I. Revolutionen i vardande.

Till val. — Det Frankrike, som skulle gå.Nöd och orättvisor i beskattning. — De privilegierade och tredje ståndet. — Första blodet å Paris' gator. — Hvad det nya Frankrike önskade. — Riksständerna sammanträda. — Bollhuseden. — Tredje ståndets seger. — Hofpartiets rustningar. — Neckers afskedande. — Paris väpnar sig. — Ned med Bastiljen. — Orangerifesten i Versailles. — Emigrationens början. — Konungen i stadshuset. — Foulons och Berthiers mördande. — Bonderesningarna mot feodalismen. — »La grande peur».

Till val.

Till val alltså! »Det kungliga lystringsordet flyger genom Frankrike som bruset af en mäktig stormil genom de omätliga skogarna. I sockenkyrkor, i stadshus och församlingslokaler af alla slag, inför fogde- och slottsrätter, bilda sig primärförsamlingar för att välja elektorer och uppsätta besvärsskrifter (cahiers de plaintes et doléances), uttalande befolkningarnas önskningar och besvär, på hvilka senare det ej är någon brist.

»Sådan verkan har detta kungliga januariedikt, där det i sina lädersäckar på de frusna landsvägarna rullar bort mot alla väderstreck, likt ett varde eller någon magisk trollformel. Ty hvar gång det under trumpetfanfarer uppläses på torget af fogden, seneschallen eller någon annan lägre tjänsteman, omgifven af stadsvakten, eller i landskyrkorna upprabblas efter gudstjänstens slut, ser man, huru detta nyss så otåligt bidande franska folk börjar ordna sig till organiska grupper, som i sig åter innesluta en mängd smärre, huru det oartikulerade sorlet blir artikuleradt tal och handling. Genom primär- och därefter genom sekundärförsamlingar, genom upprepade val och oändligt utarbetande och granskande i den föreskrifna ordningen skola de äkta och oförfalskade »besvären och klagomålen» omsider bli skriftligt affattade och den lämpliga folkrepresentanten slutligen erhållas.

»Hur ryster sig ej hela folket, som om det hade ett enda lif, och med hvilken tusenstämmig åska förkunnar det ej för världen, att det plötsligt uppvaknat ur sin långa dödsdvala och ej tänker insomna mer. Det så länge efterlängtade budskapet har omsider kommit, underbara nyheter om seger och befrielse återklinga med magisk trollkraft inom hvartenda hjärta. Det har kommit till den stolte starke mannen, hvars händer ej längre skola vara fängslade, för hvilken gränslösa obesegrade kontinenter ligga öppna. Den trötte dagakarlen har hört talas därom och tiggaren med sin i tårar fuktade brödbit.» (Carlyle.)

Det var till Versailles riksständerna blifvit sammankallade till början af maj. Versailles hade blifvit valdt, för att icke kungen skulle behöfva afstå från sina jakter och hofvet alltför mycket besväras i sina vanor och bekvämligheter.

Första dagarna af maj skulle alltså mötas det gamla Frankrike och det nya Frankrike till uppgörelse. Hvad var då detta gamla Frankrike och hvad önskade detta nya, som skulle komma, hvad förde det i sköldarna?

Hvad det kommande Frankrike önskade, därom hade man kunnat läsa i de många flygskrifter, som under de två senaste åren ända in på nationalförsamlingens sammanträde öfversvämmat landet. Antalet af sådana har beräknats till öfver fyratusen, hvaraf öfver hälften utkommo under de sista månaderna. Många af dessa såldes i stora upplagor.

Ryktbarast och inflytelserikast af all denna mångfald blefvo två broschyrer af Mirabeau, Condorcet och abbé Sieyès, i all synnerhet den sistnämndes. Mirabeau formulerade nu i korta kraftiga satser »de mänskliga rättigheterna», och dessa grundtankar återfinnas senare i nationalförsamlingens berömda förklaring. Med kraft slungade Mirabeau nu ut mot »ancien régimes» gamla ugglebo sådana projektiler som dessa djärfva sanningar: 1) Alla människor äro födda fria och jämlika. 2) Då enhvar myndighet stammar från folket, äro de olika myndigheterna städse skyldiga att inför det aflägga räkenskap för sina handlingar. 3) Folket har en omistelig rätt att förändra, förbättra, ja fullständigt omändra sin styrelse etc.

Condorcet, d'Alemberts och Voltaires yngre vän och »filosofernas» arftagare, utvecklade äfven de mänskliga rättigheterna, men gjorde det vidlyftigt och grundligt punkt för punkt.

Sieyès.
Condorcet.

Det Frankrike, som skulle gå.

När Sieyès tog upp till besvarande frågan: »Hvad är det tredje ståndet», utfärdade han dess lösen för valkampanjen utpekade revolutionens blifvande egentlige segervinnare.

»Hvad är tredje ståndet?» frågar han och svarar: »Allt! Hvad har det hittills varit i vårt samhälle? Intet! Hvad fordrar det att vara? Något!» Och han tillägger: »Om man aflägsnade de privilegierade stånden, skulle nationen ingalunda vara mindre än den nu är. Hvad är tredje ståndet? Allt! Men dock är det slaget i bojor och förtryckt. Hvad skulle det vara utan de privilegierade ständerna? Allt! Men fritt och blomstrande. Intet kan gå utan det tredje ståndet, medan det skulle gå ofantligt mycket bättre utan de andra stånden!»

Önskningarna kan man ock läsa i de ofvannämnda många riksdagsbesvären (cahiers), till hvilka vi återkomma. Men både i flygskrifter och besvär finner man ock bidrag till bilden af det Frankrike som skall gå, af Frankrike under ancien régimes välsignelserika hägn.

Gamle markis Mirabeau, fader till revolutionens store talare, nyssnämnde Gabriel Honoré de Mirabeau, ger på ett ställe en mer än hemsk bild af de franska böndernas yttre människa: Utmärglade, infallna ansikten, öfvertäckta med det långa flottiga håret, den öfre delen af ansiktet gulblek, den nedre förvriden till ett hemskt skratt, ett slags vildt förakt. Snarare än människor voro de förfärliga vilddjur, klädda i yllekjortlar, kopparbeslagna läderbälten och med högklackade träskor. Och andra författare skildra deras levnadsförhållanden på liknande hemska sätt. Taflan torde nog ha sin motsvarighet i de verkliga förhållandena somligstädes i landet, men det vore orätt att låta det gälla som en generell bild af böndernas tillstånd hela landet utöfver. För många af dem hade inträdt en förbättring, och de hade det icke så uselt, som deras förfäder haft, och hade det bättre än många af sina samtida klassbröder i de flesta europeiska länder.

Men det utesluter icke, att ännu återstår mycket, som måste göra bilden mörk och dyster, åtminstone hvad den stora massan af bönderna vidkommer.

Nöd och orättvisor i beskattning.

De suckade under den mångdubbla bördan af skatter till staten, af afgälder till feodalherren, af tionden till prästerskapet äfvensom af hofveriskyldigheter till alla dessa tre. Hela befolkningar voro bragta till tiggarstafven och ströfvade i skaror på flera tusen, män, kvinnor och barn. År 1777 hade officiellt konstaterats, att antalet tiggare uppgick till elfvahundratusen. I byarna var hungersnöden kronisk och återkom med korta mellantider och decimerade då hela provinser.

Svälten och nöden framkallade upplopp. Ludvig XVI:s tillträde till regeringen hade blifvit signalen till en serie svältuppror. De fortgingo ända till 1783, sedan blef det en period af relativt lugn. Men från 1786 och i synnerhet från 1788 togo bonderesningarna åter sin början med en ny energi. Till de tidigare resningarna hade svälten varit den drifvande kraften, och den förblef visserligen alltjämt en verksam anledning, men numera var det i synnerhet önskan att icke längre betala afgifterna till feodalherrarne, som dref bönderna till revolt. Hvarje år blef hungersnöd alltid någonstädes i Frankrike, ofta omfattande ända till en fjärdedel eller tredjedel af riket. Antalet dylika bondeuppror steg ock mer och mer, för att nå kulmen 1789. Föregående år hade varit en stark torka, som förstört skörden, och vintern blef ovanligt hård.

Vid nästan alla dessa resningar tillgick det ungefär på samma sätt. Beväpnade med knifvar, liar, knölpåkar, rusade bönderna in till närliggande stad. Där tvungo de arrendatorerna och förpaktarne, som kommit in med spannmål på torget, att sälja till dem mot något rimligare pris eller försågo sig med spanmål hos spanmålshandlarne också till nedsatt pris och under löfte att betala vid nästa skörd. Eller också tvungo de godsherren att under ett par månader afstå från mjölafgiften eller den kommunala förvaltningen att bestämma en brödtaxa. Ofta försåg man sig med våld från de andliga korporationernas, spanmålsockrarnes eller enskildas magasin och lämnade sedan mjölet åt bagarne. Därjämte började redan nu bilda sig dessa band af bönder, vedhuggare, ibland äfven smugglare, som drogo från by till by och bemäktigade sig säd samt småningom också företogo sig att bränna upp de gamla feodala dokumenten och tvinga godsherrarne att afstå från sina feodala rättigheter.

De tre öfre ståndens ceremonidräkter.

De flesta sifferkalkyler, som finnas rörande dåtida förhållanden, äro af helt naturliga skäl mycket stridiga och sväfvande. Medan Frankrikes hela befolkning har beräknats till 24-26 millioner, — uppgifterna äro så divergerande — har landtbefolkningen ansetts däraf utgöra 20 ½ million. Häribland voro icke så få själfägande bönder, då deras antal hade växt under årens lopp. Det har äfven uppgifvits, att dessa s. k. själfägande skulle inneha ungefär en tredjedel af den franska jorden, medan åter drygt hälften var i adelns och kyrkans våld samt ungefär en femtedel innehades af kronan, borgarklassen och bondekommuner. Men den jord, dessa själfägande bönder hade, var visst icke bland den bästa eller ens bland den medelgoda. Deras jordområden voro små och trycktes af årliga afgifter till de herremän, i hvilkas våld jorden en gång varit.

De privilegierade och tredje ståndet.

Men därjämte måste bönderna, vare sig de voro själfägande eller förpaktare eller jorden brukades kollektivt, underkasta sig hvarjehanda afgifter eller skyldigheter, lika varierande som talrika, lika retsamma eller tryckande som konstiga, och med alla dithörande dokument voro noggrant förvarade i de s. k. les terriers (hålorna). Oftast förskrefvo dessa pålagor och skyldigheter (les devoirs feodaux) sig ända från medeltiden och betecknade, att godsherren satt inne med ett slags högre äganderätt till och med till den jord, han en gång afhändt sig. Och många adelsmän, hvilka hade smått om pengar till upprätthållande af den ståndsmässiga lyxen, begagnade sig under de sista femton åren allt mera af dessa kvarstående privilegier för att ytterligare utsuga och trakassera bönderna.

Feodalherrens domsrätt var ock kvar. Hans jurisdiktion sträckte sig öfver stora områden, där han själf var domare eller utnämnde domare och uppbar i kraft af detta gamla prerogativ personliga afgifter från sina f. d. lifegne. Testamenterade en gammal gumma till sin dotter ett par träd eller några gamla lumpor, genast höll sig den ädle och höge slottsherren eller den ädla slottsfrun allernådigst framme och uppbar sin procent. På samma sätt fick bonden betala för ingåendet af giftermål, för dop och begrafning, hade ock att betala vid hvarje försäljning eller köp. Icke heller fick han afyttra sitt vin eller sin spannmål, innan godsherren själf sålt. Bondens säd fick ej malas, hans bröd ej bakas, hans vin ej pressas annat än i godsherrens kvarn, bakugn eller vinpress, som voro bortförpaktade och gemenligen i ett ytterst erbarmligt skick, samt naturligtvis mot en dryg afgift. Antalet kreatur bestämdes af godsherren, fördes de på landsvägen, måste en särskild afgift erläggas. Slaktades de, måste det ske mot afgift i godsets slaktbod. Upptagande af en ny brunn var också belagd med afgift.

Grödan på böndernas åkrar var prisgifven åt de talrika dufvorna och kaninerna, som godsägarne ensamma hade rätt att äga, förhärjades och nedtrampades af villebråden i godsens skogar eller vid de förnäma jaktpartierna. »En dags förströelse», säges i en af böndernas riksdagsbesvär (cahiers) från 1789, »beröfvar halfva trakten årets lifsförnödenheter.» Ängarna måste stå orörda en viss del af året, för att ej rapphönsen skulle störas och de höge herrarnes tillfällen att jouera af ett af sina förnämsta nöjen, jakten, minskas. Jakträtten tillhörde herrarne allena. Ve den bonde, som vågade knysta öfver fältens sköfling eller för deras fredande nedlägga något villebråd. Han stod ju under godsherrens domsrätt, och i detta land, där adressbref in blanco till Bastiljen höllos fala eller af konungen, som var prisad för sin »godhet», aldrig nekades samt där domarssyslorna gingo i arf och såldes, var ju för öfrigt rättvisan i allmänhet endast ett tomt namn. Så mycket mer när det gällde en stackars obetydlig bonde. Straffen för krypskytte voro, som hela strafflagstiftningen för öfrigt, ännu mycket barbariska. Det hindrade dock icke, att många af bönderna voro ifriga krypskyttar och lågo i ständig kamp med godsets skogsbetjäning.

Bastiljen.

Hofveriskyldigheterna i öfrigt varierade i oändlighet: arbeten på godsherrens fält, i hans parker och trädgårdar och med hvad helst, som kunde falla honom in. Somliga byars befolkning ålåg det t. o. m. att piska vattnet i slottsgrafvarna, på det att icke grodorna med sina omelodiska läten skulle jaga sömnen från de högförnäma ögonen.

Personligen var bonden visserligen fri. Sedan lifegenskapen 1779 upphäfts å de kungliga domänerna, fanns kanske icke mer än en million »mainsmortables», d. v. s. motsvarande hvad i Danmark kallades stavnsbåndne, dessa voro dock icke lifegne i ordets egentliga bemärkelse. Den stora massan af franska bönder hade för mycket länge sedan kommit från lifegenskapen, men de voro allt fortfarande insnärjda af hela denna väfnad af afgifter, hofveriskyldigheter, trakasserier och utpressningar.

I hvarje by fanns det dock alltid någon eller några bönder, som hunnit ett relativt välstånd, och dessa voro de som isynnerhet önskade afskaka sig de feodala förbindelserna och tillvinna sig individuella friheter. De åter, som voro försjunkna i det djupaste eländet, som bodde i en jordkoja och lifnärde sig med kastanjer eller axen, de plockade upp på åkrarna efter verkställd skörd, de rekryterade de kringstrykande tiggarskarorna och de ofvannämnda banden, som redan vintern 1788-89 började hålla efter adelsgodsen och deras innehafvare.

Till de bördor, som nu omnämnts, kommo sedan för bönderna bördorna till kyrkan och staten. Af skörden tog kyrkoherden och biskopen hvar sjunde kärfve och dessutom tionde af lin och hampa, grönsaker, frukter och husdjur. Därjämte naturligtvis så dryga afgifter som möjligt för alla prästerliga förrättningar.

Skatterna till staten växte ständigt, och den städse allt orättfärdigare fördelningen — i omvänd proportion till skatteförmågan — gjorde dem än mer tryckande. De berättigade till fullo hvad en fransk författare en gång sagt: »Skatten är skoningslös endast mot den fattige.» Det har beräknats, att till enbart skatterna åtgått mer än hälften, ofta mer än två tredjedelar af bondens årliga inkomst.

Den äldsta skatten till staten var »la taille», som hufvudsakligen var en grundskatt, men hvaraf en del utgick af inkomsten. Beloppet bestämdes årligen och fördelades på kommunen, där alla skatteskyldiga voro solidariska. För denna skatt, som adeln och prästerskapet gingo alldeles fria för, voro bönderna mycket rädda och sökte på alla möjliga sätt slippa undan så lindrigt som möjligt.

Synnerligen orättfärdigt verkade »la capitatoni», d. s. v. en skatt pr hufvud. Det hade visserligen varit meningen, att den skulle betalas af alla i förhållande till inkomsterna. Men de privilegierade krånglade sig naturligtvis undan. Prästerskapet friköpte sig en gång för alla mot ett mycket obetydligt belopp. Uppbördsverkets chefer voro nog artiga mot adelns medlemmar att öfverlåta åt dem själfva att bestämma beloppet, alltså ett slags själfdeklaration och själfbeskattning, men ack hurudana. Huru de utföllo i verkligheten, behöfver man icke säga. Medan t. ex. en borgare med 12,000 livres i inkomst erlade 1,500 under denna skattetitel, tyckte sig adelsmannen vara riktigt storartad, om han vore villig att betala högst 75.

I de provinser, där befolkningen hade ett slags ständerrepresentation, som kunde klaga och protestera, slapp man undan med en jämförelsevis hygglig rund summa om året; men desto tyngre tryckte den på borgare och bönder i de andra provinserna.

Lettre de Cachet.
Lettre de Cachet.

Som inkomstskatt utgick »les vingtièmes». Själfva namnet anger, att den utgick med flera eller färre tjugondedelar af inkomsten. En tid hade denna skatt stigit till 5 tjugondedelar d. v. s. 25 procent af inkomsten. Äfven från denna skatt hade prästerna köpt sig fria genom att en gång för alla betala hvad de rätteligen skulle ha betalat för ett enda år. Adelsmännen och de kungliga prinsarne gjorde ock upp för sig mycket fördelaktiga ackord med uppbördsverket.

Vid sidan af dessa direkta skatter stodo nu de indirekta, allesammans bortförpaktade till de mestbjudande och sedan genom deras agenter lika godtyckligt och våldsamt indrifna som skatterna till kronan. Förpaktarne betalade kronan i årligt arrende 166 millioner livres, men pressade ut dubbla beloppet. Detta skattesystem har förliknats med ett stort maskineri, hvars otaliga kugghjul gingo in i hvarandra under för förtrycket gynnsamt mörker. Finansiärerna själfva hade endast ofullständigt kännedom om systemets detaljer, men förpaktaragenternas roflystna fantasi supplerade okunnigheten.

Det svåraste, mest raffinerade förtrycket torde dock måhända ha representerats af den så förhatade, äfven till ett bolag bortförpaktade saltskatten (la gabelle). I de provinser, där inga saliner funnos, var skatten störst. Hvarje person öfver sju år måste årligen inköpa till ett bestämdt högt pris en viss kvantitet, som dock endast fick användas till matlagning och bordet; till insaltning måste extra salt inköpas. För att förekomma smuggling från de provinser, där saliner funnos, var det förbjudet att köpa mer än ett visst kvantum. Samma mängd salt, som t. ex. i Artois kostade 4 livres, kunde således i Amiens kosta 62. I kustprovinserna var det förbjudet att hämta vatten ur hafvet; det kunde ju bli salt däraf! I Provences kantoner, där det fanns naturligt salt, måste öfverskottet årligen förstöras.

För att förekomma saltsmugglingar och brott mot bestämmelserna angående denna saltskatt voro erforderliga stränga straffhot och en armé af flera och tjugutusen personer. Medborgarnes hus voro hvar stund som helst utsatta för visitationer af brutala och föraktliga agenter, fängelserna öfverfylldes med män, kvinnor och barn, domstolarna fällde sina domar på vittnesmål af agenterna, som delade rofvet, och dömde årligen mellan 300-500 till galärstraffet. Med saltskattens öfvervakande är förbunden en statistik med mer än talande årliga genomsnittssiffror: 3,700 konfiskeringar i hemmen; häktande af 2,300 män, 1,800 kvinnor och 6,600 barn; beslagtagande af 1,100 hästar och 50 fordon; härbärgerande i fängelserna 17-1800 straffångar, hvilket skall ha representerat ungefär en tredjedel af rikets vanliga straffångeantal.

För dessa och flera andra skatter och onera, som bönderna ensamma eller till stor del fingo sucka under, må icke förglömmas, att det var bönderna ensamma som utskrefvos till krigstjänst och som hade skyldigheten att bära inkvarteringen af de tågande trupperna, befordra deras tross etc. Äfvenså ålåg det dem att underhålla de allmänna vägarna, hvilka voro till stor nytta för näringslifvet och till stort behag för adelsmännen och prelaterna, som reste från slott till slott, men till föga direkt fördel för bönderna själfva.

Detta var nu den landtliga underklassen och det landtliga proletariatet och sådan var deras belägenhet. Jämnsides med dessa har man att ställa städernas underklass, småborgare och småhandtverkare, samt stadsproletariatet, som skråväsendet och den lifliga industriella utvecklingen bidragit att rekrytera och utveckla. Strejker ansågos som brott, och polis och soldater grepo ofta in för att tvinga arbetarne till arbetets återupptagande. Genom dom blefvo arbetarne förbjudna icke blott att med våld och hot tvinga mästarne att ge dem portnycklar, ljus på rummen och bättre mat, utan äfven att förleda kamraterna att nedlägga arbetet, samla sig på värdshusen och på gatorna, hålla fester, bära käppar etc. Arbetarne hade redan sina fackföreningar, lönestrider och strejker samt äfven — sin undantagslagstiftning.

Äfven detta proletariat drefs litet emellanåt af nöden till upplopp. Ett enda dåligt år var tillräckligt för att jaga upp bröd- och lifsmedelspriserna fruktansvärdt högt. I sin förtviflan och i sitt raseri vände sig då folkmassan mot spannmålsockrarne, förstörde deras kvarnar, plundrade deras förråder. Vid en af dessa hungeroroligheter lär stadens militärbefälhafvare ha haft detta olycksaliga hånfulla uttryck, som skall icke sällan under en eller annan form ha gått igen senare under revolutionen: »Gräset är ju moget, ge er ut på fälten och beta af det.»

Första blodet å Paris' gator.

Mot slutet af vintern 1789 (mars och april) var lifsmedelsbristen stor i Paris, då dit från alla håll strömmade in massor människor för att få arbete att lifnära sig med. Detta kunde icke annat än öka den allmänna oron och jäsningen. Denna gaf sig utbrott i förstaden S:t Antoine genom den s. k. »affären Réveillon». Den tändande gnistan hade varit en sammanstötning vid uppsättande af de ofta nämnda riksdagsbesvären. Arbetarne framställde sina klagomål, och fabrikanterna svarade därpå med grofheter. En pappersfabrikant Réveillon, som ursprungligen själf varit arbetare, men nu hade 300 arbetare under sig, skulle härvid särskildt ha varit grof i munnen och retat arbetarne med sådana yttranden som: »En arbetare kan lefva på groft bröd och linsärter; ost är ingenting för honom» etc.

En ursinnig folkmassa samlar sig ett par dagar senare och bär Réveillons bild till Place de la Grève, där den dömes och uppbrännes. Följande morgon samlas folkmassorna utanför Réveillons fabrik, tvinga arbetarne att lämna den och storma därpå fabrikantens hus. Militär ditbeordras, men mötes med stenar, takpannor, möbler från fönster och tak. Truppen ger eld, men folket försvarar sig ursinnigt flera timmar. Slutet blef, att å militärens sida fanns ett nittiotal sårade eller döda, medan af folket dödades 200 och sårades 300. Arbetarne bemäktigade sig sina fallna bröders lik och buro dem sedan genom förstäderna.

Detta var första blodet på Paris' gator under revolutionen, resningens gesällprof, som Carlyle kallar det. Dessa dagar, den 24-28 april, voro föregångare till de kommande historiska julidagarna, den elfte till den fjortonde. Det var ock den första konflikten mellan Paris' fattiga befolkning, proletariatet, och de rika. Denna första anblick af folket i raseri gjorde ock ett djupt intryck på de snart efterföljande valen och skrämde bort de reaktionära.

Första blodet å Paris gator.

Flera af landsortsstäderna voro lika väl som byarna underkastade de feodala förpliktelserna, och dessa tryckte lika tungt på stadens fattiga som på bönderna. Den feodala domsrätten förblef i full kraft i många stadslika hopgyttringar, och på handtverkarnes och industriarbetarnes kojor hvilade samma afgälder vid försäljning och arfstagande som på böndernas. Lägg så härtill afgifterna till prästerskapet, de tunga skatterna, direkta och indirekta, i pengar och prestationer till kronan, ämbetsmännens godtyckligheter och trakasserier, de dryga kostnaderna vid domstolarna, omöjligheten för en simpel borgare eller arbetare att påräkna rättvisa mot en adelsman eller ens en rik borgare, och man kan göra sig en föreställning om, huru den lägre stadsbefolkningen hade det på den här tiden. Man bör ock kunna föreställa sig, hvilka känslor och tankar som sedan generationer legat och grott i dessas de fattiges och smås i samhället sinnen och nu koncentrerade sig företrädesvis till ett mångdubbelt hat, om hvars talrika och hemska utbrott de kommande årens historia får så mycket att förtälja. Det var först och främst den fattiges hat mot hela denna sysslolösa, lättjefulla, fördärfvade aristokrati, som behärskade honom, medan den mörkaste nöd rådde i byarna och de stora städernas skumma gränder. Hatet mot prästerskapet, som med sina sympatier snarare tillhörde aristokratin än folket. Hatet mot alla det gamla systemets institutioner, som gjorde fattigdomen ännu tyngre, genom att förvägra den fattige mänskliga rättigheter. Hatet mot feodalsystemet och dess pålagor, som ville hålla bonden och jordarbetaren i ett tillstånd af träldom äfven sedan den personliga lifegenskapen upphört. Och så bondens förtviflan att under år af nöd och svält i byarna se stora jordsträckor ouppodlade i godsherrens ägo eller ej ha annan uppgift än att tjäna som plats för de adliges förströelser.

Det var detta långsamt mognande hat och detta behof efter jorden, den utsvultne bondens nödrop, som hade väckt den revolutionära andan redan 1788 och jämte det vaknade hoppet om framgång höllo vid makt under åren 1789-1793 de oupphörliga bonderesningarna, som sedan möjliggjorde ett omstörtande af »ancien régime» och omorganiserande af staten. Ty utan den fullständiga upplösning af det gamla samhällets makt och myndighet å landsbygden, som blef en följd af dessa oupphörligt återkommande resningar, och utan den parisiska och andra stadsbefolkningars snabbhet och beredvillighet att gripa till vapen och rycka fram mot förtryckets och konungamaktens fasta borgar, hvar gång revolutionens borgerliga banerförare och ledare kallade på folket, skulle det tredje ståndets bemödanden helt visst blifvit ganska resultatlösa.

Det må ju ock en gång för alla här i detta sammanhang betonas, att man icke äger rätt att för alla excesser eller upprörande blodsdåd förbise, glömma bort eller underskatta betydelsen af de lägre folkklassernas, »folkets» (le peuple) ingripande i revolutionens frigörelsekamp och i genomförandet och befästandet äfven af de stora delar af revolutionsverket, för hvilka mänskligheten ännu står i en beståndande tacksamhetsskuld. En stark flod, som för att komma fram måst bryta igenom en massa fördämningar, flyter icke sedan genast åter lugnt och stilla fram utan förhärjningar och skadegörelser af mer än ett slag.

Mirabeau.

Öfver dessa lägre lager af samhället stod nu medelklassen, bourgeoisien, med ett ord det tredje ståndet.

Det hade gifvetvis sin styrka i städerna. Den sammanlagda befolkningen i städerna har enligt en uppgift uppgått till 5,700,000. Paris, som var det samtida Europas näst största stad och kom ganska nära inpå London, hade 6-700,000 invånare. Europas öfriga storstäder såsom Amsterdam, Wien, Neapel, Madrid, S:t Petersburg, Moskva, kommo upp ungefär till hälften af Paris' folkmängd. Af Frankrikes städer kom industri- och handelsstaden Lyon närmast med 135,000 invånare, Marseille med 90,000 och Bordeaux med 76,000. Sedan kommo Rouen, Lille, Nantes, Toulouse med 68,000-48,000.

Till den högre bourgeoisin hörde i främsta rumet domarkåren, som med sina spetsar, domarne i parlamenten, som voro ett slags högsta domstolar, och i högre instanser sköt in i adeln och bildade kärnan af »la noblesse de robe». De omgåfvos af mindre högt stående jurister, från domarne vid de lägre rätterna och advokater ända ned till skrifvare och polisbetjänter, allesammans räknade in med bland »les gens du loi». Alla dessa sysslor kunde köpas, somliga t. o. m. på afbetalning. Priserna voro varierande. Den bäst betalda var presidentposten i Parisparlamentet, som var det förnämsta, och den lär ha kostat ända till en half million!

Vidare hörde till samma stånd ämbetsmän, såsom intendenter samt de i uppbördsverket, tullen m. fl. anställda läkare, kirurger, apotekare, akademici, lärare vid de lärda skolorna, författare och konstnärer. Vidare penningvärlden med sina börsmän, växelmäklare, skatteförpaktare, större och mindre kapitalister, som utgjorde en stor del af statens fordringsägare och därför särskildt voro mycket lömska på och oroliga för den statsfinansiella hushållningen med dess räntenedsättningar och godtyckliga förändringar af myntvärdet. Och slutligen men icke minst de många näringsidkarne, vare sig de tillhörde handelskåren, industrivärlden eller handtverkerierna.

I kunskaper, anseende och inflytande hade detta tredje stånd ryckt upp mycket högt, och afståndet mellan det och de två öfversta stånden hade blifvit allt mindre och mindre. Rikets viktigaste ämbeten besattes med män utgångna från dess leder. Dess författare behärskade hela den offentliga meningen och satte sin prägel äfven på de åskådningar, som omfattades vid hofvet, bland adelsmän och prelater.

Men mycket återstod dock ännu. Först och sist växte hos detta tredje stånd en känsla af harm öfver, att det trots allt behandlades och betraktades af hof, adel och prelater som ett lägre stånd. »Borgerlig» var ännu i de adliga salongerna ett skällsord, en beteckning på något simpelt och löjligt gammaldags. »Misstro och vrede mot regeringen, som gjorde alla förmögenheter osäkra, förbittring och fiendskap mot adeln, som spärrade alla vägar, det var de känslor, som växte upp hos medelklassen genom själfva dess framåtgående i rikedom och bildning», säger Taine. Och den själfmedvetna bourgeoisin började, såsom redan utdragen ur den ofvan omnämnda broschyren af Sieyès nogsamt ge vid handen, allt mer känna sig stark och modig att göra det stora försöket att få till stånd ett nytt, bättre och förnuftigare samhälle.

Abbé Grégoire.

Huru olika intressen än dessa nu berörda samhällsklasser, underklass och medelklass, »le peuple» och le tiers état, hade och huru olikartade de än voro, ett hade de dock gemensamt. De hörde till de närande, de arbetande, vore de som hade att bära samhällsbördorna, att utföra det nyttiga samhällsarbetet. Och här går strecket, den stora klyftan, som delar samhället i två stora delar, de oprivilegierade och de privilegierade. På andra sidan stod den privilegierade öfverklassen, hof, adel och kleresi. Det var i ordets fullaste mening samhällets tärande medlemmar, samhällets drönare, samhällets snyltdjur.

En oprivilegierad massa på 26 millioner människor eller så är ju onekligen en ganska hög och bred piedestal för det lilla fåtal af bortåt 300,000 personer, hvaraf adel och kleresi beräknats bestå.

Frankrike var vid denna tid indeladt i aderton ärkebiskopdömen och 121 biskopdömen och inalles omkring 36,000 socknar med 60,000 sockenpräster och kaplaner. Därjämte en mängd kloster, vid århundradets midt 5,000 med bortåt 100,000 munkar och nunnor. Sedan gick antalet ned rätt mycket. Kyrkans inkomster skämdes sannerligen icke för sig: kyrkans jord har 130 millioner livres om året, 120 mill. i tionde, 100 mill. i godsherrarnes afgifter, d. v. s. inalles 350 mill. Dessutom stora donationer, fria bostäder etc. Detta har ansetts motsvara i nutida penningvärde en milliard!

Det är mycket pengar det, men det fördelades mycket olika. Äfven kleresiet hade sitt proletariat, hvartill hörde den del af landsbygdens prästerskap, som ofta kom från bondeklassen och kände lika med den. Biskopar och abboter förstodo däremot utmärkt att taga för sig af håfvorna. Ärkebiskopen i Paris har uppförts t. ex. till en lön af 180,000 livres, den i Strassbourg till 170,000 etc; de medelstora biskopsämbetena gåfvo 30-40,000 livres om året. Men i verkligheten hade vederbörande det ännu fördelaktigare. Alla de förmånligaste prästbefattningarna innehades i regeln af adliga, som mycket ofta nöjde sig med titlarna och inkomsterna och läto illa aflönade vikarier taga hand om religionen. Själfva lefde de vid hofvet och i salongerna.

Hertig d'Aiguillon.

Adeln har beräknats omfatta 20-30,000 familjer å tillsammans 150,000 människor. Man har att skilja mellan den ärftliga adeln, noblesse d'épée, och den nya halfborgerliga förut omnämnda ämbetsadeln, noblesse de robe: förnäma domare, höga ämbetsmän etc; dessa voro i grund och botten icke adelsmän, de voro verksamma och arbetade och hörde väl snarare till bourgeoisin.

Högadeln, som blifvit helt och hållet en hofadel, hade många olika kuriösa indelningar. Öfverst finner man prinsarne af blodet, d. v. s. familjerna Orléans, Condé och Conti. Därefter kommo de legitima prinsarne, sedan les ducs et pairs, 30-40 förnäma hertigar, hvilkas stamherrar en gång i tiden utgjort konungens närmaste råd och som ännu bevarat rätten att hålla konungakronan vid kröningen. Närmast efter dem kommo 16-20 »ducs non pairs, mais héréditairs», hvilkas gemåler ägde det afundsvärda »taburettprivilegiet», d. v. s. lof att sätta sig på en liten stol, när det var »mottagning» hos konungen eller drottningen.

Sedan kommo de simpla adelsmännen, lågadeln, chevaliers, riddare, och ecuyers, väpnare. Lågadeln utgjorde det stora flertalet af adeln och var gemenligen fattig samt måste hålla sig på sina gods ute i landsorten och oftast förgäfves kasta trånande blickar till hofvets Kanan, där konungaparets nåd kunde låta i en eller annan form falla ett välgörande regn af statens pengar.


Hvad det nya Frankrike önskade.

Så var det gamla systemets Frankrike. Det kommande Frankrikes önskningar, sådana de förnämligast presenterats i de oftanämnda cahiers, de gingo visst icke ut på konungadömets af skaffande. 1789 fanns intet republikanskt parti eller några enskilda republikaner i Frankrike. Dylika tänkesätt gåfvo sig hvarken tillkänna hos de lefvande eller hade förefunnits hos de filosofer och författare, som äfven efter sin död styrde de lefvande. I les cahiers hade icke influtit ens något indirekt klander mot kungligheten eller konungens uppförande. Ingen tänker på att tillräkna dem det onda, hvaröfver man beklagar sig. I alla dessa dokument lägges tvärtom i dagen en varm rojalism, en verklig tillgifvenhet för konungens person. I synnerhet från landsbygden tränger ett rop af förtroende, kärlek, tacksamhet. Vår gode konung! Konungen vår fader! Så uttrycka sig framför allt bönderna och arbetarne. Adeln och prästerskapet, mindre naivt entusiastiska, visa sig lika rojalistiska.

Det var mycket få fransmän, äfven de mera upplysta, äfven frondörerna, äfven filosoferna, som icke kände sig rörda, då de nalkades konungen, och som icke bländades vid den kungliga personens åsyn. Och icke ens i Paris, hvars befolkning ansågs i stånd att tillåta sig all möjlig oförskämdhet, förnimmes hvarken inom bourgeoisin eller från handtverkare eller de eländigaste arbetare någon önskan eller tanke på republik.

Det var konungen och drottningen förbehållet att lägga första grundstenen till republikanska partiet. Omedvetet och mot sin vilja fördes landet in på en väg, som ledde till den demokratiska republiken.

Hvad man önskar och kräfver, det är en fri författning, ett folkligt konungadöme, ärftligt inom Ludvig XVI:s släkt, lagstiftningsmaktens öfverlämnande till en nationalrepresentation, som sammanträdde på bestämda tider, kommunal själfstyrelse, afskaffande af adelns och kleresiets privilegier, af de feodala rättigheterna, jämlikhet inför lagen och lika tillträde till ämbetena utan hänsyn till rang eller stånd, religionsfrihet, yttrande- och tryckfrihet, afskaffande af »lettres de cachet» och af godtyckligheten i rättskipningen, mildare strafflagstiftning etc.

Därtill komma sedan en mängd speciella kraf och en detaljerad granskning af gällande lagar och förhållanden. »Dessa cahiers utmärka sig», säger Jaurès, »genom sin rikhaltighet, sitt lif, sin klarhet och enhetlighet. Jag känner intet mera beundransvärdt än det tredje ståndets cahiers, de äro ett det yppersta uttryck för det adertonde århundradets litteratur och, om det må vara mig tillåtet att så säga, den yppersta nationella litteratur något folk äger. Språket är beundransvärdt genom sin klarhet och fasthet. Den revolutionära deklamationen, som man brukar tala om, förefinnes alls icke där, det är en hel värld af nya institutioner, som äro samlade i enhvar af dessa cahiers.»

Tredje ståndets uppvaknande. Samtida satiriskt träsnitt.
Underskriften: Det var minsann på tiden, att jag vaknade, ty bojorna trycka mig så hårdt, att det känns som en riktig mara.

De riksständer, som nu skulle sammanträda endast till att bevilja nya skatter, som konungen och hofvet tänkt sig, till ett nytt samhälles danande, som den allmänna meningen kräfde, kommo att bestå af ungefär 1,200 medlemmar. Af dessa tillhörde något öfver 600 det tredje ståndet, omkring 300 hvart och ett af de båda öfriga stånden. Flertalet af tredje ståndet var jurister, dels domare, dels sakförare, ungefär 200 voro affärsmän eller jordägare. Ungefär ett tjugutal af ståndets medlemmar voro adel eller andliga, bland de förre Mirabeau, bland de senare Sieyès. Några handtverkare, arbetare eller bönder hade icke blifvit valda. Af kyrkans representanter voro två tredjedelar sockenpräster, af adeln hörde det stora flertalet till noblesse d'épée; hälften tillhörde hofadeln, hälften landsortsadeln.

Riksständerna sammanträda.

»Första lördagen i maj är det stor mottagning i Versailles, och följande måndag skall det bli en ännu större dag. De deputerade ha till största delen anländt och skaffat sig bostad och defilera nu i långa, stränga rader genom slottsgemaken för att kyssa majestätets hand. Öfverceremonimästaren de Brèzés anordningar äro ej synnerligt i smaken, vi kunna ej undgå att märka, att han för adeln och prästeståndet slår upp båda dörrarna till det kungliga audiensrummet, men för tredje ståndet endast den ena. Dock, det är tillräckligt rum att komma igenom, och majestätet har småleenden för alla.

Den gode Ludvig hälsar sina hedervärda deputerade med ett hoppfullt småleende. Han har låtit för dem iordningställa Salle des menus, den största i sin närhet, och själf öfvervakat arbetena — en rymlig sal med en upphöjd estrad för tronen, hofvet och det kungliga blodet, utrymme för sexhundra ofrälse deputerade midt i salen, för trehundra präster på ena och lika många adelsmän på andra sidan. Salen har höga gallerier, hvarifrån hofvets damer glänsande i guldskir, de utländska sändebuden samt andra personer i guldbroderier och krås, till ett antal af tvåtusen, kunna åskåda ceremonierna. Breda gångar äro lämnade rundt i och rundt omkring salen, från hvilken dörrar leda till utskottsrum, vakt- och klädrum — ett verkligen ståtligt rum, där tapetserarekonsten gjort sitt bästa, och på karmosinröda draperier med tunga tofsar och fleurs de lys är ingen brist.

Abbe Maury, medlem af riksständerna 1789, senare kardinal, de privilegierade ståndens vältaligaste försvarare.

Salen är i ordning; själfva kostymen är bestämd; tredje ståndets ledamöter skola ej bära den hatade bredskyggiga hatten (chapeau clabaud), utan en annan med ej fullt så breda brätten (chapeau rabattu). Men beträffande sättet för deras arbete, sedan de lyckligt och väl blifvit kostymerade, om de skola rösta klassvis eller per capita — frågor, som måhända ännu skulle kunnat afgöras, men som om några timmar ej skola medhinnas — har man ännu ej kommit till något beslut, och bland de tolfhundra råder därom alltjämt mycken tvekan.» (Carlyle.)

Den stora dagen den 4 maj rann upp. De tolfhundra deputerade, konungen, drottningen och hela hofvet åhörde i kyrkan Notre-Dame i Versailles predikan. Därefter satte sig en ofantlig procession i rörelse för att tågande genom hela staden begifva sig till S:t Louis. De breda gatorna i Versailles, längs hvilka franska gardet och schweiziska gardet äro uppställda, kunna icke rymma allt folk. Hela Paris hade skyndat dit. Allt hvad fanns af fönster och tak var uppfylldt med människor. Balkongerna voro prydda med dyrbara tyger och strålande kvinnor i den tidens koketta, bisarra toaletter med plymer och blommor. Alla voro upprörda, uppfyllda af oro och förhoppningar inför detta stora okända nya, som man gick till mötes. Detta glänsande skådespel, så omväxlande, så majestätiskt, och musiken, som hördes då och då på af stånd, förjagade alla andra tankar. Och äfven de, som minst önskat denna nya era, kunde icke afhålla sig från att dela den allmänna rörelsen.

I spetsen för processionen syntes en massa svartklädda män, det var tredje ståndets starka djupa bataljon. Anspråkslöst klädda gingo de med fasta steg och blickar, ännu förenade utan partiskillnader, lyckliga öfver denna stora dag, som de hade framkallat och som betecknade deras seger. Den lysande lilla skaran af adelns deputerade kommer därefter med sina plymagerade hattar, sina spetsar, sina guldprydnader. Bifallsyttringarna, som hälsat tredje ståndet, upphöra med ens.

Samma tystnad där prästerskapet går fram. I detta stånd urskiljer man mycket tydligt två skilda stånd: en adel, ett tredje stånd: ett trettiotal prelater i violetta skrudar samt för sig och åtskilda genom en musikkår den ödmjuka skaran af tvåhundra kyrkoherdar i sina svarta prästdräkter.

När drottningen passerade, hördes något mummel. Kvinnor skreko: lefve hertigen af Orléans, troende sig såra henne mer genom att nämna hennes fiende. Det gjorde ett starkt intryck på henne, hon var nära att svimma, man måste stödja henne, men hon hämtade sig snart och lyfte sitt stolta högdragna, ännu sköna hufvud. Hon försökte redan då att med fast och föraktfull blick tillbakaslå allmänhetens hat.

Hofvet hade låtit genomleta de gamla luntorna efter förhatliga ceremoniella detaljer och alla dessa ståndsskillnader och tecken på social utmärkelse och antipatier, som man snarare bort begrafva. Att efter Voltaire och Figaro komma med heraldik, sköldemärken, symboler och slikt, det var bra gammalmodigt. Det var dock mindre vurmen för hvad gammalt var som varit bestämmande för hofvet, än den hemliga njutningen att förolämpa och förnedra detta småfolk, som vid valen spelat konungar, och erinra det om dess låga ursprung. Svagheten bestod sig det farliga nöjet att för näst sista gången förödmjuka de starka.

Konungen öppnade själf den kungl. seansen med ett tal. Då han nu slutligen stod inför nationens representanter, hade han icke ett ord att säga, som gick från hjärta till hjärta. Han visade endast misstro, beklagade sig öfver sinnenas oro, öfver den allmänna jäsningen, som om densamma icke motiverades af Frankrikes tillstånd, och häfdade starkt den kungliga myndigheten. Ståndens väsentliga uppgift vore att ordna finanserna och stärka statens kredit. Om den bebådade och efterlängtade författningen nämnes icke ett ord.

Af Necker, vid hvilken de allmänna förväntningarna voro fästade, upplästes en mycket utförlig och timslång rapport, som var mycket sväfvande och oklar och ymnig på motsägelser. En del liberala fraser, men intet af det reformprogram, som han framlagt i slutet af föregående år.

Riksständernas sammanträden öppnas af konungen den 5 maj 1789. (Gravyr af Helman.)
I fonden konungen och drottningen, till höger om tronen prästerskapet, till vänster adeln, i förgrunden tredje ståndet. Necker talar.

Salens akustik var ofördelaktig, och ståndens medlemmer kunde därför först vid läsningen af de hållna talen klart bedöma situationen. Ludvig XVI hade då alltså två slags politik, en synlig, frisinnad, nationell, den som framskymtade i Neckers tal, en annan i det fördolda, svekets och falskhetens politik, som låg bakom hans eget tal och hans storsigillbevarares. Men icke kunde en så god monark vara falsk och lögnaktig. Det vore hofvets, drottningens, grefvens af Artois politik. Vore icke kungen den dygdigaste i hela konungariket? Förvirrade och nedslagna förlorade det tredje ståndets medlemmar något af sitt förtroende till Ludvig XVI, men nästan intet af sin kärlek. Det var som trogna undersåtar, som de genast organiserade sig till motstånd icke mot konungen, men mot hofvet.

Den första stora tvistefrågan, som kräfde åtgörande, var, huruvida fullmaktsgranskningen skulle göras gemensamt och om öfverläggningarna och omröstningarna skulle ske gemensamt eller ståndsvis. Dagen efter den kungliga seansen samlades de tre stånden hvart och ett för sig, men det tredje ståndet tog till sin samlingslokal den stora salen, där öppnandet försiggått, hvilket ock gaf det utseendet af att vara själfva den egentliga nationalförsamlingen. Det undvek att konstituera sig som särskild kammare eller stånd, utsåg endast en af sina medlemmar under benämningen af »doyen», »ålderspresident», att leda förhandlingarna. Men redan samma dag beslöto emellertid de två andra stånden att förhandla ståndsvis. Inom prästeståndet voro de flesta i verkligheten benägna att gå med tredje ståndet; men afhöllos därifrån af respekten för de förnäma prelaterna. Det tredje ståndet öfverlämnade genast till några af sina medlemmar att inbjuda adeln och prästerskapet att komma till den gemensamma salen för att bilda den allmänna församlingen och till en början öfvergå till gemensamma fullmaktsgranskningar. Men då de inledda underhandlingarna icke ledde till något resultat hufvudsakligen till följd af adelns motvillighet, beslöt tredje ståndet att göra slag i saken. Den 10 juni förklarade Sieyès: »Låt oss afhugga ankartåget; det kan vara på tid.» Sedan den dagen börjar revolutionens fartyg sin seglats mot framtiden, försenadt, men aldrig hejdadt af stormar och vindstilla. Sieyès, som förut beräknat så rätt, visade sig nu som en verklig statsman; han hade sagt hvad man borde göra och sagt det i rätta ögonblicket. Han föreslog att för sista gången ställa en uppmaning till prästeståndet och adeln att infinna sig och underrätta dem, att uppropet skulle börja om en timme och att de som icke infunne sig skulle betraktas som förfallolöst frånvarande. Genom denna juridiska form för uppmaningen intogo det tredje ståndets medlemmar gent emot dem, som bestredo deras jämnställdhet, liksom en domares upphöjda ställning. Det var klokt, ty man riskerade för mycket på att vänta, men det var djärft. Bakom sig hade de visserligen Paris och folket, men mot sig ett hof, som vid Versailles förfogade öfver en stor truppstyrka och artilleri. Men hofvet var mycket obeslutsamt och insvepte sig endast i en föraktfull tystnad. Konungen undvek att mottaga ståndets president; han föregafs vara på jakt eller så upptagen af sin sorg öfver den lille dauphins frånfälle. Men man visste att han dagligen mottog prelaterna och adeln. Dessa började nämligen bli oroliga och slöto sig till hofvet och konungen.

Den 17 gick tredje ståndet vidare. Det antog då namnet nationalförsamlingen, och uppträdande å den suveräna nationens vägnar gaf församlingen sitt samtycke till, att skatterna och kontributionerna skulle, fastän olagliga, få fortfarande uppbäras på samma sätt som dittills, men endast intill den dag, då församlingen åtskildes. Efter den dagen skulle, så var församlingens beslut och vilja, alla skatter och kontributioner af hvad slag de vara månde, som icke fritt och uttryckligen blifvit af nationalförsamlingen beviljade, fullständigt upphöra för enhvar provins. Församlingen skyndade sig ock att förklara, att så snart den i öfverensstämmelse med konungen fastslagit grunderna för den nationella pånyttfödelsen, skulle den befatta sig med statens finansiella tillstånd, och ställde redan nu statens fodringsägare under skyddet af den franska nationens heder och redbarhet. Börjande sitt arbete, utsåg den fyra utskott eller kommittéer.

Revolutionen syntes nu börjad, och detta energiska tillvägagående väckte stor uppståndelse hos motståndarne. Adeln afgaf en häftig protest till konungen, och prästerskapet diskuterade vidt och bredt. Redan förut hade ett femtontal kyrkoherdar slutit sig till tredje ståndet, och flertalet af de kvarvarande fattade ett provisoriskt beslut att förena sig med tredje ståndet till fullmaktspröfning. De uppskrämda prelaterna vände sig då i sin nöd till konungen och besvuro honom att rädda staten och religionen. Kungen lyssnade till deras böner och beslöt att sammankalla stånden till ett gemensamt möte, hvarvid han själf skulle meddela dem sin höga vilja om omröstningssättet. Men det ansågs framför allt önskligt att intill dess förhindra några sammankomster af nationalförsamlingen.

Bollhuseden.

Den 20 juni på morgonen, då de första deputerade infunno sig vid l'Hotel des Menus, funno de det omgifvet af soldater och på porten ett anslag från konungen, som meddelade att konungen beslutit hålla en kunglig sammankomst den 22 och att de i följd däraf erforderliga förberedelserna i vederbörande lokaler nödvändiggjorde ett uppskjutande af ståndens sammankomster. Kort därefter uppläste härolder å Versailles gator ett kungligt bref af samma innehåll, och nationalförsamlingens nyvalde president fick underrättelse därom.

President var Jean Sylvain Bailly. Vän till Franklin och berömd som en framstående astronom och medlem af franska akademien hade han nu vid 59 års ålder förts in i det politiska lifvet, där han, om än rätt moderat, gjorde sig snart känd som en viljefast och pålitlig frihetsvän. Han sände genast en lugn, men mycket bestämd protest till regeringen och infann sig å förut utsatt tid vid möteslokalen. Där fann han en mängd deputerade, som af soldaterna hindrades att komma in, men Bailly skaffade sig emellertid tillträde, så att han kunde hämta ståndets protokoll. De deputerade äro beslutna att icke härigenom låta hindra sig i sina förhandlingar, men hvar skola de kunna sammanträda. Man talar om olika platser däribland Paris. Då föreslår deputeraden Guillotin, att man skulle förlägga sin sammankomst till en närliggande bollhussal, och dess ägare är villig att upplåta densamma.

Bollhussalen i sitt nuvarande skick.

Någon talarstol och några bänkar funnos icke, men man lade en dörr öfver två tunnor, och på den tog Bailly plats. Han uppläste det kungliga brefvet och sitt svar. Sieyès och andra föreslå, att man skulle samfälldt bege sig till Paris och ställa sig under dess befolknings skydd. Då väckte en af de moderata, Mounier från Grenoble, förslag att man skulle med högtidlig ed förbinda sig att icke åtskiljas, förrän man gifvit landet en författning, och detta möttes med allmänt bifall.

Den ryktbara bollhuseden blef i hast sålunda formulerad:

»I det Nationalförsamlingen förklarar, att den, som är kallad att gifva riket en författning, att pånyttföda samhället och att värna konungadömets sanna grundsatser, icke kan af något hindras att fortsätta sina förhandlingar, hvar än den nödgas hålla sina sammankomster, och att den är och förblir Nationalförsamlingen, hvar än den sammankommer,

beslutar den, att alla dess medlemmar genast skola aflägga en högtidlig ed, på att de icke skola åtskiljas, men församlas, där förhållandena så kräfva, intill dess rikets författning är utarbetad och byggd på fast grund, och efter att ha svurit denna ed, skola samtliga medlemmar, alla och enhvar, bekräfta detta orubbliga beslut med sin underskrift.»

Bailly uppläste eden under dånande bifall från medlemmarne, åhörarne och folkskarorna, som lyssnade utanför. Medlemmarne skrefvo under den ene efter den andre, endast en enda inlade en reservation vid sin underskrift.

Till följande dag passade grefven af Artois på att hyra bollhussalen, hvadan nationalförsamlingen måste sammanträda i en kyrka, men då slöt sig under ljungande bifallsyttringar flertalet af prästerna till den.

Bollhuseden aflägges. (Efter Davids tafla. Louvren.)

Den 23 skulle den nya kungliga seans äga rum, som skulle tillstuka de uppstudsige. Den ägde rum i samma stora salle des menus. Byggnaden var omgifven af soldater, och inga åhörare fingo tillträde. För de båda högre stånden öppnades den stora porten, medan det tredje ståndet fick vänta en timme i trappor och förstugor eller utanför i regnet och sedan släpptes in en bakväg. Kungen lät vänta på sig, omkring tronen sutto ministrarne, men Necker var inte med bland dem. Man förstod att konungen och han icke kunnat enas om uttalandets innehåll. Slutligen kom konungen, omgifven af prinsar, hertigar och officerare, och läste kort därefter med sin vanliga tafatthet upp det själfhärskartal, man satt ihop åt honom. Han hade så litet förnimmelse af dess utmanande ton, att han visade sig öfver-raskad öfver församlingens hållning. Adelns bifallsyttringar vid åhörandet af bekräftelsen af de feodala rättigheterna möttes nämligen af tydliga och bestämda gensagor. Konungen tvärtystnade förvånad, för att sedan utslunga krigshandsken : Hvart stånd skulle förhandla och rösta för sig inom slutna dörrar. De beslut, tredje ståndet fattat som nationalförsamling, vore olagliga och ogiltiga. Skulle stånden svika honom i hans stora och sköna sträfvanden för folkets väl, skulle han ändå veta att ensam handla för folkets väl, betrakta sig själf som dess ende verklige representant.

Och till sist: »Jag befaller er nu, mina herrar, att genast åtskiljas och i morgon infinna er å de lokaler, som äro bestämda för hvart stånd, och där återupptaga edra förhandlingar. I öfverensstämmelse härmed uppdrager jag åt min ceremonimästare att meddela er min vilja.»

Den 23 juni 1789. (Efter Eugène Delacroix' tafla.)

Därpå gick konungen. Skulle kungligheten bli åtlydd? Skulle tredje ståndet förneka sitt verk och bollhuseden? Men nej. Dess medborgarmod hade blifvit stärkt och uppeldadt genom underrättelserna från landsorten, som visade att den allmänna meningen stode bakom det, genom anslutningen af prästerståndets flertal, genom hemliga uppmuntringar från en del af adeln med hertigen af Orléans i spetsen, genom Neckers frånvaro, som utvisade en splittring bland konungens rådgifvare. Det tredje ståndet vågade vara olydigt, och låtande adeln och flera af prästerna draga sig tillbaka, förblefvo dess medlemmar lugnt och tyst sittande, såsom de i förväg beslutat.

Mirabeau tog till orda: »Hvad är detta för en förnärmande diktatur? ropade han, den väpnade styrkan är samlad i vår sal, folkets tempel är kränkt. Och allt detta för att ge oss order att vara lyckliga! Hvem är det, som ger er denna order? Den man, som hämtar all sin makt från eder. Hvem är det, som ger er befallningar om lagar? Den man, som skulle mottaga lagar från oss, mina herrar, från oss, som äro beklädda med en okränkbar politisk värdighet, från oss, af hvilka tjugufem millioner vänta lyckan, den lycka de tro på, därför att den är i öfverensstämmelse med allas vilja och beslut.»

Då närmar sig den kungliga ceremonimästaren Dreux-Brézé till Bailly och säger till honom: »Min herre, ni har hört konungens befallning.» Bailly svarar: »Församlingen har beslutit ajournera sig till efter den kungliga seansen, och jag kan icke låta den åtskiljas, förrän den har öfverlagt», och tillägger, vändande sig till de närmast sittande: »Det vill synas mig, som om den församlade nationen icke kan mottaga några befallningar.»

Då griper Honoré Gabriel de Mirabeau in. Han ser på ceremonimästaren med ögon som spruta lågor, skakar den svarta lejonmanen och ropar med sin starka, imponerande stämma, så att det dånar genom salen:

»Ja, min herre, vi ha hört hvad man rådt konungen säga, och ni, som icke kan vara hans representant inför nationalförsamlingen, ni, som hvarken har säte eller rätt att tala här, ni är icke den, som skall påminna oss om hans ord . . . Gå och säg dem, som skickat er hit, att vi äro här i kraft af folkets vilja och att man endast med bajonetternas makt kan drifva oss härifrån.»

Förvirrad, förskräckt kände Brézé, att han stod inför en ny konungamakt, och han gjorde hvad etiketten föreskref inför konungen. Han drog sig baklänges ut genom dörren och är därmed alldeles försvunnen ur historien.

»Olycklige de Brézé», säger Carlyle, »att bli dömd att på detta snöpliga sätt med darrande hvit staf genom långa tidsåldrar kvarlefva i människors minne. Han var trogen etiketten, det förnämsta han visste här på jorden, en martyr för afseende på personen. Korta klädesmantlar kunde ej som långa sammetsmantlar få kyssa majestätets hand. Ja, när helt nyligen den stackars lille dauphin låg död och en uppvaktningsdeputation anlände, anmälde han den kanske ej lika punktligt för liket, som han någonsin gjort för det lefvande majestätet: 'Monseigneur, en deputation från riksständerna!'.»

Hofvet hade uttänkt ett annat medel att få tredje ståndets medlemmar att packa sig dän, ett brutalt medel, som fordom med framgång användts mot föregående århundradens riksständer, nämligen att helt enkelt flytta bort alla bänkar och stolar, rifva ned den kungliga estraden etc, och arbetarne komma för ändamålet, men vid ett ord af presidenten hejda de sig, nedlägga sina verktyg, betrakta med beundran församlingens lugna majestät och bli uppmärksamma och vördnadsfulla åhörare.

Sieyès uppmuntrade till fasthet: »Mina herrar, vi äro i dag hvad vi voro i går.» På förslag af Camus förklarade församlingen sig enhälligt stå fast vid sina föregående beslut, och på Mirabeaus yrkande dekreterade den, att dess medlemmar voro okränkbara, att en hvar som lade hand på en deputerad vore en skändlig förrädare och hemfallen åt döden.

Detta dekret var icke utan sin nytta. Gardet var uppställdt utanför salen, och man trodde, att sextio deputerade skulle arresteras under natten.

MARIE ANTOINETTE med sina barn.
(Efter ett porträtt af Vigée-Lebrun, Versailles.)

Adeln med sin president i spetsen uppvaktade sin räddare, grefven af Artois, därefter »Monsieur», som var försiktig och aktade sig för att vara hemma. Många uppsökte drottningen. Hon var triumferande och strålande, och hållande sin dotter i handen och bärande dauphin, sade hon till dem: »Jag anförtror honom till adeln.»

Konungen delade emellertid ingalunda denna glädje. Folkets tystnad, som var något så nytt för honom, hade gjort honom beklämd. När ceremonimästaren underrättade honom om, att tredje ståndets medlemmar blefvo kvarsittande, och begärde hans order, gick han af och an några minuter och svarade därpå slutligen med en uttråkad ton: »Nåja, låt dem hållas.»

Det var mycket förståndigt sagdt af konungen. Han hade allt att frukta. Ett steg vidare i samma riktning, och Paris hade tågat mot Versailles, som redan var i full jäsning. Flera tusen människor flockade sig kring slottet. Drottningen såg med förskräckelse detta nya egendomliga hoffolk, som inom ett ögonblick uppfyller trädgårdarna, terrasserna, och redan börjar tränga in i rummen. Hon bönfaller hos konungen att göra om hvad han gjort, att tillkalla Necker Han var icke långt borta, nära till hands, öfvertygad som han alltid var, att ingenting skulle kunna gå bra utan honom. Ludvig XVI förklarade godmodigt sig icke hålla på sin förklaring, och Necker var nöjd, fordrade intet mera, uppställde inga villkor. Fåfängans tillfredsställelse att höra folkets rop: Necker berusade honom. Han går genom folkskarorna, och de dårarne kasta sig på knä, kyssa hans händer. »Ja, mina barn, jag stannar, varen lugna.» Och han gick till sitt kabinett, för att där gråta ut.

»Stackars verktyg för hofvet, han stannade utan att fordra något, han stannade för att med sitt namn tjäna till betäckning för intrigerna, att återge hofvet lugn och mod och förskaffa det tid att inkalla ännu flera trupper.»


Tredje ståndets seger.

Dagen efter den kungliga seansen infunno sig de allra flesta af prästerna och ett femtiotal frisinnade adelsmän hos nationalförsamlingen, och då lät konungen till det yttre allt motstånd fara och uppmanade de återstående af de två öfre stånden att följa exemplet. Den 27 var föreningen genomförd. Efter 7-8 veckors kamp hade tredje ståndet segrat, och det var uppenbart för enhvar, att dess hufvuduppgift skulle bli att arbeta på en fri författning.

Samtidigt härmed hade i Paris mobiliseringen begynt af de krafter, som, när det gällde, skulle stå redo att eröfra och försvara friheten, medan man åter i Versailles kunde se uppkomsten af ett »kontrarevolutionens» parti och förberedelserna till en statskupp, »en frihetens bartolomeinatt».

Ända sedan riksständerna sammanträdt i Versailles, hade jäsningen varit stor i Paris. Den hertigen af Orléans tillhöriga, men af honom för folket öppnade Palais-Royals stora trädgård med dess kaféer hade blifvit en enda stor friluftsklubb, där tusentals människor af alla möjliga stånd och vilkor kunde sammanträffa, där nyheterna, ryktena och flygskrifterna för dagen spredos och debatterades samt där frihetsvännerna funno hvarandra.

I själfva Versailles hade redan bland nationalförsamlingens medlemmar bildat sig en klubb, le club Breton (Bretagniska klubben), som snart blifvit en stor sammanslutningscentrum och senare öfvergick till att bli den så bekanta Jakobinklubben. Denna klubb, hvilken mottog rapporter af hofbetjäningen om hvad som sades och planerades inom hofvets slutna dörrar, hade ursprungligen bildats af några radikala bretagniska deputerade (däraf namnet), såsom Le Chapelier, Glezen, Lanjuinais m. fl., men räknade snart bland sina medlemmar äfven Mirabeau, hertig d'Aiguillon, Sieyès, Barnave, Petion, abbé Grégoire och Robespierre. Den stod i liflig förbindelse med Paris, och alla rykten, alla nyheter, den uppfångat, kommo fort till Palais-Royal, den parisiska befolkningens oroliga klubb. Därifrån spredos de vidare ut till förstäderna och funno där god jordmån.

Redan dagarna närmast efter den kungliga seansen drog det ihop till oväder både hos valmännen, folkmassan och soldaterna. Tredje ståndets valmän sammanträdde och förbundo sig å staden Paris' vägnar högtidligt att stödja nationalförsamlingen och fortsatte sedan med regelbundna sammanträden å själfva Hôtel de Ville (stadshuset).

Samtida kolorerad gravyr ang. ståndens samarbete.

Franska gardets soldater, som flera dagar varit förbjudna att aflägsna sig från kasernen, trotsade förbudet för att fraternisera med folket i Palais Royal. Bland dem hade sedan någon tid bildat sig hemliga föreningar, och de hade gifvit hvarandra ed på att icke åtlyda någon befallning, som strede mot nationalförsamlingens beslut. Och hvad den revolutionära smittan begynt fullbordade konungens tanklösa bestämda förklaring den 23, att han aldrig skulle vidtaga någon förändring i arméns institution. Med andra ord, att alla officersbefattningar skulle allt framgent vara förbehållna åt den tidens »bästa familjer», d. v. s. åt adeln, och således all möjlighet till avancemang afskuren för underofficerare och menige man. Hvad det betydde, kan man förstå, då man får höra, att Jourdan, Joubert, Kléber, som varit i militärtjänst, lämnade den militära banan, därför att de icke sågo någon utsikt till befordran. Augereau var infanteriunderofficer, Marceau soldat vid gardet och den tjuguettårige bildningstörstande Hoche sergeant. Och dömd att stanna på samma låga grad hade ock varit den man, som senare blef svenska konungahusets stamfader.

Franska gardets öfverste, Du Châtelet, som var hård och orättvis mot sitt folk, hade låtit spärra in elfva man, därför att de svurit att respektera nationalförsamlingen, och han nöjde sig icke därmed. Han ville från militärhäktet L'Abbaye förflytta dem till Bicêtre, det så vanryktade fängelset, som på en gång var förvaringsorten för tjufvar, galärfångar och dem som ledo af skamliga sjukdomar.

Folket firar den 30 juni i Palais-Royal de befriade gardessoldaterna.

Detta blir kändt i Palais-Royal. En ung man Loustalot, redaktör för »Révolutions de Paris», rusar upp på en stol, och hans uppmaning att tåga till Abbaye-fängelset och befria dem, som icke vilja skjuta på folket, vinner genast anklang. Snart står en folkskara på fyratusen man utanför Abbaye, tränger med våld in genom portarna och för de befriade i triumf till Palais-Royal. Man illuminerar och firar soldaterna. Alla, borgare och arbetare, rika och fattiga, dragoner, husarer, gardister, alla röra de sig om hvarandra, hängifvande sig åt sina vaknande brödrakänslor och förhoppningar om en framtid af frihet.

Hofpartiets rustningar.

Under tiden fortsatte hofpartiet sina rustningar. Trupperna koncentrerades i Versailles och på vägen till Paris, och i Paris besattes de förnämsta punkterna åt Versailles till. Man talade om 35,000 man, och inom några dagar skulle den styrkan ökas med ytterligare 20,000 man, Drottningen och furstarne rådslogo om att upplösa nationalförsamlingen, att med kartescher eller uthungring betvinga parisarne, om de skulle vara nog djärfva att våga en resning till nationalförsamlingens bistånd, samt att arrestera och döda icke blott de förnämsta ledarne och den förhatlige hertigen af Orléans, hvars ränker de fruktade, utan ock sådana medlemmar af nationalförsamlingen som Mirabeau, Mounier, Lally-Tollendal m. fl., hvilka ville göra Ludvig XVI till en konstitutionell konung. Baron de Breteuil och marskalk Broglie voro tillkallade för att utföra planerna, och båda voro beredda till handling. »Behöfver man bränna Paris», sade den förste, »så gör man det», och den andre skref till prinsen af Condé, att en kanonsalfva skulle snart skingra pratmakarne och ge nytt lif åt den slocknande absolutismen i stället för den republikanska andan, som började bemäktiga sig folket.

Hvad gjorde nationalförsamlingen under tiden? De många advokaterna bland dess medlemmar satte alldeles för stor tillit till ord och förspillde tiden med långa och många tal. Man diskuterade. Af Mirabeau lästes upp en adress, hvari i mycket undfallande ordalag konungen ombads att låta aflägsna trupperna. Sedan församlingen ur förslaget borttagit begäran om upprättande af ett borgargarde, afsändes adressen, som fick vänta på svar. När det slutligen kom, var det hånfullt och snäft. Trupperna vore där för att betrygga nationalförsamlingens frihet. Kände den sig emellertid orolig, skulle konungen gärna förflytta den till Noyon eller Soissons, d. v. s. placera den mellan två, tre armékårer. Med detta svar slog sig församlingen till tåls.

De segervissa prinsarnes hetsighet påskyndar utförandet af statskuppen, som var förberedd till den 16 juli, och konungen blef drifven till handling, innan truppförstärkningarna hunnit anlända till Versailles.

Neckers afskedande.

Den 11 mottog Necker konungens befallning att lämna Versailles och Frankrike. Hertigen af Artois knöt näfven i ansiktet på honom, då hän var på väg till konseljen, och med sitt vanliga hyckleri eller af feghet låtsade konungen ingenting veta, fastän afskedet redan var underskrifvet. Necker underkastade sig utan invändning och sökte försvinna så obemärkt som möjligt till Bruxelles. Sin personliga borgen å två millioner till statens fordringsägare lämnade han ock orubbad. I den nya ministären, kontrarevolutionens ministär, inträdde Breteuil, f. d. sändebud i Wien, drottningens förtrogne, skräflande och storordig som trots någon värjans man, den afskydde intendenten Foulon m. fl. illa omtyckta personer.

Men Paris var vaket. Medan nationalförsamlingen hade insöft sig i en förment säkerhet och helt lugnt den 10 hade återupptagit diskussionen om förslagen till en författning, hade Paris' befolkning, hvars hjälp ändtligen påkallats af de djärfvaste och skarpsyntaste bland de borgerliga, gjort sig redo till resning och förstod, att det var det enda, till hvilket man kunde sätta sitt hopp. Öfverallt i förstäderna var oro och jäsning. Man var icke oviss om hofvets planer, och dessa dryftades i detalj på gator och krogar, så ock medlen att »rädda fosterlandet». Man sökte beväpna sig så godt man kunde.

Talrika voro de patriotiska agitatorerna, och de gjorde allt för att hålla jäsningen vid makt och draga ut folket på gatorna. Petarder och fyrverkeripjäser voro, berättar den förut citerade engelsmannen Arthur Young, ett omtyckt medel. De såldes till halfva priset, och när en folkskara samlade sig för att åse några fyrverkeripjäser släppas upp i ett gathörn, passade alltid någon på att hålla tal till folket och berätta något nytt om hofvets komplotter. För att skingra dessa folksamlingar skulle förut ett kompani af schweizergardet ha varit tillräckligt; nu behöfs ett regemente, om fjorton dagar kommer det att fordras en hel armé, sade Arthur Young kort före den 14 juli.

Nyheten om Neckers afskedande blef först följande dag, som var en söndag, känd i Paris. Den som först talade därom i Palais-Royal blef utskälld som »aristokrat» och hotad. Men nyheten bekräftas och sprider sig, likaså raseriet. Klockan var nu tolf, kanonen i Palais-Royal af lossas. »Man kan icke beskrifva», säger tidningen »Ami du Roi», »den dofva känsla af skräck, som vid detta ljud genomtränger sinnena.»

En ung man, Camille Desmoulins, rusar ut från ett af kaféerna i Palais-Royal, café de Foy, springer upp på ett bord, drager sin värja och visar pistolen:

»Till vapen, till vapen! Det är intet ögonblick att förlora, Neckers afskedande är signalen till en bartolomeinatt för alla patrioter. I afton skola de schweiziska och tyska bataljonerna å Marsfältet rycka in i Paris och mörda dess befolkning! Det finnes blott ett medel häremot. Gripen till vapen.»

Camille Desmoulins talar i Palais-Royal den 12 juni 1789.

Han bryter en kvist från trädet och sätter den i sin hatt, som kokard och samlingstecken. Alla de närvarande följa hans föredöme. Och hans rop: »Det är intet ögonblick att förlora. Till vapen, till vapen!» genljuder i förstäderna.

»Ingen dans, inga teatrar, det är en sorgedag i dag.» Man hämtar från ett vaxkabinett Neckers och hertigen af Orleans byster. Höljda i sorgflor bäras de af ett ofantligt folktåg genom Paris gator. Man kommer till Place Louis XV, nu Place de la Concorde. Den å illustrationen synliga statyn föreställer Ludvig XV och är ett verk af Bouchardon och upprestes 1763, men borttogs under revolutionen. Vid dess resning gåfvo de fyra dygderna, som prydde piedestalen, anledning till ett epigram af följande giftiga innehåll: Hvilken vacker staty, hvilken vacker piedestal, dygderna få stå, medan lasten sitter till häst. Där står en skvadron dragoner uppställd. De hugga in på folkmassan, skingra den och krossa bysterna.

Dragonerna öfverfalla folktåget med hertigens af Orléans och Neckers byster.

På eftermiddagen var Tuileriesträdgården uppfylld af fredliga folkskaror, af familjer, som ville komma hem tidigt på söndagskvällen, därför att det var så mycket oväsen. Men åsynen af de i Champs-Elysées uppställda tyska dragonerna (»Royal-Allemand») under befäl af prins Lambesc kunde icke undgå att reta dem och framkalla tillmälen och yttranden af förbittring och stenkastning af barnen. Då började Besenval, som var öfverbefälhafvare of ver trupperna i Paris, bli orolig, att man i Versailles skulle finna honom för overksam, och gaf prins Lambesc den vettlösa, brutala ordern att hugga in på den obeväpnade värnlösa folkmassan.

Prins de Lambesc hugger in på den obeväpnade, värnlösa folkmassan i Tuileries-trädgården den 12 juli 1789.

Men från samma dag har ock historien att förtälja om annat än om hänsynslösa militära chocker på folket. Den har ock t. ex. att förmäla om, huru franska gardessoldater, ursinniga öfver blodsutgjutelsen på Place Louis XV och i Tuilerierna, gripa till vapen mot folkets förtryckare och de främmande trupperna, kasta sig öfver en skvadron af kavalleriregementet »Royal-Allemand», »kungliga tyska», samt drifva den på flykten, efter att ha dödat flera man. Så ock om huru kanoniärerna, som hade att stå på post vid Invalidhotellet, lämna det för att skynda till Palais-Royal och i dansen med fiskmånglerskorna visa sitt folkliga sinnelag.

Kanoniärerna dansa med fiskmånglerskorna i Palais-Royal den 12 juli 1789.

»Ingen dans, inga teatrar, det är en sorgedag» var den redan citerade lösen, som hördes efter underrättelsen om Neckers afskedande, och folket, hvars vrede efter prins Lambesc' chock, känner inga gränser, samlar sig utanför operan, hejdar de förnämas ekipager, förolämpar de som sitta i dem och klår upp deras betjäning samt nödgar slutligen operans direktör att stänga operan. Operan var vid denna tid samma teater, som den nuvarande Porte Saint-Martinteatern, hvars scen invigdes den 17 oktober 1781. Den 26 juli 1794, kvällen före den 9 thermidor, flyttade operan från Porte Saint-Martin till Rue Richelieu.

Paris väpnar sig.

Striden mellan folket och konungen har således börjat. Men hvilken skall den slutliga utgången bli, om de trupper, som förblifvit konungen trogna, få order att marschera mot Paris? Stormklockorna ljuda i hela Paris, i förstäderna smidas pikar. Småningom börja de beväpnade komma ned till staden. Under hela natten nödgas de förbigående lämna pengar till inköp af krut. Alla tullhus och tullbommar på högra stranden från förstaden Saint-Antoine ända till Saint-Honoré liksom de i Saint-Marcel och Saint-Jacques stå i brand, lifsmedel och vin införas fritt i Paris. Stormklockan ljuder hela natten, och borgarne darra för sina ägodelar, ty män, beväpnade med pikar och påkar, sprida sig i alla stadsdelar, plundra en del folkfienders och ockrares hus och knacka på hos de rika och begära bröd och vapen.

Följande dagen den 13 vänder sig folket först och främst dit, där det finns lifsmedel. I all synnerhet mot Maison Saint-Lazare. Då de där förvägrades lifsmedel, slogo de in portarna, satte fångarne i frihet, lastade på femtiotvå vagnar med mjöl, som fördes till hallarna för att komma alla till godo. Dit fördes ock alla lifsförnödenheter, som nu fingo komma in i Paris, utan att accis betalades.

Samma dag vände sig först deputeraden Guillotin och sedan två valmän till Versailles och uppmanade nationalförsamlingen att upprätta ett borgargarde och gåfvo en hemsk skildring af krisen i Paris. Församlingen beslöt att skicka två deputationer, en till konungen, en till staden. Från konungen mottog den endast ett mycket afvisande svar, som var så mycket mer egendomligt som blod runnit. Han kunde icke göra någon förändring i redan vidtagna åtgärder, han ensam kunde bedöma deras nödvändighet, de deputerades närvaro i Paris vore till ingen nytta.

Folket stänger operan. (Efter en gravyr af Berthault.)

Nationalförsamlingen harmades och proklamerade såväl nationens saknad och sorg efter Necker som att man fortfarande påyrkade truppernas aflägsnande, att icke blott ministrarne, utan äfven konungens rådgifvare af hvad rang och ställning de än månde vara vore personligen ansvariga för de eventuella olyckorna och att ingen myndighet hade rätt att förkunna vanäran af en bankrutt.

Nationalföreningen återtog härmed en värdig hållning. Fastän vapenlös, omgifven af fientliga trupper, utan annat stöd än lagen och hotad att hvilket ögonblick som helst skingras, kastas i fängelse, trotsade den modigt sina fiender och brännmärkte dem öppet med deras rätta namn, bankruttörer. De ämnade nämligen göra alla utbetalningar med ett pappersmynt utan annan garanti än underskriften af en insolvent konung.

Så här sågo de pikar ut, hvarmed Bastiljens eröfrare voro beväpnade. (Musée Carnavalet.)

Härefter hade nationalförsamlingens medlemmar blott ett enda skyddadt ställe, salen där de voro församlade. De förklarade ock sammanträdet permanent, och detta fortgick i sjuttiotvå timmar. Lafayette, som icke så litet bidragit till nationalförsamlingens kraftiga uppträdande, blef nu vald till dess vice president.

I Paris hade tredje ståndets valmän tillsatt ett permanent utskott, som fick till ordförande »prévôt des marchands» (öfverborgmästaren) Flesselles, och beslutit upprättande af ett nationalgarde, på sådant sätt, att hvart och ett af de 60 distrikt, hvari staden indelats, skulle välja tvåhundra kända och vapenföra män. Dessa 12,000 män skulle vaka öfver den allmänna säkerheten. Antalet fyrdubblades snart. Detta nationalgarde skulle bära en trefärgad kokard, Paris' färger rödt och blått förenade med hvitt, som var Frankrikes.

Ned med Bastiljen.

Den 13 juli tänkte Paris endast på försvar, dagen därpå kände det sig redo att från defensiven öfvergå till offensiven. Och mot hvilket skulle det först rikta sina anfall?

Folkets hjärta och instinkt lade svaret på dess läppar: Ned med Bastiljen!

För hofvets kvickhufvuden hade en resning af folket i Paris väl aldrig framskymtat som en möjlighet, som man ens en sekund behöfde allvarligt taga med i räkningen. Hvad kunde man väl ha att befara af denna oförskämda befolkning, som helt visst vore redo att taga till flykten, blott några hillebardiärer visade sig. Än mer att tänka sig ett sådant dumdristigt öfvermod att de skulle våga gå till storms mot Bastiljen. Men det var dock detta öfvermod, detta spontana ingripande från parisarnes sida, hvilket nästan som ett underverk räddade nationalförsamlingen och gaf hela franska historien en helt annan riktning.

Ty hvad skulle väl eljest, i kampen mellan å ena sidan konungen stödd på de privilegierade och armén och å den andra sidan nationalförsamlingen, representerande nationen, blifvit den senares öde. I denna duell mellan våldet och rätten, eller, om man hellre så vill, mellan forntiden och framtiden, mellan status quo-politiken och utvecklingspolitiken var ju, skulle man kunna tycka, rättens sak besegrad redan på förhand. Det behöfdes ju bara att låta den lejda främmande soldatesken rycka fram. Hvad hade väl nationalförsamlingen kunnat göra för motstånd? Romareattityder och stolta ord, som måhända öfvergått till historien, skulle icke ha kunnat afvända bajonetterna. Helt visst hade en upplösning af nationalförsamlingen icke tillvunnit sig nationens bifall, och helt visst hade regeringen för att erhålla de penningmedel, hvarförutan den icke kunde existera, måst senare sammankalla andra riksständer, men under tiden hade »ancien régime» förblifvit vid makten och revolutionen uppskjutits.

Saint-Lazarefängelset plundras den 13 juli 1789.

I parisarne fann nationalförsamlingen en armé, hvarmed den kunde bjuda konungens armé spetsen.

Paris lär under natten mellan den 13 och 14 juli, d. v. s. natten, som föregick anfallet på Bastiljen, ha företett en egendomlig anblick. Flerstädes på gatorna voro barrikader uppkastade och en mängd fönster voro upplysta, som om folket ville på förhand fira sin förestående triumf. Men ute på gatorna rådde en dof, dyster tystnad, endast då och då afbruten af stegen af de beväpnade medborgarpatrullerna.

Historikerna fråga sig ännu, hvem det var som riktade folkets tankar mot Bastiljen; men icke synes det ha, såsom några antagit, varit den permanenta kommittén i Hôtel de Ville. Tvärtom försökte den afvärja anfallet. Det var snarare folkets instinkt, som sade det, att vid realiserandet af hofvets planer mot Paris måste Bastiljen spela en betydelsefull roll, beläget som detta gamla mörka fäste med sina tjocka murar och höga fruktansvärda torn var uti ett folkrikt kvarter vid inträdet till Faubourg Saint-Antoine. Förblefve det i hofpartiets våld, riskerade man att komma mellan två eldar, å ena sidan Bastiljens kanoner, å den andra marskalk de Broglies. Därför måste folket, kosta hvad det ville, bringa Bastiljen i sitt våld. Men det var ock något annat än militära skäl, som dref folket mot Bastiljen. Detta fäste var nämligen beryktadt, afskydt, förbannadt och fruktadt som knappast någon annan af den gamla monarkins, det gamla styrelsesättets institutioner. Det var på en gång dess hjärta, dess heliga symbol och en hemsk verklighet; såsom fängelse, fästning, graf, tyranniets verktyg, förbannadt från fäder till söner. Äfven på andra ställen i Frankrike funnos bastiljer, d. v. s. fängelser för statsfångar, men bastiljen i Paris var bastiljen par excellence, och genom sin ålder och sina traditioner, sin byggnadskonstruktion och sitt läge hade den gjort sig synnerligen förtjänt af sin hemska rangplats.

Natten före Bastiljens stormning. (Efter en samtida akvarell.) Bastiljens besegrare. Samtida kolorerad fantasibild. På bältet läses: Fred för hyddorna, krig mot slotten. På lansen står: Den 14 Juli.

Första grunden till Bastiljen hade lagts redan den 22 april 1369, och bestod Bastiljen ursprungligen af tvenne torn förbundna genom en befästad port. Under seklernas lopp utvidgades den och var 1553 fullbordad, bestående af åtta torn, af hvilka ett med hemsk ironi bar frihetens namn och hvilka sinsemellan voro förbundna genom väldiga murar; omkring det hela gick en djup bred graf. I tornen voro de egentliga fängelserummen belägna, uppifrån tornspetsarna till djupt ned i jorden. De svåraste, les calottes, befunno sig i tornspetsarna; de voro lika outhärdliga genom sin köld om vintern som genom sin värme om sommaren. Hålorna under jorden voro tillhåll för vidriga ödlor, råttor och spindlar, och i flera af dessa hålor vette de smala ljus- och luftgluggarna mot grafven, hvari den stora kloaken från Saint-Antoine mynnade ut. Genom de små gallerfönstren i de tjocka murarna mäktade knappt en enda liten solglimt att tränga in.

Markis de Launay, Bastiljens guvernör.

Fångarne voro utan dom och rannsakning helt och hållet öfverlämnade åt sin bevaknings brutala godtycke. Men de fysiska lidandena öfverträffades af de själsliga. Ofta inspärrade utan vetskap om anledningen eller om det straff, som väntade, voro fångarne snart sagdt lefvande begrafna; för dem funnos ej vänner, ej anhöriga, ej fädernesland. Öfver deras tillvaro bredde sig en tät ogenomtränglig slöja af hemlighetsfullhet och glömska. Icke sällan hade förtryckaren för länge sedan lämnat det jordiska, medan hans offer, skummande af raseri, vansinnigt af sorg, fortfarande suckade i något af de underjordiska fängelsehvalfven, helt enkelt därför att det blifvit bortglömdt. På Ludvig XVI:s tid var Bastiljen mindre befolkad. Tidsandans mystiska makt hade äfven här ej kunnat undgå att utöfva sin inflytelse. Men fångarnes behandling hade snarare i allmänhet blifvit hårdare än förr. Ludvig XVI hyste i alla händelser ingalunda någon benägenhet att afstå från sin godtyckliga makt öfver franska medborgares personliga frihet. Hur pass stor hans aktning för den friheten var, belyses bäst däraf, att han en gång vid spelbordet, på grund af en lögnaktig anklagelse mot Beaumarchais, Figaros författare, men utan att afbryta spelet, på en spadersjua tecknade med blyerts ned en order att arrestera Beaumarchais och sända honom till St. Lazare-fängelset. Detta fängelses användning är redan nämnd, och konungens order innebar således icke blott en upprörande godtycklighet, utan ock en grof skymf.

När man år 1784 afpressade Ludvig en ordonnans, som föreskref, att ingen skulle kunna på sin familjs begäran spärras in utan angifvande af skäl och endast för en bestämd tid, ansågs det af somliga som en stor reform, af andra som en samhällsomstörtande nyhet. Den kungliga ordonnansen blef dock en död bokstaf, och lettres de cachet (se illustrationerna å sid. 52-53) med tomrum för namnet voro allt framgent till salu och lätt åtkomliga. Ännu så sent som vid den kungliga seansen den 23 juni höll konungen fast vid detta godtycklighetssystem, och den enda eftergift, hvartill han i detta hänseende ville sträcka sig, var, att folkrepresentationen skulle få yttra sig om möjligheten att förena afskaffandet af lettres de cachet med den offentliga säkerhetens kraf!

I Bastiljens inre. En samtida akvarell.

När man läser om fasorna af en fångenskap vid skilda tider i Bastiljen och om godtycket med dessa lettres de cachet, påminnes man visserligen om t. ex. Casanovas redogörelse för Venedigs blykamrar och inkvisitorer, men än starkare påtränger sig jämförelsen med hvad Stepniak, Tikhomiroff, Krapotkin och andra berättat om dem, som i Ryssland fått »ruttna» i rannsakningsfängelset, i Peter-Paulsfästningen och Schlüsselburg eller förvisas på administrativ väg.

Romagne, poet, en af de befriade fångarne vid Bastiljens fall.

Till Bastiljen skickades i regeln misshagliga medlemmar af hofvet och adeln, författare etc. I Bastiljen satt, som redan är nämndt, kardinal Rohan, i följd af »halsbands-historien». Som besvärlig skribent kom Voltaire dit ett par gånger, och bland de fångar, som Bastiljens fall gjorde fria, befann sig äfven en poet Romagne, som suttit där i fyrtio år för att sona brottet att i en vers på fyra rader ha sagt något, som hela världen visste.

I pappa Mirabeaus ögon var Bastiljen ett lämpligt uppfostringsmedel, hvadan han några gånger lät skicka dit sin excentriske son Gabriel Honoré. I ett torn hade den hemlighetsfulle »järnmasken» haft sitt förvaringsrum, i ett annat Leprévot de Beaumont, hvars upprörande brott hade bestått i att han röjt syftet med det under Ludvig XV:es och andra höga herrars beskydd arbetande »hungerbolaget ».

Bastiljen var ett aristokratiskt fängelse. Det var förbehållet för aristokrater, öfverklass och byråkrati, den förnämligare medelklassen etc. Underklassens bastilj hette La Bicêtre, och ändock vände sig på uppgörelsens stora dag folkets vrede främst mot Bastiljen.

Det var, säger Michelet, rättfärdighetskänslan som nu talade till folket, och en röst, som ännu starkare talar till hjärtat, mänsklighetens och medlidandets; denna milda röst, som synes svag och dock omstörtar torn, den hade redan sedan tio år tillbaka bragt Bastiljens murar att vackla.

Om någon särskild individ hade äran af Bastiljens omkullstörtande, så var det nämligen den oförskräckta kvinna, som så länge arbetat på Latudes befrielse trots motståndet från alla samhällets mäktige.

Henri Masers de Latude, en af Bastiljens ryktbaraste fångar.

Latudes historia är särskildt betecknande för Bastiljväsendet och rättsskipningen i Frankrike. Med trettiofem års fångenskap i bojor och under hårda kroppsliga marter i Bastiljen eller andra statsfängelser fick han plikta för sitt tilltag att genom röjande af en imaginär sammansvärjning mot madame Pompadour vilja vinna hennes mäktiga ynnest. Då han ej fick företräde hos henne, omtalade han det för hennes kammartjänare, hvarpå han inburades.

För sin befrielse 1784 efter nämnda långvariga fångenskap hade han att tacka en kvinna ur folket, Françoise Le Gros, hustru till en krämare eller kringvandrande timlärare. Slumpen, »försynens inkognito», låter henne hitta på gatan en böneskrift, som Latude författat i Bicêtre och lämnat till en slarfvig fångvaktare, och hon blir öfvertygad om hans oskuld.

Latude hade lyckats rymma två gånger, men första gåingen lät madame Pompadour, hvars hjälp han anropat, fasttaga honom. Andra gången sökte han sin räddning i konungens nåd, men greps i hans borg. Hans öde var kändt och beklagadt af många inflytelserika personer, men ingen af dem tilltrodde sig att göra hvad den obetydliga fattiga kvinnan vågade och till slut genomförde. Under sin mångåriga kamp för den olycklige fången förlorar hon föräldrar och lifsuppehälle, trotsar polisens misshag och risken att komma dit, där hvarken sol eller måne lyser, söker med outtröttlig ifver vinna på sin sida förnäma och inflytelserika personer. Ändtligen lyckades man förmå konungen, som förut oaktadt allt bestormande svarat, att Latude aldrig skulle bli fri, att lössläppa honom. Franska akademin fick tilldela hustru Le Gros Monthyonska dygdepriset, men utan att hennes namn uttryckligen nämndes. Det ginge naturligtvis icke an att säga rent ut hvad hon hade gjort, det hade varit att tala illa om Bastiljen och om det bestående samhällets högt uppsatte personer.

Enligt en uppgift lär hon icke ha fått upplefva Bastiljens fall, enligt en annan hade hon 1792 fått mottaga en af representationen henne tillerkänd medborgarkrona. Men hennes lifsgärning är oförgätlig. Som sagdt, hon fostrade nämligen i folkets sinne hatet till, afskyn för detta fängelse, där godtycket inspärrat så många trons och tankens martyrer. »En ensam stackars kvinnas hand var det som krossade det stolta fästet, ryckte loss dess starka stenar och massiva galler samt jämnade dess torn med marken.» (Hedin.)

Bastiljens stormning den 14 juli 1789. (Efter tafla af Singleton, gravyr af W. Nutter.)

Den ständigt minnesvärda dagen, den 14 juli, rann upp. Men ännu var folket vapenlöst, ty hvad mäktade de pikar, som under de senaste dygnen smidits med sådan ifver. Kvällen förut hade delegerade från Hôtel de Ville gjort försök att i Invalidhotellet bekomma vapen för att försvara sina bostäder mot banditer, men låtit sig afspisas af de Besenvals förklaring, att han skulle begära bemyndigande därtill af marskalk de Broglie. Men sjutiden på morgonen den 14, då invaliderna under befäl af Sombreuil stodo vid sina kanoner med luntorna i hand och redo att ge eld, kom plötsligen en folkmassa å 7-8,000 man framspringande från närgränsande gator. Inom ett ögonblick voro de öfver den åtta fot djupa och tolf fot breda graf, som omgaf planen framför Invalidhotellet, inkräktade den och satte sig i besittning af tolf kanoner och en mörsare. Invaliderna gjorde intet motstånd, och massan fann snart undangömda i källrarna och kyrkan 32,000 gevär och krut. Nu växer entusiasmen allt mer och mer, och på gatorna och gårdarna intill Bastiljen samla sig allt större folkmassor och ropen: Nous voulons la Bastille! Bas les ponts! (Bastiljen skall bli vår, ned med vindbryggorna!) stiga hotande mot skyn. Valmännens permanenta kommitté skickar ett par, tre gånger delegerade för att förmå Launay att icke skjuta, under utfästande af att intet anfall från folkets sida skulle bli af. Men då kommer en annan delegerad, advokaten Thuriot, en djärf, beslutsam man, som känner hvarken fruktan eller medlidande, hinder eller uppskof, en förfärlig bitvarg, som vi påträffa två gånger under revolutionen, vid dess början och vid dess slut. »Hans ord är två gånger dödande: han dödar Bastiljen, han dödar Robespierre.» Han dödar nämligen Bastiljen på två sätt: genom att där föra in splittring och demoralisation samt genom att efter dess intagande föreslå dess nedrifvande. Robespierre dödar han genom att den 9 thermidor som konventets president vägra honom ordet. Nu kommer han som delegerad för det närbelägna distriktet St. Louis. Han tvingar sig in på den första borggården, sedan på den andra och kommer slutligen in i det inre af fästningen, uppfordrar i fosterlandets namn guvernören och garnisonen att öfverlämna Bastiljen, stiger med guvernören upp på fästningsmuren, hvarifrån de Launay förskräckt måste åse, huru gatorna alltmer mörkna af folk och huru under det ursinniga dånet af stormklockan och trummornas generalmarsch St. Antoines arbetarskaror strömma dit under den sedan så ryktbare bryggaren Santerres ledning. Thuriot går ut från Bastiljen, efter att ha i guvernörens och garnisonens sinnen drupit in obeslutsamhetens förlamande gift.

Utanför fästningen sväller allt vildare människofloden, det väldiga sorlet blir allt högljuddare, öfvergår till förbannelser, här och där kanske till enstaka gevärsskott, hvilka dock icke på nio fots tjocka murar kunna ha någon verkan.

De första vindbryggorna till den yttre delen af Bastiljen, som kallades l'Avancée, kommo snart ned tack vare djärfheten hos åtta, tio män under ledning af den storväxte starke kryddkrämaren Pannetier. Från ett hus vid yttermuren bestego de muren och klättrade på den fram till en högvakt i närheten af en mindre vindbrygga och hoppade där ned på första borggården, som icke var besatt, då invaliderna, som ursprungligen bevakade den, efter Thuriots bortgång med de Launay dragit sig in i själfva fästet. Med kraftiga hugg lyckades de åtta, tio männen att slå in porten och få ned den lilla vindbryggan och därefter den stora. En folkskara på mer än 300 störtar nu in på denna borggård och rusar fram mot de båda vindbryggor, som föra öfver den breda fästningsgrafven, men nu voro uppdragna.

Hvad som nu inträffade dref parisarnes ursinne till dess höjd och kostade sedan den redan förut för sin hårdhet så hatade de Launay lifvet. När folkmassan rusade in på första borggården, började nämligen Bastiljens försvarare skjuta på dem och gjorde äfven ett försök att få upp den stora vindbryggan till första borggården från ytterpartiet för att hindra folket utrymma borggården och sålunda kunna massakrera eller göra det till fångar. Just i samma ögonblick som Thuriot och en annan delegerad förkunnade å Place de Grève att guvernören lofvat att icke skjuta, beströks borggården med elden från soldaterna å murarna, och Bastiljens kanoner kastade sina kulor öfver närgränsande gator. Efter alla förmiddagens underhandlingar blef denna beskjutning uppfattad som ett förräderi från de Launays sida. »Denna salfva har tändt detta lättantändliga kaos och förvandlar det till ett rytande eldkaos.» Beväpnade med sablar, värjor, yxor störta tusentals män rasande mot Bastiljen. Kvinnor och barn sluta sig till strömmen af soldater, arbetare, officerare, abbéer till och med, som drefvos af en gemensam känsla. »Framåt då alle fransmän, som ha hjärta i bröstet! Ryten, I frihetens söner, med alla edra strupar, både af brosk och metall, ansträngen till det yttersta både er själs och kropps krafter, ty nu är stunden kommen!»

Tvenne gånger försöka delegerade från Hôtel de Ville att underhandla med guvernören och vilja förmå honom att låta Bastiljen besättas äfven af nationalgardet. Invaliderna, som från tornet se den andra deputationens hvita flagga, upphöra med elden och lyfta kolfvarna i vädret, folket rycker fram, troende att man skall öppna. Men schweizarne, som besatt den inre borggården, lägga icke märke till invalidernas tecken, utan aflossa en mördande salfva. Nya hämnderop från folket, som trodde på ett nytt förräderi.

Bastiljens eröfring den 14 juli 1789. (Gravyr af Helman.)

Klockan har nu blifvit bortåt tre. Nu rycka kanonerna an, som eröfrats från Invalidhotellet. De föras af trehundra gardessoldater och en mängd beväpnade borgare under befäl af en f. d. soldat Hulin, till yrket urmakare, men slutande som general under kejsardömet, och sergeant Elie.

Folket har emellertid icke låtit afskräcka sig af det stora antalet döda och sårade (83 föllo på platsen, 15 dogo af sina sår och ett sjuttiotal blefvo krymplingar eller eljest sårade), utan fortsatt belägringen med de medel, som stodo till buds. Man hade fört fram och tändt på två kärror med halm och gödsel för att röken skulle underlätta angreppen på de två inträdesportarna vid vindbryggorna. Byggnaderna på första borggården hade redan blifvit antända.

Kanonerna kommo nu just lagom. De släpades fram på första borggården och inriktades mot vindbryggorna och portarna. Bastiljens försvarare insågo nu, att ett längre motstånd endast vore att gå till mötes ett säkert blodbad. Invaliderna hade redan tillrådt kapitulation, och mellan kl. 4 och 5 lät De Launay hissa parlamentärflagga och ge order att inställa elden. Garnisonen ville kapitulera, men fordrade rätt att aftåga med bibehållna vapen. Möjligt är, att Hulin och Elie, som befunno sig vid stora vindbryggan, antogo villkoret, men folket ville icke höra talas därom. Ropen: ned med bryggorna genljödo på nytt. De Launay sökte till en början skrämma med hotet om att spränga fästningen och stadsdelen i luften, om icke kapitulationsvillkoret antoges. Men förgäfves, och snart måste han öfverlämna nyckeln till porten vid lilla vindbryggan.

I Bastiljens inre. Fångarne befrias. (Efter Kloogers tafla; gravyr af Hardener.)

Folket rusar utan dröjsmål in, sätter sig i besittning af fästet, afväpnar schweizarne och invaliderna och bemäktigar sig de Launay, för att släpa i väg med honom till Place de Greve och Hotel de Ville. Under vägen förfördelas han af den ursinniga folkhopen, som slutligen några hundra steg från Hotel de Ville sliter honom från vakten och dödar honom.

De Launay föres af folket till Place de Grève.

Stora folkmassor hade genast börjat genomsöka Bastiljen för att befria fångarne, som voro begrafda i dess oublietter. De rördes till tårar vid åsynen af dessa fantomer, då de kommo ut ur sina hålor, förvirrade vid åsynen af detta ovanliga ljus och alla dessa röster. Dessa den kungliga despotismens martyrer föras sedan i triumf genom Paris' gator.

Bastiljens fångar föras i triumf af det segrande folket. (Samtida holländskt stick.)

Underrättelsen om att Bastiljen vore i folkets våld försatte hela Paris i yrsel, och man fördubblade sin ifver för att betrygga eröfringen. Hofvets statskupp var förfelad.

Sådan var revolutionens begynnelse. Folket vann sin första seger. En sådan påtaglig seger var af nöden. Parisarne måste visa sin styrka för att sätta sig i respekt hos sina fiender, väcka franska folkets mod och öfverallt förmå det att resa sig till frihetens eröfring.

Orangerifesten i Versailles.

Icke ens den 13 på kvällen hade dock hofvet haft en aning om betydelsen af jäsningen och folkrörelserna i Paris. Sagda kväll var stor fest i Versailles. Man dansade i det s. k. orangeriet samt drack och skålade på den förestående segern öfver den uppstudsiga hufvudstaden. Drottningen och hennes väninna, hertiginnan Polignac, och andra hofvets skönheter, prinsarna och prinsessorna slösade sin vänlighet på den kasernerade främmande soldatesken och dess officerare för att uppelda dem till striden. Man har sedan kommit öfver bref från dessa officerare, som skrefvo: »Vi gå mot fienden.» Hvilken fiende? Lagen och Frankrike.

Dessa uppviglingsfester skildrades ett par dagar senare af Mirabeau på följande sätt i den hälsning, han ville låta en deputation från nationalförsamlingen öfverbringa till konungen: »Sägen konungen, att de främmande horder, hvaraf vi äro omringade, mottogo besök af prinsar och prinsessor, af gunstlingar och favoriter, som kommo med sina uppmaningar och gåfvor. Sägen honom, att dessa främmande hejdukar, öfverlastade af vin och guld, hela natten igenom i sina hädiska sånger förutsade Frankrikes förslafvande och med sina råa önskningar påkallade nationalförsamlingens tillintetgörelse. Sägen honom, att i hans eget palats hofmännen utfört sina danser efter denna barbariska musik och att det var förspelet till en Bartolomeinatt... Sägen honom, att denne Henrik, hvars minne världen välsignar, den af hans förfäder, som han vill gifva sig sken af att ha tagit till föredöme, lät föra in lifsmedel i det af honom själf belägrade upproriska Paris, medan åter hans grymma rådgifvare låtit utestänga den spannmål, som af handeln tillfördes det svältande trofasta Paris.»

I hofvets kretsar med deras fasansfullt vanvettiga lättsinne, deras konventionella lögner och illusioner hade man icke ens en förnimmelse af att rätta ögonblicket för ett anfall på Paris vore försuttet. — Konungen själf var icke bättre underrättad än drottningen eller prinsarne. Då nationalförsamlingen i sin oro öfver folkets resning skyndade till honom den 14 på kvällen för att bedja honom afskeda de förra ministrarne och draga tillbaka soldaterna, var hans språk en ännu segerviss härskares. Han satte nämligen sin lit till den plan han bibragts, nämligen att ställa sina pålitligaste anhängare i spetsen för nationalgardet och med dess tillhjälp betvinga folket, af hvilken anledning han skulle inskränka sig till några tvetydiga order rörande truppernas återkallande. Sådan var denna konstlade värld, synvillornas mer än verklighetens, hvari konung och hof lefde och hvari de fortforo att lefva oaktadt de korta stunder af uppvaknande, ända till dess ögonblicket var kommet att bestiga schavotten...

Emigrationens början.

Och hvad karaktärerna afteckna sig redan! Konungen, hypnotiserad af sin absolutism och städse redo att i följd däraf taga ut just det steg, som för till kastastrofen. När denna sedan inträffar, sätter han däremot sin tröghet — endast tröghet — och ger formellt efter just i det ögonblick, då man skulle kunna tro honom beredd till envist motstånd. Eller drottningen — lastfull, dålig ända in i hjärtats mest undangömda vrår som absolut suverän, påskyndande en katastrof, för ett ögonblick trotsigt spjärnande mot händelserna, för att därpå plötsligt resignera och ögonblicket därefter återkomma till sina kurtisanliknande barnsligheter. Och prinsarne? Sedan de drifvit konungen till alla hans mest olycksbringande beslut, kasta de honom öfver bord vid första motgång och fly bort från Frankrike omedelbart efter Bastiljens eröfring för att begynna intrigera i Tyskland och Italien. Hvad alla dessa karaktärer afteckna sig snabbt under loppet af några dagar från den 8 till den 15 juli! (Krapotkin.)

Den krossade despotismen. Samtida satirisk kolorerad gravyr.

Texten till densamma var af följande lydelse: »Den 12 juli 1789 vid 4-tiden på e. m. blef synligt på vägen mellan Versailles och Paris ett förfärligt vilddjur. De sakkunnige påstodo, att det var af aristokratiskt slag och kom för att förhärja hufvudstaden. Genast höras ropen: Till vapen, till vapen, Medborgarne skynda till med gevär och hillebarder och söka förgäfves efter vilddjuret. Slutligen fick man den 14 juli höra, att det tagit sin tillflykt i en lya, som kallades Bastiljen, i närheten af St. Antoine-porten. Man skyndade att inringa det där, och efter att ha betvungit det i denna dess sista tillflykt, hade man att hugga af så många af dess hufvuden som möjligt, detta monster hade flera och i likhet med Hydrans måste alla afhuggas, för att de icke skulle växa fram på nytt.»

Trogen sin vana hade konungen äfven den 14 gått tidigt till hvila. Hertig de Liancourt, som tillhörde de jämförelsevis frisinnade bland adeln, hade i följd af sin befattning tillträde till konungens person när som helst och äfven nattetid. Han var konungen tillgifven, kunde icke se honom gå under genom sin liknöjdhet och okunnighet, utan ville försöka rädda honom. Han väckte kungen, sökte klargöra för honom den farliga situationen och folkrörelsens oemotståndliga kraft samt att hans egen krona vore i fara. Ett mäktigt parti vid hofvet umginges nämligen med planer att tvinga honom att abdikera till förmån för sonen, hvarefter regeringen skulle öfverlämnas till hertigen af Orléans. Enda utvägen till räddning vore ett närmande till nationalförsamlingen. »Det är då en revolt?» sade kungen yrvaken. »Sire, det är en revolution», var hertigens svar.

Den frigjorda parisiskan. (Fantasibild från Bastiljstormningens tid.)
Charles-Philippe, grefve af Artois, broder till Ludvig XVI,
f. 9 okt. 1757, d. 6 nov. 1836. (Efter porträtt af Dessais.)

Hertig de Liancourts varningar buro emellertid så pass frukt, att kungen följande dag infann sig i nationalförsamlingen utan vakt och åtföljd endast af sina bröder. Stående och med obetäckt hufvud håller han då ett tal till folkets repressentanter, är nog obesvärad att förneka sanningen af ryktet om att församlingens frihet varit hotad. Han vore ett med nationen, han förklarar sig ock ha gifvit order till trupperna att aflägsna sig från Paris och Versailles och uppmanar nationalförsamlingen att därom underrätta Paris.

Ett sådant löfte om truppernas aflägsnande utan ett närmare angifvande af deras nya förläggningsort var tvetydigt och föga lugnande, men nationalförsamlingen var så orolig inför den mörka afgrund, som öppnade sig inför dess ögon och kände så stort behof af ordning och lugn, att den visade sig lättrogen och rojalistiskt hänförd till den grad, att den glömde, hvad den var skyldig sig själf. När konungen sedan till fots återvände till slottet, skynda de att göra honom följe som ett slags hedersvakt, och gatorna i Versailles genljuda af deras lefverop för konungen. Marie Antoinette träder ut på en slottsbalkong med sina barn och hyllas.

Men Paris' befolkning låter icke fånga sig af löftet om truppernas tillbakadragande. Man trodde icke det minsta därpå, förslag väcktes om att organisera en stor kommun, och liksom en medeltida kommun vidtar densamma nödiga skyddsåtgärder mot ett angrepp från konungens sida. På gatorna uppkastas barrikader och patruller genomströfva staden, beredda att låta stormklockan ljuda vid minsta tecken till oro. Bailly blir stadens mär och Lafayette borgarmilisens befälhafvare.

Hofvet å sin sida insåg alltför väl, att efter den 14 juli kunde ingen varaktig fred komma till stånd mellan konungadömet och folket. Redan följande dagar skyndade de som varit själen i den förfelade statskuppen — prinsar och ministrar — att sätta sig i säkerhet. Konungens yngre broder, grefven af Artois (senare Frankrikes konung under namn af Karl X från 1824 till julirevolutionen 1830), gaf sig i väg nattetid. Han var så rädd för sitt lif, att sedan han smugit sig ut genom staden, lät han sig konvojeras af ett regemente med två kanoner. Redan nu umgicks man med planer att konungen skulle fly utomlands för att sedan återvända i spetsen för främmande trupper.

Den 16 var ock allt färdigt för en kungens affärd till Metz, där han skulle ställa sig i spetsen för trupperna, för att sedan tåga mot Paris. Vagnarna stodo redan förspända, men Broglie vägrade och prinsarne voro alltför ifriga att själfva sätta sig i säkerhet. Konungen, som såg sig öfvergifven af prinsarne och adeln, lät falla det projekt till väpnadt motstånd, som han hämtat från engelska kungen Karl I:s historia. Han resignerade och underkastade sig folket. Han sände Necker en uppmaning att återkomma, och efter att ha gått till nattvarden och upprättat sitt testamente, begaf han sig den 17 på morgonen på väg till Paris.

Konungen i stadshuset.

Utan militär skyddsvakt, men omgifven af tre-fyrahundra deputerade anlände han vid tretiden till stadsporten, där han mottogs af Bailly, som öfverlämnande stadens nycklar hälsade honom med orden: »Det är samma nycklar, som lämnades Henrik IV. Han hade återeröfrat sitt folk, nu är det folket, som återeröfrat sin kung.» Dessa ord, som voro så sanna och kraftiga, men af hvilkas räckvidd icke ens Bailly hade någon förnimmelse, hälsades med lifligt bifall.

Framför konungens vagn rider Lafayette i borgerlig dräkt, med värjan i handen, kokarden och panaschen på hatten. Till hans minsta tecken lystra alla. Det råder en sträng ordning och en tystnad, som icke afbrytes af ett enda lefverop för konungen. Däremot höres emellanåt: lefve nationen. Beväpnade stå ett par hundra tusen parisare, utrustade med öfver 30,000 gevär, 50,000 pikar och för öfrigt med lansar, sablar värjor, liar etc. De enda, som folket ägnar några hyllningar, äro Bailly och Lafayette. Nedslagna och oroliga omge de deputerade konungens vagn; det hvilar en dyster stämning öfver hela detta högtidliga skådespel.

Konungens färd till Hôtel de Ville 17 juli 1789.

Konungen lämnar sin vagn, och Bailly presenterar honom kokarden i stadens färger, som skola bli hela Frankrikes. Konungen fäster den på sin hatt, och genom folkmassan skild från sitt följe, träder han in under Hôtel de Villes mörka hvalf.

Lafayette, befälhafvare för Paris' nationalgarde.

Hans ankomst förorsakar stor rörelse. Den stora salen, som är uppfylld af människor ur alla samhällsklasser, erbjuder ett egendomligt skådespel. De som befinna sig i midten huka sig ned, för att icke någon skulle gå miste om lyckan att se konungen. Med tårfyllda ögon sträcka alla sina händer mot tronen.

Bailly förmådde konungen att från ett fönster visa sig för folket med kokarden i sin hatt. Han stannade en kvart, allvarlig och tyst. När han skulle bege sig af, hviskade man till honom, att han själf borde säga något. Men man kunde icke pressa ur honom något annat än en bekräftelse af borgargardet, af Baillys och Lafayettes utnämningar och denna knapphändiga försäkran: »Ni kunnen alltjämt räkna på min kärlek.»

Under lefverop bars konungen till sin vagn. En af hallens kvinnor kastade sig till hans bröst. Karlar med vinbuteljer hejdade hans hästar, bjödo kusken och betjäningen på vin och skålade med dem för kungen. Han smålog, men sade fortfarande ingenting. Det minsta välvilliga yttrande vid detta tillfälle skulle ha upprepats, hälsats med jubel och gjort kolossal verkan.

De deputerade konvojerade också på hans hemfärd till slottet i Versailles, där den oroliga drottningen med sina barn kastade sig i hans armar.

Medan sålunda parisarne gäckade hofvets planer och betryggade revolutionen, hade å landsbyggden oroligheterna fortgått och spridt sig. Hade så icke skett, skulle nog icke heller revolutionen kunnat så fort utveckla sig till ett förintande af de gamla privilegierna. Resningen i landets medelpunkt hade varit nödvändig för att rikta ett slag mot centralmakten, få den att vackla, demoralisera dess försvarare. Men för att förstöra styrelsemakten ute i landet och rikta ett slag mot det gamla systemets rättigheter och ekonomiska privilegier, måste en stor folkresning äga rum i städer, köpingar och byar. Det är just hvad som inträffade under loppet af juli utöfver stora sträckor af Frankrike.

Många af dessa resningar och folkrörelser i städerna stodo under direkt inflytande af Bastiljens stormning, och några af dem, såsom i Troyes, i Strassburg, Cherbourg etc. ägde rum de allra närmaste dagarna, medan de andra fortgingo under de tre, fyra följande månaderna. Den våldsammaste torde ha varit resningen i Strassburg, där händelsernas gång ock var ganska typisk och tidsmålande. I Strassburg började oroligheterna den 19 juli, så snart underrättelsen om Bastiljens eröfring och De Launays aflifvande blifvit kändt. Folket i Strassburg hyste redan agg mot den municipala styrelsen för den långsamhet, hvarmed den meddelat »folkets representanter», d. v. s. valmännen, resultaten af sina öfverläggningar ang. de fattigas klagomål och besvär. Folkets vrede gaf sig då utbrott mot märens bostad, som sköflades. Folket fordrade sedan, att en ny kommunal stadsstyrelse och nya domare skulle väljas medelst allmän omröstning. Den gamla styrelsen stretade emot och åberopade de sekelgamla traditionerna. Folket började då belägra stadshuset, och stenar regnade öfver salen, där underhandlingarna pågingo mellan stadsstyrelsen och folkresningens representanter. Styrelsen gaf vika.

Strassburgs stadshus sköflas den 21 juli 1789. (Efter en akvarell af Jean Hans.)

Under tiden hade det burgna borgerskapet vid åsynen af proletärskarornas uppmarsch beväpnat sig och begärt hos den förnäme befälhafvaren för provinsens truppstyrka tillstånd för det välsinnade borgerskapet att gripa till vapen och ansluta sig till trupperna till ordningens upprätthållande. Men i sin aristokratiska fördomsfullhet och i likhet med hvad De Launay gjort på Bastiljen underläto icke befälhafvaren och hans stab att afslå denna begäran.

Det började emellertid sprida sig rykten i staden, att de gjorda medgifvandena voro återtagna, och folket vände sig den 21 juli åter mot stadshuset. Utrustade med hackor och andra verktyg kommo väldiga folkskaror framryckande på tre olika gator. De slogo in portarna, förstörde alla gamla handlingar de funno på de olika byråerna, sköflade och härjade.

Trupperna, som stodo uppställda midt emot stadshuset, kunde ingenting göra, folket gick till väga som det behagade. Stadsstyrelsen greps af förskräckelse. Den fick brådt att sätta ned kött- och brödpriserna och inledde därefter underhandlingar med stadens rotar för att utarbeta en ny kommunalförfattning. Man måste raska på, då upploppen och oroligheterna fortgingo i Strassburg och i närgränsande distrikt, där folket afsatte förutvarande ämbetsmän och på egen hand tillsatte nya samt framställde kraf på att åter komma i besittning af skogar och andra rättigheter, som det under århundradenas lopp skulle ha frånhändts.

När underrättelsen om den minnesvärda natten mellan den 4 och 5 augusti, till hvilken vi komma i nästa kapitel, anlände till Strassburg, blef folkets hållning ännu mer hotfull, och den förutvarande stadsstyrelsen fann sig föranlåten att abdikera. Det gamla systemet ramlade sålunda. Nya domare valdes och en interimistisk demokratisk kommunalstyrelse utsågs att leda statens angelägenheter i afvaktan på de nya kommunallagar nationalförsamlingen hade att utarbeta.

Nämnda resningar och intrycken däraf ledde till, att i många andra städer togo stadens borgare själfva hand om styrelsen. Valmännen konstituerade sig till en styrelse eller valde utan vidare en ny municipalstyrelse, som ibland nöjde sig med att dela makten med den förutvarande, ibland tog ensam hand om den.

Foulons och Berthiers mördande.

I nära samband med händelserna den 14 juli stod ock folkets gående till doms med tvenne af det gamla systemets mest afskydda kreatur, Foulon och Berthier.

I det föregående ha redan omnämnts de träget återkommande, stora landssträckor förhärjande perioderna af hungersnöd och dyr tid. Men medan folket led af denna uthungring, blef densamma, som Michelet säger, en vetenskap, en kombinerad administrativ och kommersiell konst och gaf upphof till ett släkte för sig: leverantörernas, bankirernas, generalförpaktarnes, intendenternas etc., som förstod att sålunda ockrande på andras nöd samla stora rikedomar.

En af de allra mest beryktade bland dessa var sedan lång tid tillbaka Joseph François Foulon. Han hade alltid sökt göra skäl för sitt namn (»Foulon» kommer af verbet fouler, trampa, stampa, valka och betyder valkare). Hans namn hade kommit i folkets mun redan 1756, då han, som förut varit krigskommissarie under det s. k. österrikiska arfföljdskriget, blifvit generalintendent vid franska armén under sjuåriga kriget och förstod att skamlöst suga ut och skinna både det främmande landets inbyggare och de egna landsmännen. Därpå hade han blifvit finansintendent och baron.

Med rätt eller orätt citerades som oftast ett af honom upprepadt yttrande: »Om folket är hungrigt, kan det ju äta gräs . .. Vänta, tills jag blir minister, jag skall låta dem äta hö, det äter mina hästar.»

Han var gammal i gårde från den gamla »goda» tiden under Ludvig XV, tillhörde den oförsynta klass, som skröt med sina rofferier och djärft exponerade dem. Han hade användt en del af sitt rof till uppförande med det bästa läge vid Boulevard du Temple af ett dyrbart privathotell, som beundrades långt in på följande århundrade. Med sina bravader trodde han sig kunna slå an på det unga militära partiet och göra sig ihågkommen till den dag han förutsåg, då hofvet ville göra någon förtviflad kupp och för sådant ändamål såge sig om efter någon djärf skälm. Vid Neckers afskedande den 11 juli hade han ock blifvit hans efterträdare som chef för finansministeriet och blef därigenom än mer ett föremål för folkets hat.

Foulon hade en måg enligt sitt hjärta i Berthier de Sauvigny. Han var intendent i Paris (d. v. s. generalinspektör öfver finansförvaltningen), duglig men enligt rojalisternas eget medgifvande hård och föga skrupulös. Han var af lågt ursprung, härstammade från en släkt af sakförare eller lägre landsortsdomare och var arbetsam och energisk. Trots sin talrika familj och sina femtio år var han en stor libertin och köpte från alla håll små tolfåringar för att tillfredsställa sina lustar. Han visste mycket väl, att han var afskydd af parisarne och kände sig mycket lycklig öfver tillfället att kunna påföra dem krig. Jämte gubben Foulon var han själen i de tre dagarnas ministär. Marskalk Broglie spådde intet godt däraf, men lydde. Foulon och Berthier voro mycket nitiska. Den senare visade en diabolisk ifver att samla vapen och trupper och tillverka kartuscher. Att Paris inte strömmade af blod och gick upp i lågor, var ingalunda hans fel.

Foulons hufvud och Berthiers hjärta.
(Efter originalteckningar af Girodet.)

De trodde sig ha Paris i sitt våld och kände sig därför djupt bestörta vid underrättelsen om Bastiljens fall. Berthier gjorde förgäfves ett försök att drifva på Ludvig XVI till någon sådan order eller åtgärd, att han skulle kunna släppa lös den främmande soldatesken mot Paris. Men konungen sade intet och gjorde intet. Både Foulon och Berthier hade nu en känsla af att de voro förlorade. Berthier tog till flykten norrut, smög sig nattetid från det ena stället till det andra, under fyra nätter hvarken sof eller rastade han, men hann dock icke längre än till Soissons. Foulon däremot gjorde inga försök att fly. Han lät till en början sprida ut, att han icke velat tillhöra ministären, sedan att han fått slag och slutligen att han aflidit. Han lät anställa sin egen högtidliga begrafning — en af hans betjänter hade nyligen dött mycket lägligt. Därefter försvann han helt obemärkt till sin värde vän, förre polislöjtnanten Sartine.

Foulon skulle måhända ha kunnat undgå stormen, om han icke varit så afskydd hela landet. Hans olycka var, att han var så hatad af dem som kände honom allra bäst, hans underhafvande och tjänare. De förlorade honom icke ur sikte, de läto icke lura sig af den påstådda begrafningen. De spårade efter honom och funno liket promenera omkring vid god hälsa i de Sartines park i trakten af Fontainebleau. »Du ville ge oss hö, nu är det du, som skall få äta det.» De lade en höknippa på hans rygg och prydde honom med en bukett nässlor och ett halsband af tistlar. »På detta sätt ledd med tåg och pådrifven med hotelser och förbannelser, måste han med sina gamla ben stulta framåt, den ömkansvärdaste och minst ömkade af alla gamla män.» I stadshuset fordrar folket hans dom hos den enda bestående myndigheten, valmännens kommitté.

Nästan samtidigt ingick till densamma underrättelsen om att Berthier blifvit arresterad i Compiègne. Den lät då meddela befolkningen i Compiègne, att det inte fanns något skäl att kvarhålla Berthier, men fick till svar, att han säkert skulle bli ihjälslagen i Compiègne och endast kunde undgå det genom att föras till Paris.

Beträffande Foulon fattades det beslut, att de som blefvo föremål för dylika anklagelser skulle förvaras i Abbaye-fängelset och att öfver porten skulle uppslås orden: »Fångar i nationens förvar.» Härigenom skulle Foulon såsom rådsperson bli tillförsäkrad att bli dömd af sina vänner och kolleger, de enda då förefintliga domarne. För att tysta mun på de fattiga sänktes brödpriserna.

Folkmassan var förfärligt orolig, att Foulon skulle undkomma. Man visade honom i ett fönster för folket, de stormade icke dess mindre portarna, bemäktigade sig hans person, släpade honom i ett nu öfver Place de Grève till »la lanterne», lyktarmen i hörnet af Rue de la Vannerie och tvingade honom att bedja nationen om förlåtelse. Man hissar upp honom, repet brister två gånger, men man skaffar ett nytt och Foulon blir slutligen hängd. Därefter afhugges hufvudet och föres på en pik omkring på Paris' gator, sedan man stuckit en hötapp i munnen.

Foulon hänges å Place de Grève den 23 juli 1789. (Efter en teckning af Prieur, gravyr af Berthault.)

Under tiden hade Berthier anländt till porten Saint-Martin omgifven af den förfärligaste folkträngsel man någonsin skådat och som under förbannelser och skymford följt honom flera mil. För att han skulle vara riktigt synlig, hade man krossat taket på vagnen, hvari han fördes. En valman, Etienne de la Rivière, som satt vid hans sida och betäckte hans person, var många gånger nära att omkomma, då han sökte att skydda honom. En ursinnig folkskara dansade och hoppade framför honom, andra kastade groft bröd i vagnen: »Sådant är det bröd du lät oss äta, bandit!» Hvad som i synnerhet retade befolkningen i trakten kring Paris var, att midt i all hungersnöd det af Berthier och Foulon sammandragna kavalleriet hade förstört och förbrukat som grönfoder en stor myckenhet växande säd. Man tillskref detta intendentens order och uttryckliga afsikt att förhindra alla skördar och att svälta ihjäl folket.

Berthier de Sauvigny på väg till stadshuset den 23 juli 1789.

Som vid ett romerskt triumftåg buros framför Berthier plakat, som buro vittnen om hans ära: Han har bestulit Frankrike och konungen.— Han har uppslukat folkets föda.— Han har varit de rikas slaf och de fattigas tyrann. — Han har druckit änkors och faderlösas blod. — Han har förrådt sitt fosterland. — Må han dö!

Inne på Paris' gator för en man af folket tätt intill hans ansikte den nyss dödade Foulons blodiga likbleka hufvud med hötappen i mun. Vid åsynen häraf förlorade Berthiers ögon sin glans, han bleknade, men smålog. — Det är denna episod, som bifogade illustration efter en samtida lavering återger.

Berthier fördes till stadshuset, dit Bailly tillkallades för att anställa förhör med honom. Berthier sökte skydd bakom sin chefs order, svärfaderns-ministerns. Som mär gaf Bailly befallning om hans förande till l'Abbaye, vakten skulle svara för hans lif. Men knappast hade han hunnit ut ur stadshuset, förrän folket, som fruktar att han skall undkomma dess vrede, störtar sig öfver vakten och sliter honom från eskorten. »Berthier befinner sig som midt i en hvitfradgande fors på väg till 'la lanterne'. Han rycker till sig ett gevär, slår som ett ursinnigt lejon omkring sig, fälles till marken, trampas, hänges, stympas, hvarpå hans hufvud och hjärta bäras omkring på en pik.»

»Förfärligt för ett land, som varit i åtnjutande af likhet inför lagen! Men ej så onaturligt i ett land, som aldrig vetat hvad en sådan likhet vill säga. »Le sang, qui coule, est-il donc si pur? frågar Barnave, antydande att galgen, ehuru på oregelbunden väg, fått hvad honom tillkom.» (Carlyle.)

Vid åsynen af den ifver och skicklighet, hvarmed massans lidelser upphetsades, kommo många på den tanken, att Berthiers medbrottslingar haft sin hand med i spelet, för att han icke skulle bli i tillfälle att ange och förråda dem. Bland hans papper påträffades signalement på många frihetens vänner, som tvifvelsutan icke skulle haft något godt att vänta, om hofvet hade segrat.

Det hade varit en dragon, som slitit hjärtat ur Berthiers kropp och sedan triumferande uppvisade det på stadshuset. Han hade gjort det för att hämnas sin faders död, men ett stort antal af hans kamrater funno hans handling vanärande för kåren och förklarade för honom, att de i tur och ordning skulle slåss med honom, till dess de tagit hans lif. Han stupade redan samma afton.

Men hvad man icke kan ställa i samma omedelbara sammanhang med Bastiljens fall, utan där man har att gå djupare ned och längre tillbaka i tiden, det är resningarna på landsbygden, bonderörelsen.

Bonderesningarna mot feodalismen.

Bonderesningarna för utplånande af de feodala skyldigheterna och återtagandet af de kommunala jordområden, som de världsliga och prästliga magnaterna frånhändt bykommunerna under sjuttonde århundradet, — det är, säger Krapotkin, själfva det väsentliga i den stora revolutionen. Därpå inympar sig borgarklassens strid för sina politiska rättigheter. Utan denna landsbygdens resning skulle aldrig revolutionen ha blifvit så djupgående som den blef. Denna stora resning, som hade tagit sin begynnelse redan i januari 1789 (på sina ställen redan 1788) och som varade i fem år, det var den som gjorde revolutionen mäktig att utföra sitt stora nedrifningsarbete. Det var därigenom densamma sattes i stånd att göra de första utstakningarna för ett jämlikhetssystem, att i Frankrike utveckla den republikanska andan, som sedan icke kunnat förkväfvas, och att proklamera de stora agrarkommunistiska principer, som blefvo synliga 1793. Denna resning var det som utgör den franska revolutionens egentliga karaktär och ger den dess djupa åtskillnad från engelska revolutionen 1648—1657. Också i England slogo de borgerliga klasserna under dessa nio år till marken den absoluta konungamakten och hofkamarillans politiska privilegier. Men hvad som vid sidan däraf utgör det utmärkande draget för den engelska revolutionen är striderna för hvarje individs rätt att bekänna den religion han behagar och att tolka bibeln efter sin personliga uppfattning och välja sina egna präster — korteligen individens rätt till den intellektuella och religiösa utveckling, som anstår honom. Det är vidare rätten till själfstyrelse för hvarje församling och följaktligen för hvarje stadsliknande sammanslutning. Men de engelska bönderna uppreste sig icke så allmänt, som det skedde i Frankrike, för att tillintetgöra de feodala pålagorna och tiondena eller för att återtaga kommunernas jordområden. Och om än Cromwells skaror förstörde ett antal slott, som voro feodalväldets fasta borgar, vände de icke sina angrepp mot herrarnes feodala anspråk på jorden eller ens mot den feodala jurisdiktion, som magnaterna utöfvade öfver sina vasaller. Det är detta som gör, att då den engelska revolutionen eröfrade åt individen dyrbara rättigheter, den icke förstörde den feodala herremakten. Denna modifierades endast, och dess jordrättigheter bevarades och fortlefva ända in i våra dagar.

Genom den engelska revolutionen grundades helt visst dea borgerliga klassens politiska makt, men denna makt vanns endast genom att dela den med jordägarearistokratin. Och om sagda revolution förskaffade den engelska bourgeoisin en blomstringstid för dess handel och industri, så blef det endast på villkor, att bourgeoisin icke skulle attackera adelns jordägareprivilegier. Tvärtom var bourgeoisin adeln behjälplig till deras tillväxt åtminstone i värde, och till att den under lagens skydd genom de s. k. »enclosure acts» kunde slå under sig kommunens jordområden. Härigenom blef den jordbrukande befolkningen bragt i nöd och elände, underkastad godsägarens godtycke och nödgad att i stor utsträckning utvandra till städerna, för att där förvandlas till ett industriellt proletariat. Bourgeoisin hjälpte också adeln att göra sina ofantliga jorddomäner icke blott till en ofta fabulöst gifvande inkomstkälla, utan ock till ett lokalt politiskt och juridiskt maktmedel genom att om än under nya former återställa magnaterna jurisdiktion. Slutligen medverkade den till att mångdubbla adelns inkomster genom att förmedelst en lagstiftning, som försvårade jordförsäljning, ge den ett monopol på jorden, hvaraf behofvet blef allt kännbarare för en befolkning, hvars industri och handel alltjämt tillväxte. (Krapotkin.)

I senare hälften af juli och i augusti utbröto åter dessa bonderesningar med ny styrka, i synnerhet i östra, nordöstra och sydöstra Frankrike. Att nöden spelade en stor roll vid dessa resningar är visst och sant, men hufvudmotivet var att afskudda det feodala väldet och att sätta sig i besittning af jorden. Så snart den första skörden var inbärgad på sommaren och de utsvultna i byarna började kunna äta upp sig litet och ryktena från Versailles och Paris begynte väcka förhoppningar, satte de sig i marsch mot slotten för att förstöra arkiven och alla handlingar, hvarpå de feodala rättigheterna tycktes grunda sig, och de satte eld på slotten, om icke herrarne godvilligt afstodo från dessa privilegier. I Elsass t. ex. reste sig bönderna nästan allmänt. Inom en vecka voro i slutet af juli tre kloster förstörda, elfva slott fullständigt sköflade och flera andra hemsökta. Alla längder öfver feodala afgifter och skyldigheter af hvad slag de vara månde blefvo hopsamlade och uppbrända. På somliga ställen bildades flygande kolonner af hundratals, ibland tusentals bönder, de vände sig mot de starkaste slotten, belägrade dem, bemäktigade sig alla pappersluntor, hvarpå de sedan ställde till glädjeeldar. I Franche-Comté började bönderna skocka sig samman redan den 19 juli vid underrättelsen om förberedelserna till statskuppen och Neckers afskedande; om Bastiljens eröfring var man ännu i okunnighet. Resningen spred sig snart. Bönderna fördelade mellan sig magnaternas ängar och skogar och tvingade dem att afstå från sina rättigheter öfver jordområden, som förr tillhört kommunerna.

I Auvergne voro bönderna mycket ifriga och försiktiga att synas ha rätten på sin sida, och då de uppbrände slottsarkiv, underläto de icke att säga till godsherren, att de gjorde det på konungens befallning. Men i de östra provinserna generade de sig icke för att öppet förklara, att tiden vore kommen, då tredje ståndet icke längre tilläte adeln och prästerskapet att härska. Dessa båda klassers makt hade varat alltför länge. Mot ett stort antal fattiga adelsmän, som vistades på landsbygden och kanske voro omtyckta i trakten, visade bönderna stor personlig hänsyn. De gjorde dem intet ondt och förgrepo sig inte på deras små personliga tillhörigheter, men i fråga om de feodala dokumenten voro de oförsonliga och brände upp dem, sedan de tvungit godsägaren att med ed befästa afståendet af sina rättigheter.

Några siffror ge en föreställning om denna bonderörelses omfattning. Man räknade ett trettiotal slott sköflade eller uppbrända i Dauphiné, nära fyrtio i Franche-Comté, sjuttiotvå i Maçonnais och Beaujolais, men endast nio i Auvergne; i Viennois tolf kloster och fem slott. Härvid gjorde bönderna ingen skillnad i fråga om slottsherrarnes politiska åsikter. De angrepo »patrioternas» slott lika väl som »aristokraternas».

Ett betecknande drag, som man icke bör helt och hållet förbise, är, att dessa angrepp mot slotten icke sällan göras under lefverop för konungen. Man tror, att det är till förmån för konungadömet, som man omstörtar »den feodala despotismen», som är landsbygdens gissel. Den stora massan vet icke af, att konungen svikit »nationen» för att förena sig med adeln, och de som icke äro okunniga därom förbli ändå rojalister.

»La grande peur».

Dessa bonderesningar och de vilda ryktena därom framkallade mångenstädes, i synnerhet inom närliggande städer en formlig panik (»la grande peur»). Med en underbar hast spred sig nämligen från trakt till trakt ryktet, att vilda röfvarband härjade landet. Ju längre ryktet nådde, dess mer fantastiska former antog det. I stad och på land ringde man i kyrkklockorna, och borgare och bönder samlade sig till försvaret af sin stad eller by. I en mängd städer bildades borgargarden, gamla vapen skaffades fram, de gamla murarna och vallarna blefvo på nytt besatta med en beväpnad styrka, och vaktposter utställdes rundt om i städerna. De omtalade röfvarne och banditerna syntes emellertid aldrig till, men på sina ställen kom det till blodiga sammanstötningar mellan utsända borgarpatruller och bönderna på deras tåg mot slotten.

Det är mot bakgrunden af dessa bonderesningar och de intryck, de framkallade i Versailles, man har att se nationalförsamlingens debatter och beslut den minnesvärda natten mellan den 4 och 5 augusti.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 19 april 2008.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt