II. Den nya samhällsbyggnadens grundläggning.

Natten 4-5 augusti. — Panik och hänförelse. — Afsägelse af privilegier. — Bonderörelsens utveckling. — Förklaringen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. — Finansiella svårigheter. — Vetofrågorna. — Hofvets planer på flykt. — Kvinnotåget till Versailles 5 okt. — Konungafamiljen och nationalförsamlingen till Paris. — Arbetet på den nya författningen. — Nya lagar och reformer. — Kyrkogodsens indragning och försäljning. — Assignater. — Prästerskapets civilförfattning. — Konungen i nationalförsamlingen. — Federationsfester.

Natten 4-5 augusti.

Natten mellan den 4 och 5 augusti är en af revolutionens stora dagar. Liksom den 14 juli och 5 oktober 1789, den 21 juni 1791, den 10 augusti 1792 och den 31 maj 1793 markerar den en af den revolutionära rörelsens stora etapper och är bestämmande för karaktären af det därpå följande skedet.

Den historiska legenden har med förkärlek ägnat sig åt skönmålningen af denna natt, och ett flertal historieskrifvare ha okritiskt stödjande sig på några samtidas berättelser framställt den som en natt uppfylld af idel hänförelse, af helig försakelselust.

Deras framställning går därpå ut, att adel och prästerskap gripits af en patriotisk känslostämning och vaknat till insikt om att de ännu ingenting gjort för de stackars bönderna och därför skyndat sig att afsäga sig sina feodala rättigheter. Adel och kleresi, de fattigaste kyrkoherdar och de rikaste feodalherrar, städer och provinser, alla offra de på fäderneslandets altare sina sekelgamla prerogativ. »Sammanträdet var en helig högtid, talartribunen ett altare, salen, där de öfverlade, ett tempel», säger en historieskrifvare, som eljest brukar bevara sitt lugn. »Det var en missbrukens Bartolomeinatt», säger en annan. »Och då den första dagningen följande dag bröt in öfver Frankrike, existerade icke längre det gamla feodalväldet. Frankrike var ett pånyttfödt land, sedan det anställt en autodafé på alla sina privilegierade klassers missbruk».

Detta är mera en vacker saga än ett nyktert åskådande af händelserna den minnesvärda natten och de motiv, som föranledde till hvad som då åtgjordes, äfven om det må vara aldrig så sant, att en djup, alla medryckande entusiasm stundtals genomsvallade nationalförsamlingen.

Panik och hänförelse.

Sammanträdet kvällen den 4 augusti började med panik, icke med hänförelse. Som redan är nämndt, hade ett stort antal slott blifvit uppbrända eller sköflade under de senaste dagarna, och bonderesningen, som börjat i östra Frankrike, bredde ut sig åt alla håll och hotade att bli allmän. Underrättelserna från provinserna förstorade tilldragelserna och de våldsgärningar, som bönderna på sina ställen öfvat mot sina herrar. Adeln konstaterade med fasa, att ingenstädes funnits någon makt, som kunnat tygla resningarna.

Sammanträdet öppnades med uppläsningen af ett förslag till en skarp protest mot dessa resningar och en eftertrycklig uppmaning att respektera bestående lagar. Dessa gamla feodala lagar skulle äga gällande kraft, till dess nationens myndighet hade upphäft eller förändrat dem, och alla sedvanliga afgifter och prestanda skulle fullgöras som hittills, intill dess annorlunda bestämmes af nationalförsamlingen.

Nationalförsamlingen natten 4-5 aug. 1789, då privilegierna upphäfvas. (Gravyr af Helmann efter teckning af Monnet.)

Man afsåg således att hos konungen påfordra vidtagande af tvångsåtgärder mot bönderna, och det hade varit tal därom redan föregående kväll. Men sedan några dagar hade några bland adeln, som voro litet mer avancerade i sina idéer än sina ståndsbröder och hade klarare blick på händelserna, — vicomte de Noailles, hertigarne d'Aiguillon (porträtt sid. 64) och La Rochefoucauld, Alexandre de Lameth och några andra — i hemlighet rådslagit om hvilken ställning man borde intaga gentemot bonderesningarna. De hade förstått, att enda sättet att rädda de feodala rättigheterna vore att uppoffra hedersrättigheterna och de prerogativ, som icke hade så stort värde, och att fordra aflösen af de feodala onera, som voro fästade vid jorden och hade verkligt värde.

Afsägelse af privilegier.

Förslag i sådant syfte blefvo natten 4 aug. framburna af de två förstnämnde, de Noailles och dAiguillon. De framställde saken som så, att landsbygden hade gripits af missnöje öfver att ingenting blifvit åtgjordt för den under de tre månader, nationalförsamlingen varit samlad, och därför hade rest sig. »Det var icke blott röfvare, som med väpnad hand ville rikta sig under olyckorna. I flera provinser har hela befolkningen sammanslutit sig för att förstöra slotten, sköfla jorden och först och främst bemäktiga sig slottsarkiven, där de dokument, som fastställa de feodala rättigheterna, förvaras. Folket söker afskudda det ok, som i så många århundraden hvilat på dess skuldror. Och m. h., vi måste medge, att detta uppror, hur fördömligt det än är — hvarje våldsamhet är fördömlig — kan finna sin ursäkt i de lidanden, folket måst bära» (d'Aiguillon). Man måste i detta ögonblick välja »mellan samhällets förstörande och vissa eftergifter.»

Dessa eftergifter formulerades af vicomte de Noailles och hertig d'Aiguillon något olika, som det vill synas något generösare af den förre än af den senare. Men det gick i hufvudsak ut på, att de feodala skyldigheterna — såväl de personliga som de andra — skulle samtliga aflösas eller friköpas af vasallerna, om de så önskade, och att aflösningsbeloppet skulle sättas till trettio gånger det belopp, som då utgick om året. Genom åsättande af ett sådant hårdt villkor blef dock aflösningen endast illusorisk. Detta förbehåll kunde betyda allt eller intet. Därigenom blef ock utplånandet af de feodala rättigheterna uppskjutet i fyra års tid — ända till augusti 1793.

De båda adelsmännens anföranden mottagas af det tredje ståndets herrar med entusiasm, och talen ha öfvergått till eftervärlden som sublima offer från adelns sida, medan i verkligheten nationalförsamlingen, genom att följa det program, som hertig d'Aiguillon uppdragit och just genom samma förbehåll, framkallar de hemska strider, som senare gjorde revolutionen så blodig. De få landtmän, som tillhörde nationalförsamlingen, togo icke till orda för att uppvisa huru värdelösa dessa adelns »uppoffringar» voro. De flesta af tredje ståndets deputerade voro stadsbor och hade endast en mycket oklar föreställning om de feodala rättigheternas omfattning och om bonderesningarnas styrka. I deras ögon innebar redan det att, om ock under förbehåll af en aflösning, afstå från de feodala rättigheterna ett sublimt offer på revolutionens altare.

»Lefve dansen och le pas de trois», akvarell af Touzet.
(En allegori på den allmänna entusiasmen och samstämmigheten den 4 aug. och följ. dagar.)

En bretagnare, en obemärkt deputerad, som aldrig uppträdt förut eller senare, Guen de Kerengal, bestiger klädd i den bretagniska folkdräkten, nu tribunen och förordar förslaget i mycket häftiga ordalag:

»Ni skulle ha förekommit, att slotten gått upp i lågor, om ni varit snabbare att förklara, att de fruktansvärda vapen, som gömdes på slotten, dessa dokument, som under århundraden varit en plåga för folket, skulle skaffas ur vägen genom en obligatorisk aflösning. Folket, som var otåligt i sin trängtan efter rättfärdighet, har nu själft skyndat att förinta dessa dokument, hvilka äro minnesmärken öfver våra fäders barbari. — Låt hitföra dessa dokument, som förnedra mänskligheten genom att bestämma, att människor skola som lastdjur låta sig spännas för kärrorna. Låt hitföra dessa dokument, som tvinga människor att tillbringa natten med att piska vattnet i kärren, på det att icke grodorna skola störa deras njutningslystna herrars sömn. Hvem skulle icke i detta upplysningens tidehvarf vilja vara med om att åstadkomma ett försonande bål af dessa motbjudande pergament, hvem skulle icke vilja frambära den tändande flamman till detta bål och offra alla dessa papper på fosterlandets altare? Ni ha icke ett ögonblick att förlora, en dags uppskof skall låta än flera slott gå upp i lågor; det finnes riken, hvilkas fall bebådats med mindre buller. Viljen ni gifva Frankrike lagar, först sedan det blifvit förhärjadt?»

Men icke heller han bestred, att de skulle aflösas dessa feodala rättigheter, däribland inbegripna dessa »skändliga» träldomsok, pålagda »under tider af okunnighet och mörker», som han så vältaligt stämplat som orättfärdiga.

En adelsman från landsbygden vid namn de Foucault vänder sig mot hofadeln och kräfver framför allt afståendet af alla de för landet ruinerande pensioner, aflöningar och gåfvor, som dess medlemmar afpressa konungen. Den feber, som upprört hela Frankrike, bemäktigar sig nu nationalförsamlingen i dess tur. Hänförelsen sprider sig. De Beauharnais föreslår, att straffen hädanefter skulle bli lika för alla, adelsmän som ofrälse, samt ämbeten och tjänster stå öppna för alla. En annan påyrkade kostnadsfri rättsskipning och åter en annan upphäfvandet af den feodala jurisdiktionen. De la Rochefoucault vill utsträcka Frankrikes välvilja till hela människosläktet och påkallar lindring i negrernas slafveri. Talarne trängas kring tribunen, alla vilja de afslöja en orättvisa, ett förtryck eller afsäga sig ett privilegium.

Då ingen ytterligare talare anmälde sig, vände sig Chapelier, som för tillfället fungerade som president, till prästerskapet med den ironiska anmärkningen, att han icke gärna ville förklara debatten afslutad, innan någon af dem haft tillfälle att yttra sig. Biskopen af Chartres fann en utväg att vara frikostig på adelns bekostnad. Han var beredd att uppoffra jakträttigheterna, som voro mycket betydande för adeln, men minimala för kleresiet. Ett par andra biskopar gåfvo intet, men begärde frihet från skatter och pålagor åt handtverkare och grofarbetare. De enda af de andlige som visade sig frikostiga voro de fattige. En del kyrkoherdar förklarade, att deras samvete förbjöde dem att ha mer än ett prebende. Andra erbjödo sig att afstå från sina sportler. Detta senare rörde församlingen, och den vägrade att taga änkans skärf.

»Honni soit qui mal y voit.» (»Skam den som ser något ondt däri», att det tages från den rike och privilegierade och ges den fattige).

Rörelsen, exaltationen stegrades undan för undan till en utomordentlig höjd. Medlemmarne applåderade och lyckönskade hvarandra och gåfvo uttryck åt en stor inbördes välvilja.

Efter klassprivilegierna kom ordningen till provinserna och städerna att nedlägga sina privilegier och förmåner på fosterlandets altare. Paris' ärkebiskop begärde, att man skulle på denna stora dag ihågkomma Gud och sjunga ett Te deum.

»Och konungen, mina herrar», yttrade Lally Tollendal, »konungen, som sammankallat oss efter århundradens långa afbrott, skall icke äfven han få sin belöning? Låt oss proklamera honom som franska frihetens återställare».

Hänförelsen är på sin höjdpunkt, och då sammanträdet upplöses vid tutiden på natten, har enhvar en känsla af att grunden till ett nytt samhälle blifvit lagd.

Den patriotiska bantningskuren. (Samtida satirisk teckning i anledning af kyrkotiondenas borttagande.)

Vid en revolution är det af stor vikt att framkalla hänförelse, att uttala de ord, som komma sinnena att vibrera. Redan ensamt detta, att adeln, prästerskapet och alla andra slags privilegierade vid detta nattliga sammanträde erkände revolutionens utveckling, att de beslöto sig för att foga sig därefter, i stället för att göra väpnadt motstånd — redan enbart detta faktum var en människoandens seger. Det var det så mycket mera, som afsägelserna af privilegierna ägde rum under och med hänförelse. Må vara vid skenet från brinnande slott, men huru många gånger har icke följden af dylikt sken ej varit annat än att de privilegierade drifvits till envist motstånd, hat, blodsutgjutelser. Natten den 4 augusti inspirerade detta aflägsna sken andra ord — ord af sympati för de skaror, som rest sig — och andra handlingar: handlingar åsyftande att lugna och medla.

»Herr kyrkoherde, det får gå för den här gången, men låt det inte bli någon vana.» (Samtida kolorerad teckning.)

Men efter den 14 juli sväfvade revolutionens anda — resultatet af all jäsning i landet — öfver allt som lefde och andades, och denna anda, produkten af milioner viljor, skapade den inspiration, som icke finnes under vanliga tider (Krapotkin).

Tvenne af nationalförsamlingens mest framstående ledamöter, Sieyès och Mirabeau, hade icke varit tillstädes den betydelsefulla natten och beklagade dess resultat. Sieyès var präst och Mirabeau adelsman. Mirabeau skulle ha velat försvara adeln och konungen på prästerskapets bekostnad. Sieyès uppträdde till prästerskapets försvar och tiondenas bibehållande. Men strömmen var för stark, och under de följande dagarna redigerades ut formliga beslut till bekräftelse af hvad som under nämnda natt antagits medelst acklamation. Alla feodala rättigheter skulle afskaffas; de personliga utan vederlag. Utskylder och naturaprestationer och hvad som vore fäst vid jorden och följde med arrende eller köp af jorden skulle däremot aflösas. Denna åtskillnad motiverades med att de förra rättigheterna på grund af sin natur icke kunde vara egendomsrättigheter, medan åter de andra voro det. Därjämte fastslogs, att det skulle vara en likställighet i fråga om skatter och tillträde till ämbeten och tjänster. Alla undantagsförmåner för provinser och städer skulle upphöra, för alla statens medlemmar gemensam borgerlig lag införas och skråväsendet reformeras. Och slutligen beslöts, att också tiondena till kyrkan skulle borttagas och att det skulle ske utan ersättning, dock först sedan man på annat sätt sörjt för kyrkans behof.

»Akta dig för lyktan, abbé, ty de äro slugare än vi». Samtida satirisk kolorerad teckning mot abbé Maury och prästerskapet i anledning af tiondenas borttagande.

Allt som allt var det således en mycket stor massa af privilegier, hvilkas upphäfvande sålunda principiellt beslöts. Det var en synnerligen betydande social omhvälfning och revolutionens första stora eröfring till förmån för de fattigare klasserna.

Men man synes härvid icke böra förbise ett par omständigheter. Så t. ex. voro å ena sidan åtskilliga af dessa principiella beslut affattade i så sväfvande ordalag eller försedda med sådana förbehåll, att genomförandet väsentligt försvårades och svåra strider däraf blefvo en följd under kommande år. Det fanns ingenting i dessa augustibeslut, som angaf, när eller på hvilka villkor en aflösning skulle kunna äga rum, eller den lagliga proceduren, men intill dess sådana bestämmelser blefve vidtagna, skulle bönderna fortfarande betala alltsammans liksom förut. Genom lagar antagna i februari följande år omöjliggjordes en aflösning af den vid jorden fastade afraden, utan att man samtidigt och i samma klump aflöste de personliga servitut, som blifvit utplånade redan den 5 augusti 1789.

Men å andra sidan voro ofvannämnda beslut den 4 augusti och följande dagar egentligen ej annat än ett principiellt sanktionerande och generaliserande af hvad folket, vaknadt till medvetande om sina lidanden och tagande saken i sin egen hand, mångenstädes redan genomfört. Så t. ex. äfven i fråga om beskattning, feodal rättsskipning, provinsiella tullskrankor etc.

Och folket ville fortfarande behålla saken i sin egen hand. Till alla håll i Frankrike spred sig från Paris den stora nyheten: »Alla feodala rättigheter äro utplånade!» Så var första paragrafen i beslutet af den 5 augusti formulerad, och så uppfattades nationalförsamlingens beslut af folket. Alla feodala rättigheter äro utplånade: Inte mer några tionden, några fastebrefsafgifter till feodalherren, något hofveri, några grundskatter! Bort med jakträtten, med dufslagen! Villebrådet tillhör oss alla. Inte mer några adelsmän eller några sorts privilegierade klasser; alla äro lika inför domaren, som väljes.

Bonderörelsens utveckling.

Hädanefter vill man således inte längre betala. Bonderörelsen hämtar nya krafter och sprider sig äfven till provinser, hvilka liksom Bretagne dittills förhållit sig lugna. Och om godsägare kräfva fullgörande af hvilka som helst feodala skyldigheter, bemäktiga sig bönderna deras gods och bränna upp alla arkiven. De vilja icke underkasta sig augustidekreten om skillnaden mellan sådana skyldigheter, som skulle aflösas, och sådana, som skulle utplånas utan vidare.

Bland sviterna af denna bonderörelse var en, som satte sin dominerande prägel på revolutionen under de två följande åren. Det var bourgeoisiens ingripande mot bönderna.

I Dauphiné och i allmänhet i östra Frankrike hade bonderörelsen uppnått sin största styrka. De rika och magnaterna togo till flykten, och Necker beklagade sig öfver, att han måst på fjorton dagar låta färda ut icke mindre än 6,000 pass till de rikaste invånarne. Schweiz blef öfversvämmadt. Men den borgerliga medelklassen stannade kvar, beväpnade sig och organiserade en milis, och den 10 augusti voterade nationalförsamlingen drakoniska åtgärder mot de bönder, som icke förhöllo sig lugna. Under förevändning att rörelsen vore ett verk af röfvare och banditer, bemyndigade den municipalstyrelserna att rekvirera trupper, att afväpna alla personer utan yrke och fast bostad, att skingra skarorna och summariskt döma dem. Bourgeoisien begagnade sig i stor utsträckning af dessa rättigheter, och en hel mängd bönder blefvo hängda, därför att de deltagit i angreppen mot slotten eller helt enkelt därför, att de vägrat betala skatt eller erlägga tionden.

Förklaringen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.

Redan i början på juli hade nationalförsamlingen utsett ett utskott på åtta personer för att utarbeta förslag till en författning, och den 1 augusti hade man börjat debattera, om den nya författningen skulle inledas med en förklaring, om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Förebilden var den ryktbara amerikanska oafhängighetsförklaringen af den 4 juli 1776. I densamma ingick en förklaring, häfdande i mera eller mindre utformadt skick de naturliga mänskliga rättigheterna. De särskilda nordamerikanska staterna hade ock i de författningar, de genast gifvit sig vid frigörelsen, skyndat att fastslå de mänskliga rättigheterna. Den nordamerikanska frihetskampen hade från Frankrike understödts på flera olika sätt. Därvid hade ock förmedlats en bekantskap med dessa förklaringar. De flesta af nationalförsamlingens medlemmar kände till dem, och de grundsatser, de gifvit uttryck för, funnos i alla hjärtan och på alla läppar, och deras proklamerande hade kräfts i ett flertal cahiers, till och med i adelns och prästerskapets, äfvensom i en mängd ströskrifter. »Efter en lång träldom eller efter en lång anarki kommer alltid en tid, då en nation behöfver samla sig, undersöka sig själf. Den måste veta, hvar den är, hvad den tror, hvad den vet, hvad den vill, och säga sig själf det. Däri ligger icke något tomt tal eller onödig retorik. Efter två århundraden af oinskränkt styrelse, hvarunder 'människan och medborgaren' verkligen icke haft någon betryggad rätt, var en sådan förklaring det nödvändiga uttrycket för ett berättigadt behof.»

Under debatten gjorde sig dock många olika meningar gällande. En del af tredje ståndet, som nu stod nära sina politiska privilegier, tvekade, om man borde proklamera proletariatets rättigheter. Man ville icke bestrida dessa, men det vore oförsiktigt att skrika ut dessa rättigheter för proletärerna, emedan dessa rättigheter borde tillämpas endast partiellt och bourgeoisien ville förbehålla sig den politiska utöfningen.

Andra, som voro motståndare till någon som helst förklaring, brukade en argumentering, hvars andemening var lätt att fatta och som ofta gått igen och kommer att gå igen under tidernas lopp. Ett dylikt framläggande skulle medföra stora olägenheter i en monarki, där bestående förhållanden så ofta äro i en direkt strid med dessa rättigheter, att folket skulle missbruka dem. Det vore en slöja, som det vore oförsiktigt att genast taga bort. Det vore en hemlighet, som man måste dölja för folket, till dess en god författning satt det i stånd att höra det utan fara. En klok man väcker icke en sömngångare, som vandrar mellan bråddjup, emedan han då kan riskera att fördärfva honom i stället för att rädda honom. »Hvarför föra människorna upp på ett högt berg, frågar Malouet den 3 aug., och visa dem hela det område, hvaröfver deras rättigheter sträcka sig, när vi sedan äro tvungna att föra dem ned igen och fastställa gränser för deras rätt, tvungna att kalla dem tillbaka till verklighetens värld, där de för hvart steg stöta på gränser.»

Mirabeau ställde sig mycket kylig mot hela saken. »Statsmannen går inte så fort som filosofen. Han lämnar folket vapen endast då han lärt det att betjäna sig däraf. En blott och bar förklaring af de mänskliga rättigheterna, som vore tillämplig å alla åldrar, alla folk och alla moraliska och geografiska latituder på jordklotet, vore utan tvifvel en stor och vacker tanke, men det vill förefalla, som om, innan man tänkte så ädelt på andra nationers lagböcker, det skulle vara godt, om grundvalarna för vår egen vore, om inte lagda, så åtminstone öfverenskomna. Vid hvart steg, man tager bland människans rättigheter, frapperas man af det missbruk, medborgaren kan göra däraf.»

Somliga befarade, att ett sådant beslut skulle försvaga konungadömet; dessa förklaringar hade ju varit inledningen till republiken i Amerika. Åtskilliga präster kände sig illa berörda af talet om de »naturliga» rättigheterna; det vore ju från Gud i himmelrik all rätt ledde sitt ursprung. Några ville, att till förklaringen om »rättigheterna» skulle fogas en motsvarande om »plikterna». Slutligen fanns det sådana, som nog kunde vara med om en förklaring, men ville vänta därmed, tills författningen vore färdig.

Men dessa betänkligheter och argument funno ej tillräcklig resonans. Ett par unga adelsmäns och andra talares hänförelse ryckte församlingen med sig. Grefve de Montmorency yttrade den 1 aug: »Ändamålet med hvarje politisk författning och med hvarje samhällelig sammanslutning kan ej vara annat än att upprätthålla de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Folkets representanter äro då skyldiga sig själfva som vägledning, sina valmän, som ha rätt att känna och bedöma deras motiv, sina efterträdare, som ha att njuta af deras arbete och att fullborda det, andra folk, som kunna uppskatta och draga nytta af deras föredöme, — de äro med ett ord i alla hänseenden skyldiga att gifva sitt fädernesland som oundgänglig inledning till konstitutionen en förklaring om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.»

Grefve de Castellane såg i en sådan förklaring ett verkligt vapen mot det kungliga godtycket och systemet med lettres de cachet.

Nu då friheten grundlades i Frankrike, måste man följa »Amerikas stora exempel», sade en annan talare, ja, man skulle öfverträffa det. »Den hemisfär, hvari vi lefva, skall dock kanske kunna ha det företräde, att den förstår att förkunna förnuftets herradöme ännu kraftigare och låta det tala ett ännu tydligare språk.» »Det tillkommer Frankrike att gifva världen ett nytt föredöme, att skänka den en förnuftets och klokhetens lagbok, som kan bli beundrad och efterliknad af de andra folken.»

När nationalförsamlingen den 4 augusti var på det klara med att revolutionen segrat öfverallt, lyssnade den icke längre till de gjorda invändningarna och betänkligheterna, och som en bekräftelse på folkets seger beslöt man några timmar innan förhandlingarne om de feodala rättigheterna, att den blifvande författningen skulle föregås af en sådan förklaring om de mänskliga rättigheterna. Förslaget att bifoga en »plikternas förklaring» förkastades med 570 röster mot 433.

Flera förslag utgångna från Lafayette, Sieyès, Mounier, Target förelågo, olika till formen, likartade till grundsatserna. Efter ett afbrott, som blifvit en följd af det redan omnämnda arbetet på utredigerandet af besluten om de feodala rättigheternas afskaffande, återupptog man den 12 augusti frågan. Ett utskott på fem personer tillsattes för utarbetande af förslag till en sådan förklaring. Mirabeau blef medlem af utskottet och referent af dess förslag, till hvilket han själf ställde sig mycket skeptisk och hvars »framkastande» före den konstitution, hvars grundval den skulle vara, han energiskt afrådde. Själfva utskottsförslaget förkastades och de olika byråerna fingo i uppdrag att utarbeta nya förslag. Med ett af dessa mera till utgångspunkt än till ledning debatterade församlingen dagarna den 20 till 26 augusti och redigerade ut den berömda förklaringen paragraf för paragraf. Sättet, hvarpå denna definitiva utredigering försiggick, var verkligen i hög grad underbart och torde sakna sitt motstycke. Dessa 1200 deputerade, som omöjligt kunde komma till koncisa och klara uttryck, då de arbetade hvar för sig eller i små grupper, funno nu verkligt korta, klara, ädla formuleringar under oron och bullret af en offentlig debatt, och genom en mängd improviserade ändrings- och tilläggsförslag utarbetades på mindre än en vecka hela denna ståtliga byggnad.

Denne Mounier t. ex., som i sitt egna förslag eller i ett af honom framlagdt utskottsförslag ej kunnat komma med andra än svaga formuleringar, improviserade midt under ett offentligt sammanträde och genomdref den kraftiga formuleringen af inledningen och de tre första paragraferna. Det är icke längre advokaten Mounier isolerad och oviss om revolutionens framgång och vid arbetslampan sysselsatt att formulera ut sin egen tanke. Det är medlemmen af en mäktig grupp, som representerar en segrande nation och finner sig vara en tolk af lifvet och verkligheten.

Andra ändringsförslag blefvo med icke mindre framgång improviserade af Alexandre de Lameth, Lally-Tollendal och i all synnerhet af biskopen af Autun, den senare så ryktbare Talleyrand. Vanligen var det kärnfullhet och koncis korthet man eftersträfvade. Men understundom var det för att vinna behöflig förklaring, och då var det fakta och historiska skäl, som voro de bestämmande, icke retoriska hänsyn och smakfrågor. Den slutliga formuleringen blef ock mycket fastare och klarare än i något af utkasten.

Denna sålunda beslutade berömda och minnesvärda »déclaration des droits de l'homme et du citoyen» (förklaring om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna) var af följande lydelse:

»Det franska folkets representanter, konstituerade till nationalförsamling, hafva, i betraktande af att okunnigheten om, glömskan af eller föraktet för de mänskliga rättigheterna äro de enda orsakerna till samhällenas olyckor och styrelsernas fördärf, beslutit att i en högtidlig förklaring fastslå människans naturliga, oförytterliga och heliga rättigheter, på det att denna förklaring må kunna vara ständigt tillgänglig för alla samhällets medlemmar och oupphörligt erinra dem om deras rättigheter och plikter; på det att den lagstiftande och den verkställande maktens handlingar må hvarje ögonblick kunna jämföras med hvad som är målet för hvarje politisk institution och därför vara mera respekterade; på det att medborgarnes kraf hädanefter må kunna grundas på enkla och obestridliga grundsatser och alltid leda till författningens upprätthållande och allas lycka.

Alltså erkänner och förklarar nationalförsamlingen i det högsta väsendets närvaro och under dess beskydd följande rättigheter för enhvar människa och enhvar medborgare:

1) Människorna födas och förblifva fria och jämlika i rättigheter. För samhälleliga åtskillnader kan icke finnas annan grund än hänsynen till allmänt väl.

2) Enhvar politisk sammanslutnings ändamål är bevarandet af människans naturliga och oförgripliga rättigheter. Dessa rättigheter äro frihet, äganderätt, trygghet och rätt till motstånd mot förtryck.

3) Grundvalen för all suveränitet ligger hos nationen. Intet stånd, ingen individ kan utöfva någon myndighet, som icke uttryckligen utgår därifrån.

4) Friheten består i makten att göra allt, som icke skadar någon annan; därför har utöfvandet af hvarje människas naturliga rättigheter inga andra gränser än dem, som tillförsäkra andra samhällsmedlemmar åtnjutandet af dessa samma rättigheter. Dessa gränser kunna endast bestämmas af lagen.

5) Lagen har icke rätt att förbjuda andra handlingar, än sådana som äro skadliga för samhället. Allt hvad som icke är förbjudet af lagen kan icke hindras och ingen kan tvingas att göra något som lagen icke befaller.

6) Lagen är uttrycket för den allmänna viljan. Alla medborgare hafva rätt att personligen eller genom sina representanter medverka till dess tillkomst. Lagen skall vara densamma för alla, vare sig den beskyddar eller straffar. Alla medborgare skola vara lika inför lagen och hafva samma tillträde till alla värdigheter, platser och offentliga värf i förhållande till deras duglighet och utan annan åtskillnad än den som grundas på deras dygder och begåfning.

7) Ingen människa kan åtalas, häktas eller hållas fängslad annat än i de fall, lagen bestämmer och i öfverenstämmelse med de former den föreskrifvit. De, som begära, utfärda, utföra eller låta utföra godtyckliga befallningar, skola straffas; men enhvar medborgare, som instämmes eller gripes i öfverensstämmelse med lagen, skall ögonblickligen lyda; han gör sig brottslig genom motstånd.

8) Lagen bör endast fastställa de straff, som äro strängt och otvetydigt nödvändiga, och ingen kan straffas annat än i kraft af en lag, som blifvit fastställd och utfärdad, innan förbrytelsen begåtts, och som tillämpas på ett lagligt sätt.

9) Då enhvar människa skall anses oskyldig, intill dess hon blifvit förklarad brottslig, så skall, om det anses oundgängligt att fängsla henne, hvarje hårdhet, som icke är nödvändig för att försäkra sig om hennes person, vara strängt förhindrad af lagen.

10) Ingen må oroas för sina åsikter, icke ens för de religiösa, under förutsättning att deras tillkännagifvande icke stör den allmänna ordning, som är fastställd af lagen.

11) Rättigheten att fritt meddela andra sina tankar och åsikter är en af människans dyrbaraste rättigheter; enhvar medborgare kan alltså tala, skrifva och trycka fritt, blott med skyldighet att stå till ansvar för missbruk af denna frihet i de fall, som äro bestämda af lagen.

12) Skyddandet af de mänskliga och medborgerliga rättigheterna nödvändiggör en offentlig makt; denna myndighet är alltså inrättad till allmänt gagn och icke till deras enskilda fördel, hvilka den är anförtrodd.

13) För underhållet af statsmakten och bestridandet af förvaltningens utgifter är en gemensam skatt oundgänglig; den skall fördelas lika mellan alla medborgare i förhållande till deras tillgångar.

14) Alla medborgare äro berättigade att själfva eller genom sina representanter förvissa sig om nödvändigheten af den offentliga beskattningen, att fritt samtycka därtill, att öfvervaka dess användande och bestämma dess belopp, fördelning, sättet för dess uppbärande och dess fortvaro.

15) Samhället har rätt att fordra redogörelse af hvarje offentlig tjänsteman för hans förvaltning.

16) Ett samhälle, inom hvilket skyddet af dessa rättigheter icke är betryggadt och statsmakternas åtskillnad icke är bestämd, har ingen författning.

17) Då äganderätten är en okränkbar och helig rätt, kan ingen beröfvas den, utom i de fall då en lagligt konstaterad tvingande hänsyn till allmänt gagn otvetydigt fordrar det och under villkor af ett rättvist och på förhand bestämdt skadestånd.»

De mänskliga och medborgerliga rättigheternas förklaring. (Gravyr och teckning af Niguet d. y.)

Fastän inspirerad af en monarkiskt sinnad nation och redigerad af monarkiskt sinnade deputerade, var dock denna förklaring nästan fullständigt republikansk. I densamma är nämligen icke det minsta tal om kungligheten, icke den minsta antydan om konungamakten eller ens om nyttan af monarkin. Tvärtom är allt i densamma antimonarkiskt. Först och främst genom själfva faktum af en sådan förklarings tillvaro, af dess amerikanska ursprung, af att dess formulering är resultatet af en nyligen fullbordad republikansk revolution, som afgått med seger. Vidare och i all synnerhet genom dess proklamerande af nationens fullmyndighet, att den styr sig själf icke endast faktiskt, utan ock rättsligen.

I en punkt är dock, säger Aulard, förklaringen icke republikansk. Det är i fråga om samvetsfriheten. I inledningen åberopas det högsta väsendet. Man gjorde det hufvudsakligen af följande tre skäl: Nästan alla den tidens fransmän voro, äfven om de måste anses som kristendomens motståndare, dock alltid deister. Den stora massan af folket utgjordes ännu af uppriktigt troende katoliker. Den mystiska formuleringen var slutligen priset för prästerskapets samverkan vid förklaringens affattande.

Nationalförsamlingen hade visserligen icke varit hågad att förklara katolska religionen vara statsreligion. Men å andra sidan var man ingalunda benägen att likställa öfriga religioner med densamma. Utan att riskera motsägelse kunde man från talarestolen framhålla det passande och lämpliga i att ha en dominerande religion och att framställa den katolska som grundad på en så ren moral, att den borde intaga första platsen. Därför proklamerade man icke heller en fullständig samvetsfrihet, utan inskränkte sig till att förkunna tolerans.

Mirabeau uppträdde med stor vältalighet mot denna »tolerans» : Jag vill icke predika tolerans. Den mest obegränsade religionsfrihet är i mina ögon en så helig rätt, att själfva ordet 'tolerans', som skulle vara ett uttryck för densamma, synes mig på sätt och vis innebära ett tyranni, emedan befintligheten af en myndighet, som har makt att tolerera, innebär ett attentat mot tankefriheten redan därigenom att den tolererar och sålunda lika väl skulle kunna underlåta att göra det.» Och det var måhända äfven Mirabeau, som i pressen uppvisade, att paragraf 10 skulle kunna berättiga ett förbud för icke katoliker att offentligen begå sin gudstjänst.

Denna de mänskliga och medborgerliga rättigheternas förklaring kan betraktas från en dubbel synpunkt, en negativ och en positiv, såsom förstörande en förfluten tid, som uppbyggande en framtid. I våra dagar är man mest hågad att betrakta förklaringen från den sistnämnda synpunkten, d. v. s. såsom Frankrikes politiska och sociala program från och med 1789.

Revolutionens män däremot betraktade förklaringen företrädesvis från den förra synpunkten, såsom en notifikation om det gamla systemets frånfälle och som en skranka mot detta gamla systems eventuella återupprättelse, alldeles på samma sätt som amerikanarne hade uppbyggt sin rättighetsförklaring som ett bålverk mot engelska konungen och despotismen.

Den andra synpunkten eller förklaringen betraktad som ett program för det blifvande samhällets organiserande lämnade nationalförsamlingen gärna i halfdunkel, ty den borgerliga regim man stod i begrepp att upprätta innebar delvis en gensaga däremot.

Grundsatsen om likhet i rättigheter innebar, för att endast hålla sig till denna grundsats' politiska konsekvenser, demokrati och allmän rösträtt, men man införde rösträtt med census.

Grundsatsen om nationens suveränitet fordrade republik, och man bibehöll monarkin.

Hvilka dessa konsekvenser rätteligen voro, märktes icke af den stora massan, men väl af de bildade, af nationalförsamlingens medlemmar, och det var därför, som på sina håll bland de borgerliga tvekan rådt om lämpligheten af en sådan förklarings affattande. Men när den en gång väl var gjord, öfverhöljde man den med en »slöja», för att begagna tidens uttryckssätt. Det fanns icke heller till en början något organiseradt parti, som kräfde en omedelbar tillämpning af förklaringens grundprincip, hvilket innebär att det till början icke fanns något republikanskt eller demokratiskt parti.

Men när konungens fel slitit sönder »slöjan», när fördraget mellan nationen och konungen blifvit definitivt brutet, dref erfarenheten fransmännen till en tillämpning af förklaringens konsekvenser i form af demokrati och republik.

De ekonomiska och sociala konsekvenserna blefvo i ännu högre grad och ännu mycket längre beslöjade än de politiska, och äro det måhända delvis ännu i dag.

Man aktade sig sålunda väl för att tillämpa alla grundsatser och draga ut alla konsekvenser. I själfva verket inskränkte man sig till att legalisera hvad folket gjort, att sanktionera de gjorda förstörelserna och de vunna vinsterna. En första ekonomisk och social revolution hade genomförts eller skulle genomföras genom upphäfvandet af den feodala egendomen, utplånandet af förstfödslorätten, försäljning af nationalegendomarna, genom en mindre orättvis organisation af och fördelning af egendomen.

Fransmännen i allmänhet voro tillfredsstälda med denna revolution och sågo icke längre, emedan de mest skriande af deras lidanden blifvit stillade. Det var först, när andra lidanden, utgångna från de nya förhållandena, gjorde sig kända, som kraf framställdes på att man skulle fullständigt draga ut konsekvenserna af rättighetsförklaringen. Och då det var ett mindretal, som var verkligt lidande — stads-arbetarne, som bragts i nöd och elände genom de ekonomiska förhållanden, som voro en följd af de långvariga krigen — var det endast ett fåtal, som kom med dessa sina kraf och som försökte resa sig. Babeuf predikade kommunism, som den tidens socialism hette, och då han ej representerade mer än en minoritet, blef han lätt besegrad.

När man nu för tiden läser om 1789 års förklaring, skulle man kunna vara benägen att fråga, om densamma verkligen förmått att på den tidens sinnen utöfva den påverkan, som tillskrifvits den. Men det säger sig själft, att när sådana satser, som t. ex. de i paragraferna 1, 6, 10 och 12 (se ofvan sid. 161-62) kunna högtidligt proklameras midt i ett samhälle, där feodalismen ännu råder och där konungafamiljen betraktar sig som landets ägare, måste det på sinnena verka som en fullständig revolution. Men det torde också vara visst, att 1789 års förklaring aldrig skulle kunnat ha den verkan, som den senare haft, om revolutionen stannat vid denna den borgerliga liberalismens trosbekännelse.

Men revolutionen gick längre. Till en början genom den konstitution, som blef färdig 1791. Vid denna var fogad en inledning, till hvilken vi komma längre fram. Den har ofta blifvit förväxlad med denna förklaring. Den var som en öppen utmaning slungad rakt i ansiktet på ett Europa ännu försänkt i själfhärskardömets och feodalismens mörker. Bekräftad, förstärkt och förblandad med denna inledning, blef denna de mänskliga och medborgerliga rättigheternas förklaring under republikens krig för folken en tändande gnista och senare en framstegslösen för alla Europas nationer under det nittonde århundradet.

Med besluten af den 4-5 augusti och följande dagar samt antagandet af oftanämnda förklaring har revolutionens karaktär blifvit oåterkalleligen fastslagen.

Finansiella svårigheter.

Arbetet på författningen är ock påbörjadt. Men tomheten i statskassan har blifvit fullständig, och Paris lider under bristen på bröd.

Dessa trenne saker gå i spetsen under augusti och september månader. Debatterna om författningen väcka till lif många irriterande frågor. En i synnerhet har förmåga att väcka lidelserna; det är frågan om veto: debattörerna på kaféer, klubbar och inom distrikten göra en förfärlig affär däraf. Man kan således se dessa tre spöken, statsbankruttens, vetots, hungersnödens, på en gång resa sig inför parisarnes ögon.

Tre dagar efter natten den 4 augusti anmälde Necker, som återinträdt i regeringen den 17 juli, helt bedröfvad till nationalförsamlingen, att skatterna inflöto mycket dåligt.

Annat var ju icke heller att förvänta. Numera kunde man ju icke längre tillgripa det gamla systemets afskyvärda metoder att pressa ut pengar ur bönderna och låta dem betala det mesta. Dessa å sin sida voro föga benägna att klämma fram med något och bidade en rättfärdigare skattefördelning. De rika hatade revolutionen och aktade sig skadegladt att betala.

Necker begärde en handräckning så anspråkslös som möjlig, på det att man skulle kunna draga sig fram en à två månader. Helt försagdt inskränkte han sin begäran till ett tillstånd att få upptaga ett lån på 30 millioner.

Nationens frigörelse hade icke kunnat försiggå utan kolossala kostnader eller oreda i affärerna. Utgifterna växte alltjämt och räntorna på statsskulderna voro förfallna eller förföllo. Hofvet hade sköflat och slösat förut, nu började äfven folket delvis göra detsamma. Staden Paris hade lagt beslag på en del af statens resurser, lät staten bl. a. bära omkostnaderna för de sädesinköp, som den skriande nöden tvang till. Samtidigt voro inkomsterna såväl för städerna som för skattkammaren minskade. Redan förut hade bristen förefallit kolossal, hvad skulle den nu icke vara efter alla dessa omstörtningar och oro.

Ett lån på 30 millioner kunde ej vara annat än en munsbit och stod i ett uppenbart missförhållande till den af Necker antydda finansiella förlägenheten. Men han vågade helt visst icke begära mer, han visste hvilken motvillighet, hvilka förutfattade meningar besjälade nationalförsamlingen. Det var inte heller långt ifrån, att regeringen blifvit afvisad som en besvärlig tiggare. Man drog sig för att bevilja medel, som man fruktade skulle kunna användas mot nationen. Många förskansade sig bakom riksdagsbesvären (cahiers), som förbjödo dem att votera några anslag och understöd, innan en författning vore genomförd. Andra åter hade mycket bestyr med att uttänka hvar man skulle söka en säkerhet för det nya statslånet, och då Mirabeau föreslog, att enhvar skulle som säkerhet erbjuda sin enskilda kredit, utropade hans bror, »Mirabeau-tunnan»: »Må de, som uppburit förskott, gåfvor, pensioner, återge dem till staten. Där har man säkerheten!» Markis de la Coste påstod, som Buzot hade gjort två dagar förut, att »kyrkogodsen tillhöra nationen», och utgående härifrån föreslog Alexandre de Lameth: »Låt oss erbjuda dem som pant.»

Det beslutade lånet, som skulle gå med den låga räntan 4 ½ procent, inbragte ej mer än 2,600,000 livres, och Necker måste inom kort komma igen med begäran om ett nytt lån. Denna gång på 80 millioner à 5 %. Mirabeau vänder sig nu mot dem, som vilja förlänga diskussionen. Det är en alltför trängande nödvändighet att stärka statens kredit. Helt visst har statsbristen, den dyrbara bristen varit landets räddning, fröet till dess frihet. Men sedan friheten förvärfvats, skall man då låta statsbristen fortfara? »Viljen ni mottaga en välgärning och neka att betala priset därför?»

Redan samtidigt med att Necker blottat statens misär, hade tanken på att med frivilliga patriotiska bidrag komma till undsättning tagit sig uttryck. Flera deputerade af adeln föregingo med sitt föredöme. Hänförelsen sprider sig utåt. Nationalförsamlingen mottager från alla håll erbjudanden från sådana, som vilja komma den olyckliga, skuldsatta, utblottade staten till bistånd. Borgarmilisen i Versailles öppnar en särskild subskription. En nittiofemårig soldat vill afstå sin pension på 300 livres. Officerarne i Mirabeaus regementes hålla honom skadeslös och efterlikna honom. Bland dem är de Montalembert, som afstår från den pension han uppbär för förlusten af ett öga. Domarne erbjuda sina löner och sportler.

Men det erbjudande, som väcker den lifligaste sensation, är det som göres af de kvinnliga artisterna. Den 7 september bli debatterna om de stora konstitutionella frågorna afbrutna på ett ganska teatraliskt sätt. Presidenten (grefve de Virieu) begär företräde för några medborgarinnor, som komma för att offra sina juveler åt fosterlandet. Ordförande för deputationen är bildhuggaren Moittes hustru, bland medlemmarna äro fru Vien, f. Reboul, själf målarinna och medlem af akademin, den berömde målaren Fragonards hustru och svägerska, den lika berömde Davids hustru själf dotter af en arkitekt. Hälsade af applåder inträda de »i hvita dräkter, utan smycken, utan ståt, men prydda med denna sköna enkelhet, som kännetecknar dygden, eller snarare smyckade genom frånvaron af deras juveler». Presidenten anmärker, att den franska belefvenheten fordrar, att de skola mottagas i salens midt, man skyndar att sätta fram stolar för dem. Deputeraden Bauche, som har lyckan att vara deras talman, uppläser ett tal, hvari de uttrycka sig sålunda:

»Statens pånyttfödelse skall vara nationens representanters verk, och statens befriande bör vara fosterlandskärlekens.

Då romarne erbjödo senaten sina smycken, var det för att förskaffa senaten det guld, som fordrades för att uppfylla löftet, Kamillus gjort till Apollo före Veijis intagande. De förbindelser, som äro ingångna mot statens fordringsägare, äro lika heliga som ett löfte. Statens skuld bör samvetsgrant betalas, men genom medel, som icke äro betungande för folket. Det är i sådan uppfattning, som kvinnliga artister komma för att till den vördnadsvärda nationalförsamlingen erbjuda juveler, som de skulle rodna öfver att bära, när fosterlandskärleken påbjuder deras offrande.»

En deputation af kvinnliga artister öfverlämnar den 7 sept. 1789 till nationalförsamlingens president patriotiska gåfvor. (Teckning af Bord.)

Härefter frambär den yngsta medborgarinnan ett skrin, hvari förvaras deras gåfvor, till presidentens bord. »Detta blir sålunda ett verkligt fosterlandets altare, hvarpå kvinnor offra kvinnors afgud, kärleken till prydnader.» De önskade, att deras föredöme skulle efterföljas. Det blir det med en understundom egendomligt rörande ifver. Unga flickor, unge män bidraga därvid som gällde det en välgörande handling. Bönderna i små byar, kyrkoherdar på landet insända för dem relativt betydande belopp. Som alltid voro de mest frikostiga att söka bland dem som hade minst. Några gåfvor uppgå till 15-20,000 livres. Men hvilka illusioner vid dessa uppoffringar. Det skulle ha varit storartadt, om gifvarne räknats i tusentals; de uppgingo i verkligheten knappt till några hundra. Sammanräknadt belöper sig hvad som kommer in icke till en million francs. Några ha betalt för alla. För regeringen kvarstår lika fullt det dagliga existensproblemet, och detta i en tid, då nödvändigheten att också sörja för de svältande parisarnes lifsuppehälle skulle kunnat ålägga en slösaktighet, som ginge på millioner.

Nöden i Paris var allt framgent stor. Ett flertal näringar ledo under de osäkra förhållandena. Fastän skörden varit god ute i landet och nu i september var inbärgad, var det ondt om bröd. Man trängdes utanför bagarbodarna, och efter flera timmars väntan måste de fattiga gå därifrån ofta utan att ha fått något bröd. Det rådde mjölbrist. Fastän regeringen lät köpa in spannmål utomlands och införseln af säd till Paris var premierad, saknades bröd såväl i hufvudstaden som i alla stora och små städer i Paris' omgifning. Lifsmedelstillförseln fungerade otillfredsställande, fastän lifsmedelskommittén med Bailly i spetsen arbetade dag och natt; bedrägeriet paralyserade delvis hvad som blef åtgjordt. I denna brödfråga ligger hela det gamla systemet, hela den centraliserade stat, som växt upp sedan det sextonde århundradet. I de högre kretsarna rådde den mest raffinerade, extravagantaste lyx, medan den stora, godtyckligt beskattade massan var försatt i det tillstånd, att den icke längre kunde frambringa sin föda på Frankrikes bördiga jord och i dess rika klimat.

Dessutom voro de förfärligaste beskyllningar i omlopp mot de kungliga prinsarne och hofvets högt uppsatta personer. De hade, påstods det, gjort ett nytt hungerbolag efter mönstret af det beryktade under företrädaren och spekulerade i spannmålsprisernas stegring, och dessa rykten voro blott alltför sanna, som det senare framgick af Ludvig XVI:s papper i Tuilerierna.

Värfningspatent till nationalgardet af den 10 aug. 1789.

Vetofrågorna.

Under sådana förhållanden måste jäsningen och oron vara stor i Paris, och hvarken nationalförsamlingens tillvägagående eller underrättelserna från hofvet i Versailles voro på minsta sätt ägnade att verka lugnande. Den förra tycktes ha föga förstånd på den verkliga situationen och dess kraf eller djupare känsla för folkets lidanden. Den handlade icke, debatterade blott och i all oändlighet. För Paris var det som ett åskslag, när man där fick höra att nationalförsamlingen hufvudsakligen vore upptagen af att öfverväga om kungen borde ha absolut veto eller endast suspensivt; d. v. s. rätt att alldeles förhindra eller att uppskjuta på två, fyra, sex år genomförandet af ett nationalförsamlingens beslut. För dem, som ledo af så tryckande, så dödshotande lidanden, var detta perspektiv liktydigt med förtviflan, en räddningslös dom. »Fyra år, sex år, du gode Gud, för människor, som inte visste, om de skola lefva dagen därpå.» Och i det absoluta vetot såg man en förintelse af folkets suveränitet.

»Nationalförsamlingen debatterade vetofrågan, som om den däri såge endast en strid om system och doktriner. För parisarne däremot vore det, hade de en förnimmelse af, icke en teoretisk fråga utan en kris, revolutionen stora kris och hela dess sak. Det gällde revolutionens räddning eller fördärf, dess vara eller icke vara; intet mindre.»

Men Paris ensamt hade rätt. Den 14 juli hade icke gjort några förändringar, den verklige ministern var Breteuil, drottningens förtrogne. Necker tjänade endast till skylt. Drottningens tankar gingo alltjämt i riktning af flykt, medborgarkrig, hennes hjärta var i Metz, i Bouillés läger. Bouillés värja var det enda veto som var henne till behag.

Jäsningen var stor i Paris. Palais-Royals trädgård och café du Foy voro fortfarande de förnämsta agitationshärdarna och samlingsplatserna för de oroliga andarna. Kommunen hade förgäfves sökt genom sina beslut förhindra dessa folkskockningar, men folket hånskrattar åt besluten och de utsända patrullerna samt sprider karikatyrer öfver »patrouillotismen», som skall förjaga patriotismen. Det söker efter bästa råd och lägenhet rusta sig. Så t. ex. för det i början af augusti kanoner från Chantilly till Paris.

Kanoner föras af folket från Chantilly till Paris den 9 aug. 1789.
(Gravyr af Berthault efter teckning af Prieur.)

Bland folktalarne märktes den bisarre markis Saint-Hurage med något oklara antecedentier. Han ansågs ha varit offer för en galant dam, som han gift sig med, men som, när hon tröttnade på honom, lät för några år sätta in honom på Vincennes, sedan på Chartres. Han hade nu af händelsernas utveckling lockats tillbaka från England till Frankrike. Med sin stentorsstämma, sin kolossala figur och charlataneri tillvann han sig en viss bemärkthet hos Palais-Royals folkskara. Redan den 30 augusti eller första dagen vetofrågan kom upp, och då underrättelsen härom gaf ytterligare fart åt jäsningen, hade han satt sig i spetsen för en folkskara, som ville tåga till Versailles för att lära vetoanhängarne, »de okunniga, korrumperade och misstänkta» deputerade, att taga skeden i vackra hand. Under tiden hotade man att tända eld på deras slott och lät dem veta, att tvåtusen bref blifvit för sådant ändamål utskickade till landsorten. Denna folkmassa blef skingrad, men tanken på ett tåg till Versailles blef fortfarande debatterad.

Den 31 augusti sände Palais-Royal till Hôtel-de-Ville fem deputationer, af hvilka en anfördes af Loustalot, redaktör för »Les Révolutions de Paris», som börjat utges dagen före Bastiljens eröfring och som blifvit den mest populära och spridda af alla dåtida tidningar. Syftet med deputationerna var att förmå Paris municipalstyrelse att utöfva ett tryck på nationalförsamlingen och hindra antagandet af det kungliga vetot. I Versailles bönföll folkmassan under tårar Mirabeau om att afstå från sitt försvar för konungens absoluta veto. Om kungen hade den rätten, hvad tjänade då en nationalförsamling till?

Redan nu uppstod förmodligen tanken på att det skulle vara bra att ha nationalförsamlingen och kungen inom räckhåll i Paris. Redan de första dagarna i september talade man helt öppet i Palais-Royal om att föra kungen och dauphin till Paris, och uppmanade man därför alla goda medborgare till ett tåg mot Versailles. »Mercure de France» talade därom i sitt nummer, och Mirabeau talade om att kommunen skulle tåga mot Versailles, fjorton dagar, innan det inträffade.

Men förrän vi komma dit, låt oss se något på hvad som för öfrigt passerade i september. I nationalförsamlingen fortfor man, som sagdt, att debattera frågan om absolut eller suspensivt veto; Mirabeau och Mounier förfäktade det förra. Vidare om det skulle vara tvåkammare- eller enkammarsystem. Mounier, som hämtade sina ideal från England, var för det förra.

Statens genomusla affärer gjorde sig ock alltjämt påminda. Den 24 september nödgades Necker åter framträda inför nationalförsamlingen och rapportera, att statens kredit inte förbättrats, utan ytterligare försämrats. — Det senaste beslutade lånet gick mycket dåligt, banker och bankirer voro i förlägenhet, oron stegrades, en betydande hjälp behöfdes, öfver en half milliard. Det kunde inte längre anstå med räntelikviderna, förskotten måste också betalas och fingo ej förnyas. Det vore bäst att slå bort alla tankar på ett nytt lån. Man finge släppa ut pappersmynt och förvandla »la caisse d'escompte» till en nationalbank. Men som ett sista försök begärde Necker en ny skatt, en förmögenhetsskatt grundad på själfdeklaration och fixerad till fjärdedelen af årsinkomsten.

I nationalförsamlingen kommer man åter att tänka på kyrkogodsen. Somliga vilja göra en början med kyrkans silfver, som det ginge fortare att förvandla till pengar. Man vågar dock ej fastslå det i form af lag, utan nöjer sig med att rikta en uppmaning till biskoparne, kyrkoherdarne, kapellen, klostren etc. att öfverlämna sitt silfver.

För ett ofördröjligt antagande af Neckers förslag ingriper Mirabeau med energisk vältalighet. Att redigera ut dessa förslag i en noga bestämd formulering tar dock några dagar. Men innan dess inträffar en ny kris, närmast förorsakad af ett regementes ankomst till Versailles.

Hofvets planer på flykt.

Tidigt hade drottningen varit medelpunkten för hofvets alla komplotter. Man hade länge förberedt en konungens flykt till Metz. Men för att en sådan plan skulle kunna sättas i verket, erfordrades åtskilligt. Det behöfdes trupper och det behöfdes pengar.

Trupper. Det fanns omkring aderton regementen, om hvilka hofpartiet gjorde sig stora illusioner, på den grund att de ännu icke aflagt medborgareeden.

Om disciplinens upplösning i allmänhet inom armén får man en föreställning af Axel v. Fersens bref till sin far från Valenciennes den 3 september: »Många regementen ha gjort myteri, på sina håll har man t. o. m. burit hand på sina chefer. I vår garnison har det ännu icke inträffat, men under tre dagar ha soldaterna brutit sig ut från kasernerna och staden och varit ute på landsbygden och svirat samt där begått förfärliga öfvergrepp. Tredje dagen skulle de ha sköflat och tändt eld på staden, om man inte låtit slå generalmarsch, och med borgarmilisens tillhjälp återställde vi sedan lugn och ordning. Det märkligaste är, att samma sak försiggått i nästan alla garnisoner och att öfver hela riket varit liknande upplopp.»

Redan i slutet af juni och juli klagade Fersen öfver, att man icke kunde vara säker på den franska soldaten och att man var tvungen att använda utlänningar så mycket som möjligt. Alla band voro brustna; lydnaden hade försvunnit ur arméerna.

I all synnerhet satte hofvet sitt hopp till den armékår, där Bouillé lyckats så väl upprätthålla disciplinen och som var förlagd till Metz. Detta var en orsak, hvarför man kommit att välja Metz som lämplig tillflyktsort för konungen. En annan anledning till valet af denna stad var dess läge i närheten af gränsen. Men för att uppnå denna befästa ort, där man trodde sig i säkerhet, fordrades en talrik eskort under vägen. Hur finna en sådan?

För sådant ändamål blef regementet Flandern inkalladt till Versailles. Dessutom kunde man i främsta rummet påräkna lifdrabanterna. Äfven om många af denna kår blifvit vunna för revolutionens idéer, så voro dock ännu de flesta kungen tillgifna och af vördnad för honom hade regementet behållit den hvita kokarden. Vidare funnos schweizergardet och en jägareskvadron. I garnison i Versailles lågo också dragoner, men dessa hade folket förstått draga öfver på sin sida.

För en resa under vapen genom en del af Frankrike kunde den sålunda disponibla styrkan emellertid icke anses tillräcklig. Pengar hade man icke heller i tillräcklig mängd. Man sökte skrapa ihop från flera håll. Den 21 september befallde kungen, att hans silfverservis skulle sändas till myntet, drottningen offrade också sin, som var uppskattad till ett värde af 600,000 livres. När dessa offer blefva kända, blefvo somliga rörda, andra betraktade det som en bisarr tillgjordhet. I nationalförsamlingen trodde man för ett ögonblick, att det var fråga om en patriotisk gåfva, och drog sig också för att mottaga den. Den kungliga servisen hade nämligen ett utomordentligt stort konstnärligt värde och var ett verk af mycket framstående artister. Det vore därför en vandalism att smälta ned den. Fastän Mirabeau förklarade sig inte ha så lätt för att ömka sig öfver de stores porslin, beslöt man sig för att be kungen behålla sin servis. Det gjorde han likafullt inte; den var afsedd till respengar.

Regementet Flandern mottages i Versailles på bästa upptänkliga sätt. Officerarne bli föreställda för den kungliga familjen, få tillträde till drottningens spelparti och bli af lifdrabanternas officerare inbjudna till en storartad förbrödningsbankett. Dit bli ock officerarne från nationalgardet, jägarne, schweizergardet inbjudna.

Till festlokal upplåtes den s. k. operasalen i Versailles slott, fastän densamma eljest i följd af den dyrbara belysningen mycket sällan kommer till användning. Här dukas hästskobord med inalles 300 kuvert. I den bländande belysningen från ljuskronorna, vid tonerna från en dubbel orkester af mässingsinstrument stiger blodet åt hufvudet och känslorna svallade öfver. Logerna äro fyllda af nyfikna. Soldater visa sig på amfiteatern; vid desserten låter en gardeskapten dem stiga upp på scenen. Man dricker skålar för konungen, drottningen, konungafamiljen, men skålen för nationen underlåtes alldeles eller blir enligt en uppgift föreslagen, men afvisas. En hofdam underrättar drottningen om den festliga stämningen. Konungen återkommer från jakten, drottningen föreslår honom att göra henne sällskap till salen. Drottningen är strålande. Hon erinrar sig sin mor och hennes hyllning af ungrarne, ett minne som alltid följer henne och som alltid inger henne illusioner. Hon för tronarfvingen vid sin hand, tar honom sedan på sin arm och går med honom rundt borden, ett föremål för rörda blickar och en gränslös hänförelse. Officerare och soldater draga sina värjor. Man höjer nya lefverop och tömmer nya skålar; vinet flödar rikligt ånyo. Deras majestäter draga sig tillbaka; det är på hög tid: festen håller på att öfvergå till formliga orgier. Gästerna ragla och sladdra på målet. Orkestern, som förut på begäran spelat Grétrys »O Richard, ô mon roi, l'univers t'abandonne!», uppstämmer nu ulanmarschen. Denna krigiska musik kunna icke de upphetsade sinnena stå emot, officerare och soldater löpa till storms mot logerna, liksom vore de vallar; för att elda upp dem blåsa trumpeterna signal till anfall. Därpå sprida gästerna sig på terrassen, marmorgården och hänge sig åt tusende larmande galenskaper. Det betänkligaste var, att flera refvo af nationalkokarden, trampade den under fötterna och anlade i stället den hvita.

Lifdrabantsbanketten den 3 okt. 1789. (Efter en samtida kolorerad gravyr.)
Den franska underskriften är af följande lydelse: »Lördagen den 3 oktober 1789 hade lifgardet i Versailles fest för regementet Flandern, schweizarne, dragonerna och nationalgardet etc. etc. Festen blef mycket glad, och officerarne bytte kläder med grenadjärerna och soldaterna. Vid 4-tiden hade en kapucinmunk sin väg i närheten af operasalen, där festen gafs. Två af lifgardet buro honom på sina axlar in bland de församlade. I sin munterhet lät man honom hugga in på champagnen och sjunga. Sedan gjorde officerarne en insamling för den gode patern. Den uppgick till 200 francs. Därpå återvände han till klostret väl undfägnad och med fickan full med pengar.»

Banketten upprepades två dagar senare i Manegen med ännu flera gäster, ännu mera oväsen och skandaler. Deras uppträdande på gatorna och deras tal väckte den största förargelse i Versailles.

Obehagliga rykten kommo sedan ännu mer i omlopp rörande hofvets komplotter, officerarnes bravader och den ogunst, hvari allt, som hade nationell karaktär, stode vid slottet.

I Paris känner förbittringen inga gränser. Kontrasten mellan dessa fester i Versailles och folkets nöd och svält, kan ej annat än verka upphetsande. Bagarboddörrarna äro en förfärlig klubb. Där tror man, att nöden är tillkommen på konstlad väg, är uttänkt af hemliga konspiratörer. Raseriet vänder sig också mot drottningen; det är hon som har inspirerat till skymfen mot de nationella färgerna; hon är själen i de komplotter, på hvilka dessa orgier äro ett tecken. Hon är konstitutionens fiende och hellre än att låta detta af henne förbannade arbete bli fullbordadt, skulle hon lämna Frankrike i Österrikes våld. Kungens dröjsmål att godkänna 4 augusti-besluten, rättighetsförklaringen och de beslutade författningsparagraferna berodde på hennes intriger. Monarken måste ryckas fri från detta fördärfliga förmynderskap, en regent borde kanske utses.

Sinnena, som sålunda uppfyllas af misstro, rikta sina beskyllningar äfven mot kommunalrepresentanterna och till och med mot nationalgardet; man talar om att man borde göra sig af med »denna farliga aristokrati på trettiotusen beväpnade män midt bland åttahundratusen vapenlösa». Den allmänna misstänksamheten upphetsas ännu mera, då oförsiktiga ungdomar visa sig på gatan med en ny kokard, en svart kokard! Folket sliter af dem detta hemlighetsfulla föreningstecken, eller skockar sig omkring dem och hotar att hänga dem. Sedan några dagar har marschen mot Versailles blifvit en fix idé. Söndagen den 4 oktober väckes ytterligare förslag därom i Palais-Royal. Förstaden St. Antoine har allting redo för sin del. Följande dag skall man taga hämnd på lifdrabanterna för skymfen mot nationalkokarden.

Samtidigt med nödens och dyrtidens förvärrande hade hallarne i Paris börjat täfla med Palais-Royal som agitationshärd. Månglerskorna i hallarna voro ryktbara för sin pittoreska grofkornighet och hade alltid spelat en politisk roll. De harangerade prinsar och ämbetsmän, på dem kunde man se, om folket var vid godt eller dåligt humör, och de voro dess språkrör inför dagens hjältar. Härom året hade man sett dem med skrän och hån för somliga, med buketter till andra demonstrera för parlamenten. De första dagarna i juli hade man sett deras patriotiska bemödanden att förleda garnisonens soldater och dansa med kanoniärerna (jämför illustrationen sid. 95). Liksom café de Foy hade sina skräflande kannstöpare, hade gatukilen Saint-Eustache och Jean Goujous brunn sina skvallerkäringar, som inte sparade på sina ampra omdömen om hofvet, drottningen och ministrarne. Åh, hvilket mustigt språk får man inte höra under de stora röda parasollen, som hölja des Innocents forna benhus, som numera blifvit en vulkan. Åh, hvilka svordomar genljuda icke i alla skjul och baljor öfver tiden och mot dessa aristokratiska rackare, som med sina pengar öfverge Paris och taga med sig sina hofmästare, så att smör- och fiskpriserna sjunka. De två förbittrade torgen utgöra tyngdpunkten för en värld af skjul och bodar vid de trånga gator, hvilkas namn ange att de höra i hop med handeln, ss gatorna Stora och lilla Friperie (klädstånd), Cordonnerie, Lingerie, Poterie (resp. skomakeri, kortvaruhandel, krukmakeri). Alla dessa småleverantörer till hushållen och de som bredde ut sina tyger vid hallarnas pelare ledo grymt. Deras dagar upptogos med sökande efter bröd. Kalasandet i Versailles väcker deras afund. Där mojar man sig, emedan hofvet håller till där. Här får man fasta och svälta, emedan hufvudstadens patriotism är i onåd.

Kvinnotåget till Versailles 5 okt.

På måndagsmorgonen den 5 oktober kommer en ung flicka ut från hallarna med en trumma, som hon tagit i högvakten. Hon slår appell och skriker: Bröd, Bröd! Bakom henne bildar sig en klunga af kvinnor. Från St Antoine komma också kvinnor. De breda ut sig som en störtflod, rycka med sig dem de råka på. De först synliga äro »unga, hvitklädda, kammade, pudrade och ha en glad uppsyn». De tränga in i Hôtel de Ville, hvilket är desto lättare, som vakten icke vill strida mot kvinnor. Somliga sjunga, skratta, dansa på gården; man skulle kunna tro, att de anordnat ett lustparti. Andra rusa in i gångar och salar, under utstötande af förbannelser öfver kommunen. De förklara karlarne fega, men lofva att lära dem bättre. Komma de åt några handlingar och dokument, tända de eld därpå. Andra åter stiga upp i tornet för att ringa i stormklockan. Place de Grève är öfverfylld med män, men kvinnorna ha förbjudit dem att komma in. Vid elfvatiden störta fram en mängd ursinniga karlar med stockar, hammare, hackor. De husera i stadshuset, som vore det en stormad plats, slå in portarna till vapenmagasinen, plundra gevärskopplen, — de vilja bli beväpnade de också liksom borgarne — de kasta sig öfver abbé Lefebvre, som bar tillsyn öfver ammunitionen, komma framsläpande med honom i syfte som det säges att hänga honom; till hans lycka kommer en kvinna åt att skära af repet. Stanislas Maillard, en af hjältarne från Bastiljen, är tillstädes, han söker hindra de exalterade af båda könen att tända eld på stadshuset och tillråder dem att snarare begära bröd af nationalförsamlingen och konungen. Det är för öfrigt ett allmänt rop därpå ute på torget. Dit strömma till från alla håll skaror beväpnade med pikar, spett och käppar och tjutande: Bröd, bröd! och Till Versailles! Flockar af nationalgardet sluta sig småningom till och utstöta samma rop: Till Versailles! Lifligast äro de nationalgardister, som förut tillhört franska gardet. Lafayette lyckas icke få dem att taga reson. Dessa grenadjärer trängde in i salen, där deras befälhafvare befann sig, och en af dem sade till honom å deras vägnar: »General, kungen bedrar oss alla och er också, man måste afsätta honom, hans son skall bli kung och ni regenten, och då kommer allt att bli bra.» Tanken på ett regentskap håller på att bemäktiga sig sinnena. Generalen gick ut på torget åtföljd af dessa soldater; i fyra timmar försöker han för-gäfves att få dem på andra tankar. Hans adjutanter skynda till honom och omtala för honom, att folket håller på att bli ursinnigt på honom, att man hotar att hänga honom vid lyktstolpen.

Théroigne de Méricourt.

Ropen »Till Versailles!» bli allt omotståndligare och häftigare. Redan har en skara kvinnor gifvit sig af i förväg. Maillard är deras anförare. Han har ryckt till sig en trumma och satt sig i spetsen för dessa yrande backanter, somliga vilda, andra gladlynta, somliga åkande på kanoner, andra ridande på förspannen. Han bestämmer Champs Elysées till mötesplats. Där församla sig fyra tusen; af dem äro många arbeterskor och äfven många butikskvinnor, blandade med en mängd från den galanta världen. Två, tre, stolta amasoner som t. ex. den vackra flickan från Liège Théroigne de Méricourt rida utanför lederna och tjänstgöra som adjutanter. Åtta, tio trummor gå främst. Med kvinnotåget följa skaror af egendomligt beväpnade män. Hvilket egendomligt korståg! De åtföljas af ett kompani af Bastiljens volontärer, som med den tappre Hutin i spetsen ha på morgonen lyssnat till uppmaningarna från en hotfull människomassa och lagt ned sina vapen och lämnat sina poster. Under vägen tvinga kvinnorna fortfarande liksom de gjort i staden andra att godvilligt eller motvilligt sluta sig till dem. De bulta på portarna, tvinga till och med flera förvirrade fina damer att stiga ur sina ekipage för att i regn och smuts fullfölja pilgrimsfärden till Versailles. De hejda alla resande, alla kurirer, på det att icke deras ankomst skall bli bekant och Sèvresbron afspärras. Maillard håller dessutom efter dem. Han lyckas rädda Chaillot från plundring, hvarigenom expeditionen skulle lockats att vika af från sitt mål. Han hejdade dem, lät dem ordna sig på tre leder och föreställde dem, att man icke finge lägga i dagen några fientliga afsikter, utan bevara en glad uppsyn. Han lät kanonerna och männen bilda arriärgardet, så att man till en början endast såg kjolarna. De börja åter sin marsch under af sjungande af »Lefve Henrik IV». Folket skyndar till från alla håll under vägen och ropar: »Lefve parisiskorna!» Sèvresbron var fullständigt obevakad, och de passera den.

På slottet i Versailles var man okunnig, om hvad som försiggick i Paris, och det är icke en af de minsta egendomligheterna vid dessa tilldragelser, att ministrarne ha en så dålig polis. Ludvig XVI var på jakt. Underrättad återkom han i galopp. Regeringens första tanke var att låta kungen och den kungliga familjen lämna Versailles. Men på hvilket sätt? Som flyktingar? Skulle man taga till reträtten för några kvinnor? Konungen är tveksam. En sådan afresa fordrar tillrustningar. Den kan inte ske ögonblickligen; det är redan bra sent.

Kvinnornas tåg från Paris till Versailles den 5 okt. 1789.

När man ser dessa kvinnor vid fyra-tiden rycka fram från avenyn ut på place d'Armes, kom hela staden i rörelse. Lifdrabanterna blåste till uppsittning, soldaterna af regementet Flandern ställa upp sig på torget, men de veta icke riktigt, hvilken hållning de skola intaga gentemot denna ovanliga armé, denna armé af kjolar, som förefaller mer larmande än egentligen fruktansvärd. De låta dem komma alldeles inpå sig. Allt var föröfrigt anordnadt för att förvända synen och förvirra trupperna. Många karlar, som smugit sig in bland de första skarorna, hade varit nog förtänksamma att kläda ut sig till kvinnor.

Nationalförsamlingen är icke mindre öfverrumplad än konungen. De flesta deputerade voro icke invigda i hemligheten. Mirabeau, som var en af dem som voro underrättade på förhand, hade vid ½ 12-tiden närmat sig presidenten och hviskat till honom: »Mounier, Paris tågar emot oss. Föregif illamående och gå upp till slottet och gif dem en vink därom. Säg, om ni så vill, att ni har det från mig. Men det är inte en minut att förlora.» — »Paris tågar mot oss?» svarade Mounier. »Nå ja, så mycket bättre. De få väl döda oss alla, alla hör ni. Det kan endast vara till fördel för republiken.» — »Herr president, det är en vacker fras.» —Under denna dialog öfverlägger nationalförsamlingen angående konungens »undvikande, tvetydiga och insidiösa» svar på nationalförsamlingens begäran om godkännande af vissa författningsparagrafer, och man hade just beslutit, att en deputation skulle afgå för att begära af monarken hans antagande utan alla förbehåll, då medborgarinnorna från Paris begära företräde. Man beviljar det åt ett visst antal. Maillard för deras talan:

Vi ha kommit för att begära bröd och på samma gång lifdrabanternas bestraffning. Aristokraterna vilja, att vi skola dö af svält. Må en deputation uppmana lifdrabanterna att anlägga nationalkokarden och ge en upprättelse för den skymf, som tillfogats denna kokard. (Han far ut häftigt mot dem som buro de svarta kokarderna, drog fram en kokard, som han påstod sig ha slitit från en aristokrat, slet sönder den med raseri och trampade på den. Talaren låter undfalla sig uttryck, som ådraga honom en uppmaning från presidenten att iakttaga skyldig vördnad för nationalförsamlingen. »Alla som vilja vara medborgare, tillägger presidenten, kunna vara det så mycket de behaga, men man har inte rätt att tvinga dem till det.») Maillard fortsätter. Det finns ingen, som icke bör vara hedrad af titeln medborgare (Dittills brukade deputationer tilltala församlingen med Messeigneurs, och den tog illa upp, när den helt enkelt tilltalades messieurs. Då måste den känna sig så mycket mer stött, när den fick höra sig benämnd af Maillard medborgare.) och om det i denna vördnadsbjudande representation finnes någon medlem, som tror sig kunna bli vanhedrad däraf, bör han genast uteslutas. — Salen genljuder af applåder och en mängd röster upprepa: »Ja, ja, alla böra vara det, vi äro alla medborgare!»

Flera deputerade utropa att ryktena om konungens lifdrabanter äro ett smädligt förtal; samtidigt lämnar man å deras vägnar till Maillard en nationalkokard. Han visade den för kvinnorna som omge honom som en pant på dessa officerares fredliga afsikter, och alla kvinnor ropa genast: »Lefve konungen! Lefve lifdrabanterna!» Jag långt ifrån delar alla de misstankar, som uppröra sinnena, säger Maillard, men jag tror det det vore nödvändigt för fridens och lugnets skull att uppmana hans majestät att skicka bort det regemente, som under denna nöd ökar de allmänna olyckorna?

Församlingen tillmötesgår Maillard, den skickar till konungen en deputation med sin president Mounier i spetsen. Deputationen stannar borta tre timmar. Dr Guillotin kommer ensam tillbaka. Han medför ett svar från monarken, att han, rörd öfver sin goda stad Paris' olyckor, gifvit befallning om fri spannmålstillförsel. Nationalförsamlingen afger ett dekret i samma syfte. Dekret och svar öfverlämnas till medborgarinnorna. Slutligen återinträder Mounier i salen medförande konungens godkännande utan några förbehåll af rättighetsförklaringen och författningsparagraferna.

Hvad har försiggått under mellantiden? Gevärsskott ha aflossats. Kvinnorna, som till en början visat sig ensamma vid slottsgrindarna, hade enträget påyrkat att få tillträde till konungen. Fyra fingo det. Efter en audiens hos ministern för Paris, de Saint-Priest, blefvo dessa fyra delegerade införda i rådssalen. Bland de delegerade var en vacker sjuttonårig flicka, som hette Marguerite Chabrey. Bland andra yrken, som ej längre buro sig, var äfven hennes - träskulptur, i synnerhet för kyrkliga ändamål. Hon lifnärde sig då med att sälja blommor i Palais-Royal-kvarteret och gick där under namnet Louison. Hon skulle föra ordet inför konungen men kunde blott framstamma: bröd! och föll afsvimmad. Konungen blef rörd och lät bringa henne hjälp. Då hon vid bortgåendet ville kyssa hans hand, omfamnade han henne faderligt. »Ni böra känna mitt hjärta», sade konungen till dem, »jag skall ge befallning om, att man hopsamlar alla lifsmedel i Versailles och lämnar åt er.» Kvinnorna syntes mycket belåtna. Men återkomna till sina kamrater, rönte de ett mycket dåligt mottagande, beskylldes för att ha låtit muta sig, att fara med lögn. En ny audiens begärdes hos konungen, som gick in på att öfverlämna en skriftlig order att ditforsla säd från Senlis och Lagny; ordern fortskaffades genast af några kvinnor till Hôtel de Ville i Paris.

Men själfva folkmassan lät icke afväpna sig häraf. De pikbeväpnade tycktes ha andra afsikter och hade milisen i Versailles på sin sida. Lifdrabanterna hade suttit upp framför slottsgrinden. De lifdrabanter som ej begåfvo sig dit i samlad trupp, utan en och en, förföljdes med hyssningar och hotelser, fingo efter sig smuts och stenar. Man sköt till och med efter dem. Regementet Flandern, som man räknat så mycket på, blef till ingen nytta. Dess soldater hade blifvit borttokade af kvinnorna och hade som svar på deras frågor, om de verkligen skulle skjuta, stoppat laddstakarna i gevärspiporna, för att visa att gevären icke voro laddade. »Vi ha visserligen druckit lifdrabanternas vin, men vi tillhöra lika fullt nationen.» Dragonerna, som voro på förhand vunna för folkets sak, gingo nu fullständigt öfver.

Kungen själf och det militära befälet bidrogo mycket till den allmänna förvirringen. De visste icke hvad de ville. Slottet skulle försvaras, men utan strid. Regementena och milisen voro utan ammunition. Lifdrabanterna tycktes endast stå uppstälda för att mottaga anfall. Alla vänta. På hvad? Hofvet fruktar tydligen att företaga något som kan tjäna till förevändning för ett angrepp på slottet, men det är just detta som kvinnorna tyckas söka framkalla genom sina skymford mot lifdrabanterna. En karl med dragen sabel tränger sig in mellan deras led. F. de Savonnières och ett par andra lifdrabanter sätta efter honom. Han tar sin tillflykt till milisen under ropet: »Skola ni låta mig mördas?» Någon lägger an på de Savonnières, och han får ett skott i armen. Det är liksom en signal. Från alla håll skynda till karlar och kvinnor beväpnade med pikar. Man slår generalmarsch. Milisen skyndar dit med två kanoner, som den riktar mot lifdrabanterna. Konungen, som blifvit underrättad om den öfverhängande konflikten, skickar genast en order till lifdrabanterna att draga sig tillbaka till sin kasern, hvilket sker icke utan fara för dem. Milissoldater begagna sig af tillfället att fegt lossa af en salfva på skvadronens kö. Två hästar bli dödade. Ett par af lifdrabanterna besvara anfallet och skjuta af sina sadelbomspistoler. Kriget är nu förklaradt.

Klockan är nu 8. Mörkret gör allting mer oroväckande. Förskräckt låter hofvet i den största förvirring kontraorder följa på kontraorder.

Man kommer att tänka på, att lifdrabanterna skulle kunna bli instängda i sin kasern; det vore kanske klokare att låta dem kampera ute i det fria, men ur synhåll. Man låter dem förflytta sig slutligen till trädgården bakom slottet. En del skall senare till och med detacheras till Trianon och Rambouillet. Man tillråder konungen att draga sig tillbaka dit eller åtminstone sätta drottningen i säkerhet där. Man gör också ett försök att förvissa sig om möjligheten af den kungliga familjens affärd. Men milisen vägrar att släppa fram de kungliga ekipagen, när de komma framkörande. Den kungliga familjen är så godt som fånge.

Slutligen bringar en af Lafayettes adjutanter konungen underrättelse om, att Lafayette med sin kår är under anmarsch. Konungen resignerar och afvaktar.

Vi lämnade Lafayette utanför Hôtel de Ville sökande dämpa sina grenadjärers otålighet. Slutligen måste han ge vika, och vid fyratiden begärde han af kommunen en skriftlig order. När han visade sig med denna order i sin hand, höjdes ett ofantligt glädjerop öfver hela torget. Artilleri, kärror, förspann, fanor, allt var redo. Under trumhvirflar och hällande regn satte sig dessa legioner i rörelse, hvarje kompani åtföljdes af karlar beväpnade med pikar och järnskodda käppar. Hela kolonnen skall enligt somliga uppgifter ha uppgått till 25-30,000 man. Det tog sju timmar för dem, innan de genomvåta och under ett dystert mörker äro framkomna.

Vid anblicken af Versailles kommenderar Lafayette halt, håller tal till sina trupper och låter dem förnya eden till nationen, lagen, konungen. När de äro framme, inställer han sig ensam först hos nationalförsamlingen, sedan på slottet. Konungen, som han försäkrar om den parisiska kårens trohet, anförtror honom de vaktposter, som förut innehafts af lifgardet. Till inkvarteringens ordnande och patrullernas organiserande åtgå de första timmarna. Hela Versailles genljuder af dessa tjugutusen mäns marscher och manövrer.

Nationalförsamlingen hade försökt återupptaga sina förhandlingar under denna natt. Men de deputerade drunknade bland alla dessa kvinnor och karlar, för hvilka salen tjänade till lägerplats och marketenteri. Vin och korf hade utdelats, lukten och bullret voro outhärdliga. Den konservative markis de Ferrières berättar i sina minnen, att salen var full med karlar och kvinnor, som svuro, sjöngo, åto och drucko. Biskopen i Langres tar i Mouniers frånvaro plats i ordförandestolen, men hälsas med ropen: »Ned med kalotterna; vi ska' ha en brödtaxa på 6 liards per livre och köttet till 8 sous.» Mounier kommer tillbaka med konungens accepterande af rättighetsförklaringen och hans förklaring att han aldrig tänkt aflägsna sig. — »Skaffar det bröd?» — Nationalförsamlingen återupptar diskussionen om kriminallagarna. — »Inte så långa diskussioner! Bröd! Bröd!»

Mirabeau försöker utöfva sitt inflytande på kvinnorna. Han frågar med en allvarlig uppsyn, med hvilken rätt man stör nationalförsamlingens frihet. Kvinnorna klappa i händerna, ropa bravo. Det är emellertid, som om man debatterade i en bivuak och hela debatten är endast en öfverflödig komedi. — Vid ½ 4-tiden draga de deputerade sig tillbaka. Allt sofver för ett ögonblick. I Versailles har lugnet nästan kommit tillbaka.

Genom en under sådana förhållanden mycket egendomlig vårdslöshet var slottet svagt och dåligt bevakadt; det fanns knappt som vanligt en vakt vid de olika portarna, och en grind stod till och med öppen. När det började dagas, visade sig vilda folkskaror besatta som af en fix idé och upphetsade af alla de otäcka beskyllningarna mot drottningen. De stryka omkring ingångarna och tränga lätt in på gårdarna. De kasta sig öfver en lifdrabant, des Huttes, som de finna på vakt, och massakrera honom. Hans kropp bärs genast ut och öfverlämnas åt en långskäggig karl. Denne, som bland folket går under namnet Hufvud-afskäraren (Coupe-tête), hugger af hans hufvud, som sedan sättes upp på en pik. Härunder läto de angripande bli liggande på trapporna till marmorgården liket af en af de sina, som de påstå vara offer för ett skott, som en lifdrabant skjutit från ett fönster. Under hämnderop och svängande sina pikar och knifvar rusar hela horden uppför den stora marmortrappan till drottningens våning. Schweizarne låta dem passera. Lifdrabanter skynda till och försöka hejda den tjutande massan. En af lifdrabanterna, de Varicourt, som blifvit sårad, gripes och dödas samt bäres därefter ut på place d'Armes. Det är ett nytt lik, hvars hufvud den långskäggige återigen hugger af i folkets åsyn; ytterligare ett hufvud att bära på en pik. En annan, som söker försvara marmortrappan, de Miomandre, slås ned af en af Versailles' milis och lämnas kvar död. Hans kamrater tvingas till reträtt och förskansa sig, dels i drottningens lifgardes sal, dels i schweizarnes. Massan vänder sig mot den förra salen, dörren slås in och lifdrabanterna fly in i nästa rum, där de ånyo belägras. Men de hinna ropa genom nyckelhålet till drottningens betjäning: »Öppna för oss och rädda drottningen.»

En af drottningens mest trofaste vänner och mest svärmiske anhängare var svensken Axel von Fersen. Vi få längre fram tillfälle att något närmare ingå på hans ställning till franska konungafamiljen och den ingripande roll han kom att spela i dess lif. Han hade varit, som han skref i brefvet till sin far några dagar senare, vittne till allt och bad Gud bevara sig från att någonsin åter behöfva se ett så bedröfligt skådespel som det den 5 och följande dag. Får man tro ett af Talleyrand anfördt yttrande af madame Campan, Marie Antoinettes kammarfru och förtrogna, skulle Fersen under denna dag icke ha lämnat henne ett ögonblick och till och med följt henne till hennes rum, som han lämnar förklädd, då upploppet tagit ny fart och man kunde befara att hvem som helst skulle kunna tränga in där. Han var dock icke långt borta, faran är alltför stor, och försvararne alltför fåtaliga.

Med denna i Paul Gaulots »Un ami de la reine» (»En drottningens vän») upprepade framställning af händelsernas förlopp synes dock icke fullt samstämma följande skildring, liksom det mesta af det närmast föregående hufvudsakligen hämtad från Gautiers stora arbete L'an 1789 (»År 1789»). Enligt den skildringen tycktes drottningen ha redan gått till hvila och insomnat. Kammarfruarna väcka henne nämligen i hast, sätta på henne en kjol och kasta öfver henne en kappa. Sedan flyr hon genom en lönngång till »Oeil de Boeuf». (Namn på den stora salen utanför kungens sängkammare på Versailles' slott, där de uppvaktande hofmännen inväntade kungens uppstigande (»lever»). Det var ock medelpunkten för hofskvallret och hofkabalerna. Namnet, »oxögat», hade den af det ovala fönstret i taket.) Betjäningen, som uppehåller sig där, hör henne knacka invid spisen och öppnar. Det är drottningen. Hon störtar till konungen. Denne som blifvit väckt hade under tiden i sin oro för henne sökt henne genom en annan föga begagnad lönngång under »Oeil de Boeuf». De finna hvarandra slutligen och uppsöka sin dotter, en af kammarfruarna har fört den lille kronprinsen till dem. Samtidigt har »Oeil de Boeuf» blifvit tillflykten för de i slottet kringspridda lifdrabanterna, för dem som icke velat eller kunnat förkläda sig och fly. De ha där barrikaderat för sig med allt hvad de kunnat komma åt af taburetter och skåp. De höra starka slag på dörren och en af dörrfälten krossas därvid. Det skrikes till dem: »Öppna och ned med vapnen!»

Men det är icke längre de ursinniga, som skrika så; det är befriarne, medborgaresoldaterna från Paris. Dörrarna öppnas: »Vi äro inte brottsliga», ropa de olyckliga lifdrabanterna och visa, att de ha nedlagt vapnen. Nu ha de på långt när icke samma stolta hållning som vid sina fester. De kringrännas som krigsfångar, hvilka det nu gäller att skydda. Det är på Lafayettes order. Vid första alarm har det parisiska nationalgardet skyndat till slottet och rensat marmortrappan och rummen från alla pikbeväpnade band samt bildar nu konungens skyddsvakt. Förd af dess general visar sig konungen i de olika salarna för att lägga ett godt ord för sina lifdrabanter hos deras räddares högsinthet. Han beger sig därifrån till balkongen, hvarifrån han talar och låter genom Lafayette tala till folket, och där begär Ludvig XVI ånyo nåd för sina lifdrabanter. För att visa sin underkastelse under nationen anse flera af dem icke nog att anlägga den trefärgade kokarden, utan kasta ut genom fönstren till folket sina hattar och bantler. Försoningen är gjord. I staden har man befriat de lifdrabanter, som fallit i banditernas händer och som dessa släpade med sig, misshandlade och hotade till lifvet. Nationalgardet har tagit hand om dessa olyckliga, ställt in dem i sina leder och fört dem till,»Oeil de Boeuf», utan att dock kunna förekomma att ytterligare en af dem blir skjuten. Men det är sista yttringen af fiendskap. Den lättrörliga hopen låter plötsligt ursinnets utbrott öfvergå i demonstrationer af broderskap och välvilja.

Konungafamiljen och nationalförsamlingen till Paris.

Konungen kallar på nytt nationalförsamlingen till sig i Herkulessalongen. Hertigen af Orléans befinner sig där i grå syrtut och med promenadkäpp i handen och skenbarligen mycket oberörd af allt som passerat. Endast få deputerade bege sig dit. Nationalförsamlingen föredrog att hålla sina sammanträden i sin vanliga sal. Mirabeau har sagt ifrån: »Det anstår oss icke att öfverlägga i konungarnes palats, där vår frihet ej skulle synas fullt fri och obesvärad.» Plötsligen hör man en fruktansvärd muskötsalfva. Man skyndar ut för att höra efter hvad det är. Stor nyhet! Det är glädjesalfvor, emedan Ludvig XVI nyss tillkännagifvit sin afsikt att med sin familj bege sig till Paris. Sedan morgonen har han kunnat utanför sina fönster höra ropen. Till Paris! Det var hvad hans befriare, snarare hans eröfrare ropat. Till Paris! det var den lag, Lafayette påbjöd för honom, och han kunde icke undandraga sig den. Han har återvändt till balkongen för att meddela sin förestående afresa. Drottningen å sin sida hade på Lafayettes yrkande jämte den lille kronprinsen visat sig för folket. Det kungliga ekipaget står förspändt, kortegen är färdig. Det var om detta beslut, monarken hade önskat meddela sig med nationalförsamlingen. Så snart denna får höra den oväntade nyheten, förklarar den genast på Mirabeaus och Barnaves förslag, att den icke skall skilja sig från konungen, och utser en deputation att vara honom följaktig.

När nu de beväpnade skarorna af män och kvinnor återvända till Paris, och förde med sig, som de triumferande sade, »bagaren, bagarhustrun och lille bagarpojken», var deras tåg knappt mera ordnadt än när de marscherade mot Versailles. Kvinnorna sitta grensle öfver kanonerna, på hästarna eller i flockvis på vagnar, de ha lagt beslag på alla fordon i Versailles och prydt dem med kvistar. Två hufvuden, uppsatta på pikar, föras i spetsen för hela tåget. Lifdrabanterna begära att få följa den kungliga familjen till Paris. Men för att få tillåtelse därtill, måste de finna sig i att bli omfamnade af samma kvinnor, som förut varit så ursinniga på dem, att skåla med dem för nationen, att instämma i deras lefverop. Deras hotell har sköflats och flera af dem ha blifvit beröfvade sina persedlar och hästar. De få ge sig i väg i den utstyrsel de kunna åstadkomma. För att skydda dem mot förolämpningar och som ett fredstecken byta nationalgardister ut sina schakåer och sablar mot deras hattar och värjor. I broderlig sämja rida många på en och samma häst, medborgarsoldater och kungens lifdrabanter.

De franska hjältinnornas triumferande återkomst från Versailles till Paris den 6 okt. 1789. »De återföra med sig på kvällen till Tuilerierna den kungl. familjen och den tjocke bagaren.» Samtida populär kolorerad teckning.

Ekipaget, hvari deras majestäter tagit plats vid ett-tiden, har icke kunnat sätta sig i rörelse förrän vid tvåtiden. Det är omgifvet af grenadjärer, d. v. s. dessa gamla soldater af franska gardet, som äro de verkliga segervinnnarne under dessa dagar, och två kanoner följa efter.

»Svinfamiljen återföres till stian.» En samtida satirisk teckning.

Carlyle ger följande dramatiska, färgrika skildring af denna färd:

»Af processioner har vår värld sett ej få: romerska triumfer och ovationer, kabiriska festtåg med slående på cymbaler, kungliga resor genom landet, irska begrafningar; men denna procession, som följer det franska konungadömet till dess sista hvilostad, återstod att se. Långsamt, nästan stagnerande rör den sig framåt som en strandlös sjö, men med ett brusande som Niagara, som Babel och Bedlam. (Ett gammalt hospital i London.) Ett plaskande och ett trampande, ett hurrande, skrikande, skjutande — det genuinaste stycke kaos, som blifvit sedt under dessa senaste tidsåldrar, tills hon slutligen vid mörkrets inbrott utmynnar i det väntande Paris genom en dubbel rad af ansikten hela vägen från Passy till Hôtel de Ville.

Sök uppkalla för er fantasi först ett avantgarde af nationaltrupper med artilleritränger, af pikmän och pikkvinnor, åkande på kanoner, på kärror, i hyrvagnar, eller gående, dansande, utstyrda i trefärgade band från hufvud till fot, med brödkakor uppstuckna på bajonettspetsarna och gröna kvistar i mynningen af gevärspiporna. Därnäst som den tågande arméns hufvudstyrka, femtio vagnslaster spannmål, hvilka för fredens skull blifvit lånade ur Versailles förråd. Efter dem komma små afdelningar lifgardister, alla med förödmjukad uppsyn i grenadjärmössor och omedelbart efter dem den kungliga vagnen och en rad kungliga vagnar, ty i tåget befinner sig äfven omkring ett hundra deputerade, bland dem Mirabeau — hans tankar okända. Därefter som arriärgarde Flandern, schweizarne, Cent-suisses, en annan afdelning lifgardister, banditer, alla som ej kunnat komma med i förtruppen. Emellan och ibland alla dessa massor bölja utan gräns Saint-Antoine och den menadiska kohorten — den sistnämnda särskildt omkring den kungliga vagnen, dansande i sin trefärgade utstyrsel, sjungande »alluderande visor» pekande med den ena handen på den kungliga vagnen, hvilken allusionerna gälla, och med den andra på proviantvagnarna.» — — —

Sålunda vaggar den kungliga lifbåten som ett bräckligt nötskal utan styre på sansculottismens svarta böljor.»

Konungens och kungafamiljens färd till Paris den 6 okt. 1789. (Samtida träsnitt.)

Oaktadt lefveropen för konungen och drottningen fann man försiktigheten bjuda att icke bege sig direkt till Tuilerierna, utan först till Hôtel de Ville liksom för att där afhämta sin passersedel. Kommunens trehundra representanter väntade dem där, de mottogos med tal af Bailly med flera, och konungen betygade sin glädje att komma till Paris och sitt förtroende till parisarne.

Först ganska sent anlände kungafamiljen till Tuilerierna. Palatset befann sig i mycket dåligt skick och en hel del lägenheter hade blifvit upplåtna till bostäder. Den del, som var afsedd för de kungliga, var knappast beboelig och hade icke mycket mer än tak öfver hufvudet att bjuda sina oväntade gäster.

Hvad skulle nu nationalförsamlingen göra ? Till en början fortsätter den sina sammanträden i Versailles och arbetet på författningen, som om ingenting passerat. Men slutligen måste man tänka på en förflyttning. Det var något, som skrämde flera deputerade. En mängd ledighetsansökningar — 300 på två dagar — ingingo till presidenten. Alltid är det hälsoskäl, som anföras, och det är påfallande hvad sjukligheten tilltagit, sedan frågan om en förflyttning till Paris kommit allvarligt på tal.

Mounier är bland dem, hvilka icke vill vara med i Paris, där han anser församlingens själfständighet förlorad; han vill återvända till Dauphiné, i syfte att där försöka få tillsammans provinsständerna, — dessa samma ständer, som gifvit signalen till frihet — för att nu däraf organisera en motståndskraft. Hvad som varit revolutionens räddning skulle bli dess fördärf, och hvad som påbörjat Frankrikes enhet skulle sätta den på spel, om denna rörelse vunne efterföljd af andra provinser. — Nationalförsamlingen förbjöd ock senare genom ett dekret af den 26 oktober dylika sammankallanden. På presidentstolen efterträddes Mounier af Fréteau.

Den 12 oktober fattades beslut om nationalförsamlingens förflyttning till Paris, och den 19 sammanträdde den för första gången i Paris. Men då där icke fanns någon lokal i ordning att mottaga en församling af tusen lagstiftare, fick man till en början hålla till i L'Archevêché. I början på november flyttade nationalförsamlingen öfver till Tuileriernas ridhus. Salen var här mindre än i Versailles, och åhörarne sutto på gallerierna, som blott rymde 5-600. I stället blefvo de snart ännu lifligare än i Versailles. Sammanträdena, som höllos hvar söckendag, började redan kl. 8 på morgonen.

Bland dem, som nu för en tid försvunno från skådebanan, var hertigen af Orléans den märkligaste. I drottningens och rojalisternas ögon var han ett monstrum af allt det gemenaste som tänkas kunde. Det är mycket snygga saker man i de samtida rojalistiska memoarverken får läsa om honom. Han vore en ny Katilina med alla den gamle Katilinas laster, utan att äga hans mod. Från honom utginge de mest smädliga pamfletterna mot drottningen. Han hade grymt genom bulvaner beröfvat Frankrike den säd, den ogynnsamma väderleken hade sparat. Han hade mutat franska gardet samt anstiftat alla oroligheter och upplopp i Paris; hade organiserat oktoberdagarna. Han vore med ett ord, såsom markis de la Ferrières döpte honom, ett moraliskt kadaver.

Hofvet var ju ock nu mer än vanligt mottagligt för de allra mest absurda och fantastiska historier och skvaller. Under Versaillesdagarna hade man t. ex. sett Mirabeau med dragen sabel under rocken hetsa folket till angreppet mot slottet. Hertig d'Aiguillon och de la Clos hade varit förklädda till kvinnor och varit med bland de allra värsta megärorna. Hertigen af Orléans hade varit synlig i marmortrappan midt bland allt packet. Det hade hälsat honom med konungatiteln, och han hade utpekat för banditerna vägen till drottningens våning. Somliga memoarförfattare ville dock skylla det allra mesta på hertigens »afskyvärda omgifning», sådana som Talleyrand, Mirabeau, hertig de Biron (Lauzun), vicomte de Noailles, grefve de la Marck, de drogo honom in i alla revolutionens rysligheter. Det fanns ock sådana, som hade mera omdöme och hvilka som t. ex. Malouet och Garat erkände att äfven om hertigen af Orléans och hans parti aldrig existerat, skulle man sannolikt upplefvat samma scener. Explosionen skulle ha skett på samma sätt. Orsakerna till revolutionen voro mycket mäktigare än en furstes guld. Rörelsen leddes af principer, icke af människor.

»Lönnmord.» Kolorerad teckning af engelske karikatyrtecknaren George Cruikshank och föreställer Mirabeau och hertigen af Orléans (Philippe-Egalité) i kvinnodräkt och lurande på konungen och hans familj. Men med dragen värja står Lafayette som deras skyddsvakt.

Det var Lafayette, som åtog sig att skaffa hertigen ur vägen. Genom sin kännedom om en hel mängd af hertigens intriger och hemligheter hade han ett öfvertag, som han begagnade sig af. Kungens ankomst till Paris ansågs ock ha varit ett streck i räkningen för hertigen, hvars verkliga eller påstådda planer på ett regentskap eller kanske rent af konungens detronisering därigenom grusades. Hans anhängare började ock känna sig besvikna på honom. Hans obeslutsamhet och vankelmod gjorde honom ovärdig de stora bestämmelser man drömt om för honom. Han är feg som en lakej och är inte värd allt besvär man gjort sig för honom, lär Mirabeau ha sagt. Till och med befolkningen i Paris, som förut varit så betagen i hertigen och varit van att kalla honom med fadersnamnet, slog om och blef förargad öfver att ha blifvit duperad af honom och tjänat till hans trappstege. Man drog sig nu till minnes hans laster och utsväfningar och lyssnade äfven till historierna om hans åtgöranden för lifsmedlens fördyrande etc.

Hertigen erhöll nu en politisk mission till England af tämligen obestämd natur, men i verkligheten var det en förvisning. Om hofvets känslor af lättnad och befrielse vid hans affärd och dess sätt att se ställningar och förhållanden kan man få en föreställning genom t. ex. följande utdrag ur de af madame Meri på slutet af 1790-talet utgifna prinsessan de Lamballes memoarer.

»När i Etiopiens brännheta nejder en uthungrad tiger visar sig i omgifningen af den däld, där hjordarna lugnt beta i gräset, som hålles friskt af en välgörande källa, sprider sig genast oro; herden, som darrar för sitt eget lif och för de försagda djur, som äro anförtrodda i hans vård, söker på alla möjliga sätt att aflägsna den, och om han lyckas däri, återvända lugn och ro till hans hjärta. Så var det med konungen och hans familj den stund, då hertigen af Orléans reste; det var, som om han aldrig skulle åter passera den korta hafssträcka, som skiljer England från Frankrike, eller åtminstone smickrade man sig med, att hans frånvaro skulle ge tid att återföra sinnena; att den stora massan, hvilken liksom barnen endast påverkas af hvad den har för ögonen, skulle, då den icke längre såg till något af Orléans, glömma honom och vändande sina ögon mot en familj, som så länge varit föremål för dess vördnad, återfå för densamma de känslor af tillgifvenhet och förtroende hvarpå berodde rikets upprätthållande under den af konstitutionen gifna formen.

Snart förverkligades hvad man hade hoppats; parisarne, som af naturen äro goda och känsliga, då man icke vilseför dem, återsågo med hänförelse sitt furstepar boende ibland dem. De kungliga visade sig icke offentligt, utan att hälsas med handklappningar och bevis på kärlek och vördnad. Drottningen begagnade sig af den konst att behaga, som hon fått af naturen, för att vinna anhängare. Man kunde icke utan att bli rörd se henne ständigt omgifven af sina barn: minnet af de oförrätter, som hon lidit, ökade det intresse hon ingaf. Det var, som om folket ville hålla henne skadeslös för det onda det förorsakat henne. Man delade dessa känslor mellan henne och madame Elisabet, om hvars sublima dygder alla voro samstämmiga.»

Med konungens och nationalförsamlingens öfverflyttning från Versailles till Paris afslutas hvad man skulle kunna benämna den första, den heroiska perioden af den stora revolutionen. Riksständernas sammanträdande, den kungliga seansen den 23 juni, bollhuseden, Bastiljens eröfring, städernas och byarnas resning i juli och augusti, natten den 4 augusti och slutligen kvinnornas tåg till Versailles samt deras triumferande återkomst med konungen som fånge, dessa voro de förnämsta etapperna i denna period.

Arbetet på den nya författningen.

Nu börjar perioden för en dof, tyst strid mellan det bortdöende konungadömet och den nya konstitutionella makten, som småningom konsoliderar sig genom nationalförsamlingens lagstiftningsarbeten och det lokala uppbyggelsearbetet i hvarje stad och by.

Frankrike har nu i nationalförsamlingen en konstitutionell makt, som konungen sett sig tvungen att erkänna. Men äfven om han erkänt det officiellt, ser han däri endast en usurpation, en kränkning af sin kungliga myndighet, hvars minskning han icke vill medge. Därför äflas han att tänka ut tusen små medel att sänka nationalförsamlingen och göra den stridig den minsta smula myndighet. Och ända in i sista stund skall han icke låta hoppet falla att en dag bringa till lydnad denna nya makt, som han förebrår sig ha låtit uppväxa vid sin sida.

Hvad nu nationalförsamlingen beträffar har ju historieskrifvaren en viss benägenhet att så här långt efteråt idealisera nationalförsamlingen och föreställa sig den som en korporation städse redo till kamp för revolutionen och dess grundsatser. Man måste pruta af rätt mycket, om man vill hålla sig till realiteten. Den var visst icke homogen. Kanske mer är en tredjedel var beredd att fullständigt alliera sig med konungadömet. Men å andra sidan också fanns därinom en stark majoritet af borgerliga representanter, som förstodo att väl begagna sig af händelserna för att eröfra och organisera den makt, som föll ur hofvets, det högre prästerskapets och den högre adelns hand, samt göra sin egen klass, medelklassen, till en ny privilegierad klass. Nationalförsamlingen räknade bland sig åtskilliga, som gingo målmedvetet fram i den riktningen med klokhet och en viss djärfhet, som växte hvar gång folket vunnit en ny seger öfver det gamla systemet. I nationalförsamlingen fans t. ex. det s. k. triumviratet, Duport, Charles de Lameth och Barnave, och i Paris intogo mären Bailly och nationalgardets befälhafvare Lafayette den mest framskjutna ställningen. Men bourgeoisins verkliga styrka låg i de kompakta massor, som inom nationalförsamlingen utarbetade lagarna, hvarigenom medelklassens styrelse konstituerades.

För att förstå i hvilken anda dessa organiseringsförsök af monarkin gingo under sommaren och hösten 1789, bör man komma väl i håg, att när det talas om nationen, så menas med det ordet icke hvad vi vänjt oss att därmed förstå, utan endast en del däraf, en ny privilegierad klass, den klass som man numera ofta kallar bourgeoisin.

En kung hade denna bourgeoisi visserligen ingenting emot att ha, men det skulle vara en sådan som den hade i sin hand, på samma gång han behölle nog makt för att försvara den mot demokratin. Därför beviljade den konungen rätt till veto, men endast till ett suspensivt, d. v. s. effekten däraf skulle upphöra, om de två närmast följande legislaturerna upprepat beslutet i samma form. Man kunde på detta sätt, framhåller Aulard, förebygga ett sådant — för våra ögon ändock tämligen otänkbart — fall, som det att en konung skulle taga sig före att med stöd af någon demokratisk opinionsströmning söka skaka på bourgeoisins förmynderskap, och kunna göra det med utsikt till framgång. Motståndet mot absolut veto afsåg därför inte enbart att tjäna revolutionen, det kunde icke alldeles frånkännas ett antidemokratiskt syfte. Så ville åtminstone Mirabeau se saken, när han i sitt tal den 1 sept. 1789 framställde det absoluta vetot som ett medel att förhindra bildandet af en aristokrati, lika fiendtlig mot monarken som mot folket. Konungen är, sade han, folkets perpetuelle representant, liksom dess deputerade äro dess representanter utvalda för vissa perioder. Denna »kungliga demokrati» förstod folket i Paris sig ursäktligt nog icke på; det applåderade och hvisslade. Kungen begrep icke heller en sådan politik: konungen stödjande sig på folket mot den nya privilegierade klassen, bourgeoisin, liksom han förr stödt sig på folket mot den gamla privilegierade klassen, adeln.

Konungen fortsatte att göra gemensam sak med denna döende klass, adeln, och folkets sak tycktes förväxlas med bourgeoisins till den grad, att folket i bourgeoisins och konungens tvister alltid tog parti för den förra.

Den mot tvåkammarsystemet fientliga opinionsströmningen hos folket — systemet i fråga hade först föreslagits af Mounier och konstitutionsutskottet — tjänade i grund och botten endast bourgeoisin, som bättre än Mounier förstod sina verkliga intressen och afvisade tanken på ett öfverhus, för att hålla adeln aflägsnad från den politiska skådeplatsen, men senare visst icke försummade att till sin fördel år III återuppta tanken på ett öfverhus. Den emigrerade eller fängslade adeln var då icke längre att frukta.

På samma sätt var det med lagstiftande kårens permanens, förvägrandet af konungens upplösningsrätt — dessa skenbart demokratiska åtgärder vidtogos endast för att göra konungen maktlös mot bourgeoisin.

Ett af syftena för författarne till dessas paragrafer i författningen var att hindra konungens demokratiserande och att laga, att han existerade endast för och genom nationen, d. v. s. bourgeoisin.

Om i rättighetsförklaringen den demokratiska och sociala republiken låg i sitt embryo, kan man säga, att i författningen låg en borgerlig republik i sitt embryo.

Konungen fick mycket dyrt plikta för det fel, han begått, då han svek sin politiska plikt att taga ledningen af opinionen, af revolutionen, som bebådade sin ankomst. Han var nu bragt till en förödmjukad och passiv roll, som riksdagsbesvären hvarken påfordrat eller förutsett.

Han betedde sig då på samma sätt som han redan förut gjort, såväl mot parlamenten som mot nationalförsamlingen. Han fick en attack af harm och förbittring, därpå gaf han efter.

När man den 1 okt. 1789 framlade paragraferna och rättsförklaringen till hans antagande, sade han att han skulle svara senare. Och hofvet förberedde en statskupp. Den 5 oktober lät han veta, att han endast reservationsvis antog de konstitutionella paragraferna och att han vägrade att uttala sig om rättsförklaringen. Då grep Paris in, en beväpnad folkmassa gaf sig till Versailles, och förskräckt lämnade konungen sitt godkännande utan alla förbehåll. Folket förde honom till Paris, där han nu fick residera till hälften fånge, och församlingen följde honom dit.

Nu var församlingen än en gång segrare öfver konungen, men ännu en gång tack vare folket i Paris. Numera känner den sig dock prisgifven åt denna befolknings godtycke. Hädanefter blir den lika rädd för demokratin, som för absolutismen, och däri har man förklaringen till dess svängningar än mot konungen, än mot folket.

Mot konungen utfärdas dekretet af den 8 oktober 1789, hvarigenom hans titel med den absolutiska formen: konung af Frankrike och Navarra förvandlas till fransmännens konung.

Därefter gör den af honom en konung med två ansikten eller snarare två väsenden: Ludvig med Guds nåde och genom statens konstitutionella lag fransmännens konung (10 oktober) och ställer sålunda bredvid hvarandra i en och samma formel och på ett empiriskt sätt den gamla mystiska principen och den nya rationella principen, det gamla systemet och revolutionen. Mot demokratin vädjar den till Guds nåd. Mot konungen och till förmån för den borgerliga klassen åberopar man den konstitutionella lagen. Denna motsägelse var hvad man i den tidens politiska språk kallade ett mysterium, som det icke vore patriotiskt att upplysa.

Redan innan nationalförsamlingen förflyttade sig till Paris, hade den ock medhunnit att besluta ministrarnes liksom ämbetsmännens ansvarighet inför nationalrepresentationen och skatternas beslutande af nationalförsamlingen — alltså ett par af de första förutsättningarna för en konstitutionell styrelse.

Mot kungen var riktad den nya departementala organisationen (d. 22 dec. 1789), där det icke lämnades någon plats för den centrala makten. Mot folket hade man några dagar förut voterat lagen om den kommunala organisationen.

Det har talats om denna lag, som om den skapat eller återställt det kommunala lifvet i Frankrike och vore en lag med folkliga tendenser. Det var alldeles tvärtom. Den kommunala revolutionen juli-augusti 1789 hade varit demokratisk, folket hade installerat sig som härskare på torget eller i kyrkan och där rådslagit under vapen. Lagen af den 14 dec. inskränkte denna frihet, undertryckte den kommunala demokratin, tillät medborgarne endast sammanträda en enda gång och för ett enda ändamål: nämligen att nämna municipalstyrelse och elektorer, och det var endast de aktiva medborgarne som detta var tillåtet. Det fanns icke längre ens dessa allmänna sammankomster af invånarne, som under det gamla systemets tider sammankallats här och där i vissa fall. Hela det kommunala lifvet blef lagligen koncentreradt i kommunalstyrelsen, som valdes bland de förmögnaste och efter en på census grundad rösträtt. Lagen medgaf dock de aktiva medborgarne rättigheten att sammankomma fredligt och utan vapen till särskilda möten för att affatta adresser och petitioner.

Icke för, men mot folket och demokratin var också nationalförsamlingens uppträdande i frågan om villkoren för att äga rösträtt till nationalrepresentationen. Hela behandlingen af den frågan visar i hvilken hög grad nationalförsamlingen lät sig bestämmas af bourgeoisins åskådningar. Det hade ju dock varit städernas arbetare, som tillbakaslagit eller hållit i schack de kungliga trupperna, och landsbygdens bönder, som besegrat feodalväldet. Vore det då rättvist eller ens möjligt att förvisa dem till en rättslös proletärskara. Det gjorde emellertid nationalförsamlingen, och ett af medlen var fastställande af ett censussystem.

Men detta ägde rum först efter invecklade och stormiga debatter och medförde en splittring bland revolutionens män. Hädanefter kan man spåra tillvaron af ett demokratiskt parti och af ett borgerligt, ännu visserligen utan namn och halft omedvetna. Det är från det första som elementen till det blifvande republikanska partiet skulle rekrytera sig.

Efter Bastiljens eröfring och när bourgeoisin med folkets tillhjälp besegrat denna despotism, när den trodde sig hädanefter kunna undvara folkets medverkan, framträdde tanken på att ur det politiska lifvet eliminera bort de mest fattiga af folket. Sieyès, författaren till tredje ståndets själfständighetsförklaring (se sid. 43 o. f.) tog initiativet. Han uppdrog den 20-21 juli i en promemoria en skillnad mellan de »passiva» rättigheterna och de »aktiva», de sista voro de politiska. När det gamla systemets nederlag syntes definitivt, framträdde censusprojekten officiellt i en rapport d. 31 aug. 1789 från författningsutskottet.

Den 20 oktober 1789 öppnades debatten om villkoren för att vara en aktiv medborgare, men den släpade sig fram, som om församlingen ännu blygdes för att eliminera bort detta folk, som eröfrat Bastiljen. Oroligheter i Paris, hvarvid en bagare François blef dödad under beskyllning att ockra på brödbristen, underblåste den antidemokratiska stämningen.

Den kommunala förvaltningen af Paris hade efter den 14 juli tagits om hand af de tre hundrades råd, och med lokaliserande af ett nutida kommunalpolitiskt slagord skulle man alltså kunna döpa dem till Paris »trehundra tyranner». De hade förstått rätt väl begagna sig af händelsernas utveckling till befästande af sitt välde. Sextio administratörer, tagna ur deras midt, hade blifvit fördelade på åtta byråer (för lifsmedel, polis, allmänna arbeten, sjukvård, uppfostran, fastigheter och inkomster, skatter och nationalgarde), tillvällat sig all myndighet och blifvit en betydande makt, så mycket mer som de hade för sig 60,000 man nationalgarde, tagna alla ur de välbärgade medborgarnes leder — de s. k. »bonnets à poil» (skinnmössorna) i motsats till proletärerna, »bonnets de laine» (yllemössorna). Som polismyndighet blandade sig dessa kommunala maktägande i allt: sammankomster, tidningar, kolportage, annonser, och sökte undertrycka allt hvad som syntes uppträda fientligt mot deras egna syften.

Nya lagar och reformer.

De trehundrades råd begagnade sig nu också af nyssnämnda oroligheter och mord för att hos nationalförsamlingen begära en »loi martiale» »en upprorslag», och nationalförsamlingen skyndade sig att besluta den.

Lagen förefaller onekligen mycket brutal och summarisk. Genom att på stadshuset och på gatorna hissa en röd flagg kunde en kommunaltjänsteman proklamera, att allmänna lugnet vore i fara och att denna lag skulle träda omedelbart i kraft. Alla folkskockningar, beväpnade eller obeväpnade, blefvo då brottsliga och skulle skingras medelst vapenmakt. Efter tre uppmaningar, hvaraf den sista var så formulerad: Det kommer att skjutas, må de goda medborgarne draga sig tillbaka, kunde den rekvirerade militärstyrkan ge eld på folket. Vore folkskaran obeväpnad och droge sig fredligt tillbaka före den sista uppmaningen, blefve ledarne ensamma efterhållna och kunde slippa undan med tre års fängelse. Vore folkhopen beväpnad, blefvo ledarne förfallna till dödsstraff. Hade några våldsamheter blifvit begångna, blef straffpåföljden för folkhopen densamma.

Dagen efter antagandet af denna lag återupptogs debatten om förslaget att uppställa en skillnad mellan »aktiva» och »passiva» medborgare. Nu kom det fart och lidelse i debatten, och sammanstötningarna mellan de borgerliga och demokrater blefvo ganska häftiga. Endast fem deputerade, däribland Grégoire och Robespierre, uppträdde ifrigt för allmän rösträtt. Resultatet blef slutligen det, att följande villkor uppställdes för att anses som »aktiva» medborgare, d. v. s. att äga valrätt: att vara fransman och ha fyllt 25 år, att minst ett år ha varit bosatt i kommunen, betala en direkt skatt motsvarande det lokala värdet af tre arbetsdagar, att icke vara i annans tjänst.

Bestämmandet af värdet på de tre arbetsdagarna öfverlämnades åt de kommunala myndigheterna; detta värde sattes mycket olika och blef på sina ställen satt oskäligt högt.

Enligt en statistik ett par år senare skulle af Frankrikes till 26 millioner beräknade befolkning icke fullt 4,300,000 vara aktiva medborgare.

Som villkor för valbarhet till elektorer och till de kommunala och departementala församlingarna sattes en skatt motsvarande tio arbetsdagar. För valbarhet till den lagstiftande församlingen fordrades åter en direkt skatt motsvarande värdet på en mark silfver, d. v. s. 50 livres, och dessutom ägandet af någon fastighet.

Alla andra blefvo passiva medborgare och kunde icke deltaga i primärförsamlingarne och gingo därigenom förlustiga rätten att utse vare sig elektorer eller kommunalstyrelse eller någon af de departementala myndigheterna. De kunde icke ens längre tillhöra nationalgardet.

Till de passiva medborgarne hörde judar och kvinnor. Till sociala fördomar hade nationalförsamlingen icke tagit hänsyn; den tillerkände nämligen skådespelare och bödeln rätt att utöfva politiska rättigheter. Men vid de religiösa fördomarna höll man tillsvidare fast. I december 1789 tillerkände man visserligen icke-katoliker valbarhet till elektorer och lagstiftande församlingen, men utestängde tills vidare judarne. Året därpå fingo dock de portugiska, spanska och avignonska judarne komma med bland de »aktiva» medborgarne och i september 1791 alla de öfriga.

Hvad nu kvinnornas politiska rättigheter angår, hade redan 1788 Condorcet (se sid. 43) i sin politiska och sociala reformplan fordrat, att kvinnorna skulle äga att deltaga i valet af representanter. Om än det gamla systemet höll kvinnan i slafveri i fråga om civila rättigheter, vägrade det henne icke fullständigt all politisk rätt. Kvinnor, som ägde frälsegods (fief), kunde spela en roll i fråga om valen till provinsiella och kommunala församlingar. Det var på samma sätt vid valen till nationalförsamlingen, och det fanns deputerade af adeln och prästerskapet, som blifvit valda tack vare kvinnornas röster. Redan 1789 fanns en ganska liflig kvinnorörelse, som tog sig uttryck i petitioner och broschyrer, men som tyckts ha utgått nästan enbart från kvinnorna och gentemot hvilken männen till en början iakttogo en mycket föraktfull tystnad.

Kvinnorna verkade också för sin sak i handling: de deltogo i revolutionen, till hvars framgång de medverkat, en del i salongerna, en del på gatan, några vid Bastiljens eröfring. De bidrogo till Frankrikes kommunaliserande juli 1789. Det är kvinnorna, som gjorde 5 och 6 oktober till så afgörande dagar. Pariskommunen dekorerade 1790 flera parisiskor med medaljer. Här och hvar i landsorten funnos amasonbataljoner. Kvinnorna hade verkligen varit verksamma som medborgarinnor, då Condorcet i juli 1790 åter och med vida mer kraft och glans tog hand om deras sak genom en tidskriftsartikel, som var ett verkligt feministiskt manifest och hvari man återfinner hufvudmassan af de skäl, som under senare tider anförts till stöd för kvinnornas berättigade anspråk på rösträtt.

Denna gång kunde karlarne icke som 1789 genomdrifva en dagordning, som var ganska föraktlig gentemot frågan om kvinnornas politiska rättigheter. Condorcets manifest väckte stort uppseende, och frågan debatterades ifrigt i tidningar, salonger och klubbar. De flesta af de ledande demokraterna undveko dock att teoretiskt uttala sig om kvinnosaken och voro föga gynnsamt stämda för försöken att organisera enbart kvinnoklubbar, hvilket skulle kunna medföra en splittring. I stället bildades »Sociétés fraternelles des deux sexes», som spelade en betydelsefull roll i arbetet för demokrati och republik. De voro ett af medlen för och verkningarna af den antiborgerliga demokratiska rörelsen.

Redan i november-december 1789 blefvo lagarna om den nya administrativa och kommunala indelningen och styrelsen klara. Frankrike skulle icke längre indelas i provinser; dessa voro af mycket olika storlek med oregelbundna gränser och ofta af olämplig form. Detsamma gällde om de gamla »bailliages» och andra indelningar från enväldets tider. Vid dessa provinser och bailliages knöto sig ofta lokalpatriotiska stämningar, som icke voro gynnsamma för den nationella samhörighets- och enhetskänsla, hvaraf revolutionens män själfva voro besjälade. I ordningens och enhetskänslans namn genomfördes då en helt ny indelning. Frankrike indelades i 83 departement och dessa åter i distrikt. Indelningen afsåg visserligen, att både departement och distrikt skulle sinsemellan bli någorlunda lika stora och få en regelbunden form, men den försiggick icke, såsom ofta påståtts, efter abstrakta matematiska regler uppgjorda af några teoretici i Paris. Besluten om indelningarna föregingos af grundliga öfverläggningar mellan provinsdeputerade och bygdernas ämbetsmän, kommunalråd och delegerade. Man tog hänsyn icke blott till den geografiska utsträckningen, utan äfven till välstånd och folkmängd. I regeln följde man de naturliga gränserna som berg och floder, men respekterade för öfrigt de gamla gränserna, när intet särskildt talade därimot.

Den beslutande myndigheten öfverlämnades till departementsråd och distriktsråd med en »procureur» för den dagliga förvaltningen. I hvarje kommun, motsvarande de gamla socknarna, skulle finnas en mär, ett kommunråd och en notabelförsamling, den senare med dubbelt så många medlemmar som kommunrådet. Om de begränsade valrätts-och valbarhetsvillkoren i fråga om råd etc är redan nämndt. Kommunerna kommo under en viss uppsikt af distrikts- och departementsråden, men fingo dock större själfstyrelse än förut. Paris blef indeladt i 48 sektioner.

Genomgripande förändringar undergick ock rättsskipningen och domstolsväsendet. För de gamla parlamenten, de kungliga domarne, den kyrkliga och feodala jurisdiktionen var den sista timmen slagen. De flesta af parlamenten och de andra institutionerna underkastade sig sitt öde utan invändning. Någras dödskamp blef dock konvulsivisk. Men nationalförsamlingen var dock icke den, som var hågad att tåla någon opposition i detta hänseende. Den kallade de motsträfviga ämbetsmännen inför sig, var beredd på kraftåtgärder och skrämde dem till den grad, att innan dessa institutioner drogo sin sista suck, blefvo de tvungna att uppvakta nationalförsamlingen: »Morituri, Cæsar, te salutant.»

När Ludvig XVI fordom försökt undertrycka parlamenten, hade alla provinser fyllts af förbittring, men nu när nationalförsamlingen besluter deras upphäfvande, möter det beslutet hos allmänheten endast ett gynnsamt mottagande. När denna gång parlamentens makt krossas, är det nämligen för att lämna plats för en bättre afvägd politisk ordning, ett rationellare rättskipningsväsende.

Lally-Tollendal.

Detsamma hade på de senaste månaderna undergått en del förändringar till det bättre. Som en konsekvens af den 4 augusti-natten hade man tagit bort »les épices» (»kryddorna», d. v. s. sportlerna) och bestämt, att rättsskipningen skulle vara kostnadsfri. Som en konsekvens af rättighetsförklaringen tog man itu med den kriminella proceduren. Redan den 22 aug. 1789 hade Duport (Duport, som varit medlem af Paris' parlament, representerade adeln i Paris, blef senare nationalförsamlingens president och äfven för Seinedepartementets kriminaldomstol; flydde slutligen till Schweiz, där han dog.) och Lally-Tollendal (Lally-Tollendal, Trophime Gerard de, markis, har i det föregående blifvit nämnd några gånger (se t. ex. sid. 86, 149, 160). Han var ursprungligen militär och representerade Paris' adel, understödde ursprungligen Necker och sökte flera gånger medla, men öfvergick slutligen tillhofpartiet, var anhängare af tvåkammarsystemet och absolut veto. Efter oktoberdagarna lämnade han Frankrike, återvände senare för att konspirera till kungens förmån, blef satt i fängelse, men frigifven några dagar före septembermorden, bosatte sig en tid i England, återkom senare till Frankrike, slutade som pär af Frankrike och dog 1816.) påyrkat, att man skulle skyndsamt gå i författning om att mildra de brukliga komplicerade hårda straffbestämmelserna. »Samhället behöfver», sade den sistnämnde, »skaffa sig förlåtelse för sin förskräckliga rätt att döda en lefvande varelse?» Filosoferna och med dem allmänna meningen hade sedan länge protesterat mot straffens omänskliga grymhet. Man behöfver endast som ett exempel anföra det ännu tillämpade stegel- och hjul-straffet. Den dömde blef fäst vid ett horisontellt kors, hans lemmar krossas efter hvarandra med en järnstång; därpå sträcktes hans kropp på ett vagnshjul, där han får utandas sin sista suck. Man bör ock erinra sig den alltjämt bestående skändliga tortyr, som kallades »la question» och som föregick den slutliga tortyren. Ludvig XVI hade 1780 tagit bort en monstruositet af detta slag, den s. k. förberedande tortyren; d. v. s. den, för hvilken de anklagade blefvo utsatta före domen för att tvingas att erkänna sig skyldiga till det brott, hvarför de anklagades. Mellan deras knän och fotknölar, som hopsurrades med rep, slog man in medelst klubbor två, tre, fyra kilar, tills de bekänt. Den som härdade ut med den sjätte, utan att erkänna något, ansågs därför icke oskyldig; han gick endast fri från dödsstraff. Fallet var emellertid sällsynt, oftast medgaf den olycklige hvad man ville för att slippa undan den förfärliga pinan för att därefter taga tillbaka bekännelsen.

J. I. Guillotin.

Men hvad Ludvig XVI icke tagit bort, det var den andra tortyren, den s. k. la préalable (d. v. s. den föregående) som tillgreps för att från den dömde, då han skulle öfverlämnas till straffet, pressa fram en angifvelse af hans medbrottslige. Det var nationalförsamlingen, som utplånade denna återstod af barbari. Den fann kroppsstraffen redan ändå tillräckligt vederstyggliga utan denna raffinerade grymhet. Rättsförklaringen hade uppställt som grundsats, att endast de straff, som äro strängt och otvetydigt nödvändiga, borde bibehållas. I syfte att förmildra straffen och samtidigt göra lagen lika för alla såväl då den straffar som då den skyddar väckte en filantropisk läkare, som mycket sysselsatt sig med detta problem, deputeraden Guillotin (De Joseph-Ignace Guillotin, hvars namn förekommer förut å sid. 76 och var född 1738, representerade i nationalförsamlingen tredje ståndet i Paris. Han höll på att själf falla offer för den af honom föreslagna giljotinen, då han blifvit fängslad som misstänkt, men försattes i frihet efter den 9 thermidor. Han var en af de ifrigaste förkämparne för vaccinens införande och grundade en förening af Paris' förnämsta läkare, som senare öfvergick till att bli dess medicinska akademi.), dels 1 dec. 1789 förslag om borttagande af de skymfliga straffen och dels i januari följande år förslag därom, att dödsstraffet skulle ske medelst halshuggning — dittills förbehållen adeln — som det minst smärtsamma och snabbaste sättet. I sammanhang därmed förordade han införande af en maskin, som länge användts i Italien och hvarigenom de brottsliges hufvud skulle falla i en blink och man undginge det pinsamma skådespelet af en oskicklig bödel. Hans förslag om en sådan apparat mottogs till en början af allmänheten och prässen med hån och skämt, och för att göra den välmenande doktorns förslag något mer acceptabelt måste man fästa de antiksvärmande fransmännens uppmärksamhet därpå, att en dylik maskin hade användts af romarne vid Titus Manlius' bestraffning! Det var den sedermera af nationalförsamlingen accepterade och under revolutionens fortgång så flitigt begagnade efter nyssnämnda deputerade uppkallade giljotinen. (I Sverige blef den införd först för några år sedan under benämningen fallbila och kom 1910 för första gången till användning vid afrättningen af rånmördaren Ander. Redan på slutet af 1860-talet hade Curry Treffenberg väckt förslag om en dylik apparats användning i Sverige, men hans förslag mötte starkt motstånd icke minst i skämtpressen.)

Men med ett mildrande af straffens hårdhet lät icke den allmänna meningen nöja sig. Den hade också upprest sig mot det obilliga och orättrådiga i själfva brottmålsprocesserna, som försiggingo i mörker och omgåfvos af en skräckinjagande hemlighetsfullhet och fördes på ett sådant sätt, att den anklagade, om än aldrig så oskyldig, förvirrades, utsattes för snaror och försåt och öfverrumplingar samt hindrades att försvara sig. Så många »justitiemord» och upprörande misstag hade blifvit begångna. Sedan Beccarias skrifter blifvit i öfversättning spridda i Frankrike och sedan skrifter af Voltaire, Servan, presidenten Dupuy så djupt upprört Frankrike och genom anförande af gripande exempel afslöjat den gamla jurisprudensens laster, eftersträfvade man otåligt en reform. Det hade gjorts några ansatser till arbetet på en sådan reform kort innan riksständerna sammanträdde, men nationalförsamlingen hade återupptagit arbetet och hållit på därmed redan före sin förflyttning till Paris. Efter en rapport af dess kommitté hade den 9 oktober provisoriskt beslutits 28 paragrafer.

Det var på hög tid. Rättsskipningen befann sig sedan länge nästan suspenderad; rättvisans glafven var krossad. Då den gamla så kritiserade proceduren icke längre ingaf något förtroende, vågade domstolarna knappt åtala och döma. De tilltalade fingo i all oändlighet försmäkta i fängelserna. Då man erkände att en anklagads försvar icke erbjöd tillräckliga garantier, voro lagstiftarne angelägna om att åstadkomma rättelse härutinnan. Det beslöts, att med förhörsdomaren skulle adjungeras utvalda notabler och att konstaterandet skulle ske i deras närvaro, att angifvarens namn icke längre skulle hållas hemligt, att den anklagade, som blifvit dömd att hållas i fängsligt förvar, skulle ha rätt att på hvilket som helst skede af saken konferera med sin advokat och jämte honom vara närvarande vid vittnesförhören; att dessa liksom förhören skulle ske offentligt inför öppna dörrar, att alla handlingar skulle uppläsas för den anklagade och på hans begäran tillhandahållas honom, att han skulle medges att när som helst anföra bevis till sitt rättfärdigande, att slutligen i hvarje dom skulle intagas de omständigheter, hvarpå den grundade sig. På detta sätt sökte man råda bot på den hemliga procedurens mest skriande missbruk.

Lagen. Allegorisk komposition efter Prudhon. Gravyr af Copia. Den svage finner sin styrka hos lagen, som beskyddar honom.

Rättsskipningsväsendet blef något senare ordnadt på följande sätt: Distrikten indelades i kantoner. För hvarje kanton valdes en fredsdomare af kantonens valmän; han ägde att döma i mindre civila saker och i brottmål, och i större civila saker skulle han jämte några medborgare först försöka åstadkomma medling, innan saken gick vidare. Inom hvarje distrikt upprättades en distriktsdomstol af valda medlemmar, vanligen fem, som skulle döma i större civila mål. Från dess domar kunde man vädja till en domstol, som var sammansatt af medlemmar från traktens andra distriktsdomstolar. Till afdömande af större brottmål inrättades i hvarje departement en kriminaldomstol, bestående af en president och tre andra domare, valda af den lagstiftande församlingen, men till grund för dess domar skulle ligga tolf jurymäns besvarande af frågan: skyldig eller icke skyldig? Förklarade juryn den åtalade skyldig, så hade de tre domarne att efter lagen bestämma straffet. Jurymännen uttogos af departementets »procureur» bland departementets valmän. Högsta instansen blef en kassationsdomstol i Paris för hela riket, men den hade endast att afgöra, om laga former blifvit iakttagna. Slutligen upprättades ett slags riksrätt att döma i politiska mål, som dit hänskötos af den lagstiftande församlingen. Medlemmarne i dessa två senare slags domstolar valdes departementsvis af valmännen, konungens benådningsrätt upphäfdes, och lettres de cachet förbjödos.

Hvad som utgjorde den allra största svårigheten för revolutionen var, att den måste bryta sig fram under så förskräckliga ekonomiska förhållanden. Statsbankrutten förblef hängande som ett damoklessvärd öfver deras hufvud, som hade tagit hand om Frankrikes styrelse, och om denna bankrutt blefve en verklighet, skulle den drifva hela den välbärgade medelklassen till en resning mot revolutionen. Om statsbristen hade varit en af de orsaker, som nödgat konungadömet till dess första konstitutionella eftergifter och gifvit tredje ståndet mod att allvarligt göra anspråk på sin andel af styrelsen, så var det nu ock samma statsbrist, som under hela revolutionen låg som en tryckande mara öfver alla som successivt fördes till makten.

Vid denna tidpunkt voro visserligen statslånen ännu icke internationella, och Frankrike skulle af den anledningen måhända icke behöft befara den aktiva inblandning från främmande makters sida för bevakande af fordringsägarnes intresse, som förmodligen nu skulle varit fallet, om en europeisk stat, som vore stadd i revolution, förklarade sig bankrutt. Men man måste tänka på de inhemska fordringsägarne, och om franska staten hade inställt sina betalningar, skulle det ha inneburit en ruin för så många borgerliga förmögenheter, att revolutionen skulle ha fått mot sig hela den högre bourgeoisin och medelklassen — ja, allesammans med undantag af arbetarne och de fattigaste bönderna. Också måste nationalförsamlingen, lagstiftande församlingen, konventet och senare direktoriet under en följd af år göra oerhörda ansträngningar för att förebygga en statsbankrutt.

Kyrkogodsens indragning och försäljning.

Förut (sid. 167-168) ha vi omnämnt Neckers fruktlösa försök att medelst nya statslån och en inkomstskatt klara sig öfver de farligaste blindskären samt huru tankarna börjat rikta sig mot kyrkans rikedomar. Dessa voro, såsom å sid. 63 redan angifvits, kolossala och mycket olika fördelade. Genom afskaffandet i augusti af tiondena och de kyrkliga feodalrättigheterna och böndernas beslutsamhet att icke invänta formaliteterna, som egentligen skulle föregå tiondenas och rättigheternas faktiska bortfallande (jämför sid. 152 och 167), hade kyrkan lidit stora förluster. Men de stora kyrkogodsen funnos kvar.

Borgargardet i Sivray bestraffar en präst, som förnärmat nationen och konungen genom att binda nationalkokarden vid svansen på sin hund. Han dömes att tre gånger kyssa hundens bakdel.

Prästerskapet hade icke förstått att göra sig ett skydd genom att bibehålla sig i folkets vördnad och kärlek. Dessa känslor voro nästan totalt försvunna, ehuru folket ännu ganska mycket hängde fast vid religionen och de religiösa bruken. Men så hade ju icke heller många andligas lefnadssätt varit just alltid ägnade till uppbyggelse. Detta gällde både dessa galanta små »alkovabbéer» (abbés de ruelle), som gravyrerna odödliggjorde som ständiga rådgifvare vid de kvinnliga toaletterna, och äfven det högre prästerskapet. Det fanns åtskilliga biskopar, som förde ett så skandalöst lif, att de aldrig vågade residera i sina församlingar för att icke anstöten där skulle bli alltför stor. Till de skandaler, som förut kardinalerna Dubois och Tencin gjort sig ryktbara för, hade under senare år kommit flera färska, såsom den Rohanska halsbandsaffären, biskopens i Senlis erotiska äfventyr, den unge biskopen i Mans de Grimaldis egendomliga mottagningar, och satiren hade bemäktigat sig dem alla och gjort dem allmänt kända.

Munkarne i synnerhet voro ihågkomna af reformvännerna. Man vände sig mot det öfverdrifna antalet kloster och förebrådde munkarne deras lättja och snikenhet. Till och med i några af prästerskapets cahiers hade man begärt upphäfvande af alla tiggarordnar och att de munkordnar, som finge stå kvar, skulle tillhandahållas att göra nytta. I de borgerliga cahiers gick man ännu längre och begärde ett upphäfvande af samtliga munkordnar och försäljning af deras tillhörigheter.

Det var alltså af många skäl föga att undra på, att i statens trångmål blickarna främst riktades på kyrkogodsen. Den trettiofemårige Talleyrand-Perigord (Den senare så ryktbare Talleyrand var son af en grefve, men då han var halt från sitt första lefnadsår, kunde han icke komma i fråga för den militära banan, hvarpå hans förfäder utmärkt sig, utan bestämdes för den prästerliga. Befryndad med en biskop fick han mycket tidigt en församling som gaf honom 24,000 livres om året, och hade 1788 blifvit biskop. Han hade varit en af de första biskopar, som jämte majoriteten af det lägre prästerskapet förenat sig med det tredje ståndet. Han blef sedan en af nationalförsamlingens verksammaste, mest liberala medlemmar, och vi återfinna ofta hans namn i de följande årens historia. Nu beskrifves han som en man med fördelaktigt utseende och mycket elegant samt sades trots sitt kroppslyte ha stor framgång hos kvinnorna.), nu biskop af Autun, återupptog markis de la Costes bortglömda motion. Han föreslog, att alla kyrkogods skulle förklaras tillhöra nationen med förpliktelse för densamma att anvisa nödiga medel till kultens upprätthållande och prästerskapets aflöning, hvarvid ingen kyrkoherde skulle ha mindre än 1,200 livres i lön förutom fri bostad. Nationen skulle därjämte åtaga sig sjukhusen och skolorna och sålunda uppfylla donatorernas afsikter. Genom utförliga beräkningar uppvisade han, att godsens försäljning skulle inbringa ett par milliarder och väl räcka till de kyrkliga utgifterna och till statsskuldernas likviderande.

De sedvanliga hjälpkällorna äro uttömda, sade han; folket öfveranstränges på alla sätt; till och med den minsta nya börda skulle det med rätta betrakta som outhärdlig. Det gäller då att söka en ny hjälpkälla. Och det finns en sådan, så ofantligt stor, att den är tillräcklig, och af sådan art, att den enligt mitt förmenande kan förenas med den strängaste respekt för äganderätten att använda den, ty eljest skulle jag afvisa denna tanke. Prästerskapet kan icke vara ägare på samma sätt som andra. Det är blott en sammangyttring, som nationen kan upplösa, och då måste dess egendom nödvändigt tillkomma nationen. De ägodelar, hvaraf kyrkan njuter inkomsten, men hvaröfver den icke fritt kan bestämma, är icke gifven till gagn för vissa personer, utan för att betrygga fullgörandet af vissa kyrkliga handlingar.

Från prästernas sida mötte det lifligaste motstånd. Faran för religionen, för landets »afkristning», som det nu skulle heta, betonades ifrigt. Högerns »hetsporre» abbé Maury försvarade ifrigt steg för steg »Guds domän» mot sköflingen.

Man ville nu, påstod han, plundra kyrkan till fördel för »kapitalisterna», d. v. s. de rika borgare, som lånat staten pengar och som nu skulle betryggas på detta sätt. Ägarne af de gamla privilegierna hade offrat dem; statens fordringsägare hade däremot ingenting offrat, de ville icke ens hjälpa staten med nya lån. De hade suttit och väntat på det rika bytet, kyrkogodsen. Det är judarne, som anföra dem. Men hvad de nu gjorde skulle senare hämna sig på dem. Respekterade man nu icke kyrkans äganderätt, då skulle den dag komma, då mängden också afskaffade den enskilda äganderätten under åberopande af folkets rätt.

Maury, hvars porträtt är intaget å sid. 69 och som dessutom åsyftas i illustrationen å sid. 154, gjorde som medlem af nationalförsamlingen mycket väsen af sig genom sitt hetsiga försvar af allt gammalt, af tronens, altarets och adelns intressen.

Han var skomakareson, men blef präst och förstod som sådan att ställa sig mycket väl in vid hofvet. Invald i nationalförsamlingen omfattade han med en uppkomlings och lycksökares fanatism och beställsamhet hofvets parti och begagnade alla tillfällen att affischera sina extrema åsikter, som han försvarade med djärfhet och ofta med vältalighet. Han intrigerade, talade och röstade för upprätthållande af alla privilegier, alla missbruk, alla sociala orättvisor och mot äfven de klokaste och nödvändigaste reformer. Efter nationalförsamlingens afslutande emigrerade han och kom slutligen till påfven, som gjorde honom till biskop och kardinal, hvilket icke hindrade honom att senare svika påfven för att ställa sig in hos Napoleon, som han också i tur och ordning öfvergaf för att söka vinna Ludvig XVIII: s bevågenhet. Han var en äfventyrare utan öfvertygelse och ärlighet, en slaf af sin egennytta, ärelystnad och fåfänga. Men han var omtalad för snabba och fyndiga repliker. En af dessa räddade en gång hans lif. En folkmassa stod just i begrepp att hänga honom vid en gatlykta. Han frågade dem då: »Nå när nu herrarne hängt mig vid lyktan, kommer det då att lysa klarare för er?» — När en af nationalförsamlingens ledamöter sade till honom: »Ni uppskattar då er själf mycket?», svarade Maury: »Mycket litet, när jag ser på mig själf, men mycket, när jag jämför mig med andra.»

Maury fick dock icke alla präster med sig. En kyrkoherde förklarade, att prästerna icke hade att undersöka, om de vore ägare till dessa gods, utan om det icke vore deras plikt att afstå från deras besittning, och en annan kyrkoherde fann, att rikedomen skadade religionen mycket.

Mirabeau svarade Maury, att det fanns ingen lag, ingen rättighet, som icke en nation hade rätt att ändra eller upphäfva, när den fann skäl därtill, och då nationalförsamlingen vore en grundlagsstiftande församling, hade den alla de rättigheter, som de personer hade, som ursprungligen bildat nationen.

Nationalförsamlingens jurister anslöto sig till Talleyrand, ja gingo ännu längre.

Barnave: Att vara präst är endast ett yrke, och detta existerar endast för att tjäna nationen. Kapitalen äro endast depositioner hos prästerna till allmännyttigt ändamål, dels till kultens upprätthållande, dels till de fattigas understödjande. Åtar sig nationen själf att sörja för kulten och fattigvården, böra helt visst de gods, som blifvit gifna till en lättnad för nationen, återgå till densamma.

Duport: Frågan gäller, om icke nationen, när den sätter sig i prästerskapets ställe, bättre förvaltar stiftelserna, bättre vårdar de fattiga. När donationerna gjordes till kyrkan, afsågo de endast nationens nytta. Det är till nationen de i verkligheten gåfvos.

Thouret: Alla korporationer existera endast genom lagen. Lagen kan modifiera och upphäfva dem, fråntaga dem besittningsrätten. Prästeståndet har redan upphört att vara en politisk korporation. Må lagen förklara det urståndsatt att ha någon fast egendom och må tillhörigheterna af denna nation redan från detta ögonblick ställas till nationens förfogande.

Dupont de Nemours: Prästerskapet har varit en stor korporation i Frankrike; den har icke gjort godt bruk af sin myndighet. Denna korporation existerar icke längre; den är då icke längre ägare. För öfrigt hade den endast nyttjanderätten till den fasta egendomen; ägaren är hela samhället.

Le Chapelier: Prästerståndet har aldrig varit ägare, utan endast förvaltare af dessa ägodelar. Det är nationen, som är ägaren, ty man har gifvit icke till individerna, utan till kulten, nu tillkommer kulten nationen.

Nationalförsamlingen syntes en tid något obeslutsam. Men Mirabeau, som förstod den inverkan en ändrad formulering ofta kan utöfva på villrådiga, föreslog, att orden »tillhöra nationen» skulle utbytas mot orden »stå till nationens förfogande».

Med 568 röster mot 346 fattade nationalförsamlingen den 2 november 1789 det betydelsefulla beslutet om en indragning, en reduktion eller expropriation af kyrkogodsen, d. v. s. en motsvarighet till hvad som skett i flera protestantiska länder på reformationstiden.

Det kan ha sitt intresse att lägga märke till sättet, hvarpå folket nu uppfattade detta beslut. Det tror sig verkligen återinträda i besittningen af sin egendom och är mycket benäget att behandla präster och munkar som usurpatörer. Man jublar vid tanken på att de nu skola tvingas att återge orättfånget gods. Folkets animositet vänder sig mot alla präster. Man släpper sig mer och mer löst mot dem, i samma mån som dess inkomster bli behöfliga. Man drar sig gärna till minnes allt det onda prästerna fordom gjort, icke blott deras snikenhet och jäktande efter arf, utan ock deras fanatism och de bål de tändt. Inkvisitionsligan, dragonaderna, återkallandet af Nantesiska ediktet, förföljelserna mot jansenisterna, allt detta förflutna återupplifvas i många skrifter och håller hela folket i en växande retlighet och småningom känner det sig som förtryckta generationers hämnare. Samtidigt underblåses denna hätska stämning ytterligare, därigenom att en tragisk skald låter Bartolomei-natten träda fram på scenen.

Skalden var Joseph de Chenier. Redan i augusti hade skådespelarne vid Théâtre Français vändt sig till Bailly med begäran att få Cheniers »Karl IX eller fursteskolan» uppförd. Bailly, som icke ville medge teatern samma frihet som den pressen numera satt sig i besittning af, hänsköt afgörandet till kommunen, som slutligen gaf sitt tillstånd, och den 3 november annonserades stycket till uppförande följande dag.

Ämnet var synnerligen brännbart: en brottslig, en svag konung, en drottning som ger olycksdigra råd, en föraktlig präst och konspirerande hofmän. Man kan ock förstå, att särskildt biskoparne skulle vara ifriga att förmå konungen förbjuda uppförandet af en pjäs, däri en kardinal välsignar mördarne och svänger inför dem ett krucifix, utropande: »Med Gud själf i handen skall jag rikta edra hugg.»

Men hvad kunna dessa skandaliserade biskopar uträtta hos kungen? Hvad förmår han numera att hindra. Kan han skydda sig själf mot allusioner. Måste icke han själf både för egen räkning och Marie Antoinettes pinas af vissa tirader, som publiken icke skall underlåta att stryka under. T. ex. sådana som dessa:

Karl IX: Jag har lofvat, jag vet det, att vara sträng, men jag återkallar nu mina hämnande order. Jag vill ännu öfverväga, innan jag låter Frankrikes städer strömma af blod.
Katarina: Befallningarna äro utfärdade och skola gå i verkställighet.
Karl: Af hvem är de utfärdade? Hvem är den dristige?
Katarina: Jag har befallt allt. Straffa din moder.
Karl: Befallningarna äro utfärdade. O himmel! Hvad hör jag?
Katarina: Man måste rädda dig.
Karl: Ack, du har störtat mig i fördärfvet. Jag har underordnat min medgörliga vilja dina önskningar. Du missbrukar en alltför villig vördnad. Trött att ålägga min förbittring tystnad, vågar jag fråga, hvem det är som regerar.

Skådespelarne vid Théâtre Français voro delade i tvenne läger, det ena omfattande hofvets sak, det andra nationens och revolutionens. Bland de senare voro komikern Dugazon och den store tragiske skådespelaren Talma. Han var ny vid denna teater och var illa sedd af sina äldre kamrater, som stötte sig på hans anspråksfullhet, och af »aristokraterna», som retades af hans åsikter. På intetdera hållet ville man erkänna hans snille, men just i kungens roll i detta stycke, som öfverlämnats till honom, slog han oemotståndligt igenom. Åt kungens själsstrider och samvetskval gaf han nämligen ett så djupt gripande, mäktigt och utomordentligt uttryck, att det verksamt bidrog till att stycket fick en storartad framgång och starkt påverkade publiken.

Beslutet af den 2 november om kyrkogodsens förvandling till nationalgods hade, som sagdt, i nationalförsamlingen 346 motståndare. Dessa blifva nu revolutionens förbittrade fiender, och skola nu röra upp allt mellan himmel och jord för att tillfoga det konstitutionella styrelsesättet och senare republiken all möjlig och upptänkbar skada.

Men upplyst å ena sidan af encyklopedisterna, å den andra sidan påverkad af förskräckelsen för eljest oundviklig statsbankrutt, lät bourgeoisin sig icke skrämmas. Då en ofantlig majoritet af prästerskapet och i synnerhet munkordnarna började intrigera mot kyrkogodsens exproprierande, beslöt nationalförsamlingen den 12 februari 1790 upphäfvande af ordenslöftena och både munk- och nunneordnar. Endast samfund, kongregationer, som sysselsatte sig med den offentliga undervisningen och sjukvård, fingo bestå. De upphäfdes först den 18 augusti 1792 efter Tuileriernas stormning.

Assignater.

Man kan förstå hvilket hat dessa beslut väckte hos prästerskapet och hos alla dem — och på landsbygden voro de kolossalt många — som stodo under prästerskapets inflytande. Så länge prästerskapet och ordnarna ännu kunde hoppas att själfva behålla förvaltningen öfver sina ofantliga egendomar, som då skulle betraktas endast som ett hypotek för statslånen, blottade de emellertid icke hela sin fientlighet. Men den situationen kunde icke bestå längre. Statskassan var tom, de vanliga skatterna inflöto icke, och det lilla, som kom in genom förutnämnda statslån och inkomstskatt, uppslöks af räntorna på de förutvarande lånen. Man kom då att tänka på att utfärda assignater med tvångskurs och mot garanti af de reducerade eller exproprierade kyrkogodsen, och skulle assignaterna inlösas i den mån pengar inflöto för försäljningen af dessa nationalgods.

Assignaterna voro i början snarare ett slags statsobligationer löpande med ränta och närmast afseende att stärka krediten af de utsläppta anvisningarna från »caisse d'escompte», men de fingo ganska snart en själfständig roll och blefvo ej längre räntebärande, blefvo sedlar.

Assignat på 50 livres, utfärdad den 31 aug. 1792.

Man började försiktigt och beslöt i december utfärdande af assignater endast för 400 millioner och lydande å jämförelsevis större summor. Men detta belopp kunde ej vara på långt när tillräckligt. Förutom statsskulden, som den hade att tänka på, hade nationalförsamlingen ock iklädt sig icke blott att sörja för prästerskapets anständiga aflöning, kulten och fattigvården, utan ansvarade ock för prästerskapets skulder, som voro mycket betydande. Man måste därför snart utfärda nya assignater. Dessa mottogos dock gynnsamt och höllo sig de första åren bra uppe i kurs. Under nationalförsamlingens tid voro assignater utfärdade till ett belopp af 1,800 millioner. Hade icke Europas koalition mot Frankrike och de däraf förorsakade inre kriserna nödvändiggjort ett ihållande och måttlöst utsläppande, skulle de antagligen ej sjunkit så i värde som de gjorde. De höllo sig emellertid tillräckligt länge uppe för att rädda revolutionen och ge den tid att genom nationalgodsens fördelning låta den nya samhällsordningen slå ännu flera och djupare rötter.

En statsbankrutt, det vore borgarklassens ruin som modern stat, det vore ett afstannande af den borgerliga kulturen, af det industriella arbetet, af kredit, af tankefrihet; det vore ett återfall under det feodala och klerikala väldet. Revolutionens första plikt mot Frankrike och till och med mot dess proletärer var alltså att förhindra statsbankrutten, att betala statens fordringsägare, på det att den moderna staten icke för framtiden skulle vara beröfvad all kredit och för att de till de borgerliga långifvarne sålunda återställda kapitalen skulle af dem kunna användas till utvecklingen af de industriella och kommersiella företag, som enbart borgarklassen vid denna tid ledde och kunde leda.

Då den omedelbart förfallna skulden i augusti 1790 uppgick till öfver hälften af nationalgodsens sannolika värde och då sammanlagda skulden, hvaraf beloppet ännu icke var fixeradt, med stor sannolikhet skulle öfverskrida totala värdet af nationalgodsen, vore det en chimär att tänka sig annan användning af nationalgodsen än till gäldande af nationens fordringsägare.

Men då det var en trängande brådska och en stor del af skulden var omedelbart förfallen, kunde revolutionen, icke blott icke, såsom från några håll påyrkades, gärna besluta kostnadsfri utdelning af jord, utan kunde ock endast sälja till dem, som voro i stånd att betala snart och som hade omedelbart tillgängliga resurser. Det var omständigheternas makt, det var högsta nödvändighet för revolutionen, och det som gått emot denna högsta lag för revolutionens räddning skulle äfven under skenet af filantropi varit i grund och botten reaktionärt (Jaurès).

Det var också de borgerliga klasserna, som köpte de flesta och största jordområdena, äfven om nationalförsamlingen icke underlåtit att genom utsträckta betalningstider och andra åtgärder söka underlätta för den landtliga demokratin att förvärfva jord. De mest skilda samhällsklasser deltogo i inköpen. Vid sidan af rika borgare, som t. ex. använde sina fordringar hos staten till jordförvärf, kunde man se tjänstemän, handtverkare, stadsarbetare, handlande, industriidkare, större och mindre bönder, präster, medlemmar af landtadeln etc. etc. Antalet köpare var ock påfallande stort, likaså antalet smålotter, äfven om som nämndt det allra mesta kom i borgarklassens händer. Verksamma åtgärder hade vidtagits för att förhindra jobberi. Försäljningen underlättades väsentligt därigenom, att kommunalstyrelserna på initiativ af distrikten i Paris åtogo sig försäljningen. De köpte upp ett visst antal kyrkogods, som de sedan styckade och voro återförsäljare af. Därigenom besparades staten besväret med den direkta förvaltningen af nationalgodsen, och genom fastställande af normer för beräkning af ett minimipris förebyggdes, att dessa styrelser skulle slå under sig jorden för röfvarpris och sedan kunna jobba med den.

Genom detta allmänna deltagande i köpen af kyrkogodsen hade den revolutionära solidariteten mellan borgare och bönder slagit djupt rotfäste i själfva franska jorden och liksom fått sina rötter sammanfiltrade. Det är denna djupgående sammanfiltring af intressen, som gjort revolutionen oförstörbar. De samhälleliga följderna af denna omfattande reduktion eller expropriation blefvo ock stora, ingripande och vidsträckta. Genom tillintetgörandet af feodalväldets och klerikalismens styrka som jordägare blef deras politiska makt slagen till marken. Bondedemokratin blef stärkt och fick genom den kyrkliga eller adliga jordens förvandling till bondejord en modern och världslig prägel. Aldrig skulle bönderna sedermera gå fullt i ledband hos adel och prästerskap. Mellan dem står minnet icke blott af det gamla systemets långvariga förtryck och utsugningar, utan ock af denna stora revolutionära operation. Bonden begrep, att hans besittning vore osäker, om dessa, från hvilka denna egendom blifvit förvärfvad, åter blefve allsvåldiga.

Bondens själfkänsla växte också genom denna omfattande expropriation. Han som länge varit så förtryckt och utplundrad, varit tvungen att på de genom hans hofveri underhållna vägarna buga sig till jorden för den granne prelatens kaross eller den högfärdiga grandseignörens ekipage, han ägde nu en del af prelatens, af adelsherrens jord, och hvad som var en ännu märkligare nyhet, han var ägare i kraft af lagen. Under medeltiden hade förekommit »jacquerier» (bondekrig), resningar af utsvultna eller förbittrade bönder, som brände upp slotten, kastade de förnäma i lågorna. Och efter den 14 juli och under den 4 augustiperioden hade bönderna revolutionärt rotat sig samman, med våld trängt in på slotten och låtit feodaldokumenten och slotten gå upp i lågor.

Och de ångrade icke denna djärfva kupp, som blifvit afgörande för allt. Men de hade hittills ingen annan rättsgrund än sin nöd, och när den uppjagade stämningen lagt sig, hvad skulle det då bli af dem. Nu är det lagen, som öfverlämnat åt dem detta stycke af kyrkans och feodalherrarnes jord. Det är den af själfva folket utsedda och af konungen själf sammankallade nationalförsamlingen, som påbjudit försäljandet af kyrkogodsen. Det är ock en annan, äfvenledes af nationen utsedd representation, som senare påbjudit försäljning af emigranternas gods.

Med lagens kraft och i dess namn tränger således bonden in på kloster- och slottsgården. Och på det dokument, som han sedan för med sig därifrån till bestyrkande af sin nya egendom, står lagens glänsande signet och underskrift. För bonden är det en stor styrka och skall i tider af fara eller reaktion rädda honom från tvekan och tvifvel.

Hvad han också har ett stöd i, det är att han vid denna invasion på jorddomänerna har till »medbrottslingar» de rika storborgarne i staden. Man skall icke kunna återtaga från bönderna de jordlotter de förvärfvat, utan att på samma gång återtaga från den rika och mäktiga borgarklassen de präktiga domäner, på hvilka densamma installerat sig. Den revolutionära borgarklassen var således ytterligare en förskansning för bönderna. Hade de varit isolerade, skulle de kanske blifvit förskräckta. Men i kompani med denna nya borgerliga makt trotsade de fienden. Och från den synpunkten var borgarklassens mycket omfattande deltagande i det stora företaget med nationalgodsen måhända ett nödvändigt villkor för böndernas mera anspråkslösa deltagande.

Hädanefter blir den inom industrivärlden redan mäktiga borgarklassen samtidigt äfven en jordbesittande makt. Den hade visserligen under de föregående århundradena förvärfvat icke obetydligt med jord, men nu genom att helt plötsligt uppsluka nära fem sjättedelar af kyrkans präktiga domäner och en stor del af adelns, utvidgar den sin industriella och kommersiella makt till att äfven omfatta jorden. Den är då definitivt grundfast och ingen kontrarevolutionär kastby kan rubba den.

I ekonomiskt hänseende bidrog försäljningen af nationalgodsen väsentligt till att ge jordbruket ett mycket lifligt uppsving. De förmögna borgarne hade råd och lust att lägga ned pengar på jordförbättringar, och den från sina feodala bördor frigjorda bonden ägnade sig naturligtvis med lif och lust åt skötseln af jorden, som blifvit hans egen. Några år senare kunde det vitsordas, att nio tiondedelar af landtbefolkningen bodde och närde sig bättre än de gjort 1789. Fastigheternas försäljning och den ökade lifligheten inom jordbruket återverkade ock fördelaktigt på städernas handtverkares och arbetares lefnadsförhållanden. De fingo ökadt arbete vid de nya och bättre byggnader, som blefvo behöfliga på landet, och vid bebyggandet af de stadstomter, som förut varit upptagna af de kyrkliga byggnaderna.

När alltså denna reduktion af kyrkogodsen blef en verklighet, egnade prästerskapet med undantag af några kyrkoherdar, som förblefvo folkets vänner, revolutionen ett dödligt hat — ett teologiskt hat, sådant som klerikalismen alltid förstår sig så väl på. Upphäfvandet i februari 1790 af munklöftena förgiftade ännu mer detta hat. Hädanefter såg man öfver hela Frankrike prästerskapet bli själen i alla konspirationer i syfte att återinföra det gamla systemet och feodalväldet. Det var ock själen i den reaktion, som reste sig 1790 och 1791 och som hotade att hejda revolutionen i dess början.

De första martyrerna för Frankrikes frihet eller blodbadet på nationalgardet i Montauban den 10 maj 1790.

"Medan nationens representanter arbetade på att gifva Frankrike frihet och lagar, motsatte sig prästerna, munkarne och alla andra privilegierade i Montauban med tusen konstgrepp den nya ordningens lyckliga upprättande. För att bättre lyckas i sin skändliga plan inbillade de folket, att icke-katoliker skulle bemäktiga sig kyrkorna, att religionen vore förlorad och att för dess räddning måste man utrota dem. De lofvade det vilseledda folket, att det skulle få plundra deras hus.» Cheferna för den kontrarevolutionära konspirationen församlade sig den 10 maj 1790 i en kyrka och gåfvo därifrån signal till utbrottet, hissade den hvita flaggan, skymfade nationalkokarden och kastade sig öfver nationalgardet, hvaraf flera dödades eller svårt sårades. En del af Bordeaux' armé grep in och återställde snart ordningen.

Prästerskapets civilförfattning.

Men borgarklassen stred och lät sig icke afväpnas. I juni och juli 1790 upptog nationalförsamlingen till debatt den mycket betydelsefulla frågan om den franska kyrkans inre organisation. Då nu prästerna blifvit aflönade af staten, kunde den tanken ligga nära till hands att helt och hållet underordna dem författningen och frigöra dem från beroendet af Rom. För sådant ändamål vidtogos flera genomgripande förändringar. Biskopsstiften identifierades med de nya departementen och minskades därigenom till antal. Biskoparne såväl som kyrkoherdarne skulle utses genom val och de valberättigade voro desamma medborgare, som ägde valrätt i fråga om utseende af deputerade, domare och kommunalstyrelser. Förut utnämndes biskoparne af konungen och insattes i sitt ämbete af påfven. Hädanefter var påfven fullständigt frånkänd all investiturrätt. Genom en paragraf, en af de djärfvaste i hela författningen, en af dem där den gallikanska och jansenistiska andan mest triumferar (Jaurès), förbjöds en nyvald biskop att vända sig till påfven för att erhålla något konfirmerande, men han skall skrifva till honom som till den universella kyrkans synlige chef för att betyga den samhörighet i tro och trossamfund, som han bör upprätthålla med honom. I stället för påfven blir det metropolitanbiskopen, som har att meddela den af de aktiva medborgarne valde biskopen den kanoniska invigningen. Han skall göra det i folkets närvaro och enligt de af de civila myndigheterna fastställda ceremonierna, och nationalförsamlingen underlåter icke att vidtaga åtgärder för att förebygga all biskoplig godtycklighet eller obstruktionspolitik vid utöfvandet af denna makt. Uppstår en sådan konflikt, ha notarius publicus och kassationsdomstolen att gripa in, liksom när det gäller civila rättstvister, och i kassationsdomstolen var lekmannaelementet allenarådande. De förutvarande biskoparne bibehöllos visserligen vid sina ämbeten, men blefvo ålagda att aflägga trohetsed till lagen och författningen.

Genom denna prästerskapets civilförfattning blef revolutionens märke påtryckt äfven kyrkans organisation, den blef icke längre behandlad som en särskild institution, men underkastad samma villkor för sitt funktionerande som alla civila institutioner. Därigenom blef kyrkan, samtidigt med att den blef af med sina gods, äfven af med sin andliga öfverhöghet. Framför allt beröfvades den sitt mysterium. Ty huru skulle folket längre vörda som tolkar af en öfvernaturlig makt de män, som det själf tillsatt genom sin omröstning som en vanlig departemental ämbetsman?

Den nya civilförfattningen varade i sin ursprungliga form intill den 21 februari 1795, d. v. s. i fyra år, och blef därunder noga tillämpad i minst tre år.

Voltaire i frygisk mössa. (Efter en statyett i terrakotta i Musée Carnavalet.)

I denna författning sågo de troende ett angrepp mot kyrkans gamla dogmer, och prästerna begagnade sig på allt möjligt sätt af detta missnöje. Prästerskapet fördelade sig i två stora partier: det författningstrogna prästerskapet, som åtminstone formellt underkastade sig de nya lagarna och afgaf ed på författningen, och de edsvägrande prästerna, som satte sig öppet i spetsen för den kontrarevolutionära rörelsen. Härigenom blefvo i hvarje provins, hvarje stad, hvarje by, hvarje koja invånarne ställda inför frågan: för eller mot revolutionen. Detta hade till följd äfven på de minsta ställen förfärliga strider för att afgöra, hvilket af de båda partierna skulle få öfverhand. Från Paris blef revolutionen förflyttad till hvarje by. Från att vara parlamentarisk blef den folklig.

Den 12 juli 1790, två dagar före den första årsdagen af Bastiljens eröfring och den stora federationsfesten, blef prästerskapets civilförfattning definitivt antagen. Man kan säga, att detta år 1790 var revolutionens mest »organiska år.» Innan det gått till ända, hade alla det nya samhällets fundamentala institutioner blifvit skapade och revolutionen fått ett afgörande uppsving. Nationens suveränitet var proklamerad, lagen var definierad som uttryck för den allmänna viljan, individens rättigheter voro bekräftade, representantförsamlingarnas permanens dekreterad, feodalsystemet åtminstone till sin princip utplånadt, tiondena afskaffade, den kyrkliga egendomen ställd till statens förfogande, assignaten skapade och försäljningarna påbörjade redan i slutet af 1790, de nya förhållandena mellan det borgerliga samhället och kyrkan preciserade och valprincipen, folkets suveränitet, hade trängt in på det religiösa området. I augusti 1790 var rättsskipningen fullständigt reorganiserad enligt samma grundsats. Till ny skattelagstiftning var lagd en grund, som sedan blifvit beståndande. Det gamla skråväsendet afskaffades och fullständig näringsfrihet infördes.

Den enda institution, som nationalföreningen knappast underkastade någon modifikation, var den militära. Nationalförsamlingen ville icke följa Dubois-Crancé, som redan 1789 framställde förslag om en nationalarmé med allmän obligatorisk tjänstgöring. Den militära tjänsten var i nationalförsamlingens ögon stridande mot den fria medborgarens rättigheter, och om soldaten icke tjänade frivilligt, betraktade nationalförsamlingen honom som ett slags offentlig slaf. Det är först, då de omedelbart öfverhängande farorna för nationen nödga revolutionen att påbjuda uppbåd i massa, som den revolutionära andan verkligt formar armén.

Men på det hela taget kan man säga, att redan vid slutet af år 1790 revolutionens principer voro fastställda och grunden lagd till de förnämsta samhällsinstitutionerna. För en ytlig och sangvinisk blick skulle det i detta ögonblick se ut som om revolutionen skulle triumfera utan hinder och våld. Den fruktansvärda religiösa opposition, som tar civilförfattningen till förevändning, har ännu icke af-tecknat sig tydligt och de emigrerades intriger utomlands tyckas icke finna något stöd eller medelpunkt. Men kontrarevolutionen har därför icke afväpnat.

Prästerna börja sprida oro och skrämma upp samvetena. Aristokraterna söka öfverallt upplifva de intressen, som revolutionen förnärmat genom sina dekret.

Själfva voro de uppretade öfver adelskapets upphäfvande i juni 1790, detta sårade dem i deras fåfänga eller högfärd ofantligt mycket mer, än den 4 augusti-natten hade träffat dem i deras intressen, och de voro förtviflade öfver att få inskränka sig till sina ofrälse namn. De affekterade att betrakta revolutionens verk som en förlöpning, hvarefter besinningen snart skulle återvända, och många af dem brydde sig icke om att utplåna vapnen på sina vagnsdörrar, utan läto måla öfver dem med ett lätt färgmoln, som tycktes skola flyga bort vid första vindfläkt.

Under tiden försökte de uppegga mot de revolutionära den gamla provinspatriotismen, underblåste de upplösta parlamentens motstånd, och några af dessa intogo en hållning som starkt närmade sig gränsen till uppror. De försökte öfvertyga de dittills från saltskatten befriade provinserna, att saltskattens allmänna upphäfvande skulle bli betungande för dem, eftersom nationalförsamlingen därigenom nödgades att skapa nya skatter, som skulle tynga på alla trakter.

Aristokraterna sökte vidare skrämma upp arrendatorerna på de nationaliserade kyrkogodsen, och ehuru nationalförsamlingen uttryckligen bestämt, att de af kyrkan uppgjorda arrendeaftalen skulle fortfarande gälla och arrendatorerna få sitta kvar, så blefvo dessa, som voro vana vid kyrkans slappa förvaltning, som besvärade dem föga, oroliga för det okända och lyssnade gärna till aristokraterna, som utmålade den nye borgerliga ägarens välde som tungt och hårdt.

Men under år 1790 blefvo, säger Jaurès, all denna börjande reaktion, alla dessa hotelser och alla dessa intriger liksom sopade bort af en stor rörelse af förhoppning och stolthet, af en känsla af återuppståndelse och lifsglädje. Frankrike tycktes samtidigt gå in i ett tillstånd af frihet och enighet; icke längre några feodala eller provinsiella skrankor, icke mer någon sönderstyckning, icke mer något godtycke; det var ett och samma ädla unga hjärta, hvars slag vibrerade djupast in i landet, ända in i den aflägsnaste by, som hädanefter var sammanknutet med det hela genom gemensam frihet och gemensam suveränitet.

Aulard åter synes icke ha samma ljusa syn på de dåtida förhållandena. Detta ryktbara år har, säger han nämligen, framställts som ett år af nationell endräkt, som revolutionens skönaste år, som ett broderskapets år. Han vill precis icke förneka, att det i viss mån kan synas så ha varit, men han betonar därjämte, att det visst icke var enbart så. Under det året satte sig nämligen borgarklassen, bourgeoisin, på folkets bekostnad i besittning af hela det politiska samhället och förverkligade den föga broderliga tanken att bourgeoisin ensam utgjorde hela nationen.

Det är ock under detta samma år, som den ibland de borgerliga själfva under debatterna markerade brytningen mellan demokrater och bourgeoisi alltmer träder fram i dagen. — Det var nämligen bland de borgerliga själfva, som de första ansatserna till ett demokratiskt parti visade sig. Paris' arbetare, de voro »patrioter», antiaristokrater. Att vara demokrater komma de att tänka på, först sedan den tanken väckts hos dem från borgerligt håll, och hvad ordet republik beträffar tycks det ännu vara okändt i förstäderna. Ledarne för det borgerliga demokratiska partiet voro inom nationalförsamlingen Robespierre, Buzot, Pétion, Grégoire, utanför densamma den häftige Marat, den vältalige Loustalot, den diskrete Condorcet.

Men till dessa och andra drag, som icke höra riktigt bra i hop med endräkts- och broderskapsidyllen, återkomma vi här och hvar i det följande, men stanna nu tills vidare vid de tillfällen, då denna idyll i synnerhet celebrerades. Alltså närmast vid den februaridag, då konungen godkände den nya författningen, och vid de stora federationshögtidligheterna kring första årsdagen af Bastiljens eröfring.

Konungen i nationalförsamlingen.

Det var, säger nyss citerade Aulard, helt visst en vacker historisk dag den 4 februari 1790, då Ludvig XVI personligen begaf sig till nationalförsamlingen för att acceptera författningen och uppläsa ett nådigt tal och då församlingen vanvettig af glädje fastställer medborgareden: »Jag svär att vara trogen nationen, lagen, konungen och af all min kraft upprätthålla den författning, som är beslutad af nationalförsamlingen och antagen af konungen.»

Konungen antagande revolutionen, konungen underordnad nationen och lagen, det var hvad man framför allt såg i denna akt, och glädjen var för visso stor och allmän i Frankrike, äfven om några demokrater däri från nationalförsamlingens sida sågo endast en myndighetsannektering, en kupp att utan nationens hörande pålägga densamma författningen med censussystemet och den förhatliga silfvermarken (jfr sid. 211). Loustalot skulle ha velat, att de konstitutionella lagarna hade ratificerats af folket, församladt till primärförsamlingar. Han drömde om och fordrade en demokrati med allmän rösträtt och publicerade ett helt system af hvad vi skulle kalla referendum för lagarnas sanktionerande af folket.

Men Loustalot och de andra skriftställarne eller talarne i det demokratiska partiet voro en stab utan armé och kände sig vara ett långt stycke väg framför massans opinion. All deras ärelystnad och hopp måste därför gå ut på att göra begripligt för proletärerna, att de voro förfördelade, att det fanns en ny privilegierad klass.

Louis-Stanislas-Xavier, grefve af Provence, broder till Ludvig XVI. Senare Ludvig XVIII konung af Frankrike.

Konungens här ofvan antydda uppträdande i nationalförsamlingen den 4 februari synes, åtminstone efter markis de Ferrières' memoarer, vara att ställa i samband med en dåtida mycket uppseendeväckande rättegång mot en markis Favras. Denne hade varit invecklad i en kontrarevolutionär komplott i syfte att bortföra konungafamiljen från Paris och upphäfva de antagna konstitutionella lagarna samt arrestera eller som det ock påstods döda Lafayette, Necker, Bailly. Han blef i dec. 1789 anklagad för högförräderi och dömdes till hängning, som gick i verkställighet 16 februari 1790. Kungens bror, grefven af Provence, synes ha varit komplottens hufvudman, men öfvergaf fegt och trolöst Favras, inställde sig inför Paris kommunalråd, förnekade all närmare gemenskap med Favras samt bedyrade högt och heligt sin oskuld. Favras gick beslutsamt döden till mötes utan att röja sin högt uppsatte medbrottsling.

Folket påkallade med otålighet Favras' död, konungen vågade icke benåda honom och Necker öfvertygade, säger de Ferrières, konungen om nödvändigheten att uttryckligen förklara inför allt folket, att han icke känt eller gynnat Favras. Det bestämdes i konseljen, att Ludvig skulle bege sig till nationalförsamlingen och där på det mest uttryckliga sätt tillkännage sin anslutning till revolutionen. Han gjorde det ock. (Som medlem af den konstituerande nationalförsamlingen spelade de Ferrières (f. 1741, d. 1804) ingen nämnvärd roll. Däremot äro hans ursprungligen 1799 utgifna memoarer ganska intressanta och anses vara relativt tillförlitliga.) Öfver hans besök i nationalförsamlingen lämnar markis de Ferrières i sina memoarer en ganska målande beskrifning, hvaraf det följande är ett sammandrag. Åtföljd af sina ministrar infann sig konungen, förklarande att tidshändelsernas allvar hade fört honom till nationens representanter.

Statens intresse fordrade, sade han, att monarken ännu uttryckligare förenade sig med utförandet af och framgången af allt hvad nationalförsamlingen aftalat till Frankrikes fromma. »Jag älskar att tro, att en dag skall komma, då alla fransmän utan åtskillnad erkänna gagnet af de olika ståndens fullständiga upphäfvande, då det gäller att gemensamt arbeta på fosterlandets lycka och framgång, hvaraf alla medborgare äro lika intresserade.» För sina egna personliga förluster funne han en tillräcklig, en fullständig ersättning i nationens ökade lycka. »Jag skall försvara, jag skall upprätthålla den författningsenliga friheten, hvars grundsatser bekräftats af allmänhetens med mina egna öfverensstämmande önskningar. Jag skall göra än mera. I samråd med drottningen, som delar alla mina känslor, skall jag tidigt förbereda min sons förstånd och hjärta för den sakernas nya ordning, som förhållandena medfört. Jag skall redan från hans första år vänja honom att känna sig lycklig öfver fransmännens lycka och att oaktadt smickrares tal alltid erkänna, att en klok författning skall bevara honom från oerfarenhetens faror och att en rätt frihet skall gifva ett nytt värde åt de känslor af kärlek och trohet, hvarpå den franska nationen sedan så många århundraden gifvit sina konungar så många rörande bevis.»

Konungens tal afbröts ofta af lefverop och framkallade den lifligaste hänförelse. Folket, som låter leda sig af sina impulsiva stämningar och för hvilket känslan af dess styrka gör all förställning obehöflig, såg i konungens uppträdande en formlig anslutning till den nya författningen. Utan att tro på uppriktigheten af konungens bedyranden, blefvo biskoparne och adeln, säger de Ferrières, icke mindre berörda af att se, att monarken kastade på dem ensam skulden för det förhatliga i ett motstånd, som de dittills sökt försköna med sin tillgifvenhet för monarkens person och konungadömets rättigheter. Revolutionens vänner begagnade sig af den allmänna hänförelsen för att binda alla fransmän om icke vid Ludvig XVI:s verkliga känslor, så dock vid de af honom nu affischerade. Förslag väcktes om, att till främjande af denna af konungen så ifrigt eftertraktade sinnenas sammanslutning alla deputerade skulle genom en högtidlig ed förbinda sig att upprätthålla författningen. De deputerade, som vägrade att aflägga denna ed, skulle icke längre kunna förbli medlemmar af nationalförsamlingen. Presidenten Bureau de Puzu var den förste som besteg tribunen för att svära att vara trogen nationen, lagen, konungen och med all sin kraft upprätthålla den af nationalförsamlingen beslutade och af konungen antagna författningen. De deputerade följde efter och upprepade samma ed, några adelsmän och biskopar visade sig synnerligen motvilliga, men måste underkasta sig beslutet. Då ville också åhörarne på läktarna, män, kvinnor och barn, aflägga medborgareden. Från alla håll af salen hördes endast orden: »Jag svär, jag svär.» Denna rörelse spred sig med blixtens snabbhet till kommunen och distrikten i Paris, till hela Frankrike; öfverallt svor man att vara nationen trogen, att upprätthålla den beslutade författningen. Denna fann sig sålunda högtidligt antagen, utan att de som arrangerat konungens uppträdande och de som funnit sig däri kunnat hämta sig från den öfverraskning, som bereddes af en tilldragelse, som de långt ifrån förutsett.

Samma kväll var stor illumination, och i spetsen för sextio medlemmar af kommunen uppvaktade mären Bailly konungen för att lyckönska honom till ett steg, som vore så ägnadt att återföra fransmännen till samma anda och tvinga författningens och frihetens ovänner att afstå från sina trolösa ränker. Följande söndag begåfvo sig de deputerade, kommunens medlemmar, domstolarnas ledamöter i högtidligt tåg till kyrkan Notre Dame, föregångna och efterföljda af nationalgardet och de sextio distriktens fanor. Ett antikt altare var uppfördt midt i skeppet och därifrån uppläste kommunens ordförande, abbé Mulot, en mässa och höll ett tal om revolutionens fördelar. De deputerade, medlemmarne af kommunen, befälet för nationalgardet med Lafayette i spetsen förnyade eden om troheten mot nationen och författningens upprätthållande. Under liflig kanonsalut upprepades eden ofördröjligt af de väldiga människomassor, som uppfyllde kyrkan och dess förgårdar. Operaartisterna utförde ett vackert tedeum af Floquet och man försummade intet, som kunde göra akten imposant och helig.

Huru drottningen uppfattade eller ville synas uppfatta scenen i nationalförsamlingen tyckes framgå af följande utdrag ur ett hennes bref följande dag till sin väninna prinsessan de Lamballe:

»Konungen lät i går middag underrätta presidenten i nationalförsamlingen om att han skulle komma dit. Man gick honom till mötes; han intog presidentens plats, — denna stod på hans högra sida — och höll ett tal, som han meddelat mig och som jag skickar er. När han var vid dessa ord: 'Upplys om dess intressen folket, som man vilseför, detta goda folk jag älskar och hvaraf jag är älskad tillbaka, som man försäkrar mig, när man vill trösta mig för mina lidanden', fylldes alla ögon af tårar, alla hjärtan drogos oemotståndligt till konungen, som själf ytterligt rörd hade svårt att dölja sin lifliga känslighet. Han fortsatte emellertid och åhördes med den största uppmärksamhet och de mest otvetydiga bevis på vördnad och kärlek. Presidenten svarade honom i nationalförsamlingens namn och betygade för honom dess känslighet för detta förtroende och att den skulle följa hans majestäts afsikter, som icke hade någon annan önskan än folkets lycka, hvilken skulle vara betryggad genom att förbli intimt förbunden vid konungens person. I detta ögonblick fans, har man försäkrat mig, blott en och samma anda: rojalister, orleanister, 'opartiska' (»Impartiaux» eller »monarchiens» motsvarade inom församlingen den grupp, som med en nutida benämning skulle kallas högra centern; deras ledare voro Malouet, Clermont-Tonnerre, Mounier, Lally-Tollendal.), alla glömde sina tvister för att blott se godheten hos hans majestät, som gaf dem så många medel att i frid fullborda konstitutionen.

En talrik deputation följde konungen tillbaka till slottet. Jag väntade med en liflig otålighet och icke utan oro. Jag gick emot honom ledande min son vid handen; och i den tillfredsställelse jag erfor, då jag hörde folkets välsignelser, yttrade jag till dem, som ledsagade konungen, ungefär följande: 'Jag delar alla konungens känslor, och af allt mitt hjärta och förstånd förenar jag mig med den åtgärd, som hans kärlek för sitt folk nyss ingifvit honom. Här är min son; jag skall oupphörligt tala med honom om den bäste af fäder och lära honom tidigt att respektera den offentliga friheten och att upprätthålla lagarna, hvilkas fastaste stöd jag hoppas han skall blifva.'

Från detta ögonblick ha alla afgifvit medborgareden och förbundit sig att försvara oss. Jag vet, att de som tro att man icke bör ge efter i något skola kanske klandra detta steg. Hvad mig beträffar, tror jag, att det skall vara af den största nytta för att fullständigt komma på skam intrigerna af hertigens af Orléans parti, hvilken som ni vet oaktadt sin frånvaro ännu oroar sinnena. Det är så ljuft att hoppas, att jag vill hängifva mig åt de känslor jag erfar; vore det än endast illusioner, äro de mig kära för mitt hjärta, emedan de lugna mig för mina barns framtida öden.»

Allt hvad deras majestäter sålunda bedyra om sin anslutning och kärlek till författningen och den nya samhällsordningen låter onekligen mycket vackert. Skada bara, att det i verkligheten ej var annat, än hvad man nu med ett aktuellt och mycket expressivt uttryck brukar benämna bluff. Det var tråkigt för alla, dock allra värst för deras majestäter, ty sådant kunde icke så länge hemlighållas. Bluff var också de kungligas uppträdande vid den stora federationsfesten några månader senare.

Federationsfester.

Knappt hade under 1789 de fria revolutionära kommunerna organiserat sig, förrän de kände med sig att de icke voro uttryck för en enbart lokal rörelse, utan för en hela landet omfattande. Om nationens och frihetens fiender fortsatte eller utvidgade sina intriger skulle en enskild kommun icke mäkta något. Man måste då bilda liksom en kedja af kommuner, sluta sig tillsammans, federera sig med de fria och revolutionära kommunerna i samma provins, i samma trakt.

På sådant sätt uppstodo, utan att man fäste sig vid de gamla provinserna eller nya departementen, samma anslutningar af vänskap och broderskap, federationerna i norra Frankrike, i Bretagne, Dauphiné och något senare i Lyon. Redan under de första månaderna af 1790 hade rörelsen utvecklat sig kraftigt. Öfverallt broderskapsfester och högtidliga edsafläggelser, hvarigenom de federerade kommunerna sammanslöto sig.

Federationsfesten den 6 juni 1790 i Lille. (Teckning af L. Watteau, gravyr af Helmann).

Spontant och nästan samtidigt trängde sig på alla delegerade för broderskapsfederationerna tanken att man borde i Paris, medelpunkten för den pånyttfödda nationen, sammanknyta sig till en hela nationen omfattande federation. Helt naturligt var det till den 14 juli 1790, som federationsfesten bestämdes. Det var ju den 14 juli som skapat friheten och framkallat kommunernas frigörelse. Från Paris hade den elektriska gnista utgått, som gifvit denna frigörande rörelse lif, och det är till Paris rörelsen sträfvar att återvända för att organisera sig.

Broderskap. (Allegorisk bild, tecknad och graverad af Debucourt.)

Federationsrörelsen var i sig så allmän, så spontan och så demokratisk, att nationalförsamlingen blef orolig; medborgarne grupperade sig ju icke som aktiva medborgare, men som bröder. När nationalförsamlingen den 9 juni 1790 påbjöd bildandet af en federation i Paris, gjorde den det, därför att den icke kunde undgå att så göra. Genom sitt dekret åsyftade den företrädesvis att betaga federationen dess demokratiska karaktär. Den ville icke, att de delegerade skulle väljas af folket eller ens af kommunalstyrelserna, som oaktadt sitt ursprung från censussystemet emellanåt visade betänkliga demokratiska tendenser. Den påbjöd, att de delegerade skulle väljas af nationalgardets afdelningar, hvilka kraftigt förborgligat sig och numera öfverallt knappast bestodo af andra än aktiva medborgare.

Men entusiasmen var ändå öfversvallande stor och allmän äfven bland de från alla politiska rättigheter utestängda passiva medborgarne. Äfven de gingo med lif och lust upp i förberedelserna till den stora festen.

Tolftusen arbetare arbetade utan rast eller ro på ordningsställandet af marsfältet, där man skulle medelst cirkelformiga terrasseringar bilda en jättelik amfiteater, hvars bänkar skulle kunna rymma trehundratusen åskådare. Det var ett kolossalt arbete, och då man blef rädd att icke kunna få det färdigt till den 14 juli och då man strängt höll på den dagen, inbjödo i fäderneslandets namn distrikten i Paris alla goda medborgare att deltaga i arbetena på marsfältet. Den 14 juli var ju, såsom Camille Desmoulins uttryckte sig, »dagen för befrielsen från träldomen i Egypten och öfvergången öfver Röda hafvet. Det är första dagen på frihetens första år. Det är den dag, som förutsagts af profeten Hesekiel».

Inbjudningen, som var öfverenstämmande med tidens begrepp om medborgerlighet, framkallar en allmän hänförelse. Kvinnorna dela entusiasmen och sprida den: Man ser seminarister, skolpojkar, nunnor, i sin enslighet åldrade munkar lämna sina kloster och skynda till marsfältet, med skoflar på ryggen och bärande baner prydda med patriotiska emblem. På marsfältet äro alla medborgare blandade om hvarandra. Den slampiga kokotten befinner sig sida vid sida med den blygsamma medborgarinnan, kapucinmunken drar på en kärra ihop med Saint-Louis' riddaren, grofarbetaren med petitmätern från Palais-Royal; den robusta fiskmånglerskan skjuter skottkärran, som den eleganta, nervösa damen fyllt; förmögna och fattiga, välklädda och trashankar, gubbar och barn, komedianter, schweizare och bokhållare, arbetande eller rastande, erbjuda för det förvånade ögat ett skådespel af lif och rörelse; ambulanta förfriskningställen, portativa butiker öka behaget och glädtigheten af denna tafla. Öfverallt höras sånger och glädjerop, trummor och militärmusik, bullret af spadar och skottkärror, hälsningar och uppmuntrande rop växlade mellan de arbetande. När klockan slår nio, upplösa sig grupperna. Hvarje medborgare återvänder då till samlingsplatsen för sin sektion eller förenar sig med sin familj, sina bekanta. Skarorna sätta sig i marsch vid trummans ljud, återkomma till Paris föregångna af facklor, då och då kastande omkring sig sarkasmer mot aristokraterna och under afsjungande af den sedan så ryktbara sången Ça ira.

Så upprann den stora dagen. Ordnade efter departementen hade redan från dagningens inbrott de federerade börjat ställa upp sig under nittiotre banér på Bastiljtorget. Tåget börjar och slutar med delegerade från linjetrupperna och marinen, Paris' nationalgarde, trummor, sångare, sektionsfanor. Under frammarschen hälsas det af ofantliga folkskaror på gator och kajer och från fönstren. Regnet, som strömmade ned, störde icke marschen. Drypande af svett och regn dansade de federerade fram under lefverop för sina parisiska bröder. Från fönstren mottogo de gåfvor af vin, skinkor och frukter. Den franska glädtigheten triumferade öfver det dåliga vädret, de dåliga vägarna och den långa vägen. Ridande på en ståtlig häst och omgifven af sina adjutanter, gaf Lafayette sina order och mottog folkets och de federerades hyllningar. Svetten rann från hans ansikte. En person, som ingen känner, tränger sig fram med en butelj i ena handen och ett glas i den andra: »Ni är varm, general, drick ett glas!» Han fyller i ett stort glas och räcker det till Lafayette. Denne tar emot det, ser ett ögonblick på den okände och tömmer glaset i ett enda tag. Folket klappar i händerna. Lafayette småler och kastar en välvillig och tillitsfull blick på folkmassan.

Under tiden ha redan från klockan sex på morgonen öfver trehundratusen män och kvinnor från Paris och dess omgifningar församlat sig på marsfältet och sittande på gräsbänkarna, som bildade en ofantlig cirkus, invänta de skrattande och pratande ankomsten af de federerade och nationalförsamlingen.

För att få tiden att gå, börja de först framkomna federerade dansa långdansar. De som följa efter sluta sig till dem och bilda en ringdans, som snart omfattar en stor del af marsfältet. De federerade nöja sig inte med dansen, utan utföra sinsemellan stridslekar, städer mot landsbygder, departement mot departement. Dessa små krigslekar afslutas med broderliga omfamningar och danserna börja om igen ännu lifligare. De förtjusta åskådarne klappa takten med händerna och applådera, glömmande bort regn och hunger och en lång väntans tråkighet. Utlänningarne ropa: »Tusan till fransmän, de dansa, fastän det hällregnar.» Hvad gör det dåliga vädret, när solen lyser i hjärtana.

Slutligen är hela tåget framme på marsfältet; lekarna och danserna upphöra och alla federerade uppsöka sina fanor och standar.

Den stora federationsfesten å marsfältet den 14 juli 1790." (Teckning af Mounet, gravyr af Helman.)
(20,000 delegerade från hela Frankrike aflägga ed på den nya författningen.)

På ena ändan af marsfältet reser sig ett stort öfvertäckt galleri, prydt med draperier i blått och gult, och i midten däraf ett tält afsedt för konungen. Bakom tronen är en särskild estrad för drottningen, den lille kronprinsen och prinsessorna af den kungliga familjen. På tre fots af stånd från kungatronen var placerad på samma linje och lika högt en annan stol af samma storlek öfverdragen af asur-blå sammet med gyllene liljor. Den var afsedd för nationalförsamlingens president. Ett stort antikt altare reser sig midt på den ofantliga ytan, som omges af bänkar i enkel amfiteatralisk form. Altaret är tjugufem fot högt. Man kommer upp till det medelst fyra trappor, som sluta i en plattform, där rökelse brändes i antika rökelsekar. På södra fasaden af altaret lästes två verspar dels om de dödligas jämlikhet och att ej börden, endast dygden gör skillnaden och dels att lagen bör i hvarje stat vara allmän och att de dödliga, hvilka de än må vara, äro lika inför den. På motsatta sidan syntes änglar blåsande på trumpet och därjämte inskriptionerna: »Tänk på de tre heliga orden: nationen, lagen, konungen. Nationen, det är ni, lagen, det är också ni. Konungen är lagens väktare.»

På sidan utåt Seinen syntes en bild af frihetens gudinna och en genie, sväfvande i luften med en vimpel, hvarpå läses: Författningen.

Trehundra präster, iförda hvita mässkjortor och skärp i trikolorens färger, omge altaret. Talleyrand, biskop i Autun och medlem af nationalförsamlingen, välsignar riksbaneret och de nittiotre baneren. Han uppstämmer tedeum, som utföres af en orkester på tolfhundra man. Himlen klarnar och solen visar sig åter. Psalmer, militärmusik, artillerisalut blanda sig med biskopens röst. Hela människomassan faller på knä. Då mässan är slut, stiger Lafayette af sin hvita häst, beger sig till foten af det galleri, där konungen och konungafamiljen, ministrar och nationalförsamlingens medlemmar ha sin plats, stiger uppför de femtio trappsteg, som föra till konungens tron och mottager af honom det beslutade edsformuläret. Lafayette beger sig sedan till altaret, nedlägger på detta sin värja och ger från den högsta platsen signal till edsafläggelsen genom att vifta med en flagga.

De hundra kanonerna, de otaliga mässingsinstrumenten och de många hundratusende åhörarne, allt tystnar. I denna andaktsfulla tystnad höres endast en enda stämma; det är Lafayettes. Med ena handen på hjärtat och den andra höjd mot himlen aflägger han på truppernas och de federerades vägnar följande ed: »Vi svära att städse vara trogna nationen, lagen och konungen, att med all vår kraft upprätthålla den af nationalförsamlingen beslutade och af konungen antagna författningen, att i öfverensstämmelse med lagarna skydda säkerheten till lif och egendom, cirkulationen af säd och lifsmedel i det inre af riket, uppbärandet af offentliga skatter, hvilken form de än må hafva, samt att genom broderskapets olösliga band förbli förenade med alla fransmän.»

En salfva från fyrtio kanoner förkunnar för Frankrike den högtidliga eden. Jätteorkestern låter luften genljuda af militärmusik, fanorna, baneren sättas i rörelse, de dragna sablarna gnistra. Med blixtens snabbhet fortplantas genom denna salut från kommun till kommun ända till Frankrikes aflägsnaste delar underrättelsen om eden. Hela landet förvandlas plötsligt till ett ofantligt marsfält, där tjugufem millioner fransmän i en och samma stund svära trohet till nationen, lagen och författningen.

Nationalförsamlingens president upprepar samma ed. Folket och de deputerade instämma däri med ropen: »Jag svär det.» Då reser sig konungen och yttrar med kraftig röst: »Jag, fransmännens konung, svär att bruka den makt, som genom statens konstitutionella akt blifvit mig öfverlämnad, till upprätthållande af den konstitution, som nationalförsamlingen beslutit och af mig antagits.»

Drottningen tar upp kronprinsen i sina armar och visar honom för folket: »Här är min son; han liksom jag förena oss i dessa känslor.» Detta var oväntadt och besvarades af mångtusende lefverop för konungen, drottningen och kronprinsen. Kanoner fortforo att blanda sitt majestätiska dån med militärmusikens krigiska toner och folkmassornas bifallsyttringar. Himlen hade klarnat, och solen visade sig i all sin glans. »Det var, som om den evige själf ville bevittna denna inbördes förbindelse och bekräfta den med sin närvaro. Ja, man såg, man hörde honom, och de förskräckliga olyckor, som sedan denna dag icke upphört att bedröfva Frankrike, äro, o du alltid vakande, alltid trofasta försyn!, ett rättvist straff för meneden. Du har straffat både monark och undersåtar, emedan monarken och undersåtarne kränkt sina eder.» (de Ferrières).

Ett tedeum, utfördt af den jättelika orkestern, afslutade ceremonien. Klockan är nu fem på aftonen.

Hänförelsen och festligheterna inskränkte sig icke till denna dag. De federerades vistelse i Paris firades med en oafbruten följd af måltider, danser och glädje. På marsfältet pokulerades, sjöngs och dansades. Med en del af departementens nationalgarde och linjearmén höll Lafayette en stor revy, som bevistades af konungen och drottningen med den lille kronprinsen och där de lifligt hyllades. Kommunalstyrelsen i Paris gaf också för de federerade, en stor folkfest med vattenkamp på floden, fyrverkeri, illumination, dans med förfriskningar i spanmålshallen; på den plats där Bastiljen varit belägen, dansades också; en lycklig kontrast mot den forna bild af fasa och förtviflan, som återkallades af minnet af detta förhatliga fängelse.

Det var i Champs-Elysées, säger markis de Ferrières, som de känsliga människorna med största tillfredsställelse njöto af denna förtjusande folkfest. Kordonger af ljus hängde i alla träd, girlander af lampor slingrade sig mellan dem, eldpyramider, som stodo på vissa afstånd från hvarandra, spredo en klarhet, som genom kontrasten mot den väldiga massan af omgifvande skuggor blef ännu mer glänsande. Folket fyllde alléer och gräsmattor. Där satt borgaren omgifven af hustru och barn, de åto, pratade, promenerade och hade en stilla och behaglig känsla af sin tillvaro. Här dansade unga flickor och ynglingar vid tonerna från flera orkestrar, som voro placerade på öppna platser, som reserverats. Längre bort sökte några sjömän omgifna af talrika intresserade åskådare klättra uppför några höga tvålade master täflande om det pris, som var utsatt för den som lyckades nå toppen och där taga ner en flagga i trikolorens färger. En ljuf känslofull glädje låg utbredd öfver alla ansikten, lyste i allas ögon, och återkallade för minnet de fridfulla njutningarna af de lyckliga skuggorna i de gamlas Champs-Elysées. De många hvita kvinnodräkterna, som ströfvade kring »bland träden i de vackra alléerna, ökade ytterligare illusionen.»

Fester och illumination i Champs-Elysées den 14 juli 1790. (Teckning af Prieur, gravyr af Duplessis-Bertaux.)

Helt visst var det »illusionernas dagar» dessa veckor och dagar Frankrikes konung och Frankrikes folk nu genomlefde. Drömmar, som snart försvunno. Chimärer, som en hemsk verklighet snart skulle förjaga. Konungen insöfdes af denna stundtals utprägladt rojalistiska fest i en farlig säkerhet. Folket åter invaggades i tillit till ärligheten af konungens och drottningens känslor för den nya samhällsordningen och den nyvunna medborgerliga friheten. Den tilliten skulle ha kunnat bli farlig, om den fått fortfara något längre. Det sörjde dock konung och hofparti för att den icke fick. Men huru uppfyllda af illusioner dessa dagar än voro och huru väl man än kan förstå Loustalots och andra demokraters farhågor att den stora federationsfesten mer skadat än gagnat frihetens sak, så hade de dock sin stora välgörande betydelse för den nationella samhörighetskänslan och för ökandet af revolutionens makt öfver sinnena.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 24 april 2008.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt