation från riksständerna!'.»
Hofvet hade uttänkt ett annat medel att få tredje
ståndets medlemmar att packa sig dän, ett brutalt medel, som fordom
med framgång användts mot föregående århundradens riksständer, nämligen
att helt enkelt flytta bort alla bänkar och stolar, rifva ned den
kungliga estraden etc, och arbetarne komma för ändamålet, men vid
ett ord af presidenten hejda de sig, nedlägga sina verktyg, betrakta
med beundran församlingens lugna majestät och bli uppmärksamma och
vördnadsfulla åhörare.
Sieyès uppmuntrade till fasthet: »Mina herrar,
vi äro i dag hvad vi voro i går.» På förslag af Camus förklarade
församlingen sig enhälligt stå fast vid sina föregående beslut,
och på Mirabeaus yrkande dekreterade den, att dess medlemmar voro
okränkbara, att en hvar som lade hand på en deputerad vore en skändlig
förrädare och hemfallen åt döden.
Detta dekret var icke utan sin nytta. Gardet var uppställdt
utanför salen, och man trodde, att sextio deputerade skulle arresteras
under natten.
 |
MARIE ANTOINETTE med sina
barn.
(Efter ett porträtt af Vigée-Lebrun, Versailles.)
|
Adeln med sin president i spetsen uppvaktade sin räddare,
grefven af Artois, därefter »Monsieur», som var försiktig och aktade
sig för att vara hemma. Många uppsökte drottningen. Hon var triumferande
och strålande, och hållande sin dotter i handen och bärande dauphin,
sade hon till dem: »Jag anförtror honom till adeln.»
Konungen delade emellertid ingalunda denna glädje.
Folkets tystnad, som var något så nytt för honom, hade gjort honom
beklämd. När ceremonimästaren underrättade honom om, att tredje
ståndets medlemmar blefvo kvarsittande, och begärde hans order,
gick han af och an några minuter och svarade därpå slutligen med
en uttråkad ton: »Nåja, låt dem hållas.»
Det var mycket förståndigt sagdt af konungen. Han
hade allt att frukta. Ett steg vidare i samma riktning, och Paris
hade tågat mot Versailles, som redan var i full jäsning. Flera tusen
människor flockade sig kring slottet. Drottningen såg med förskräckelse
detta nya egendomliga hoffolk, som inom ett ögonblick uppfyller
trädgårdarna, terrasserna, och redan börjar tränga in i rummen.
Hon bönfaller hos konungen att göra om hvad han gjort, att tillkalla
Necker Han var icke långt borta, nära till hands, öfvertygad som
han alltid var, att ingenting skulle kunna gå bra utan honom. Ludvig
XVI förklarade godmodigt sig icke hålla på sin förklaring, och Necker
var nöjd, fordrade intet mera, uppställde inga villkor. Fåfängans
tillfredsställelse att höra folkets rop: Necker berusade
honom. Han går genom folkskarorna, och de dårarne kasta sig på knä,
kyssa hans händer. »Ja, mina barn, jag stannar, varen lugna.» Och
han gick till sitt kabinett, för att där gråta ut.
»Stackars verktyg för hofvet, han stannade utan att
fordra något, han stannade för att med sitt namn tjäna till betäckning
för intrigerna, att återge hofvet lugn och mod och förskaffa det
tid att inkalla ännu flera trupper.»
Tredje
ståndets seger.
Dagen efter den kungliga seansen infunno sig de allra
flesta af prästerna och ett femtiotal frisinnade adelsmän hos nationalförsamlingen,
och då lät konungen till det yttre allt motstånd fara och uppmanade
de återstående af de två öfre stånden att följa exemplet. Den 27
var föreningen genomförd. Efter 7-8 veckors kamp hade tredje ståndet
segrat, och det var uppenbart för enhvar, att dess hufvuduppgift
skulle bli att arbeta på en fri författning.
Samtidigt härmed hade i Paris mobiliseringen begynt
af de krafter, som, när det gällde, skulle stå redo att eröfra och
försvara friheten, medan man åter i Versailles kunde se uppkomsten
af ett »kontrarevolutionens» parti och förberedelserna till en statskupp,
»en frihetens bartolomeinatt».
Ända sedan riksständerna sammanträdt i Versailles,
hade jäsningen varit stor i Paris. Den hertigen af Orléans
tillhöriga, men af honom för folket öppnade Palais-Royals stora
trädgård med dess kaféer hade blifvit en enda stor friluftsklubb,
där tusentals människor af alla möjliga stånd och vilkor kunde sammanträffa,
där nyheterna, ryktena och flygskrifterna för dagen spredos och
debatterades samt där frihetsvännerna funno hvarandra.
I själfva Versailles hade redan
bland nationalförsamlingens medlemmar bildat sig en klubb, le
club Breton (Bretagniska klubben), som snart blifvit en stor
sammanslutningscentrum och senare öfvergick till att bli den så
bekanta Jakobinklubben. Denna klubb, hvilken mottog rapporter af
hofbetjäningen om hvad som sades och planerades inom hofvets slutna
dörrar, hade ursprungligen bildats af några radikala bretagniska
deputerade (däraf namnet), såsom Le Chapelier, Glezen, Lanjuinais
m. fl., men räknade snart bland sina medlemmar äfven Mirabeau, hertig
d'Aiguillon, Sieyès, Barnave, Petion, abbé Grégoire och Robespierre.
Den stod i liflig förbindelse med Paris, och alla rykten, alla nyheter,
den uppfångat, kommo fort till Palais-Royal, den parisiska befolkningens
oroliga klubb. Därifrån spredos de vidare ut till förstäderna och
funno där god jordmån.
Redan dagarna närmast efter den kungliga seansen drog
det ihop till oväder både hos valmännen, folkmassan och soldaterna.
Tredje ståndets valmän sammanträdde och förbundo sig å staden Paris'
vägnar högtidligt att stödja nationalförsamlingen och fortsatte
sedan med regelbundna sammanträden å själfva Hôtel de Ville
(stadshuset).
 |
Samtida kolorerad gravyr
ang. ståndens samarbete.
|
Franska gardets soldater, som flera dagar varit förbjudna
att aflägsna sig från kasernen, trotsade förbudet för att fraternisera
med folket i Palais Royal. Bland dem hade sedan någon tid bildat
sig hemliga föreningar, och de hade gifvit hvarandra ed på att icke
åtlyda någon befallning, som strede mot nationalförsamlingens beslut.
Och hvad den revolutionära smittan begynt fullbordade konungens
tanklösa bestämda förklaring den 23, att han aldrig skulle vidtaga
någon förändring i arméns institution. Med andra ord, att alla officersbefattningar
skulle allt framgent vara förbehållna åt den tidens »bästa familjer»,
d. v. s. åt adeln, och således all möjlighet till avancemang afskuren
för underofficerare och menige man. Hvad det betydde, kan man förstå,
då man får höra, att Jourdan, Joubert, Kléber, som varit i militärtjänst,
lämnade den militära banan, därför att de icke sågo någon utsikt
till befordran. Augereau var infanteriunderofficer, Marceau soldat
vid gardet och den tjuguettårige bildningstörstande Hoche sergeant.
Och dömd att stanna på samma låga grad hade ock varit den man, som
senare blef svenska konungahusets stamfader.
Franska gardets öfverste, Du Châtelet, som var
hård och orättvis mot sitt folk, hade låtit spärra in elfva man,
därför att de svurit att respektera nationalförsamlingen, och han
nöjde sig icke därmed. Han ville från militärhäktet L'Abbaye förflytta
dem till Bicêtre, det så vanryktade fängelset, som på en gång
var förvaringsorten för tjufvar, galärfångar och dem som ledo af
skamliga sjukdomar.
 |
Folket firar den 30 juni
i Palais-Royal de befriade gardessoldaterna.
|
Detta blir kändt i Palais-Royal. En ung man Loustalot,
redaktör för »Révolutions de Paris», rusar upp på en stol,
och hans uppmaning att tåga till Abbaye-fängelset och befria dem,
som icke vilja skjuta på folket, vinner genast anklang. Snart står
en folkskara på fyratusen man utanför Abbaye, tränger med våld in
genom portarna och för de befriade i triumf till Palais-Royal. Man
illuminerar och firar soldaterna. Alla, borgare och arbetare, rika
och fattiga, dragoner, husarer, gardister, alla röra de sig om hvarandra,
hängifvande sig åt sina vaknande brödrakänslor och förhoppningar
om en framtid af frihet.
Hofpartiets
rustningar.
Under tiden fortsatte hofpartiet sina rustningar.
Trupperna koncentrerades i Versailles och på vägen till Paris, och
i Paris besattes de förnämsta punkterna åt Versailles till. Man
talade om 35,000 man, och inom några dagar skulle den styrkan ökas
med ytterligare 20,000 man, Drottningen och furstarne rådslogo om
att upplösa nationalförsamlingen, att med kartescher eller uthungring
betvinga parisarne, om de skulle vara nog djärfva att våga en resning
till nationalförsamlingens bistånd, samt att arrestera och döda
icke blott de förnämsta ledarne och den förhatlige hertigen af Orléans,
hvars ränker de fruktade, utan ock sådana medlemmar af nationalförsamlingen
som Mirabeau, Mounier, Lally-Tollendal m. fl., hvilka ville göra
Ludvig XVI till en konstitutionell konung. Baron de Breteuil och
marskalk Broglie voro tillkallade för att utföra planerna, och båda
voro beredda till handling. »Behöfver man bränna Paris», sade den
förste, »så gör man det», och den andre skref till prinsen af Condé,
att en kanonsalfva skulle snart skingra pratmakarne och ge nytt
lif åt den slocknande absolutismen i stället för den republikanska
andan, som började bemäktiga sig folket.
Hvad gjorde nationalförsamlingen under tiden? De många
advokaterna bland dess medlemmar satte alldeles för stor tillit
till ord och förspillde tiden med långa och många tal. Man diskuterade.
Af Mirabeau lästes upp en adress, hvari i mycket undfallande ordalag
konungen ombads att låta aflägsna trupperna. Sedan församlingen
ur förslaget borttagit begäran om upprättande af ett borgargarde,
afsändes adressen, som fick vänta på svar. När det slutligen kom,
var det hånfullt och snäft. Trupperna vore där för att betrygga
nationalförsamlingens frihet. Kände den sig emellertid orolig, skulle
konungen gärna förflytta den till Noyon eller Soissons, d. v. s.
placera den mellan två, tre armékårer. Med detta svar slog sig församlingen
till tåls.
De segervissa prinsarnes hetsighet påskyndar utförandet
af statskuppen, som var förberedd till den 16 juli, och konungen
blef drifven till handling, innan truppförstärkningarna hunnit anlända
till Versailles.
Neckers
afskedande.
Den 11 mottog Necker konungens befallning att lämna
Versailles och Frankrike. Hertigen af Artois knöt näfven i ansiktet
på honom, då hän var på väg till konseljen, och med sitt vanliga
hyckleri eller af feghet låtsade konungen ingenting veta, fastän
afskedet redan var underskrifvet. Necker underkastade sig utan invändning
och sökte försvinna så obemärkt som möjligt till Bruxelles. Sin
personliga borgen å två millioner till statens fordringsägare lämnade
han ock orubbad. I den nya ministären, kontrarevolutionens ministär,
inträdde Breteuil, f. d. sändebud i Wien, drottningens förtrogne,
skräflande och storordig som trots någon värjans man, den afskydde
intendenten Foulon m. fl. illa omtyckta personer.
Men Paris var vaket. Medan nationalförsamlingen hade
insöft sig i en förment säkerhet och helt lugnt den 10 hade återupptagit
diskussionen om förslagen till en författning, hade Paris' befolkning,
hvars hjälp ändtligen påkallats af de djärfvaste och skarpsyntaste
bland de borgerliga, gjort sig redo till resning och förstod, att
det var det enda, till hvilket man kunde sätta sitt hopp. Öfverallt
i förstäderna var oro och jäsning. Man var icke oviss om hofvets
planer, och dessa dryftades i detalj på gator och krogar, så ock
medlen att »rädda fosterlandet». Man sökte beväpna sig så godt man
kunde.
Talrika voro de patriotiska agitatorerna, och de gjorde
allt för att hålla jäsningen vid makt och draga ut folket på gatorna.
Petarder och fyrverkeripjäser voro, berättar den förut citerade
engelsmannen Arthur Young, ett omtyckt medel. De såldes till halfva
priset, och när en folkskara samlade sig för att åse några fyrverkeripjäser
släppas upp i ett gathörn, passade alltid någon på att hålla tal
till folket och berätta något nytt om hofvets komplotter. För att
skingra dessa folksamlingar skulle förut ett kompani af schweizergardet
ha varit tillräckligt; nu behöfs ett regemente, om fjorton dagar
kommer det att fordras en hel armé, sade Arthur Young kort före
den 14 juli.
Nyheten om Neckers afskedande blef först följande
dag, som var en söndag, känd i Paris. Den som först talade därom
i Palais-Royal blef utskälld som »aristokrat» och hotad. Men nyheten
bekräftas och sprider sig, likaså raseriet. Klockan var nu tolf,
kanonen i Palais-Royal af lossas. »Man kan icke beskrifva», säger
tidningen »Ami du Roi», »den dofva känsla af skräck, som vid detta
ljud genomtränger sinnena.»
En ung man, Camille Desmoulins, rusar ut från
ett af kaféerna i Palais-Royal, café de Foy, springer upp på ett
bord, drager sin värja och visar pistolen:
»Till vapen, till vapen! Det är intet ögonblick att
förlora, Neckers afskedande är signalen till en bartolomeinatt för
alla patrioter. I afton skola de schweiziska och tyska bataljonerna
å Marsfältet rycka in i Paris och mörda dess befolkning! Det finnes
blott ett medel häremot. Gripen till vapen.»
 |
Camille Desmoulins talar
i Palais-Royal den 12 juni 1789.
|
Han bryter en kvist från trädet och sätter den i sin
hatt, som kokard och samlingstecken. Alla de närvarande följa hans
föredöme. Och hans rop: »Det är intet ögonblick att förlora. Till
vapen, till vapen!» genljuder i förstäderna.
»Ingen dans, inga teatrar, det är en sorgedag i dag.»
Man hämtar från ett vaxkabinett Neckers och hertigen af Orleans
byster. Höljda i sorgflor bäras de af ett ofantligt folktåg genom
Paris gator. Man kommer till Place Louis XV, nu Place de la Concorde.
Den å illustrationen synliga statyn
föreställer Ludvig XV och är ett verk af Bouchardon och upprestes
1763, men borttogs under revolutionen. Vid dess resning gåfvo de
fyra dygderna, som prydde piedestalen, anledning till ett epigram
af följande giftiga innehåll: Hvilken vacker staty, hvilken vacker
piedestal, dygderna få stå, medan lasten sitter till häst.
Där står en skvadron dragoner uppställd. De hugga in på folkmassan,
skingra den och krossa bysterna.
 |
Dragonerna öfverfalla
folktåget med hertigens af Orléans och Neckers
byster.
|
På eftermiddagen var Tuileriesträdgården uppfylld
af fredliga folkskaror, af familjer, som ville komma hem tidigt
på söndagskvällen, därför att det var så mycket oväsen. Men åsynen
af de i Champs-Elysées uppställda tyska dragonerna (»Royal-Allemand»)
under befäl af prins Lambesc kunde icke undgå att reta dem och framkalla
tillmälen och yttranden af förbittring och stenkastning af
barnen. Då började Besenval, som var öfverbefälhafvare of ver trupperna
i Paris, bli orolig, att man i Versailles skulle finna honom för
overksam, och gaf prins Lambesc den vettlösa, brutala ordern att
hugga in på den obeväpnade värnlösa folkmassan.
 |
Prins de Lambesc hugger in
på den obeväpnade, värnlösa folkmassan
i Tuileries-trädgården den 12 juli 1789.
|
Men från samma dag har ock historien att förtälja
om annat än om hänsynslösa militära chocker på folket. Den har ock
t. ex. att förmäla om, huru franska gardessoldater, ursinniga öfver
blodsutgjutelsen på Place Louis XV och i Tuilerierna, gripa till
vapen mot folkets förtryckare och de främmande trupperna, kasta
sig öfver en skvadron af kavalleriregementet »Royal-Allemand», »kungliga
tyska», samt drifva den på flykten, efter att ha dödat flera man.
Så ock om huru kanoniärerna, som hade att stå på post vid Invalidhotellet,
lämna det för att skynda till Palais-Royal och i dansen med fiskmånglerskorna
visa sitt folkliga sinnelag.
 |
Kanoniärerna dansa med
fiskmånglerskorna i Palais-Royal den 12 juli 1789.
|
»Ingen dans, inga teatrar, det är en sorgedag» var
den redan citerade lösen, som hördes efter underrättelsen om Neckers
afskedande, och folket, hvars vrede efter prins Lambesc' chock,
känner inga gränser, samlar sig utanför operan, hejdar de förnämas
ekipager, förolämpar de som sitta i dem och klår upp deras betjäning
samt nödgar slutligen operans direktör att stänga operan. Operan
var vid denna tid samma teater, som den nuvarande Porte Saint-Martinteatern,
hvars scen invigdes den 17 oktober 1781. Den 26 juli 1794, kvällen
före den 9 thermidor, flyttade operan från Porte Saint-Martin till
Rue Richelieu.
Paris
väpnar sig.
Striden mellan folket och konungen har således börjat.
Men hvilken skall den slutliga utgången bli, om de trupper, som
förblifvit konungen trogna, få order att marschera mot Paris? Stormklockorna
ljuda i hela Paris, i förstäderna smidas pikar. Småningom börja
de beväpnade komma ned till staden. Under hela natten nödgas de
förbigående lämna pengar till inköp af krut. Alla tullhus och tullbommar
på högra stranden från förstaden Saint-Antoine ända till Saint-Honoré
liksom de i Saint-Marcel och Saint-Jacques stå i brand, lifsmedel
och vin införas fritt i Paris. Stormklockan ljuder hela natten,
och borgarne darra för sina ägodelar, ty män, beväpnade med pikar
och påkar, sprida sig i alla stadsdelar, plundra en del folkfienders
och ockrares hus och knacka på hos de rika och begära bröd och vapen.
Följande dagen den 13 vänder sig folket först och
främst dit, där det finns lifsmedel. I all synnerhet mot Maison
Saint-Lazare. Då de där förvägrades lifsmedel, slogo de in portarna,
satte fångarne i frihet, lastade på femtiotvå vagnar med mjöl, som
fördes till hallarna för att komma alla till godo. Dit fördes ock
alla lifsförnödenheter, som nu fingo komma in i Paris, utan att
accis betalades.
Samma dag vände sig först deputeraden Guillotin och
sedan två valmän till Versailles och uppmanade nationalförsamlingen
att upprätta ett borgargarde och gåfvo en hemsk skildring af krisen
i Paris. Församlingen beslöt att skicka två deputationer, en till
konungen, en till staden. Från konungen mottog den endast ett mycket
afvisande svar, som var så mycket mer egendomligt som blod runnit.
Han kunde icke göra någon förändring i redan vidtagna åtgärder,
han ensam kunde bedöma deras nödvändighet, de deputerades närvaro
i Paris vore till ingen nytta.
 |
Folket stänger operan.
(Efter en gravyr af Berthault.)
|
Nationalförsamlingen harmades och proklamerade såväl
nationens saknad och sorg efter Necker som att man fortfarande påyrkade
truppernas aflägsnande, att icke blott ministrarne, utan äfven konungens
rådgifvare af hvad rang och ställning de än månde vara vore personligen
ansvariga för de eventuella olyckorna och att ingen myndighet hade
rätt att förkunna vanäran af en bankrutt.
Nationalföreningen återtog härmed en värdig hållning.
Fastän vapenlös, omgifven af fientliga trupper, utan annat stöd
än lagen och hotad att hvilket ögonblick som helst skingras, kastas
i fängelse, trotsade den modigt sina fiender och brännmärkte dem
öppet med deras rätta namn, bankruttörer. De ämnade nämligen göra
alla utbetalningar med ett pappersmynt utan annan garanti än underskriften
af en insolvent konung.
 |
Så här sågo
de pikar ut, hvarmed Bastiljens eröfrare voro beväpnade.
(Musée Carnavalet.)
|
Härefter hade nationalförsamlingens medlemmar blott
ett enda skyddadt ställe, salen där de voro församlade. De förklarade
ock sammanträdet permanent, och detta fortgick i sjuttiotvå timmar.
Lafayette, som icke så litet bidragit till nationalförsamlingens
kraftiga uppträdande, blef nu vald till dess vice president.
I Paris hade tredje ståndets valmän tillsatt ett permanent
utskott, som fick till ordförande »prévôt des marchands» (öfverborgmästaren)
Flesselles, och beslutit upprättande af ett nationalgarde,
på sådant sätt, att hvart och ett af de 60 distrikt, hvari staden
indelats, skulle välja tvåhundra kända och vapenföra män. Dessa
12,000 män skulle vaka öfver den allmänna säkerheten. Antalet fyrdubblades
snart. Detta nationalgarde skulle bära en trefärgad kokard, Paris'
färger rödt och blått förenade med hvitt, som var Frankrikes.
Ned
med Bastiljen.
Den 13 juli tänkte Paris endast på försvar, dagen
därpå kände det sig redo att från defensiven öfvergå till offensiven.
Och mot hvilket skulle det först rikta sina anfall?
Folkets hjärta och instinkt lade svaret på dess läppar:
Ned med Bastiljen!
För hofvets kvickhufvuden hade en resning af folket
i Paris väl aldrig framskymtat som en möjlighet, som man ens en
sekund behöfde allvarligt taga med i räkningen. Hvad kunde man väl
ha att befara af denna oförskämda befolkning, som helt visst vore
redo att taga till flykten, blott några hillebardiärer visade sig.
Än mer att tänka sig ett sådant dumdristigt öfvermod att de skulle
våga gå till storms mot Bastiljen. Men det var dock detta öfvermod,
detta spontana ingripande från parisarnes sida, hvilket nästan som
ett underverk räddade nationalförsamlingen och gaf hela franska
historien en helt annan riktning.
Ty hvad skulle väl eljest, i kampen mellan å ena sidan
konungen stödd på de privilegierade och armén och å den andra sidan
nationalförsamlingen, representerande nationen, blifvit den senares
öde. I denna duell mellan våldet och rätten, eller, om man hellre
så vill, mellan forntiden och framtiden, mellan status quo-politiken
och utvecklingspolitiken var ju, skulle man kunna tycka, rättens
sak besegrad redan på förhand. Det behöfdes ju bara att låta den
lejda främmande soldatesken rycka fram. Hvad hade väl nationalförsamlingen
kunnat göra för motstånd? Romareattityder och stolta ord, som måhända
öfvergått till historien, skulle icke ha kunnat afvända bajonetterna.
Helt visst hade en upplösning af nationalförsamlingen icke tillvunnit
sig nationens bifall, och helt visst hade regeringen för att erhålla
de penningmedel, hvarförutan den icke kunde existera, måst senare
sammankalla andra riksständer, men under tiden hade »ancien régime»
förblifvit vid makten och revolutionen uppskjutits.
 |
Saint-Lazarefängelset
plundras den 13 juli 1789.
|
I parisarne fann nationalförsamlingen en armé, hvarmed
den kunde bjuda konungens armé spetsen.
Paris lär under natten mellan den 13 och 14 juli,
d. v. s. natten, som föregick anfallet på Bastiljen, ha företett
en egendomlig anblick. Flerstädes på gatorna voro barrikader uppkastade
och en mängd fönster voro upplysta, som om folket ville på förhand
fira sin förestående triumf. Men ute på gatorna rådde en dof, dyster
tystnad, endast då och då afbruten af stegen af de beväpnade medborgarpatrullerna.
Historikerna fråga sig ännu, hvem det var som riktade
folkets tankar mot Bastiljen; men icke synes det ha, såsom några
antagit, varit den permanenta kommittén i Hôtel de Ville.
Tvärtom försökte den afvärja anfallet. Det var snarare folkets instinkt,
som sade det, att vid realiserandet af hofvets planer mot Paris
måste Bastiljen spela en betydelsefull roll, beläget som detta gamla
mörka fäste med sina tjocka murar och höga fruktansvärda torn var
uti ett folkrikt kvarter vid inträdet till Faubourg Saint-Antoine.
Förblefve det i hofpartiets våld, riskerade man att komma mellan
två eldar, å ena sidan Bastiljens kanoner, å den andra marskalk
de Broglies. Därför måste folket, kosta hvad det ville, bringa Bastiljen
i sitt våld. Men det var ock något annat än militära skäl, som dref
folket mot Bastiljen. Detta fäste var nämligen beryktadt, afskydt,
förbannadt och fruktadt som knappast någon annan af den gamla monarkins,
det gamla styrelsesättets institutioner. Det var på en gång dess
hjärta, dess heliga symbol och en hemsk verklighet; såsom fängelse,
fästning, graf, tyranniets verktyg, förbannadt från fäder till söner.
Äfven på andra ställen i Frankrike funnos bastiljer, d. v. s. fängelser
för statsfångar, men bastiljen i Paris var bastiljen par excellence,
och genom sin ålder och sina traditioner, sin byggnadskonstruktion
och sitt läge hade den gjort sig synnerligen förtjänt af sin hemska
rangplats.
 |
 |
Natten före Bastiljens stormning.
(Efter en samtida akvarell.) |
Bastiljens besegrare. Samtida kolorerad
fantasibild. På bältet läses: Fred för
hyddorna, krig mot slotten. På lansen står: Den
14 Juli. |
Första grunden till Bastiljen hade lagts redan den
22 april 1369, och bestod Bastiljen ursprungligen af tvenne torn
förbundna genom en befästad port. Under seklernas lopp utvidgades
den och var 1553 fullbordad, bestående af åtta torn, af hvilka ett
med hemsk ironi bar frihetens namn och hvilka sinsemellan voro förbundna
genom väldiga murar; omkring det hela gick en djup bred graf. I
tornen voro de egentliga fängelserummen belägna, uppifrån tornspetsarna
till djupt ned i jorden. De svåraste, les calottes, befunno
sig i tornspetsarna; de voro lika outhärdliga genom sin köld om
vintern som genom sin värme om sommaren. Hålorna under jorden voro
tillhåll för vidriga ödlor, råttor och spindlar, och i flera af
dessa hålor vette de smala ljus- och luftgluggarna mot grafven,
hvari den stora kloaken från Saint-Antoine mynnade ut. Genom de
små gallerfönstren i de tjocka murarna mäktade knappt en enda liten
solglimt att tränga in.
 |
Markis de Launay, Bastiljens
guvernör.
|
Fångarne voro utan dom och rannsakning helt och hållet
öfverlämnade åt sin bevaknings brutala godtycke. Men de fysiska
lidandena öfverträffades af de själsliga. Ofta inspärrade utan vetskap
om anledningen eller om det straff, som väntade, voro fångarne snart
sagdt lefvande begrafna; för dem funnos ej vänner, ej anhöriga,
ej fädernesland. Öfver deras tillvaro bredde sig en tät ogenomtränglig
slöja af hemlighetsfullhet och glömska. Icke sällan hade förtryckaren
för länge sedan lämnat det jordiska, medan hans offer, skummande
af raseri, vansinnigt af sorg, fortfarande suckade i något af de
underjordiska fängelsehvalfven, helt enkelt därför att det blifvit
bortglömdt. På Ludvig XVI:s tid var Bastiljen mindre befolkad. Tidsandans
mystiska makt hade äfven här ej kunnat undgå att utöfva sin inflytelse.
Men fångarnes behandling hade snarare i allmänhet blifvit hårdare
än förr. Ludvig XVI hyste i alla händelser ingalunda någon benägenhet
att afstå från sin godtyckliga makt öfver franska medborgares personliga
frihet. Hur pass stor hans aktning för den friheten var, belyses
bäst däraf, att han en gång vid spelbordet, på grund af en lögnaktig
anklagelse mot Beaumarchais, Figaros författare, men utan att afbryta
spelet, på en spadersjua tecknade med blyerts ned en order att arrestera
Beaumarchais och sända honom till St. Lazare-fängelset. Detta fängelses
användning är redan nämnd, och konungens order innebar således icke
blott en upprörande godtycklighet, utan ock en grof skymf.
När man år 1784 afpressade Ludvig en ordonnans, som
föreskref, att ingen skulle kunna på sin familjs begäran spärras
in utan angifvande af skäl och endast för en bestämd tid, ansågs
det af somliga som en stor reform, af andra som en samhällsomstörtande
nyhet. Den kungliga ordonnansen blef dock en död bokstaf, och lettres
de cachet (se illustrationerna
å sid. 52-53) med tomrum för namnet voro allt framgent till salu
och lätt åtkomliga. Ännu så sent som vid den kungliga seansen den
23 juni höll konungen fast vid detta godtycklighetssystem, och den
enda eftergift, hvartill han i detta hänseende ville sträcka sig,
var, att folkrepresentationen skulle få yttra sig om möjligheten
att förena afskaffandet af lettres de cachet med den offentliga
säkerhetens kraf!
 |
I Bastiljens inre. En samtida
akvarell.
|
När man läser om fasorna af en fångenskap vid skilda
tider i Bastiljen och om godtycket med dessa lettres de cachet,
påminnes man visserligen om t. ex. Casanovas redogörelse för Venedigs
blykamrar och inkvisitorer, men än starkare påtränger sig jämförelsen
med hvad Stepniak, Tikhomiroff, Krapotkin och andra berättat om
dem, som i Ryssland fått »ruttna» i rannsakningsfängelset, i Peter-Paulsfästningen
och Schlüsselburg eller förvisas på administrativ väg.
 |
Romagne, poet, en af de befriade
fångarne vid Bastiljens fall.
|
Till Bastiljen skickades i regeln misshagliga medlemmar
af hofvet och adeln, författare etc. I Bastiljen satt, som redan
är nämndt, kardinal Rohan, i följd af »halsbands-historien». Som
besvärlig skribent kom Voltaire dit ett par gånger, och bland de
fångar, som Bastiljens fall gjorde fria, befann sig äfven en poet
Romagne, som suttit där i fyrtio år för att sona brottet att i en
vers på fyra rader ha sagt något, som hela världen visste.
I pappa Mirabeaus ögon var Bastiljen ett lämpligt
uppfostringsmedel, hvadan han några gånger lät skicka dit sin excentriske
son Gabriel Honoré. I ett torn hade den hemlighetsfulle »järnmasken»
haft sitt förvaringsrum, i ett annat Leprévot de Beaumont, hvars
upprörande brott hade bestått i att han röjt syftet med det under
Ludvig XV:es och andra höga herrars beskydd arbetande »hungerbolaget
».
Bastiljen var ett aristokratiskt fängelse. Det var
förbehållet för aristokrater, öfverklass och byråkrati, den förnämligare
medelklassen etc. Underklassens bastilj hette La Bicêtre,
och ändock vände sig på uppgörelsens stora dag folkets vrede främst
mot Bastiljen.
Det var, säger Michelet, rättfärdighetskänslan som
nu talade till folket, och en röst, som ännu starkare talar till
hjärtat, mänsklighetens och medlidandets; denna milda röst, som
synes svag och dock omstörtar torn, den hade redan sedan tio år
tillbaka bragt Bastiljens murar att vackla.
Om någon särskild individ hade äran af Bastiljens
omkullstörtande, så var det nämligen den oförskräckta kvinna, som
så länge arbetat på Latudes befrielse trots motståndet från
alla samhällets mäktige.
 |
Henri Masers de Latude, en
af Bastiljens ryktbaraste fångar.
|
Latudes historia är särskildt betecknande för Bastiljväsendet
och rättsskipningen i Frankrike. Med trettiofem års fångenskap i
bojor och under hårda kroppsliga marter i Bastiljen eller andra
statsfängelser fick han plikta för sitt tilltag att genom röjande
af en imaginär sammansvärjning mot madame Pompadour vilja vinna
hennes mäktiga ynnest. Då han ej fick företräde hos henne, omtalade
han det för hennes kammartjänare, hvarpå han inburades.
För sin befrielse 1784 efter nämnda långvariga fångenskap
hade han att tacka en kvinna ur folket, Françoise Le Gros,
hustru till en krämare eller kringvandrande timlärare. Slumpen,
»försynens inkognito», låter henne hitta på gatan en böneskrift,
som Latude författat i Bicêtre och lämnat till en slarfvig
fångvaktare, och hon blir öfvertygad om hans oskuld.
Latude hade lyckats rymma två gånger, men första gåingen
lät madame Pompadour, hvars hjälp han anropat, fasttaga honom. Andra
gången sökte han sin räddning i konungens nåd, men greps i hans
borg. Hans öde var kändt och beklagadt af många inflytelserika personer,
men ingen af dem tilltrodde sig att göra hvad den obetydliga fattiga
kvinnan vågade och till slut genomförde. Under sin mångåriga kamp
för den olycklige fången förlorar hon föräldrar och lifsuppehälle,
trotsar polisens misshag och risken att komma dit, där hvarken sol
eller måne lyser, söker med outtröttlig ifver vinna på sin sida
förnäma och inflytelserika personer. Ändtligen lyckades man förmå
konungen, som förut oaktadt allt bestormande svarat, att Latude
aldrig skulle bli fri, att lössläppa honom. Franska akademin fick
tilldela hustru Le Gros Monthyonska dygdepriset, men utan att hennes
namn uttryckligen nämndes. Det ginge naturligtvis icke an att säga
rent ut hvad hon hade gjort, det hade varit att tala illa om Bastiljen
och om det bestående samhällets högt uppsatte personer.
Enligt en uppgift lär hon icke ha fått upplefva Bastiljens
fall, enligt en annan hade hon 1792 fått mottaga en af representationen
henne tillerkänd medborgarkrona. Men hennes lifsgärning är oförgätlig.
Som sagdt, hon fostrade nämligen i folkets sinne hatet till, afskyn
för detta fängelse, där godtycket inspärrat så många trons och tankens
martyrer. »En ensam stackars kvinnas hand var det som krossade det
stolta fästet, ryckte loss dess starka stenar och massiva galler
samt jämnade dess torn med marken.» (Hedin.)
 |
Bastiljens stormning den
14 juli 1789. (Efter tafla af Singleton, gravyr af W. Nutter.)
|
Den ständigt minnesvärda
dagen, den 14 juli, rann upp. Men ännu var folket vapenlöst,
ty hvad mäktade de pikar, som under de senaste dygnen smidits med
sådan ifver. Kvällen förut hade delegerade från Hôtel de Ville
gjort försök att i Invalidhotellet bekomma vapen för att försvara
sina bostäder mot banditer, men låtit sig afspisas af de Besenvals
förklaring, att han skulle begära bemyndigande därtill af marskalk
de Broglie. Men sjutiden på morgonen den 14, då invaliderna under
befäl af Sombreuil stodo vid sina kanoner med luntorna i hand och
redo att ge eld, kom plötsligen en folkmassa å 7-8,000 man framspringande
från närgränsande gator. Inom ett ögonblick voro de öfver den åtta
fot djupa och tolf fot breda graf, som omgaf planen framför Invalidhotellet,
inkräktade den och satte sig i besittning af tolf kanoner och en
mörsare. Invaliderna gjorde intet motstånd, och massan fann snart
undangömda i källrarna och kyrkan 32,000 gevär och krut. Nu växer
entusiasmen allt mer och mer, och på gatorna och gårdarna intill
Bastiljen samla sig allt större folkmassor och ropen: Nous voulons
la Bastille! Bas les ponts! (Bastiljen skall bli vår, ned med
vindbryggorna!) stiga hotande mot skyn. Valmännens permanenta kommitté
skickar ett par, tre gånger delegerade för att förmå Launay att
icke skjuta, under utfästande af att intet anfall från folkets sida
skulle bli af. Men då kommer en annan delegerad,
advokaten Thuriot, en djärf, beslutsam man, som känner hvarken fruktan
eller medlidande, hinder eller uppskof, en förfärlig bitvarg, som
vi påträffa två gånger under revolutionen, vid dess början och vid
dess slut. »Hans ord är två gånger dödande: han dödar Bastiljen,
han dödar Robespierre.» Han dödar nämligen Bastiljen på två sätt:
genom att där föra in splittring och demoralisation samt genom att
efter dess intagande föreslå dess nedrifvande. Robespierre dödar
han genom att den 9 thermidor som konventets president vägra honom
ordet. Nu kommer han som delegerad för det närbelägna distriktet
St. Louis. Han tvingar sig in på den första borggården, sedan på
den andra och kommer slutligen in i det inre af fästningen, uppfordrar
i fosterlandets namn guvernören och garnisonen att öfverlämna Bastiljen,
stiger med guvernören upp på fästningsmuren, hvarifrån de Launay
förskräckt måste åse, huru gatorna alltmer mörkna af folk och huru
under det ursinniga dånet af stormklockan och trummornas generalmarsch
St. Antoines arbetarskaror strömma dit under den sedan så ryktbare
bryggaren Santerres ledning. Thuriot går ut från Bastiljen, efter
att ha i guvernörens och garnisonens sinnen drupit in obeslutsamhetens
förlamande gift.
Utanför fästningen sväller allt vildare människofloden,
det väldiga sorlet blir allt högljuddare, öfvergår till förbannelser,
här och där kanske till enstaka gevärsskott, hvilka dock icke på
nio fots tjocka murar kunna ha någon verkan.
De första vindbryggorna till den yttre delen af Bastiljen,
som kallades l'Avancée, kommo snart ned tack vare djärfheten hos
åtta, tio män under ledning af den storväxte starke kryddkrämaren
Pannetier. Från ett hus vid yttermuren bestego de muren och klättrade
på den fram till en högvakt i närheten af en mindre vindbrygga och
hoppade där ned på första borggården, som icke var besatt, då invaliderna,
som ursprungligen bevakade den, efter Thuriots bortgång med de Launay
dragit sig in i själfva fästet. Med kraftiga hugg lyckades de åtta,
tio männen att slå in porten och få ned den lilla vindbryggan och
därefter den stora. En folkskara på mer än 300 störtar nu in på
denna borggård och rusar fram mot de båda vindbryggor, som föra
öfver den breda fästningsgrafven, men nu voro uppdragna.
Hvad som nu inträffade dref parisarnes ursinne till
dess höjd och kostade sedan den redan förut för sin hårdhet så hatade
de Launay lifvet. När folkmassan rusade in på första borggården,
började nämligen Bastiljens försvarare skjuta på dem och gjorde
äfven ett försök att få upp den stora vindbryggan till första borggården
från ytterpartiet för att hindra folket utrymma borggården och sålunda
kunna massakrera eller göra det till fångar. Just i samma ögonblick
som Thuriot och en annan delegerad förkunnade å Place de Grève
att guvernören lofvat att icke skjuta, beströks borggården med elden
från soldaterna å murarna, och Bastiljens kanoner kastade sina kulor
öfver närgränsande gator. Efter alla förmiddagens underhandlingar
blef denna beskjutning uppfattad som ett förräderi från de Launays
sida. »Denna salfva har tändt detta lättantändliga kaos och förvandlar
det till ett rytande eldkaos.» Beväpnade med sablar, värjor, yxor
störta tusentals män rasande mot Bastiljen. Kvinnor och barn sluta
sig till strömmen af soldater, arbetare, officerare, abbéer till
och med, som drefvos af en gemensam känsla. »Framåt då alle fransmän,
som ha hjärta i bröstet! Ryten, I frihetens söner, med alla edra
strupar, både af brosk och metall, ansträngen till det yttersta
både er själs och kropps krafter, ty nu är stunden kommen!»
Tvenne gånger försöka delegerade från Hôtel
de Ville att underhandla med guvernören och vilja förmå honom att
låta Bastiljen besättas äfven af nationalgardet. Invaliderna, som
från tornet se den andra deputationens hvita flagga, upphöra med
elden och lyfta kolfvarna i vädret, folket rycker fram, troende
att man skall öppna. Men schweizarne, som besatt den inre borggården,
lägga icke märke till invalidernas tecken, utan aflossa en mördande
salfva. Nya hämnderop från folket, som trodde på ett nytt förräderi.
 |
Bastiljens eröfring
den 14 juli 1789. (Gravyr af Helman.)
|
Klockan har nu blifvit bortåt tre. Nu rycka kanonerna
an, som eröfrats från Invalidhotellet. De föras af trehundra gardessoldater
och en mängd beväpnade borgare under befäl af en f. d. soldat Hulin,
till yrket urmakare, men slutande som general under kejsardömet,
och sergeant Elie.
Folket har emellertid icke låtit afskräcka sig af
det stora antalet döda och sårade (83 föllo
på platsen, 15 dogo af sina sår och ett sjuttiotal blefvo krymplingar
eller eljest sårade), utan fortsatt belägringen med de medel,
som stodo till buds. Man hade fört fram och tändt på två kärror
med halm och gödsel för att röken skulle underlätta angreppen på
de två inträdesportarna vid vindbryggorna. Byggnaderna på första
borggården hade redan blifvit antända.
Kanonerna kommo nu just lagom. De släpades fram på
första borggården och inriktades mot vindbryggorna och portarna.
Bastiljens försvarare insågo nu, att ett längre motstånd endast
vore att gå till mötes ett säkert blodbad. Invaliderna hade redan
tillrådt kapitulation, och mellan kl. 4 och 5 lät De Launay hissa
parlamentärflagga och ge order att inställa elden. Garnisonen ville
kapitulera, men fordrade rätt att aftåga med bibehållna vapen. Möjligt
är, att Hulin och Elie, som befunno sig vid stora vindbryggan, antogo
villkoret, men folket ville icke höra talas därom. Ropen: ned med
bryggorna genljödo på nytt. De Launay sökte till en början skrämma
med hotet om att spränga fästningen och stadsdelen i luften, om
icke kapitulationsvillkoret antoges. Men förgäfves, och snart måste
han öfverlämna nyckeln till porten vid lilla vindbryggan.
 |
I Bastiljens inre. Fångarne
befrias. (Efter Kloogers tafla; gravyr af Hardener.)
|
Folket rusar utan dröjsmål in, sätter sig i besittning
af fästet, afväpnar schweizarne och invaliderna och bemäktigar sig
de Launay, för att släpa i väg med honom till Place de Greve och
Hotel de Ville. Under vägen förfördelas han af den ursinniga folkhopen,
som slutligen några hundra steg från Hotel de Ville sliter honom
från vakten och dödar honom.
 |
De Launay föres af folket
till Place de Grève.
|
Stora folkmassor hade genast börjat genomsöka Bastiljen
för att befria fångarne, som voro begrafda i dess oublietter. De
rördes till tårar vid åsynen af dessa fantomer, då de kommo ut ur
sina hålor, förvirrade vid åsynen af detta ovanliga ljus och alla
dessa röster. Dessa den kungliga despotismens martyrer föras sedan
i triumf genom Paris' gator.
 |
Bastiljens fångar föras
i triumf af det segrande folket. (Samtida holländskt
stick.)
|
Underrättelsen om att Bastiljen vore i folkets våld
försatte hela Paris i yrsel, och man fördubblade sin ifver för att
betrygga eröfringen. Hofvets statskupp var förfelad.
Sådan var revolutionens begynnelse. Folket vann sin
första seger. En sådan påtaglig seger var af nöden. Parisarne måste
visa sin styrka för att sätta sig i respekt hos sina fiender, väcka
franska folkets mod och öfverallt förmå det att resa sig till frihetens
eröfring.
Orangerifesten
i Versailles.
Icke ens den 13 på kvällen hade dock
hofvet haft en aning om betydelsen af jäsningen och folkrörelserna
i Paris. Sagda kväll var stor fest i Versailles. Man dansade i det
s. k. orangeriet samt drack och skålade på den förestående segern
öfver den uppstudsiga hufvudstaden. Drottningen och hennes väninna,
hertiginnan Polignac, och andra hofvets skönheter, prinsarna och
prinsessorna slösade sin vänlighet på den kasernerade främmande
soldatesken och dess officerare för att uppelda dem till striden.
Man har sedan kommit öfver bref från dessa officerare, som skrefvo:
»Vi gå mot fienden.» Hvilken fiende? Lagen och Frankrike.
Dessa uppviglingsfester skildrades ett par dagar senare
af Mirabeau på följande sätt i den hälsning, han ville låta en deputation
från nationalförsamlingen öfverbringa till konungen: »Sägen konungen,
att de främmande horder, hvaraf vi äro omringade, mottogo besök
af prinsar och prinsessor, af gunstlingar och favoriter, som kommo
med sina uppmaningar och gåfvor. Sägen honom, att dessa främmande
hejdukar, öfverlastade af vin och guld, hela natten igenom i sina
hädiska sånger förutsade Frankrikes förslafvande och med sina råa
önskningar påkallade nationalförsamlingens tillintetgörelse. Sägen
honom, att i hans eget palats hofmännen utfört sina danser efter
denna barbariska musik och att det var förspelet till en Bartolomeinatt...
Sägen honom, att denne Henrik, hvars minne världen välsignar, den
af hans förfäder, som han vill gifva sig sken af att ha tagit till
föredöme, lät föra in lifsmedel i det af honom själf belägrade upproriska
Paris, medan åter hans grymma rådgifvare låtit utestänga den spannmål,
som af handeln tillfördes det svältande trofasta Paris.»
I hofvets kretsar med deras fasansfullt vanvettiga
lättsinne, deras konventionella lögner och illusioner hade man icke
ens en förnimmelse af att rätta ögonblicket för ett anfall på Paris
vore försuttet. — Konungen själf var icke bättre underrättad än
drottningen eller prinsarne. Då nationalförsamlingen i sin oro öfver
folkets resning skyndade till honom den 14 på kvällen för att bedja
honom afskeda de förra ministrarne och draga tillbaka soldaterna,
var hans språk en ännu segerviss härskares. Han satte nämligen sin
lit till den plan han bibragts, nämligen att ställa sina pålitligaste
anhängare i spetsen för nationalgardet och med dess tillhjälp betvinga
folket, af hvilken anledning han skulle inskränka sig till några
tvetydiga order rörande truppernas återkallande. Sådan var denna
konstlade värld, synvillornas mer än verklighetens, hvari konung
och hof lefde och hvari de fortforo att lefva oaktadt de korta stunder
af uppvaknande, ända till dess ögonblicket var kommet att bestiga
schavotten...
Emigrationens
början.
Och hvad karaktärerna afteckna sig redan! Konungen,
hypnotiserad af sin absolutism och städse redo att i följd däraf
taga ut just det steg, som för till kastastrofen. När denna sedan
inträffar, sätter han däremot sin tröghet — endast tröghet — och
ger formellt efter just i det ögonblick, då man skulle kunna tro
honom beredd till envist motstånd. Eller drottningen — lastfull,
dålig ända in i hjärtats mest undangömda vrår som absolut suverän,
påskyndande en katastrof, för ett ögonblick trotsigt spjärnande
mot händelserna, för att därpå plötsligt resignera och ögonblicket
därefter återkomma till sina kurtisanliknande barnsligheter. Och
prinsarne? Sedan de drifvit konungen till alla hans mest olycksbringande
beslut, kasta de honom öfver bord vid första motgång och fly bort
från Frankrike omedelbart efter Bastiljens eröfring för att begynna
intrigera i Tyskland och Italien. Hvad alla dessa karaktärer afteckna
sig snabbt under loppet af några dagar från den 8 till den 15 juli!
(Krapotkin.)
 |
Den krossade despotismen. Samtida
satirisk kolorerad gravyr.
Texten till densamma var af följande
lydelse: »Den 12 juli 1789 vid 4-tiden på e. m. blef synligt
på vägen mellan Versailles och Paris ett förfärligt vilddjur.
De sakkunnige påstodo, att det var af aristokratiskt slag
och kom för att förhärja hufvudstaden. Genast höras ropen:
Till vapen, till vapen, Medborgarne skynda till med gevär
och hillebarder och söka förgäfves efter vilddjuret. Slutligen
fick man den 14 juli höra, att det tagit sin tillflykt i en
lya, som kallades Bastiljen, i närheten af St. Antoine-porten.
Man skyndade att inringa det där, och efter att ha betvungit
det i denna dess sista tillflykt, hade man att hugga af så
många af dess hufvuden som möjligt, detta monster hade flera
och i likhet med Hydrans måste alla afhuggas, för att de icke
skulle växa fram på nytt.»
|
Trogen sin vana hade konungen äfven den 14 gått tidigt
till hvila. Hertig de Liancourt, som tillhörde de jämförelsevis
frisinnade bland adeln, hade i följd af sin befattning tillträde
till konungens person när som helst och äfven nattetid. Han var
konungen tillgifven, kunde icke se honom gå under genom sin liknöjdhet
och okunnighet, utan ville försöka rädda honom. Han väckte kungen,
sökte klargöra för honom den farliga situationen och folkrörelsens
oemotståndliga kraft samt att hans egen krona vore i fara. Ett mäktigt
parti vid hofvet umginges nämligen med planer att tvinga honom att
abdikera till förmån för sonen, hvarefter regeringen skulle öfverlämnas
till hertigen af Orléans. Enda utvägen till räddning vore
ett närmande till nationalförsamlingen. »Det är då en revolt?» sade
kungen yrvaken. »Sire, det är en revolution», var hertigens svar.
 |
Den frigjorda parisiskan.
(Fantasibild från Bastiljstormningens tid.)
|
 |
Charles-Philippe, grefve
af Artois, broder till Ludvig XVI,
f. 9 okt. 1757, d. 6 nov. 1836. (Efter porträtt af Dessais.)
|
Hertig de Liancourts varningar buro emellertid så
pass frukt, att kungen följande dag infann sig i nationalförsamlingen
utan vakt och åtföljd endast af sina bröder. Stående och med obetäckt
hufvud håller han då ett tal till folkets repressentanter, är nog
obesvärad att förneka sanningen af ryktet om att församlingens frihet
varit hotad. Han vore ett med nationen, han förklarar sig ock ha
gifvit order till trupperna att aflägsna sig från Paris och Versailles
och uppmanar nationalförsamlingen att därom underrätta Paris.
Ett sådant löfte om truppernas aflägsnande utan ett
närmare angifvande af deras nya förläggningsort var tvetydigt och
föga lugnande, men nationalförsamlingen var så orolig inför den
mörka afgrund, som öppnade sig inför dess ögon och kände så stort
behof af ordning och lugn, att den visade sig lättrogen och rojalistiskt
hänförd till den grad, att den glömde, hvad den var skyldig sig
själf. När konungen sedan till fots återvände till slottet, skynda
de att göra honom följe som ett slags hedersvakt, och gatorna i
Versailles genljuda af deras lefverop för konungen. Marie Antoinette
träder ut på en slottsbalkong med sina barn och hyllas.
Men Paris' befolkning låter icke fånga sig af löftet
om truppernas tillbakadragande. Man trodde icke det minsta därpå,
förslag väcktes om att organisera en stor kommun, och liksom en
medeltida kommun vidtar densamma nödiga skyddsåtgärder mot ett angrepp
från konungens sida. På gatorna uppkastas barrikader och patruller
genomströfva staden, beredda att låta stormklockan ljuda vid minsta
tecken till oro. Bailly blir stadens mär och Lafayette borgarmilisens
befälhafvare.
Hofvet å sin sida insåg alltför väl, att efter den
14 juli kunde ingen varaktig fred komma till stånd mellan konungadömet
och folket. Redan följande dagar skyndade de som varit själen i
den förfelade statskuppen — prinsar och ministrar — att sätta sig
i säkerhet. Konungens yngre broder, grefven af Artois (senare Frankrikes
konung under namn af Karl X från 1824 till julirevolutionen 1830),
gaf sig i väg nattetid. Han var så rädd för sitt lif, att sedan
han smugit sig ut genom staden, lät han sig konvojeras af ett regemente
med två kanoner. Redan nu umgicks man med planer att konungen skulle
fly utomlands för att sedan återvända i spetsen för främmande trupper.
Den 16 var ock allt färdigt för en kungens affärd
till Metz, där han skulle ställa sig i spetsen för trupperna, för
att sedan tåga mot Paris. Vagnarna stodo redan förspända, men Broglie
vägrade och prinsarne voro alltför ifriga att själfva sätta sig
i säkerhet. Konungen, som såg sig öfvergifven af prinsarne och adeln,
lät falla det projekt till väpnadt motstånd, som han hämtat från
engelska kungen Karl I:s historia. Han resignerade och underkastade
sig folket. Han sände Necker en uppmaning att återkomma, och efter
att ha gått till nattvarden och upprättat sitt testamente, begaf
han sig den 17 på morgonen på väg till Paris.
Konungen
i stadshuset.
Utan militär skyddsvakt, men omgifven af tre-fyrahundra
deputerade anlände han vid tretiden till stadsporten, där han mottogs
af Bailly, som öfverlämnande stadens nycklar hälsade honom med orden:
»Det är samma nycklar, som lämnades Henrik IV. Han hade återeröfrat
sitt folk, nu är det folket, som återeröfrat sin kung.» Dessa ord,
som voro så sanna och kraftiga, men af hvilkas räckvidd icke ens
Bailly hade någon förnimmelse, hälsades med lifligt bifall.
Framför konungens vagn rider Lafayette i borgerlig
dräkt, med värjan i handen, kokarden och panaschen på hatten. Till
hans minsta tecken lystra alla. Det råder en sträng ordning och
en tystnad, som icke afbrytes af ett enda lefverop för konungen.
Däremot höres emellanåt: lefve nationen. Beväpnade stå ett par hundra
tusen parisare, utrustade med öfver 30,000 gevär, 50,000 pikar och
för öfrigt med lansar, sablar värjor, liar etc. De enda, som folket
ägnar några hyllningar, äro Bailly och Lafayette. Nedslagna och
oroliga omge de deputerade konungens vagn; det hvilar en dyster
stämning öfver hela detta högtidliga skådespel.
 |
Konungens färd till Hôtel
de Ville 17 juli 1789.
|
Konungen lämnar sin vagn, och Bailly presenterar honom
kokarden i stadens färger, som skola bli hela Frankrikes. Konungen
fäster den på sin hatt, och genom folkmassan skild från sitt följe,
träder han in under Hôtel de Villes mörka hvalf.
 |
Lafayette, befälhafvare för
Paris' nationalgarde.
|
Hans ankomst förorsakar stor rörelse. Den stora salen,
som är uppfylld af människor ur alla samhällsklasser, erbjuder ett
egendomligt skådespel. De som befinna sig i midten huka sig ned,
för att icke någon skulle gå miste om lyckan att se konungen. Med
tårfyllda ögon sträcka alla sina händer mot tronen.
Bailly förmådde konungen att från ett fönster visa
sig för folket med kokarden i sin hatt. Han stannade en kvart, allvarlig
och tyst. När han skulle bege sig af, hviskade man till honom, att
han själf borde säga något. Men man kunde icke pressa ur honom något
annat än en bekräftelse af borgargardet, af Baillys och Lafayettes
utnämningar och denna knapphändiga försäkran: »Ni kunnen alltjämt
räkna på min kärlek.»
Under lefverop bars konungen till sin vagn. En af
hallens kvinnor kastade sig till hans bröst. Karlar med vinbuteljer
hejdade hans hästar, bjödo kusken och betjäningen på vin och skålade
med dem för kungen. Han smålog, men sade fortfarande ingenting.
Det minsta välvilliga yttrande vid detta tillfälle skulle ha upprepats,
hälsats med jubel och gjort kolossal verkan.
De deputerade konvojerade också på hans hemfärd till
slottet i Versailles, där den oroliga drottningen med sina barn
kastade sig i hans armar.
Medan sålunda parisarne gäckade hofvets planer och
betryggade revolutionen, hade å landsbyggden oroligheterna fortgått
och spridt sig. Hade så icke skett, skulle nog icke heller revolutionen
kunnat så fort utveckla sig till ett förintande af de gamla privilegierna.
Resningen i landets medelpunkt hade varit nödvändig för att rikta
ett slag mot centralmakten, få den att vackla, demoralisera dess
försvarare. Men för att förstöra styrelsemakten ute i landet och
rikta ett slag mot det gamla systemets rättigheter och ekonomiska
privilegier, måste en stor folkresning äga rum i städer, köpingar
och byar. Det är just hvad som inträffade under loppet af juli utöfver
stora sträckor af Frankrike.
Många af dessa resningar och folkrörelser i städerna
stodo under direkt inflytande af Bastiljens stormning, och några
af dem, såsom i Troyes, i Strassburg, Cherbourg etc. ägde rum de
allra närmaste dagarna, medan de andra fortgingo under de tre, fyra
följande månaderna. Den våldsammaste torde ha varit resningen i
Strassburg, där händelsernas gång ock var ganska typisk och tidsmålande.
I Strassburg började oroligheterna den 19 juli, så snart underrättelsen
om Bastiljens eröfring och De Launays aflifvande blifvit kändt.
Folket i Strassburg hyste redan agg mot den municipala styrelsen
för den långsamhet, hvarmed den meddelat »folkets representanter»,
d. v. s. valmännen, resultaten af sina öfverläggningar ang. de fattigas
klagomål och besvär. Folkets vrede gaf sig då utbrott mot märens
bostad, som sköflades. Folket fordrade sedan, att en ny kommunal
stadsstyrelse och nya domare skulle väljas medelst allmän omröstning.
Den gamla styrelsen stretade emot och åberopade de sekelgamla traditionerna.
Folket började då belägra stadshuset, och stenar regnade öfver salen,
där underhandlingarna pågingo mellan stadsstyrelsen och folkresningens
representanter. Styrelsen gaf vika.
 |
Strassburgs stadshus sköflas
den 21 juli 1789. (Efter en akvarell af Jean Hans.)
|
Under tiden hade det burgna borgerskapet vid åsynen
af proletärskarornas uppmarsch beväpnat sig och begärt hos den förnäme
befälhafvaren för provinsens truppstyrka tillstånd för det välsinnade
borgerskapet att gripa till vapen och ansluta sig till trupperna
till ordningens upprätthållande. Men i sin aristokratiska fördomsfullhet
och i likhet med hvad De Launay gjort på Bastiljen underläto icke
befälhafvaren och hans stab att afslå denna begäran.
Det började emellertid sprida sig rykten i staden,
att de gjorda medgifvandena voro återtagna, och folket vände sig
den 21 juli åter mot stadshuset. Utrustade med hackor och andra
verktyg kommo väldiga folkskaror framryckande på tre olika gator.
De slogo in portarna, förstörde alla gamla handlingar de funno på
de olika byråerna, sköflade och härjade.
Trupperna, som stodo uppställda midt emot stadshuset,
kunde ingenting göra, folket gick till väga som det behagade. Stadsstyrelsen
greps af förskräckelse. Den fick brådt att sätta ned kött- och brödpriserna
och inledde därefter underhandlingar med stadens rotar för att utarbeta
en ny kommunalförfattning. Man måste raska på, då upploppen och
oroligheterna fortgingo i Strassburg och i närgränsande distrikt,
där folket afsatte förutvarande ämbetsmän och på egen hand tillsatte
nya samt framställde kraf på att åter komma i besittning af skogar
och andra rättigheter, som det under århundradenas lopp skulle ha
frånhändts.
När underrättelsen om den minnesvärda natten mellan
den 4 och 5 augusti, till hvilken vi komma i nästa kapitel, anlände
till Strassburg, blef folkets hållning ännu mer hotfull, och den
förutvarande stadsstyrelsen fann sig föranlåten att abdikera. Det
gamla systemet ramlade sålunda. Nya domare valdes och en interimistisk
demokratisk kommunalstyrelse utsågs att leda statens angelägenheter
i afvaktan på de nya kommunallagar nationalförsamlingen hade att
utarbeta.
Nämnda resningar och intrycken däraf ledde till, att
i många andra städer togo stadens borgare själfva hand om styrelsen.
Valmännen konstituerade sig till en styrelse eller valde utan vidare
en ny municipalstyrelse, som ibland nöjde sig med att dela makten
med den förutvarande, ibland tog ensam hand om den.
Foulons
och Berthiers mördande.
I nära samband med händelserna den 14 juli stod ock
folkets gående till doms med tvenne af det gamla systemets mest
afskydda kreatur, Foulon och Berthier.
I det föregående ha redan omnämnts de träget återkommande,
stora landssträckor förhärjande perioderna af hungersnöd och dyr
tid. Men medan folket led af denna uthungring, blef densamma, som
Michelet säger, en vetenskap, en kombinerad administrativ och kommersiell
konst och gaf upphof till ett släkte för sig: leverantörernas, bankirernas,
generalförpaktarnes, intendenternas etc., som förstod att sålunda
ockrande på andras nöd samla stora rikedomar.
En af de allra mest beryktade bland dessa var sedan
lång tid tillbaka Joseph François Foulon. Han hade
alltid sökt göra skäl för sitt namn (»Foulon»
kommer af verbet fouler, trampa, stampa, valka och betyder valkare).
Hans namn hade kommit i folkets mun redan 1756, då han, som förut
varit krigskommissarie under det s. k. österrikiska arfföljdskriget,
blifvit generalintendent vid franska armén under sjuåriga kriget
och förstod att skamlöst suga ut och skinna både det främmande landets
inbyggare och de egna landsmännen. Därpå hade han blifvit finansintendent
och baron.
Med rätt eller orätt citerades som oftast ett af honom
upprepadt yttrande: »Om folket är hungrigt, kan det ju äta gräs
. .. Vänta, tills jag blir minister, jag skall låta dem äta hö,
det äter mina hästar.»
Han var gammal i gårde från den gamla »goda»
tiden under Ludvig XV, tillhörde den oförsynta klass, som skröt
med sina rofferier och djärft exponerade dem. Han hade användt en
del af sitt rof till uppförande med det bästa läge vid Boulevard
du Temple af ett dyrbart privathotell, som beundrades långt in på
följande århundrade. Med sina bravader trodde han sig kunna slå
an på det unga militära partiet och göra sig ihågkommen till den
dag han förutsåg, då hofvet ville göra någon förtviflad kupp och
för sådant ändamål såge sig om efter någon djärf skälm. Vid Neckers
afskedande den 11 juli hade han ock blifvit hans efterträdare som
chef för finansministeriet och blef därigenom än mer ett föremål
för folkets hat.
Foulon hade en måg enligt sitt hjärta i Berthier de
Sauvigny. Han var intendent i Paris (d. v. s. generalinspektör öfver
finansförvaltningen), duglig men enligt rojalisternas eget medgifvande
hård och föga skrupulös. Han var af lågt ursprung, härstammade från
en släkt af sakförare eller lägre landsortsdomare och var arbetsam
och energisk. Trots sin talrika familj och sina femtio år var han
en stor libertin och köpte från alla håll små tolfåringar för att
tillfredsställa sina lustar. Han visste mycket väl, att han var
afskydd af parisarne och kände sig mycket lycklig öfver tillfället
att kunna påföra dem krig. Jämte gubben Foulon var han själen i
de tre dagarnas ministär. Marskalk Broglie spådde intet godt däraf,
men lydde. Foulon och Berthier voro mycket nitiska. Den senare visade
en diabolisk ifver att samla vapen och trupper och tillverka kartuscher.
Att Paris inte strömmade af blod och gick upp i lågor, var ingalunda
hans fel.
 |
Foulons hufvud och Berthiers
hjärta.
(Efter originalteckningar af Girodet.)
|
De trodde sig ha Paris i sitt våld och kände sig därför
djupt bestörta vid underrättelsen om Bastiljens fall. Berthier gjorde
förgäfves ett försök att drifva på Ludvig XVI till någon sådan order
eller åtgärd, att han skulle kunna släppa lös den främmande soldatesken
mot Paris. Men konungen sade intet och gjorde intet. Både Foulon
och Berthier hade nu en känsla af att de voro förlorade. Berthier
tog till flykten norrut, smög sig nattetid från det ena stället
till det andra, under fyra nätter hvarken sof eller rastade han,
men hann dock icke längre än till Soissons. Foulon däremot gjorde
inga försök att fly. Han lät till en början sprida ut, att han icke
velat tillhöra ministären, sedan att han fått slag och slutligen
att han aflidit. Han lät anställa sin egen högtidliga begrafning
— en af hans betjänter hade nyligen dött mycket lägligt. Därefter
försvann han helt obemärkt till sin värde vän, förre polislöjtnanten
Sartine.
Foulon skulle måhända ha kunnat undgå stormen, om
han icke varit så afskydd hela landet. Hans olycka var, att han
var så hatad af dem som kände honom allra bäst, hans underhafvande
och tjänare. De förlorade honom icke ur sikte, de läto icke lura
sig af den påstådda begrafningen. De spårade efter honom och funno
liket promenera omkring vid god hälsa i de Sartines park i trakten
af Fontainebleau. »Du ville ge oss hö, nu är det du, som skall få
äta det.» De lade en höknippa på hans rygg och prydde honom med
en bukett nässlor och ett halsband af tistlar. »På detta sätt ledd
med tåg och pådrifven med hotelser och förbannelser, måste han med
sina gamla ben stulta framåt, den ömkansvärdaste och minst ömkade
af alla gamla män.» I stadshuset fordrar folket hans dom hos den
enda bestående myndigheten, valmännens kommitté.
Nästan samtidigt ingick till densamma underrättelsen
om att Berthier blifvit arresterad i Compiègne. Den lät då
meddela befolkningen i Compiègne, att det inte fanns något
skäl att kvarhålla Berthier, men fick till svar, att han säkert
skulle bli ihjälslagen i Compiègne och endast kunde undgå
det genom att föras till Paris.
Beträffande Foulon fattades det beslut, att de som
blefvo föremål för dylika anklagelser skulle förvaras i Abbaye-fängelset
och att öfver porten skulle uppslås orden: »Fångar i nationens förvar.»
Härigenom skulle Foulon såsom rådsperson bli tillförsäkrad att bli
dömd af sina vänner och kolleger, de enda då förefintliga domarne.
För att tysta mun på de fattiga sänktes brödpriserna.
Folkmassan var förfärligt orolig, att Foulon skulle
undkomma. Man visade honom i ett fönster för folket, de stormade
icke dess mindre portarna, bemäktigade sig hans person, släpade
honom i ett nu öfver Place de Grève till »la lanterne», lyktarmen
i hörnet af Rue de la Vannerie och tvingade honom att bedja nationen
om förlåtelse. Man hissar upp honom, repet brister två gånger, men
man skaffar ett nytt och Foulon blir slutligen hängd. Därefter afhugges
hufvudet och föres på en pik omkring på Paris' gator, sedan man
stuckit en hötapp i munnen.
 |
Foulon hänges å
Place de Grève den 23 juli 1789. (Efter en teckning
af Prieur, gravyr af Berthault.)
|
Under tiden hade Berthier anländt till porten Saint-Martin
omgifven af den förfärligaste folkträngsel man någonsin skådat och
som under förbannelser och skymford följt honom flera mil. För att
han skulle vara riktigt synlig, hade man krossat taket på vagnen,
hvari han fördes. En valman, Etienne de la Rivière, som satt
vid hans sida och betäckte hans person, var många gånger nära att
omkomma, då han sökte att skydda honom. En ursinnig folkskara dansade
och hoppade framför honom, andra kastade groft bröd i vagnen: »Sådant
är det bröd du lät oss äta, bandit!» Hvad som i synnerhet retade
befolkningen i trakten kring Paris var, att midt i all hungersnöd
det af Berthier och Foulon sammandragna kavalleriet hade förstört
och förbrukat som grönfoder en stor myckenhet växande säd. Man tillskref
detta intendentens order och uttryckliga afsikt att förhindra alla
skördar och att svälta ihjäl folket.
 |
Berthier de Sauvigny på
väg till stadshuset den 23 juli 1789.
|
Som vid ett romerskt triumftåg buros framför Berthier
plakat, som buro vittnen om hans ära: Han har bestulit Frankrike
och konungen.— Han har uppslukat folkets föda.— Han har varit de
rikas slaf och de fattigas tyrann. — Han har druckit änkors och
faderlösas blod. — Han har förrådt sitt fosterland. — Må han dö!
Inne på Paris' gator för en man af folket tätt intill
hans ansikte den nyss dödade Foulons blodiga likbleka hufvud med
hötappen i mun. Vid åsynen häraf förlorade Berthiers ögon sin glans,
han bleknade, men smålog. — Det är denna episod, som bifogade illustration
efter en samtida lavering återger.
Berthier fördes till stadshuset, dit Bailly tillkallades
för att anställa förhör med honom. Berthier sökte skydd bakom sin
chefs order, svärfaderns-ministerns. Som mär gaf Bailly befallning
om hans förande till l'Abbaye, vakten skulle svara för hans lif.
Men knappast hade han hunnit ut ur stadshuset, förrän folket, som
fruktar att han skall undkomma dess vrede, störtar sig öfver vakten
och sliter honom från eskorten. »Berthier befinner sig som midt
i en hvitfradgande fors på väg till 'la lanterne'. Han rycker till
sig ett gevär, slår som ett ursinnigt lejon omkring sig, fälles
till marken, trampas, hänges, stympas, hvarpå hans hufvud och hjärta
bäras omkring på en pik.»
»Förfärligt för ett land, som varit i åtnjutande af
likhet inför lagen! Men ej så onaturligt i ett land, som aldrig
vetat hvad en sådan likhet vill säga. »Le sang, qui coule, est-il
donc si pur? frågar Barnave, antydande att galgen, ehuru på
oregelbunden väg, fått hvad honom tillkom.» (Carlyle.)
Vid åsynen af den ifver och skicklighet, hvarmed massans
lidelser upphetsades, kommo många på den tanken, att Berthiers medbrottslingar
haft sin hand med i spelet, för att han icke skulle bli i tillfälle
att ange och förråda dem. Bland hans papper påträffades signalement
på många frihetens vänner, som tvifvelsutan icke skulle haft något
godt att vänta, om hofvet hade segrat.
Det hade varit en dragon, som slitit hjärtat ur Berthiers
kropp och sedan triumferande uppvisade det på stadshuset. Han hade
gjort det för att hämnas sin faders död, men ett stort antal af
hans kamrater funno hans handling vanärande för kåren och förklarade
för honom, att de i tur och ordning skulle slåss med honom, till
dess de tagit hans lif. Han stupade redan samma afton.
Men hvad man icke kan ställa i samma omedelbara sammanhang
med Bastiljens fall, utan där man har att gå djupare ned och längre
tillbaka i tiden, det är resningarna på landsbygden, bonderörelsen.
Bonderesningarna
mot feodalismen.
Bonderesningarna för utplånande af de feodala skyldigheterna
och återtagandet af de kommunala jordområden, som de världsliga
och prästliga magnaterna frånhändt bykommunerna under sjuttonde
århundradet, — det är, säger Krapotkin, själfva det väsentliga i
den stora revolutionen. Därpå inympar sig borgarklassens strid för
sina politiska rättigheter. Utan denna landsbygdens resning skulle
aldrig revolutionen ha blifvit så djupgående som den blef. Denna
stora resning, som hade tagit sin begynnelse redan i januari 1789
(på sina ställen redan 1788) och som varade i fem år, det var den
som gjorde revolutionen mäktig att utföra sitt stora nedrifningsarbete.
Det var därigenom densamma sattes i stånd att göra de första utstakningarna
för ett jämlikhetssystem, att i Frankrike utveckla den republikanska
andan, som sedan icke kunnat förkväfvas, och att proklamera de stora
agrarkommunistiska principer, som blefvo synliga 1793. Denna resning
var det som utgör den franska revolutionens egentliga karaktär och
ger den dess djupa åtskillnad från engelska revolutionen 1648—1657.
Också i England slogo de borgerliga klasserna under dessa nio år
till marken den absoluta konungamakten och hofkamarillans politiska
privilegier. Men hvad som vid sidan däraf utgör det utmärkande draget
för den engelska revolutionen är striderna för hvarje individs rätt
att bekänna den religion han behagar och att tolka bibeln efter
sin personliga uppfattning och välja sina egna präster — korteligen
individens rätt till den intellektuella och religiösa utveckling,
som anstår honom. Det är vidare rätten till själfstyrelse för hvarje
församling och följaktligen för hvarje stadsliknande sammanslutning.
Men de engelska bönderna uppreste sig icke så allmänt, som det skedde
i Frankrike, för att tillintetgöra de feodala pålagorna och tiondena
eller för att återtaga kommunernas jordområden. Och om än Cromwells
skaror förstörde ett antal slott, som voro feodalväldets fasta borgar,
vände de icke sina angrepp mot herrarnes feodala anspråk på jorden
eller ens mot den feodala jurisdiktion, som magnaterna utöfvade
öfver sina vasaller. Det är detta som gör, att då den engelska revolutionen
eröfrade åt individen dyrbara rättigheter, den icke förstörde den
feodala herremakten. Denna modifierades endast, och dess jordrättigheter
bevarades och fortlefva ända in i våra dagar.
Genom den engelska revolutionen grundades helt visst
dea borgerliga klassens politiska makt, men denna makt vanns endast
genom att dela den med jordägarearistokratin. Och om sagda revolution
förskaffade den engelska bourgeoisin en blomstringstid för dess
handel och industri, så blef det endast på villkor, att bourgeoisin
icke skulle attackera adelns jordägareprivilegier. Tvärtom var bourgeoisin
adeln behjälplig till deras tillväxt åtminstone i värde, och till
att den under lagens skydd genom de s. k. »enclosure acts» kunde
slå under sig kommunens jordområden. Härigenom blef den jordbrukande
befolkningen bragt i nöd och elände, underkastad godsägarens godtycke
och nödgad att i stor utsträckning utvandra till städerna, för att
där förvandlas till ett industriellt proletariat. Bourgeoisin hjälpte
också adeln att göra sina ofantliga jorddomäner icke blott till
en ofta fabulöst gifvande inkomstkälla, utan ock till ett lokalt
politiskt och juridiskt maktmedel genom att om än under nya former
återställa magnaterna jurisdiktion. Slutligen medverkade den till
att mångdubbla adelns inkomster genom att förmedelst en lagstiftning,
som försvårade jordförsäljning, ge den ett monopol på jorden, hvaraf
behofvet blef allt kännbarare för en befolkning, hvars industri
och handel alltjämt tillväxte. (Krapotkin.)
I senare hälften af juli och i augusti utbröto åter
dessa bonderesningar med ny styrka, i synnerhet i östra, nordöstra
och sydöstra Frankrike. Att nöden spelade en stor roll vid dessa
resningar är visst och sant, men hufvudmotivet var att afskudda
det feodala väldet och att sätta sig i besittning af jorden. Så
snart den första skörden var inbärgad på sommaren och de utsvultna
i byarna började kunna äta upp sig litet och ryktena från Versailles
och Paris begynte väcka förhoppningar, satte de sig i marsch mot
slotten för att förstöra arkiven och alla handlingar, hvarpå de
feodala rättigheterna tycktes grunda sig, och de satte eld på slotten,
om icke herrarne godvilligt afstodo från dessa privilegier. I Elsass
t. ex. reste sig bönderna nästan allmänt. Inom en vecka voro i slutet
af juli tre kloster förstörda, elfva slott fullständigt sköflade
och flera andra hemsökta. Alla längder öfver feodala afgifter och
skyldigheter af hvad slag de vara månde blefvo hopsamlade och uppbrända.
På somliga ställen bildades flygande kolonner af hundratals, ibland
tusentals bönder, de vände sig mot de starkaste slotten, belägrade
dem, bemäktigade sig alla pappersluntor, hvarpå de sedan ställde
till glädjeeldar. I Franche-Comté började bönderna skocka sig samman
redan den 19 juli vid underrättelsen om förberedelserna till statskuppen
och Neckers afskedande; om Bastiljens eröfring var man ännu i okunnighet.
Resningen spred sig snart. Bönderna fördelade mellan sig magnaternas
ängar och skogar och tvingade dem att afstå från sina rättigheter
öfver jordområden, som förr tillhört kommunerna.
I Auvergne voro bönderna mycket ifriga och försiktiga
att synas ha rätten på sin sida, och då de uppbrände slottsarkiv,
underläto de icke att säga till godsherren, att de gjorde det på
konungens befallning. Men i de östra provinserna generade de sig
icke för att öppet förklara, att tiden vore kommen, då tredje ståndet
icke längre tilläte adeln och prästerskapet att härska. Dessa båda
klassers makt hade varat alltför länge. Mot ett stort antal fattiga
adelsmän, som vistades på landsbygden och kanske voro omtyckta i
trakten, visade bönderna stor personlig hänsyn. De gjorde dem intet
ondt och förgrepo sig inte på deras små personliga tillhörigheter,
men i fråga om de feodala dokumenten voro de oförsonliga och brände
upp dem, sedan de tvungit godsägaren att med ed befästa afståendet
af sina rättigheter.
Några siffror ge en föreställning om denna bonderörelses
omfattning. Man räknade ett trettiotal slott sköflade eller uppbrända
i Dauphiné, nära fyrtio i Franche-Comté, sjuttiotvå i Maçonnais
och Beaujolais, men endast nio i Auvergne; i Viennois tolf kloster
och fem slott. Härvid gjorde bönderna ingen skillnad i fråga om
slottsherrarnes politiska åsikter. De angrepo »patrioternas» slott
lika väl som »aristokraternas».
Ett betecknande drag, som man icke bör helt och hållet
förbise, är, att dessa angrepp mot slotten icke sällan göras under
lefverop för konungen. Man tror, att det är till förmån för konungadömet,
som man omstörtar »den feodala despotismen», som är landsbygdens
gissel. Den stora massan vet icke af, att konungen svikit »nationen»
för att förena sig med adeln, och de som icke äro okunniga därom
förbli ändå rojalister.
»La
grande peur».
Dessa bonderesningar och de vilda ryktena därom framkallade
mångenstädes, i synnerhet inom närliggande städer en formlig panik
(»la grande peur»). Med en underbar hast spred sig nämligen från
trakt till trakt ryktet, att vilda röfvarband härjade landet. Ju
längre ryktet nådde, dess mer fantastiska former antog det. I stad
och på land ringde man i kyrkklockorna, och borgare och bönder samlade
sig till försvaret af sin stad eller by. I en mängd städer bildades
borgargarden, gamla vapen skaffades fram, de gamla murarna och vallarna
blefvo på nytt besatta med en beväpnad styrka, och vaktposter utställdes
rundt om i städerna. De omtalade röfvarne och banditerna syntes
emellertid aldrig till, men på sina ställen kom det till blodiga
sammanstötningar mellan utsända borgarpatruller och bönderna på
deras tåg mot slotten.
Det är mot bakgrunden af dessa bonderesningar och
de intryck, de framkallade i Versailles, man har att se nationalförsamlingens
debatter och beslut den minnesvärda natten mellan den 4 och 5 augusti.
|
 |