Natten
4-5 augusti.
Natten mellan den 4 och 5 augusti är en af revolutionens stora
dagar. Liksom den 14 juli och 5 oktober 1789, den 21 juni 1791,
den 10 augusti 1792 och den 31 maj 1793 markerar den en af den
revolutionära rörelsens stora etapper och är bestämmande för karaktären
af det därpå följande skedet.
Den historiska legenden har med förkärlek ägnat sig åt skönmålningen
af denna natt, och ett flertal historieskrifvare ha okritiskt
stödjande sig på några samtidas berättelser framställt den som
en natt uppfylld af idel hänförelse, af helig försakelselust.
Deras framställning går därpå ut, att adel och prästerskap gripits
af en patriotisk känslostämning och vaknat till insikt om att
de ännu ingenting gjort för de stackars bönderna och därför skyndat
sig att afsäga sig sina feodala rättigheter. Adel och kleresi,
de fattigaste kyrkoherdar och de rikaste feodalherrar, städer
och provinser, alla offra de på fäderneslandets altare sina sekelgamla
prerogativ. »Sammanträdet var en helig högtid, talartribunen ett
altare, salen, där de öfverlade, ett tempel», säger en historieskrifvare,
som eljest brukar bevara sitt lugn. »Det var en missbrukens Bartolomeinatt»,
säger en annan. »Och då den första dagningen följande dag bröt
in öfver Frankrike, existerade icke längre det gamla feodalväldet.
Frankrike var ett pånyttfödt land, sedan det anställt en autodafé
på alla sina privilegierade klassers missbruk».
Detta är mera en vacker saga än ett nyktert åskådande af händelserna
den minnesvärda natten och de motiv, som föranledde till hvad
som då åtgjordes, äfven om det må vara aldrig så sant, att en
djup, alla medryckande entusiasm stundtals genomsvallade nationalförsamlingen.
Panik
och hänförelse.
Sammanträdet kvällen den 4 augusti började med panik, icke med
hänförelse. Som redan är nämndt, hade ett stort antal slott blifvit
uppbrända eller sköflade under de senaste dagarna, och bonderesningen,
som börjat i östra Frankrike, bredde ut sig åt alla håll och hotade
att bli allmän. Underrättelserna från provinserna förstorade tilldragelserna
och de våldsgärningar, som bönderna på sina ställen öfvat mot
sina herrar. Adeln konstaterade med fasa, att ingenstädes funnits
någon makt, som kunnat tygla resningarna.
Sammanträdet öppnades med uppläsningen af ett förslag till en
skarp protest mot dessa resningar och en eftertrycklig uppmaning
att respektera bestående lagar. Dessa gamla feodala lagar skulle
äga gällande kraft, till dess nationens myndighet hade upphäft
eller förändrat dem, och alla sedvanliga afgifter och prestanda
skulle fullgöras som hittills, intill dess annorlunda bestämmes
af nationalförsamlingen.
|
Nationalförsamlingen
natten 4-5 aug. 1789, då privilegierna upphäfvas.
(Gravyr af Helmann efter teckning af Monnet.)
|
Man afsåg således att hos konungen påfordra vidtagande af tvångsåtgärder
mot bönderna, och det hade varit tal därom redan föregående kväll.
Men sedan några dagar hade några bland adeln, som voro litet mer
avancerade i sina idéer än sina ståndsbröder och hade klarare
blick på händelserna, — vicomte de Noailles, hertigarne d'Aiguillon
(porträtt
sid. 64) och La Rochefoucauld, Alexandre de Lameth och några andra
— i hemlighet rådslagit om hvilken ställning man borde intaga
gentemot bonderesningarna. De hade förstått, att enda sättet att
rädda de feodala rättigheterna vore att uppoffra hedersrättigheterna
och de prerogativ, som icke hade så stort värde, och att fordra
aflösen af de feodala onera, som voro fästade vid jorden
och hade verkligt värde.
Afsägelse
af privilegier.
Förslag i sådant syfte blefvo natten 4 aug. framburna af de två
förstnämnde, de Noailles och dAiguillon. De framställde saken
som så, att landsbygden hade gripits af missnöje öfver att ingenting
blifvit åtgjordt för den under de tre månader, nationalförsamlingen
varit samlad, och därför hade rest sig. »Det var icke blott röfvare,
som med väpnad hand ville rikta sig under olyckorna. I flera provinser
har hela befolkningen sammanslutit sig för att förstöra slotten,
sköfla jorden och först och främst bemäktiga sig slottsarkiven,
där de dokument, som fastställa de feodala rättigheterna, förvaras.
Folket söker afskudda det ok, som i så många århundraden hvilat
på dess skuldror. Och m. h., vi måste medge, att detta uppror,
hur fördömligt det än är — hvarje våldsamhet är fördömlig — kan
finna sin ursäkt i de lidanden, folket måst bära» (d'Aiguillon).
Man måste i detta ögonblick välja »mellan samhällets förstörande
och vissa eftergifter.»
Dessa eftergifter formulerades af vicomte de Noailles och hertig
d'Aiguillon något olika, som det vill synas något generösare af
den förre än af den senare. Men det gick i hufvudsak ut på, att
de feodala skyldigheterna — såväl de personliga som de andra —
skulle samtliga aflösas eller friköpas af vasallerna, om de så
önskade, och att aflösningsbeloppet skulle sättas till trettio
gånger det belopp, som då utgick om året. Genom åsättande af ett
sådant hårdt villkor blef dock aflösningen endast illusorisk.
Detta förbehåll kunde betyda allt eller intet. Därigenom blef
ock utplånandet af de feodala rättigheterna uppskjutet i fyra
års tid — ända till augusti 1793.
De båda adelsmännens anföranden mottagas af det tredje ståndets
herrar med entusiasm, och talen ha öfvergått till eftervärlden
som sublima offer från adelns sida, medan i verkligheten nationalförsamlingen,
genom att följa det program, som hertig d'Aiguillon uppdragit
och just genom samma förbehåll, framkallar de hemska strider,
som senare gjorde revolutionen så blodig. De få landtmän, som
tillhörde nationalförsamlingen, togo icke till orda för att uppvisa
huru värdelösa dessa adelns »uppoffringar» voro. De flesta af
tredje ståndets deputerade voro stadsbor och hade endast en mycket
oklar föreställning om de feodala rättigheternas omfattning och
om bonderesningarnas styrka. I deras ögon innebar redan det att,
om ock under förbehåll af en aflösning, afstå från de feodala
rättigheterna ett sublimt offer på revolutionens altare.
|
»Lefve dansen och le pas
de trois», akvarell af Touzet.
(En allegori på den allmänna entusiasmen och samstämmigheten
den 4 aug. och följ. dagar.)
|
En bretagnare, en obemärkt deputerad, som aldrig uppträdt förut
eller senare, Guen de Kerengal, bestiger klädd i den bretagniska
folkdräkten, nu tribunen och förordar förslaget i mycket häftiga
ordalag:
»Ni skulle ha förekommit, att slotten gått upp
i lågor, om ni varit snabbare att förklara, att de fruktansvärda
vapen, som gömdes på slotten, dessa dokument, som under århundraden
varit en plåga för folket, skulle skaffas ur vägen genom en obligatorisk
aflösning. Folket, som var otåligt i sin trängtan efter rättfärdighet,
har nu själft skyndat att förinta dessa dokument, hvilka äro minnesmärken
öfver våra fäders barbari. — Låt hitföra dessa dokument, som förnedra
mänskligheten genom att bestämma, att människor skola som lastdjur
låta sig spännas för kärrorna. Låt hitföra dessa dokument, som
tvinga människor att tillbringa natten med att piska vattnet i
kärren, på det att icke grodorna skola störa deras njutningslystna
herrars sömn. Hvem skulle icke i detta upplysningens tidehvarf
vilja vara med om att åstadkomma ett försonande bål af dessa motbjudande
pergament, hvem skulle icke vilja frambära den tändande flamman
till detta bål och offra alla dessa papper på fosterlandets altare?
Ni ha icke ett ögonblick att förlora, en dags uppskof skall låta
än flera slott gå upp i lågor; det finnes riken, hvilkas fall
bebådats med mindre buller. Viljen ni gifva Frankrike lagar, först
sedan det blifvit förhärjadt?»
Men icke heller han bestred, att de skulle aflösas dessa feodala
rättigheter, däribland inbegripna dessa »skändliga» träldomsok,
pålagda »under tider af okunnighet och mörker», som han så vältaligt
stämplat som orättfärdiga.
En adelsman från landsbygden vid namn de Foucault vänder sig
mot hofadeln och kräfver framför allt afståendet af alla de för
landet ruinerande pensioner, aflöningar och gåfvor, som dess medlemmar
afpressa konungen. Den feber, som upprört hela Frankrike, bemäktigar
sig nu nationalförsamlingen i dess tur. Hänförelsen sprider sig.
De Beauharnais föreslår, att straffen hädanefter skulle bli lika
för alla, adelsmän som ofrälse, samt ämbeten och tjänster stå
öppna för alla. En annan påyrkade kostnadsfri rättsskipning och
åter en annan upphäfvandet af den feodala jurisdiktionen. De la
Rochefoucault vill utsträcka Frankrikes välvilja till hela människosläktet
och påkallar lindring i negrernas slafveri. Talarne trängas kring
tribunen, alla vilja de afslöja en orättvisa, ett förtryck eller
afsäga sig ett privilegium.
Då ingen ytterligare talare anmälde sig, vände sig Chapelier,
som för tillfället fungerade som president, till prästerskapet
med den ironiska anmärkningen, att han icke gärna ville förklara
debatten afslutad, innan någon af dem haft tillfälle att yttra
sig. Biskopen af Chartres fann en utväg att vara frikostig på
adelns bekostnad. Han var beredd att uppoffra jakträttigheterna,
som voro mycket betydande för adeln, men minimala för kleresiet.
Ett par andra biskopar gåfvo intet, men begärde frihet från skatter
och pålagor åt handtverkare och grofarbetare. De enda af de andlige
som visade sig frikostiga voro de fattige. En del kyrkoherdar
förklarade, att deras samvete förbjöde dem att ha mer än ett prebende.
Andra erbjödo sig att afstå från sina sportler.
Detta senare rörde församlingen, och den vägrade att taga änkans
skärf.
|
»Honni soit qui mal y voit.»
(»Skam den som ser något ondt däri», att det tages från
den rike och privilegierade och ges den fattige).
|
Rörelsen, exaltationen stegrades undan för undan till en utomordentlig
höjd. Medlemmarne applåderade och lyckönskade hvarandra och gåfvo
uttryck åt en stor inbördes välvilja.
Efter klassprivilegierna kom ordningen till provinserna och städerna
att nedlägga sina privilegier och förmåner på fosterlandets altare.
Paris' ärkebiskop begärde, att man skulle på denna stora dag ihågkomma
Gud och sjunga ett Te deum.
»Och konungen, mina herrar», yttrade Lally
Tollendal, »konungen, som sammankallat oss efter århundradens
långa afbrott, skall icke äfven han få sin belöning? Låt oss proklamera
honom som franska frihetens återställare».
Hänförelsen är på sin höjdpunkt, och då sammanträdet upplöses
vid tutiden på natten, har enhvar en känsla af att grunden till
ett nytt samhälle blifvit lagd.
|
Den patriotiska bantningskuren.
(Samtida satirisk teckning i anledning af kyrkotiondenas
borttagande.)
|
Vid en revolution är det af stor vikt att framkalla hänförelse,
att uttala de ord, som komma sinnena att vibrera. Redan ensamt
detta, att adeln, prästerskapet och alla andra slags privilegierade
vid detta nattliga sammanträde erkände revolutionens utveckling,
att de beslöto sig för att foga sig därefter, i stället för att
göra väpnadt motstånd — redan enbart detta faktum var en människoandens
seger. Det var det så mycket mera, som afsägelserna af privilegierna
ägde rum under och med hänförelse. Må vara vid skenet från brinnande
slott, men huru många gånger har icke följden af dylikt sken ej
varit annat än att de privilegierade drifvits till envist motstånd,
hat, blodsutgjutelser. Natten den 4 augusti inspirerade detta
aflägsna sken andra ord — ord af sympati för de skaror, som rest
sig — och andra handlingar: handlingar åsyftande att lugna och
medla.
|
»Herr kyrkoherde, det får
gå för den här gången, men låt det inte bli någon vana.»
(Samtida kolorerad teckning.)
|
Men efter den 14 juli sväfvade revolutionens anda — resultatet
af all jäsning i landet — öfver allt som lefde och andades, och
denna anda, produkten af milioner viljor, skapade den inspiration,
som icke finnes under vanliga tider (Krapotkin).
Tvenne af nationalförsamlingens mest framstående ledamöter, Sieyès
och Mirabeau, hade icke varit tillstädes den betydelsefulla natten
och beklagade dess resultat. Sieyès var präst och Mirabeau
adelsman. Mirabeau skulle ha velat försvara adeln och konungen
på prästerskapets bekostnad. Sieyès uppträdde till prästerskapets
försvar och tiondenas bibehållande. Men strömmen var för stark,
och under de följande dagarna redigerades ut formliga beslut till
bekräftelse af hvad som under nämnda natt antagits medelst acklamation.
Alla feodala rättigheter skulle afskaffas; de personliga utan
vederlag. Utskylder och naturaprestationer och hvad som vore fäst
vid jorden och följde med arrende eller köp af jorden skulle däremot
aflösas. Denna åtskillnad motiverades med att de förra rättigheterna
på grund af sin natur icke kunde vara egendomsrättigheter, medan
åter de andra voro det. Därjämte fastslogs, att det skulle vara
en likställighet i fråga om skatter och tillträde till ämbeten
och tjänster. Alla undantagsförmåner för provinser och städer
skulle upphöra, för alla statens medlemmar gemensam borgerlig
lag införas och skråväsendet reformeras. Och
slutligen beslöts, att också tiondena till kyrkan skulle borttagas
och att det skulle ske utan ersättning, dock först sedan man på
annat sätt sörjt för kyrkans behof.
|
»Akta dig för lyktan, abbé,
ty de äro slugare än vi». Samtida satirisk kolorerad teckning
mot abbé Maury och prästerskapet i anledning af tiondenas
borttagande.
|
Allt som allt var det således en mycket stor massa af privilegier,
hvilkas upphäfvande sålunda principiellt beslöts. Det var en synnerligen
betydande social omhvälfning och revolutionens första stora eröfring
till förmån för de fattigare klasserna.
Men man synes härvid icke böra förbise ett par omständigheter.
Så t. ex. voro å ena sidan åtskilliga af dessa principiella beslut
affattade i så sväfvande ordalag eller försedda med sådana förbehåll,
att genomförandet väsentligt försvårades och svåra strider däraf
blefvo en följd under kommande år. Det fanns ingenting i dessa
augustibeslut, som angaf, när eller på hvilka villkor en aflösning
skulle kunna äga rum, eller den lagliga proceduren, men intill
dess sådana bestämmelser blefve vidtagna, skulle bönderna fortfarande
betala alltsammans liksom förut. Genom lagar antagna i februari
följande år omöjliggjordes en aflösning af den vid jorden fastade
afraden, utan att man samtidigt och i samma klump aflöste de personliga
servitut, som blifvit utplånade redan den 5 augusti 1789.
Men å andra sidan voro ofvannämnda beslut den 4 augusti och följande
dagar egentligen ej annat än ett principiellt sanktionerande och
generaliserande af hvad folket, vaknadt till medvetande om sina
lidanden och tagande saken i sin egen hand, mångenstädes redan
genomfört. Så t. ex. äfven i fråga om beskattning, feodal rättsskipning,
provinsiella tullskrankor etc.
Och folket ville fortfarande behålla saken i sin egen hand. Till
alla håll i Frankrike spred sig från Paris den stora nyheten:
»Alla feodala rättigheter äro utplånade!» Så var första paragrafen
i beslutet af den 5 augusti formulerad, och så uppfattades nationalförsamlingens
beslut af folket. Alla feodala rättigheter äro utplånade: Inte
mer några tionden, några fastebrefsafgifter till feodalherren,
något hofveri, några grundskatter! Bort med jakträtten, med dufslagen!
Villebrådet tillhör oss alla. Inte mer några adelsmän eller några
sorts privilegierade klasser; alla äro lika inför domaren, som
väljes.
Bonderörelsens
utveckling.
Hädanefter vill man således inte längre betala. Bonderörelsen
hämtar nya krafter och sprider sig äfven till provinser, hvilka
liksom Bretagne dittills förhållit sig lugna. Och om godsägare
kräfva fullgörande af hvilka som helst feodala skyldigheter, bemäktiga
sig bönderna deras gods och bränna upp alla arkiven. De vilja
icke underkasta sig augustidekreten om skillnaden mellan sådana
skyldigheter, som skulle aflösas, och sådana, som skulle utplånas
utan vidare.
Bland sviterna af denna bonderörelse var en, som satte sin dominerande
prägel på revolutionen under de två följande åren. Det var bourgeoisiens
ingripande mot bönderna.
I Dauphiné och i allmänhet i östra Frankrike hade bonderörelsen
uppnått sin största styrka. De rika och magnaterna togo till flykten,
och Necker beklagade sig öfver, att han måst på fjorton dagar
låta färda ut icke mindre än 6,000 pass till de rikaste invånarne.
Schweiz blef öfversvämmadt. Men den borgerliga medelklassen stannade
kvar, beväpnade sig och organiserade en milis, och den 10 augusti
voterade nationalförsamlingen drakoniska åtgärder mot de bönder,
som icke förhöllo sig lugna. Under förevändning att rörelsen vore
ett verk af röfvare och banditer, bemyndigade den municipalstyrelserna
att rekvirera trupper, att afväpna alla personer utan yrke och
fast bostad, att skingra skarorna och summariskt döma dem. Bourgeoisien
begagnade sig i stor utsträckning af dessa rättigheter, och en
hel mängd bönder blefvo hängda, därför att de deltagit i angreppen
mot slotten eller helt enkelt därför, att de vägrat betala skatt
eller erlägga tionden.
Förklaringen
om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.
Redan i början på juli hade nationalförsamlingen utsett ett utskott
på åtta personer för att utarbeta förslag till en författning,
och den 1 augusti hade man börjat debattera, om den nya författningen
skulle inledas med en förklaring, om de mänskliga och medborgerliga
rättigheterna. Förebilden var den ryktbara amerikanska oafhängighetsförklaringen
af den 4 juli 1776. I densamma ingick en förklaring, häfdande
i mera eller mindre utformadt skick de naturliga mänskliga rättigheterna.
De särskilda nordamerikanska staterna hade ock i de författningar,
de genast gifvit sig vid frigörelsen, skyndat att fastslå de mänskliga
rättigheterna. Den nordamerikanska frihetskampen hade från Frankrike
understödts på flera olika sätt. Därvid hade ock förmedlats en
bekantskap med dessa förklaringar. De flesta af nationalförsamlingens
medlemmar kände till dem, och de grundsatser, de gifvit uttryck
för, funnos i alla hjärtan och på alla läppar, och deras proklamerande
hade kräfts i ett flertal cahiers, till och med i adelns
och prästerskapets, äfvensom i en mängd ströskrifter. »Efter en
lång träldom eller efter en lång anarki kommer alltid en tid,
då en nation behöfver samla sig, undersöka sig själf. Den måste
veta, hvar den är, hvad den tror, hvad den vet, hvad den vill,
och säga sig själf det. Däri ligger icke något tomt tal eller
onödig retorik. Efter två århundraden af oinskränkt styrelse,
hvarunder 'människan och medborgaren' verkligen icke haft någon
betryggad rätt, var en sådan förklaring det nödvändiga uttrycket
för ett berättigadt behof.»
Under debatten gjorde sig dock många olika meningar gällande.
En del af tredje ståndet, som nu stod nära sina politiska privilegier,
tvekade, om man borde proklamera proletariatets rättigheter. Man
ville icke bestrida dessa, men det vore oförsiktigt att skrika
ut dessa rättigheter för proletärerna, emedan dessa rättigheter
borde tillämpas endast partiellt och bourgeoisien ville förbehålla
sig den politiska utöfningen.
Andra, som voro motståndare till någon som helst förklaring,
brukade en argumentering, hvars andemening var lätt att fatta
och som ofta gått igen och kommer att gå igen under tidernas lopp.
Ett dylikt framläggande skulle medföra stora olägenheter i en
monarki, där bestående förhållanden så ofta äro i en direkt strid
med dessa rättigheter, att folket skulle missbruka dem. Det vore
en slöja, som det vore oförsiktigt att genast taga bort. Det vore
en hemlighet, som man måste dölja för folket, till dess en god
författning satt det i stånd att höra det utan fara. En klok man
väcker icke en sömngångare, som vandrar mellan bråddjup, emedan
han då kan riskera att fördärfva honom i stället för att rädda
honom. »Hvarför föra människorna upp på ett högt berg, frågar
Malouet den 3 aug., och visa dem hela det område, hvaröfver deras
rättigheter sträcka sig, när vi sedan äro tvungna att föra dem
ned igen och fastställa gränser för deras rätt, tvungna att kalla
dem tillbaka till verklighetens värld, där de för hvart steg stöta
på gränser.»
Mirabeau ställde sig mycket kylig mot hela saken. »Statsmannen
går inte så fort som filosofen. Han lämnar folket vapen endast
då han lärt det att betjäna sig däraf. En blott och bar förklaring
af de mänskliga rättigheterna, som vore tillämplig å alla åldrar,
alla folk och alla moraliska och geografiska latituder på jordklotet,
vore utan tvifvel en stor och vacker tanke, men det vill förefalla,
som om, innan man tänkte så ädelt på andra nationers lagböcker,
det skulle vara godt, om grundvalarna för vår egen vore, om inte
lagda, så åtminstone öfverenskomna. Vid hvart steg, man tager
bland människans rättigheter, frapperas man af det missbruk,
medborgaren kan göra däraf.»
Somliga befarade, att ett sådant beslut skulle försvaga konungadömet;
dessa förklaringar hade ju varit inledningen till republiken i
Amerika. Åtskilliga präster kände sig illa berörda af talet om
de »naturliga» rättigheterna; det vore ju från Gud i himmelrik
all rätt ledde sitt ursprung. Några ville, att till förklaringen
om »rättigheterna» skulle fogas en motsvarande om »plikterna».
Slutligen fanns det sådana, som nog kunde vara med om en förklaring,
men ville vänta därmed, tills författningen vore färdig.
Men dessa betänkligheter och argument funno ej tillräcklig resonans.
Ett par unga adelsmäns och andra talares hänförelse ryckte församlingen
med sig. Grefve de Montmorency yttrade den 1 aug: »Ändamålet med
hvarje politisk författning och med hvarje samhällelig sammanslutning
kan ej vara annat än att upprätthålla de mänskliga och medborgerliga
rättigheterna. Folkets representanter äro då skyldiga sig själfva
som vägledning, sina valmän, som ha rätt att känna och bedöma
deras motiv, sina efterträdare, som ha att njuta af deras arbete
och att fullborda det, andra folk, som kunna uppskatta och draga
nytta af deras föredöme, — de äro med ett ord i alla hänseenden
skyldiga att gifva sitt fädernesland som oundgänglig inledning
till konstitutionen en förklaring om de mänskliga och medborgerliga
rättigheterna.»
Grefve de Castellane såg i en sådan förklaring ett verkligt vapen
mot det kungliga godtycket och systemet med lettres de cachet.
Nu då friheten grundlades i Frankrike, måste man följa »Amerikas
stora exempel», sade en annan talare, ja, man skulle öfverträffa
det. »Den hemisfär, hvari vi lefva, skall dock kanske kunna ha
det företräde, att den förstår att förkunna förnuftets herradöme
ännu kraftigare och låta det tala ett ännu tydligare språk.» »Det
tillkommer Frankrike att gifva världen ett nytt föredöme, att
skänka den en förnuftets och klokhetens lagbok, som kan bli beundrad
och efterliknad af de andra folken.»
När nationalförsamlingen den 4 augusti var på det klara med att
revolutionen segrat öfverallt, lyssnade den icke längre till de
gjorda invändningarna och betänkligheterna, och som en bekräftelse
på folkets seger beslöt man några timmar innan förhandlingarne
om de feodala rättigheterna, att den blifvande författningen skulle
föregås af en sådan förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Förslaget att bifoga en »plikternas förklaring» förkastades med
570 röster mot 433.
Flera förslag utgångna från Lafayette, Sieyès, Mounier,
Target förelågo, olika till formen, likartade till grundsatserna.
Efter ett afbrott, som blifvit en följd af det redan omnämnda
arbetet på utredigerandet af besluten om de feodala rättigheternas
afskaffande, återupptog man den 12 augusti frågan. Ett utskott
på fem personer tillsattes för utarbetande af förslag till en
sådan förklaring. Mirabeau blef medlem af utskottet och referent
af dess förslag, till hvilket han själf ställde sig mycket skeptisk
och hvars »framkastande» före den konstitution, hvars grundval
den skulle vara, han energiskt afrådde. Själfva utskottsförslaget
förkastades och de olika byråerna fingo i uppdrag att utarbeta
nya förslag. Med ett af dessa mera till utgångspunkt än till ledning
debatterade församlingen dagarna den 20 till 26 augusti och redigerade
ut den berömda förklaringen paragraf för paragraf. Sättet, hvarpå
denna definitiva utredigering försiggick, var verkligen i hög
grad underbart och torde sakna sitt motstycke. Dessa 1200 deputerade,
som omöjligt kunde komma till koncisa och klara uttryck, då de
arbetade hvar för sig eller i små grupper, funno nu verkligt korta,
klara, ädla formuleringar under oron och bullret af en offentlig
debatt, och genom en mängd improviserade ändrings- och tilläggsförslag
utarbetades på mindre än en vecka hela denna ståtliga byggnad.
Denne Mounier t. ex., som i sitt egna förslag eller i ett af
honom framlagdt utskottsförslag ej kunnat komma med andra än svaga
formuleringar, improviserade midt under ett offentligt sammanträde
och genomdref den kraftiga formuleringen af inledningen och de
tre första paragraferna. Det är icke längre advokaten Mounier
isolerad och oviss om revolutionens framgång och vid arbetslampan
sysselsatt att formulera ut sin egen tanke. Det är medlemmen af
en mäktig grupp, som representerar en segrande nation och finner
sig vara en tolk af lifvet och verkligheten.
Andra ändringsförslag blefvo med icke mindre
framgång improviserade af Alexandre de Lameth, Lally-Tollendal
och i all synnerhet af biskopen af Autun, den senare så ryktbare
Talleyrand. Vanligen var det kärnfullhet och koncis korthet
man eftersträfvade. Men understundom var det för att vinna behöflig
förklaring, och då var det fakta och historiska skäl, som voro
de bestämmande, icke retoriska hänsyn och smakfrågor. Den slutliga
formuleringen blef ock mycket fastare och klarare än i något af
utkasten.
Denna sålunda beslutade berömda och minnesvärda
»déclaration des droits de l'homme et du citoyen» (förklaring
om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna) var af följande
lydelse:
»Det franska folkets representanter, konstituerade
till nationalförsamling, hafva, i betraktande af att okunnigheten
om, glömskan af eller föraktet för de mänskliga rättigheterna
äro de enda orsakerna till samhällenas olyckor och styrelsernas
fördärf, beslutit att i en högtidlig förklaring fastslå människans
naturliga, oförytterliga och heliga rättigheter, på det att denna
förklaring må kunna vara ständigt tillgänglig för alla samhällets
medlemmar och oupphörligt erinra dem om deras rättigheter och
plikter; på det att den lagstiftande och den verkställande maktens
handlingar må hvarje ögonblick kunna jämföras med hvad som är
målet för hvarje politisk institution och därför vara mera respekterade;
på det att medborgarnes kraf hädanefter må kunna grundas på enkla
och obestridliga grundsatser och alltid leda till författningens
upprätthållande och allas lycka.
Alltså erkänner och förklarar nationalförsamlingen
i det högsta väsendets närvaro och under dess beskydd följande
rättigheter för enhvar människa och enhvar medborgare:
1) Människorna födas och förblifva fria och jämlika
i rättigheter. För samhälleliga åtskillnader kan icke finnas annan
grund än hänsynen till allmänt väl.
2) Enhvar politisk sammanslutnings ändamål är
bevarandet af människans naturliga och oförgripliga rättigheter.
Dessa rättigheter äro frihet, äganderätt, trygghet och rätt till
motstånd mot förtryck.
3) Grundvalen för all suveränitet ligger hos nationen.
Intet stånd, ingen individ kan utöfva någon myndighet, som icke
uttryckligen utgår därifrån.
4) Friheten består i makten att göra allt, som
icke skadar någon annan; därför har utöfvandet af hvarje människas
naturliga rättigheter inga andra gränser än dem, som tillförsäkra
andra samhällsmedlemmar åtnjutandet af dessa samma rättigheter.
Dessa gränser kunna endast bestämmas af lagen.
5) Lagen har icke rätt att förbjuda andra handlingar,
än sådana som äro skadliga för samhället. Allt hvad som icke är
förbjudet af lagen kan icke hindras och ingen kan tvingas att
göra något som lagen icke befaller.
6) Lagen är uttrycket för den allmänna viljan.
Alla medborgare hafva rätt att personligen eller genom sina representanter
medverka till dess tillkomst. Lagen skall vara densamma för alla,
vare sig den beskyddar eller straffar. Alla medborgare skola vara
lika inför lagen och hafva samma tillträde till alla värdigheter,
platser och offentliga värf i förhållande till deras duglighet
och utan annan åtskillnad än den som grundas på deras dygder och
begåfning.
7) Ingen människa kan åtalas, häktas eller hållas
fängslad annat än i de fall, lagen bestämmer och i öfverenstämmelse
med de former den föreskrifvit. De, som begära, utfärda, utföra
eller låta utföra godtyckliga befallningar, skola straffas; men
enhvar medborgare, som instämmes eller gripes i öfverensstämmelse
med lagen, skall ögonblickligen lyda; han gör sig brottslig genom
motstånd.
8) Lagen bör endast fastställa de straff, som
äro strängt och otvetydigt nödvändiga, och ingen kan straffas
annat än i kraft af en lag, som blifvit fastställd och utfärdad,
innan förbrytelsen begåtts, och som tillämpas på ett lagligt sätt.
9) Då enhvar människa skall anses oskyldig, intill
dess hon blifvit förklarad brottslig, så skall, om det anses oundgängligt
att fängsla henne, hvarje hårdhet, som icke är nödvändig för att
försäkra sig om hennes person, vara strängt förhindrad af lagen.
10) Ingen må oroas för sina åsikter, icke ens
för de religiösa, under förutsättning att deras tillkännagifvande
icke stör den allmänna ordning, som är fastställd af lagen.
11) Rättigheten att fritt meddela andra sina tankar
och åsikter är en af människans dyrbaraste rättigheter; enhvar
medborgare kan alltså tala, skrifva och trycka fritt, blott med
skyldighet att stå till ansvar för missbruk af denna frihet i
de fall, som äro bestämda af lagen.
12) Skyddandet af de mänskliga och medborgerliga
rättigheterna nödvändiggör en offentlig makt; denna myndighet
är alltså inrättad till allmänt gagn och icke till deras enskilda
fördel, hvilka den är anförtrodd.
13) För underhållet af statsmakten och bestridandet
af förvaltningens utgifter är en gemensam skatt oundgänglig; den
skall fördelas lika mellan alla medborgare i förhållande till
deras tillgångar.
14) Alla medborgare äro berättigade att själfva
eller genom sina representanter förvissa sig om nödvändigheten
af den offentliga beskattningen, att fritt samtycka därtill, att
öfvervaka dess användande och bestämma dess belopp, fördelning,
sättet för dess uppbärande och dess fortvaro.
15) Samhället har rätt att fordra redogörelse
af hvarje offentlig tjänsteman för hans förvaltning.
16) Ett samhälle, inom hvilket skyddet af dessa
rättigheter icke är betryggadt och statsmakternas åtskillnad icke
är bestämd, har ingen författning.
17) Då äganderätten är en okränkbar och helig
rätt, kan ingen beröfvas den, utom i de fall då en lagligt konstaterad
tvingande hänsyn till allmänt gagn otvetydigt fordrar det och
under villkor af ett rättvist och på förhand bestämdt skadestånd.»
|
De mänskliga och medborgerliga
rättigheternas förklaring. (Gravyr och teckning af Niguet
d. y.)
|
Fastän inspirerad af en monarkiskt sinnad nation och redigerad
af monarkiskt sinnade deputerade, var dock denna förklaring nästan
fullständigt republikansk. I densamma är nämligen icke det minsta
tal om kungligheten, icke den minsta antydan om konungamakten
eller ens om nyttan af monarkin. Tvärtom är allt i densamma antimonarkiskt.
Först och främst genom själfva faktum af en sådan förklarings
tillvaro, af dess amerikanska ursprung, af att dess formulering
är resultatet af en nyligen fullbordad republikansk revolution,
som afgått med seger. Vidare och i all synnerhet genom dess proklamerande
af nationens fullmyndighet, att den styr sig själf icke endast
faktiskt, utan ock rättsligen.
I en punkt är dock, säger Aulard, förklaringen icke republikansk.
Det är i fråga om samvetsfriheten. I inledningen åberopas det
högsta väsendet. Man gjorde det hufvudsakligen af följande tre
skäl: Nästan alla den tidens fransmän voro, äfven om de måste
anses som kristendomens motståndare, dock alltid deister. Den
stora massan af folket utgjordes ännu af uppriktigt troende katoliker.
Den mystiska formuleringen var slutligen priset för prästerskapets
samverkan vid förklaringens affattande.
Nationalförsamlingen hade visserligen icke varit hågad att förklara
katolska religionen vara statsreligion. Men å andra sidan var
man ingalunda benägen att likställa öfriga religioner med densamma.
Utan att riskera motsägelse kunde man från talarestolen framhålla
det passande och lämpliga i att ha en dominerande religion och
att framställa den katolska som grundad på en så ren moral, att
den borde intaga första platsen. Därför proklamerade man icke
heller en fullständig samvetsfrihet, utan inskränkte sig till
att förkunna tolerans.
Mirabeau uppträdde med stor vältalighet mot denna »tolerans»
: Jag vill icke predika tolerans. Den mest obegränsade religionsfrihet
är i mina ögon en så helig rätt, att själfva ordet 'tolerans',
som skulle vara ett uttryck för densamma, synes mig på sätt och
vis innebära ett tyranni, emedan befintligheten af en myndighet,
som har makt att tolerera, innebär ett attentat mot tankefriheten
redan därigenom att den tolererar och sålunda lika väl skulle
kunna underlåta att göra det.» Och det var måhända äfven Mirabeau,
som i pressen uppvisade, att paragraf 10 skulle kunna berättiga
ett förbud för icke katoliker att offentligen begå sin gudstjänst.
Denna de mänskliga och medborgerliga rättigheternas förklaring
kan betraktas från en dubbel synpunkt, en negativ och en positiv,
såsom förstörande en förfluten tid, som uppbyggande en framtid.
I våra dagar är man mest hågad att betrakta förklaringen från
den sistnämnda synpunkten, d. v. s. såsom Frankrikes politiska
och sociala program från och med 1789.
Revolutionens män däremot betraktade förklaringen företrädesvis
från den förra synpunkten, såsom en notifikation om det gamla
systemets frånfälle och som en skranka mot detta gamla systems
eventuella återupprättelse, alldeles på samma sätt som amerikanarne
hade uppbyggt sin rättighetsförklaring som ett bålverk mot engelska
konungen och despotismen.
Den andra synpunkten eller förklaringen betraktad som ett program
för det blifvande samhällets organiserande lämnade nationalförsamlingen
gärna i halfdunkel, ty den borgerliga regim man stod i begrepp
att upprätta innebar delvis en gensaga däremot.
Grundsatsen om likhet i rättigheter innebar, för att endast hålla
sig till denna grundsats' politiska konsekvenser, demokrati och
allmän rösträtt, men man införde rösträtt med census.
Grundsatsen om nationens suveränitet fordrade republik, och man
bibehöll monarkin.
Hvilka dessa konsekvenser rätteligen voro, märktes icke af den
stora massan, men väl af de bildade, af nationalförsamlingens
medlemmar, och det var därför, som på sina håll bland de borgerliga
tvekan rådt om lämpligheten af en sådan förklarings affattande.
Men när den en gång väl var gjord, öfverhöljde man den med en
»slöja», för att begagna tidens uttryckssätt. Det fanns icke heller
till en början något organiseradt parti, som kräfde en omedelbar
tillämpning af förklaringens grundprincip, hvilket innebär att
det till början icke fanns något republikanskt eller demokratiskt
parti.
Men när konungens fel slitit sönder »slöjan», när fördraget mellan
nationen och konungen blifvit definitivt brutet, dref erfarenheten
fransmännen till en tillämpning af förklaringens konsekvenser
i form af demokrati och republik.
De ekonomiska och sociala konsekvenserna blefvo i ännu högre
grad och ännu mycket längre beslöjade än de politiska, och äro
det måhända delvis ännu i dag.
Man aktade sig sålunda väl för att tillämpa alla grundsatser
och draga ut alla konsekvenser. I själfva verket inskränkte man
sig till att legalisera hvad folket gjort, att sanktionera de
gjorda förstörelserna och de vunna vinsterna. En första ekonomisk
och social revolution hade genomförts eller skulle genomföras
genom upphäfvandet af den feodala egendomen, utplånandet af förstfödslorätten,
försäljning af nationalegendomarna, genom en mindre orättvis organisation
af och fördelning af egendomen.
Fransmännen i allmänhet voro tillfredsstälda med denna revolution
och sågo icke längre, emedan de mest skriande af deras lidanden
blifvit stillade. Det var först, när andra lidanden, utgångna
från de nya förhållandena, gjorde sig kända, som kraf framställdes
på att man skulle fullständigt draga ut konsekvenserna af rättighetsförklaringen.
Och då det var ett mindretal, som var verkligt lidande — stads-arbetarne,
som bragts i nöd och elände genom de ekonomiska förhållanden,
som voro en följd af de långvariga krigen — var det endast ett
fåtal, som kom med dessa sina kraf och som försökte resa sig.
Babeuf predikade kommunism, som den tidens socialism hette, och
då han ej representerade mer än en minoritet, blef han lätt besegrad.
När man nu för tiden läser om 1789 års förklaring, skulle man
kunna vara benägen att fråga, om densamma verkligen förmått att
på den tidens sinnen utöfva den påverkan, som tillskrifvits den.
Men det säger sig själft, att när sådana satser, som t. ex. de
i paragraferna 1, 6, 10 och 12 (se ofvan sid. 161-62)
kunna högtidligt proklameras midt i ett samhälle, där feodalismen
ännu råder och där konungafamiljen betraktar sig som landets ägare,
måste det på sinnena verka som en fullständig revolution. Men
det torde också vara visst, att 1789 års förklaring aldrig skulle
kunnat ha den verkan, som den senare haft, om revolutionen stannat
vid denna den borgerliga liberalismens trosbekännelse.
Men revolutionen gick längre. Till en
början genom den konstitution, som blef färdig 1791. Vid denna
var fogad en inledning, till hvilken vi komma längre fram. Den
har ofta blifvit förväxlad med denna förklaring. Den var som en
öppen utmaning slungad rakt i ansiktet på ett Europa ännu försänkt
i själfhärskardömets och feodalismens mörker. Bekräftad, förstärkt
och förblandad med denna inledning, blef denna de mänskliga och
medborgerliga rättigheternas förklaring under republikens krig
för folken en tändande gnista och senare en framstegslösen för
alla Europas nationer under det nittonde århundradet.
Med besluten af den 4-5 augusti och följande dagar samt antagandet
af oftanämnda förklaring har revolutionens karaktär blifvit oåterkalleligen
fastslagen.
Finansiella
svårigheter.
Arbetet på författningen är ock påbörjadt. Men tomheten i statskassan
har blifvit fullständig, och Paris lider under bristen på bröd.
Dessa trenne saker gå i spetsen under augusti och september månader.
Debatterna om författningen väcka till lif många irriterande frågor.
En i synnerhet har förmåga att väcka lidelserna; det är frågan
om veto: debattörerna på kaféer, klubbar och inom distrikten göra
en förfärlig affär däraf. Man kan således se dessa tre spöken,
statsbankruttens, vetots, hungersnödens, på en gång resa sig inför
parisarnes ögon.
Tre dagar efter natten den 4 augusti anmälde Necker, som återinträdt
i regeringen den 17 juli, helt bedröfvad till nationalförsamlingen,
att skatterna inflöto mycket dåligt.
Annat var ju icke heller att förvänta. Numera kunde man ju icke
längre tillgripa det gamla systemets afskyvärda metoder att pressa
ut pengar ur bönderna och låta dem betala det mesta. Dessa å sin
sida voro föga benägna att klämma fram med något och bidade en
rättfärdigare skattefördelning. De rika hatade revolutionen och
aktade sig skadegladt att betala.
Necker begärde en handräckning så anspråkslös
som möjlig, på det att man skulle kunna draga sig fram en à
två månader. Helt försagdt inskränkte han sin begäran till ett
tillstånd att få upptaga ett lån på 30 millioner.
Nationens frigörelse hade icke kunnat försiggå utan kolossala
kostnader eller oreda i affärerna. Utgifterna växte alltjämt och
räntorna på statsskulderna voro förfallna eller förföllo. Hofvet
hade sköflat och slösat förut, nu började äfven folket delvis
göra detsamma. Staden Paris hade lagt beslag på en del af statens
resurser, lät staten bl. a. bära omkostnaderna för de sädesinköp,
som den skriande nöden tvang till. Samtidigt voro inkomsterna
såväl för städerna som för skattkammaren minskade. Redan förut
hade bristen förefallit kolossal, hvad skulle den nu icke vara
efter alla dessa omstörtningar och oro.
Ett lån på 30 millioner kunde ej vara annat än en munsbit och
stod i ett uppenbart missförhållande till den af Necker antydda
finansiella förlägenheten. Men han vågade helt visst icke begära
mer, han visste hvilken motvillighet, hvilka förutfattade meningar
besjälade nationalförsamlingen. Det var inte heller långt ifrån,
att regeringen blifvit afvisad som en besvärlig tiggare. Man drog
sig för att bevilja medel, som man fruktade skulle kunna användas
mot nationen. Många förskansade sig bakom
riksdagsbesvären (cahiers), som förbjödo dem att votera några
anslag och understöd, innan en författning vore genomförd. Andra
åter hade mycket bestyr med att uttänka hvar man skulle söka en
säkerhet för det nya statslånet, och då Mirabeau föreslog, att
enhvar skulle som säkerhet erbjuda sin enskilda kredit, utropade
hans bror, »Mirabeau-tunnan»: »Må de, som uppburit förskott, gåfvor,
pensioner, återge dem till staten. Där har man säkerheten!» Markis
de la Coste påstod, som Buzot hade gjort två dagar förut, att
»kyrkogodsen tillhöra nationen», och utgående härifrån föreslog
Alexandre de Lameth: »Låt oss erbjuda dem som pant.»
Det beslutade lånet, som skulle gå med den låga räntan 4 ½
procent, inbragte ej mer än 2,600,000 livres, och Necker måste
inom kort komma igen med begäran om ett nytt lån. Denna gång på
80 millioner à 5 %. Mirabeau vänder sig nu mot dem, som
vilja förlänga diskussionen. Det är en alltför trängande nödvändighet
att stärka statens kredit. Helt visst har statsbristen, den dyrbara
bristen varit landets räddning, fröet till dess frihet. Men sedan
friheten förvärfvats, skall man då låta statsbristen fortfara?
»Viljen ni mottaga en välgärning och neka att betala priset därför?»
Redan samtidigt med att Necker blottat statens misär, hade tanken
på att med frivilliga patriotiska bidrag komma till undsättning
tagit sig uttryck. Flera deputerade af adeln föregingo med sitt
föredöme. Hänförelsen sprider sig utåt. Nationalförsamlingen mottager
från alla håll erbjudanden från sådana, som vilja komma den olyckliga,
skuldsatta, utblottade staten till bistånd. Borgarmilisen i Versailles
öppnar en särskild subskription. En nittiofemårig soldat vill
afstå sin pension på 300 livres. Officerarne i Mirabeaus regementes
hålla honom skadeslös och efterlikna honom. Bland dem är de Montalembert,
som afstår från den pension han uppbär för förlusten af ett öga.
Domarne erbjuda sina löner och sportler.
Men det erbjudande, som väcker den lifligaste sensation, är det
som göres af de kvinnliga artisterna. Den 7 september bli debatterna
om de stora konstitutionella frågorna afbrutna på ett ganska teatraliskt
sätt. Presidenten (grefve de Virieu) begär företräde för några
medborgarinnor, som komma för att offra sina juveler åt fosterlandet.
Ordförande för deputationen är bildhuggaren Moittes hustru, bland
medlemmarna äro fru Vien, f. Reboul, själf målarinna och medlem
af akademin, den berömde målaren Fragonards hustru och svägerska,
den lika berömde Davids hustru själf dotter af en arkitekt. Hälsade
af applåder inträda de »i hvita dräkter, utan smycken, utan ståt,
men prydda med denna sköna enkelhet, som kännetecknar dygden,
eller snarare smyckade genom frånvaron af deras juveler». Presidenten
anmärker, att den franska belefvenheten fordrar, att de skola
mottagas i salens midt, man skyndar att sätta fram stolar för
dem. Deputeraden Bauche, som har lyckan att vara deras talman,
uppläser ett tal, hvari de uttrycka sig sålunda:
»Statens pånyttfödelse skall vara nationens representanters
verk, och statens befriande bör vara fosterlandskärlekens.
Då romarne erbjödo senaten sina smycken, var det
för att förskaffa senaten det guld, som fordrades för att uppfylla
löftet, Kamillus gjort till Apollo före Veijis intagande. De förbindelser,
som äro ingångna mot statens fordringsägare, äro lika heliga som
ett löfte. Statens skuld bör samvetsgrant betalas, men genom medel,
som icke äro betungande för folket. Det är i sådan uppfattning,
som kvinnliga artister komma för att till den vördnadsvärda nationalförsamlingen
erbjuda juveler, som de skulle rodna öfver att bära, när fosterlandskärleken
påbjuder deras offrande.»
|
En deputation af kvinnliga
artister öfverlämnar den 7 sept. 1789 till nationalförsamlingens
president patriotiska gåfvor. (Teckning af Bord.)
|
Härefter frambär den yngsta medborgarinnan ett skrin, hvari förvaras
deras gåfvor, till presidentens bord. »Detta blir sålunda ett
verkligt fosterlandets altare, hvarpå kvinnor offra kvinnors afgud,
kärleken till prydnader.» De önskade, att deras föredöme skulle
efterföljas. Det blir det med en understundom egendomligt rörande
ifver. Unga flickor, unge män bidraga därvid som gällde det en
välgörande handling. Bönderna i små byar, kyrkoherdar på landet
insända för dem relativt betydande belopp. Som alltid voro de
mest frikostiga att söka bland dem som hade minst. Några gåfvor
uppgå till 15-20,000 livres. Men hvilka illusioner vid dessa uppoffringar.
Det skulle ha varit storartadt, om gifvarne räknats i tusentals;
de uppgingo i verkligheten knappt till några hundra. Sammanräknadt
belöper sig hvad som kommer in icke till en million francs. Några
ha betalt för alla. För regeringen kvarstår lika fullt det dagliga
existensproblemet, och detta i en tid, då nödvändigheten att också
sörja för de svältande parisarnes lifsuppehälle skulle kunnat
ålägga en slösaktighet, som ginge på millioner.
Nöden i Paris var allt framgent stor. Ett flertal näringar ledo
under de osäkra förhållandena. Fastän skörden varit god ute i
landet och nu i september var inbärgad, var det ondt om bröd.
Man trängdes utanför bagarbodarna, och efter flera timmars väntan
måste de fattiga gå därifrån ofta utan att ha fått något bröd.
Det rådde mjölbrist. Fastän regeringen lät köpa in spannmål utomlands
och införseln af säd till Paris var premierad, saknades bröd såväl
i hufvudstaden som i alla stora och små städer i Paris' omgifning.
Lifsmedelstillförseln fungerade otillfredsställande, fastän lifsmedelskommittén
med Bailly i spetsen arbetade dag och natt; bedrägeriet paralyserade
delvis hvad som blef åtgjordt. I denna brödfråga ligger hela det
gamla systemet, hela den centraliserade stat, som växt upp sedan
det sextonde århundradet. I de högre kretsarna rådde den mest
raffinerade, extravagantaste lyx, medan den stora, godtyckligt
beskattade massan var försatt i det tillstånd, att den icke längre
kunde frambringa sin föda på Frankrikes bördiga jord och i dess
rika klimat.
Dessutom voro de förfärligaste beskyllningar i omlopp mot de
kungliga prinsarne och hofvets högt uppsatta personer. De hade,
påstods det, gjort ett nytt hungerbolag efter mönstret af det
beryktade under företrädaren och spekulerade i spannmålsprisernas
stegring, och dessa rykten voro blott alltför sanna, som det senare
framgick af Ludvig XVI:s papper i Tuilerierna.
|
Värfningspatent till nationalgardet
af den 10 aug. 1789.
|
Vetofrågorna.
Under sådana förhållanden måste jäsningen och oron vara stor
i Paris, och hvarken nationalförsamlingens tillvägagående eller
underrättelserna från hofvet i Versailles voro på minsta sätt
ägnade att verka lugnande. Den förra tycktes ha föga förstånd
på den verkliga situationen och dess kraf eller djupare känsla
för folkets lidanden. Den handlade icke, debatterade blott och
i all oändlighet. För Paris var det som ett åskslag, när man där
fick höra att nationalförsamlingen hufvudsakligen vore upptagen
af att öfverväga om kungen borde ha absolut veto eller endast
suspensivt; d. v. s. rätt att alldeles förhindra eller att uppskjuta
på två, fyra, sex år genomförandet af ett nationalförsamlingens
beslut. För dem, som ledo af så tryckande, så dödshotande lidanden,
var detta perspektiv liktydigt med förtviflan, en räddningslös
dom. »Fyra år, sex år, du gode Gud, för människor, som inte visste,
om de skola lefva dagen därpå.» Och i det absoluta vetot såg man
en förintelse af folkets suveränitet.
»Nationalförsamlingen debatterade vetofrågan, som om den däri
såge endast en strid om system och doktriner. För parisarne däremot
vore det, hade de en förnimmelse af, icke en teoretisk fråga utan
en kris, revolutionen stora kris och hela dess sak. Det gällde
revolutionens räddning eller fördärf, dess vara eller icke vara;
intet mindre.»
Men Paris ensamt hade rätt. Den 14 juli hade icke gjort några
förändringar, den verklige ministern var Breteuil, drottningens
förtrogne. Necker tjänade endast till skylt. Drottningens tankar
gingo alltjämt i riktning af flykt, medborgarkrig, hennes hjärta
var i Metz, i Bouillés läger. Bouillés värja var det enda veto
som var henne till behag.
Jäsningen var stor i Paris. Palais-Royals trädgård och café du
Foy voro fortfarande de förnämsta agitationshärdarna och samlingsplatserna
för de oroliga andarna. Kommunen hade förgäfves sökt genom sina
beslut förhindra dessa folkskockningar, men folket hånskrattar
åt besluten och de utsända patrullerna samt sprider karikatyrer
öfver »patrouillotismen», som skall förjaga patriotismen. Det
söker efter bästa råd och lägenhet rusta sig. Så t. ex. för det
i början af augusti kanoner från Chantilly till Paris.
|
Kanoner föras af folket
från Chantilly till Paris den 9 aug. 1789.
(Gravyr af Berthault efter teckning af Prieur.)
|
Bland folktalarne märktes den bisarre markis
Saint-Hurage med något oklara antecedentier. Han ansågs ha varit
offer för en galant dam, som han gift sig med, men som, när hon
tröttnade på honom, lät för några år sätta in honom på Vincennes,
sedan på Chartres. Han hade nu af händelsernas utveckling lockats
tillbaka från England till Frankrike. Med sin stentorsstämma,
sin kolossala figur och charlataneri tillvann han sig en viss
bemärkthet hos Palais-Royals folkskara. Redan den 30 augusti eller
första dagen vetofrågan kom upp, och då underrättelsen härom gaf
ytterligare fart åt jäsningen, hade han satt sig i spetsen för
en folkskara, som ville tåga till Versailles för att lära vetoanhängarne,
»de okunniga, korrumperade och misstänkta» deputerade, att taga
skeden i vackra hand. Under tiden hotade man att tända eld på
deras slott och lät dem veta, att tvåtusen bref blifvit för sådant
ändamål utskickade till landsorten. Denna folkmassa blef skingrad,
men tanken på ett tåg till Versailles blef fortfarande debatterad.
Den 31 augusti sände Palais-Royal till Hôtel-de-Ville fem
deputationer, af hvilka en anfördes af Loustalot, redaktör för
»Les Révolutions de Paris», som börjat utges dagen före
Bastiljens eröfring och som blifvit den mest populära och spridda
af alla dåtida tidningar. Syftet med deputationerna var att förmå
Paris municipalstyrelse att utöfva ett tryck på nationalförsamlingen
och hindra antagandet af det kungliga vetot. I Versailles bönföll
folkmassan under tårar Mirabeau om att afstå från sitt försvar
för konungens absoluta veto. Om kungen hade den rätten, hvad tjänade
då en nationalförsamling till?
Redan nu uppstod förmodligen tanken på att det skulle vara bra
att ha nationalförsamlingen och kungen inom räckhåll i Paris.
Redan de första dagarna i september talade man helt öppet i Palais-Royal
om att föra kungen och dauphin till Paris, och uppmanade man därför
alla goda medborgare till ett tåg mot Versailles. »Mercure de
France» talade därom i sitt nummer, och Mirabeau talade om att
kommunen skulle tåga mot Versailles, fjorton dagar, innan det
inträffade.
Men förrän vi komma dit, låt oss se något på hvad som för öfrigt
passerade i september. I nationalförsamlingen fortfor man, som
sagdt, att debattera frågan om absolut eller suspensivt veto;
Mirabeau och Mounier förfäktade det förra. Vidare om det skulle
vara tvåkammare- eller enkammarsystem. Mounier, som hämtade sina
ideal från England, var för det förra.
Statens genomusla affärer gjorde sig ock alltjämt påminda. Den
24 september nödgades Necker åter framträda inför nationalförsamlingen
och rapportera, att statens kredit inte förbättrats, utan ytterligare
försämrats. — Det senaste beslutade lånet gick mycket dåligt,
banker och bankirer voro i förlägenhet, oron stegrades, en betydande
hjälp behöfdes, öfver en half milliard. Det kunde inte längre
anstå med räntelikviderna, förskotten måste också betalas och
fingo ej förnyas. Det vore bäst att slå bort alla tankar på ett
nytt lån. Man finge släppa ut pappersmynt och förvandla »la caisse
d'escompte» till en nationalbank. Men som ett sista försök begärde
Necker en ny skatt, en förmögenhetsskatt grundad på själfdeklaration
och fixerad till fjärdedelen af årsinkomsten.
I nationalförsamlingen kommer man åter att tänka på kyrkogodsen.
Somliga vilja göra en början med kyrkans silfver, som det ginge
fortare att förvandla till pengar. Man vågar dock ej fastslå det
i form af lag, utan nöjer sig med att rikta en uppmaning till
biskoparne, kyrkoherdarne, kapellen, klostren etc. att öfverlämna
sitt silfver.
För ett ofördröjligt antagande af Neckers förslag ingriper Mirabeau
med energisk vältalighet. Att redigera ut dessa förslag i en noga
bestämd formulering tar dock några dagar. Men innan dess inträffar
en ny kris, närmast förorsakad af ett regementes ankomst till
Versailles.
Hofvets
planer på flykt.
Tidigt hade drottningen varit medelpunkten för hofvets alla komplotter.
Man hade länge förberedt en konungens flykt till Metz. Men för
att en sådan plan skulle kunna sättas i verket, erfordrades åtskilligt.
Det behöfdes trupper och det behöfdes pengar.
Trupper. Det fanns omkring aderton regementen, om hvilka hofpartiet
gjorde sig stora illusioner, på den grund att de ännu icke aflagt
medborgareeden.
Om disciplinens upplösning i allmänhet inom armén får man en
föreställning af Axel v. Fersens bref till sin far från Valenciennes
den 3 september: »Många regementen ha gjort myteri, på sina håll
har man t. o. m. burit hand på sina chefer. I vår garnison har
det ännu icke inträffat, men under tre dagar ha soldaterna brutit
sig ut från kasernerna och staden och varit ute på landsbygden
och svirat samt där begått förfärliga öfvergrepp. Tredje dagen
skulle de ha sköflat och tändt eld på staden, om man inte låtit
slå generalmarsch, och med borgarmilisens tillhjälp återställde
vi sedan lugn och ordning. Det märkligaste är, att samma sak försiggått
i nästan alla garnisoner och att öfver hela riket varit liknande
upplopp.»
Redan i slutet af juni och juli klagade Fersen öfver, att man
icke kunde vara säker på den franska soldaten och att man var
tvungen att använda utlänningar så mycket som möjligt. Alla band
voro brustna; lydnaden hade försvunnit ur arméerna.
I all synnerhet satte hofvet sitt hopp till den armékår, där
Bouillé lyckats så väl upprätthålla disciplinen och som var förlagd
till Metz. Detta var en orsak, hvarför man kommit att välja Metz
som lämplig tillflyktsort för konungen. En annan anledning till
valet af denna stad var dess läge i närheten af gränsen. Men för
att uppnå denna befästa ort, där man trodde sig i säkerhet, fordrades
en talrik eskort under vägen. Hur finna en sådan?
För sådant ändamål blef regementet Flandern inkalladt till Versailles.
Dessutom kunde man i främsta rummet påräkna lifdrabanterna. Äfven
om många af denna kår blifvit vunna för revolutionens idéer, så
voro dock ännu de flesta kungen tillgifna och af vördnad för honom
hade regementet behållit den hvita kokarden. Vidare funnos schweizergardet
och en jägareskvadron. I garnison i Versailles lågo också dragoner,
men dessa hade folket förstått draga öfver på sin sida.
För en resa under vapen genom en del af Frankrike kunde den sålunda
disponibla styrkan emellertid icke anses tillräcklig. Pengar hade
man icke heller i tillräcklig mängd. Man sökte skrapa ihop från
flera håll. Den 21 september befallde kungen, att hans silfverservis
skulle sändas till myntet, drottningen offrade också sin, som
var uppskattad till ett värde af 600,000 livres. När dessa offer
blefva kända, blefvo somliga rörda, andra betraktade det som en
bisarr tillgjordhet. I nationalförsamlingen trodde man för ett
ögonblick, att det var fråga om en patriotisk gåfva, och drog
sig också för att mottaga den. Den kungliga servisen hade nämligen
ett utomordentligt stort konstnärligt värde och var ett verk af
mycket framstående artister. Det vore därför en vandalism att
smälta ned den. Fastän Mirabeau förklarade sig inte ha så lätt
för att ömka sig öfver de stores porslin, beslöt man sig för att
be kungen behålla sin servis. Det gjorde han likafullt inte; den
var afsedd till respengar.
Regementet Flandern mottages i Versailles på bästa upptänkliga
sätt. Officerarne bli föreställda för den kungliga familjen, få
tillträde till drottningens spelparti och bli af lifdrabanternas
officerare inbjudna till en storartad förbrödningsbankett. Dit
bli ock officerarne från nationalgardet, jägarne, schweizergardet
inbjudna.
Till festlokal upplåtes den s. k. operasalen i Versailles slott,
fastän densamma eljest i följd af den dyrbara belysningen mycket
sällan kommer till användning. Här dukas hästskobord med inalles
300 kuvert. I den bländande belysningen från ljuskronorna, vid
tonerna från en dubbel orkester af mässingsinstrument stiger blodet
åt hufvudet och känslorna svallade öfver. Logerna äro fyllda af
nyfikna. Soldater visa sig på amfiteatern; vid desserten låter
en gardeskapten dem stiga upp på scenen. Man dricker skålar för
konungen, drottningen, konungafamiljen, men skålen för nationen
underlåtes alldeles eller blir enligt en uppgift föreslagen, men
afvisas. En hofdam underrättar drottningen om den festliga stämningen.
Konungen återkommer från jakten, drottningen föreslår honom att
göra henne sällskap till salen. Drottningen är strålande. Hon
erinrar sig sin mor och hennes hyllning af ungrarne, ett minne
som alltid följer henne och som alltid inger henne illusioner.
Hon för tronarfvingen vid sin hand, tar honom sedan på sin arm
och går med honom rundt borden, ett föremål för rörda blickar
och en gränslös hänförelse. Officerare och soldater draga sina
värjor. Man höjer nya lefverop och tömmer nya skålar; vinet flödar
rikligt ånyo. Deras majestäter draga sig tillbaka; det är på hög
tid: festen håller på att öfvergå till formliga orgier. Gästerna
ragla och sladdra på målet. Orkestern, som förut på begäran spelat
Grétrys »O Richard, ô mon roi, l'univers t'abandonne!»,
uppstämmer nu ulanmarschen. Denna krigiska musik kunna icke de
upphetsade sinnena stå emot, officerare och soldater löpa till
storms mot logerna, liksom vore de vallar; för att elda upp dem
blåsa trumpeterna signal till anfall. Därpå sprida gästerna sig
på terrassen, marmorgården och hänge sig åt tusende larmande galenskaper.
Det betänkligaste var, att flera refvo af nationalkokarden, trampade
den under fötterna och anlade i stället den hvita.
|
Lifdrabantsbanketten den
3 okt. 1789. (Efter en samtida kolorerad gravyr.)
Den franska underskriften är af följande lydelse: »Lördagen
den 3 oktober 1789 hade lifgardet i Versailles fest för
regementet Flandern, schweizarne, dragonerna och nationalgardet
etc. etc. Festen blef mycket glad, och officerarne bytte
kläder med grenadjärerna och soldaterna. Vid 4-tiden hade
en kapucinmunk sin väg i närheten af operasalen, där festen
gafs. Två af lifgardet buro honom på sina axlar in bland
de församlade. I sin munterhet lät man honom hugga in på
champagnen och sjunga. Sedan gjorde officerarne en insamling
för den gode patern. Den uppgick till 200 francs. Därpå
återvände han till klostret väl undfägnad och med fickan
full med pengar.»
|
Banketten upprepades två dagar senare i Manegen med ännu flera
gäster, ännu mera oväsen och skandaler. Deras uppträdande på gatorna
och deras tal väckte den största förargelse i Versailles.
Obehagliga rykten kommo sedan ännu mer i omlopp rörande hofvets
komplotter, officerarnes bravader och den ogunst, hvari allt,
som hade nationell karaktär, stode vid slottet.
I Paris känner förbittringen inga gränser. Kontrasten mellan
dessa fester i Versailles och folkets nöd och svält, kan ej annat
än verka upphetsande. Bagarboddörrarna äro en förfärlig klubb.
Där tror man, att nöden är tillkommen på konstlad väg, är uttänkt
af hemliga konspiratörer. Raseriet vänder sig också mot drottningen;
det är hon som har inspirerat till skymfen mot de nationella färgerna;
hon är själen i de komplotter, på hvilka dessa orgier äro ett
tecken. Hon är konstitutionens fiende och hellre än att låta detta
af henne förbannade arbete bli fullbordadt, skulle hon lämna Frankrike
i Österrikes våld. Kungens dröjsmål att godkänna 4 augusti-besluten,
rättighetsförklaringen och de beslutade författningsparagraferna
berodde på hennes intriger. Monarken måste ryckas fri från detta
fördärfliga förmynderskap, en regent borde kanske utses.
Sinnena, som sålunda uppfyllas af misstro, rikta sina beskyllningar
äfven mot kommunalrepresentanterna och till och med mot nationalgardet;
man talar om att man borde göra sig af med »denna farliga aristokrati
på trettiotusen beväpnade män midt bland åttahundratusen vapenlösa».
Den allmänna misstänksamheten upphetsas ännu mera, då oförsiktiga
ungdomar visa sig på gatan med en ny kokard, en svart kokard!
Folket sliter af dem detta hemlighetsfulla föreningstecken, eller
skockar sig omkring dem och hotar att hänga dem. Sedan några dagar
har marschen mot Versailles blifvit en fix idé. Söndagen den 4
oktober väckes ytterligare förslag därom i Palais-Royal. Förstaden
St. Antoine har allting redo för sin del. Följande dag skall man
taga hämnd på lifdrabanterna för skymfen mot nationalkokarden.
Samtidigt med nödens och dyrtidens förvärrande hade hallarne
i Paris börjat täfla med Palais-Royal som agitationshärd. Månglerskorna
i hallarna voro ryktbara för sin pittoreska grofkornighet och
hade alltid spelat en politisk roll. De harangerade prinsar och
ämbetsmän, på dem kunde man se, om folket var vid godt eller dåligt
humör, och de voro dess språkrör inför dagens hjältar. Härom året
hade man sett dem med skrän och hån för somliga, med buketter
till andra demonstrera för parlamenten. De första dagarna i juli
hade man sett deras patriotiska bemödanden att förleda garnisonens
soldater och dansa med kanoniärerna (jämför illustrationen
sid. 95). Liksom café de Foy hade sina skräflande kannstöpare,
hade gatukilen Saint-Eustache och Jean Goujous brunn sina skvallerkäringar,
som inte sparade på sina ampra omdömen om hofvet, drottningen
och ministrarne. Åh, hvilket mustigt språk får man inte
höra under de stora röda parasollen, som hölja des Innocents forna
benhus, som numera blifvit en vulkan. Åh, hvilka svordomar genljuda
icke i alla skjul och baljor öfver tiden och mot dessa aristokratiska
rackare, som med sina pengar öfverge Paris och taga med sig sina
hofmästare, så att smör- och fiskpriserna sjunka. De två förbittrade
torgen utgöra tyngdpunkten för en värld af skjul och bodar vid
de trånga gator, hvilkas namn ange att de höra i hop med handeln,
ss gatorna Stora och lilla Friperie (klädstånd), Cordonnerie,
Lingerie, Poterie (resp. skomakeri, kortvaruhandel, krukmakeri).
Alla dessa småleverantörer till hushållen och de som bredde ut
sina tyger vid hallarnas pelare ledo grymt. Deras dagar upptogos
med sökande efter bröd. Kalasandet i Versailles väcker deras afund.
Där mojar man sig, emedan hofvet håller till där. Här får man
fasta och svälta, emedan hufvudstadens patriotism är i onåd.
Kvinnotåget
till Versailles 5 okt.
På måndagsmorgonen den 5 oktober kommer en ung flicka ut från
hallarna med en trumma, som hon tagit i högvakten. Hon slår appell
och skriker: Bröd, Bröd! Bakom henne bildar sig en klunga af kvinnor.
Från St Antoine komma också kvinnor. De breda ut sig som en störtflod,
rycka med sig dem de råka på. De först synliga äro »unga, hvitklädda,
kammade, pudrade och ha en glad uppsyn». De tränga in i Hôtel
de Ville, hvilket är desto lättare, som vakten icke vill strida
mot kvinnor. Somliga sjunga, skratta, dansa på gården; man skulle
kunna tro, att de anordnat ett lustparti. Andra rusa in i gångar
och salar, under utstötande af förbannelser öfver kommunen. De
förklara karlarne fega, men lofva att lära dem bättre. Komma de
åt några handlingar och dokument, tända de eld därpå. Andra åter
stiga upp i tornet för att ringa i stormklockan. Place de Grève
är öfverfylld med män, men kvinnorna ha förbjudit dem att komma
in. Vid elfvatiden störta fram en mängd ursinniga karlar med stockar,
hammare, hackor. De husera i stadshuset, som vore det en stormad
plats, slå in portarna till vapenmagasinen, plundra gevärskopplen,
— de vilja bli beväpnade de också liksom borgarne — de kasta sig
öfver abbé Lefebvre, som bar tillsyn öfver ammunitionen, komma
framsläpande med honom i syfte som det säges att hänga honom;
till hans lycka kommer en kvinna åt att skära af repet. Stanislas
Maillard, en af hjältarne från Bastiljen, är tillstädes, han söker
hindra de exalterade af båda könen att tända eld på stadshuset
och tillråder dem att snarare begära bröd af nationalförsamlingen
och konungen. Det är för öfrigt ett allmänt rop därpå ute på torget.
Dit strömma till från alla håll skaror beväpnade med pikar, spett
och käppar och tjutande: Bröd, bröd! och Till Versailles!
Flockar af nationalgardet sluta sig småningom till och utstöta
samma rop: Till Versailles! Lifligast äro de nationalgardister,
som förut tillhört franska gardet. Lafayette lyckas icke få dem
att taga reson. Dessa grenadjärer trängde in i salen, där deras
befälhafvare befann sig, och en af dem sade till honom å deras
vägnar: »General, kungen bedrar oss alla och er också, man måste
afsätta honom, hans son skall bli kung och ni regenten, och då
kommer allt att bli bra.» Tanken på ett regentskap håller på att
bemäktiga sig sinnena. Generalen gick ut på torget åtföljd af
dessa soldater; i fyra timmar försöker han för-gäfves att få dem
på andra tankar. Hans adjutanter skynda till honom och omtala
för honom, att folket håller på att bli ursinnigt på honom, att
man hotar att hänga honom vid lyktstolpen.
|
Théroigne de Méricourt.
|
Ropen »Till Versailles!» bli allt omotståndligare och
häftigare. Redan har en skara kvinnor gifvit sig af i förväg.
Maillard är deras anförare. Han har ryckt till sig en trumma och
satt sig i spetsen för dessa yrande backanter, somliga vilda,
andra gladlynta, somliga åkande på kanoner, andra ridande på förspannen.
Han bestämmer Champs Elysées till mötesplats. Där församla sig
fyra tusen; af dem äro många arbeterskor och äfven många butikskvinnor,
blandade med en mängd från den galanta världen. Två, tre, stolta
amasoner som t. ex. den vackra flickan från Liège Théroigne
de Méricourt rida utanför lederna och tjänstgöra som adjutanter.
Åtta, tio trummor gå främst. Med kvinnotåget följa skaror af egendomligt
beväpnade män. Hvilket egendomligt korståg! De åtföljas af ett
kompani af Bastiljens volontärer, som med den tappre Hutin i spetsen
ha på morgonen lyssnat till uppmaningarna från en hotfull människomassa
och lagt ned sina vapen och lämnat sina poster. Under vägen tvinga
kvinnorna fortfarande liksom de gjort i staden andra att godvilligt
eller motvilligt sluta sig till dem. De bulta på portarna, tvinga
till och med flera förvirrade fina damer att stiga ur sina ekipage
för att i regn och smuts fullfölja pilgrimsfärden till Versailles.
De hejda alla resande, alla kurirer, på det att icke deras ankomst
skall bli bekant och Sèvresbron afspärras. Maillard håller
dessutom efter dem. Han lyckas rädda Chaillot från plundring,
hvarigenom expeditionen skulle lockats att vika af från sitt mål.
Han hejdade dem, lät dem ordna sig på tre leder och föreställde
dem, att man icke finge lägga i dagen några fientliga afsikter,
utan bevara en glad uppsyn. Han lät kanonerna och männen bilda
arriärgardet, så att man till en början endast såg kjolarna. De
börja åter sin marsch under af sjungande af »Lefve Henrik IV».
Folket skyndar till från alla håll under vägen och ropar: »Lefve
parisiskorna!» Sèvresbron var fullständigt obevakad, och
de passera den.
På slottet i Versailles var man okunnig, om hvad som försiggick
i Paris, och det är icke en af de minsta egendomligheterna vid
dessa tilldragelser, att ministrarne ha en så dålig polis. Ludvig
XVI var på jakt. Underrättad återkom han i galopp. Regeringens
första tanke var att låta kungen och den kungliga familjen lämna
Versailles. Men på hvilket sätt? Som flyktingar? Skulle man taga
till reträtten för några kvinnor? Konungen är tveksam. En sådan
afresa fordrar tillrustningar. Den kan inte ske ögonblickligen;
det är redan bra sent.
|
Kvinnornas tåg från Paris
till Versailles den 5 okt. 1789.
|
När man ser dessa kvinnor vid fyra-tiden rycka fram från avenyn
ut på place d'Armes, kom hela staden i rörelse. Lifdrabanterna
blåste till uppsittning, soldaterna af regementet Flandern ställa
upp sig på torget, men de veta icke riktigt, hvilken hållning
de skola intaga gentemot denna ovanliga armé, denna armé af kjolar,
som förefaller mer larmande än egentligen fruktansvärd. De låta
dem komma alldeles inpå sig. Allt var föröfrigt anordnadt för
att förvända synen och förvirra trupperna. Många karlar, som smugit
sig in bland de första skarorna, hade varit nog förtänksamma att
kläda ut sig till kvinnor.
Nationalförsamlingen är icke mindre öfverrumplad än konungen.
De flesta deputerade voro icke invigda i hemligheten. Mirabeau,
som var en af dem som voro underrättade på förhand, hade vid ½
12-tiden närmat sig presidenten och hviskat till honom: »Mounier,
Paris tågar emot oss. Föregif illamående och gå upp till slottet
och gif dem en vink därom. Säg, om ni så vill, att ni har det
från mig. Men det är inte en minut att förlora.» — »Paris tågar
mot oss?» svarade Mounier. »Nå ja, så mycket bättre. De få väl
döda oss alla, alla hör ni. Det kan endast vara till fördel för
republiken.» — »Herr president, det är en vacker fras.» —Under
denna dialog öfverlägger nationalförsamlingen angående konungens
»undvikande, tvetydiga och insidiösa» svar på nationalförsamlingens
begäran om godkännande af vissa författningsparagrafer, och man
hade just beslutit, att en deputation skulle afgå för att begära
af monarken hans antagande utan alla förbehåll, då medborgarinnorna
från Paris begära företräde. Man beviljar det åt ett visst antal.
Maillard för deras talan:
Vi ha kommit för att begära bröd och på samma
gång lifdrabanternas bestraffning. Aristokraterna vilja, att vi
skola dö af svält. Må en deputation uppmana lifdrabanterna att
anlägga nationalkokarden och ge en upprättelse för den skymf,
som tillfogats denna kokard. (Han far ut häftigt mot dem som buro
de svarta kokarderna, drog fram en kokard, som han påstod sig
ha slitit från en aristokrat, slet sönder den med raseri och trampade
på den. Talaren låter undfalla sig uttryck, som ådraga honom en
uppmaning från presidenten att iakttaga skyldig vördnad för nationalförsamlingen.
»Alla som vilja vara medborgare, tillägger presidenten, kunna
vara det så mycket de behaga, men man har inte rätt att tvinga
dem till det.») Maillard fortsätter. Det finns ingen, som icke
bör vara hedrad af titeln medborgare (Dittills
brukade deputationer tilltala församlingen med Messeigneurs, och
den tog illa upp, när den helt enkelt tilltalades messieurs. Då
måste den känna sig så mycket mer stött, när den fick höra sig
benämnd af Maillard medborgare.) och om det i denna vördnadsbjudande
representation finnes någon medlem, som tror sig kunna bli vanhedrad
däraf, bör han genast uteslutas. — Salen genljuder af applåder
och en mängd röster upprepa: »Ja, ja, alla böra vara det, vi äro
alla medborgare!»
Flera deputerade utropa att ryktena om konungens
lifdrabanter äro ett smädligt förtal; samtidigt lämnar man å deras
vägnar till Maillard en nationalkokard. Han visade den för kvinnorna
som omge honom som en pant på dessa officerares fredliga afsikter,
och alla kvinnor ropa genast: »Lefve konungen! Lefve lifdrabanterna!»
Jag långt ifrån delar alla de misstankar, som uppröra sinnena,
säger Maillard, men jag tror det det vore nödvändigt för fridens
och lugnets skull att uppmana hans majestät att skicka bort det
regemente, som under denna nöd ökar de allmänna olyckorna?
Församlingen tillmötesgår Maillard, den skickar till konungen
en deputation med sin president Mounier i spetsen. Deputationen
stannar borta tre timmar. Dr Guillotin kommer ensam tillbaka.
Han medför ett svar från monarken, att han, rörd öfver sin goda
stad Paris' olyckor, gifvit befallning om fri spannmålstillförsel.
Nationalförsamlingen afger ett dekret i samma syfte. Dekret och
svar öfverlämnas till medborgarinnorna. Slutligen återinträder
Mounier i salen medförande konungens godkännande utan några förbehåll
af rättighetsförklaringen och författningsparagraferna.
Hvad har försiggått under mellantiden? Gevärsskott ha aflossats.
Kvinnorna, som till en början visat sig ensamma vid slottsgrindarna,
hade enträget påyrkat att få tillträde till konungen. Fyra fingo
det. Efter en audiens hos ministern för Paris, de Saint-Priest,
blefvo dessa fyra delegerade införda i rådssalen. Bland de delegerade
var en vacker sjuttonårig flicka, som hette Marguerite Chabrey.
Bland andra yrken, som ej längre buro sig, var äfven hennes -
träskulptur, i synnerhet för kyrkliga ändamål. Hon lifnärde sig
då med att sälja blommor i Palais-Royal-kvarteret och gick där
under namnet Louison. Hon skulle föra ordet inför konungen men
kunde blott framstamma: bröd! och föll afsvimmad. Konungen blef
rörd och lät bringa henne hjälp. Då hon vid bortgåendet ville
kyssa hans hand, omfamnade han henne faderligt. »Ni böra känna
mitt hjärta», sade konungen till dem, »jag skall ge befallning
om, att man hopsamlar alla lifsmedel i Versailles och lämnar åt
er.» Kvinnorna syntes mycket belåtna. Men återkomna till sina
kamrater, rönte de ett mycket dåligt mottagande, beskylldes för
att ha låtit muta sig, att fara med lögn. En ny audiens begärdes
hos konungen, som gick in på att öfverlämna en skriftlig order
att ditforsla säd från Senlis och Lagny; ordern fortskaffades
genast af några kvinnor till Hôtel de Ville i Paris.
Men själfva folkmassan lät icke afväpna sig häraf. De pikbeväpnade
tycktes ha andra afsikter och hade milisen i Versailles på sin
sida. Lifdrabanterna hade suttit upp framför slottsgrinden. De
lifdrabanter som ej begåfvo sig dit i samlad trupp, utan en och
en, förföljdes med hyssningar och hotelser, fingo efter sig smuts
och stenar. Man sköt till och med efter dem. Regementet Flandern,
som man räknat så mycket på, blef till ingen nytta. Dess soldater
hade blifvit borttokade af kvinnorna och hade som svar på deras
frågor, om de verkligen skulle skjuta, stoppat laddstakarna i
gevärspiporna, för att visa att gevären icke voro laddade. »Vi
ha visserligen druckit lifdrabanternas vin, men vi tillhöra lika
fullt nationen.» Dragonerna, som voro på förhand vunna för folkets
sak, gingo nu fullständigt öfver.
Kungen själf och det militära befälet bidrogo mycket till den
allmänna förvirringen. De visste icke hvad de ville. Slottet skulle
försvaras, men utan strid. Regementena och milisen voro utan ammunition.
Lifdrabanterna tycktes endast stå uppstälda för att mottaga anfall.
Alla vänta. På hvad? Hofvet fruktar tydligen att företaga något
som kan tjäna till förevändning för ett angrepp på slottet, men
det är just detta som kvinnorna tyckas söka framkalla genom sina
skymford mot lifdrabanterna. En karl med dragen sabel tränger
sig in mellan deras led. F. de Savonnières och ett par
andra lifdrabanter sätta efter honom. Han tar sin tillflykt till
milisen under ropet: »Skola ni låta mig mördas?» Någon lägger
an på de Savonnières, och han får ett skott i armen. Det
är liksom en signal. Från alla håll skynda till karlar och kvinnor
beväpnade med pikar. Man slår generalmarsch. Milisen skyndar dit
med två kanoner, som den riktar mot lifdrabanterna. Konungen,
som blifvit underrättad om den öfverhängande konflikten, skickar
genast en order till lifdrabanterna att draga sig tillbaka till
sin kasern, hvilket sker icke utan fara för dem. Milissoldater
begagna sig af tillfället att fegt lossa af en salfva på skvadronens
kö. Två hästar bli dödade. Ett par af lifdrabanterna besvara anfallet
och skjuta af sina sadelbomspistoler. Kriget är nu förklaradt.
Klockan är nu 8. Mörkret gör allting mer oroväckande. Förskräckt
låter hofvet i den största förvirring kontraorder följa på kontraorder.
Man kommer att tänka på, att lifdrabanterna skulle kunna bli
instängda i sin kasern; det vore kanske klokare att låta dem kampera
ute i det fria, men ur synhåll. Man låter dem förflytta sig slutligen
till trädgården bakom slottet. En del skall senare till och med
detacheras till Trianon och Rambouillet. Man tillråder konungen
att draga sig tillbaka dit eller åtminstone sätta drottningen
i säkerhet där. Man gör också ett försök att förvissa sig om möjligheten
af den kungliga familjens affärd. Men milisen vägrar att släppa
fram de kungliga ekipagen, när de komma framkörande. Den kungliga
familjen är så godt som fånge.
Slutligen bringar en af Lafayettes adjutanter konungen underrättelse
om, att Lafayette med sin kår är under anmarsch. Konungen resignerar
och afvaktar.
Vi lämnade Lafayette utanför Hôtel de Ville sökande dämpa
sina grenadjärers otålighet. Slutligen måste han ge vika, och
vid fyratiden begärde han af kommunen en skriftlig order. När
han visade sig med denna order i sin hand, höjdes ett ofantligt
glädjerop öfver hela torget. Artilleri, kärror, förspann, fanor,
allt var redo. Under trumhvirflar och hällande regn satte sig
dessa legioner i rörelse, hvarje kompani åtföljdes af karlar beväpnade
med pikar och järnskodda käppar. Hela kolonnen skall enligt somliga
uppgifter ha uppgått till 25-30,000 man. Det tog sju timmar för
dem, innan de genomvåta och under ett dystert mörker äro framkomna.
Vid anblicken af Versailles kommenderar Lafayette halt, håller
tal till sina trupper och låter dem förnya eden till nationen,
lagen, konungen. När de äro framme, inställer han sig ensam först
hos nationalförsamlingen, sedan på slottet. Konungen, som han
försäkrar om den parisiska kårens trohet, anförtror honom de vaktposter,
som förut innehafts af lifgardet. Till inkvarteringens ordnande
och patrullernas organiserande åtgå de första timmarna. Hela Versailles
genljuder af dessa tjugutusen mäns marscher och manövrer.
Nationalförsamlingen hade försökt återupptaga sina förhandlingar
under denna natt. Men de deputerade drunknade bland alla dessa
kvinnor och karlar, för hvilka salen tjänade till lägerplats och
marketenteri. Vin och korf hade utdelats, lukten och bullret voro
outhärdliga. Den konservative markis de Ferrières berättar
i sina minnen, att salen var full med karlar och kvinnor, som
svuro, sjöngo, åto och drucko. Biskopen i Langres tar i Mouniers
frånvaro plats i ordförandestolen, men hälsas med ropen: »Ned
med kalotterna; vi ska' ha en brödtaxa på 6 liards per livre och
köttet till 8 sous.» Mounier kommer tillbaka med konungens accepterande
af rättighetsförklaringen och hans förklaring att han aldrig tänkt
aflägsna sig. — »Skaffar det bröd?» — Nationalförsamlingen återupptar
diskussionen om kriminallagarna. — »Inte så långa diskussioner!
Bröd! Bröd!»
Mirabeau försöker utöfva sitt inflytande på kvinnorna. Han frågar
med en allvarlig uppsyn, med hvilken rätt man stör nationalförsamlingens
frihet. Kvinnorna klappa i händerna, ropa bravo. Det är emellertid,
som om man debatterade i en bivuak och hela debatten är endast
en öfverflödig komedi. — Vid ½ 4-tiden draga de deputerade
sig tillbaka. Allt sofver för ett ögonblick. I Versailles har
lugnet nästan kommit tillbaka.
Genom en under sådana förhållanden mycket egendomlig vårdslöshet
var slottet svagt och dåligt bevakadt; det fanns knappt som vanligt
en vakt vid de olika portarna, och en grind stod till och med
öppen. När det började dagas, visade sig vilda folkskaror besatta
som af en fix idé och upphetsade af alla de otäcka beskyllningarna
mot drottningen. De stryka omkring ingångarna och tränga lätt
in på gårdarna. De kasta sig öfver en lifdrabant, des Huttes,
som de finna på vakt, och massakrera honom. Hans kropp bärs genast
ut och öfverlämnas åt en långskäggig karl. Denne, som bland folket
går under namnet Hufvud-afskäraren (Coupe-tête), hugger
af hans hufvud, som sedan sättes upp på en pik. Härunder läto
de angripande bli liggande på trapporna till marmorgården liket
af en af de sina, som de påstå vara offer för ett skott, som en
lifdrabant skjutit från ett fönster. Under hämnderop och svängande
sina pikar och knifvar rusar hela horden uppför den stora marmortrappan
till drottningens våning. Schweizarne låta dem passera. Lifdrabanter
skynda till och försöka hejda den tjutande massan. En af lifdrabanterna,
de Varicourt, som blifvit sårad, gripes och dödas samt bäres därefter
ut på place d'Armes. Det är ett nytt lik, hvars hufvud den långskäggige
återigen hugger af i folkets åsyn; ytterligare ett hufvud att
bära på en pik. En annan, som söker försvara marmortrappan, de
Miomandre, slås ned af en af Versailles' milis och lämnas kvar
död. Hans kamrater tvingas till reträtt och förskansa sig, dels
i drottningens lifgardes sal, dels i schweizarnes. Massan vänder
sig mot den förra salen, dörren slås in och lifdrabanterna fly
in i nästa rum, där de ånyo belägras. Men de hinna ropa genom
nyckelhålet till drottningens betjäning: »Öppna för oss och rädda
drottningen.»
En af drottningens mest trofaste vänner och mest svärmiske anhängare
var svensken Axel von Fersen. Vi få längre fram tillfälle
att något närmare ingå på hans ställning till franska konungafamiljen
och den ingripande roll han kom att spela i dess lif. Han hade
varit, som han skref i brefvet till sin far några dagar senare,
vittne till allt och bad Gud bevara sig från att någonsin åter
behöfva se ett så bedröfligt skådespel som det den 5 och följande
dag. Får man tro ett af Talleyrand anfördt yttrande af madame
Campan, Marie Antoinettes kammarfru och förtrogna, skulle Fersen
under denna dag icke ha lämnat henne ett ögonblick och till och
med följt henne till hennes rum, som han lämnar förklädd, då upploppet
tagit ny fart och man kunde befara att hvem som helst skulle kunna
tränga in där. Han var dock icke långt borta, faran är alltför
stor, och försvararne alltför fåtaliga.
Med denna i Paul Gaulots »Un ami de la reine» (»En drottningens
vän») upprepade framställning af händelsernas förlopp synes dock
icke fullt samstämma följande skildring, liksom det mesta af det
närmast föregående hufvudsakligen hämtad från Gautiers stora arbete
L'an 1789 (»År 1789»). Enligt den skildringen tycktes drottningen
ha redan gått till hvila och insomnat. Kammarfruarna väcka henne
nämligen i hast, sätta på henne en kjol och kasta öfver henne
en kappa. Sedan flyr hon genom en lönngång till »Oeil de Boeuf».
(Namn på den stora salen utanför kungens
sängkammare på Versailles' slott, där de uppvaktande hofmännen
inväntade kungens uppstigande (»lever»). Det var ock medelpunkten
för hofskvallret och hofkabalerna. Namnet, »oxögat», hade den
af det ovala fönstret i taket.) Betjäningen, som uppehåller
sig där, hör henne knacka invid spisen och öppnar. Det är drottningen.
Hon störtar till konungen. Denne som blifvit väckt hade under
tiden i sin oro för henne sökt henne genom en annan föga begagnad
lönngång under »Oeil de Boeuf». De finna hvarandra slutligen och
uppsöka sin dotter, en af kammarfruarna har fört den lille kronprinsen
till dem. Samtidigt har »Oeil de Boeuf» blifvit tillflykten för
de i slottet kringspridda lifdrabanterna, för dem som icke velat
eller kunnat förkläda sig och fly. De ha där barrikaderat för
sig med allt hvad de kunnat komma åt af taburetter och skåp. De
höra starka slag på dörren och en af dörrfälten krossas därvid.
Det skrikes till dem: »Öppna och ned med vapnen!»
Men det är icke längre de ursinniga, som skrika så; det är befriarne,
medborgaresoldaterna från Paris. Dörrarna öppnas: »Vi äro inte
brottsliga», ropa de olyckliga lifdrabanterna och visa, att de
ha nedlagt vapnen. Nu ha de på långt när icke samma stolta hållning
som vid sina fester. De kringrännas som krigsfångar, hvilka det
nu gäller att skydda. Det är på Lafayettes order. Vid första alarm
har det parisiska nationalgardet skyndat till slottet och rensat
marmortrappan och rummen från alla pikbeväpnade band samt bildar
nu konungens skyddsvakt. Förd af dess general visar sig konungen
i de olika salarna för att lägga ett godt ord för sina lifdrabanter
hos deras räddares högsinthet. Han beger sig därifrån till balkongen,
hvarifrån han talar och låter genom Lafayette tala till folket,
och där begär Ludvig XVI ånyo nåd för sina lifdrabanter. För att
visa sin underkastelse under nationen anse flera af dem icke nog
att anlägga den trefärgade kokarden, utan kasta ut genom fönstren
till folket sina hattar och bantler. Försoningen är gjord. I staden
har man befriat de lifdrabanter, som fallit i banditernas händer
och som dessa släpade med sig, misshandlade och hotade till lifvet.
Nationalgardet har tagit hand om dessa olyckliga, ställt in dem
i sina leder och fört dem till,»Oeil de Boeuf», utan att dock
kunna förekomma att ytterligare en af dem blir skjuten. Men det
är sista yttringen af fiendskap. Den lättrörliga hopen låter plötsligt
ursinnets utbrott öfvergå i demonstrationer af broderskap och
välvilja.
Konungafamiljen
och nationalförsamlingen till Paris.
Konungen kallar på nytt nationalförsamlingen till sig i Herkulessalongen.
Hertigen af Orléans befinner sig där i grå syrtut och med
promenadkäpp i handen och skenbarligen mycket oberörd af allt
som passerat. Endast få deputerade bege sig dit. Nationalförsamlingen
föredrog att hålla sina sammanträden i sin vanliga sal. Mirabeau
har sagt ifrån: »Det anstår oss icke att öfverlägga i konungarnes
palats, där vår frihet ej skulle synas fullt fri och obesvärad.»
Plötsligen hör man en fruktansvärd muskötsalfva. Man skyndar ut
för att höra efter hvad det är. Stor nyhet! Det är glädjesalfvor,
emedan Ludvig XVI nyss tillkännagifvit sin afsikt att med sin
familj bege sig till Paris. Sedan morgonen har han kunnat utanför
sina fönster höra ropen. Till Paris! Det var hvad hans befriare,
snarare hans eröfrare ropat. Till Paris! det var den lag, Lafayette
påbjöd för honom, och han kunde icke undandraga sig den. Han har
återvändt till balkongen för att meddela sin förestående afresa.
Drottningen å sin sida hade på Lafayettes yrkande jämte den lille
kronprinsen visat sig för folket. Det kungliga ekipaget står förspändt,
kortegen är färdig. Det var om detta beslut, monarken hade önskat
meddela sig med nationalförsamlingen. Så snart denna får höra
den oväntade nyheten, förklarar den genast på Mirabeaus och Barnaves
förslag, att den icke skall skilja sig från konungen, och utser
en deputation att vara honom följaktig.
När nu de beväpnade skarorna af män och kvinnor återvända till
Paris, och förde med sig, som de triumferande sade, »bagaren,
bagarhustrun och lille bagarpojken», var deras tåg knappt mera
ordnadt än när de marscherade mot Versailles. Kvinnorna sitta
grensle öfver kanonerna, på hästarna eller i flockvis på vagnar,
de ha lagt beslag på alla fordon i Versailles och prydt dem med
kvistar. Två hufvuden, uppsatta på pikar, föras i spetsen för
hela tåget. Lifdrabanterna begära att få följa den kungliga familjen
till Paris. Men för att få tillåtelse därtill, måste de finna
sig i att bli omfamnade af samma kvinnor, som förut varit så ursinniga
på dem, att skåla med dem för nationen, att instämma i deras lefverop.
Deras hotell har sköflats och flera af dem ha blifvit beröfvade
sina persedlar och hästar. De få ge sig i väg i den utstyrsel
de kunna åstadkomma. För att skydda dem mot förolämpningar och
som ett fredstecken byta nationalgardister ut sina schakåer och
sablar mot deras hattar och värjor. I broderlig sämja rida många
på en och samma häst, medborgarsoldater och kungens lifdrabanter.
|
De franska hjältinnornas
triumferande återkomst från Versailles till Paris den 6
okt. 1789. »De återföra med sig på kvällen till Tuilerierna
den kungl. familjen och den tjocke bagaren.» Samtida populär
kolorerad teckning.
|
Ekipaget, hvari deras majestäter tagit plats vid ett-tiden, har
icke kunnat sätta sig i rörelse förrän vid tvåtiden. Det är omgifvet
af grenadjärer, d. v. s. dessa gamla soldater af franska gardet,
som äro de verkliga segervinnnarne under dessa dagar, och två
kanoner följa efter.
|
»Svinfamiljen återföres
till stian.» En samtida satirisk teckning.
|
Carlyle ger följande dramatiska, färgrika skildring af denna
färd:
»Af processioner har vår värld sett ej få: romerska triumfer
och ovationer, kabiriska festtåg med slående på cymbaler, kungliga
resor genom landet, irska begrafningar; men denna procession,
som följer det franska konungadömet till dess sista hvilostad,
återstod att se. Långsamt, nästan stagnerande rör den sig framåt
som en strandlös sjö, men med ett brusande som Niagara, som Babel
och Bedlam. (Ett gammalt hospital i London.)
Ett plaskande och ett trampande, ett hurrande, skrikande, skjutande
— det genuinaste stycke kaos, som blifvit sedt under dessa senaste
tidsåldrar, tills hon slutligen vid mörkrets inbrott utmynnar
i det väntande Paris genom en dubbel rad af ansikten hela vägen
från Passy till Hôtel de Ville.
Sök uppkalla för er fantasi först ett avantgarde af nationaltrupper
med artilleritränger, af pikmän och pikkvinnor, åkande på kanoner,
på kärror, i hyrvagnar, eller gående, dansande, utstyrda i trefärgade
band från hufvud till fot, med brödkakor uppstuckna på bajonettspetsarna
och gröna kvistar i mynningen af gevärspiporna. Därnäst som den
tågande arméns hufvudstyrka, femtio vagnslaster spannmål, hvilka
för fredens skull blifvit lånade ur Versailles förråd. Efter dem
komma små afdelningar lifgardister, alla med förödmjukad uppsyn
i grenadjärmössor och omedelbart efter dem den kungliga vagnen
och en rad kungliga vagnar, ty i tåget befinner sig äfven omkring
ett hundra deputerade, bland dem Mirabeau — hans tankar okända.
Därefter som arriärgarde Flandern, schweizarne, Cent-suisses,
en annan afdelning lifgardister, banditer, alla som ej kunnat
komma med i förtruppen. Emellan och ibland alla dessa massor bölja
utan gräns Saint-Antoine och den menadiska kohorten — den sistnämnda
särskildt omkring den kungliga vagnen, dansande i sin trefärgade
utstyrsel, sjungande »alluderande visor» pekande med den ena handen
på den kungliga vagnen, hvilken allusionerna gälla, och med den
andra på proviantvagnarna.» — — —
Sålunda vaggar den kungliga lifbåten som ett bräckligt nötskal
utan styre på sansculottismens svarta böljor.»
|
Konungens och kungafamiljens
färd till Paris den 6 okt. 1789. (Samtida träsnitt.)
|
Oaktadt lefveropen för konungen och drottningen fann man försiktigheten
bjuda att icke bege sig direkt till Tuilerierna, utan först till
Hôtel de Ville liksom för att där afhämta sin passersedel.
Kommunens trehundra representanter väntade dem där, de mottogos
med tal af Bailly med flera, och konungen betygade sin glädje
att komma till Paris och sitt förtroende till parisarne.
Först ganska sent anlände kungafamiljen till Tuilerierna. Palatset
befann sig i mycket dåligt skick och en hel del lägenheter hade
blifvit upplåtna till bostäder. Den del, som var afsedd för de
kungliga, var knappast beboelig och hade icke mycket mer än tak
öfver hufvudet att bjuda sina oväntade gäster.
Hvad skulle nu nationalförsamlingen göra ? Till en början fortsätter
den sina sammanträden i Versailles och arbetet på författningen,
som om ingenting passerat. Men slutligen måste man tänka på en
förflyttning. Det var något, som skrämde flera deputerade. En
mängd ledighetsansökningar — 300 på två dagar — ingingo till presidenten.
Alltid är det hälsoskäl, som anföras, och det är påfallande hvad
sjukligheten tilltagit, sedan frågan om en förflyttning till Paris
kommit allvarligt på tal.
Mounier är bland dem, hvilka icke vill vara med i Paris, där
han anser församlingens själfständighet förlorad; han vill återvända
till Dauphiné, i syfte att där försöka få tillsammans provinsständerna,
— dessa samma ständer, som gifvit signalen till frihet — för att
nu däraf organisera en motståndskraft. Hvad som varit revolutionens
räddning skulle bli dess fördärf, och hvad som påbörjat Frankrikes
enhet skulle sätta den på spel, om denna rörelse vunne efterföljd
af andra provinser. — Nationalförsamlingen förbjöd ock senare
genom ett dekret af den 26 oktober dylika sammankallanden. På
presidentstolen efterträddes Mounier af Fréteau.
Den 12 oktober fattades beslut om nationalförsamlingens förflyttning
till Paris, och den 19 sammanträdde den för första gången i Paris.
Men då där icke fanns någon lokal i ordning att mottaga en församling
af tusen lagstiftare, fick man till en början hålla till i L'Archevêché.
I början på november flyttade nationalförsamlingen öfver till
Tuileriernas ridhus. Salen var här mindre än i Versailles, och
åhörarne sutto på gallerierna, som blott rymde 5-600. I stället
blefvo de snart ännu lifligare än i Versailles. Sammanträdena,
som höllos hvar söckendag, började redan kl. 8 på morgonen.
Bland dem, som nu för en tid försvunno från skådebanan, var hertigen
af Orléans den märkligaste. I drottningens och rojalisternas
ögon var han ett monstrum af allt det gemenaste som tänkas kunde.
Det är mycket snygga saker man i de samtida rojalistiska memoarverken
får läsa om honom. Han vore en ny Katilina med alla den gamle
Katilinas laster, utan att äga hans mod. Från honom utginge de
mest smädliga pamfletterna mot drottningen. Han hade grymt genom
bulvaner beröfvat Frankrike den säd, den ogynnsamma väderleken
hade sparat. Han hade mutat franska gardet samt anstiftat alla
oroligheter och upplopp i Paris; hade organiserat oktoberdagarna.
Han vore med ett ord, såsom markis de la Ferrières döpte
honom, ett moraliskt kadaver.
Hofvet var ju ock nu mer än vanligt mottagligt för de allra
mest absurda och fantastiska historier och skvaller. Under Versaillesdagarna
hade man t. ex. sett Mirabeau med dragen sabel under rocken hetsa
folket till angreppet mot slottet. Hertig d'Aiguillon och de la
Clos hade varit förklädda till kvinnor och varit med bland de
allra värsta megärorna. Hertigen af Orléans hade varit
synlig i marmortrappan midt bland allt packet. Det hade hälsat
honom med konungatiteln, och han hade utpekat för banditerna vägen
till drottningens våning. Somliga memoarförfattare ville dock
skylla det allra mesta på hertigens »afskyvärda omgifning», sådana
som Talleyrand, Mirabeau, hertig de Biron (Lauzun), vicomte de
Noailles, grefve de la Marck, de drogo honom in i alla revolutionens
rysligheter. Det fanns ock sådana, som hade mera omdöme och hvilka
som t. ex. Malouet och Garat erkände att äfven om hertigen af
Orléans och hans parti aldrig existerat, skulle man sannolikt
upplefvat samma scener. Explosionen skulle ha skett på samma sätt.
Orsakerna till revolutionen voro mycket mäktigare än en furstes
guld. Rörelsen leddes af principer, icke af människor.
|
»Lönnmord.» Kolorerad teckning
af engelske karikatyrtecknaren George Cruikshank och föreställer
Mirabeau och hertigen af Orléans (Philippe-Egalité)
i kvinnodräkt och lurande på konungen och hans familj. Men
med dragen värja står Lafayette som deras skyddsvakt.
|
Det var Lafayette, som åtog sig att skaffa hertigen ur vägen.
Genom sin kännedom om en hel mängd af hertigens intriger och hemligheter
hade han ett öfvertag, som han begagnade sig af. Kungens ankomst
till Paris ansågs ock ha varit ett streck i räkningen för hertigen,
hvars verkliga eller påstådda planer på ett regentskap eller kanske
rent af konungens detronisering därigenom grusades. Hans anhängare
började ock känna sig besvikna på honom. Hans obeslutsamhet och
vankelmod gjorde honom ovärdig de stora bestämmelser man drömt
om för honom. Han är feg som en lakej och är inte värd allt besvär
man gjort sig för honom, lär Mirabeau ha sagt. Till och med befolkningen
i Paris, som förut varit så betagen i hertigen och varit van att
kalla honom med fadersnamnet, slog om och blef förargad öfver
att ha blifvit duperad af honom och tjänat till hans trappstege.
Man drog sig nu till minnes hans laster och utsväfningar och lyssnade
äfven till historierna om hans åtgöranden för lifsmedlens fördyrande
etc.
Hertigen erhöll nu en politisk mission till England af tämligen
obestämd natur, men i verkligheten var det en förvisning. Om hofvets
känslor af lättnad och befrielse vid hans affärd och dess sätt
att se ställningar och förhållanden kan man få en föreställning
genom t. ex. följande utdrag ur de af madame Meri på slutet af
1790-talet utgifna prinsessan de Lamballes memoarer.
»När i Etiopiens brännheta nejder en uthungrad
tiger visar sig i omgifningen af den däld, där hjordarna lugnt
beta i gräset, som hålles friskt af en välgörande källa, sprider
sig genast oro; herden, som darrar för sitt eget lif och för de
försagda djur, som äro anförtrodda i hans vård, söker på alla
möjliga sätt att aflägsna den, och om han lyckas däri, återvända
lugn och ro till hans hjärta. Så var det med konungen och hans
familj den stund, då hertigen af Orléans reste; det var,
som om han aldrig skulle åter passera den korta hafssträcka, som
skiljer England från Frankrike, eller åtminstone smickrade man
sig med, att hans frånvaro skulle ge tid att återföra sinnena;
att den stora massan, hvilken liksom barnen endast påverkas af
hvad den har för ögonen, skulle, då den icke längre såg till något
af Orléans, glömma honom och vändande sina ögon mot en
familj, som så länge varit föremål för dess vördnad, återfå för
densamma de känslor af tillgifvenhet och förtroende hvarpå berodde
rikets upprätthållande under den af konstitutionen gifna formen.
Snart förverkligades hvad man hade hoppats; parisarne,
som af naturen äro goda och känsliga, då man icke vilseför dem,
återsågo med hänförelse sitt furstepar boende ibland dem. De kungliga
visade sig icke offentligt, utan att hälsas med handklappningar
och bevis på kärlek och vördnad. Drottningen begagnade sig af
den konst att behaga, som hon fått af naturen, för att vinna anhängare.
Man kunde icke utan att bli rörd se henne ständigt omgifven af
sina barn: minnet af de oförrätter, som hon lidit, ökade det intresse
hon ingaf. Det var, som om folket ville hålla henne skadeslös
för det onda det förorsakat henne. Man delade dessa känslor mellan
henne och madame Elisabet, om hvars sublima dygder alla voro samstämmiga.»
Med konungens och nationalförsamlingens öfverflyttning från Versailles
till Paris afslutas hvad man skulle kunna benämna den första,
den heroiska perioden af den stora revolutionen. Riksständernas
sammanträdande, den kungliga seansen den 23 juni, bollhuseden,
Bastiljens eröfring, städernas och byarnas resning i juli och
augusti, natten den 4 augusti och slutligen kvinnornas tåg till
Versailles samt deras triumferande återkomst med konungen som
fånge, dessa voro de förnämsta etapperna i denna period.
Arbetet
på den nya författningen.
Nu börjar perioden för en dof, tyst strid mellan det bortdöende
konungadömet och den nya konstitutionella makten, som småningom
konsoliderar sig genom nationalförsamlingens lagstiftningsarbeten
och det lokala uppbyggelsearbetet i hvarje stad och by.
Frankrike har nu i nationalförsamlingen en konstitutionell makt,
som konungen sett sig tvungen att erkänna. Men äfven om han erkänt
det officiellt, ser han däri endast en usurpation, en kränkning
af sin kungliga myndighet, hvars minskning han icke vill medge.
Därför äflas han att tänka ut tusen små medel att sänka nationalförsamlingen
och göra den stridig den minsta smula myndighet. Och ända in i
sista stund skall han icke låta hoppet falla att en dag bringa
till lydnad denna nya makt, som han förebrår sig ha låtit uppväxa
vid sin sida.
Hvad nu nationalförsamlingen beträffar har ju historieskrifvaren
en viss benägenhet att så här långt efteråt idealisera nationalförsamlingen
och föreställa sig den som en korporation städse redo till kamp
för revolutionen och dess grundsatser. Man måste pruta af rätt
mycket, om man vill hålla sig till realiteten. Den var visst icke
homogen. Kanske mer är en tredjedel var beredd att fullständigt
alliera sig med konungadömet. Men å andra sidan också fanns därinom
en stark majoritet af borgerliga representanter, som förstodo
att väl begagna sig af händelserna för att eröfra och organisera
den makt, som föll ur hofvets, det högre prästerskapets och den
högre adelns hand, samt göra sin egen klass, medelklassen, till
en ny privilegierad klass. Nationalförsamlingen räknade bland
sig åtskilliga, som gingo målmedvetet fram i den riktningen med
klokhet och en viss djärfhet, som växte hvar gång folket vunnit
en ny seger öfver det gamla systemet. I nationalförsamlingen fans
t. ex. det s. k. triumviratet, Duport, Charles de Lameth och Barnave,
och i Paris intogo mären Bailly och nationalgardets befälhafvare
Lafayette den mest framskjutna ställningen. Men bourgeoisins verkliga
styrka låg i de kompakta massor, som inom nationalförsamlingen
utarbetade lagarna, hvarigenom medelklassens styrelse konstituerades.
För att förstå i hvilken anda dessa organiseringsförsök af monarkin
gingo under sommaren och hösten 1789, bör man komma väl i håg,
att när det talas om nationen, så menas med det ordet icke hvad
vi vänjt oss att därmed förstå, utan endast en del däraf, en ny
privilegierad klass, den klass som man numera ofta kallar bourgeoisin.
En kung hade denna bourgeoisi visserligen ingenting emot att
ha, men det skulle vara en sådan som den hade i sin hand, på samma
gång han behölle nog makt för att försvara den mot demokratin.
Därför beviljade den konungen rätt till veto, men endast till
ett suspensivt, d. v. s. effekten däraf skulle upphöra, om de
två närmast följande legislaturerna upprepat beslutet i samma
form. Man kunde på detta sätt, framhåller Aulard, förebygga ett
sådant — för våra ögon ändock tämligen otänkbart — fall, som det
att en konung skulle taga sig före att med stöd af någon demokratisk
opinionsströmning söka skaka på bourgeoisins förmynderskap, och
kunna göra det med utsikt till framgång. Motståndet mot absolut
veto afsåg därför inte enbart att tjäna revolutionen, det kunde
icke alldeles frånkännas ett antidemokratiskt syfte. Så ville
åtminstone Mirabeau se saken, när han i sitt tal den 1 sept. 1789
framställde det absoluta vetot som ett medel att förhindra bildandet
af en aristokrati, lika fiendtlig mot monarken som mot folket.
Konungen är, sade han, folkets perpetuelle representant, liksom
dess deputerade äro dess representanter utvalda för vissa perioder.
Denna »kungliga demokrati» förstod folket i Paris sig ursäktligt
nog icke på; det applåderade och hvisslade. Kungen begrep icke
heller en sådan politik: konungen stödjande sig på folket mot
den nya privilegierade klassen, bourgeoisin, liksom han förr stödt
sig på folket mot den gamla privilegierade klassen, adeln.
Konungen fortsatte att göra gemensam sak med denna döende klass,
adeln, och folkets sak tycktes förväxlas med bourgeoisins till
den grad, att folket i bourgeoisins och konungens tvister alltid
tog parti för den förra.
Den mot tvåkammarsystemet fientliga opinionsströmningen hos folket
— systemet i fråga hade först föreslagits af Mounier och konstitutionsutskottet
— tjänade i grund och botten endast bourgeoisin, som bättre än
Mounier förstod sina verkliga intressen och afvisade tanken på
ett öfverhus, för att hålla adeln aflägsnad från den politiska
skådeplatsen, men senare visst icke försummade att till sin fördel
år III återuppta tanken på ett öfverhus. Den emigrerade eller
fängslade adeln var då icke längre att frukta.
På samma sätt var det med lagstiftande kårens permanens, förvägrandet
af konungens upplösningsrätt — dessa skenbart demokratiska åtgärder
vidtogos endast för att göra konungen maktlös mot bourgeoisin.
Ett af syftena för författarne till dessas paragrafer i författningen
var att hindra konungens demokratiserande och att laga,
att han existerade endast för och genom nationen, d. v. s. bourgeoisin.
Om i rättighetsförklaringen den demokratiska och sociala republiken
låg i sitt embryo, kan man säga, att i författningen låg en borgerlig
republik i sitt embryo.
Konungen fick mycket dyrt plikta för det fel, han begått, då
han svek sin politiska plikt att taga ledningen af opinionen,
af revolutionen, som bebådade sin ankomst. Han var nu bragt till
en förödmjukad och passiv roll, som riksdagsbesvären hvarken påfordrat
eller förutsett.
Han betedde sig då på samma sätt som han redan förut gjort, såväl
mot parlamenten som mot nationalförsamlingen. Han fick en attack
af harm och förbittring, därpå gaf han efter.
När man den 1 okt. 1789 framlade paragraferna och rättsförklaringen
till hans antagande, sade han att han skulle svara senare. Och
hofvet förberedde en statskupp. Den 5 oktober lät han veta, att
han endast reservationsvis antog de konstitutionella paragraferna
och att han vägrade att uttala sig om rättsförklaringen. Då grep
Paris in, en beväpnad folkmassa gaf sig till Versailles, och förskräckt
lämnade konungen sitt godkännande utan alla förbehåll. Folket
förde honom till Paris, där han nu fick residera till hälften
fånge, och församlingen följde honom dit.
Nu var församlingen än en gång segrare öfver konungen, men ännu
en gång tack vare folket i Paris. Numera känner den sig dock prisgifven
åt denna befolknings godtycke. Hädanefter blir den lika rädd för
demokratin, som för absolutismen, och däri har man förklaringen
till dess svängningar än mot konungen, än mot folket.
Mot konungen utfärdas dekretet af den 8 oktober 1789, hvarigenom
hans titel med den absolutiska formen: konung af Frankrike och
Navarra förvandlas till fransmännens konung.
Därefter gör den af honom en konung med två ansikten eller snarare
två väsenden: Ludvig med Guds nåde och genom statens konstitutionella
lag fransmännens konung (10 oktober) och ställer sålunda bredvid
hvarandra i en och samma formel och på ett empiriskt sätt den
gamla mystiska principen och den nya rationella principen, det
gamla systemet och revolutionen. Mot demokratin vädjar den till
Guds nåd. Mot konungen och till förmån för den borgerliga klassen
åberopar man den konstitutionella lagen. Denna motsägelse var
hvad man i den tidens politiska språk kallade ett mysterium, som
det icke vore patriotiskt att upplysa.
Redan innan nationalförsamlingen förflyttade sig till Paris,
hade den ock medhunnit att besluta ministrarnes liksom ämbetsmännens
ansvarighet inför nationalrepresentationen och skatternas beslutande
af nationalförsamlingen — alltså ett par af de första förutsättningarna
för en konstitutionell styrelse.
Mot kungen var riktad den nya departementala organisationen (d.
22 dec. 1789), där det icke lämnades någon plats för den centrala
makten. Mot folket hade man några dagar förut voterat lagen om
den kommunala organisationen.
Det har talats om denna lag, som om den skapat eller återställt
det kommunala lifvet i Frankrike och vore en lag med folkliga
tendenser. Det var alldeles tvärtom. Den kommunala revolutionen
juli-augusti 1789 hade varit demokratisk, folket hade installerat
sig som härskare på torget eller i kyrkan och där rådslagit under
vapen. Lagen af den 14 dec. inskränkte denna frihet, undertryckte
den kommunala demokratin, tillät medborgarne endast sammanträda
en enda gång och för ett enda ändamål: nämligen att nämna municipalstyrelse
och elektorer, och det var endast de aktiva medborgarne som detta
var tillåtet. Det fanns icke längre ens dessa allmänna sammankomster
af invånarne, som under det gamla systemets tider sammankallats
här och där i vissa fall. Hela det kommunala lifvet blef lagligen
koncentreradt i kommunalstyrelsen, som valdes bland de förmögnaste
och efter en på census grundad rösträtt. Lagen medgaf dock de
aktiva medborgarne rättigheten att sammankomma fredligt och utan
vapen till särskilda möten för att affatta adresser och petitioner.
Icke för, men mot folket och demokratin var också nationalförsamlingens
uppträdande i frågan om villkoren för att äga rösträtt till nationalrepresentationen.
Hela behandlingen af den frågan visar i hvilken hög grad nationalförsamlingen
lät sig bestämmas af bourgeoisins åskådningar. Det hade ju dock
varit städernas arbetare, som tillbakaslagit eller hållit i schack
de kungliga trupperna, och landsbygdens bönder, som besegrat feodalväldet.
Vore det då rättvist eller ens möjligt att förvisa dem till en
rättslös proletärskara. Det gjorde emellertid nationalförsamlingen,
och ett af medlen var fastställande af ett censussystem.
Men detta ägde rum först efter invecklade och stormiga debatter
och medförde en splittring bland revolutionens män. Hädanefter
kan man spåra tillvaron af ett demokratiskt parti och af ett borgerligt,
ännu visserligen utan namn och halft omedvetna. Det är från det
första som elementen till det blifvande republikanska partiet
skulle rekrytera sig.
Efter Bastiljens eröfring och när bourgeoisin med folkets tillhjälp
besegrat denna despotism, när den trodde sig hädanefter kunna
undvara folkets medverkan, framträdde tanken på att ur det politiska
lifvet eliminera bort de mest fattiga af folket. Sieyès,
författaren till tredje ståndets själfständighetsförklaring (se
sid. 43 o. f.) tog initiativet. Han uppdrog den 20-21 juli
i en promemoria en skillnad mellan de »passiva» rättigheterna
och de »aktiva», de sista voro de politiska. När det gamla systemets
nederlag syntes definitivt, framträdde censusprojekten officiellt
i en rapport d. 31 aug. 1789 från författningsutskottet.
Den 20 oktober 1789 öppnades debatten om villkoren för att vara
en aktiv medborgare, men den släpade sig fram, som om församlingen
ännu blygdes för att eliminera bort detta folk, som eröfrat Bastiljen.
Oroligheter i Paris, hvarvid en bagare François blef dödad
under beskyllning att ockra på brödbristen, underblåste den antidemokratiska
stämningen.
Den kommunala förvaltningen af Paris hade efter den 14 juli tagits
om hand af de tre hundrades råd, och med lokaliserande af ett
nutida kommunalpolitiskt slagord skulle man alltså kunna döpa
dem till Paris »trehundra tyranner». De hade förstått rätt väl
begagna sig af händelsernas utveckling till befästande af sitt
välde. Sextio administratörer, tagna ur deras midt, hade blifvit
fördelade på åtta byråer (för lifsmedel, polis, allmänna arbeten,
sjukvård, uppfostran, fastigheter och inkomster, skatter och nationalgarde),
tillvällat sig all myndighet och blifvit en betydande makt, så
mycket mer som de hade för sig 60,000 man nationalgarde, tagna
alla ur de välbärgade medborgarnes leder — de s. k. »bonnets à
poil» (skinnmössorna) i motsats till proletärerna, »bonnets de
laine» (yllemössorna). Som polismyndighet blandade sig dessa kommunala
maktägande i allt: sammankomster, tidningar, kolportage, annonser,
och sökte undertrycka allt hvad som syntes uppträda fientligt
mot deras egna syften.
Nya
lagar och reformer.
De trehundrades råd begagnade sig nu också af nyssnämnda oroligheter
och mord för att hos nationalförsamlingen begära en »loi martiale»
»en upprorslag», och nationalförsamlingen skyndade sig att besluta
den.
Lagen förefaller onekligen mycket brutal och summarisk. Genom
att på stadshuset och på gatorna hissa en röd flagg kunde en kommunaltjänsteman
proklamera, att allmänna lugnet vore i fara och att denna lag
skulle träda omedelbart i kraft. Alla folkskockningar, beväpnade
eller obeväpnade, blefvo då brottsliga och skulle skingras medelst
vapenmakt. Efter tre uppmaningar, hvaraf den sista var så formulerad:
Det kommer att skjutas, må de goda medborgarne draga sig tillbaka,
kunde den rekvirerade militärstyrkan ge eld på folket. Vore folkskaran
obeväpnad och droge sig fredligt tillbaka före den sista uppmaningen,
blefve ledarne ensamma efterhållna och kunde slippa undan med
tre års fängelse. Vore folkhopen beväpnad, blefvo ledarne förfallna
till dödsstraff. Hade några våldsamheter blifvit begångna, blef
straffpåföljden för folkhopen densamma.
Dagen efter antagandet af denna lag återupptogs debatten om förslaget
att uppställa en skillnad mellan »aktiva» och »passiva» medborgare.
Nu kom det fart och lidelse i debatten, och sammanstötningarna
mellan de borgerliga och demokrater blefvo ganska häftiga. Endast
fem deputerade, däribland Grégoire och Robespierre, uppträdde
ifrigt för allmän rösträtt. Resultatet blef slutligen det, att
följande villkor uppställdes för att anses som »aktiva» medborgare,
d. v. s. att äga valrätt: att vara fransman och ha fyllt 25 år,
att minst ett år ha varit bosatt i kommunen, betala en direkt
skatt motsvarande det lokala värdet af tre arbetsdagar, att icke
vara i annans tjänst.
Bestämmandet af värdet på de tre arbetsdagarna öfverlämnades
åt de kommunala myndigheterna; detta värde sattes mycket olika
och blef på sina ställen satt oskäligt högt.
Enligt en statistik ett par år senare skulle af Frankrikes till
26 millioner beräknade befolkning icke fullt 4,300,000 vara aktiva
medborgare.
Som villkor för valbarhet till elektorer och
till de kommunala och departementala församlingarna sattes en
skatt motsvarande tio arbetsdagar. För valbarhet till den
lagstiftande församlingen fordrades åter en direkt skatt motsvarande
värdet på en mark silfver, d. v. s. 50 livres, och dessutom ägandet
af någon fastighet.
Alla andra blefvo passiva medborgare och kunde icke deltaga i
primärförsamlingarne och gingo därigenom förlustiga rätten att
utse vare sig elektorer eller kommunalstyrelse eller någon af
de departementala myndigheterna. De kunde icke ens längre tillhöra
nationalgardet.
Till de passiva medborgarne hörde judar och kvinnor. Till sociala
fördomar hade nationalförsamlingen icke tagit hänsyn; den tillerkände
nämligen skådespelare och bödeln rätt att utöfva politiska rättigheter.
Men vid de religiösa fördomarna höll man tillsvidare fast. I december
1789 tillerkände man visserligen icke-katoliker valbarhet till
elektorer och lagstiftande församlingen, men utestängde tills
vidare judarne. Året därpå fingo dock de portugiska, spanska
och avignonska judarne komma med bland de »aktiva» medborgarne
och i september 1791 alla de öfriga.
Hvad nu kvinnornas politiska rättigheter angår, hade redan 1788
Condorcet (se
sid. 43) i sin politiska och sociala reformplan fordrat, att
kvinnorna skulle äga att deltaga i valet af representanter. Om
än det gamla systemet höll kvinnan i slafveri i fråga om civila
rättigheter, vägrade det henne icke fullständigt all politisk
rätt. Kvinnor, som ägde frälsegods (fief), kunde spela en roll
i fråga om valen till provinsiella och kommunala församlingar.
Det var på samma sätt vid valen till nationalförsamlingen, och
det fanns deputerade af adeln och prästerskapet, som blifvit valda
tack vare kvinnornas röster. Redan 1789 fanns en ganska liflig
kvinnorörelse, som tog sig uttryck i petitioner och broschyrer,
men som tyckts ha utgått nästan enbart från kvinnorna och gentemot
hvilken männen till en början iakttogo en mycket föraktfull tystnad.
Kvinnorna verkade också för sin sak i handling: de deltogo i
revolutionen, till hvars framgång de medverkat, en del i salongerna,
en del på gatan, några vid Bastiljens eröfring. De bidrogo till
Frankrikes kommunaliserande juli 1789. Det är kvinnorna, som gjorde
5 och 6 oktober till så afgörande dagar. Pariskommunen dekorerade
1790 flera parisiskor med medaljer. Här och hvar i landsorten
funnos amasonbataljoner. Kvinnorna hade verkligen varit verksamma
som medborgarinnor, då Condorcet i juli 1790 åter och med vida
mer kraft och glans tog hand om deras sak genom en tidskriftsartikel,
som var ett verkligt feministiskt manifest och hvari man återfinner
hufvudmassan af de skäl, som under senare tider anförts till stöd
för kvinnornas berättigade anspråk på rösträtt.
Denna gång kunde karlarne icke som 1789 genomdrifva en dagordning,
som var ganska föraktlig gentemot frågan om kvinnornas politiska
rättigheter. Condorcets manifest väckte stort uppseende, och frågan
debatterades ifrigt i tidningar, salonger och klubbar. De flesta
af de ledande demokraterna undveko dock att teoretiskt uttala
sig om kvinnosaken och voro föga gynnsamt stämda för försöken
att organisera enbart kvinnoklubbar, hvilket skulle kunna medföra
en splittring. I stället bildades »Sociétés fraternelles des deux
sexes», som spelade en betydelsefull roll i arbetet för demokrati
och republik. De voro ett af medlen för och verkningarna af den
antiborgerliga demokratiska rörelsen.
Redan i november-december 1789 blefvo lagarna om den nya administrativa
och kommunala indelningen och styrelsen klara. Frankrike skulle
icke längre indelas i provinser; dessa voro af mycket olika storlek
med oregelbundna gränser och ofta af olämplig form. Detsamma gällde
om de gamla »bailliages» och andra indelningar från enväldets
tider. Vid dessa provinser och bailliages knöto sig ofta lokalpatriotiska
stämningar, som icke voro gynnsamma för den nationella samhörighets-
och enhetskänsla, hvaraf revolutionens män själfva voro besjälade.
I ordningens och enhetskänslans namn genomfördes då en helt ny
indelning. Frankrike indelades i 83 departement och dessa åter
i distrikt. Indelningen afsåg visserligen, att både departement
och distrikt skulle sinsemellan bli någorlunda lika stora och
få en regelbunden form, men den försiggick icke, såsom ofta påståtts,
efter abstrakta matematiska regler uppgjorda af några teoretici
i Paris. Besluten om indelningarna föregingos af grundliga öfverläggningar
mellan provinsdeputerade och bygdernas ämbetsmän, kommunalråd
och delegerade. Man tog hänsyn icke blott till den geografiska
utsträckningen, utan äfven till välstånd och folkmängd. I regeln
följde man de naturliga gränserna som berg och floder, men respekterade
för öfrigt de gamla gränserna, när intet särskildt talade därimot.
Den beslutande myndigheten öfverlämnades till departementsråd
och distriktsråd med en »procureur» för den dagliga förvaltningen.
I hvarje kommun, motsvarande de gamla socknarna, skulle finnas
en mär, ett kommunråd och en notabelförsamling, den senare med
dubbelt så många medlemmar som kommunrådet. Om de begränsade valrätts-och
valbarhetsvillkoren i fråga om råd etc är redan nämndt. Kommunerna
kommo under en viss uppsikt af distrikts- och departementsråden,
men fingo dock större själfstyrelse än förut. Paris blef indeladt
i 48 sektioner.
Genomgripande förändringar undergick ock rättsskipningen och
domstolsväsendet. För de gamla parlamenten, de kungliga domarne,
den kyrkliga och feodala jurisdiktionen var den sista timmen slagen.
De flesta af parlamenten och de andra institutionerna underkastade
sig sitt öde utan invändning. Någras dödskamp blef dock konvulsivisk.
Men nationalförsamlingen var dock icke den, som var hågad att
tåla någon opposition i detta hänseende. Den kallade de motsträfviga
ämbetsmännen inför sig, var beredd på kraftåtgärder och skrämde
dem till den grad, att innan dessa institutioner drogo sin sista
suck, blefvo de tvungna att uppvakta nationalförsamlingen: »Morituri,
Cæsar, te salutant.»
När Ludvig XVI fordom försökt undertrycka parlamenten, hade alla
provinser fyllts af förbittring, men nu när nationalförsamlingen
besluter deras upphäfvande, möter det beslutet hos allmänheten
endast ett gynnsamt mottagande. När denna gång parlamentens makt
krossas, är det nämligen för att lämna plats för en bättre afvägd
politisk ordning, ett rationellare rättskipningsväsende.
|
Lally-Tollendal.
|
Detsamma hade på de senaste månaderna undergått en del förändringar
till det bättre. Som en konsekvens af den 4 augusti-natten hade
man tagit bort »les épices» (»kryddorna», d. v. s. sportlerna)
och bestämt, att rättsskipningen skulle vara kostnadsfri. Som
en konsekvens af rättighetsförklaringen tog man itu med den kriminella
proceduren. Redan den 22 aug. 1789 hade Duport (Duport,
som varit medlem af Paris' parlament, representerade adeln i Paris,
blef senare nationalförsamlingens president och äfven för Seinedepartementets
kriminaldomstol; flydde slutligen till Schweiz, där han dog.)
och Lally-Tollendal (Lally-Tollendal, Trophime
Gerard de, markis, har i det föregående blifvit nämnd några gånger
(se t. ex. sid. 86,
149, 160).
Han var ursprungligen militär och representerade Paris' adel,
understödde ursprungligen Necker och sökte flera gånger medla,
men öfvergick slutligen tillhofpartiet, var anhängare af tvåkammarsystemet
och absolut veto. Efter oktoberdagarna lämnade han Frankrike,
återvände senare för att konspirera till kungens förmån, blef
satt i fängelse, men frigifven några dagar före septembermorden,
bosatte sig en tid i England, återkom senare till Frankrike, slutade
som pär af Frankrike och dog 1816.) påyrkat,
att man skulle skyndsamt gå i författning om att mildra de brukliga
komplicerade hårda straffbestämmelserna. »Samhället behöfver»,
sade den sistnämnde, »skaffa sig förlåtelse för sin förskräckliga
rätt att döda en lefvande varelse?» Filosoferna och med dem allmänna
meningen hade sedan länge protesterat mot straffens omänskliga
grymhet. Man behöfver endast som ett exempel anföra det ännu tillämpade
stegel- och hjul-straffet. Den dömde blef fäst vid ett horisontellt
kors, hans lemmar krossas efter hvarandra med en järnstång; därpå
sträcktes hans kropp på ett vagnshjul, där han får utandas sin
sista suck. Man bör ock erinra sig den alltjämt bestående skändliga
tortyr, som kallades »la question» och som föregick den slutliga
tortyren. Ludvig XVI hade 1780 tagit bort en monstruositet af
detta slag, den s. k. förberedande tortyren; d. v. s. den, för
hvilken de anklagade blefvo utsatta före domen för att tvingas
att erkänna sig skyldiga till det brott, hvarför de anklagades.
Mellan deras knän och fotknölar, som hopsurrades med rep, slog
man in medelst klubbor två, tre, fyra kilar, tills de bekänt.
Den som härdade ut med den sjätte, utan att erkänna något, ansågs
därför icke oskyldig; han gick endast fri från dödsstraff. Fallet
var emellertid sällsynt, oftast medgaf den olycklige hvad man
ville för att slippa undan den förfärliga pinan för att därefter
taga tillbaka bekännelsen.
|
J. I. Guillotin.
|
Men hvad Ludvig XVI icke tagit bort, det var den andra tortyren,
den s. k. la préalable (d. v. s. den föregående) som tillgreps
för att från den dömde, då han skulle öfverlämnas till straffet,
pressa fram en angifvelse af hans medbrottslige. Det var nationalförsamlingen,
som utplånade denna återstod af barbari. Den fann kroppsstraffen
redan ändå tillräckligt vederstyggliga utan denna raffinerade
grymhet. Rättsförklaringen hade uppställt som grundsats, att endast
de straff, som äro strängt och otvetydigt nödvändiga, borde bibehållas.
I syfte att förmildra straffen och samtidigt göra lagen lika för
alla såväl då den straffar som då den skyddar väckte en filantropisk
läkare, som mycket sysselsatt sig med detta problem, deputeraden
Guillotin (De Joseph-Ignace Guillotin, hvars
namn förekommer förut å sid. 76
och var född 1738, representerade i nationalförsamlingen tredje
ståndet i Paris. Han höll på att själf falla offer för den af
honom föreslagna giljotinen, då han blifvit fängslad som misstänkt,
men försattes i frihet efter den 9 thermidor. Han var en af de
ifrigaste förkämparne för vaccinens införande och grundade en
förening af Paris' förnämsta läkare, som senare öfvergick till
att bli dess medicinska akademi.), dels 1 dec. 1789 förslag
om borttagande af de skymfliga straffen och dels i januari följande
år förslag därom, att dödsstraffet skulle ske medelst halshuggning
— dittills förbehållen adeln — som det minst smärtsamma och snabbaste
sättet. I sammanhang därmed förordade han införande af en maskin,
som länge användts i Italien och hvarigenom de brottsliges hufvud
skulle falla i en blink och man undginge det pinsamma skådespelet
af en oskicklig bödel. Hans förslag om en sådan apparat mottogs
till en början af allmänheten och prässen med hån och skämt, och
för att göra den välmenande doktorns förslag något mer acceptabelt
måste man fästa de antiksvärmande fransmännens uppmärksamhet därpå,
att en dylik maskin hade användts af romarne vid Titus Manlius'
bestraffning! Det var den sedermera af nationalförsamlingen accepterade
och under revolutionens fortgång så flitigt begagnade efter nyssnämnda
deputerade uppkallade giljotinen. (I Sverige
blef den införd först för några år sedan under benämningen fallbila
och kom 1910 för första gången till användning vid afrättningen
af rånmördaren Ander. Redan på slutet af 1860-talet hade Curry
Treffenberg väckt förslag om en dylik apparats användning i Sverige,
men hans förslag mötte starkt motstånd icke minst i skämtpressen.)
Men med ett mildrande af straffens hårdhet lät icke den allmänna
meningen nöja sig. Den hade också upprest sig mot det obilliga
och orättrådiga i själfva brottmålsprocesserna, som försiggingo
i mörker och omgåfvos af en skräckinjagande hemlighetsfullhet
och fördes på ett sådant sätt, att den anklagade, om än aldrig
så oskyldig, förvirrades, utsattes för snaror och försåt och öfverrumplingar
samt hindrades att försvara sig. Så många »justitiemord» och upprörande
misstag hade blifvit begångna. Sedan Beccarias skrifter blifvit
i öfversättning spridda i Frankrike och sedan skrifter af Voltaire,
Servan, presidenten Dupuy så djupt upprört Frankrike och genom
anförande af gripande exempel afslöjat den gamla jurisprudensens
laster, eftersträfvade man otåligt en reform. Det hade gjorts
några ansatser till arbetet på en sådan reform kort innan riksständerna
sammanträdde, men nationalförsamlingen hade återupptagit arbetet
och hållit på därmed redan före sin förflyttning till Paris. Efter
en rapport af dess kommitté hade den 9 oktober provisoriskt beslutits
28 paragrafer.
Det var på hög tid. Rättsskipningen befann sig sedan länge nästan
suspenderad; rättvisans glafven var krossad. Då den gamla så kritiserade
proceduren icke längre ingaf något förtroende, vågade domstolarna
knappt åtala och döma. De tilltalade fingo i all oändlighet försmäkta
i fängelserna. Då man erkände att en anklagads försvar icke erbjöd
tillräckliga garantier, voro lagstiftarne angelägna om att åstadkomma
rättelse härutinnan. Det beslöts, att med förhörsdomaren skulle
adjungeras utvalda notabler och att konstaterandet skulle ske
i deras närvaro, att angifvarens namn icke längre skulle hållas
hemligt, att den anklagade, som blifvit dömd att hållas i fängsligt
förvar, skulle ha rätt att på hvilket som helst skede af saken
konferera med sin advokat och jämte honom vara närvarande vid
vittnesförhören; att dessa liksom förhören skulle ske offentligt
inför öppna dörrar, att alla handlingar skulle uppläsas för den
anklagade och på hans begäran tillhandahållas honom, att han skulle
medges att när som helst anföra bevis till sitt rättfärdigande,
att slutligen i hvarje dom skulle intagas de omständigheter, hvarpå
den grundade sig. På detta sätt sökte man råda bot på den hemliga
procedurens mest skriande missbruk.
|
Lagen. Allegorisk komposition
efter Prudhon. Gravyr af Copia. Den svage finner sin
styrka hos lagen, som beskyddar honom.
|
Rättsskipningsväsendet blef något senare ordnadt på följande
sätt: Distrikten indelades i kantoner. För hvarje kanton valdes
en fredsdomare af kantonens valmän; han ägde att döma i mindre
civila saker och i brottmål, och i större civila saker skulle
han jämte några medborgare först försöka åstadkomma medling, innan
saken gick vidare. Inom hvarje distrikt upprättades en distriktsdomstol
af valda medlemmar, vanligen fem, som skulle döma i större civila
mål. Från dess domar kunde man vädja till en domstol, som var
sammansatt af medlemmar från traktens andra distriktsdomstolar.
Till afdömande af större brottmål inrättades i hvarje departement
en kriminaldomstol, bestående af en president och tre andra domare,
valda af den lagstiftande församlingen, men till grund för dess
domar skulle ligga tolf jurymäns besvarande af frågan: skyldig
eller icke skyldig? Förklarade juryn den åtalade skyldig, så hade
de tre domarne att efter lagen bestämma straffet. Jurymännen uttogos
af departementets »procureur» bland departementets valmän. Högsta
instansen blef en kassationsdomstol i Paris för hela riket, men
den hade endast att afgöra, om laga former blifvit iakttagna.
Slutligen upprättades ett slags riksrätt att döma i politiska
mål, som dit hänskötos af den lagstiftande församlingen. Medlemmarne
i dessa två senare slags domstolar valdes departementsvis af valmännen,
konungens benådningsrätt upphäfdes, och lettres de cachet förbjödos.
Hvad som utgjorde den allra största svårigheten för revolutionen
var, att den måste bryta sig fram under så förskräckliga ekonomiska
förhållanden. Statsbankrutten förblef hängande som ett damoklessvärd
öfver deras hufvud, som hade tagit hand om Frankrikes styrelse,
och om denna bankrutt blefve en verklighet, skulle den drifva
hela den välbärgade medelklassen till en resning mot revolutionen.
Om statsbristen hade varit en af de orsaker, som nödgat konungadömet
till dess första konstitutionella eftergifter och gifvit tredje
ståndet mod att allvarligt göra anspråk på sin andel af styrelsen,
så var det nu ock samma statsbrist, som under hela revolutionen
låg som en tryckande mara öfver alla som successivt fördes till
makten.
Vid denna tidpunkt voro visserligen statslånen ännu icke internationella,
och Frankrike skulle af den anledningen måhända icke behöft befara
den aktiva inblandning från främmande makters sida för bevakande
af fordringsägarnes intresse, som förmodligen nu skulle varit
fallet, om en europeisk stat, som vore stadd i revolution, förklarade
sig bankrutt. Men man måste tänka på de inhemska fordringsägarne,
och om franska staten hade inställt sina betalningar, skulle det
ha inneburit en ruin för så många borgerliga förmögenheter, att
revolutionen skulle ha fått mot sig hela den högre bourgeoisin
och medelklassen — ja, allesammans med undantag af arbetarne och
de fattigaste bönderna. Också måste nationalförsamlingen, lagstiftande
församlingen, konventet och senare direktoriet under en följd
af år göra oerhörda ansträngningar för att förebygga en statsbankrutt.
Kyrkogodsens
indragning och försäljning.
Förut (sid. 167-168) ha
vi omnämnt Neckers fruktlösa försök att medelst nya statslån och
en inkomstskatt klara sig öfver de farligaste blindskären samt
huru tankarna börjat rikta sig mot kyrkans rikedomar. Dessa voro,
såsom å sid. 63
redan angifvits, kolossala och mycket olika fördelade. Genom afskaffandet
i augusti af tiondena och de kyrkliga feodalrättigheterna och
böndernas beslutsamhet att icke invänta formaliteterna, som egentligen
skulle föregå tiondenas och rättigheternas faktiska bortfallande
(jämför sid. 152 och 167),
hade kyrkan lidit stora förluster. Men de stora kyrkogodsen funnos
kvar.
|
Borgargardet i Sivray bestraffar
en präst, som förnärmat nationen och konungen genom att
binda nationalkokarden vid svansen på sin hund. Han dömes
att tre gånger kyssa hundens bakdel.
|
Prästerskapet hade icke förstått att göra sig ett skydd genom
att bibehålla sig i folkets vördnad och kärlek. Dessa känslor
voro nästan totalt försvunna, ehuru folket ännu ganska mycket
hängde fast vid religionen och de religiösa bruken. Men så hade
ju icke heller många andligas lefnadssätt varit just alltid ägnade
till uppbyggelse. Detta gällde både dessa galanta små »alkovabbéer»
(abbés de ruelle), som gravyrerna odödliggjorde som ständiga rådgifvare
vid de kvinnliga toaletterna, och äfven det högre prästerskapet.
Det fanns åtskilliga biskopar, som förde ett så skandalöst lif,
att de aldrig vågade residera i sina församlingar för att icke
anstöten där skulle bli alltför stor. Till de skandaler, som förut
kardinalerna Dubois och Tencin gjort sig ryktbara för, hade under
senare år kommit flera färska, såsom den Rohanska halsbandsaffären,
biskopens i Senlis erotiska äfventyr, den unge biskopen i Mans
de Grimaldis egendomliga mottagningar, och satiren hade bemäktigat
sig dem alla och gjort dem allmänt kända.
Munkarne i synnerhet voro ihågkomna af reformvännerna. Man vände
sig mot det öfverdrifna antalet kloster och förebrådde munkarne
deras lättja och snikenhet. Till och med i några af prästerskapets
cahiers hade man begärt upphäfvande af alla tiggarordnar och att
de munkordnar, som finge stå kvar, skulle tillhandahållas att
göra nytta. I de borgerliga cahiers gick man ännu längre och begärde
ett upphäfvande af samtliga munkordnar och försäljning af deras
tillhörigheter.
Det var alltså af många skäl föga att undra på, att i statens
trångmål blickarna främst riktades på kyrkogodsen. Den trettiofemårige
Talleyrand-Perigord (Den senare så ryktbare
Talleyrand var son af en grefve, men då han var halt från sitt
första lefnadsår, kunde han icke komma i fråga för den militära
banan, hvarpå hans förfäder utmärkt sig, utan bestämdes för den
prästerliga. Befryndad med en biskop fick han mycket tidigt en
församling som gaf honom 24,000 livres om året, och hade 1788
blifvit biskop. Han hade varit en af de första biskopar, som jämte
majoriteten af det lägre prästerskapet förenat sig med det tredje
ståndet. Han blef sedan en af nationalförsamlingens verksammaste,
mest liberala medlemmar, och vi återfinna ofta hans namn i de
följande årens historia. Nu beskrifves han som en man med fördelaktigt
utseende och mycket elegant samt sades trots sitt kroppslyte ha
stor framgång hos kvinnorna.), nu biskop af Autun, återupptog
markis de la Costes bortglömda motion. Han föreslog, att alla
kyrkogods skulle förklaras tillhöra nationen med förpliktelse
för densamma att anvisa nödiga medel till kultens upprätthållande
och prästerskapets aflöning, hvarvid ingen kyrkoherde skulle ha
mindre än 1,200 livres i lön förutom fri bostad. Nationen skulle
därjämte åtaga sig sjukhusen och skolorna och sålunda uppfylla
donatorernas afsikter. Genom utförliga beräkningar uppvisade han,
att godsens försäljning skulle inbringa ett par milliarder och
väl räcka till de kyrkliga utgifterna och till statsskuldernas
likviderande.
De sedvanliga hjälpkällorna äro uttömda, sade
han; folket öfveranstränges på alla sätt; till och med den minsta
nya börda skulle det med rätta betrakta som outhärdlig. Det gäller
då att söka en ny hjälpkälla. Och det finns en sådan, så ofantligt
stor, att den är tillräcklig, och af sådan art, att den enligt
mitt förmenande kan förenas med den strängaste respekt för äganderätten
att använda den, ty eljest skulle jag afvisa denna tanke. Prästerskapet
kan icke vara ägare på samma sätt som andra. Det är blott en sammangyttring,
som nationen kan upplösa, och då måste dess egendom nödvändigt
tillkomma nationen. De ägodelar, hvaraf kyrkan njuter inkomsten,
men hvaröfver den icke fritt kan bestämma, är icke gifven till
gagn för vissa personer, utan för att betrygga fullgörandet af
vissa kyrkliga handlingar.
Från prästernas sida mötte det lifligaste
motstånd. Faran för religionen, för landets »afkristning», som
det nu skulle heta, betonades ifrigt. Högerns »hetsporre» abbé
Maury försvarade ifrigt steg för steg »Guds domän» mot sköflingen.
Man ville nu, påstod han, plundra kyrkan till
fördel för »kapitalisterna», d. v. s. de rika borgare, som lånat
staten pengar och som nu skulle betryggas på detta sätt. Ägarne
af de gamla privilegierna hade offrat dem; statens fordringsägare
hade däremot ingenting offrat, de ville icke ens hjälpa staten
med nya lån. De hade suttit och väntat på det rika bytet, kyrkogodsen.
Det är judarne, som anföra dem. Men hvad de nu gjorde skulle senare
hämna sig på dem. Respekterade man nu icke kyrkans äganderätt,
då skulle den dag komma, då mängden också afskaffade den enskilda
äganderätten under åberopande af folkets rätt.
Maury, hvars porträtt
är intaget å sid. 69 och som dessutom åsyftas i illustrationen
å sid. 154, gjorde som medlem af nationalförsamlingen mycket väsen
af sig genom sitt hetsiga försvar af allt gammalt, af tronens,
altarets och adelns intressen.
Han var skomakareson, men blef präst och förstod
som sådan att ställa sig mycket väl in vid hofvet. Invald i nationalförsamlingen
omfattade han med en uppkomlings och lycksökares fanatism och
beställsamhet hofvets parti och begagnade alla tillfällen att
affischera sina extrema åsikter, som han försvarade med djärfhet
och ofta med vältalighet. Han intrigerade, talade och röstade
för upprätthållande af alla privilegier, alla missbruk, alla sociala
orättvisor och mot äfven de klokaste och nödvändigaste reformer.
Efter nationalförsamlingens afslutande emigrerade han och kom
slutligen till påfven, som gjorde honom till biskop och kardinal,
hvilket icke hindrade honom att senare svika påfven för att ställa
sig in hos Napoleon, som han också i tur och ordning öfvergaf
för att söka vinna Ludvig XVIII: s bevågenhet. Han var en äfventyrare
utan öfvertygelse och ärlighet, en slaf af sin egennytta, ärelystnad
och fåfänga. Men han var omtalad för snabba och fyndiga repliker.
En af dessa räddade en gång hans lif. En folkmassa stod just i
begrepp att hänga honom vid en gatlykta. Han frågade dem då: »Nå
när nu herrarne hängt mig vid lyktan, kommer det då att lysa klarare
för er?» — När en af nationalförsamlingens ledamöter sade till
honom: »Ni uppskattar då er själf mycket?», svarade Maury: »Mycket
litet, när jag ser på mig själf, men mycket, när jag jämför mig
med andra.»
Maury fick dock icke alla präster med sig. En
kyrkoherde förklarade, att prästerna icke hade att undersöka,
om de vore ägare till dessa gods, utan om det icke vore deras
plikt att afstå från deras besittning, och en annan kyrkoherde
fann, att rikedomen skadade religionen mycket.
Mirabeau svarade Maury, att det fanns ingen lag,
ingen rättighet, som icke en nation hade rätt att ändra eller
upphäfva, när den fann skäl därtill, och då nationalförsamlingen
vore en grundlagsstiftande församling, hade den alla de rättigheter,
som de personer hade, som ursprungligen bildat nationen.
Nationalförsamlingens jurister anslöto sig till
Talleyrand, ja gingo ännu längre.
Barnave: Att vara präst är endast ett yrke, och
detta existerar endast för att tjäna nationen. Kapitalen äro endast
depositioner hos prästerna till allmännyttigt ändamål, dels till
kultens upprätthållande, dels till de fattigas understödjande.
Åtar sig nationen själf att sörja för kulten och fattigvården,
böra helt visst de gods, som blifvit gifna till en lättnad för
nationen, återgå till densamma.
Duport: Frågan gäller, om icke nationen, när den
sätter sig i prästerskapets ställe, bättre förvaltar stiftelserna,
bättre vårdar de fattiga. När donationerna gjordes till kyrkan,
afsågo de endast nationens nytta. Det är till nationen de i verkligheten
gåfvos.
Thouret: Alla korporationer existera endast genom
lagen. Lagen kan modifiera och upphäfva dem, fråntaga dem besittningsrätten.
Prästeståndet har redan upphört att vara en politisk korporation.
Må lagen förklara det urståndsatt att ha någon fast egendom och
må tillhörigheterna af denna nation redan från detta ögonblick
ställas till nationens förfogande.
Dupont de Nemours: Prästerskapet har varit en
stor korporation i Frankrike; den har icke gjort godt bruk af
sin myndighet. Denna korporation existerar icke längre; den är
då icke längre ägare. För öfrigt hade den endast nyttjanderätten
till den fasta egendomen; ägaren är hela samhället.
Le Chapelier: Prästerståndet har aldrig varit
ägare, utan endast förvaltare af dessa ägodelar. Det är nationen,
som är ägaren, ty man har gifvit icke till individerna, utan till
kulten, nu tillkommer kulten nationen.
Nationalförsamlingen syntes en tid något obeslutsam. Men Mirabeau,
som förstod den inverkan en ändrad formulering ofta kan utöfva
på villrådiga, föreslog, att orden »tillhöra nationen» skulle
utbytas mot orden »stå till nationens förfogande».
Med 568 röster mot 346 fattade nationalförsamlingen den 2 november
1789 det betydelsefulla beslutet om en indragning, en reduktion
eller expropriation af kyrkogodsen, d. v. s. en motsvarighet till
hvad som skett i flera protestantiska länder på reformationstiden.
Det kan ha sitt intresse att lägga märke till sättet, hvarpå
folket nu uppfattade detta beslut. Det tror sig verkligen återinträda
i besittningen af sin egendom och är mycket benäget att behandla
präster och munkar som usurpatörer. Man jublar vid tanken på att
de nu skola tvingas att återge orättfånget gods. Folkets animositet
vänder sig mot alla präster. Man släpper sig mer och mer löst
mot dem, i samma mån som dess inkomster bli behöfliga. Man drar
sig gärna till minnes allt det onda prästerna fordom gjort, icke
blott deras snikenhet och jäktande efter arf, utan ock deras fanatism
och de bål de tändt. Inkvisitionsligan, dragonaderna, återkallandet
af Nantesiska ediktet, förföljelserna mot jansenisterna, allt
detta förflutna återupplifvas i många skrifter och håller hela
folket i en växande retlighet och småningom känner det sig som
förtryckta generationers hämnare. Samtidigt underblåses denna
hätska stämning ytterligare, därigenom att en tragisk skald låter
Bartolomei-natten träda fram på scenen.
Skalden var Joseph de Chenier. Redan i augusti hade skådespelarne
vid Théâtre Français vändt sig till Bailly med begäran
att få Cheniers »Karl IX eller fursteskolan» uppförd. Bailly,
som icke ville medge teatern samma frihet som den pressen numera
satt sig i besittning af, hänsköt afgörandet till kommunen, som
slutligen gaf sitt tillstånd, och den 3 november annonserades
stycket till uppförande följande dag.
Ämnet var synnerligen brännbart: en brottslig, en svag konung,
en drottning som ger olycksdigra råd, en föraktlig präst och konspirerande
hofmän. Man kan ock förstå, att särskildt biskoparne skulle vara
ifriga att förmå konungen förbjuda uppförandet af en pjäs, däri
en kardinal välsignar mördarne och svänger inför dem ett krucifix,
utropande: »Med Gud själf i handen skall jag rikta edra hugg.»
Men hvad kunna dessa skandaliserade biskopar uträtta hos kungen?
Hvad förmår han numera att hindra. Kan han skydda sig själf mot
allusioner. Måste icke han själf både för egen räkning och Marie
Antoinettes pinas af vissa tirader, som publiken icke skall underlåta
att stryka under. T. ex. sådana som dessa:
Karl IX: Jag har lofvat, jag vet det, att vara
sträng, men jag återkallar nu mina hämnande order. Jag vill ännu
öfverväga, innan jag låter Frankrikes städer strömma af blod.
Katarina: Befallningarna äro utfärdade och skola gå i verkställighet.
Karl: Af hvem är de utfärdade? Hvem är den dristige?
Katarina: Jag har befallt allt. Straffa
din moder.
Karl: Befallningarna äro utfärdade. O himmel! Hvad hör jag?
Katarina: Man måste rädda dig.
Karl: Ack, du har störtat mig i fördärfvet. Jag har underordnat
min medgörliga vilja dina önskningar. Du missbrukar en alltför
villig vördnad. Trött att ålägga min förbittring tystnad, vågar
jag fråga, hvem det är som regerar.
Skådespelarne vid Théâtre Français voro delade i
tvenne läger, det ena omfattande hofvets sak, det andra nationens
och revolutionens. Bland de senare voro komikern Dugazon och den
store tragiske skådespelaren Talma. Han var ny vid denna teater
och var illa sedd af sina äldre kamrater, som stötte sig på hans
anspråksfullhet, och af »aristokraterna», som retades af hans
åsikter. På intetdera hållet ville man erkänna hans snille, men
just i kungens roll i detta stycke, som öfverlämnats till honom,
slog han oemotståndligt igenom. Åt kungens själsstrider och samvetskval
gaf han nämligen ett så djupt gripande, mäktigt och utomordentligt
uttryck, att det verksamt bidrog till att stycket fick en storartad
framgång och starkt påverkade publiken.
Beslutet af den 2 november om kyrkogodsens förvandling till nationalgods
hade, som sagdt, i nationalförsamlingen 346 motståndare. Dessa
blifva nu revolutionens förbittrade fiender, och skola nu röra
upp allt mellan himmel och jord för att tillfoga det konstitutionella
styrelsesättet och senare republiken all möjlig och upptänkbar
skada.
Men upplyst å ena sidan af encyklopedisterna, å den andra sidan
påverkad af förskräckelsen för eljest oundviklig statsbankrutt,
lät bourgeoisin sig icke skrämmas. Då en ofantlig majoritet af
prästerskapet och i synnerhet munkordnarna började intrigera mot
kyrkogodsens exproprierande, beslöt nationalförsamlingen den 12
februari 1790 upphäfvande af ordenslöftena och både munk- och
nunneordnar. Endast samfund, kongregationer, som sysselsatte sig
med den offentliga undervisningen och sjukvård, fingo bestå. De
upphäfdes först den 18 augusti 1792 efter Tuileriernas stormning.
Assignater.
Man kan förstå hvilket hat dessa beslut väckte hos prästerskapet
och hos alla dem — och på landsbygden voro de kolossalt många
— som stodo under prästerskapets inflytande. Så länge prästerskapet
och ordnarna ännu kunde hoppas att själfva behålla förvaltningen
öfver sina ofantliga egendomar, som då skulle betraktas endast
som ett hypotek för statslånen, blottade de emellertid icke hela
sin fientlighet. Men den situationen kunde icke bestå längre.
Statskassan var tom, de vanliga skatterna inflöto icke, och det
lilla, som kom in genom förutnämnda statslån och inkomstskatt,
uppslöks af räntorna på de förutvarande lånen. Man kom då att
tänka på att utfärda assignater med tvångskurs och mot garanti
af de reducerade eller exproprierade kyrkogodsen, och skulle assignaterna
inlösas i den mån pengar inflöto för försäljningen af dessa nationalgods.
Assignaterna voro i början snarare ett slags statsobligationer
löpande med ränta och närmast afseende att stärka krediten af
de utsläppta anvisningarna från »caisse d'escompte», men de fingo
ganska snart en själfständig roll och blefvo ej längre räntebärande,
blefvo sedlar.
|
Assignat på 50 livres,
utfärdad den 31 aug. 1792.
|
Man började försiktigt och beslöt i december utfärdande af assignater
endast för 400 millioner och lydande å jämförelsevis större summor.
Men detta belopp kunde ej vara på långt när tillräckligt. Förutom
statsskulden, som den hade att tänka på, hade nationalförsamlingen
ock iklädt sig icke blott att sörja för prästerskapets anständiga
aflöning, kulten och fattigvården, utan ansvarade ock för prästerskapets
skulder, som voro mycket betydande. Man måste därför snart utfärda
nya assignater. Dessa mottogos dock gynnsamt och höllo sig de
första åren bra uppe i kurs. Under nationalförsamlingens tid voro
assignater utfärdade till ett belopp af 1,800 millioner. Hade
icke Europas koalition mot Frankrike och de däraf förorsakade
inre kriserna nödvändiggjort ett ihållande och måttlöst utsläppande,
skulle de antagligen ej sjunkit så i värde som de gjorde. De höllo
sig emellertid tillräckligt länge uppe för att rädda revolutionen
och ge den tid att genom nationalgodsens fördelning låta den nya
samhällsordningen slå ännu flera och djupare rötter.
En statsbankrutt, det vore borgarklassens ruin som modern stat,
det vore ett afstannande af den borgerliga kulturen, af det industriella
arbetet, af kredit, af tankefrihet; det vore ett återfall under
det feodala och klerikala väldet. Revolutionens första plikt mot
Frankrike och till och med mot dess proletärer var alltså att
förhindra statsbankrutten, att betala statens fordringsägare,
på det att den moderna staten icke för framtiden skulle vara beröfvad
all kredit och för att de till de borgerliga långifvarne sålunda
återställda kapitalen skulle af dem kunna användas till utvecklingen
af de industriella och kommersiella företag, som enbart borgarklassen
vid denna tid ledde och kunde leda.
Då den omedelbart förfallna skulden i augusti 1790 uppgick till
öfver hälften af nationalgodsens sannolika värde och då sammanlagda
skulden, hvaraf beloppet ännu icke var fixeradt, med stor sannolikhet
skulle öfverskrida totala värdet af nationalgodsen, vore det en
chimär att tänka sig annan användning af nationalgodsen än till
gäldande af nationens fordringsägare.
Men då det var en trängande brådska och en stor del af skulden
var omedelbart förfallen, kunde revolutionen, icke blott icke,
såsom från några håll påyrkades, gärna besluta kostnadsfri utdelning
af jord, utan kunde ock endast sälja till dem, som voro i stånd
att betala snart och som hade omedelbart tillgängliga resurser.
Det var omständigheternas makt, det var högsta nödvändighet för
revolutionen, och det som gått emot denna högsta lag för revolutionens
räddning skulle äfven under skenet af filantropi varit i grund
och botten reaktionärt (Jaurès).
Det var också de borgerliga klasserna, som köpte de flesta och
största jordområdena, äfven om nationalförsamlingen icke underlåtit
att genom utsträckta betalningstider och andra åtgärder söka underlätta
för den landtliga demokratin att förvärfva jord. De mest skilda
samhällsklasser deltogo i inköpen. Vid sidan af rika borgare,
som t. ex. använde sina fordringar hos staten till jordförvärf,
kunde man se tjänstemän, handtverkare, stadsarbetare, handlande,
industriidkare, större och mindre bönder, präster, medlemmar af
landtadeln etc. etc. Antalet köpare var ock påfallande stort,
likaså antalet smålotter, äfven om som nämndt det allra mesta
kom i borgarklassens händer. Verksamma åtgärder hade vidtagits
för att förhindra jobberi. Försäljningen underlättades väsentligt
därigenom, att kommunalstyrelserna på initiativ af distrikten
i Paris åtogo sig försäljningen. De köpte upp ett visst antal
kyrkogods, som de sedan styckade och voro återförsäljare af. Därigenom
besparades staten besväret med den direkta förvaltningen af nationalgodsen,
och genom fastställande af normer för beräkning af ett minimipris
förebyggdes, att dessa styrelser skulle slå under sig jorden för
röfvarpris och sedan kunna jobba med den.
Genom detta allmänna deltagande i köpen af kyrkogodsen hade den
revolutionära solidariteten mellan borgare och bönder slagit djupt
rotfäste i själfva franska jorden och liksom fått sina rötter
sammanfiltrade. Det är denna djupgående sammanfiltring af intressen,
som gjort revolutionen oförstörbar. De samhälleliga följderna
af denna omfattande reduktion eller expropriation blefvo ock stora,
ingripande och vidsträckta. Genom tillintetgörandet af feodalväldets
och klerikalismens styrka som jordägare blef deras politiska makt
slagen till marken. Bondedemokratin blef stärkt och fick genom
den kyrkliga eller adliga jordens förvandling till bondejord en
modern och världslig prägel. Aldrig skulle bönderna sedermera
gå fullt i ledband hos adel och prästerskap. Mellan dem står minnet
icke blott af det gamla systemets långvariga förtryck och utsugningar,
utan ock af denna stora revolutionära operation. Bonden begrep,
att hans besittning vore osäker, om dessa, från hvilka denna egendom
blifvit förvärfvad, åter blefve allsvåldiga.
Bondens själfkänsla växte också genom denna omfattande expropriation.
Han som länge varit så förtryckt och utplundrad, varit tvungen
att på de genom hans hofveri underhållna vägarna buga sig till
jorden för den granne prelatens kaross eller den högfärdiga grandseignörens
ekipage, han ägde nu en del af prelatens, af adelsherrens jord,
och hvad som var en ännu märkligare nyhet, han var ägare i kraft
af lagen. Under medeltiden hade förekommit »jacquerier» (bondekrig),
resningar af utsvultna eller förbittrade bönder, som brände upp
slotten, kastade de förnäma i lågorna. Och efter den 14 juli och
under den 4 augustiperioden hade bönderna revolutionärt rotat
sig samman, med våld trängt in på slotten och låtit feodaldokumenten
och slotten gå upp i lågor.
Och de ångrade icke denna djärfva kupp, som blifvit afgörande
för allt. Men de hade hittills ingen annan rättsgrund än sin nöd,
och när den uppjagade stämningen lagt sig, hvad skulle det då
bli af dem. Nu är det lagen, som öfverlämnat åt dem detta stycke
af kyrkans och feodalherrarnes jord. Det är den af själfva folket
utsedda och af konungen själf sammankallade nationalförsamlingen,
som påbjudit försäljandet af kyrkogodsen. Det är ock en annan,
äfvenledes af nationen utsedd representation, som senare påbjudit
försäljning af emigranternas gods.
Med lagens kraft och i dess namn tränger således bonden in på
kloster- och slottsgården. Och på det dokument, som han sedan
för med sig därifrån till bestyrkande af sin nya egendom, står
lagens glänsande signet och underskrift. För bonden är det en
stor styrka och skall i tider af fara eller reaktion rädda honom
från tvekan och tvifvel.
Hvad han också har ett stöd i, det är att han vid denna invasion
på jorddomänerna har till »medbrottslingar» de rika storborgarne
i staden. Man skall icke kunna återtaga från bönderna de jordlotter
de förvärfvat, utan att på samma gång återtaga från den rika och
mäktiga borgarklassen de präktiga domäner, på hvilka densamma
installerat sig. Den revolutionära borgarklassen var således ytterligare
en förskansning för bönderna. Hade de varit isolerade, skulle
de kanske blifvit förskräckta. Men i kompani med denna nya borgerliga
makt trotsade de fienden. Och från den synpunkten var borgarklassens
mycket omfattande deltagande i det stora företaget med nationalgodsen
måhända ett nödvändigt villkor för böndernas mera anspråkslösa
deltagande.
Hädanefter blir den inom industrivärlden redan mäktiga borgarklassen
samtidigt äfven en jordbesittande makt. Den hade visserligen under
de föregående århundradena förvärfvat icke obetydligt med jord,
men nu genom att helt plötsligt uppsluka nära fem sjättedelar
af kyrkans präktiga domäner och en stor del af adelns, utvidgar
den sin industriella och kommersiella makt till att äfven omfatta
jorden. Den är då definitivt grundfast och ingen kontrarevolutionär
kastby kan rubba den.
I ekonomiskt hänseende bidrog försäljningen af nationalgodsen
väsentligt till att ge jordbruket ett mycket lifligt uppsving.
De förmögna borgarne hade råd och lust att lägga ned pengar på
jordförbättringar, och den från sina feodala bördor frigjorda
bonden ägnade sig naturligtvis med lif och lust åt skötseln af
jorden, som blifvit hans egen. Några år senare kunde det vitsordas,
att nio tiondedelar af landtbefolkningen bodde och närde sig bättre
än de gjort 1789. Fastigheternas försäljning och den ökade lifligheten
inom jordbruket återverkade ock fördelaktigt på städernas handtverkares
och arbetares lefnadsförhållanden. De fingo ökadt arbete vid de
nya och bättre byggnader, som blefvo behöfliga på landet, och
vid bebyggandet af de stadstomter, som förut varit upptagna af
de kyrkliga byggnaderna.
När alltså denna reduktion af kyrkogodsen blef en verklighet,
egnade prästerskapet med undantag af några kyrkoherdar, som förblefvo
folkets vänner, revolutionen ett dödligt hat — ett teologiskt
hat, sådant som klerikalismen alltid förstår sig så väl på. Upphäfvandet
i februari 1790 af munklöftena förgiftade ännu mer detta hat.
Hädanefter såg man öfver hela Frankrike prästerskapet bli själen
i alla konspirationer i syfte att återinföra det gamla systemet
och feodalväldet. Det var ock själen i den reaktion, som reste
sig 1790 och 1791 och som hotade att hejda revolutionen i dess
början.
|
De första martyrerna för
Frankrikes frihet eller blodbadet på nationalgardet i Montauban
den 10 maj 1790.
"Medan nationens representanter
arbetade på att gifva Frankrike frihet och lagar, motsatte
sig prästerna, munkarne och alla andra privilegierade i
Montauban med tusen konstgrepp den nya ordningens lyckliga
upprättande. För att bättre lyckas i sin skändliga plan
inbillade de folket, att icke-katoliker skulle bemäktiga
sig kyrkorna, att religionen vore förlorad och att för dess
räddning måste man utrota dem. De lofvade det vilseledda
folket, att det skulle få plundra deras hus.» Cheferna
för den kontrarevolutionära konspirationen församlade sig
den 10 maj 1790 i en kyrka och gåfvo därifrån signal till
utbrottet, hissade den hvita flaggan, skymfade nationalkokarden
och kastade sig öfver nationalgardet, hvaraf flera dödades
eller svårt sårades. En del af Bordeaux' armé grep in och
återställde snart ordningen.
|
Prästerskapets
civilförfattning.
Men borgarklassen stred och lät sig icke afväpnas. I juni och
juli 1790 upptog nationalförsamlingen till debatt den mycket betydelsefulla
frågan om den franska kyrkans inre organisation. Då nu prästerna
blifvit aflönade af staten, kunde den tanken ligga nära till hands
att helt och hållet underordna dem författningen och frigöra dem
från beroendet af Rom. För sådant ändamål vidtogos flera genomgripande
förändringar. Biskopsstiften identifierades med de nya departementen
och minskades därigenom till antal. Biskoparne såväl som kyrkoherdarne
skulle utses genom val och de valberättigade voro desamma medborgare,
som ägde valrätt i fråga om utseende af deputerade, domare och
kommunalstyrelser. Förut utnämndes biskoparne af konungen och
insattes i sitt ämbete af påfven. Hädanefter var påfven fullständigt
frånkänd all investiturrätt. Genom en paragraf, en af de djärfvaste
i hela författningen, en af dem där den gallikanska och jansenistiska
andan mest triumferar (Jaurès), förbjöds en nyvald biskop
att vända sig till påfven för att erhålla något konfirmerande,
men han skall skrifva till honom som till den universella kyrkans
synlige chef för att betyga den samhörighet i tro och trossamfund,
som han bör upprätthålla med honom. I stället för påfven blir
det metropolitanbiskopen, som har att meddela den af de aktiva
medborgarne valde biskopen den kanoniska invigningen. Han skall
göra det i folkets närvaro och enligt de af de civila myndigheterna
fastställda ceremonierna, och nationalförsamlingen underlåter
icke att vidtaga åtgärder för att förebygga all biskoplig godtycklighet
eller obstruktionspolitik vid utöfvandet af denna makt. Uppstår
en sådan konflikt, ha notarius publicus och kassationsdomstolen
att gripa in, liksom när det gäller civila rättstvister, och i
kassationsdomstolen var lekmannaelementet allenarådande. De förutvarande
biskoparne bibehöllos visserligen vid sina ämbeten, men blefvo
ålagda att aflägga trohetsed till lagen och författningen.
Genom denna prästerskapets civilförfattning blef revolutionens
märke påtryckt äfven kyrkans organisation, den blef icke längre
behandlad som en särskild institution, men underkastad samma villkor
för sitt funktionerande som alla civila institutioner. Därigenom
blef kyrkan, samtidigt med att den blef af med sina gods, äfven
af med sin andliga öfverhöghet. Framför allt beröfvades den sitt
mysterium. Ty huru skulle folket längre vörda som tolkar af en
öfvernaturlig makt de män, som det själf tillsatt genom sin omröstning
som en vanlig departemental ämbetsman?
Den nya civilförfattningen varade i sin ursprungliga form intill
den 21 februari 1795, d. v. s. i fyra år, och blef därunder noga
tillämpad i minst tre år.
|
Voltaire i frygisk mössa.
(Efter en statyett i terrakotta i Musée Carnavalet.)
|
I denna författning sågo de troende ett angrepp mot kyrkans gamla
dogmer, och prästerna begagnade sig på allt möjligt sätt af detta
missnöje. Prästerskapet fördelade sig i två stora partier: det
författningstrogna prästerskapet, som åtminstone formellt underkastade
sig de nya lagarna och afgaf ed på författningen, och de edsvägrande
prästerna, som satte sig öppet i spetsen för den kontrarevolutionära
rörelsen. Härigenom blefvo i hvarje provins, hvarje stad, hvarje
by, hvarje koja invånarne ställda inför frågan: för eller mot
revolutionen. Detta hade till följd äfven på de minsta ställen
förfärliga strider för att afgöra, hvilket af de båda partierna
skulle få öfverhand. Från Paris blef revolutionen förflyttad till
hvarje by. Från att vara parlamentarisk blef den folklig.
Den 12 juli 1790, två dagar före den första årsdagen af Bastiljens
eröfring och den stora federationsfesten, blef prästerskapets
civilförfattning definitivt antagen. Man kan säga, att detta år
1790 var revolutionens mest »organiska år.» Innan det gått till
ända, hade alla det nya samhällets fundamentala institutioner
blifvit skapade och revolutionen fått ett afgörande uppsving.
Nationens suveränitet var proklamerad, lagen var definierad som
uttryck för den allmänna viljan, individens rättigheter voro bekräftade,
representantförsamlingarnas permanens dekreterad, feodalsystemet
åtminstone till sin princip utplånadt, tiondena afskaffade, den
kyrkliga egendomen ställd till statens förfogande, assignaten
skapade och försäljningarna påbörjade redan i slutet af 1790,
de nya förhållandena mellan det borgerliga samhället och kyrkan
preciserade och valprincipen, folkets suveränitet, hade trängt
in på det religiösa området. I augusti 1790 var rättsskipningen
fullständigt reorganiserad enligt samma grundsats. Till ny skattelagstiftning
var lagd en grund, som sedan blifvit beståndande. Det gamla skråväsendet
afskaffades och fullständig näringsfrihet infördes.
Den enda institution, som nationalföreningen knappast underkastade
någon modifikation, var den militära. Nationalförsamlingen ville
icke följa Dubois-Crancé, som redan 1789 framställde förslag om
en nationalarmé med allmän obligatorisk tjänstgöring. Den militära
tjänsten var i nationalförsamlingens ögon stridande mot den fria
medborgarens rättigheter, och om soldaten icke tjänade frivilligt,
betraktade nationalförsamlingen honom som ett slags offentlig
slaf. Det är först, då de omedelbart öfverhängande farorna för
nationen nödga revolutionen att påbjuda uppbåd i massa, som den
revolutionära andan verkligt formar armén.
Men på det hela taget kan man säga, att redan vid slutet af år
1790 revolutionens principer voro fastställda och grunden lagd
till de förnämsta samhällsinstitutionerna. För en ytlig och sangvinisk
blick skulle det i detta ögonblick se ut som om revolutionen skulle
triumfera utan hinder och våld. Den fruktansvärda religiösa opposition,
som tar civilförfattningen till förevändning, har ännu icke af-tecknat
sig tydligt och de emigrerades intriger utomlands tyckas icke
finna något stöd eller medelpunkt. Men kontrarevolutionen har
därför icke afväpnat.
Prästerna börja sprida oro och skrämma upp samvetena. Aristokraterna
söka öfverallt upplifva de intressen, som revolutionen förnärmat
genom sina dekret.
Själfva voro de uppretade öfver adelskapets upphäfvande i juni
1790, detta sårade dem i deras fåfänga eller högfärd ofantligt
mycket mer, än den 4 augusti-natten hade träffat dem i deras intressen,
och de voro förtviflade öfver att få inskränka sig till sina ofrälse
namn. De affekterade att betrakta revolutionens verk som en förlöpning,
hvarefter besinningen snart skulle återvända, och många af dem
brydde sig icke om att utplåna vapnen på sina vagnsdörrar, utan
läto måla öfver dem med ett lätt färgmoln, som tycktes skola flyga
bort vid första vindfläkt.
Under tiden försökte de uppegga mot de revolutionära den gamla
provinspatriotismen, underblåste de upplösta parlamentens motstånd,
och några af dessa intogo en hållning som starkt närmade sig gränsen
till uppror. De försökte öfvertyga de dittills från saltskatten
befriade provinserna, att saltskattens allmänna upphäfvande skulle
bli betungande för dem, eftersom nationalförsamlingen därigenom
nödgades att skapa nya skatter, som skulle tynga på alla trakter.
Aristokraterna sökte vidare skrämma upp arrendatorerna på de
nationaliserade kyrkogodsen, och ehuru nationalförsamlingen uttryckligen
bestämt, att de af kyrkan uppgjorda arrendeaftalen skulle fortfarande
gälla och arrendatorerna få sitta kvar, så blefvo dessa, som voro
vana vid kyrkans slappa förvaltning, som besvärade dem föga, oroliga
för det okända och lyssnade gärna till aristokraterna, som utmålade
den nye borgerliga ägarens välde som tungt och hårdt.
Men under år 1790 blefvo, säger Jaurès, all denna börjande
reaktion, alla dessa hotelser och alla dessa intriger liksom sopade
bort af en stor rörelse af förhoppning och stolthet, af en känsla
af återuppståndelse och lifsglädje. Frankrike tycktes samtidigt
gå in i ett tillstånd af frihet och enighet; icke längre några
feodala eller provinsiella skrankor, icke mer någon sönderstyckning,
icke mer något godtycke; det var ett och samma ädla unga hjärta,
hvars slag vibrerade djupast in i landet, ända in i den aflägsnaste
by, som hädanefter var sammanknutet med det hela genom gemensam
frihet och gemensam suveränitet.
Aulard åter synes icke ha samma ljusa syn på de dåtida förhållandena.
Detta ryktbara år har, säger han nämligen, framställts som ett
år af nationell endräkt, som revolutionens skönaste år, som ett
broderskapets år. Han vill precis icke förneka, att det i viss
mån kan synas så ha varit, men han betonar därjämte, att det visst
icke var enbart så. Under det året satte sig nämligen borgarklassen,
bourgeoisin, på folkets bekostnad i besittning af hela det politiska
samhället och förverkligade den föga broderliga tanken att bourgeoisin
ensam utgjorde hela nationen.
Det är ock under detta samma år, som den ibland de borgerliga
själfva under debatterna markerade brytningen mellan demokrater
och bourgeoisi alltmer träder fram i dagen. — Det var nämligen
bland de borgerliga själfva, som de första ansatserna till ett
demokratiskt parti visade sig. Paris' arbetare, de voro »patrioter»,
antiaristokrater. Att vara demokrater komma de att tänka på, först
sedan den tanken väckts hos dem från borgerligt håll, och hvad
ordet republik beträffar tycks det ännu vara okändt i förstäderna.
Ledarne för det borgerliga demokratiska partiet voro inom nationalförsamlingen
Robespierre, Buzot, Pétion, Grégoire, utanför densamma den häftige
Marat, den vältalige Loustalot, den diskrete Condorcet.
Men till dessa och andra drag, som icke höra riktigt bra i hop
med endräkts- och broderskapsidyllen, återkomma vi här och hvar
i det följande, men stanna nu tills vidare vid de tillfällen,
då denna idyll i synnerhet celebrerades. Alltså närmast vid den
februaridag, då konungen godkände den nya författningen, och vid
de stora federationshögtidligheterna kring första årsdagen af
Bastiljens eröfring.
Konungen
i nationalförsamlingen.
Det var, säger nyss citerade Aulard, helt visst en vacker historisk
dag den 4 februari 1790, då Ludvig XVI personligen begaf sig till
nationalförsamlingen för att acceptera författningen och uppläsa
ett nådigt tal och då församlingen vanvettig af glädje fastställer
medborgareden: »Jag svär att vara trogen nationen, lagen, konungen
och af all min kraft upprätthålla den författning, som är beslutad
af nationalförsamlingen och antagen af konungen.»
Konungen antagande revolutionen, konungen underordnad nationen
och lagen, det var hvad man framför allt såg i denna akt, och
glädjen var för visso stor och allmän i Frankrike, äfven om några
demokrater däri från nationalförsamlingens sida sågo endast en
myndighetsannektering, en kupp att utan nationens hörande pålägga
densamma författningen med censussystemet och den förhatliga silfvermarken
(jfr sid. 211). Loustalot
skulle ha velat, att de konstitutionella lagarna hade ratificerats
af folket, församladt till primärförsamlingar. Han drömde om och
fordrade en demokrati med allmän rösträtt och publicerade ett
helt system af hvad vi skulle kalla referendum för lagarnas sanktionerande
af folket.
Men Loustalot och de andra skriftställarne eller talarne i det
demokratiska partiet voro en stab utan armé och kände sig vara
ett långt stycke väg framför massans opinion. All deras ärelystnad
och hopp måste därför gå ut på att göra begripligt för proletärerna,
att de voro förfördelade, att det fanns en ny privilegierad klass.
|
Louis-Stanislas-Xavier,
grefve af Provence, broder till Ludvig XVI. Senare Ludvig
XVIII konung af Frankrike.
|
Konungens här ofvan antydda uppträdande i nationalförsamlingen
den 4 februari synes, åtminstone efter markis de Ferrières'
memoarer, vara att ställa i samband med en dåtida mycket uppseendeväckande
rättegång mot en markis Favras. Denne hade varit invecklad i en
kontrarevolutionär komplott i syfte att bortföra konungafamiljen
från Paris och upphäfva de antagna konstitutionella lagarna samt
arrestera eller som det ock påstods döda Lafayette, Necker, Bailly.
Han blef i dec. 1789 anklagad för högförräderi och dömdes till
hängning, som gick i verkställighet 16 februari 1790. Kungens
bror, grefven af Provence, synes ha varit komplottens hufvudman,
men öfvergaf fegt och trolöst Favras, inställde sig inför Paris
kommunalråd, förnekade all närmare gemenskap med Favras samt bedyrade
högt och heligt sin oskuld. Favras gick beslutsamt döden till
mötes utan att röja sin högt uppsatte medbrottsling.
Folket påkallade med otålighet Favras' död, konungen vågade icke
benåda honom och Necker öfvertygade, säger de Ferrières,
konungen om nödvändigheten att uttryckligen förklara inför allt
folket, att han icke känt eller gynnat Favras. Det bestämdes i
konseljen, att Ludvig skulle bege sig till nationalförsamlingen
och där på det mest uttryckliga sätt tillkännage sin anslutning
till revolutionen. Han gjorde det ock. (Som
medlem af den konstituerande nationalförsamlingen spelade de Ferrières
(f. 1741, d. 1804) ingen nämnvärd roll. Däremot äro hans ursprungligen
1799 utgifna memoarer ganska intressanta och anses vara relativt
tillförlitliga.) Öfver hans besök i nationalförsamlingen
lämnar markis de Ferrières i sina memoarer en ganska målande
beskrifning, hvaraf det följande är ett sammandrag. Åtföljd af
sina ministrar infann sig konungen, förklarande att tidshändelsernas
allvar hade fört honom till nationens representanter.
Statens intresse fordrade, sade han, att monarken
ännu uttryckligare förenade sig med utförandet af och framgången
af allt hvad nationalförsamlingen aftalat till Frankrikes fromma.
»Jag älskar att tro, att en dag skall komma, då alla fransmän
utan åtskillnad erkänna gagnet af de olika ståndens fullständiga
upphäfvande, då det gäller att gemensamt arbeta på fosterlandets
lycka och framgång, hvaraf alla medborgare äro lika intresserade.»
För sina egna personliga förluster funne han en tillräcklig, en
fullständig ersättning i nationens ökade lycka. »Jag skall försvara,
jag skall upprätthålla den författningsenliga friheten, hvars
grundsatser bekräftats af allmänhetens med mina egna öfverensstämmande
önskningar. Jag skall göra än mera. I samråd med drottningen,
som delar alla mina känslor, skall jag tidigt förbereda min sons
förstånd och hjärta för den sakernas nya ordning, som förhållandena
medfört. Jag skall redan från hans första år vänja honom att känna
sig lycklig öfver fransmännens lycka och att oaktadt smickrares
tal alltid erkänna, att en klok författning skall bevara honom
från oerfarenhetens faror och att en rätt frihet skall gifva ett
nytt värde åt de känslor af kärlek och trohet, hvarpå den franska
nationen sedan så många århundraden gifvit sina konungar så många
rörande bevis.»
Konungens tal afbröts ofta af lefverop och framkallade den lifligaste
hänförelse. Folket, som låter leda sig af sina impulsiva stämningar
och för hvilket känslan af dess styrka gör all förställning obehöflig,
såg i konungens uppträdande en formlig anslutning till den nya
författningen. Utan att tro på uppriktigheten af konungens bedyranden,
blefvo biskoparne och adeln, säger de Ferrières, icke mindre
berörda af att se, att monarken kastade på dem ensam skulden för
det förhatliga i ett motstånd, som de dittills sökt försköna med
sin tillgifvenhet för monarkens person och konungadömets rättigheter.
Revolutionens vänner begagnade sig af den allmänna hänförelsen
för att binda alla fransmän om icke vid Ludvig XVI:s verkliga
känslor, så dock vid de af honom nu affischerade. Förslag väcktes
om, att till främjande af denna af konungen så ifrigt eftertraktade
sinnenas sammanslutning alla deputerade skulle genom en högtidlig
ed förbinda sig att upprätthålla författningen. De deputerade,
som vägrade att aflägga denna ed, skulle icke längre kunna förbli
medlemmar af nationalförsamlingen. Presidenten Bureau de Puzu
var den förste som besteg tribunen för att svära att vara trogen
nationen, lagen, konungen och med all sin kraft upprätthålla den
af nationalförsamlingen beslutade och af konungen antagna författningen.
De deputerade följde efter och upprepade samma ed, några adelsmän
och biskopar visade sig synnerligen motvilliga, men måste underkasta
sig beslutet. Då ville också åhörarne på läktarna, män, kvinnor
och barn, aflägga medborgareden. Från alla håll af salen hördes
endast orden: »Jag svär, jag svär.» Denna rörelse spred sig med
blixtens snabbhet till kommunen och distrikten i Paris, till hela
Frankrike; öfverallt svor man att vara nationen trogen, att upprätthålla
den beslutade författningen. Denna fann sig sålunda högtidligt
antagen, utan att de som arrangerat konungens uppträdande och
de som funnit sig däri kunnat hämta sig från den öfverraskning,
som bereddes af en tilldragelse, som de långt ifrån förutsett.
Samma kväll var stor illumination, och i spetsen för sextio medlemmar
af kommunen uppvaktade mären Bailly konungen för att lyckönska
honom till ett steg, som vore så ägnadt att återföra fransmännen
till samma anda och tvinga författningens och frihetens ovänner
att afstå från sina trolösa ränker. Följande söndag begåfvo sig
de deputerade, kommunens medlemmar, domstolarnas ledamöter i högtidligt
tåg till kyrkan Notre Dame, föregångna och efterföljda af nationalgardet
och de sextio distriktens fanor. Ett antikt altare var uppfördt
midt i skeppet och därifrån uppläste kommunens ordförande, abbé
Mulot, en mässa och höll ett tal om revolutionens fördelar. De
deputerade, medlemmarne af kommunen, befälet för nationalgardet
med Lafayette i spetsen förnyade eden om troheten mot nationen
och författningens upprätthållande. Under liflig kanonsalut upprepades
eden ofördröjligt af de väldiga människomassor, som uppfyllde
kyrkan och dess förgårdar. Operaartisterna utförde ett vackert
tedeum af Floquet och man försummade intet, som kunde göra akten
imposant och helig.
Huru drottningen uppfattade eller ville synas uppfatta scenen
i nationalförsamlingen tyckes framgå af följande utdrag ur ett
hennes bref följande dag till sin väninna prinsessan de Lamballe:
»Konungen lät i går middag underrätta presidenten
i nationalförsamlingen om att han skulle komma dit. Man gick honom
till mötes; han intog presidentens plats, — denna stod på hans
högra sida — och höll ett tal, som han meddelat mig och som jag
skickar er. När han var vid dessa ord: 'Upplys om dess intressen
folket, som man vilseför, detta goda folk jag älskar och hvaraf
jag är älskad tillbaka, som man försäkrar mig, när man vill trösta
mig för mina lidanden', fylldes alla ögon af tårar, alla hjärtan
drogos oemotståndligt till konungen, som själf ytterligt rörd
hade svårt att dölja sin lifliga känslighet. Han fortsatte emellertid
och åhördes med den största uppmärksamhet och de mest otvetydiga
bevis på vördnad och kärlek. Presidenten svarade honom i nationalförsamlingens
namn och betygade för honom dess känslighet för detta förtroende
och att den skulle följa hans majestäts afsikter, som icke hade
någon annan önskan än folkets lycka, hvilken skulle vara betryggad
genom att förbli intimt förbunden vid konungens person. I detta
ögonblick fans, har man försäkrat mig, blott en och samma anda:
rojalister, orleanister, 'opartiska' (»Impartiaux»
eller »monarchiens» motsvarade inom församlingen den grupp, som
med en nutida benämning skulle kallas högra centern; deras ledare
voro Malouet, Clermont-Tonnerre, Mounier, Lally-Tollendal.),
alla glömde sina tvister för att blott se godheten hos hans majestät,
som gaf dem så många medel att i frid fullborda konstitutionen.
En talrik deputation följde konungen tillbaka
till slottet. Jag väntade med en liflig otålighet och icke utan
oro. Jag gick emot honom ledande min son vid handen; och i den
tillfredsställelse jag erfor, då jag hörde folkets välsignelser,
yttrade jag till dem, som ledsagade konungen, ungefär följande:
'Jag delar alla konungens känslor, och af allt mitt hjärta och
förstånd förenar jag mig med den åtgärd, som hans kärlek för sitt
folk nyss ingifvit honom. Här är min son; jag skall oupphörligt
tala med honom om den bäste af fäder och lära honom tidigt att
respektera den offentliga friheten och att upprätthålla lagarna,
hvilkas fastaste stöd jag hoppas han skall blifva.'
Från detta ögonblick ha alla afgifvit medborgareden
och förbundit sig att försvara oss. Jag vet, att de som tro att
man icke bör ge efter i något skola kanske klandra detta steg.
Hvad mig beträffar, tror jag, att det skall vara af den största
nytta för att fullständigt komma på skam intrigerna af hertigens
af Orléans parti, hvilken som ni vet oaktadt sin frånvaro
ännu oroar sinnena. Det är så ljuft att hoppas, att jag vill hängifva
mig åt de känslor jag erfar; vore det än endast illusioner, äro
de mig kära för mitt hjärta, emedan de lugna mig för mina barns
framtida öden.»
Allt hvad deras majestäter sålunda bedyra om sin anslutning och
kärlek till författningen och den nya samhällsordningen låter
onekligen mycket vackert. Skada bara, att det i verkligheten ej
var annat, än hvad man nu med ett aktuellt och mycket expressivt
uttryck brukar benämna bluff. Det var tråkigt för alla, dock allra
värst för deras majestäter, ty sådant kunde icke så länge hemlighållas.
Bluff var också de kungligas uppträdande vid den stora federationsfesten
några månader senare.
Federationsfester.
Knappt hade under 1789 de fria revolutionära kommunerna organiserat
sig, förrän de kände med sig att de icke voro uttryck för en enbart
lokal rörelse, utan för en hela landet omfattande. Om nationens
och frihetens fiender fortsatte eller utvidgade sina intriger
skulle en enskild kommun icke mäkta något. Man måste då bilda
liksom en kedja af kommuner, sluta sig tillsammans, federera sig
med de fria och revolutionära kommunerna i samma provins, i samma
trakt.
På sådant sätt uppstodo, utan att man fäste sig vid de gamla
provinserna eller nya departementen, samma anslutningar af vänskap
och broderskap, federationerna i norra Frankrike, i Bretagne,
Dauphiné och något senare i Lyon. Redan under de första månaderna
af 1790 hade rörelsen utvecklat sig kraftigt. Öfverallt broderskapsfester
och högtidliga edsafläggelser, hvarigenom de federerade kommunerna
sammanslöto sig.
|
Federationsfesten den 6
juni 1790 i Lille. (Teckning af L. Watteau, gravyr af Helmann).
|
Spontant och nästan samtidigt trängde sig på alla delegerade
för broderskapsfederationerna tanken att man borde i Paris, medelpunkten
för den pånyttfödda nationen, sammanknyta sig till en hela nationen
omfattande federation. Helt naturligt var det till den 14 juli
1790, som federationsfesten bestämdes. Det var ju den 14 juli
som skapat friheten och framkallat kommunernas frigörelse. Från
Paris hade den elektriska gnista utgått, som gifvit denna frigörande
rörelse lif, och det är till Paris rörelsen sträfvar att återvända
för att organisera sig.
|
Broderskap. (Allegorisk
bild, tecknad och graverad af Debucourt.)
|
Federationsrörelsen var i sig så allmän, så spontan och så demokratisk,
att nationalförsamlingen blef orolig; medborgarne grupperade sig
ju icke som aktiva medborgare, men som bröder. När nationalförsamlingen
den 9 juni 1790 påbjöd bildandet af en federation i Paris, gjorde
den det, därför att den icke kunde undgå att så göra. Genom sitt
dekret åsyftade den företrädesvis att betaga federationen dess
demokratiska karaktär. Den ville icke, att de delegerade skulle
väljas af folket eller ens af kommunalstyrelserna, som oaktadt
sitt ursprung från censussystemet emellanåt visade betänkliga
demokratiska tendenser. Den påbjöd, att de delegerade skulle väljas
af nationalgardets afdelningar, hvilka kraftigt förborgligat sig
och numera öfverallt knappast bestodo af andra än aktiva medborgare.
Men entusiasmen var ändå öfversvallande stor och allmän äfven
bland de från alla politiska rättigheter utestängda passiva medborgarne.
Äfven de gingo med lif och lust upp i förberedelserna till den
stora festen.
Tolftusen arbetare arbetade utan rast
eller ro på ordningsställandet af marsfältet, där man skulle medelst
cirkelformiga terrasseringar bilda en jättelik amfiteater, hvars
bänkar skulle kunna rymma trehundratusen åskådare. Det var ett
kolossalt arbete, och då man blef rädd att icke kunna få det färdigt
till den 14 juli och då man strängt höll på den dagen, inbjödo
i fäderneslandets namn distrikten i Paris alla goda medborgare
att deltaga i arbetena på marsfältet. Den 14 juli var ju, såsom
Camille Desmoulins uttryckte sig, »dagen för befrielsen från träldomen
i Egypten och öfvergången öfver Röda hafvet. Det är första dagen
på frihetens första år. Det är den dag, som förutsagts af profeten
Hesekiel».
Inbjudningen, som var öfverenstämmande med tidens begrepp om
medborgerlighet, framkallar en allmän hänförelse. Kvinnorna dela
entusiasmen och sprida den: Man ser seminarister, skolpojkar,
nunnor, i sin enslighet åldrade munkar lämna sina kloster och
skynda till marsfältet, med skoflar på ryggen och bärande baner
prydda med patriotiska emblem. På marsfältet äro alla medborgare
blandade om hvarandra. Den slampiga kokotten befinner sig sida
vid sida med den blygsamma medborgarinnan, kapucinmunken drar
på en kärra ihop med Saint-Louis' riddaren, grofarbetaren med
petitmätern från Palais-Royal; den robusta fiskmånglerskan skjuter
skottkärran, som den eleganta, nervösa damen fyllt; förmögna och
fattiga, välklädda och trashankar, gubbar och barn, komedianter,
schweizare och bokhållare, arbetande eller rastande, erbjuda för
det förvånade ögat ett skådespel af lif och rörelse; ambulanta
förfriskningställen, portativa butiker öka behaget och glädtigheten
af denna tafla. Öfverallt höras sånger och glädjerop, trummor
och militärmusik, bullret af spadar och skottkärror, hälsningar
och uppmuntrande rop växlade mellan de arbetande. När klockan
slår nio, upplösa sig grupperna. Hvarje medborgare återvänder
då till samlingsplatsen för sin sektion eller förenar sig med
sin familj, sina bekanta. Skarorna sätta sig i marsch vid trummans
ljud, återkomma till Paris föregångna af facklor, då och då kastande
omkring sig sarkasmer mot aristokraterna och under afsjungande
af den sedan så ryktbara sången Ça ira.
Så upprann den stora dagen. Ordnade efter departementen hade
redan från dagningens inbrott de federerade börjat ställa upp
sig under nittiotre banér på Bastiljtorget. Tåget börjar
och slutar med delegerade från linjetrupperna och marinen, Paris'
nationalgarde, trummor, sångare, sektionsfanor. Under frammarschen
hälsas det af ofantliga folkskaror på gator och kajer och från
fönstren. Regnet, som strömmade ned, störde icke marschen. Drypande
af svett och regn dansade de federerade fram under lefverop för
sina parisiska bröder. Från fönstren mottogo de gåfvor af vin,
skinkor och frukter. Den franska glädtigheten triumferade öfver
det dåliga vädret, de dåliga vägarna och den långa vägen. Ridande
på en ståtlig häst och omgifven af sina adjutanter, gaf Lafayette
sina order och mottog folkets och de federerades hyllningar. Svetten
rann från hans ansikte. En person, som ingen känner, tränger sig
fram med en butelj i ena handen och ett glas i den andra: »Ni
är varm, general, drick ett glas!» Han fyller i ett stort glas
och räcker det till Lafayette. Denne tar emot det, ser ett ögonblick
på den okände och tömmer glaset i ett enda tag. Folket klappar
i händerna. Lafayette småler och kastar en välvillig och tillitsfull
blick på folkmassan.
Under tiden ha redan från klockan sex på morgonen öfver trehundratusen
män och kvinnor från Paris och dess omgifningar församlat sig
på marsfältet och sittande på gräsbänkarna, som bildade en ofantlig
cirkus, invänta de skrattande och pratande ankomsten af de federerade
och nationalförsamlingen.
För att få tiden att gå, börja de först framkomna federerade
dansa långdansar. De som följa efter sluta sig till dem och bilda
en ringdans, som snart omfattar en stor del af marsfältet. De
federerade nöja sig inte med dansen, utan utföra sinsemellan stridslekar,
städer mot landsbygder, departement mot departement. Dessa små
krigslekar afslutas med broderliga omfamningar och danserna börja
om igen ännu lifligare. De förtjusta åskådarne klappa takten med
händerna och applådera, glömmande bort regn och hunger och en
lång väntans tråkighet. Utlänningarne ropa: »Tusan till fransmän,
de dansa, fastän det hällregnar.» Hvad gör det dåliga vädret,
när solen lyser i hjärtana.
Slutligen är hela tåget framme på marsfältet; lekarna och danserna
upphöra och alla federerade uppsöka sina fanor och standar.
|
Den stora federationsfesten
å marsfältet den 14 juli 1790." (Teckning af Mounet, gravyr
af Helman.)
(20,000 delegerade från hela Frankrike aflägga ed på den
nya författningen.)
|
På ena ändan af marsfältet reser sig ett stort öfvertäckt galleri,
prydt med draperier i blått och gult, och i midten däraf ett tält
afsedt för konungen. Bakom tronen är en särskild estrad för drottningen,
den lille kronprinsen och prinsessorna af den kungliga familjen.
På tre fots af stånd från kungatronen var placerad på samma linje
och lika högt en annan stol af samma storlek öfverdragen af asur-blå
sammet med gyllene liljor. Den var afsedd för nationalförsamlingens
president. Ett stort antikt altare reser sig midt på den ofantliga
ytan, som omges af bänkar i enkel amfiteatralisk form. Altaret
är tjugufem fot högt. Man kommer upp till det medelst fyra trappor,
som sluta i en plattform, där rökelse brändes i antika rökelsekar.
På södra fasaden af altaret lästes två verspar dels om de dödligas
jämlikhet och att ej börden, endast dygden gör skillnaden och
dels att lagen bör i hvarje stat vara allmän och att de dödliga,
hvilka de än må vara, äro lika inför den. På motsatta sidan syntes
änglar blåsande på trumpet och därjämte inskriptionerna: »Tänk
på de tre heliga orden: nationen, lagen, konungen. Nationen, det
är ni, lagen, det är också ni. Konungen är lagens väktare.»
På sidan utåt Seinen syntes en bild af frihetens gudinna och
en genie, sväfvande i luften med en vimpel, hvarpå läses: Författningen.
Trehundra präster, iförda hvita mässkjortor och skärp i trikolorens
färger, omge altaret. Talleyrand, biskop i Autun och medlem af
nationalförsamlingen, välsignar riksbaneret och de nittiotre baneren.
Han uppstämmer tedeum, som utföres af en orkester på tolfhundra
man. Himlen klarnar och solen visar sig åter. Psalmer, militärmusik,
artillerisalut blanda sig med biskopens röst. Hela människomassan
faller på knä. Då mässan är slut, stiger Lafayette af sin hvita
häst, beger sig till foten af det galleri, där konungen och konungafamiljen,
ministrar och nationalförsamlingens medlemmar ha sin plats, stiger
uppför de femtio trappsteg, som föra till konungens tron och mottager
af honom det beslutade edsformuläret. Lafayette beger sig sedan
till altaret, nedlägger på detta sin värja och ger från den högsta
platsen signal till edsafläggelsen genom att vifta med en flagga.
De hundra kanonerna, de otaliga mässingsinstrumenten och de många
hundratusende åhörarne, allt tystnar. I denna andaktsfulla tystnad
höres endast en enda stämma; det är Lafayettes. Med ena handen
på hjärtat och den andra höjd mot himlen aflägger han på truppernas
och de federerades vägnar följande ed: »Vi svära att städse vara
trogna nationen, lagen och konungen, att med all vår kraft upprätthålla
den af nationalförsamlingen beslutade och af konungen antagna
författningen, att i öfverensstämmelse med lagarna skydda säkerheten
till lif och egendom, cirkulationen af säd och lifsmedel i det
inre af riket, uppbärandet af offentliga skatter, hvilken form
de än må hafva, samt att genom broderskapets olösliga band förbli
förenade med alla fransmän.»
En salfva från fyrtio kanoner förkunnar för Frankrike den högtidliga
eden. Jätteorkestern låter luften genljuda af militärmusik, fanorna,
baneren sättas i rörelse, de dragna sablarna gnistra. Med blixtens
snabbhet fortplantas genom denna salut från kommun till kommun
ända till Frankrikes aflägsnaste delar underrättelsen om eden.
Hela landet förvandlas plötsligt till ett ofantligt marsfält,
där tjugufem millioner fransmän i en och samma stund svära trohet
till nationen, lagen och författningen.
Nationalförsamlingens president upprepar samma ed. Folket och
de deputerade instämma däri med ropen: »Jag svär det.» Då reser
sig konungen och yttrar med kraftig röst: »Jag, fransmännens konung,
svär att bruka den makt, som genom statens konstitutionella akt
blifvit mig öfverlämnad, till upprätthållande af den konstitution,
som nationalförsamlingen beslutit och af mig antagits.»
Drottningen tar upp kronprinsen i sina armar och visar honom
för folket: »Här är min son; han liksom jag förena oss i dessa
känslor.» Detta var oväntadt och besvarades af mångtusende lefverop
för konungen, drottningen och kronprinsen. Kanoner fortforo att
blanda sitt majestätiska dån med militärmusikens krigiska toner
och folkmassornas bifallsyttringar. Himlen hade klarnat, och solen
visade sig i all sin glans. »Det var, som om den evige själf ville
bevittna denna inbördes förbindelse och bekräfta den med sin närvaro.
Ja, man såg, man hörde honom, och de förskräckliga olyckor, som
sedan denna dag icke upphört att bedröfva Frankrike, äro, o du
alltid vakande, alltid trofasta försyn!, ett rättvist straff för
meneden. Du har straffat både monark och undersåtar, emedan monarken
och undersåtarne kränkt sina eder.» (de Ferrières).
Ett tedeum, utfördt af den jättelika orkestern, afslutade ceremonien.
Klockan är nu fem på aftonen.
Hänförelsen och festligheterna inskränkte sig icke till denna
dag. De federerades vistelse i Paris firades med en oafbruten
följd af måltider, danser och glädje. På marsfältet pokulerades,
sjöngs och dansades. Med en del af departementens nationalgarde
och linjearmén höll Lafayette en stor revy, som bevistades af
konungen och drottningen med den lille kronprinsen och där de
lifligt hyllades. Kommunalstyrelsen i Paris gaf också för de federerade,
en stor folkfest med vattenkamp på floden, fyrverkeri, illumination,
dans med förfriskningar i spanmålshallen; på den plats där Bastiljen
varit belägen, dansades också; en lycklig kontrast mot den forna
bild af fasa och förtviflan, som återkallades af minnet af detta
förhatliga fängelse.
Det var i Champs-Elysées, säger markis de Ferrières, som
de känsliga människorna med största tillfredsställelse njöto af
denna förtjusande folkfest. Kordonger af ljus hängde i alla träd,
girlander af lampor slingrade sig mellan dem, eldpyramider, som
stodo på vissa afstånd från hvarandra, spredo en klarhet, som
genom kontrasten mot den väldiga massan af omgifvande skuggor
blef ännu mer glänsande. Folket fyllde alléer och gräsmattor.
Där satt borgaren omgifven af hustru och barn, de åto, pratade,
promenerade och hade en stilla och behaglig känsla af sin tillvaro.
Här dansade unga flickor och ynglingar vid tonerna från flera
orkestrar, som voro placerade på öppna platser, som reserverats.
Längre bort sökte några sjömän omgifna af talrika intresserade
åskådare klättra uppför några höga tvålade master täflande om
det pris, som var utsatt för den som lyckades nå toppen och där
taga ner en flagga i trikolorens färger. En ljuf känslofull glädje
låg utbredd öfver alla ansikten, lyste i allas ögon, och återkallade
för minnet de fridfulla njutningarna af de lyckliga skuggorna
i de gamlas Champs-Elysées. De många hvita kvinnodräkterna, som
ströfvade kring »bland träden i de vackra alléerna, ökade ytterligare
illusionen.»
|
Fester och illumination
i Champs-Elysées den 14 juli 1790. (Teckning af Prieur,
gravyr af Duplessis-Bertaux.)
|
Helt visst var det »illusionernas dagar» dessa veckor och dagar
Frankrikes konung och Frankrikes folk nu genomlefde. Drömmar,
som snart försvunno. Chimärer, som en hemsk verklighet snart skulle
förjaga. Konungen insöfdes af denna stundtals utprägladt rojalistiska
fest i en farlig säkerhet. Folket åter invaggades i tillit till
ärligheten af konungens och drottningens känslor för den nya samhällsordningen
och den nyvunna medborgerliga friheten. Den tilliten skulle ha
kunnat bli farlig, om den fått fortfara något längre. Det sörjde
dock konung och hofparti för att den icke fick. Men huru uppfyllda
af illusioner dessa dagar än voro och huru väl man än kan förstå
Loustalots och andra demokraters farhågor att den stora federationsfesten
mer skadat än gagnat frihetens sak, så hade de dock sin stora
välgörande betydelse för den nationella samhörighetskänslan och
för ökandet af revolutionens makt öfver sinnena.