Inledning.

Ludvig XV och hans älskarinnor. Strömningar, som förberedde och möjliggjorde revolutionen.Montesquieu. — Voltaire. — Encyklopedisterna. — Rousseau. — Ludvig XVI och Marie Antoinette. — Halsbandsprocessen. — Ministrarne Turgot, Necker, Calonne. — Riksständernas sammankallande.

Få äro de tidsskiften uti historien, hvilka så till den grad som den stora franska revolutionens varit och ännu äro utsatta för de mest skiljaktiga omdömen. De opartiske domare, denna franska revolution funnit, äro mycket få, och dessa få ha ej hittills lyckats öfverrösta de partiske anhängarne och beundrarne å ena sidan, de lika partiske motståndarne och belackarne å den andra sidan. Vår samtids strider äro, som man med rätta betonat, i mångt och mycket en fortsättning i rätt nedstigande led af revolutionens och trycka lätt sin prägel på omdömet om händelser, som timade för hundratjugu år sedan eller så, och hufvudpersonerna i dessa händelser äro ännu förutfattade meningars antingen slaktoffer eller idoler.

Ty det är som skalden (»Sekeldagen» af Edvard Fredin) sjöng vid den minnesfest, som för tjuguett år sedan ägde rum här i Stockholm, på hundraårsdagen, om denna revolution:

hvars namn af några jublande bekännes,
för att af andra åter vräkas ned i dyn —
för somliga ljusbringerskan ur skyn,
som öfver dunkla gungflyn leder folken;
för andra mörkrets makt med lönmordsdolken,
som hotar allt hvad ädelt är och stort,
den makt, som störtar altaret och tronen och hädiskt stormar själfva himlens port...
Och hennes namn, det är Revolutionen.

Och skalden fortsätter:

Osynlig är hon, tager ej gestalt
af en förnuftets strålande gudinna,
i allt hon lefver dock och öfverallt,
där frihetskraf i varma hjärtan brinna.
Från envåldshärskarn rycker hon hans makt,
drog fram igenom Trianons boskéer
och skrämde bort herdinnor och abbéer,
som svängt sig nyss i menuettens takt.
Ur dvalan väckte hon de unga släkten
och gaf dem lösen: seger eller död;
och härligt flammande i solskensglöd,
den randades, den stolta morgonväkten,
som lyste på Bastiljens rifna häkten.
Mot slottets prakt hon vägde kojans nöd
och mänskovärdet sammaleds mot börden.
Åt bonden skänkte hon den mogna skörden,
som herremannen fordom trampat ned.
Hon löste trälen ur lifegenskapen,
där under fogdens piska förr han kved,
och när hon folket kallade till vapen,
till ett gemensamt fosterlands försvar,
då lystrade till maningen en hvar
och grep med fröjd musköten eller piken,
att under Bernadotte, Hoche och Marceau
mot fiendens härar fram med stormsteg gå
och offra gladt sitt lif för republiken. — —

Men vare sig man hänfördt instämmer i dennes eller andra skalders jublande hymner till revolutionens pris eller sörjer öfver hvad som då föll eller med harm och fasa tänker på det myckna oskyldiga blod, som klibbar vid revolutionens namn, och »den ädla tålsamhet och högsinta mod, den offrade åt Moloksguillotinen» — likgiltig och ointresserad kan ingen stå inför densamma. Och huru divergerande än uppfattningarna må ha varit och väl alltid skola vara, i ett ha de dock alla varit och måste förbli sammanstämmande: i erkännande af den franska revolutionens djupt ingripande och allt omskapande betydelse. För enhvar, som verkligt vill förstå den tid, hvari han nu lefver, står det ock som en tvingande nödvändighet att noggrant studera den stora franska revolutionen och de politiska och sociala idéer, som under och med densamma bröto sig igenom och än i dag, om ock under andra former, göra sig gällande.

Men för att klarare fatta denna stora revolution både i godt och ondt, dess nödvändighet och dess välgärningar, lika väl som dess öfverdrifter, missgrepp och missgärningar, äfvensom de personligheter, som kortare eller varaktigare satte sin prägel på dess utveckling, måste man äfven något söka se dem mot bakgrunden af det Frankrike, som varit och som revolutionen så resolut körde på porten eller måste göra rent hus efter.

Stort och lysande som intet annat tidsskede uti Frankrikes historia hade Ludvid XIV:s regering länge varit. Men denna glans hade måst köpas ruinerande dyrt. Det prunkande hoflifvet och de myckna krigen tärde på det genom handel och blomstrande näringar rikt vordna landet. Kungens vilja var allas lag. »Staten, det är jag», var, om än måhända icke utsagdt, så dock hans verkliga lösen. För den viljans hugskott måste lagskipningens och medborgarrättens institutioner falla till föga, och när han på äldre dagar efter sina mera världsligt sinnade älskarinnor hamnade hos en bigott mätress, änkan Scarron, senare markisinna Maintenon och hans morganatiska gemål, måste för hans despotisms och fromleris nycker flera hundratusenden upplysta, idoga, konstskickliga fransmän försmäkta i fängelse eller vandra i landsflykt. Till synnerlig stor, nästan obotlig skada för Frankrikes näringslif, men till stort gagn för utvecklingen i de länder, där de funno en fristad. Frankrikes hjälpkällor, som synts outtömliga, började sina. De stora statsmän och fältherrar, som förskaffat landet och Ludvig XlV:s regering en så stor gloire och makt, gingo bort och fingo inga jämnbördiga ersättare, och de fordom så oemotståndliga franska vapnen ledo under senare delen af hans regering talrika kännbara motgångar. »Kung Sol» fick öfverlefva sin monarkis glansdagar. När han, efter att i femtiofyra år själf ha fört regeringen, gick till sina fäder, efterlämnade han visserligen mångahanda ännu bestående byggnadsminnesmärken o. d., men ock ett folk, som jublade öfver hans död och med sina skymford förföljde hans liktåg, samt ett land icke längre i blomstring, utan med förstörda finanser och nedtyngdt af en ohejdadt växande statsskuld.

Ludvig XV och hans älskarinnor.

Efterträdaren blef hans sonsonsson den femårige Ludvig XV. Han hade icke blott erhållit en mycket from uppfostran, utan var visst icke heller utan bildning och intelligens. Men de minnen, som historien förnämligast knyter vid han namn, vittna icke om lycka och välgång för landet, utan tvärtom om djupare försumpning och samhällsupplösning. Talrika nederlag och stora förluster af land samt förnedrande freder och traktater nedsatte rikets politiska maktställning, allt slags ekonomiskt vanstyre och ett allt dyrare, slösaktigare hof gjorde statens affärer allt genomuslare. Fullföljande de gamla frivola franska kunga- och regenttraditionerna, dref han ock mätressväsendet till sin spets. Med äkta landsfaderlig kärlek och omvårdnad försummade han icke vid valet af mätresser att ihågkomma alla samhällsklasser. Dittills hade den allmänt åtrådda, afundade platsen som kungens älskarinna varit förbehållen uteslutande de förnäma adelsdamerna. Det var ett ståndsprivilegium, som han till en början samvetsgrant respekterade genom valet af de tre systrarna de Mailly, Vintimille och Châteauroux i tur och ordning. Sedan demokratiserades denna viktiga institution. Han lät nämligen bourgeoisin, den rika finansvärlden i madame de Pompadours person eröfra densamma. En lång tid styrde hon kung och land med nästan oinskränkt makt, af- och tillsatte ministrar och generaler, utöfvade mycket stort inflytande på Frankrikes utrikespolitik och fick af kungen pengar till allt hvad hon pekade på: slott, juveler, toaletter och konstverk. Förutom på sin skönhet grundade hon sin makt öfver kungen först och främst på sin ovanliga förmåga att kunna förströ honom. Det var ingenting han var i större behof af. »Människan i Ludvig XV är», säga bröderna Goncourt, »en afgrund af ledsamhet. Tråkigheten är den demon, den bödel, som behärskar hans sorgliga tillvaro, hans långa och tunga timmar, hans loja och mörka sinne, hans förtorkade, egoistiska hjärta. Allt hos honom, till och med hans lidelse, uppstår af ledsamhet och går under af ledsamhet.»

När hon själf började bli äldre och litet skröplig, lade hon sig snällt och omtänksamt vinn om att tillgodose kungens behof af erotiska distraktioner genom upprättande i kvarteret Hjortparken (Parc-aux-cerfs) i Versailles af ett helt litet harem, där hon noga sörjde för en liflig omsättning, men ock för att ingen skulle kunna bli farlig för henne och uttränga henne ur konungens ynnest. Hon bevarade också sin makt öfver konungen ända till sin död.

Fyra år senare var kungen efter hvarjehanda flyktiga förströelser mogen för en permanent favorit ur proletariatets leder. Då fängslade Jeanne Bécus skönhet, ungdom och pikanta liflighet det femtioåttaåriga majestätet. Hon var dotter af en bondpiga och en munk, hade en tid som ung tös gått omkring och sålt på gatorna, sedan haft plats hos en modist och slutligen i ett spelhus gjort bekantskap med en mycket äfventyrlig adlig lyckoriddare Jean du Barry. De lefde tillsammans några månader, hvarefter han, som hade relationer till hans majestäts kammartjänare och erotiske hofleverantör, lyckades förmedla hennes bekantskap med konungen. För att pynta upp henne och göra henne fullt »hof-fähig» och värdig den stora utmärkelsen, gifte han bort henne med sin broder Guillaume, och tillhör hon sedan historien under namn af grefvinnan du Barry.

Du Barry.

Äfven denna f. d. gatslinka blef med all vederbörlig ceremoni presenterad vid hofvet, fick sin våning med nära och bekväma förbindelser med konungens i Versailles, och hon spelade som förut madame Pompadour nästan en drottnings roll i hoflifvet, men hon behöll i hela sin tid mycket kvar af proletariatets vanor och språk och åskådningar. Själfmant lade hon sig aldrig i politik och statsangelägenheter, äfven om hon lät sig brukas i intrigerna for att störta ledaren af Frankrikes utrikespolitik hertigen af Choiseul. Hon var på det hela en rätt beskedlig och välvillig flicka och visade hvarken hämndlust eller agg. »Hon icke ens förödmjukade dem, hon skulle kunnat fördärfva.» Hon underhandlar med pamflettförfattarne, och straffar sina fiender endast med små elakheter, använder icke »lettres de cachet» för att få folk att hålla mun och skickar icke epigramförfattarne på Bastiljen. Hon är lika storartadt, lika vanvettigt frikostig som en kurtisan, som icke är snål. Hennes lif är intet annat än den bäst underhållna mätressens lif i konungariket, säga Goncourterna. Det är den galanta kvinnans vanvettiga dröm, dåraktiga utgifter, extravaganta lyx; det är millioner kastade ut på modenycker, millioner bortkastade på sällsynta juveler, spetsar, siden, sammet; millioner på det mest kolossalt dyra; ett penningflöde ur den kungliga skattkammaren ut öfver skräddare, modister, sömmerskor, brodöser, spets- och bandhandlare, stofferare. Hvar morgon har denna kvinna, som föga bryr sig om hedersbevisningar och värdigheter, verkligen sin »petit lever», då hon, favoriten, halfnaken i sin säng ger audiens åt framstående manliga och kvinnliga handtverkare, som medföra det vackraste fantasibjäfs och det dåtida handarbetets mest fulländade alster, och hon låter ingen dag gå utan att köpa något, utan att beställa något. Beställningar, leveranser, räkningar, det är hela hennes lif.

För så extravaganta utgifter, för allt detta guld, som dagligen rann ur favoritens båda öppna händer, hade hon till bankir, alltid redo att betala ut, franske finansministern abbé Terray och en kassa utan botten i statens skattkammare, i statens kassakistor. All den förres politik, vetenskap och arbete, för att hålla sig kvar på sin plats består däri att aldrig låta madame du Barry sakna pengar. Det har kalkylerats, att hon kostade franska staten kontant och i naturaförmåner inalles 12,481,803 livres. En livre motsvarar något mera än en franc, men hade på denna tid åtminstone dubbla penningvärdet.

Hon, som själf ägde hvarken en tanke eller en fiende, kom dock, utan att åsyfta det, utan att begripa det, att besegla, att sätta sin prägel på alla stora historiska händelser i sin tid. Liksom Zola begagnar kokotten Nana för att symbolisera det Napoleonska kejsardömets upplösning, skulle man godt kunna begagna den kungliga kurtisanen Jeanne Bécu, alias madame du Barry, för att symbolisera det dåtida Frankrikes upplösning. Men medan hos Zola, det är kokotten, som dör i kopporna, var det i verkligheten kung Ludvig XV, som gjorde det; kurtisanen hamnade slutligen på schavotten.

Det hade varit en tid, då kungen icke blott kallats, utan ock varit »den högt älskade». Hvarken till prästerskapet eller adeln satte folket sin tillit, men på kungen trodde det ännu; på honom koncentrerade det sitt behof af kärlek. När man i Paris fick höra, att Ludvig XV, som afrest till armén, sjuknat i Metz, var det natt. »Man störtar upp, rusar ut i förvirring, kyrkorna öppnas midt i natten. Man samlades i gathörnen, och obekanta tilltalade och utfrågade hvarandra. I flera kyrkor måste prästen, som bad för konungens hälsa, för tårar afbryta sången och folket svarade med sina snyftningar och skrik . . . Kuriren, som medförde underrättelsen om hans tillfrisknande, nästan kväfdes i alla de glada omfamningarna, man kysste hans häst, man förde honom i triumf. Alla gator genljödo af glädjerop: ’Konungen är frisk’!»

Men åren gingo, och hos samma folk blir samme konung, samme »Högt älskade» ett föremål för ovilja och af sky. Själfva vördnaden för kungligheten undergräfves ohjälpligt genom denna konungens förbindelse med du Barry. Det var något, som Ludvig XV icke lade på sinnet, som hon icke fattade, men som monarkin fick umgälla. Allt i konungens närhet förnedras och störtar osynligt vid beröringen med Du Barry. Respekten i Versailles går förlorad, nyfikenheten i Paris blir allt djärfvare. Öfver allt gör Du Barry på denna ännu upprätta och nästan oskadda kunglighet samma skada som en kurtisan, som kan sitt yrke och följer sina instinkter; hon är ett förtjusande förstörelseverktyg. I hennes naturliga filosofi, i hennes skratt, som inte har försyn för något, i hennes fräcka kamratskap, i hennes ystra, oförsynta, naiva, förtjusande tjufpojksupptåg, i hennes otålighet mot hvarje hierarki, i hennes neddragning af all storhet, i hennes aggressiva förakt för hofvets män och kvinnor, i allt det ligger en ödesdiger hämnd. Det är som när ett elakt barn slår sönder sina leksaker. Ofrivilligt och i följd af sin natur gör hon missaktadt hvad som kommer henne nära. Alltjämt utför hon sin roll och sin uppgift att håna, att göra mindre, att draga ned till gatan och sin nivå den franska monarkins institutioner, traditioner och karaktär. De skrankor, den dyrkan, den prestige och den högtidlighet, som ligga i föreställningen om konungen, hans vilja och till och med hans kärlek, med ett ord allt som höjer konungen öfver mänskligheten, till och med då han närmar sig den, faller för dårskaperna och nyckerna hos denna den sista af de kungliga favoriterna. Låt det hålla på några år, och kronan skall, säger en engelsman, ej vara annat än två älskandes nattmössa.

Till sist göra Goncourterna sig den frågan, om icke denna folkets dotter, som i Versailles förde in saluhallarnas språk, var förutbestämd att i franska konungarnes palats tjänstgöra som revolutionens portvakterska, som kom med uppsägningen till oktoberflyttningen.

En dag under ett af de många nödåren jagade Ludvig XV, berättar Michelet, som han brukade i Sénartskogen. Han stötte då på en bonde, som bar en likkista, och frågade honom: Hvart skall du gå med det där? — Dit och dit. — Är det för en karl eller kvinna? — En karl. — Hvad har han dött af? — Af svält.

Denne döde man, det är det gamla Frankrike; denna likkista är den gamla monarkins dödsbår.

Och dock synes ännu i midten af det adertonde århundradet revolutionen vara långt aflägsen och omöjlig.

Strömningar, som förberedde och möjliggjorde revolutionen.

Tvenne stora strömningar föreberedde och utförde revolutionen. Den ena, idéernas, den som bragte med sig nya tankar om statens politiska omdaning, kom från de borgerliga klasserna. Den andra kom från folkmassorna på landet och i staden samt afsåg omedelbara och påtagliga förbättringar i deras ekonomiska förhållanden. Och när dessa båda strömningar möttes för ett gemensamt mål och till gemensamt stöd, då blef revolutionen.

Den förra strömningen kom tidigare. I detta fall som oftast eljest var det naturvetenskaperna och en på naturvetenskaplig metod grundad filosofisk, historisk och annan vetenskaplig forskning, som förnämligast blefvo de andliga frigörarne. Och man kan gå ganska långt tillbaka i tiden, då undergräfvandet af de dåvarande bestående samhällenas grundvalar hade tagit sin början från filosofernas och vetenskapsmännens sida, äfven om man icke kan fixera själfva idéernas genombrott förrän till tiden omkring 1750. Men af Montesquieu och Voltaire hade redan 1721, resp. 1726 genom offentliggörande af resp. »Lettres persanes» och »Lettres philosophiques» förts fram de första murbräckorna mot fördomarnas, den andliga och politiska auktoritetstrons fasta borg i Frankrike.

Ljuset hade ursprungligen kommit från England. Där hade nämligen på grundvalen af det föregående århundradets stora vetenskapliga och filosofiska framsteg genom sådana som Galilei, Kepler, Newton, Harvey, Spinoza och Locke m. fl. byggts upp en ny filosofisk uppfattning af världen och mänskliga förhållanden. Men först då de nya tankarna nu under det adertonde århundradet omplanterades i fransk jord, fingo de sin fulla betydelse för mänsklighetens utveckling. I Frankrike drogos konsekvenserna fullt ut och på alla områden, där fingo forskarnes tankar den lätt tillgängliga form, som var villkoret för att de skulle kunna omdana människornas tänkesätt och först där väcktes kraf på deras öfverförande från tankens värld till verklighetens. Från Frankrike gick den nya lifsåskådningen sedan sin segrande gång vida ut öfver Europa.

Montesquieu.

I »Lettres persanes» inriktade Montesquieu satirens och skämtets kritik på de franska förhållandena. I hans hufvudarbete, det efter tre års utländska resor och tjugu års flitiga studier 1748 utgifna »L'Esprit des lois» (Lagarnas anda) företar han en djupgående undersökning af samhällslifvets lagar, af statsförfattningarnas och lagarnas ändamål och natur, af lagstiftningens sammanhang med befolkningens karaktär och landets beskaffenhet, lagarnas inflytande på befolkningens tänkesätt, samt af religion och näringslif m. m. Han gaf sin samtid alltså ock ett slags sociologi, som var som sig borde byggd på iakttagelse och erfarenhet, icke på religiösa dogmer och abstrakta spekulationer.

Montesquieu.

Samhällets utveckling bestämmes icke af underverk eller blind slump, utan är bunden af lagar, man har att utforska. Den allmängiltiga lagen är det mänskliga förnuftet, som styr alla jordens folk, och hvarje nations politiska och civila lagar äro intet annat än detta mänskliga förnuft tillämpadt på de särskilda fallen. Hvarje folk skall ha sina särskilda lagar afpassade efter dess egna förhållanden, och intet statssystem är det alltid och öfverallt allena gällande idealet. Människorna påverkas af naturen, klimatet o. s. v. och statsformerna måste lämpa sig därefter.

För att friheten skall kunna trifvas, måste det finnas flera statsmakter, som kunna kontrollera hvarandra och hindra hvarandras öfvergrepp. Maktens delning är frihetens förutsättning. Det bör som i England finnas tre myndigheter i staten: den lagstiftande, den utöfvande och den dömande, och bäst är, när de alla tre äro skilda från hvarandra. Genom denna teori banade han väg för den konstitutionella statsrätten, och har samma teori därpå utöfvat ett stort inflytande.

Hvad beträffar religionens nytta eller skada för samhället, så anser han den som ett nyttigt uppfostringsmedel, när den brukas med måtta, och behandlar kristendomen och muhamedanismen som likställda. Han finner de olika religionerna passande för olika statsformer och klimat etc. men finnas flera religioner i en stat, böra de behandlas lika. Straff bör aldrig användas mot människor af en annan tro.

Montesquieus »L'Esprit des lois» gjorde stort uppseende öfver hela Europa och har både medelbart och omedelbart med sin rikedom på djärfva, djupa tankar utöfvat ett storartadt inflytande.

Voltaire.

Voltaire.

Men af än större betydelse för tankelifvets omformning var dock Voltaire. Hans ofvannämnda »Filosofiska bref» (»Lettres philosophiques» eller »Lettres sur les anglais»), som skrefs på grundvalen af iakttagelser och studier under en treårig vistelse i England, var en agitationsskrift och en popularisering af den nya engelska filosofien och naturvetenskapen och gaf sina läsare i en mästerligt klar och lättfattlig form grunderna af den nya världsåskådningen.

I denna och Voltaires många skrifter under de följande åren kritiserade han det bestående, väckte hänförelse för den moderna vetenskapen och sådde ut bland folket en rikedom af framstegstankar. Genom flygskrifter, genom umgängeslifvet på kaféerna och i salongerna spredos sedan dessa tankar allt vidare och verkade som jäsningsämnen, och unga författare började växa upp besjälade af Voltaires och Montesquieus tankar.

Salongerna hade den tiden en stor betydelse. Man skulle, som någon ock gjort, kunna i viss mån kalla seklet i fråga för kvinnans århundrade och karakterisera dess historia som historien om olika kvinnliga inflytanden från Montespans till Marie Antoinettes. Aristokratins kvinnor, som intellektuellt säkerligen voro männen mycket öfverlägsna, blefvo ock snart värdefulla hjälptrupper för spridande af de nya idéerna. De läste allt, filosofi som historia, och många af dem kunde med talang och behag konversera med män sådana som Diderot, D'Alembert, Holbach, Turgot och Condorcet. Bekant är ock det stora personliga inflytande kvinnlig vänskap och samlif utöfvade på författarne; t. ex. förhållandet mellan markisinnan af Châtelet och Voltaire, grefvinnan d'Houdetot och Rousseau etc.

Voltaires arbetsstol.

Det var ock mycket modernt att hålla salonger, litterära eller politiska. De mest berömda litterära voro i förra hälften af århundradet hertiginnan af Maines, madame de Lamberts och madame de Tencins. Bemärkta från senare tider blefvo fruarna Geoffrins, du Deffands, d'Epinays, Holbachs och Helvetius' samt som företrädesvis politisk madame Neckers. Till de salonger, som under själfva revolutionen i dess inledning och fortgång spelade en icke ringa roll, komma vi längre fram.

I dessa salonger dryftades allt, icke blott konst och skönlitteratur, utan äfven vetenskap och politik. Där umgingos sköna och spirituella adelsdamer, adelsmän, abbéer, vetenskapsmän och författare, och dit kommo resande från alla Europas länder. För författarne personligen blef salongslifvet af stor betydelse. De sporrades att lägga vinn om en fängslande, klar och tydlig form, de vunno rykte och höjdes socialt och förvärfvade kvinnliga beskyddare, som kunde bli dem till stort gagn, när de, som lätt hände, kommo i konflikt med myndigheter och högt uppsatta personer.

Encyklopedisterna.

Voltaires och Montesquieus tankar blefvo på detta sätt tidigt kända och delvis härskande i de högre samhällsklasserna, men trängde först mycket sent och ytligt in bland det enklare borgerskapet. År 1760 kunna »filosoferna» sägas stå som segrare öfver hela linjen, som herrar öfver den offentliga meningen. I århundradets enastående storverk Encyklopedien, denna lysande och i betydelse icke upphunna förebild till senare tiders konversationslexika, som började utkomma 1751, hade de unga talanger, som ryckte fram bakom de två stora banbrytarne, nedlagt i en samlad form den nya lifsvisdomen. Denis Diderot och Jean d'Alembert voro Encyklopediens utgifvare, och bland sina medarbetare kunde de förutom Voltaire och Montesquieu räkna Rousseau, Helvetius, Holbach, Condillac, Quesnay, Turgot m. fl. allesammans liksom de båda redaktörerna redan då eller senare celebra som vetenskapsmän, filosofer, nationalekonomer eller skönlitterära författare.

Diderot.
D'Alembert.
Helvetius.

Ett år efter »Lagarnas anda» och två år före Encyklopedien hade Buffon utgifvit de tre första banden af sitt naturvetenskapliga jätteverk, »L'Histoire naturelle». Som forskare och stilist öfverstrålade han snart alla sina många samtida landsmän, som med sådan flit och framgång verkade på de naturvetenskapliga forskningarnas vidsträckta arbetsfält. Buffon undanröjde bibelns skapelsehistoria och häfdade såväl i fråga om jorden som människan den långsamma gradvisa utvecklingen.

Rousseau.

Jean Jacques Rousseau.

På detta sätt undergräfdes den ena gamla auktoriteten efter den andra genom filosofernas och vetenskapsmännens förintande kritik och nya andliga eröfringar. Hjärnorna hade vunnits. Men ännu återstod att vinna hjärtana, att väcka hänförelse för den nya lifsåskådningen och att omsätta de nya tankarna i handling. Det skedde i början af 1760-talet. Jean Jacques Rousseau och Voltaire bidrogo i lika grad därtill. Den förre genom sina skrifter, »La nouvelle Héloïse», »Émile» och »Contrat social». Den senare genom sin kamp mot domstolarnas orättfärdighet och kyrkans fanatism samt för familjerna Calas och Sirven, för la Barre och Lally Tallendal. Som toleransens och rättfärdighetens förkunnare utförde då Voltaire bedrifter så stora, att några sådana dittills aldrig blifvit utförda af någon enskild man, hvars enda vapen var en penna.

Medan Rousseau i de två förstnämnda arbetena hade sagt sina tankar om familjen och barnet och i Émile häfdat tendenser, som i mycket blifvit grundläggande för senare tiders uppfostringsteorier, så upptog han i det tredje arbetet, »Samhällskontraktet», själfva samhället till debatt. Samhället måste tänkas upprättadt genom ett kontrakt mellan dess medlemmar, ty makt kan icke skapa rätt. Allas lycka skall vara dess ändamål, och den största möjliga jämlikhet och frihet äro medel att nå ett sådant tillstånd. All myndighet utgår från folket.

Genom alla Rousseaus arbeten går en gemensam stämning af djup ovilja mot det bestående samhället med alla dess band på individens frihet och hela dess skriande olikhet. Det var en pompös vältalighet och en lidelsefull glöd öfver alla hans angrepp, som därigenom gjorde ett starkt intryck på hans samtid och än mer på de efterföljande. På många af revolutionens män har i all synnerhet hans »Samhällskontrakt» verkat befruktande.

Ludvig XVI och Marie Antoinette.

Ludvig XV hade dött i maj 1774, saknad af ingen annan än möjligen Du Barry och dem, som genom hennes aflägsnande förlorade i inflytande och förmåner. Hans efterträdare blef den tjuguårige sonsonen Ludvig XVI. Än en gång satte det godtrogna franska folket sitt hopp till kungligheten. »Den efterlängtade» blef den unge kungen benämnd, han, om hvilken man hoppades i sin fåvitskhet, att han skulle kunna godtgöra hvad farfadern brutit. Sällan torde ett sådant hopp byggts på en så svag och vacklande grund. Mindre än medelmåttiga voro de själsgåfvor, med hvilka naturen ursprungligen utrustat honom, och icke hade de blifvit utvecklade genom den bristfälliga uppfostran han bekommit eller genom några egna studier eller andra försök på egen hand. Tafatt och bortkommen i sitt sätt var han en beskedlig stackare, som visserligen torde ha ömmat för den folkets nöd, som kom inför hans ögon, men ej hade energi och förstånd nog att söka lära känna sitt land och sin tid och klargöra för sig, att det är ej tillräckligt för en monark att säga och tro sig vara »sitt folks bäste vän».
LUDVIG XVI och MARIE ANTOINETTE och DAUPHIN.

Hans intressesfär var häpnadsväckande begränsad. Han var likgiltig för allt annat än bordets nöjen, jakt och låssmide. Jakten torde ha varit hans förnämsta passion. Den dagbok, han förde i mer än tjugufem år eller ända till slutet af juli 1792, var ej annat än en jaktjournal. De dagar han ej jagat skrifver han dit ordet rien (ingenting), d. v. s. att han ej jagat, och låter det ibland åtföljas af något litet menlöst tillägg. Så t. ex. står för den 11 juli 1789 jämte ordet »rien» en anteckning att Necker då gaf sig af. För den 14 juli s. å. eller den dag, då Bastiljen eröfrades af folket, står endast ett »rien», och på en sådan dag som den 4 augusti, då nationalförsamlingen bortvoterade alla ståndsprivilegierna, finner ej dagboken den tilldragelsen värd någon anteckning. Nej, det enda märkvärdiga för den dagen i hans majestäts ögon är, att majestätet då behagat jaga hjort i Marlyskogen. Om den 5 oktober förtäljer dagboken, att han varit och jagat vid Chatillon och det med en sådan framgång, att han nedlagt icke mindre än 81 djur, men som ingen mänsklig lycka varar beständigt, hade han blifvit »interrompu par les événements» (måst afbryta för händelserna). Ja händelserna, det var ju helt enkelt det att Paris' kvinnor kommo den dagen ut till Versailles och förde honom följande dag med sig till Paris. När han väl kommit till Paris, tycktes det, säger Taine, »som om Frankrikes krona för honom förlorat sin skönaste prydnad».
MARIE ANTOINETTE vid 15 år.

Detta dagbokens rien är i sanning en pompös, kunglig lösen, i all sin korthet uttömmande karakteristisk. Man måste utan minsta försök till invändning erkänna befogenheten af den samtida bekante resande Arthur Youngs reflexion från den 26 juni 1789: »Det gifves ej exempel på en sorglöshet och en stupiditet sådana som hofvets. I går var konungen på jakt, medan man diskuterade, huruvida han skall vara venetiansk doge eller fransk konung.»

Två saker böra dock anföras till hans beröm. Han synes ha varit ärligt religiös och from samt både som prins och kung fört en sedlig vandel och varit sin gemål trogen. Därigenom skilde han sig fördelaktigt från sin företrädare och sin omgifning, ja, var nästan ett enastående fenomen.

Vid sexton års ålder hade han blifvit förmäld med den femtonåriga Marie Antoinette, dotter af Österrikes mäktiga kejsarinna. Denna förmälning hade, som så ofta eljest, varit en politisk kombination. Å Frankrikes sida afsåg man, att därigenom skulle i sin mån befästas den allianspolitik, som hertigen af Choiseul funnit lämplig att inleda med den gamla fienden Österrike, för att sålunda få en motvikt mot farorna från den framgångsrike, mäktige grannen på andra sidan kanalen. Maria Teresia åter såg i förmälningen ett medel att i Frankrikes dauphine och blifvande drottning alltid ha att tillgå ett lydigt verktyg för sina politiska planer. Och så var den saken klar på båda sidor.

Få par torde vara så omaka som dessa två unga makar. Han klumpig och vulgär, med ett utseende alldeles blottadt på majestät och elegans, däst och tafatt, likgiltig och apatisk. Hon vacker och intagande, sprittande liflig, nöjeslysten och frivol. Goncourterna anföra ett par samtida beskrifningar på hennes skönhet:

MARIE ANTOINETTE.

»Till figuren var hon liten, säger den ene, men fulländadt proportionerad. Armarna voro vackert formade och bländande hvita, händerna knubbiga, fingrarna långa och smala, naglarna glänsande och rosenröda, fötterna förtjusande. Sådan var hon, då hon var femton år och vid sitt giftermål. Sedan hon vuxit ut och blifvit fylligare, förblefvo fötter och händer lika fullkomliga; figuren blef icke fullt lika fördelaktig och barmen blef för yppig. Ansiktet bildade en något förlängd oval. Ögonen voro blåa, ljufva och lifliga. Halsen smärt, kanske något för lång, men gjorde sig utmärkt väl till figuren. Pannan alltför hvälfd och håret icke nog nedkammadt däröfver.»

En kvinnlig målarinna tecknar henne sålunda: »Marie Antoinette var beundransvärdt väl växt, tämligen fetlagd, utan att vara det i öfverdrifven grad. Hennes armar voro syperba, hennes händer små, af en fullkomlig form och hennes fötter förtjusande. Hon hade den vackraste gången i hela Frankrike, bar hufvudet mycket högt och med ett majestät, som lät suveränen igenkännas bland allt hoffolk, utan att dock detta majestät något tog bort mildheten och välviljan i hennes utseende. Det är svårt att ge den som icke sett drottningen någon föreställning om så mycken grace förenad med nobless. Hon hade inga regelbundna drag. Hon hade från sin släkt denna utdragna och smala ovala ansiktsform, som är utmärkande för österrikare. Hon hade inga stora ögon, de voro nästan blå, blicken var spirituell och mild, näsan fin och glänsande, munnen icke för stor, ehuru läpparna voro något för fylliga. Men det mest märkliga i ansiktet är dock den glänsande hyn. Jag har aldrig sett någon så strålande, och strålande är just rätta ordet, ty hennes hy var så genomskinlig, att den icke hade någon skugga.»

Marie Antoinette hade en blandning af goda och dåliga egenskaper. Den ytliga vårdslösade uppfostran hon fått i barndomen, tomheten i det lif hon förde i Frankrike, den fördärfvade omgifningen och det föga betydande moraliska stöd, hon kunde finna hos en svag och obegåfvad man, för hvilken hon ej kände någon aktning och respekt eller varmare tillgifvenhet, allt sådant kunde endast bidraga till utvecklingen af de dåliga egenskaperna och motverkande af de goda. Hennes hjärta var ursprungligen godt, hon deltog lätt i andras olyckor och ville gärna se glada och nöjda människor kring sig. Men tanklös och lättsinnig slösade hon sin gunst och öste ut med fulla händer alla statens medel på föga värdiga föremål, kastade sig in i en hvirfvel af tvetydiga nöjen och förströelser, operabaler, spelpartier etc, som gåfvo skvallret och skandalkrönikan rik näring, samt hängaf sig åt ett slöseri och en lyx, som måste ytterligare bidraga till försämrande af statens redan ändå så genomusla affärer. Till hennes egen, hennes mans och Frankrikes stora olycka växte fram hos henne med åren, i förening med en allt hejdlösare nöjeslystnad, en själfviskhet och ett maktbegär, ett högmod och en fåfänga, som drefvo henne till att tro sig kallad att härska och att afgörande gripa in i landets styrelse och dess viktigaste angelägenheter. Hennes okunnighet och hennes fullständiga likgiltighet för själfva folkets elände och förnedring gjorde henne härvid stockdöf för alla rop på reformer och till en hänsynslös och bakslug försvarare af alla ancien régimes svåraste missbruk. Att afhjälpa missbruk, det vore ju detsamma som att räddningslöst förstöra monarkin, och i hennes ögon var monarkin allt och hela samhället uteslutande till för monarkin och ej tvärtom. Sådana tänkesätt och egenskaper måste med nödvändighet föra henne vida mer än mannen fram i förgrunden af den franska revolutionens historia, och vi få i det följande ofta anledning att återkomma till henne och hennes göranden och låtanden.

Halsbandsprocessen.

Bland det myckna, som delvis med rätt, delvis med orätt tidigare eller senare gjorde Marie Antoinette så illa beryktad, spelar den s. k. halsbandsprocessen (1785—86) en mycket framträdande roll. Det halsband, hvarom densamma rörde sig, blef, för att använda Hedins ord, i Marie Antoinettes fienders hand den hämnande hampa, hvarmed hon moraliskt hängdes i galge, innan hon skickades till guillotinen. Nutiden har, tillägger han ock, i själfva verket svårt att föreställa sig, hvilket ofantligt tillskott halsbandsprocessen lämnade till den skvallerkrönika, som långt förut girigt bemäktigat sig hennes person.

Halsbandshistoriens innehåll i allra största korthet är följande. En djärf och slipad äfventyrerska grefvinnan Lamotte inbillade kardinal Louis de Rohan, en af den tidens mera bemärkta illa ansedda, slösaktiga rouéer, som under sitt ambassadskap i Wien råkat i onåd vid franska hofvet, att hon såsom Marie Antoinettes förtrogna skulle kunna förhjälpa honom åter i gunst. Kardinalen synes ock därjämte ha hyst äfven andra förhoppningar. Grefvinnan Lamotte skref för sådant ändamål några falska bref i drottningens namn och arrangerade ett nattligt möte i Versailles' slottspark mellan kardinalen och en ung kvinna, d'Oliva, som utgafs vara drottningen och äfven liknade henne något. Kardinalen gick nu fullständigt i fällan, lämnade grefvinnan en stor summa pengar, för att användas i hans intresse hos inflytelserika personer, samt lurades slutligen att afsluta ett köp af och lämna i grefvinnans hand ett mycket präktigt diamanthalsband för 1,600,000 livres, under förespegling att det skulle lämnas till drottningen, som ville i hemlighet inköpa det på afbetalning för sina besparingar. I stället realiserade paret Lamotte de dyrbaraste juvelerna i London. Bedrägeriet blef upptäckt. Kardinalen och hans medhjälpare den store äfventyraren Cagliostro häktades jämte de andra och ställdes inför rätta. Båda blefvo de dock slutligen frikända, men kardinalen fick sedan bära binamnet »Kardinal Halsband» (Cardinal Collier). Cagliostro, som helt sonika antagit grefvetiteln och egentligen hette Josef Balsamo, var italienare till börden och en af sin samtids skickligaste och mest ryktbare charlataner och bedragare. Han schackrade med lifselixirer och skönhetsvatten, var alkemist, spåman, frimurare och »storkofta» eller stormästare i det af honom upprättade »egyptiska frimureriet». Cagliostro, som på sätt och vis var en föregångare till de moderna spiritisterna, blef sannspådd i sina profetior om Bastiljens fall och de förestående revolutionära fasorna. Efter halsbandsprocessen blef han förvisad från Frankrike och for till Rom, där han som frimurare kastades i fängelse och slutligen afled. Såväl Dumas den äldre som Goethe ha fört in i litteraturen hans personlighet och äfventyr.

Josef Balsamo, kallad grefve Cagliostro.
Kardinal de Rohan.

Fastän bedragerskan blef dömd och domstolen förklarade Marie Antoinettes godkännande och namnteckning å köpekontraktet med guldsmederna för förfalskade, envisades dock den stora allmänheten att tro, att drottningen i verkligheten hade haft sitt smutsiga linne med i den byken, och den allmänna meningen dömde henne skoningslöst till en moralisk död. Halsbandsprocessen har föranledt en ytterligt rikhaltig litteratur, däribland en omfattande utredning af Adolf Hedin. Åtskilliga författare synas ännu hysa den uppfattning, att drottningen verkligen genom en flirt eller kärleksaffär med Rohan sökt komma åt halsbandet och sedan i sin otacksamhet för den henne visade tjänsten funnit en tillfredsställelse för sitt hämndbegär mot kardinalen genom att kompromettera och störta honom. Icke heller Hedin tyckes anse henne ha handlat fullt renhårigt.

I alla händelser tjänade hela historien ytterligare till att nedsätta konungadömets och Marie Antoinettes anseende och i sin mån bereda jordmånen för revolutionen.

Maupeou.

Ludvig XVI hade vid sitt tillträde till kronan haft en förnimmelse, af att den ändå icke skulle bli så lätt att bära,

och hade i sitt bekymmer vändt sig till sjuttioåringen Maurepas, som Pompadour till hämnd för ett bitande epigram för ett fjärdedels sekel aflägsnat från makten. Maurepas var en gammal intrigant hofman, reaktionär och föga betydande som statsman, och det stora välde, han lyckades intill sin död behålla öfver konungen, var hvarken till dennes eller landets lycka. Till en början medförde hans öfvertagande af makten dock det goda, att den genomusle finans ministern den förut omnämnde abbé Terray fick afgå.

Detsamma blef ock dåvarande kanslären Maupeous lott. Denne hade legat i häftig strid med parlamenten, som länge stått i opposition mot konungamakten, och hade han sökt i parlamentens ställe skapa ett helt system af nya domstolar. Detta innebar åtskilliga obestridliga förbättringar, så t. ex. skulle domarne tillsättas af regeringen och icke deras befattningar som dittills kunna köpas. Men det oaktadt fick Maupeou gå för att tillfredsställa allmänheten, som rent instinktivt tog parti för parlamenten mot konungamakten. De vore ju alltid ett slags opposition, bildade liksom en skranka mot regeringens godtycklighet.

Maurepas hade ingenting emot att synas reformvän och på det sättet skaffa sig popularitet samt afvända den hotande missnöjesstormen. Hans åtgärd att i ministären inkalla de båda uppriktiga reformvännerna Turgot och Malesherbes väckte ock en allmän glädje. Den förre blef snart finansminister, den senare inrikesminister.

Ministrarne Turgot, Necker, Calonne.

Få hade som Turgot förutsättningar att föra in landet på de verkliga reformernas väg. Med omfattande grundliga ekonomiska och politiska kunskaper förenade Turgot en stor administrativ duglighet och erfarenhet samt en kraftig reform vilja. Som nationalekonom tillhörde han »fysiokraterna» eller de s. k. ekonomisterna, men stod ock filosoferna nära och hade ju som redan nämnts varit medarbetare i Encyklopedin. Men han var ingen envis doktrinär, utan hade ock klar blick för hvad som var praktiskt genomförbart.

Fysiokraternas nationalekonomiska riktning framträdde som en opposition mot det i Frankrike genomförda och äfven i de flesta andra af Europas länder rådande merkantilsystemet. I motsats därtill lade den hufvudvikten på jordbruket med dess binäringar såsom den enda näringsgren, som kunde i egentlig mening frambringa rikedom. Jordbrukets öfverskott vore en ren vinst för samhället och ett villkor för hvarje mer blomstrande handel och industri samt grundvalen för hvarje annat slag af kultur.

Den första åtgärd Turgot lyckades genomdrifva var spannmålshandelns frigifvande inom riket. Därmed togs början till realiserandet af den näringsfrihet, som utgjorde en så viktig del af fysiokraternas program. Förordningen om spannmålshandelns frigifvande kallas af Michelet för sädens marseljäs. Den kom ut straxt före såningstiden, och det var som om den sade: »Så ni bara! Ni äro säkra på att kunna sälja. För framtiden få ni lof att sälja öfverallt!» Det var ett magiskt ord, som bragte jorden att skälfva. Plogen kom i gång, oxarna tycktes vakna. I ett land, där vissa provinser hemsöktes af permanent sädesbrist, medan andra åter hade öfverflöd, var detta en åtgärd, hvars nödvändighet borde ha legat i öppen dag för enhvar, och hälsades af folket till en början med glädje. Men då det på vintern i följd af dålig skörd ändå blef dyr tid på säd, fick Turgot bära skulden, och spannmålsockrarne och de reformfiendtlige stormännen blåste under. En del blodiga upplopp, det s. k. mjölkriget, ägde rum.

Men detta afskräckte icke Turgot från att gå vidare på reformernas väg. Han frigaf vinhandeln, upprättade en bank med sedelutgifningsrätt, lät staten öfvertaga postbefordringen och befriade bönderna från dess hofveri att underhålla vägarna. Denna skyldighet förvandlades till en vägskatt, som lades på alla jordägare, alltså äfven på de stora adliga godsägarne. Härmed var således en första ansats gjord att befria bondejorden från de tunga orättfärdiga feodala bördorna.

Turgot.

Nu hade Turgot ohjälpligt stött sig med de stora godsägarne, hvilkas förbittring kände inga gränser. Likaså gjorde han handtverksmästarne ursinniga, när han sedan upphäfde skråtvånget under den motivering, att Gud, som gifvit människorna förnödenheter, som nödvändiggöra arbete, därvid gifvit hvarje människa rätt till arbete, och denna rätt vore den första, den heligaste, den mest omistliga af alla rättigheter. Parisparlamentet opponerade sig äfven mot dessa reformlagar, och Turgot måste nödga kungen till en s. k. »lit de justice», för att få lagarna inregistrerade, hvilket åter bidrog till försvagande af Turgots popularitet. Det bildades en »missbrukens liga» mot denne minister, som sökte tjäna det allmänna bästa, utan att taga hänsyn till de enskilda intressena, och det regnade pamfletter och smädevisor mot honom.

Ej heller kunde hans statsfinansiella program vara ägnadt att stärka hans ställning. Principerna för detsamma voro nämligen: ingen statsbankrutt, inga statslån, inga nya skatter, utan tvärtom ordning och reda, sparsamhet och indragningar samt en rättvisare beskattning, alltså ett fullständigt brytande med dittills tillämpade metoder.

Härigenom väckte han hofvets vrede, det kunde icke husera som det ville med pengarna, det gjordes början till en indragning af öfverflödiga platser. Men allra farligast för honom blef drottningens onåd, och därigenom beseglades hans öde.

Hos Marie Antoinette blef Turgot proskriberad, först och främst därför att han genomgående var så motsträfvig mot att tillhandahålla penningar till hennes slöseri. Han var till och med nog hänsynslös att förmå kungen till återkallande af anvisningar å statskassan, som drottningen låtit åt sig utfärda, samt förhindrade hennes planer att ge bort sinekurer åt sina gunstlingar. Men allra mest därigenom att han jämte hela ministären var med om att återkalla den af henne protegerade franske ambassadören i London de Guines, som ansågs ha missbrukat sin diplomatiska ställnings förmåner till bedrifvande af smuggleri och börsspel. Nu blef hon hufvudpersonen i intrigspelet mot Turgot, som hon fann fullt mogen för Bastiljen. Detta kunde hon dock icke förmå kungen till, men väl till att i ohöflig form ge ett afsked åt denne minister, om hvilken han själf sagt att han jämte konungen voro de enda som älskade folket. Detta lyckades så mycket lättare för henne, som Turgot icke hade förstått taga tillbörlig hänsyn till konungens egenkärlek och fåfänga. Bl. a. genom att i en skrifvelse om att få en annan reformvän som efterträdare till Malesherbes, hvilken begärt sitt afsked, tala i en annan ton än ministrars brukliga. Han hade bedt kungen icke glömma, att det varit svaghet, som fört Karl I i England på schavotten, att svaghet gjort Karl IX grym, framkallat ligan under Henrik III och gjort Ludvig XIII till en krönt slaf liksom den nutida kungen af Portugal; svaghet hade också varit yttersta anledningen till alla olyckorna under den föregående regeringen.

Underrättelsen om Turgots afgång uppfyllde Voltaire med sorg och förtviflan, och när Turgot dog fem år därefter, formulerade Voltaire hans eftermäle sålunda: »En mild filosof, en borgareminister, som endast sökte sanningen, för att göra det goda. Han verkade för folkets och furstens lycka, och hans välgärningar lönades med hvad man kallar onåd.» Men få voro de som förstodo hvilka olyckor Turgots afskedande skulle medföra. Med Turgots fall, hvartill äfven Maurepas varit behjälplig, förspilldes enväldets försenade reformförsök. Ty om än flera af de efterföljande ministrarne icke kunde sluta till ögonen för den trängande nödvändigheten af reformer, så blefvo deras större eller mindre försök i den vägen planlösa och på måfå, utan handlingsmod och öfverlägsen blick.

Turgots efterträdare blef en finansminister efter hofvets sinne vid namn Clugny, som skyndade sig att afskaffa de flesta af Turgots reformer och tillgrep den finansiella kvacksalfvarkuren af ett kungligt lotteri. Vid hans snart inträffade död fann sig Maurepas föranlåten att söka sin tillflykt hos Necker.

Denne var född schweizare, men hade kommit tidigt till Paris och där på bankirverksamhet förvärfvat sig en efter den tidens begrepp storartad förmögenhet samt betraktades ganska allmänt som ett ovanligt stort finansiellt och nationalekonomiskt ljus. Hans begåfvade hustru (deras dotter var den berömda författarinnan madame de Staël), som lyckats göra deras hem till en af de mest eftersökta salongerna, hade en utmärkt talang att befästa och utvidga mannens berömmelse inom dåtidens kulturidkande kretsar, och allt mer och mer gick och gällde han som ett orakel och en stor vidsynt ande, medan han i verkligheten var mer välmenande än betydande och alls icke ämne till någon stor statsman eller verklig reformator. Hans fåfänga och ärelystnad gjorde honom mycket svag för folkgunst, men ville han på samma gång icke gärna stöta sig med hofvet eller riskera något för att få till stånd mera genomgripande förbättringar. Ett och annat i reformväg kom dock till stånd under hans tid. Så t. ex. ansatser till en begynnande provinsiell själfstyrelse genom upprättande af provinsständer på ett par håll. Tortyr vid förhören afskaffades, likaså all lifegenskap på de kungliga domänerna, hvarjämte tack vare fruns intresse hvarjehanda förbättringar infördes i fångvårds- och sjukhusväsendet.

Som protestant kunde han icke få komma med in i själfva statsrådet och beklädas med den vanliga finansministertiteln (contrôleur général), men var om inte till namnet så till gagnet Frankrikes finansminister. Gagnet bestod förutom i att bringa en viss ordning i den finansiella förvaltningen hufvudsakligen i, att han i följd af sitt stora personliga anseende lyckades t. o. m. på rätt gynnsamma villkor uppdrifva det ena stora statslånet efter det andra och på det sättet förekomma urladdningar af finanskrisens allt mer svartnande ovädersmoln.

Men gifvetvis kunde han icke alldeles undgå att komma i någon konflikt med hofvet och visa tendenser att något hejda deras slöserier och missbruk. Det behöfdes icke mycket mera. 1781 offentliggjorde han ett öfverslag öfver statens finansiella ställning. Med detta öfverslag, som var afsedt att verka godt i lånesyften och därför var arrangeradt med slutligt öfverskott i stället för den verkligt permanent återkommande statsbristen, gjorde han bl. a. icke blott en mycket naivt själfbelåten reklam både för sig och gemålen, utan blottade äfven de stora utgifterna för hofvet. Detta gjorde hofvet ytterligare förnärmadt, och under drottningens påtryckning på kungen fick Necker till parisarnes stora harm falla, efter att ha hållit sig kvar i fem år.

Efter en snabb förbrukning af ett par obetydliga finansministrar, som icke ens de kunnat undgå att göra några besparingsansatser och därför offrades för hofvets vrede, kom Calonne till finansministerposten. Han stod väl vid hofvet och var en mycket behändig man. Hans universalmedel var till en början det att låna, att immerbadd låna. På samma gång omfattade han den gamla, men ständigt unga och icke minst i våra dagar friskt tillämpade vishetsregeln att för kreditens skull är det oeftergifligt nödvändigt att föra ett flott lif och göra stora utgifter. Det var någonting för hofvet och äfven för kungen, hvars beprisade godhet förnämligast bestod i oförmågan att säga nej till sin drottning, sin omgifning och de privilegierade. Drottningen fick nu ett nytt lustslott, S:t Cloud, som kostade 7,700,000 livres; pensioner och gåfvor ströddes ut med fulla händer. Inom tre år hade statsskulden växt med 500 millioner. Till sist började Calonne, som ju var ett godt hufvud, men en dålig och lättsinnig karaktär, inse, att det omöjligt kunde fortgå på det viset. Man måste bita i det sura äpplet, d. v. s. försöka med litet reformer och låta äfven de privilegierade vara med på ett hörn i skattebetalandet. Men för att genomföra sådant behöfdes stödet af något slags folkrepresentation. Calonne fick konungen med om sammankallande af en församling af notabler. Dessa, som till ett antal af 144 utsågos af regeringen, utgjordes af prinsar, adelsmän, präster, högre ämbetsmän etc. samt af endast ett försvinnande antal representanter för det tredje ståndet. De sammanträdde i Versailles i februari 1787, men deras förhandlingar ledde ej till annat än Calonnes afgång och utbyte mot ärkebiskop-kardinalen Loménie de Brienne, som tog upp en del af den allmänt misstrodde Calonnes reformförslag och äfven lyckades få notablerna med sig.

Men för genomförandet fordrades parlamentets samtycke och detta lämnades icke i fråga om de nya skatterna, utan förklarade parlamentet, att endast riksständerna hade rätt att bevilja sådana, samt påyrkade deras sammankallande. När nu Brienne sökte taga i med hårdhandskarna, blef striden allt häftigare, och Brienne, som slutligen icke kunde skaffa pengar till de dagliga utgifterna, måste snart afgå.

Nu kunde kungen ej längre undgå att vända sig till Necker som en räddande ängel. Denna gång fick Necker ej blott plats i statsrådet, utan bekom till och med värdigheten af statsminister. Hans återkomst hälsades med en oerhörd hänförelse och Paris illuminerade. De behöfliga lånen skaffades med lätthet.

Riksständernas sammankallande.

Men den offentliga meningen kräfde med allt starkare röst riksständernas sammankallande. Detta kraf tycktes icke längre låta sig afvisas eller afspisas med obestämda löften. Det ekonomiska trångmålet, hvarunder statsutgifterna stegrades, medan inkomsterna förblefvo desamma, gjorde slag i saken. Nya skatter voro en nödvändighet, men dem vågade man icke pålägga, utan att ha stöd af en folkrepresentation. Den 24 januari 1789 utgick därför kungligt edikt med kallelse till riksständerna och ett reglemente för valen.

De tre stånden till Versailles. Samtida allegori.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 11 maj 2008.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt