Den stora franska revolutionen. - Grupper och personager. - Klubbar och tidningar.

Friheten, fransmännens skyddsgudinna.
(Teckning af Siccardi, gravyr af Ruotte.)

I det föregående har knappast något namn så ofta förekommit som Mirabeaus. Han var ock nationalförsamlingens främsta förgrundsfigur, dess mest beundrade och mest omstridda medlem och utan all jämförelse dess mest imposanta och betydande personlighet samt dess störste talare. Han förblir, säger den framstående franske historieskrifvaren Lanfrey, obestridligen revolutionstidens ståtligaste personifiering. Han ägde dess kraft, lidelser och storsinthet, dess stormiga, rika och fruktbärande snille, med ett ord allt, till och med dess fördomar.

Med sina sällspordt stora fel och stora egenskaper är han en man, hvars stormiga lif alltid skall erbjuda ett studium af det största intresse. Här är endast utrymme till uppdragande af några konturer.

Han var född den 9 mars 1749 och härstammade från en ätt, som gärna gaf sig sken af att leda sitt ursprung från en gammal förnäm florentinsk adelssläkt, medan i verkligheten dess stamfar var en liten provençalsk stadstjänsteman Pierre Riquet, som lefde på 1340-talet. Genom gifte med en adelsdam kom ätten emellertid sig upp och köpte 1570 länsgodset Mirabeau, hvarefter den antog detta namn. En ättling blef af Ludvig XIV upphöjd till markis, och trädde familjen därmed in bland provinsens högadel. De gjorde sig snart kända för sin blandning af outtröttlig kraft, trotsig själfkänsla, våghalsig tapperhet och slagfärdig talargåfva. Mirabeaus far, markis Victor de Mirabeau, var en framstående nationalekonom af den fysiokratiska skolan och anhängare till Quesnay och fick i dagligt tal ofta gå under namnet »Människovännen», tack vare titeln på en af sina skrifter. Som make och far visade han sig dock näppeligen som någon utpräglad människovän, och då både hustrun och söner och döttrar voro af ett mycket stridbart och oroligt temperament, har den Mirabeauska släktkrönikan att anteckna en mängd ytterst skandalösa och sensationella konflikter. I äktenskapet föddes elfva barn, och den sedan så berömde Gabriel Honoré var den äldste af de söner, som hunno en mognare ålder. Hans yttre var egendomligt och afskräckande, han var, sade fadern, ful som satan. Hans hufvud var oproportionerligt stort och foten vanskaplig. De större koppärren, som han fick redan vid tre års ålder, gjorde honom icke skönare. Men hans ovanliga intellektuella begåfning visade sig redan i barndomen. Fadern lät honom vid aderton års ålder bli officer vid ett kavalleriregemente, hvars öfverste var fruktad som en generalprofoss. En kärleksaffär bragte honom i konflikt med den brutale öfversten, som var hans medtäflare. Mirabeau rymde då till Paris, men blef tillbakasänd och sedan genom faderns bemedling medelst ett »lettre de cachet» placerad på ön Rhé. Efter ett halfår blef han fri och deltog i expeditionen till Korsikas eröfring och visade därvid stor tapperhet. Det jämnade nu ut sig för en tid med fadern, och han gifte sig 1772 med en ung dam, som hade ett stort arf att vänta. De passade föga för hvarandra och förhållandet blef dåligt; ingen af dem förstod att hushålla med pengar och Mirabeau blef mycket skuldsatt. För att hindra vidare slösaktighet och tillika skydda honom för björnarna skaffade då fadern ett nytt lettre de cachet och lät honom äfven förklaras omyndig. Men detta var dock egentligen bara en början. Sedan följde nya lettres de cachet i mängd — fadern lär ha skaffat sig icke mindre än sjutton mot sonen — nya bittra familjestrider, nya skandaler och äfventyr, ohejdadt växande penningbekymmer, kärlekshistorier etc. etc. Märkligast af allt detta var väl hans kärleksförbindelse med en lefnadslustig vacker ung fru Sophie Monnier, hvars man var en sjuttioårig utlefvad markis och president. Med henne rymde Mirabeau till Holland, och den historien ledde till, att han som »förförare och bortförare» blef dömd till halshuggning, hvilken dom utfördes in effigie, samt senare till hans mer än treåriga inspärrning på fästningen Vincennes nära Paris och till Sophies förvisning till ett kloster. När han slutligen 1780 tills vidare blef försonad med fadern och släpptes ut, hade han processer i anledning af enleveringen och med sin hustru, som, själf äfventyrlig, ville skiljas. Han förde själf den senare processen med en stor, uppseendeväckande och beundrad vältalighet, men förlorade. 1784 knöt han en ny förbindelse med en ung holländska Henriette de Nehra, som blef hans lifs goda ande. Hon följde honom trofast i några år, hjälpte honom på alla sätt och sökte hålla så vidt möjligt reda i hans affärer. 1789 tog han liflig del i valagitationen, blef genom sina lysande valtal och broschyrer hela Provences afgud och valdes både i Marseille och Aix.

I nationalförsamlingen bildade han ett parti för sig själf. Han var isolerad på en gång genom sitt snille och sitt dåliga anseende; han var också den ende som om det nya systemets funktionerande ägde de idéer, som sedan varit förhärskande hos de flesta parlamentariska monarkister. Ingen har väl någonsin varit bättre förberedd än han för en talares bana. Under de många och långa år han suttit i fängelse hade han läst oerhördt mycket, och de skrifter han utgaf vittnade om den kolossalaste omfattning af studier: handel, finanser, magnetism, börsspekulationer, fängelser, nationalekonomi, statistik, och det fanns intet ämne på modet i slutet af adertonde århundradet, till och med den obscena litteraturen, som han icke gifvit sig på och behandlat på ett uppseendeväckande sätt, med skandal och framgång. Han var icke okunnig om något, som intresserade hans samtid, och hvad han inhämtat smälte han tillräckligt fort, för att synas ha vetat det från det han föddes. Såsom forntidens talare kunde han orda med framgång om hvilket ämne som helst och slå nationalförsamlingen med häpnad öfver omväxlingen af sina kunskaper. Han syntes specialist i hvarje fråga, som kom före. Allt hvad han läst, allt hvad han skrifvit hade direkt eller indirekt endast gått ut på att fullända honom i den vältalighetens gåfva, som han ägde af naturen. Alla hans böcker äro tal, han skrifver icke en fras, som icke är gjord för att läsas högt, deklameras. Till och med i sina kärleksbref, i sina förtroenden till Sophie är han vältalaren och vänder sig till en publik, som hans fantasi skapar. Utvecklande för hans talarbegåfning hade ock varit hans många processer. I skilsmässoprocessen hade han visat sig vara en stor talare, stor moralist, stor skådespelare, med en åtbörd väckande och lugnande de mest tragiska lidelser, ömsom öm och häftig, bönfallande och befallande, öfvergående från den mest intagande anspråkslöshet till en titans vrede. En stor del af sitt lif har han ock haft att föra sin talan hos sin fader, att söka den svaga punkten hos denne af högfärd och fördomar bepansrade man, som var svårare att röra än någonsin nationalförsamlingen, äfven då den var mest misstroende. Till allt detta kom en lidelsefull smak för offentliga angelägenheter. Långt innan ståndens sammanträdande, låter han ge sig en diplomatisk mission till Berlin, besöker ministrar, skrifver till dem, råder dem, betraktar som hörande till sin rayon allt som berör Frankrikes politik. Han är partichef utan parti, journalist utan tidning, talare utan tribun, offentlig man i ett land, där det icke finns något offentligt lif. Afvisad, förlöjligad, smädad, låter han sig ej modfällas. Han måste syssla med Frankrikes angelägenheter, måste tala, skrifva för sitt land. Han ser längre och tydligare än de mest kloka. Han tillråder och förutser riksständernas sammanträdande, när ingen annan ännu drömde därom. Som fånge intresserar han sig mera för Frankrikes framtid än för sin egen. Nedtryckt af skulder grubblar han i sin misär med oro på landets finanser. I sin portfölj hopade han statistiska och andra uppgifter, en enorm korrespondens från alla vrår af landet, omgaf sig med medarbetare och politiska agenter. Den enda för Mirabeau möjliga karriären var statsmannens, talarens. Hade icke denna bana öppnat sig för honom, hade revolutionen fördröjts, skulle, sedan hans laster icke längre voro tillräckliga att distrahera honom, han ha dött galen, på en gång löjlig och vanärad.

Denna hans ödesbestämda, oemotståndliga kallelse förenade sig med en berghälsa, ett i sin fulhet imposant ansikte, en klar välljudande stämma och i hållningen af förnäm, lugn värdighet. Hans yttre brister, som voro stötande hos en enskild man, blifva lika många förtjänster hos en folktalare. Hans hållning och dräkt, som gjorde sig illa i en salong, harmonierade tvärtom med tribunen, med hans utomordentliga blickar. Södern ensam danar dessa underbara naturer, ägnade att representera för det bullrande lifvet i fria luften, för den oupphörliga kontakten med den stora massan, naturer, som ensamheten gör små och förfular, men offentligheten förklarar och för hvilka vältaligheten är det mest bjudande behof.

Men Mirabeau var ock stor vältalare, därför att han var en stor skådespelare. »Ack, ni har förfelat er kallelse», sade till honom den framstående aktören Molé vid Comédie française. Som nationalförsamlingens flesta medlemmar läste han upp sina tal från papperet, och de voro oftast utarbetade af någon medarbetare. Men han icke blott läste utomordentligt, utan förstod ock genom improviserade förbättringar ge orden värme, färg och styrka. Han var en mästare i patetisk eller ironisk improvisation, när det gällde besvarande af ett personligt angrepp. I motsats till de fantasibilder, skalderna Victor Hugo och Lamartine lämnat af honom i talartribunen, behöll han äfven i de mest stormiga scener ett orubbligt lugn. Han gjorde allt för att genom sin yttre företeelse stärka det intryck, han ville göra från tribunen. Hans enorma chevelyr var artistiskt arrangerad, så att den gjorde hufvudet ännu större. »När jag skakar min fruktansvärda man, vågar ingen afbryta mig», sade han själf. Sin koppärrighet såg han ingen olägenhet i. »Man känner icke», sade han skämtande, »hela makten af min fulhet.»

Men Mirabeau saknade en fördel, som nästan alla hans kamrater i nationalförsamlingen ägde, nämligen allmänt anseende. Man kan icke föreställa sig med hvilket förakt han först blef mottagen i Versailles. Man talade icke till honom, till och med bland vänstern betraktade man hans närvaro som skandal. Denne adlige öfverlöpare ingaf intet förtroende, faderns smädelser hade funnit god jordmån och alla laster tycktes ha satt sina vederstyggliga märken på detta härjade ansikte. Och äfven om man skulle ha förlåtit honom hans laster och brott, så anklagade man honom ha till och med svikit hedern. Man talade helt högt om hans låghet och falhet. Hans vältalighet i början förvånade och förskräckte, men öfvertygade icke. Man trodde icke på hvad han sade.

Han lyckades förleda, bestämma vissa omröstningar, och vann stort inflytande, men han uppnådde aldrig auktoritet och lyckades aldrig fullt rehabilitera sig. Han måste, såsom han med bitterhet sade, grymt bota för sin ungdoms förvillelser.

Folkets afgud hade han blifvit allt från den kungliga seansen den 23 juni (se sid. 79) genom sin teaterkupp gentemot ceremonimästaren. Folket såg i detta hans uppträdande ett verkligt hot mot absolutismen, medan hofvet åter förskräcktes öfver detta oförsynta brott mot etiketten. På båda hållen misstog man sig om den store talarens verkliga afsikter och såg politik i hvad som antagligen endast varit ett anfall af otålighet och vrede. Den attityd han då intog förblef befästad i folkets minne.

Mirabeaus politiska grundåskådning och uppfattning af revolutionen gingo dock i en helt annan riktning. Det politiska system, han trodde önskvärdast för Frankrike och för honom själf, var ett blandadt, till hälften absolutism, till hälften frihet, sammansatt af hvad som kunde tolereras från det gamla väldets tider och det som vore omedelbart genomförbart af den nya ordningen. Med andra ord någonting ditåt som det slags parlamentariska monarki, som Frankrike fick ungefär tjugufem år senare. Konungen skulle vara den naturlige försvararen af folkets rättigheter och folket konungens stöd. Förbundna med hvarandra skulle de triumfera öfver prästerskap och adel. Republik var för Mirabeau en återgång till barbari, han uttalar ordet endast med fasa eller löje. Sin från fadern nedärfda aristokratiska kastkänsla dolde han aldrig och lät efter adelskapets upphäfvande fortfarande kalla sig hr grefve och for aldrig annat än i ekipage med vapen på. Där kan man finna det första motivet för honom att vara rojalist. Ett annat har man att söka i hans snilles intressen. Den monarki, hvars bild han fantiserade upp för sig, tycktes tillförsäkra honom en roll värdig hans snille. Han excellerade i vältalighet och intriger. Parlamentstribunen gaf honom tillfälle att vara vältalare. Nödvändigheten att förena två så oförenliga saker som folkets suveränitet och konungens suveränitet öppnade ett obegränsadt fält för hans skicklighet. Att blända genom sin vältalighet, förleda genom sin slughet, spela en vacker representativ roll och i hemlighet genom små medel förbereda stora politiska verkningar — det var hans ideal.

Hans politik hvilade icke på någon moralisk öfvertygelse. Han omfattade icke uppriktigt och fullständigt det adertonde århundradets sak. Hans samtida, filosofer och politici, revolutionens föregångare och aktörer, kunna divergera till teori och system, men de stå hvarandra nära i en punkt. De ha en brinnande tro på mänskligheten, de tro den god, förnuftig, utvecklingsmöjlig, de älska den och beklaga den. Deras mål är att befria den från dess kedjor, att återge den dess rättigheter. De tro fullt och fast på rättvisan; det är evangeliet från år 89, som ingen villfarelse, ingen olycka ännu förmörkat. För en sådan tro är Mirabeau alldeles främmande, han ämnar icke bygga sitt system på hvarken förnuftet eller rätten, utan på snillet, på listen, och han förnekade eller såg icke den den ärliga tron hos andra. Revolutionens djupa betydelse undgick honom alldeles.

Den 7 november 1789 blefvo Mirabeaus stolta drömmar om att som en mäktig minister och tronens försvarare länka landets öden efter sitt snilles ingifvelser och beräkningar ohjälpligt krossade genom nationalförsamlingens direkt mot honom riktade beslut, att ingen af dess medlemmar finge bli minister. Den dagen blef vändpunkten i hans politiska lif. Beröfvad alla förhoppningar att på raka vägar uppnå sitt mål, såg han sig nu förvisad till intrigantens roll. I stället för att bli en stor minister, fick han förbli en stor ränkmakare, och i stället för att kunna inför all världen förfäkta ett djärft och klokt regeringsprogram, invecklade han sig allt djupare i ett nät af hemliga kabaler. Under det dåliga inflytandet af sin onda ande, grefve La Marck, snärjde han allt djupare in sig i de reaktionära idéernas nät. Det var La Marck, som slutligen förmådde hofpartiet att ingå på hemliga underhandlingar med den af konungen och drottningen så bittert afskydde, misstrodde och fruktade Mirabeau. Drottningen erbjöd sig att betala hans skulder, 208,000 livres, konungen öfverlämnade fyra anvisningar på 250,000 livres, som förföllo till betalning först vid nationalförsamlingens upplösning, om man då vore nöjd med hans tjänster. I följd af sin död kom Mirabeau aldrig att uppbära denna million. Däremot bekom han en fast lön på 6,000 livres i månaden. Den 3 juli 1790 hade han med drottningen ett hemligt samtal, hvarifrån han gick uppfyld af entusiasm öfver »Maria Teresias dotter — den enda man, konungen har i sin närhet». Han öfverlämnade hemliga noter med råd i öfverensstämmelse med sin machiavellistiska politik och gående ut på att afskeda Necker, hvilket man mycket gärna gjorde, och att kalla honom själf in i ministären, hvilket man för intet pris i världen ville. Han måste resignera och förbli chef för en hemlig obskyr kamarilla. Han blef inte ens en hemlig minister eller en rådgifvare, till hvilken man lyssnade. Man läste hans noter och brydde sig inte om dem. Man begrep inte vid hofvet, med hvilken stor politiker man hade att göra, och Mirabeau talar med bitterhet och förakt om hofvet: »Å hvilka bomullsbalar, hvilka famlande försöksmakare, hvilken klenmodighet, hvilken bekymmerslöshet, hvilken grotesk samling af gamla idéer och nya projekt, af små antipatier och barnsliga önskningar, af hugskott, af misslyckad kärlek och hat. Helst skulle de vilja ha i sin tjänst amfibier, som med en mans talang förenade en lakejs själ.» Han föraktar särskildt dem som hade ledningen af statsangelägenheterna: »Aldrig ha mera obemärkta smådjur försökt att spela ett större drama på en större teater. De äro kvalsterdjur, som efterlikna jättars strider.»

Nationalförsamlingen, hvars aktning han icke kan tilltvinga sig, är föremål för hans bittra hat, och i sin stora promemoria af december 1790, som är en hel plan att styra medelst korruption, anvisar han med cynism medlen att fördärfva den alltför populära nationalförsamlingen.

Från den 10 mars 1790 intill sin död förblef hans hofvets hemliga, hälft försmådde rådgifvare och, som Aulard säger, dess betalade, men icke köpte talare, — i den bemärkelse nämligen, att han icke bytte om åsikter för pengarnas skull, men uppbar lön för sina tjänster.

Mirabeaus förbindelse med konungen blef ödesdiger för honom. Kungen passade alls icke för den roll Mirabeau tilltänkt honom och hvarken förstod eller följde hans råd. Rykten om Mirabeaus förhållande till konungen började snart sippra ut och undergräfva hans ställning i nationalförsamlingen och hos folket.

Förlorade han sin folkgunst, skulle han, kände han själf, vara förlorad och af hofvet bli föraktfullt bortstött. För att återvinna denna bortflyende popularitet, återfinner han stundom folktribunens tonfall, och, glömmande sin aflönade ställning, tröstar han sitt samvete med en präktig apologi öfver revolutionen. Så t. ex. när han den 21 oktober 1790 vredgad förhärligar trikoloren, som man drog sig för att låta efterträda den hvita flaggan på nationens flotta.

Det lefnadssätt, Mirabeau fört, hade alltid varit mycket uppslitande; han hade, som man säger, alltid bränt sitt ljus i båda ändarna. I mars 1791 kände han krafterna svika, men hade icke den själfbehärskning i sina passioner, som nu vore mer än någonsin behöflig, och hvad som berättas om orgierna med ett par dansöser saknar väl icke all grund. Fastän sjuk deltog han med uppbjudande af alla krafter i debatten i bergverksfrågan och fick beslutet formuleradt i öfverensstämmelse med sina önskningar och La Marcks intressen. »Saken är vunnen», voro Mirabeaus ord, då han sjönk utmattad ned på sin bädd, »men jag dör.»

Underrättelsen om Mirabeaus sjukdom framkallade den största oro och uppståndelse i Paris. Hans bostad omgafs af oroliga, otaliga människoskaror, konungen mottog dagliga rapporter om hans tillstånd, och. jakobinklubben skickade en deputation. Att hans förnämste motståndare Barnave var med i deputationen, beredde honom stor tillfredsställelse. Talleyrand, som han förnärmat, satte sig vid hans säng och mottog af honom en afhandling han låtit utarbeta om arfsrättens reformerande. Då Talleyrand följande dag redogjorde för sitt besök och uppläste afhandlingen i nationalförsamlingen, sade han: Öfverallt var dödens bild, blott icke inom den persons själ, som den hotade. Från Talleyrand kommer ock uttrycket: »Mirabeau har dramatiserat sin död.»

Mirabeau motsåg dödens annalkande utan svaghet och utan förhäfvelse; »hans tanke somnade in i det adertonde århundradets strålande ljus». Om detaljerna från hans sista dagar och hans yttranden finnas många sägner. Ett af de mera bestyrkta yttrandena var: »Jag tager med mig konungadömets sorgedräkt; efter min död skola uppviglarne slåss om dess trasor». Morgonen den 2 april slutade hans lidanden.

Sorgen blef allmän och ofantlig. Folket framtvingade teatrarnas stängning. Dagen efter begärde departementet Paris, att kyrkan Sainte-Géneviève skulle invigas till grafplats för store män och att Mirabeau skulle vara den förste. Nationalförsamlingen beslöt kyrkans förvandling till ett Frankrikes Panthéon och att på dess frontespis skulle stå orden: Det tacksamma fosterlandet åt sina store män. Cartesius låg där redan förut begrafven. Nu kom Mirabeau. Senare ditfördes Voltaires och Rousseaus stoft. Voltaire, som dött 1778, fördes till Panthéon några månader efter Mirabeau och med en antikiserande ståt, hvarom bifogade illustration ger en tydlig föreställning. 1794 ditfördes Rousseau, som aflidit samma år som Voltaire.

Mirabeaus likbegängelse ägde rum den 4 april, Paris hade aldrig skådat dess motsvarighet. En konung har aldrig fått en sådan begrafning, skref Camille Desmoulins. Alla tvister syntes förgätna vid denna bår. Liktåget började bildas kl. 5 på eftermiddagen. I spetsen red en afdelning af nationalgardets kavalleri. Därpå följde en deputation af invalider, utvalda bland de mest stympade, Lafayette med sin stab, en deputation från linjetrupperna, schweizarne, militärmusik med krusflorklädda trummor. Präster gingo före kistan, som bars af soldater från den bataljon, hvars chef Mirabeau varit. En medborgarekrona prydde kistan i stället för grefvekronan och grefvevapnet. Bakom kistan gick hela nationalförsamlingen eskorterad af veteranernas och barnens skaror. Därpå kommo ämbets- och tjänstemän och alla klubbar.

Tåget, som var öfver en lieue långt, fortskred långsamt mellan en dubbel häck af nationalgardet. Efter tre timmar var det framme vid Saint-Eustache, där den kyrkliga ceremonien ägde rum och Cerutti, en af Mirabeaus litterära medarbetare, höll tal. Då kistan åter lyftes upp, aflossade sjutusen man på en gång sina gevär. Alla rutor sprungo sönder, och man trodde ett ögonblick, att kyrkan skulle störta samman öfver båren. Man satte sig därefter i rörelse mot Panthéon. Först vid midnatt kom man fram dit. Facklorna kastade i mörkret sitt fantastiska sken. Mirabeaus lik nedsattes i samma grafhvalf, där Cartesius förvarades. Man trodde sig se hela Frankrike förkroppsligadt i det dystra, allvarliga sorgetåget med dess mångtusende deltagare, och hela landet genljöd af veklagan.

Marat ensam bevarade äfven inför döden allt sitt hat och allt sitt förakt, men han liksom icke så få andra trodde Mirabeau vara förgiftad af hofvet.

Två och ett halft år senare beslöt konventet, att Mirabeaus kvarlefvor skulle bortföras från Panthéon och Marat intaga hans plats. Mirabeaus lik fördes då nattetid till de afrättades begrafningsplats, Clamart, i förstaden Saint-Marceau, och intet angaf där sedan hans graf.

Nationalförsamlingen gjorde rätt, säger Michelet, då den lät föra till Panthéon den oförskräckte man, som varit frihetens första redskap, till och med dess röst. Men konventet gjorde ock rätt, tillägger samme Michelet, då det dref ut ur templet den korrumperade, ärelystne, karaktärssvage man, som framför fosterlandet föredrog en kvinna och sin egen storhet.

Icke ens härefter ingick Mirabeaus minne i hvilan. Det har skakats af alla revolutionens stormar; den store folktribunens namn var så intimt förenadt därmed, att till och med i döden skall det lefva kvar i den, ömsom upphöjdt och ömsom förbannadt, aldrig bortglömdt.

I nationalförsamlingen stod Mirabeau, som redan är sagdt, ensam, var sitt eget parti. De partiliknande formationerna och deras chefer eller mera bemärkta män voro med begagnande af nutida benämningar och om vi gå från höger till vänster följande:

3) Högra centern (»monarkister» eller s. k. »opartiska»): Malouet, Mounier, Lally-Tollendal, Clermont-Tonnerre m. fl.

4) Vänstra centern (»patrioter», klubben af år 89): Sieyès, Camus, Grégoire, Thouret, Chapelier, Lafayette m. fl.

5) Vänstern (triumviratet, jakobinerna af första uppsättningen, sedan »Feuillanterna»): Barnave, Duport, Alexandre Lameth.

Af ofvanstående namn ha åtskilliga redan mer eller mindre ofta och utförligt förekommit i föregående kapitel och några komma ock att gå igen här och hvar i det följande. Nu ett och annat om partierna och några af deras män etc.

Vicomte Mirabeau — för sin korpulenta figur och sin enorma mage kallad »Mirabeau-tunnan» — skulle både som en kontrast till sin store ryktbare broder och som medlem af den så egendomliga familjen Mirabeau alltid kunnat i viss grad påräkna historiens uppmärksamhet. Men i detta sammanhang gör han det än mer som exponent för en dåtida samhällsklass och för det stridssätt, hvarpå en del af revolutionens förbittrade motståndare trodde sig kunna omöjliggöra och bringa den i vanrykte, medan de i verkligheten endast omöjliggjorde och gjorde sig själfva illa beryktade. Han kan ock sägas ha varit en förste föregångare till det i vissa kontinentala moderna representationer icke okända slags bråkmakare af företrädesvis yttersta högern, som medelst skandalösa larmande scener och personliga angrepp och projektiler af mer än ett slag tro sig kunna förinta sina motståndare och misshagliga riktningar. Mirabeau-tunnan förstod intet af revolutionens väsen, och liksom så många andra af sina meningsfränder trodde han, som hade ett behof att ställa till skandal och bråk äfven på öppna gatan, sig kunna döda revolutionen genom smutskastning och lögnaktiga beskyllningar och speglosor. Som talare var han medelmåttig, men som pamflettskrifvare icke utan talang och humör. I en salong skulle de speglosor, han och andra kommo med, ha sårat till döds, men på revolutionens män verkade de knappast som knappnålsstyng. Snarare blefvo patriotismen och vältaligheten ännu mer eggade af de lumpna och dagliga angreppen, som endast kunde beröfva kungligheten dess mest upplysta försvarare.

Fåvitskheten i en sådan hofvets och aristokratins politik, som ej förstod annat än att med hån och skymford möta 1789 års män, var uppenbar äfven för de mera besinningsfulla aristokraterna; såsom följande ur t. ex. förutnämnde markis de Ferrières memoarer visar:

»Då adelsmännens och biskoparnes hela diktan och traktan», säger han, »endast gick ut på nationalförsamlingens upplösning, att bringa dess verksamhet i vanrykte, så långt ifrån att opponera sig mot mindre välbetänkta beslut, visade de i stället i detta afseende en ofattlig likgiltighet. De lämnade salen, då presidenten föredrog ärendet, uppmanande sina meningsfränder att göra detsamma. Stannade de, skreko de till dem att icke deltaga i ofverläggningarna. Härigenom blefvo klubbmedlemmarne majoritet och beslöto hvad de ville. Biskoparne och adeln trodde fullt och fast, att det nya sakernas tillstånd icke skulle äga bestånd, och hoppades kunna påskynda dess fall, men i sin otålighet påskyndade de både monarkins fall och sin egen ruin. Med detta tanklösa uppförande förenade de en bekymmerslöshet, förolämpande både mot själfva nationalförsamlingen och mot folket, som bevistade förhandlingarna. De lyssnade icke på hvad som sades, skrattade och talade högt och bestyrkte sålunda folkets dåliga tanke om dem själfva. I stället för att arbeta på att återvinna folkets aktning och förtroende, lade de endast an på att ådraga sig dess hat och förakt. Alla dessa dumheter kommo sig däraf, att biskoparne och adeln icke kunde öfvertyga sig om att revolutionen för länge sedan var genomförd i alla fransmäns tankar och sinnen. De inbillade sig kunna med tillhjälp af sådana svaga dammar hejda en dagligen växande flod. Genom att de så halsstarrigt framhärdade vid det gamla systemet som grundval för alla deras handlingar, motstånd och opposition, fingo de endast vattnet att hopa sig och bli mera förhärjande. Genom sin okloka envishet tvungo de revolutionens män att drifva sitt revolutionära system utöfver det föresätta målet.

Detta adelns och biskoparnes uppförande skulle vara oförklarligt, om man icke ginge tillbaka till källan för alla deras misstag. De fingo oupphörligt höra talas om de främmande makternas vapenstyrka, om en nära förestående invasion i Frankrike. Nationalgardet skulle, sade man, fly vid första anfall, linjetrupperna, som voro utan befäl, skulle upplösa sig, de få, som skulle stanna under fanorna, skulle icke kunna uppehålla de inbrytande tyskarne och preussarne. Enligt deras uppfattning kunde ingen, som icke var af adlig börd, äga mod. De insågo icke, att adelsmännens eget mod berodde på en konstlad s. k. hederskänsla, att den nya författningen skapat en heder för folket, liksom det gamla styrelsesättet skapat en för de förnäma; att en folkets man skulle segra öfver adelsmannen, då han hade alla fördelarna på sin sida, enär han icke som den förnäme mannen blifvit uppfostrad i veklighet, utan mer än han vants vid umbäranden, mödor och arbete och ägde större fysiska krafter.»

En sådan blind och fåvitsk politik är ju icke sällsynt för en privilegierad eller maktägande klass, en yttersta höger, som sällan någonting lärt eller glömt och som har så svårt att fatta statskonsten att i rätt tid göra eftergifter. Men hela denna de Ferrières skildring förtjänar att bevaras väl i minnet då vi kommit in på revolutionens följande skeden. Då kan åtskilligt af hvad som därunder timade kanske finna sin förklaring samt, om »att begripa är att förlåta», äfven sin ursäkt. Det franska folket hade sannerligen haft mycket lång tid på sig och rikligt med tillfällen att samla och lägga i hop anledningar till berättigadt hat och bitterhet. Det är kanske på få känsloområden där så som just i folkets medvetande och instinkt i fråga om lidna oförrätter och åsidosättanden ingenting förfares, utan äfven hvad som ursprungligen kan tyckas smått tas vara på och ackumuleras, till dess en eventuell explosion äger rum.

Den förutnämnde abbén Maury (jfr. sid. 224) var ock en af hofpolitikens stridbaraste män. Se här ett par prof på hans parlamentariska ton. Under debatten i en finansiell fråga häfde han ur sig följande förolämpning mot nationalförsamlingen:

»Jag frågar dem af denna församling, som naturen förvägrat allt annat mod än skammens, hvad de skola kunna svara — — ». Åt presidenten hötter han icke sällan med knytnäfven. Ibland fick han midt under talet så häftiga attacker af ursinne, att han ryckte och slet i talarstolen, som om han ville slå sönder den och kasta bitarna i hufvudet på åhörarne. En gång högg han en motståndare i nacken och slungade honom ned från talarstolen.

Hofpartiet kostade ock på sig en sig fullt värdig antirevolutionär press. Den mest spridda var smutsbladet »Actes des apôtres» (»apostlagärningarna»). Vid sidan af personliga lögnhistorier och smädelser förekomma däri de mest platta och obskura anekdoter och kvickheter. Det gick i synnerhet ut öfver Mirabeau.

En dag heter det där t. ex.: »Helvetet, som har utspytt honom till skräck och fasa för vår tid, skulle ha fått våra olyckor att flyta öfver, om icke hans ofantliga feghet hade varit lika stor som hans vildhet. Han är visserligen Katilina, men han är också Tersites.» Efter hans död föreslog tidningen följande grafskrift:

(Här hvila Mirabeaus olycksbringande kvarlefvor. Rör inte i hans aska, dess dunster förpesta.)

I samma ton angripas de andra ledande männen. Barnave kallas hyenan från Dauphiné, slaktaren Barnave, Nero-Barnave och presenteras vid sidan af Robespierre som mördare till yrket. Nationalförsamlingens män äro okunniga slynglar, och konungen uppmanades att behandla dessa upprorsmakare så, som konungarne gjorde förr i tiden, eller att hissa dem upp i galgen. Och lika ifrigt uppmanade man utlandets furstar att tukta de förryckta fransmännen.

I det utskott, som hade att utarbeta författningen, var vanligen advokaten Target ordförande och föredragande inför nationalförsamlingen. Han hade ursprungligen blifvit ryktbar genom en process mot jesuiterna och hade, som alla stora advokater i adertonde århundradet fört en modig kamp mot despotismen och därigenom vunnit stor popularitet. Men i nationalförsamlingen gjorde han icke lycka som talare, och som många advokater skref han dåligt, blef lätt omständlig och tråkig. Öfver honom kastade sig rojalisttidningarna med sina kvickheter: Utskottets ordförande hade så långsam förlossning, framfödandet af den lilla Targetine (Författningen) var mycket besvärligt. Detta broderades sedan ut vidt och bredt i en mängd artiklar med mycket obscena poänger och personliga skymford. De läto till och med strö ut halm utanför Targets bostad, på det att vagnsbullret icke skulle störa förlossningen. »Den lilla Targetine hade knappast hunnit bli född, förrän hon blef våldtagen af en patriot, och författningen fick sedan dagliga förhinder — — ».

Sådan var rojalisternas kvickhet och skämtlynne år 1790, och sådana voro de lustigheter, hvari drottningen fann ett sådant nöje och uppbyggelse.

Men det erkännandet får man dock göra dessa rojalister och dessa tidningar, att de icke på samma gång voro nog servila eller enfaldiga att söka idealisera konungafamiljen. Mirabeau-tunnan yttrade sig mycket obesväradt om Ludvig XVI, då han skulle vara som fånge i sitt palats: »Där kan ni se en tjock pappa med beskedligt utseende, stödjande sig mot fönstret, dyster och drömmande och skingrande sina stingande bekymmer genom att fånga flugor...» Man bör komma i håg, att de strängaste omdömen om Ludvig XVI kommit från de varmaste rojalister. Den legend, som ger konungamartyren ett varmt och stort hjärta och en vidsynt intelligens, har uppstått först i våra dagar. Hvad beträffar Marie Antoinette, hvaraf man velat göra ett helgon, så ansågs hon frivol af rojalisterna af den gamla stammen t. ex. af Mirabeauernas fader, »människovännen». Det var bland nationalförsamlingens vänster »österrikiskan» fann sina mest entusiastiska försvarare. Hvilken anhängare af det gamla styrelsesättet talade om henne med större beundran än folktribunen Mirabeau i sina bref till La Marck? Och fann hon en varmare tillgifvenhet än hos Barnave? Ingen i nationalförsamlingen brast i respekt för konungafamiljen. Det var dess egna fel, dess partis fel, som fördärfvade den; och om missaktning föregick fallet, var den af aristokratiskt ursprung. Det var från hofvet, som allra först utgingo de mest förgiftade pilarna mot Marie Antoinettes anseende och Ludvig XVI:s prestige. Hvem i Versailles låtsades före de tragiska dagarna tro på drottningens allvar och konungens intelligens?

Nu till vänstern. Männen i dess center gingo omväxlande under följande beteckningar: »patrioter», hvilken benämning de hade gemensam med alla anhängare af revolutionen; »konstitutionella», då de redigerade och genomförde konstitutionen, »ministeriella», då de den 13 maj 1791 grundade »1789 års klubb»; och slutligen »feuillanter», när de efter den 17 juli 1791 öppnade feuillanternas klubb. De äro ett troget uttryck för den konstituerande nationalförsamlingens anda; deras partis historia är äfven historien om denna nationalförsamling, hvars hållning och planer så många gånger förändras under händelsernas påverkan. När de jämte hela vänstern kalla sig patrioter, ge de genom sina talare uttryck åt nationens enstämmiga känslor och det tillitsfulla modet 1789. Som konstitutionella häfda de sin rojalism mot yttersta vänstern och sin liberalism mot monarkisterna och ha ännu den lyckan och styrkan att vara den allmänna meningens tolkar. Så länge denna gemenskap i idéer mellan Frankrike och män sådana som Chapelier, Thouret m. fl. varade, så länge strålar deras vältalighet med stor glans, och den är vid alla stora tillfällen nationalförsamlingens. Hos dem bodde nationalförsamlingens anda, detta fasta, moderata och ändå modiga förnuft, som ännu lifvade och höll kvar bourgeosin af år 1789, som började och framdref revolutionen, men icke hade mod att fullborda den. Snart slår för de konstitutionella räddhågans och vanmaktens timme. Upprättandet af »Patriotiska samfundet eller 1789 års klubb», hvars ordförande var Sieyès, är endast riktadt mot Barnave och bröderna Lameth, mot jakobinerna. »Hatet mellan dessa två samfund är, skrifver svenske ministern Staël von Holstein, ännu skarpare än mellan demokrater och aristokrater.»

Men brytningen mellan dessa moderata och den allmänna opinionen daterar sig först från tiden efter konungens flykt till Varennes. De begingo då det felet att återuppsätta på tronen den menedige konungen. Därmed var deras skilsmässa med nationen beseglad. Man förväxlade dem snart och de förväxlade sig själfva med aristokraterna, vare sig de hemligen gåfvo konungen råd eller i feuillanternas klubb, grundad efter blodbadet på marsfältet, exponerade en de skrämdes politik, af hvilka somliga gifvit vika för modfälldhet, andra för korruptionen.

De flesta af dem förblefvo emellertid hederliga, och flera af dem voro vältalare. Men i sin rojalistiska naivitet trodde de på sanningen af inskriften på medaljen slagen till ära för Ludvig XVI, »den franska frihetens återställare». Deras system fordrade så häftigt »en rättvis, god och känslig konung», att de icke ville böja sig för verkligheten. Därefter voro de förlorade i allmänna meningen och drogo med i sitt fall Barnave och bröderna Lameth.

Men det är icke från de sista månaderna af deras bana man bör döma dem som politiker och talare. Det är under de stora diskussionerna om författningar man bör studera dem.

Till vänster om de öfriga i partiet stod abbé Grégoire (bild se sid. 63). Fastän präst var han en harmsen tolk för det allmänna misstroendet och hatet mot despotismen. Han ville vara och förblef den franske bondens och landtarbetarens advokat. »Det vackra ordet patriot tycktes vara uppfunnet enkom för honom». »Religionen hade icke gjort honom trångsint, och fastän han röstade med jansenisterna, delade han icke deras trångbröstade fanatism och sekteriska syn. Hela hans kristendom tyckes ha legat i dogmen om broderskapet. Där fann också hans vältalighet sin inspiration.»

Inom hela vänstern fanns det en enda grupp, som var verkligt kompakt och som icke inlät sig i någon debatt utan att förut ha fördelat rollerna. Det var det s. k. triumviratet, de jämnåriga ungdomarna Duport, Alexandre Lameth och Barnave (födda 1759—61). De voro en stab utan armé, och med dem följde ständigt endast trettio, fyrtio deputerade. Af de tre voro Barnave den vältaligaste, Duport den intelligentaste och Lameth den verksammaste. »Duport tänker, Lameth handlar och Barnave talar.»

Barnave, hvilken som redan är sagdt i olikhet med de andra i nationalförsamlingen ej läste från papperet, utan talade, improviserade, var den ende, som ansågs kunna taga upp en debatt med Mirabeau. I maj 1790 utkämpade han i frågan om rätten att börja krig och sluta fred den ryktbaraste af sina parlamentariska fejder med Mirabeau. Barnave, som häfdade att den rätten tillhörde nationens representation, stod kanske då på höjden af sin popularitet, medan Mirabeau, som en månad förut afslutat kontraktet med hofvet och ville tillförsäkra kungen nämnda rätt, nära på satte till sin popularitet och fick erfara att för politikern »vägen ej är lång från Kapitolium till Tarpejska klippan». Efter Mirabeaus död var Barnave den förnämste talaren. Bland vänstern kunde ingen göra honom platsen som sådan stridig och bland högern endast Cazalès. Barnaves inflytande var ock stort. Ofta yttrade han sig sist, sammanfattade debatten och formulerade beslutet.

Triumvirerna voro tidigt ledare af Jakobinklubben. Robespierre döljer sig i deras skugga och åser tyst, såsom Michelet säger, huru de »döda Mirabeau». Barnaves och hans vänners politik var samma som majoritetens ända till konungens flykt. Sedan moderera de sig mycket och bli direkt eller indirekt konungens rådgifvare. När nationalförsamlingen upplöses, ha de förlorat sin popularitet och sitt inflytande.

Den yttersta vänstern bestod af dem, som, utan att öppet bekänna sin republikanism, icke dess mindre angrepo vid hvarje tillfälle konungadömets konstitutiva grundsatser och ville konsekvent genomföra den mänskliga och medborgerliga rättighetsförklaringen. De mest kända voro de två senare girondisterna Buzot och Pétion och Robespierre, Rewbel m. fl. Intet gemensamt band förenade dessa män, som några år senare skulle sönderslita hvarandra.

De voro principmänniskor, och deras roll blef egentligen att se tiden an. På scenen och i första planet framträda de först efter kungens flykt, som ger dem rätt i deras pessimism och misstroende. Mot bakgrunden af de konstitutionelles förvirring och förskräckelse framträder deras fasthet och »dygd» desto klarare. Den mest betydande af dem var Robespierre, men hans historia studerar man bäst i jakobinklubben och i konventet. Född i Arras 1758, hade han som tjuguåring sammanträffat med Rousseau, och detta möte anses ha utöfvat ett stort inflytande på hans kallelse och lefnadsöde. Till en början blef han advokat i hemorten, men afsade sig sedan en domarebefattning för att icke behöfva afkunna någon dödsdom. Han åtnjöt stort anseende och popularitet och var äfven ordförande i ett litterärt samfund, där hans cirklade, högtidliga vältalighet efter antikt mönster högt beundrades. Men i nationalförsamlingen mötte han icke det erkännande han gjort sig räkning på. Hans olivegröna dräkt, stelhet och landsortsaktiga tafatthet läto honom genast framträda i en löjlig dager, och han blef en skotttafla för sina kollegers sarkasmer, småleenden och axelryckningar. Som politiker skulle han kanske kunnat lättare fördraga detta, men hans fåfänga som vältalare och vitter blef djupt sårad, och han kände sig svårt kränkt i sin värdighet. Robespierre var emellertid nästan den ende, som förstod att revolutionen ännu endast var i sin första början och att den skulle förbruka och kasta bort sina första verktyg. Han ville spara sig till kommande strider och bröt redan från början med de konstitutionelle och triumviratet. Hans roll var, såsom Michelet säger, mycket enkel, men stark. Han blef det stora hindret för dem han sålunda skilt sig från. De voro affärs- och partimän, och när de försökte kompromissa mellan grundsatser och intressen, mellan det rätta och omständigheterna, stötte de alltid på Robespierre med den abstrakta, absoluta rätten. Han var den ende, som blef idealen fullt trogen, en rättens och principernas filosof och öfverstepräst. Han äfventyrade sig icke gärna in på utvägarnas och medlens tvetydiga område. Han förkunnade hvad som borde göras, sällan, mycket sällan huru det skulle kunna göras. I den stora massans ögon framstod han därför -- liksom Pétion - som »den dygdige och omutlige».

De flesta i nationalförsamlingen skrattade länge åt honom, men Mirabeau misstog sig icke på honom och sade upprepade gånger: »Han kommer att gå långt, han tror själf på allt hvad han säger.» Robespierre lärde sig ock småningom att undvika hvad som gjort honom löjlig, skrattarne tystnade och han gjorde sig sin egna personliga vältalighet och bevisföring och dref upp det till mästerskap under de sista månaderna af nationalförsamlingens tillvaro. Han talade på nationalförsamlingens talarstol konventets språk och ger 1790 uttryck åt 1793 års idéer. Han förde med förkärlek talan för de fattiga och ringa i samhället. Det var då föga att undra på, att han förvärfvade en fruktansvärd popularitet och blef allsmäktig i jakobinklubben samt slutligen därigenom fick auktoritet och inflytande äfven inom nationalförsamlingen. Hans auktoritet blef till och med så stor, att han fick nationalförsamlingen till att besluta sin egen död. Det var nämligen på hans förslag, som grundade sig beslutet af den 16 maj 1791 att nationalförsamlingens medlemmar icke voro valbara till den blifvande lagstiftande församlingen.

Om broschyrernas och flygskrifternas talrikhet och betydelse i revolutionens början är redan taladt (sid. 42). En ännu betydelsefullare roll kommo klubbarna och i synnerhet pressen att spela genom det afgörande inflytande, de utöfvade på nationalförsamlingens öfverläggningar och beslut och i allmänhet genom opinionens bearbetande. Den första klubben, Club breton (se sid. 84), öfvergick vid nationalförsamlingens förflyttning till Paris till den s.k.jakobinklubben.

Dess lokal var refektoriet i ett gammalt jakobinkloster och dess långdragna högtidliga namn, »Société des amis de la constitution, séants aux Jacobins à Paris» (Författningsvännernas sällskaps adress Jakobinklostret i Paris), blef af motståndarne förkortadt till det, hvarunder det lefver kvar i historien. Ursprungligen en sammanslutning af deputerade för en förberedande behandling af ärendena hos nationalförsamlingen, öppnade den slutligen sina leder äfven för andra, såsom författare, advokater och förmögna borgare, men var ganska kinkig vid invalet. Lokalen var utstyrd med en viss prakt. Bakom ordförandeplatsen fanns ett altare, på väggen hängde de mänskliga rättigheternas förklaring i en dyrbar ram och omgifven af Rousseaus och Helvetius' byster samt efter Mirabeaus död äfven hans. På gallerierna lästes inskriften »vivre libre ou mourir» (frihet eller död). Alla skiftningar af revolutionens män voro här representerade, såväl de jämförelsevis moderata som de radikala; här syntes Mirabeau och Sieyès likaväl som Barnave och Robespierre. Förhandlingarna försiggingo lugnt och med en pedantisk värdighet och under hufvudsakligen samma formaliteter, som i nationalförsamlingen. I början hade de moderata ledningen i sin hand, men småningom radikaliserades klubben och triumviratet blef ton-angifvande, till sist Robespierre.

Klubben, som genom sin sammanhållning lätt skaffade sig majoritet inom nationalförsamlingen, utvidgade sin makt väsentligt äfven utåt genom en mängd af filialklubbar hela landet utöfver.

Som motvikt mot jakobinklubben bildades dels de monarkiska »club des impartiaux» och »club monarchique» och dels den moderata »club de 1789» (se sid. 282).

Alla nu nämnda klubbar voro borgerliga, utgångna från de deputerade och bestående uteslutande af aktiva medborgare. Men vid sidan af dem uppstodo rent folkliga klubbar. Den förnämsta af dessa var kordelierklubben, »Club des Cordeliers, société des droits de l'homme et du citoyen». (Kordelierklubben, samfund för de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.) Den framträdde öppet och ohöljdt, som ett demokratiskt och antiborgerligt samfund, med offentliga tribuner och räknade bland sina åhörare, kanske t. o. m. bland sina medlemmar passiva medborgare och kvinnor.

Klubben hade fått sitt namn både däraf, att den vid distriktsindelningens upphäfvande 1790 uppstod i Kordelierernas distrikt, hvars valmän förut brukade emellanåt samlas till politiska möten, och däraf att den fick sin lokal i ett kordelierkloster. Namnet »cordeliers» (repbärare) var egentligen ett binamn på franciskanordens medlemmar hvilka buro ett rep om lifvet.

I kyrkans kor, där regnet och blåsten trängde in genom de sönderslagna rutorna, hade ordföranden sin plats. Hans bord bildades af hopställda hyfvelbänkar. På dem låg en rad röda mössor och enhvar, som ville tala, satte först på sig en röd mössa. Bakom ordföranden stod en staty af friheten med sönderbrutna martyrredskap i handen. Snickeriarbeten, söndriga bänkar, kyrkstolar och helgonbilder fingo tjänstgöra som sittplatser för den stora hopen af åhörare, smutsiga och med vildt utseende, i trasiga carmagnoler (så kallades deras tröjor) och med pikar på skuldrorna eller armarna nakna och korslagda. Talarne uttryckte sig djärft och rättframt, allting blef nämndt vid sitt gröfsta namn. Ett oblygt ord och en ohöfvisk åtbörd väckte bifall. Motståndarne afbröto dem, ibland afbrötos de också af små, mörka, skrikande ugglor, som hade haft bon under klostertaket och nu flögo ut och in genom de sönderslagna rutorna sökande föda. Ordförandens klocka kunde icke förmå ugglorna till tystnad, ibland sköt man efter dem, och de föllo blödande och sprattlande ner bland folket. (Georg Brandes, Hovedströmninger 1.)

Kordelierklubben hade tre revolutionära makter: det lidelsefullt vibrerande, dånande ordet, den hvassa pennan, det outsläckliga raseriet: Danton, Desmoulins, Marat. Den sistnämnde börjar redan nu att bli en folkets afgud.

Under denna klubbs auspicier bilda sig folkliga samfund, hvari äfven passiva medborgare kunna bli medlemmar, med sitt första och erkända ändamål att verka för folkets upplysning, men de spela en politisk roll, genom att undervisa folket om dess rättigheter och popularisera den allmänna rösträttens idé. Men de öfvergå småningom från undervisning till handling, kontrollera och anklaga ämbetsmän etc.

Som en förberedelse till republikanska seder benämna medlemmarne hvarandra för bröder och systrar.

»Pressen framgick fullt beväpnad ur revolutionens hjärna. Barn af år 89 har den ingen barndom; liksom dessa floder, som äro stora redan vid sin källa, stiger den fram som opinionens härskare.» Med pennorna har man sopat bort kanonkulorna, förnaglat kanonerna; med pennorna har man låtit fru Bastiljen dansa en gavott, skakat tyrannernas troner, satt jordklotet i rörelse och drifvit alla folk att tåga fram mot friheten». Tidningarna! det är stridsrop, utmaning, anfall, försvar; en nationalförsamling, där alla tala och svara och som förser den andra nationalförsamlingen med ämnen; det är det fixerade och bevingade ordet, papperstribunen, som höres mera, är mer dånande, mer härskande än den tribun, hvarifrån Mirabeau anfaller och Maury replikerar! Det är en fana, som talar, och hvarje sak hissar en tidning. Hvar dag under dessa stormiga år kastas fram en ny, dagen därpå en annan och dagen därefter åter en — genljudande vågor af svarta papperslappar, som öfverröstas af vågorna som komma efter.» Det är en ofantlig, omväxlande, bedöfvande heroisk journalistik, sådan som nationernas historia aldrig visat, måhända aldrig kommer att visa. Det är icke de stora bladen, som föra kriget; det är de små bladen, hvad man nu kallar den lilla pressen. »Dessa små blad de ha vrede, djärfhet, modigt initiativ; de äro de första i elden, de sista vid återtåget, och stridens allvar finnes där. Den aristokratiska pressen vädjar till den och tar i sin sold gäckeriet, ironin, smädelsen, vreden hos en salong, som icke respekterar sig själf, personligheter som helt visst äro värre än en örfil, men på världens kinder, och den skrattar och bits, som om det vore nog att attackera revolutionen ungefär på samma sätt som en författare af hög börd och upprorisk, hvars inträde i akademin man ville förhindra. Den revolutionära pressens intelligenser upptaga denna polemik. De svara i hallarnas stil, i ett språk, som de upptagit från rännstenen och som de göra smidigt, utan att göra det matt, som de göra böjligt och lätthandterligt, utan att beröfva det dess kraftiga färg, dess robusta och starka hållning.» (Edm. et J. de Goncourt, Société franç. pendant la révolution.)

Det var Mirabeau, som hade banat vägen. Tre dagar före riksständernas första sammanträde utgaf han, utan att framlägga det till censur, första numret af sin »Journal des états généraux» med det Virgilianska mottot: Novus nascitur ordo (en ny samhällsordning håller på att födas). Ett angrepp i andra numret mot Necker framkallade ett förbud mot dess utgifvande, men Mirabeau lät sig däraf föga bekomma och började genast en ny tidning: »Lettres à mes commettants» (Bref till mina valmän), hvars titel snart ändrades till »le Courier de Provence» (Kuriren från Provence) utan att göra den minsta affär af censuren; och andra tidningar följde exemplet. Det myllrade af tidningar och journalister. Under 1789 började endast i Paris utkomma minst 135 nya politiska tidningar och under 1790 steg antalet till 164, ett par år senare lär Frankrike haft 4-500 tidningar.

Dessa tidningar voro i allmänhet af en mycket enkel utstyrsel, de allra flesta i liten oktav, några få i kvart, trycktes på dåligt papper med ojämna typer och illustrationerna voro tarfliga. »Men med förvånande duglighet hade de fattat kärnan i all agiterande journalistiks väsen, visste att gripa ögonblicket, ge halft kända stämningar fullhet och lif, understryka hvad det gällde, hetsa publikens tankar och inbillningskraft och göra allt detta med den det varierande upprepandets konst, så att opinionen utan att tröttas drefs i den afsedda riktningen. En rad af revolutionens journalister medförde också till sitt arbete en litterär talang af rang och invigde därigenom journalistiken till en gren af litteraturen; genom hänförelse och öfvertygelse, kvickhet och hån, hänsynslöshet och misstänkliggörande gjorde de pressen till en makt för sina idéer och personer.» (J. A. Fridericia, Världskulturen, b. VI.)

Mirabeau skref icke mycket i sin tidning, men inspirerade sina vänner. Under nationalförsamlingens första tid hade denna tidning stort inflytande.

För nationalförsamlingens förhandlingar redogör utförligt den efter engelskt mönster redigerade, den enda i folioformat utkommande le Moniteur universel, som därigenom blifvit en af de viktigaste källor för revolutionens historia; den blef sedan Frankrikes officiella tidning.

Öfvervägande polemiska voro »le Patriote français», som redigerades af den senare så bekante girondisten Brissot, »Journal de Paris», där Condorcet skref lugna och grundliga afhandling ar om dagens stridsfrågor, samt »Révolutions de Paris», där den förut omnämnde Loustalot skref sina tändande artiklar och där Prudhomme redogjorde för tidshändelserna. Till motto hade denna tidning, såsom af bifogade illustration synes: »De stora förefalla oss stora, endast därför att vi ligga på knä. Låt oss resa oss upp.» Camille Desmoulins' pigga tidning »les Révolutions de France et de Brabant» tilldrog sig ock stor uppmärksamhet. Han nedlade däri all den värme och allvarliga frihetskärlek, den gisslande kvickhet, den fåfänga och ansvarslösa lätthet, som hörde till hans natur. (J. A. Fridericia.)

Föga känd, men af stor betydelse var den af makarna Robert utgifna »Mercure nationale» både såsom väl underrättad i utländsk politik och som organ för det uppstående republikanska partiet och madame Roberts litterära salong, där det hade sitt hufvudkvarter. Madame Robert var dotter af akademikern och utgifvaren af Journal des Savants Kéralio och gift med advokaten Franç. Robert, som var entusiastisk anhängare af revolutionen och en af de första medlemmarne af kordelierklubben och var genom likhet i tänkesätt och personlig vänskap nära förbunden med Danton. Han blef senare medlem af konventet. I november 1790 uttalade denna tidning sig för republiken och i december 1790 fanns ett republikanskt parti. Det var icke utgånget från förstäder och verkstäder, och den republik, det börjar predika, är af borgerligt, halft aristokratiskt ursprung. Dessa republikaner äro icke talrikare, än att de nästan skulle kunnat rymmas på madame Roberts kanapé, men partiet existerar, talar och skrifver offentligt och dess program diskuteras i hela Paris.

Ofvannämnda press vände sig först och främst till bourgeoisin, men därjämte funnos äfven tidningar, som sökte sin publik bland »proletariatet». Mest betydande bland dessa var Marats »L'ami du peuple» (Folkets vän). En annan var Frérons eller [hans pseudonym] Martels »Orateur du peuple» (Folktalaren).

Jean Paul Marat var född i Geneve 1743, var ursprungligen fysiker och läkare och vistades flera år i England, hvarunder han enligt egen uppgift lär har stått i vetenskaplig, litterär och filosofisk korrespondens med flera akademier, bl. a. de i Stockholm. Han slog sig sedan ned som läkare i Paris. Han hade utgifvit flera vetenskapliga och politiska arbeten, utan att hvarken som läkare eller författare vinna förväntadt erkännande, hvilket måhända icke oväsentligt bidrog att hos honom utveckla en sjuklig misstänksamhet, som öfvergick till förföljelsemani, och kanske äfven storhetsvanvett. 1789 öfvergår han helt och hållet till politiken och börjar i september samma år utgifvandet af ofvannämnda tidning. Han var nu plötsligt vorden en fullfjädrad revolutionär och rasade med en ständigt växande våldsamhet, mot konungen, drottningen, hofvet, ministrarne, nationalförsamlingens majoritet, Necker, Mirabeau, Bailly, Lafayette etc. För att undgå åtal och arrestering måste han ofta hålla sig gömd, rymma öfver till London etc, men tidningen fortsatte att utkomma, om än oregelbundet.

Marat ägde stilistisk talang i synnerhet genom sin förmåga att foga ord till ord, och hans blick hade något af snille. Han var nämligen en af de få, som tidigt insågo att revolutionen måste bli något mera än en strid om politisk frihet och politiska teorier, att den måste framkalla en klasskamp af ny art. I hans tarfligt utstyrda skillingsblad klingade två toner. Den ena förhärligade honom själf såsom folkets apostel, den där alltid spådde rätt, men fick lida därför; den andra lofsjöng folkets rätt, rätt gentemot de rika och ämbetsmännen, rätt att hata och dräpa, emedan det inte kunde komma fram någon annan väg. (J. A. Fridericia, Världskulturen, band VI.)

Hans öfverretning, som såg förräderi och fiender öfverallt, och hans blodtörst slogo ut i full blom på konventets dagar, men nekade sig redan nu ingenting.

Vid ett rykte, sommaren 1790, om att kungen flytt från St. Cloud, säger han i en artikel, som äfven utgafs såsom flygblad, »Det är ute med oss» bl. a.:

»Det är ute med oss för beständigt, om ni icke gripen till vapen, om ni icke återfinnen det hjältemod, som den 14 juli och 5 oktober två gånger frälsat Frankrike. Ilen till St. Cloud; fören konungen tillbaka inom edra murar, om det ännu är tid; sätten österrikiskan och hennes svåger inom lås och bom, så att de icke oftare kunna ställa till sammansvärjningar, fängslen alla ministrar och deras handtlangare och kasten dem i bojor. Skynden, skynden, om det ännu är tid, eljest skolen ni inom kort se talrika legioner kasta sig öfver er. Snart skolen ni se de privilegierade stånden åter resa sig, despotismen, denna motbjudande despotism skall återuppstå, fruktansvärdare än någonsin. Om 5-600 hufvuden falla, så skolen ni därigenom ha betryggat lugn, frihet och lycka, men en falsk humanitet har återhållit edra armar och hejdat edra slag; det skall kosta millioner af edra bröder lifvet. Triumfera edra fiender endast ett ögonblick, då är det slut med friheten, och blodet skall flyta i breda strömmar; de skola mörda er utan förskoning.»

Till proletariatet vänder han sig på ett sätt som icke har sitt motstycke i den samtida pressen:

»Hvad är fosterlandet för dem, som ingenting äga, som icke ha utsikt till något ämbete och som icke åtnjuta någon fördel af samhället? Öfverallt äro de dömda till samma slaflif. Äro de icke under en härskares ok, så slafva de för sina medborgare. Huru många revolutioner än förekomma, är deras lott ständigt densamma: slafveri, fattigdom, förtryck. Hvad äro de skyldiga denna stat, som icke gjort annat än att lagfästa deras elände och smida deras bojor ännu kraftigare? De äro skyldiga den intet annat än hat och förbrytelser.»

Äfven om detta och liknande tal kanske för ögonblicket icke syntes utöfva någon verkan, kan man förstå, att därmed såddes frön, som när tillfälle blef buro hemska frukter. Föregående århundradens orättfärdighet och alltjämt bestående orättvisa samhällsförhållanden hade endast alltförväl beredt jordmånen.

Icke minst på det dagliga lifvet, lefnadssätt, klädedräkt, inredning och konst o. d., började dessa upprörda tider sätta sin prägel. Människorna rycktes ut ur alla sina förutbestående vanor och ur sin isolering. Det var så mycket som förde till en sammansmältning af hvad som förut var åtskildt och en omhvälfning af hvad som förut var häfdvunnet: de gemensamma diskurserna på gator och kaféer och i klubbar, de nationella festerna, valen, tjänstgöringen i nationalgardet, de nya känslorna af broderskap och jämlikhet o. d.

»I fråga om klädedräkten (Det följande hufvudsakligen ur Max von Bœhn, Die Mode) hade Rousseaus maning om återgång til] naturen betydt det sundas, förnuftigas och ändamålsenligas seger öfver det snörda och förkonstlade. Kraftkänslan hos den till medvetande vaknande mänskligheten sprängde det i föråldrade former förstelnade samhället, men långt innan detta störtade i hop till det yttre, fann människornas trånad efter nya lifsformer sitt uttryck i den förändrade klädedräkten. Det var den själfklaraste sak, emedan sättet att kläda sig är för enhvar det närmast liggande uttrycket för individuellt sträfvande efter skönhet och harmoni, efter en kompromiss mellan karaktär och företeelse, de nya idéerna om natur och frihet uttryckte sig således konsekvent allra först i oppositionen mot den härskande hofdräkten, revolutionen började med upproret mot snörlif och styfkjortlar, puder och höga skor.»

Vid riksständernas sammanträdande i maj 1789 hade öfverceremonimästaren Dreuz de Brezé tillgripit 1614 års hofceremoniell och (jämför sid. 71) vid öppningsceremonien för tredje ståndets medlemmar föreskrifvit en genom sin brist på färger och prydnader kränkande dräkt. Detta retade och gaf Mirabeau anledning till att hålla ett af sina första krafttal mot olikheten i dräkt. »Ett af nationalförsamlingens första åtgöranden var ock att högtidligt afskaffa alla ståndsskillnader i klädedräkten, adelsmännen, som så svartsjukt förbehållit sig ensamma plymer, broderier, röda klackar etc, måste bevittna, huru de borgerliga förklarade, att de icke alls brydde sig om dylikt lappri, utan öfverläto det gärna åt — lakejerna. För det tredje ståndet betydde det seger hela linjen utefter, de privilegierade klassernas första företrädesrätt hade fallit, därpå följde alla de andra med oroväckande snabbhet.»

Det har haft till följd försvinnandet för alltid af all prakt och härlighet i den manliga dräkten från tiden före 1789, den råkade i misskredit emedan den var kännetecknet på en förhatlig klass; alla Napoleons bemödanden att återinföra den kunde icke längre förhindra det rent af förhärjande inbrottet af den svarta färgen. En kvick öfverceremonimästare hade tänkt ut att med den svarta dräkten degradera de föraktade borgerliga — men de gjorde, alla hofnarrar till trots, en hedersdräkt däraf.

Dräktens demokratisering hade i all tysthet försiggått i England, men då fransmännen bemäktigade sig denna tanke, iscensatte de den med en knalleffekt och kontinenten trodde sig följa Frankrike, medan den i verkligheten gick i Englands spår. Liksom de engelska deisternas tankar genom Voltaire, så funno ock de engelska moderna först spridning, då de i Paris fingo namn och erkännande. Långbyxorna, hvilkas införande är så öfvermåttan karakteristiskt för det nya modet, går och gäller ännu som en fransk nyhet, medan de i själfva verket icke voro annat än de engelska matrosernas byxor och ordet »pantalonger» kommer från den bekanta typen i italienska folkkomedin, Pantalone. Det historiska ordet sansculotte betyder nämligen icke »utan byxor», men långbyxor i motsats till knäbyxor.

Äfven kvinnodräkten demokratiserades och förenklades något och blefv långt mer likartad för de olika klasserna. De jättelika hårbyggnader, som slutligen hade uppnått en sådan höjd, att ansiktet hos en elegant dam sades ligga i kroppens midt, hade visserligen redan förut blifvit bortlagda, emedan Marie Antoinette skulle vid sin förste sons födelse förlorat så mycket hår, att hon icke längre kunde frisera sig på det gamla sättet De rika, yppiga lockarna föllo i stället fortfarande ner i vågor ända ned till midjan och ju enklare och slätare kjolarna blefvo med tiden, desto mer tog man igen skadan med så mycket mera fantastiska, extravaganta och öfverlastade hattar och koaffyrer. Men i stället för så fina benämningar på färgerna som t. ex. caca Dauphin, vomissement de la reine, Cardinal sur la paille (Om dessa behöfva öfversättas, så skulle det vara ungefär: kronprinsens baj-baj, drottningens kräkningar och kardinalen på halmen.), valde man revolutionärt demonstrativa; t. ex. senare à la républicaine, à l'Égalité, à la carmagnole, och man bar öfverallt nationalkokarden och gärna äfven trikolorens färger. Man bar dräkter à la Nation, à la patriote, à Bastille, koaffyrer aux charmes de la Liberté.

Kjolarna blefvo smalare, brösten, som förut fått framträda mycket stora, kördes upp ännu mera, så att om ett par år såg det ut, som om alla damer ledo svårligen af struma!

Mest påfallande var förändringen af tygerna. Nöden gjorde, att siden och atlas ersattes med tryckt kattun och fasonerade bomullstyger. De damer, som eljest sysslade med moder, hindrades därifrån därför att de distraherades af politiken eller hade ondt om pengar eller emigrerat. Redan i juni 1790 meddelas från Paris det oerhörda, att på ett halft år icke visat sig några nya moder! Snart börja ock de förnämsta dam- och herrskräddare att emigrera, och konfektionsbranschen blir ett af de första bevisen på modernas demokratiserande. Sedan 1791 funnos i Paris magasin för färdiggjorda kläder.

En kortlek från revolutionstiden.

Man fick också bord, stolar och sängar à la nation, à la féderation, à la revolution o. s. v. Tapeter, möbler, tallrikar och koppar pryddes med patriotiska bilder: nationalgardister omgifna af inskriften »dö för fosterlandet», Mirabeaus graf etc. På spelkorten fingo kungen, drottningen och knekten maka åt sig för friheten i dess olika uppenbarelseformer etc.

Sådana ord som patriot, frihet, jämlikhet och broderskap, allmänt väl etc. etc. voro på allas läppar; benämningarna medborgare och medborgarinna började tränga sig fram. »Frihetsträd» planterades flerstädes i Paris och på andra orter.