Ludvig XVI:s karaktär. — Flyktplanerna. — Axel Fersen och Marie Antoinette. — Gustaf III:s inblandning. — Konungens flykt och uppfångande. — Hans återförande till Paris. — Blodbadet å marsfältet 17 juli 1791. — Författningsrevisionens afslutande. — Arbetarelagstiftning. — Emigranternas stämplingar. — Konungen aflägger ed på författningen.

Ludvig XVI:s karaktär.

I revolutionens historia i allmänhet och i det republikanska partiets i synnerhet finnes, säger Aulard, måhända ingen tilldragelse, som varit af mer afgörande betydelse än konungens flykt till Varennes, vore det ock endast ur den synpunkten, att Ludvig XVI:s verkliga karakter därigenom demaskerades.

Man har visserligen icke att i utvecklingen af det nya, ur 1789 års rörelser utgående Frankrike se ett verk af den eller den enskilde fransmannen, utan af spontant organiserade kommunala och nationella grupper. Men det oaktadt har Ludvig XVI:s personlighet kommit att härvid spela en verkligt exceptionell roll, emedan han var konungen, emedan nationen var rojalistisk, emedan den i juli månad 1789 hade enstämmigt, med kärlek och förtroende uppdragit åt sin ärftlige chef att presidera vid dess samling, att bli revolutionens ledare.

Konungens flykt. »Förklädd till kock följer Ludvig XVI efter drottningen, som, stödd på grefve Fersen, ovärdig son till en så frejdad fader, närmar sig vagnen, hvari mad. Elisabet och kronprinsen hålla på att stiga in. Drottningen trampar uppriktigheten under fötterna och mottar den kejserliga örnens råd. Fanatismen i påfvens gestalt svänger sina facklor för att lysa upp deras afresa. Svitens herrar komma upp ut Tuileriernas kloak.»

Under sådana förhållanden skulle helt visst den påbörjade utvecklingen underlättas eller försvåras allt efter Ludvig XVI:s beteende, och därför är kännedomen om hans karaktär så betydelsefull för revolutionens historia, medan på det hela taget den psykologiska kännedomen af personer, som voro honom mycket öfverlägsna, af en Mirabeau, en Robespierre, icke är oundgänglig för att begripa samma historias utveckling i dess helhet.

Denne furste var, som man då uttryckte sig, dygdig och hade förmodligen ursprungligen helt goda afsikter, d. v. s. han önskade antagligen, att hans undersåtar skulle vara lyckliga, och skulle kanske kunnat göra t. o. m. personliga uppoffringar för sådant ändamål. Ehuru loj och flegmatisk delade han sitt århundrades »känslofullhet», och när så passade sig, fann också han behag i rörande scener. Han var god i ordets vulgära betydelse.

Han var visst ingen öfverlägsen ande, äfven om han inte var så dum, som rojalisterna påstodo, emedan de sågo hans korpulens och uppgående i materiella njutningar, hans smak för jakt och låssmide, för att sofva och äta mycket, hans något lurkaktiga fasoner och oförmögenhet att deltaga i en spirituell konversation. Men han saknade icke intelligens och hans proklamation till fransmännen vid flykten till Varennes, hvilken proklamation anses vara hans personliga verk, innehåller, säger Aulard, en kritik af 1791 års konstitution, betydligt mycket skarpsinnigare än t. ex. den Taineska i vår tid.

»Dolkriddarnes» afväpning i Tuilerierna den 28 febr. 1791. Flera hundra aristokrater hade på hofvets kallelse samlat sig beväpnade med värjor och dolkar i Tuilerierna under förevändning att skydda konungen mot ett tillärnadt angrepp från folket, men i verkligheten för att genom öfverrumpling bortföra honom till flykt. Lafayettes ingripande förhindrade planens utförande och föranledde afväpnandet af «dolkriddarne», hvarefter deras vapen krossades på slottsgården.

Däri var hans intelligens underlägsen hans uppgift, att han icke begrep, att han under det nya systemet och den folkliga rätten skulle kunna vara en fullt lika mäktig, ärofull konung, lika mycket konung som under det gamla systemets och den gudomliga rättens tider.

Under gamla systemet och motarbetad af parlamenten, af sitt eget hof och den återstående feodalismen, var han endast skenbilden af en kung.

När Turgot föreslog honom en allmän reform af konungadömet, på det att han skulle styra »som Gud själf» i enlighet med lagar, begrep han det icke.

När Mirabeau tillrådde honom att stödja sig på folket och nationen, för att frigöra sig från det förmynderskap bourgeoisin ville pålägga honom, begrep han det icke.

Han såg däri endast oroväckande nyheter. För hvarje antik grannlåt man ryckte från hans kungliga kappa, kände han sig plundrad, afklädd, trodde sig försvagad, och framför den nya och starka myndighet, som man erbjöd honom, föredrog han den svaga och föråldrade man tog ifrån honom, endast därför att den var gammal och han var van därvid.

En trång intelligens och en svag vilja som han var, hade han endast ansatser, nycker och antipatier. Han gaf ömsevis efter, planlöst och utan medvetna syften, för påverkningarna från sin omgifning, från drottningen, grefven af Artois, Necker och Paris' befolkning.

Om han hade varit lastfull, skulle man kunnat leda och behärska honom genom en älskarinna. Men han var sedesam, och intet inflytande kunde göra sig permanent gällande på honom. Han kunde hvarken vara revolutionens eller kontrarevolutionens man. Han lefde för dagen, sade ja, sade nej, allteftersom rådgifvarne för ögonblicket voro mera besvärliga och envisa. När han på detta sätt oroades, tillgrep han knep, ljög och slingrade sig undan för att få vara i fred och kunna gå på jakt.

Hos honom fanns dock en solid känsla och som icke växlade, nämligen hans religiösa känsla. Han var redan från ungdomen uppriktigt troende. Vid Ludvig XV:s skeptiska hof hade han naivt och af allt sitt hjärta trott på katekesens dogmer. Denne apatiske man var en af de ytterst sällsynte mera bemärkte fransmän, som af århundradets filosofi icke låtit sig rubbas i sin tro.

Louis Philippe, hertig af Orléans. (»Philippe-Égalité»).

Han skulle måhända ha underkastat sig förvandlingen af sin kungliga makt och myndighet och resignerat för revolutionen, om denna revolution icke i ett visst ögonblick kommit i konflikt med hvad han trodde vara sina plikter som kristen.

Den dag, då påfven, när biskoparne sade honom, att han vedervågade sin eviga salighet genom att sanktionera prästerskapets civilförfattning, kände han sig djupt oroad och verkligt skrämd för helvetet. Under tiden mellan den 12 juli 1790, då nationalförsamlingen afslutat omröstningarna om civilförfattningen, och den 24 därpå följande augusti eller den dag, då han sanktionerade den, våndades hans samvete, genomgick han en kris som kristen.

Hvarför sanktionerade han då denna författning? — Emedan han tvangs därtill af sin omgifning, som förskräcktes för de sannolika följderna af ett veto: resningen af ett helt folk, hertigens af Orléans tillträde till makten, kanske republik. Drottningen ville förbli drottning. Men han sanktionerade den med ångest; han hade en känsla af att han beginge en dödssynd.

Hans samvetskval drefvo honom till en fullständig brytning med revolutionen, och därefter trodde han sig uppfylla sin plikt som kristen genom att bekämpa den medelst list, då han icke hade vågat eller kunnat bekämpa den öppet. Han hade ju t. o. m, i december 1790 sanktionerat dekretet, som ålade de kyrkliga funktionärerna att aflägga eden på samma författning.

För denne man, som icke var född skälm, blefvo nu alla medel goda i syftet att åter blifva den mycket kristne konungen och att genom att försona Frankrike med påfven lätta sitt samvete.

Flyktplanerna.

Frankrikes dauphin (Ludvig XVII). (Efter porträtt af Vigée-Lebrun.)

Redan i oktober månad 1790 var planen uppgjord att i hemlighet resa till Montmédy. Österrikiske kejsaren Leopold II skulle mot de franska gränserna göra en militärisk demonstration, som skulle skrämma patrioterna. Ludvig XVI skulle sedan marschera mot Paris med Bouillés arme.

Denna plan blef maskerad genom en fyndig dubbelhet.

Den 18 april 1791 hade han för afsikt att bege sig till Saint Cloud. Folket, som icke minst af den pågående emigrationen af adeln blef allt misstänksammare och hade på känn konungens flyktplaner och intriger, var uppretadt öfver ryktet att konungen ämnade mottaga nattvarden af en edsvägrande präst — han anlitade aldrig några andra —, misstänkte, att han skulle begagna detta tillfälle att fly, och förhindrade därför denna hans utflykt. Han ansåg då nödigt att fördubbla sin list och förhindra, att parisarnes misstänksamhet skulle sprida sig till nationalförsamlingen och nationen och föranleda en vaksamhet, som kanske förhindrat flykten. Han ansåg nyttigt att högtidligt och offentligt ljuga på nytt.

Utrikesministern utfärdade den 23 april 1791 till Frankrikes beskickningar utomlands ett cirkulär, hvarigenom de fingo i uppdrag att tillkännagifva konungens fulla anslutning till revolutionen och den nya franska konstitutionen. Men samtidigt meddelade kungen hofven, att det endast vore ett spelfäkteri, som de icke borde misstaga sig på.

Marie Thérèse Charlotte af Frankrike. Ludvig XVI:s dotter. (Gravyr af Ch. de Michel.)

Cirkuläret meddelades samma dag nationalförsamlingen, där konungen ånyo personligen upprepade och bekräftade sin besvurna anslutning till den nya konstitutionen, hvaraf den prästerliga författningen utgjorde en del. Cirkuläret framkallade den lifligaste hänförelse, och uppläsningen afbröts litet emellanåt af applåder och lefverop för konungen. En deputation afskickades till konungen och mottog af honom följande svar: »Jag är synnerligen rörd öfver den rättvisa nationalförsamlingen visar mig. Om den kunde läsa i djupet af mitt hjärta, skulle den där endast se känslor ägnade att rättfärdiga nationens förtroende; allt misstroende mellan oss skulle vara förjagadt och vi skulle alla vara lyckliga.»

Samtidigt underhandlade Ludvig XVI med utlandet och Bouillé beträffande sin flykt och sin statskupp. Han hade provisoriskt bestämt ögonblicket för flykten till början af maj.

Flyktförsöket sattes i scen och utfördes, skulle man kunna säga, under regi af en svensk, och man finner i sammanhang därmed äfven Sveriges konung inblandad och inblandande sig i Frankrikes och dess konungapars historia. Svensken i fråga var Axel von Fersen. Det var samme Fersen, som så hemskt massakrerades af Stockholmspöbeln den 20 juni 1810, då tronföljaren Karl Augusts lik fördes in. Den roll, han spelade i särskildt Marie Antoinettes lif är af så romantisk art, att det kan ha sitt intresse att något närmare beröra den.

Axel Fersen och Marie Antoinette.

Prinsessan de Lamballe. (Efter oljeporträtt af Rioult.)

Fersen, som var född 1755, hade efter ett föregående kortare besök som 19-årig, 1778 återkommit till Paris. Han blef upptagen i drottningens intimaste kretsar samt snart hennes stora favorit. Oaktadt sitt kyliga och tillbakadragna väsen lär den unge svensken ha blifvit vanvettigt förälskad i Marie Antoinette, och hon ansågs icke ogärna uppmuntra denna böjelse, som icke vågade förklara sig, ja, till och med besvara den. Åtminstone fick hofskvallret mycket att beställa därmed. Man talade om små supéer, som prinsessan de Lamballe och drottningens favorit de Polignac gåfvo i sina våningar för drottningen och där Fersen var närvarande, om möten och långvariga samtal under operabalerna, om ömma blickar etc. Man påstod sig ha sett drottningen vid sin clavecin under sjungande af passionerade kupletter ur operan Dido med sina ögon söka Fersen och ej mäkta dölja sin förvirring och sina känslor. Svenska sändebudet grefve Creutz förklarade ock i ett bref till Gustaf III sig ha sett alltför många säkra tecken för att kunna tvifla på drottningens böjelse för Fersen, hvars takt och modesti han samtidigt vitsordar.

Hofskvallret har ju i alla tider och i alla länder varit och kommer att förbli mycket påpassligt och energiskt. Icke minst var det så vid detta franska hof och sysselsatte sig tidigt mycket gärna med Marie Antoinette. Det behöfdes ju inte heller så mycket, för att man skulle kunna tilltro den ståtlige unge svensken förmånen af en kunglig »bonne fortune». Hade han icke alla en romanhjältes egenskaper, och den som betraktades som hans eröfring var icke hon på förhand ursäktad, om hon skulle ha gifvit vika för en hjärtats böjelse, hon som hos sin kunglige gemål funnit hvarken en konungs majestät eller en makes tillgifvenhet. Ty man var ingalunda okunnig om den kungliga alkovens hemligheter.

Ännu hade man inte glömt hans bröllopskväll. (Mémoires rélatifs à la famille royale de France; jfr Gaulot, Un ami de la reine.) Då hade den unge kronprinsen som vanligt varit en sådan storätare, att Ludvig XV icke kunnat afhålla sig från att säga till honom: »Akta er för att öfverlasta magen för mycket till natten», och strök under sin uppmaning med ett malitiöst småleende. Men kronprinsen svarade med en naiv tvärsäkerhet: »Hvarför det? Jag sofver alltid bättre, när jag ätit mycket till kvällen.»

När supén var slut, fattade han sin unga gemål vid handen, förde henne därpå till dörren till sitt rum och tillönskade henne därpå på det höfligaste sätt i världen god natt.

— Jag hoppas, att ni sofvit godt? sade han till henne följande dag vid frukosten.

— Utmärkt, ty det var ingen som störde mig, blef hennes svar.

Samma dag på morgonen hade Marie Antoinettes öfverhofmästarinna prinsessan de Guéménée tämligen tidigt kommit in i hennes våning. Ingen kronprins, hon var ensam.

— Gud förlåte mig! Har han varit lika tidigt uppe som vanligt!

— Hvad menar ni? svarade Marie Antoinette. Man har för mig mycket prisat den franska höfligheten, men jag tror verkligen, att jag gift mig med den höfligaste af hela nationen.

— Huru, han är uppstigen! upprepade prinsessan, som ännu icke fattade något.

— Nej, nej, utropade Marie Antoinette; här åtminstone har han inte kunnat stiga upp, ty här har han inte legat; han lämnade mig vid dörren till mitt rum med hatten i hand och gick ifrån mig mycket hastigt, som om han varit besvärad af min person.

Denna scen blef snart känd och kolporterades ut med många elaka eller skämtsamma kommentarier och kastade ett löjligt skimmer öfver den unge kronprinsen, så mycket mer som man icke ville till den öfverdrifna tillbakadragenheten söka förklaringen i en ytterlig blyghet. Marie Antoinette blef sårad i sin berättigade stolthet som kvinna och hade redan nu bildat sig »en mycket ofördelaktig föreställning om sin makes karaktär och egenskaper».

Marie Antoinette, som förmälde sig 1770, hade under sju års tid icke annat prerogativ af sin titel af kunglig gemål än att på nära håll se sin beskedlige make äta och dricka, jaga och smida. Och när Ludvig XVI genom påstötningarna af sin svåger, tyske kejsaren, ändtligen begrep sin skyldighet mot Frankrikes krona att ge den en arfvinge och blef sin gemåls make, var det för sent. Han blef endast ägare af kroppen, hjärtat förblef oeröfradt. Fersen eröfrade det.

Medan skandalkrönikan som bäst sysselsatte sig med drottningen och Fersen, fick man veta, att drottningen befann sig i grossess och det gaf nytt tillfälle till perfida insinuationer. Mycket betecknande för den hänsynslöshet, hvarmed förtalet och insinuationerna gåfvo sig fritt lopp, var episoden vid det kungliga barnet Marie Thérèses dop i Notre Dame. Marie Antoinettes svåger, grefven af Provence (»Monsieur», senare Ludvig XVIII), som vid tillfället frambar barnet, besvarade dopförrättarens frågor om barnets namn med en sardoniskt betonad och understruken erinran om att det som först komme i fråga vore att taga reda på föräldrarna.

Det kunde icke undgå Fersen hvad som försiggick omkring honom och huru hans därvaro komprometterade drottningen. Han visade sig berömvärdt chevaleresk och taktfull. Han beslöt att genom sin afresa göra ett slut på allt förtal och slöt sig till de franska trupper, som öfverskeppade sig till Amerika för att understödja de amerikanska fristaterna i deras resning. Han stannade i Amerika i tre år och utmärkte sig därunder vid flera tillfällen. Efter återkomsten kom han i följd af sin tjänstgöring både i svenska och franska arméerna att dela sin tid mellan de båda länderna, men skickades hösten 1788 af Gustaf III till Frankrike för att tjänstgöra som hans mellanhand vid sidan af den officielle representanten Staël von Holstein, g. m. Neckers bekanta dotter den celebra författarinnan madame de Staël. Sedan dess vistades Fersen oafbrutet i Frankrike till juni 1791, än i Paris än som öfverste för sitt regemente Royal Suédois i Valenciennes etc.

Hans dagbok och korrespondens, som utgifvits af den bekante förste kammarledamoten R. M. v. Klinckowström (en systersonson till F.) innehålla mycket af upplysande vikt och intresse för kännedomen både om känslorna och föreställningarna i hofkretsarna och om spelet bakom kulisserna.

Gustaf III:s inblandning.

Med sin kända intimitet med den franska förnäma världen och sin beundran för den franska smaken kunde Gustaf III ej undgå att chockeras redan af de första episoderna under revolutionen. Sammankallandet af riksständerna vore en löjlig och farlig efterapning af engelska seder. Några kavallerichocker till gatornas rensning skulle ha varit nog för att förekomma Bastiljens eröfring. Ludvig XVI borde lära sig af Gustaf III:s egen andra statskupp (förenings- och säkerhetsakten 1789), huru man skulle göra sig åtlydd. Med sin lätt uppflammande fantasi och benägenhet att spela teaterhjälte, såg Gustaf III sig snart som den mannen, som vore kallad att bli den kränkta suveränitetens beskyddare och hämnare. Han skyndade sig mycket tidigt att erbjuda de första emigranterna, grefven af Artois och prinsen af Condé, en tillflykt i Sverige, och deras smickrande svar gjorde honom endast än mer exalterad. De krigiska förvecklingarna med Ryssland lade i början ett hämmande band på hans ifver att börja spela sin stora roll. Men sedan freden i Värälä af slutats i augusti 1790, kunde han mera hänge sig åt sin fantasis hugskott att ställa sig i spetsen för någon koalition af de främmande stormakterna till revolutionens kväfvande, återställandet af Ludvig XVI:s feodala makt och betryggande af de europeiska tronerna. Han vände sig framför allt till sin förra fiende, ryska kejsarinnan Katarina, som han för sådant ändamål föreslog ingåendet af ett nordiskt förbund och att icke låta i nordisk hamn komma in något franskt fartyg med trikoloren etc. Dessa planer gjorde honom likgiltig för de för Sverige mycket betydelsefulla gränsregleringsunderhandlingar, som voro en följd af Väräläfreden, medan Katarina väl förstod att under skenbart intresse för kungens projekt, på samma gång hon icke var ohågad för underhandlingar med revolutionens män, draga ut på tiden, tills situationen satte henne i stånd att alldeles undandraga sig gränsregleringsförpliktelserna.

Utan afvaktan på Rysslands medverkan framställde han slutligen ett formligt anbud i maj 1791 till franska utrikesministern de Breteuil att personligen arbeta på återställandet af den franska konungafamiljens makt. Han skulle för sådant ändamål lämna en härstyrka på sextontusen krigsvana svenskar och smickrade sig med hoppet att därmed kunna förena minst åttatusen ryssar. Men han förbehöll sig själf öfverbefälet och nödvändiga penningmedel för truppernas underhåll och transport samt som belöning efter sitt stora verks fullbordande förnyandet af de gamla allianserna med en tillökning i subsidierna af minst 3 millioner livres. Det skulle ha varit för honom en stor ära att företaga allt till franska konungens gagn utan någon som helst ersättning och sålunda förnya »forna tiders ädla föredömen af loyauté och ridderlighet, som ålade krigarne som deras sanna plikt att bispringa olyckliga och betryckta furstar», men han erinrade Breteuil om Sveriges fattigdom. Betecknande var hans postskriptum, att om franska kungen underhandlade med sina egna undersåtar och genom någon maktuppoffring förbättrade sin ställning, skulle en sådan eftergift anses farlig och stridande mot alla de grundsatser, som skulle vara vägledande för de suveräner, som beväpnade sig till Ludvigs förmån.

I ett samtidigt bref från sin förtrogne Taube till Fersen låter han ock framlägga ett mycket fantastiskt yrande program för kontrarevolutionen:

De franska majestäten skulle rädda sig ur Paris och hade sedan genast att sammankalla landets alla parlament, förklara nationalförsamlingen olaglig och usurperande tronens och konungamaktens rättigheter och de enskilda medlemmarne som rebeller och fosterlandsförrädare, att göra dem fridlösa i hela landet, återkalla alla högre militärer som emigrerat, och alla biskopar, att återställa allt sådant det varit före revolutionen och återinsätta prästerna vid deras gamla regim och kult, att låta arrestera hertigen af Orléans och döma honom genom ett af parlamenten och icke benåda honom, att äfven med de strängaste åtgärder återställa fullständig disciplin och subordination i hären, att inte ingå på några som helst kompromisser eller något blandadt regeringssystem, utan återställa konungaväldet i all dess makt etc, samt, hvilket skulle väl vara det mest förkrossande, för alltid aflägsna sig från Paris och låta denna mördarkula tillintetgöras genom en fullständig glömska af dess befintlighet, ty så länge det finns ett Paris i Frankrike, skall det aldrig finnas några konungar.

Man skulle ju nästan kunna betvifla, att det vore en klok man, som drömde om detta rojalistiska blodbadsarrangemang och om möjligheten att i en handvändning kunna så fullständigt slå back i utvecklingen.

Något häraf kan väl förklaras af den bland monarker icke alltid så ovanliga trångheten och egendomliga inriktningen af synen på hvad som händer och rör sig i tiden. Men åtskilligt sammanhängde med Gustaf III:s egen individualitet. Af samma bref framgår emellertid ock, att konung Gustafs rådgifvare i mycket betraktade honom som ett stort barn, som man ej kunde motsäga eller låta veta allt. Taube ansåg lönlöst att hindra konungens tilltänkta resa till Aachen, dit han ville för att vara händelsernas medelpunkt närmare. För att hindra honom från indiskretioner och oförsiktiga uttalanden hade han medelst en förment varning från Frankrike skrämt upp honom med att han skulle bli omgifven af nationalförsamlingens spioner. Kungen lofvade, att hans tal skulle bli vida mer republikanskt än monarkistiskt, hvilket han bad meddelas deras franska majestäter.

Gustaf III var underkunnig om flyktplanerna och synes till och med ha önskat, att den svenska uniformen skulle vara representerad vid tillfället. I Paris ansåg man ock, att det var hans påverkan, som slutligen förmådde franska konungen att göra slag i saken.

Af Fersens bref framgår bl. a. annat intressant och belysande det, att Ludvig XVI:s förställning var ett formligt och tidigt uppgjordt program. Kungen skulle icke opponera sig mot något, utan tvärtom göra allt hvad nationalförsamlingen begärde för att därigenom ännu mera för de främmande makterna framstå som fången i Tuilerierna och djupare insöfva landet i säkerhet. Vidare att man fann en flykt ouppskjutbar, ity att eljest skulle nationen troligen hinna i allt för hög grad vänja sig vid och finna sig bra i sakernas nya tillstånd. Slutligen vore man för att utverka engelska hofvets fullständiga neutralitet beredd till »skäliga uppoffringar», d. v. s. att med ett ganska cyniskt landsförräderi till dynastiens fromma afträda en del af fransk jord, landets återstående kolonialbesittningar.

Konungens flykt och uppfångande.

Den länge planerade flykten hade uppskjutits till början af juni, emedan konungen då skulle få lyfta ett par millioner af den ganska rundligt tilltagna civillistan på 25 millioner och man då vore kvitt en för demokratism misstänkt kammarjungfru hos kronprinsen. Natten mellan den 20 och 21 juni sattes flykten i verkställighet under Fersens ledning.

Han hade i konungens namn upplånat ett par millioner, sex månader förut beställt åt en föregifven ryska fru von Korff den ryktbara täckta »berlinervagnen» med plats för sex personer, som skulle tjänstgöra vid flykten. Vagnen var inredd med en ytterlig lyx och bekvämlighet och innehöll allt som behöfdes för flera dagars lif. Fersen öfvervakade omsorgsfullt allt arbete, vagnen fördes till hans hotell, där folket kunde bese den på gården, samtidigt med att i tidningarna talades rätt mycket om kungafamiljens plan att försvinna och Fersens intima förbindelser med hofvet voro kända. Det var också han, som i korrespondens med Bouillé uppgjorde resruten, skaffade pass, hyrde åkdon och till en början tjänstgjorde som kusk.

De kungliga barnens guvernant, mde Tourzel, föreställde baronessan Korff, drottningen var guvernanten, madame Elisabeth sällskapsdamen och konungen i grå dräkt och peruk var kammartjänaren. Fersen lämnade dem som han trodde i säkerhet i Bondy, hvarifrån de skulle öfver Châlons sur Marne bege sig till Montmédy nära gränsen, samt satte sig själf i säkerhet i Belgien.

Den 21 hade Gustaf III begifvit sig från Aachen till Spa för att vara ännu närmare gränsen. Han promenerade ut genom stadsportarna för att på den tidpunkt han beräknat kunna möta kuriren med underrättelsen om den lyckliga utgången. Man såg honom drifva omkring otålig och orolig, räkna minuterna och timmarna och sedan återvända mycket bekymrad. På natten väcktes han ur sin sömn af Fabian Wrede, som inträdde hastigt i hans rum och underrättade honom om den olycka, som krossade så många förhoppningar.

Kontrarevolutionens högkvarter förflyttades nu från hofvet i Paris till emigrationen med dess prinsar. Men dess hjälte och ledare vill kung Gustaf bli.

Under färden från Bondy hade de kungliga visat stor oförsiktighet och kungen undgick icke att bli igenkänd. Oberäknade dröjsmål uppstodo, de uppgjorda arrangemangen med truppdetachemangen mankerade. Slutet på visan var, att kungen blef infångad i Varennes, medan hans bror, grefven af Provence, på en annan väg uppnådde gränsen.

Den kungliga familjen upptäckes och hindras på sin flykt.

Hans återförande till Paris.

Från Varennes återkom konungen till Paris den 25 juni under uppsikt af nationalförsamlingens trenne kommissarier, Pétion, Barnave och Latour Mauboary, och omgifven af en talrik eskort af beväpnade medborgare, som skyndat till från alla kringliggande kommuner.

Konungafamiljen återföres till Paris den 25 juni 1791.

Alexandre de Beauharnais. (Teckning af J. Guérin, gravyr af Fresinger.)

Första underrättelsen om konungens flykt hade framkallat en känsla af häpnad, sedan af harm och ovilja, slutligen delvis fruktan. Men nationalförsamlingen behärskade sin sinnesrörelse och gick till sina öfverläggningar med ett högtidligt, nästan imponerande lugn. Som dess president fungerade då Alexandre de Beauharnais (Han var gift med Josephine Tascher de la Pagerie, som efter hans död blef Napoleon I:s gemål. Hans son Eugène var far till Oskar I:s gemål Josefina samt bror till Napoleon III:s mor, Hortense af Holland.) och han öppnade sammanträdet med de ryktbara orden: »Mina herrar, konungen har begifvit sig bort i natt, låtom oss öfvergå till dagordningen.» Nationalförsamlingen kallade inför sig ministrarne, förklarade sig permanent, lät sig föreläsas den diplomatiska korrespondensen, dekreterade, att dess beslut, som fattades under kungens frånvaro, ej behöfde någon sanktion, gjorde sig med ett ord suverän. Men på samma gång visade den sig vilja upprätthålla konungadömet som institution och gaf i sin adress till nationen konungens flykt utseende af att vara ett bortförande mot hans vilja.

Den tillförsikt till revolutionens verk nationalförsamlingen sålunda lade i dagen meddelade sig snart till nationen. Man visade sig modig och beslutsam, stod väpnad och redo till landets försvar. Kommer så snart underrättelsen om att konungen är hejdad och på återväg till Paris. Man andas åter ut. Smärtan att ha förlorat sin konung och glädjen öfver hans återfående bevisar, huru rotfast och omfattande rojalismen ännu är i landet.

Men Paris intar en helt annan hållning än det öfriga Frankrike. För första gången framträdde en utpräglad meningsskiljaktighet mellan hufvudstaden och landsorten. När den 21 juni kl. 10 på morgonen med tre kanonskott förkunnades hvad som händt och stormklockan började ljuda från stadshuset, blef oron och jäsningen stor och allmän. Bodarna stängdes, folket skyndade till Tuilerierna. Man undersökte nyfiket de tomma våningarna och skämtade öfver, att den tjocka konungen kunnat smyga sig ut osedd af tjänare och funktionärer. Kungens porträtt lyftes ned från sin hedersplats och hängdes på dörren. En fruktmånglerska slog sig ned i Marie Antoinettes säng för att sälja sina bär och förklarade, att nu vore det nationens tur att moja sig. Nationalgardet utvecklade öfver allt en imponerande styrka. »Den modige Santerre för sin del enrollerade tvåtusen pikar i sin förstad. Det var inte längre de aktiva medborgarne, som gjorde les honneurs, yllemössorna visade sig åter och fördunklade björnmössorna.» Man förstör kungens byster eller binder för ögonen på dem med en pappersbindel. På taflor och emblem utplånas kungliga titlar och kronor etc. Palais-Royal omdöptes till Palais d'Orléans och dess trädgård genljuder af de mest ovördsamma förslag beträffande konungen.

Blodbadet å marsfältet 17 juli 1791.

På kordelierklubben framställdes genast kraf på konungens afsättande. Dagen efter bastiljdagen samlade sig flera tusen medborgare i jakobinklubben och beslöto en petition i samma syfte till nationalförsamlingen. Denna petition redigerades af Brissot och upplästes följande dag på marsfältet från fäderneslandets altare af Danton m. fl. Då kom underrättelsen om ett dekret samma dag af nationalförsamlingen, som däri framställde konungen som helt oskyldig och nöjde sig med hans provisoriska suspension. Jakobinerna slogo då till reträtt, men de djärfva kordeliererna togo initiativ till en ny petition, hvari dessutom begärdes en ny konstituerande församling. Denna petition samlade den 17 juli på marsfältet mer än 6,000 underskrifter.

Ett samma dag på morgonen föröfvadt mord på två misstänkta personer, som funnits dolda under altaret, togs af nationalförsamlingen och Paris' mär till förevändning att däri se ett dåd af petitionärerna och republikanerna. Municipalstyrelsen lät uppläsa förutnämnda upprorslag och ställde till ett stort blodbad på den å marsfältet församlade folkmassan.

Blodbadet å marsfältet den 17 juli 1791. (Teckning af Prieur, gravyr af Berthault.)

Det var första gången blod flutit mellan den moderata och den radikala delen af revolutionens anhängare. Nu följde ett slags skräckvälde i miniatyr (»en konstitutionell terrorism», »en liten borgerlig skräcktid»). Patrioter, hvilka såsom Danton och Camille Desmoulins, voro misstänkta för republikanism, måste hålla sig dolda en tid. Men Bailly och Lafayette kostade det deras popularitet, och de nedlade inom kort sina befattningar som mär och nationalgardets befälhafvare. Ur jakobinklubben utbröto sig de mera moderata och bildade feuillantklubben.

Konungamakten förblef suspenderad under nära tre månader, och landet hade således faktiskt en republik under tiden 21 juni—14 september. Man fick därunder lära sig, att trots alla filosofernas teorier Frankrike mycket godt kunde bestå som republik. Hädanefter var republiken icke längre en chimär, det var ett styrelsesätt, namnlöst, men verkligt, som hade existerat, funktionerat.

Författningsrevisionens afslutande.

Under de veckor, som nu återstodo af nationalförsamlingens tillvaro, ägnade den sig med stor flit åt sin fortsatta revision af de konstitutiva lagutkasten. Först i september 1791 efter dryga två års arbete hade man kommit så långt, att man kunde ge författningen dess definitiva form. I spetsen för författningen sattes »déclaration des droits de l'homme et du citoyen», för hvilken förut (sid. 160 o. f.) redogjorts. Därefter kom en förut antydd inledning till konstitutionen. Denna inledning, som var som en utmaning mot själfhärskardömets och feodalismens Europa (jfr sid. 166), kan sägas bestå af två af delningar. Först en ingress af denna lydelse:

»Nationalförsamlingen, som vill grunda franska författningen på de grundsatser, den nyligen erkänt och förklarat, utplånar härmed oåterkalleligen de institutioner, som kränkt friheten och likställdheten i rättigheter.

Hädanefter existera hvarken adel eller pärsvärdighet, eller ordensutmärkelser, eller feodalväsen, eller ärftlig domaremakt eller någon af de titlar, benämningar och företrädesrättigheter, som varit en följd däraf, eller någon riddarorden, eller någon af de korporationer eller dekorationer, för hvilka fordrats bevis på adelskap eller som förutsatte bördsskillnader eller någon annan öfverlägsenhet än offentliga tjänstemäns i sin tjänsteutöfning.

Icke heller kan hädanefter någon offentlig syssla förvärfvas genom köp eller arf.

För ingen del af nationen eller individ existerar hädanefter något privilegium eller något undantag från hvad som är alla fransmäns gemensamma rätt.

Skrån eller yrkes- och fackföreningar existera icke längre.

Lagen erkänner icke längre några andliga löften eller någon annan förbindelse, som strider mot de naturliga rättigheterna eller författningen.»

Den andra delen utgör första kapitlet af författningen och har till rubrik: fundamentala bestämmelser, garanterade af författningen:

»Som naturliga och medborgerliga rättigheter garanterar författningen :

1) Att befattningar och sysslor skola stå öppna för enhvar medborgare utan annan åtskillnad än den, som är grundad på dygder och begåfning;

2) Att alla skatter skola fördelas mellan medborgarne i förhållande till deras skatteförmåga;

3) Att samma brott skola erhålla samma straff utan åtskillnad till person.

Författningen garanterar likaledes som naturliga och medborgerliga rättigheter:

Friheten för hvarje människa att gå, stanna och afresa. utan att kunna därifrån förhindras eller hållas fängslad under andra former än de af författningen bestämda;

Friheten för hvarje människa att tala, skrifva, trycka och offentliggöra sina tankar, utan att skrifterna kunna underkastas någon föregående censur eller granskning, och att utöfva den religiösa kult hon tillhör;

Friheten för medborgarne att församla sig fredligt och utan vapen, om de uppfylla ordningslagarna;

Friheten att till konstituerade myndigheter ingifva personligen undertecknade petitioner.

Den lagstiftande makten kan icke utfärda några lagar, som utgöra angrepp mot och ett hinder för utöfvandet af de naturliga och medborgerliga rättigheter, som äro angifna i detta kapitel och som garanteras af nationen, men då friheten blott består i att kunna göra allt hvad som hvarken skadar andras rätt eller den allmänna säkerheten, kan lagen fastställa straff mot handlingar, som, genom att angripa den allmänna säkerheten eller andras rätt, skulle vara skadliga för samhället.

Författningen garanterar äganderättens okränkbarhet eller ett rättvist och föregående skadestånd för den egendom, hvars uppoffrande påfordras af allmänt nödtvång, lagligen konstateradt.

De egendomar, som äro anvisade till utgifter för kulten och alla tjänster till allmänt gagn, tillhöra nationen och stå i alla tider till dess förfogande.

Författningen garanterar de afyttringar, som gjorts eller göras i enlighet med de af lagen fastställda formerna.

Medborgarne äga rätt att utse sin religions funktionärer.

Det skall upprättas och organiseras en allmän anstalt för offentligt bistånd, för uppfostran af öfvergifna barn, för understöd åt fattiga sjukliga och förskaffande af arbete åt de fattiga arbetsföra, som själfva icke kunnat förskaffa sig arbete.

Det skall upprättas och organiseras en offentlig undervisning, som är gemensam för alla medborgare och kostnadsfri i de delar af undervisningen, som äro oundgängligen nödvändiga för alla människor, och skola dessa anstalter fördelas gradvis och i ett förhållande, som står i samband med rikets indelning.

Nationalfester skola anordnas för bevarandet af minnet af franska revolutionen och upprätthållande af medborgarnes inbördes broderskap samt för att hålla dem fästade vid författningen, fosterlandet och lagarna.

Det skall åstadkommas en sammanfattning af civillagar, gemensamma för hela riket.

Härefter komma de egentliga författningsparagraferna.

Om än i hufvudsak fasthållande vid de en gång fattade besluten, hade denna revision dock gått i en ganska tydligt framträdande konservativ riktning. Inom nationalförsamlingen hade en påbörjande reaktion på senare tiden gjort sig gällande. I de besittande klassernas intresse gjorde sig dessa konservativa tendenser i synnerhet gällande vid affattande af bestämmelserna rörande valbarhet till elektorer. Man strök visserligen bort silfvermarken som censusvillkor för att kunna bli vald till deputerad (jämför sid. 211). Den var en tämligen klen garanti för konservatismen och hade visat sig besvärlig för de borgerliga. Men i stället ville man högst väsentligt — från tio arbetsdagars värde till fyrtio dagars (se sid. 211) — höja censusvillkoren för elektorer. Fullt så långt vågade man dock slutligen icke drifva pretentionerna. Men genom de nya bestämmelserna erhöll en ganska fåtalig klass, hufvudsakligen bestående af fastighetsägare, ett uteslutande privilegium att välja ämbetsmän och deputerade, och lades nationens öde i händerna på detta privilegierade fåtal.

Detta beslut kom visserligen icke till tillämpning; valen till den nya lagstiftande församlingen voro redan påbörjade, och beslutet skulle träda i kraft först två år senare. Men när den tiden kom, hade hela »bourgeois-systemet» fått stryka på foten. Det var emellertid karakteristiskt för andan, som mer och mer utvecklat sig inom nationalförsamlingen, och en betydelsefull episod i den inbördes klasskampen. Demokratins anspråk besvarades af bourgeoisin genom att ur det politiska samhället utestänga ett ännu större antal medborgare och genom att ytterligare befästa sina egna privilegier.

För att söka ytterligare betrygga detta antidemokratiska elektorssystem, förvisade nationalförsamlingen en blifvande revision till en så aflägsen tidpunkt i framtiden som möjligt.

En författningsrevision skulle få äga rum, först sedan tre på hvarandra följande legislaturer — hvar och en omfattande en period af två år — hade framställt en lika lydande önskan om förändring af en eller flera författningsparagrafer. Revisionen skulle då företagas af den fjärde legislaturen, som i den tidens politiska språk fick beteckningen nationalkonvent, för sådant ändamål förstärkt med 249 medlemmar. Men i alla händelser fingo icke de två första legislaturerna, 1791-93, 1793-95, framställa någon önskan om författningsrevision. Alltså skulle en första revision kunna företagas allra först af den sjätte legislaturen, d. v. s. allra tidigast i slutet af år 1801.

Af nationalförsamlingens diskussion framgick, att det icke var endast skrämseln för demokratin, utan ock fruktan för republik som i denna sin sistnämnda »garanti» sökte ett effektivt skydd.

Arbetarelagstiftning.

Den här ofvan omnämnda konservativa läggning i allmänhet gaf sig icke minst uttryck i den arbetarlagstiftning, man har från den tiden, eller den s. k. lag Chapelier af den 14 juni 1791. På våren samma år hade pågått en lönerörelse inom byggnadsfacket. Tidsförhållandena voro så gynsamma för arbetarne, att arbetsgifvarne togo sin tillflykt till nationalförsamlingen för att krossa arbetarnes sammanslutningar, och nationalförsamlingen var dem behjälplig. Under skenet af en formell symmetri och åberopande sig på författningen, bland hvars grundvalar var tillintetgörandet af alla slags korporationer af samma stånd och yrke, förbjöd lagen alla som helst sammanslutningar, gemensamma beslut och öfverläggningar etc. om påstådda gemensamma intressen. Om medborgare inom några yrken, professioner och fack inginge öfverenskommelse om att endast till bestämdt pris hjälpa till med arbete, skulle sådana öfverläggningar och öfverenskommelser förklaras inkonstitutionella och förgripliga mot friheten och människorättigheternas förklaring. Anstiftarne och ledarne voro förfallna till 500 livres böter och ett års förlust af sina rättigheter som aktiva medborgare. Alla administrativa och municipala korporationer förbjödos strängeligen att använda sig af sådana arbetare. Innehölle öfverläggningar och öfverenskommelser, anslag, cirkulär etc. några hotelser mot »strejkbrytare», mot »arbetsvilliga» från andra orter och mot lägre betalning, blefve straffet 1,000 livres böter och tre månaders fängelse. Alla sammanskockningar mot fritt utöfvande af industri och arbete betraktades som upproriska, skulle skingras med våld och orostiftare och ledare ådrogo sig lagens strängaste straff.

Vid tanken på denna lag mot fackföreningar, strejkrätt etc. borde det vattnas i munnen på åtskilliga äfven i våra dagar. Betecknande nog väckte en sådan lag endast mycket ringa diskussion och intet motstånd; till och med Robespierre teg. Icke heller i den revolutionära pressen. Marat, som under hela året förgäfves sökt göra Paris' arbetare åtminstone något politiskt och socialt klassmedvetna, fäste sig endast vid lagens politiska betydelse, icke vid dess ekonomiska. För honom var lagen icke ett klassvapen smidt af den revolutionära bourgeoisin mot proletariatet, utan ett vapen smidt af det gamla systemets vänner mot nationens nyvunna friheter, ett hugg af rojalismen och »moderantismen» riktadt mot nationen. Arbetarne själfva underkastade sig ock fogligt lagen både nu och under hela revolutionen.

Lagen och dess efterföljare, Napoleons lagbok, har sedan legat tungt tryckande öfver Frankrikes arbetarklass några och sjuttio år. Den fick så ofta tjänstgöra i klassrättskipningens syften, att den blef för de franska arbetarne en symbol på den skarpaste klassanda, den trångaste borgerliga egoism. Den visade sig vara »en af revolutionens allra solidaste inrättningar. Den öfverlefde kejsardömet och restaurationen, borgarkungadömet och den borgerliga republiken 1848 och föll först 1864 — långt fram i andra kejsardömet. Ja, först den tredje republiken erkände 1884 fackföreningarna, och först då socialdemokraten Millerand 1899 blef minister, började staten positivt gynna dessa. Den franska arbetarklassens historia under nittonde århundradet blir till stor del en kamp mot denna lag, som förbjöd den att organisera sig» (Branting, Socialdemokratins århundrade).

När nationalförsamlingen som sagdt afslutat sin författningsrevision, gällde det att göra ett slut på det republikanska interimstillståndet, som faktiskt existerade, att sätta kungen åter tillbaka på hans tron och erhålla hans godkännande af författningen. Då flera deputerade uttryckte sin förhoppning att konungen verkligen skulle vara hågad godkänna den, utropade Robespierre sarkastiskt, att det skulle verkligen vara högst besynnerligt, om icke kungen väl upptoge en författning, hvari så många omarbetningar vidtagits för att behaga honom. »Det är väl det minsta, att man tillförsäkrar oss besittningen af de kvarlefvor, vi ha kvar af våra första beslut. Om man ännu kan anfalla vår författning, sedan den blifvit beslutad två gånger, hvad återstår oss annat än att antingen återtaga våra bojor eller våra vapen.» Nationalförsamlingen blef indignerad och uppfattade yttrandet som en ny vädjan till folket på marsfältet.

Den 3 september öfverlämnades författningen medelst en deputation till konungen, hvilken erhållit meddelande om att det stode honom fritt att bege sig till hvilken stad som helst i Frankrike för författningens underskrifvande. Han svarade, att han föredroge att stanna i Paris.

Emigranternas stämplingar.

I slutet på augusti hade österrikiska kejsaren och preussiska konungen i Pillnitz ingått en hemlig konvention och utfärdat en ryktbar förklaring, som å de två monarkernas och alla öfriga europeiska monarkers vägnar var en verklig utmaning mot revolutionen och blef den första stenen i den blifvande kontrarevolutionära koalitionen, samma koalitions första officiella dokument och en första begynnelse till det blifvande långa europeiska kriget. Vi återkomma till densamma längre fram. Likaså till Gustaf III:s ungefär samtidiga eller efterföljande kontrarevolutionära hugskott, projekt och åtgöranden.

Med en oerhörd skräflande oförsynthet och tanklöshet skyndade kungens bröder, grefvarne af Provence och Artois, att till honom aflåta ett öppet bref af den art, att det skulle kunnat mot konungen resa hela Frankrike. I brefvet hette det bl. a.:

»Då den församling, som har er att tacka för sin tillvaro, har till ovärdigheten att hålla er fången i er egen hufvudstad lagt den svekfullheten att vilja, att ni skall med egna händer förnedra eder tron, skynda vi oss att underrätta eders majestät därom, att de makter, hvilkas hjälp vi påkallat för eder, äro beslutna att för sådant ändamål använda alla sina krafter .... Ni har, Sire, i er olycka den trösten att se alla makter samverka för att bringa den att upphöra och er fasthet skall i det kritiska ögonblick, hvari ni nu befinner er, äga hela Europas stöd .... De förbundna makternas mål är endast att stödja den sunda delen af nationen mot den yrande och att inom riket släcka den fanatismens vulkan, hvars fortsatta utbrott hota alla riken .... Hela Paris må veta, att om fanatiska eller köpta förbrytare våga hota edert eller drottningen lif, skola mäktiga härar jaga framför sig de svaga milistrupperna och störta sig öfver den stad, som dragit öfver sig världens hämnd .... Men vi böra meddela eder, att om motiv, som det är oss omöjligt att se, skulle tvinga er hand att gifva en underskrift, som ert hjärta afvisar, protestera vi på edra vägnar, i edert folks, i religionens namn, i öfverensstämmelse med konungadömets grundsatser och på alla ståndens vägnar. Vi lyda, Sire, eder verkliga vilja, när vi motsätta oss aftvungna beslut, och vi äro förvissade om ert bifall, då vi följa ärans lagar.»

Man kunde icke mera våghalsigt leka med konungens lif, som dessa rasande hotelser skulle kunnat sätta i fara. Mot konungen var brefvet förolämpande och det kastade en offentlig misstanke af svek öfver hans accepterande, fastän kungen kunde ha gagn däraf endast under förutsättning, att det syntes uppriktigt, äfven om det i själfva verket icke så var. Efter Varennes hade redan Bouillé i formlig yrsel skrifvit till nationalförsamlingen ett bref, hvari han kallade fransmännen för banditer och människoätare och hotade dem med en förintelse medelst utländska vapen. Hvad skulle Paris säga om detta nya hot, framslungadt af konungens egna bröder? Kungen blef förskräckt och försökte afvända slaget genom att rikta ett öppet bref till Breteuil med uppdrag att meddela kejsaren i Wien och öfriga krönta hufvuden om hans verkliga belägenhet och afsikter:

Hans bröder hade missuppfattat ställningen, trott honom fången och ansett sig böra upprätta ett regentskap, som om tronen vore ledig eller dess innehafvare minderårig. Med frånseende af några oväder vore han i åtnjutande af nödig frihet som furste, vore den ende, det tillkomme att befalla i hans rike. Breteuil skulle därför be monarkerna icke erkänna något sådant regentskap. Dess handlingar skulle endast leda till att uppreta folket och drifva det till det längst gående våld mot konungen.

Hade då konungen ändtligen beslutit sig för att utan någon baktanke på motstånd och förräderi acceptera den författning, som han nu stode i begrepp att edfästa? Åh nej, tvärtom. Han fortsatte alltjämt sina hemliga negocieringar och sitt dubbelspel; han fruktade visserligen emigranternas och prinsarnes oförsiktighet, men påkallade alltjämt utländsk hjälp.

Konungen aflägger ed på författningen.

Den 13 september förklarade kungen sig beredd att skrifva under, och dagen därpå infann han sig i nationalförsamlingen för att aflägga eden på författningen. Han hyllades med mer eller mindre starka lefverop och följdes sedan till Tuilerierna af nationalförsamlingen in corpore, under glädjeyttringar på gatorna, militärmusik och salut.

Ludvig XVI godkänner den 14 sept. 1791 högtidligt i nationalförsamlingen den nya författningen. (Allegorisk teckning af Le Jeune, gravyr af F. David.)

Nationalförsamlingens föredöme efterföljdes ute i landet, och det var, som om rojalismen frodades på nytt, icke endast i landsorten utan äfven i Paris, där offentliga fester ägde rum för att högtidlighålla författningens fullbordande. Municipalstyrelsen lät den 18 på marsfältet högtidligt uppläsa författningen från fosterlandets altare, som ännu var rödt af demokraternas blod. På kvällen var Paris illumineradt, och konungen och den kungliga familjen promenerade i Champs Elysées och hälsades entusiastiskt. Hela Paris tycktes ha åter blifvit rojalistiskt som på det gamla systemets tider och endast några få protester blefvo synbara. En skoflickare t. ex. hade i sitt fönster ett ljus bakom ett oljadt papper, hvarpå lästes: »Lefve konungen, om han är uppriktig.» Teatrarna gåfvo festföreställningar med rojalistiska program, och konungaparet hyllades vid sina besök på det mest servila sätt. När vid en sådan teaterföreställning några ungdomar ropade: »Lefve nationen», fingo de till svar: »Kör ut de fördömda jakobinerna.» Folkfester och folknöjen anordnades, illuminationerna upprepades, en luftballong med en man i gondolen uppsläpptes etc.

Samma dag den 30 sept., då nationalförsamlingen åtskildes, lät konungen anslå en proklamation, hvari han förklarade: Revolutionens mål är uppnådt, må nu nationen återtaga sin lyckliga karaktär. Han begaf sig samma dag till nationalförsamlingen och betygade där sina mest lojala afsikter att göra allt hvad i hans förmåga stode för författningens upprätthållande och respekterande utom och inom landet. Dessa bedyranden mottogos med stor hänförelse.

Allt syntes således åter vara idel fred och glädje. Men det var endast skenbart och öfvergående.

När nationalförsamlingen nu åtskildes, kunde den med godt samvete ge sig det vitsordet, att den haft ett stort och ansträngande arbete att utföra och att arbetet icke varit förgäfves. Stånden voro utplånade och nästa sammanträdande representation skulle bestå endast af nationens representanter. Feodalväldet hade mottagit dödssåret. Det kungliga godtycket var förintadt och lagen, som var nationens verk och uttrycket för dess vilja, kunde undergå förändringar enligt denna vilja och afpassas efter de lefvande samhällenas ständigt nya behof. De första ansatserna till en social konflikt mellan de borgerliga och proletariatet visade sig visserligen redan, den politiska konflikten mellan den borgerliga fåväldet och demokratin var redan skarp, men mellan de borgerliga och proletärerna vaknade dock enigheten åter på nytt på de stora kritiska dagarna, då revolutionen och nationen syntes hotade.

Den konstituerande nationalförsamlingen kunde vara stolt öfver sitt verk och förtroendefullt motse eftervärldens dom. Den kände sig i synnerhet stolt öfver att ha kunnat utföra denna väldiga revolution under ett jämförelsevis så stort lugn, att arbetet icke ens blifvit stördt af det stora dramat, konungens flykt. Ett lugn som varit så djupt, att landets ekonomiska utveckling hade kunnat utveckla sig i en dittills okänd grad.

Hela nationen genomdallrades af en nästan helig rörelse, då Thouret i konstitutionsutskottets namn afslutade uppläsningen af författningen med dessa värdiga af nationalförsamlingen med hänförelse hälsade ord: »Den konstituerande nationalförsamlingen anförtror nu skyddet af författningen åt lagstiftande kårens, konungens och domarnes trohet, åt familjefädernas vaksamhet, åt makarna och mödrarna, åt de unga medborgarnes tillgifvenhet, åt alla fransmäns mod.»

Nationalförsamlingen kan åtskiljas; den heliga frihetskänslan bor i nationens hjärta. (Jaurès.)

Frankrikes författning, af visheten uppbyggd på de mänskliga rättigheternas och de medborgerliga plikternas orubbliga grundvalar. (Allegori af Prud'hon och gravyr af Copia.)