|
Strider
mellan gironden och Robespierre. — Konungens
sanktionsvägran. Rolands förmaningsbref. — Girondistministärens
afskedande. — Demonstrationen
den 20 juni. — Lafayettes uppträdande.
— Vergniauds stora tal 3 juli.
— Proklamerandet af fosterlandet
i fara. — De frivilliga strömma
till vapen. — De federerade.
— Hertigens af Braunschweig manifest.
— Marseljäsen.
Krigsförklaringen af den 20 april hade icke omfattat Tyska riket,
som därför tills vidare icke räknades med som krigförande. Det hade
varit Dumouriez' mening att hålla Österrike isoleradt, men Preussen
ställde sig genast på dess sida. Med Sardinien bröto fransmännen
själfva i syfte att eröfra Savojen. Men de andra europeiska makterna
höllo sig tills vidare utanför striden. Pitt i England ville bevara
neutraliteten,och Gustaf III:s fantastiska hugskott hade stäckts
af Anckarströms pistolskott. Katarina II i Ryssland var upptagen
af sina planer mot Polen, och just de ryska förehafvandena i Polen
hindrade Österrike och Preussen att sätta in någon större kraft
i striden mot Frankrike. På samma gång de underhandlade med Ryssland
om gemensamt uppträdande, ville de hålla trupper i reserv för att
bevaka sina intressen i öster. Icke heller utmärkte sig deras härförare
mot Frankrike, hertig Karl Ferdinand af Braunschweig, för någon
större energi.
|
»Fosterlandet i fara.» De
frivilliga år 1792. (Tafla af Couver; Versailles.)
|
Frankrikes försvarsväsende befann sig i ett föga tillfredsställande
skick, då kriget började. Den gamla värfvade hären var icke fulltalig,
och flertalet af dess officerare hade emigrerat. Då krigsmolnen
1791 började visa sig vid horisonten, hade man upprättat en här
af frivilliga, förnämligast af nationalgardister, som anmälde sig
till en viss tids regelbunden militärtjänst. Men denna styrka var
hvarken talrik eller välrustad. I spetsen för de franska trupperna
stodo fortfarande de af Narbonne utsedda föga framstående generalerna,
däribland ett par af utländskt ursprung, äfvensom den allt mer och
mer opålitlige och misstänkte Lafayette. Början af fientligheterna
från fransk sida var olycklig. Deras infall i Belgien artade sig
till skandal. En kolonn greps af panik vid åsynen af ett litet österrikiskt
kavalleri och mördade under flykten sin general, som den misstänkte
för förräderi. Oaktadt en annan befälhafvares ansträngningar och
tapperhet drogo sig hans soldater tillbaka öfver gränsen i stor
oordning och bortkastande sina vapen och effekter. Lyckligtvis voro
icke österrikarne tillräckligt starka för att våga tränga in i Frankrike,
som härigenom fick ett anstånd på två månader. Men dessa motgångar
gåfvo Europa en falsk föreställning om patrioternas motståndskraft.
Man invaggades ännu mer i föreställningen, att det endast vore fråga
om en militärpromenad till Paris. Emigranterna gjorde stort nummer
af »jakobinernas» missöde, och kontrarevolutionen syntes förestående.
Hofvet fördubblade då sina intriger hos landets fiender; försöker
påskynda ögonblicket, då ändtligen de stora slagen skola slås, söker
äfven skilja sin sak från emigranternas. Konungen skickar en emissarie
för att af Österrike och Preussen utverka ett manifest, som skulle
kunna slå de uppstudsiga med skräck. Ministrarnes öfverläggningar
om nationens försvar meddelas allt fortfarande Österrike. I Frankrike
misstänker man att så är förhållandet, och i lagstiftande församlingen
anklagas öppet »den österrikiska kommittén».
Strider
mellan gironden och Robespierre.
|
Karl Ferdinand, hertig af
Braunschweig.
|
Nyssnämnda motgångar måste göra särskildt girondisterna mycket
snopna och försvagade kungens respekt för dem. De hade ju storordigt
på förhand förkunnat, med hvilken lätthet tyranniets stöd skulle
bli krossade af frihetens soldater. De blefvo ock bittert afhånade
af Marat: »Inför rättighetsförklaringen skulle ju, försäkrades det,
kanonkulorna studsa tillbaka af sig själfva.» Sin vana likmätigt
vädrade Marat förräderi öfverallt och uppmanade soldaterna att massakrera
sina befälhafvare. Detta föranledde lagstiftande församlingen att
besluta hans ställande under åtal.
Samtidigt med att Frankrike använde det erhållna anståndet att
bringa någon reda i sitt försvarsväsen, dref landet in i en allt
häftigare inre strid. Så ock i en allt lidelsefullare upphetsning,
som var en naturlig följd af den utomordentliga spänning, hvari
nationen lefvat nu i flera år och som åtföljdes af en delvis mycket
berättigad, delvis uppfanatiserad misstänksamhet.
Så snart girondisterna kommit till makten, kom motsatsen mellan
dem och Robespierre till ännu häftigare utbrott. Robespierre fortsatte
sin taktik att misstänkliggöra dem personligen. Redan i slutet af
mars kom det till en häftig och bullersam sammanstötning mellan
Robespierre och den polemiske Guadet:
Robespierre, som gärna uppträdde mycket salvelsefullt
och högtidligt som målsman för en »religiös renässans», hade i ett
förslag till en adress med sin predikoton talat om »försynen, som
vakar alltjämt öfver oss mycket mer än vår egen vishet». Guadet
förlorade till sist tålamodet: »Jag har hört så ofta i denna adress
upprepas ordet försynen, jag tror t. o. m. att det sägs där, att
försynen räddat oss mot vår vilja. Jag får bekänna, att jag inte
ser någon mening i denna idé, och jag skulle aldrig kunnat tänka
mig, att en man, som i tre år arbetat så modigt för att draga folket
ur despotismens träldom, skulle medverka till att sedan försätta
det under vidskepelsens träldom.» (Gny, mummel, bifall.)
Robespierre svarade med bitterhet och förfäktade
dessa eviga principer, i hvilka den mänskliga svagheten finner stöd
för att svinga sig upp till dygden: »Det är intet tomt tal i min
mun», sade han, »lika litet som hos alla de ryktbare män, som icke
hade mindre moral, därför att de trodde på Guds tillvaro.» (Flera
röster: Till dagordningen! — Sorl.) Han fortsatte att i en bitter
och bedröfvad, bigott ton parafrasera Rousseaus bekanta, tämligen
mystiska uppbyggelseskrift »Savojardprästens trosbekännelse». Han
ville t. o. m. tvinga klubben att votera, att Gud, försynen och
ett kommande lif voro grundvalarna för dess politik. Man skulle
votera om tryckning af hans tal, då utropet af en af girondistanhängarne:
»Ingen kapucinad» åstadkom så stor förargelse och tumult, att sammankomsten
måste upplösas. En annan gång genomdref Robespierre, att filosofen
Helvetius' byst i klubben skulle förstöras, hvaremot Brissot sedan
polemiserade i sin tidning.
De religiösa grälen mellan Robespierre och partiet Brissot-Guadet
blefvo sedan ofta återkommande och gjorde icke litet till för att
skärpa den allmänna fiendskapen. De filosofiskt anlagda och bildade
girondisterna voro till sin världsåskådning deister, men det hindrade
icke den blodlystne gudsmannen Robespierre och hans trogna att stämpla
dem som ateister för att sålunda mot dem söka i ännu högre grad
mobilisera den religiösa fanatismen.
Några dagar efter krigsförklaringen blef det en häftig dispyt i
jakobinklubben.
Brissot hade af sitt myckna parlamentariska arbete i all synnerhet
i det diplomatiska utskottet—han var ju så godt som revolutionens
utrikesminister — blifvit mer och mer hindrad att deltaga i jakobinklubbens
förhandlingar. Jakobinerna sågo i hans frånvaro med orätt ett aristokratiskt
förakt, och Robespierre begagnade sig däraf för att dagligen i klubben
undergräfva hans popularitet. För nationens stora massor, för lagstiftande
församlingens åhörare var Brissot ännu dock fortfarande »en frihetens
kraftige atlet». Vid nyssnämnda tillfälle hade han blifvit anklagad
som förrädare af Robespierre och hans vänner, och äfven Condorcet
hade blifvit släpad i smutsen af en Tallien, en Chabot. Brissot
hade bl. a. blifvit beskylld att använda sitt inflytande till att
skaffa sina vänner viktiga befattningar.
I sitt försvarstal gjorde han icke mycket affär
af beskyllningarna mot sig personligen, hånade dem, som trodde att
han från sin fjärde våning styrde ministären, men tillade, att det
var orimligt att klaga öfver att goda jakobiner erhöllo betydelsefulla
platser; för icke länge sedan hade man varit mycket missnöjd öfver
att de icke hade tillträde till ämbetena. Men smädelserna mot Condorcet
upptog han på ett mycket nobelt sätt till besvarande: »Hvilka äro
ni, som taga er denna rätt? Hvad ha ni gjort? Hvar äro edra arbeten,
edra skrifter? Kunna ni som han anföra så många polemiska skrifter
i trettio års tid, med Voltaire och d'Alembert på tronen, mot vidskepelsen,
mot parlamentens och ministrarnes fanatism? Tro ni, att om de store
männens brinnande snille icke småningom upptändt andarna och låtit
dem upptäcka hemligheten af sin storhet och sin styrka, tro ni,
att tribunen då i dag skulle genljuda af edra frihetstal? De äro
edra herrar, och ni smädar dem, då de tjäna folket.» Detta loford
öfver filosoferna skorrade illa i öronen på den religiöse mystikern
och entreprenören Robespierre, och hans vänner affekterade att däri
se en teori, som många gånger lades girondisterna till last, nämligen
om ett slags politiskt mandarinväsende.
Vid detta tillfälle vände sig Guadet personligen
mot Robespierre, som han betecknade som en man, den där oupphörligt
satte sitt högmod öfver statens väl; en man, som alltid talade om
patriotism, men öfvergaf den post, dit han blifvit kallad. Han hade
blifvit en folkets afgud, men om han verkligen älskade sitt folks
frihet, borde han tjäna folket genom att ålägga sig själf en ostracism.
Robespierre svarade med motsvarande skärpa. Klubbmedlemmarne voro
uppenbarligen bekymrade öfver dessa misshälligheter mellan de ledande,
och en medlem besvor dem ifrigt att göra ett slut på denna beklagliga
oenighet och föreslog, att Brissot, Guadet och Robespierre skulle
sammanträda med sex andra medlemmar för att söka reda upp det hela
och komma till försoning. Men sammanträdet slutade i stor upphetsning
och förvirring, och en lång tid fortforo klubbsammankomsterna att
uppfyllas af inbördes gräl och beskyllningar.
Danton, som småningom börjat vinna anseende och inflytande i klubben,
undvek att engagera sig i det inbördes gnatet, äfven om han dock
stod närmast på Robespierres sida. Han ville spara sina krafter
till de stora händelser han förutsåg: nämligen den afgörande striden
mot kungligheten, och kampen på lif och död mot fienden. Han väntade
föga af Robespierres abstrakta teorier och girondisternas politiska
kombinationer, men däremot mycket af folkets spontana kraft, som
nästan dagligen manifesterade sig genom häftiga adresser och befallande
delegationer till representationen. Det var framför allt på sektionernas
revolutionära kraft, Danton vid denna tid räknade och som han ville
rycka upp och organisera.
I Paris och ute i landet gjorde sig under de första månaderna efter
krigets utbrott en stark patriotisk rörelse gällande, och folkstämningen
utöfvade sin inverkan på lagstiftande församlingen och föranledde
den att i sista dagarna af maj och i början af juni fatta tre viktiga
revolutionära beslut: alla edsvägrande präster, som agiterade mot
staten, skulle deporteras, konungens garde skulle afskedas, och
ett läger af 20,000 man, rekryterade från departementenas nationalgarden,
skulle upprättas omkring Paris.
Det var Vergniaud, som väckte förslaget mot prästerna. De hade
förut blifvit förbjudna att bära särskild prästerlig dräkt. Revolutionens
vrede låter sig tillräckligt förklaras af de klerikala pamfletterna
och uppropen. Däri demonstrerades t. ex., att då Frankrike på Karl
den stores tid tillfört de tyska folken kristendomen, skulle det
vara otacksamt och gudlöst af tyskarne, om de icke nu i Frankrike
återställde den hotade kristendomen. På prästernas tillskyndan samlade
sig i skogarna beväpnade bondeskaror, som svuro revolutionen ett
evigt hat. Men jämte bondefanatismen sökte de ock mobilisera deras
snikenhet och förmå dem att vägra erlägga de skatter, revolutionen
satt i stället för de gamla otaliga bördorna och pålagorna. De predikade
t. o. m. ibland ett slag jordsocialism (»agrarlagen»), men icke
i syfte att göra bönderna fullständigt fria, utan i förhoppning
att på det borgerliga besittandets ruiner skulle återblomstra tionden
och prebenden och det gamla systemets anarki.
Krigsminister Servans förslag om lägret hade till uppgifvet ändamål
att skydda Paris mot en fientlig öfverrumpling och vid ordningens
upprätthållande i hufvudstaden något lätta bördan för det parisiska
nationalgardet, men kunde ock därjämte fylla den dubbla uppgiften
att utöfva press på hofvets beslut samt fråntaga Paris dess roll
af revolutionens avantgarde. Ännu rådde visserligen icke mellan
gironden och Paris den bittra konflikt, som senare skulle uppstå,
men det var isynnerhet i Paris, som de afskydda Robespierre och
Marat utöfvade sitt inflytande, och det var där den af girondisterna
misstrodde, men ännu icke bekämpade Danton hade sitt stora verksamhetsfält.
Girondisterna hade en förkänsla af, att om deras yttre och inre
politik ledde till en våldsam brytning med kungligheten och om Paris
ledde stormen, skulle Paris få den politiska öfvervikten och öfverlämna
den åt män, till hvilka det hade mesta förtroendet. De ville då
i revolutionens tjänst organisera en styrka af blandadt ursprung
och med kärnan från landsorten, hvaröfver de skulle kunna bevara
högsta inflytandet. Servans förslag bekämpades lika ifrigt af girondisternas
revolutionära motståndare som af hofvets vänner.
Konungens
sanktionsvägran. Rolands förmaningsbref
Kungen förklarade sig benägen att ingå på gardets upplösning, men
motsatte sig besluten rörande prästerna och lägret. Det inbragte
honom ett långt förmanande bref från hans inrikesminister Roland.
I detta namnkunniga, af madame Roland författade bref får konungen
sig åtskilliga sanningar till lifs, hvilka dock i mer än en bemärkelse
gingo öfver hans medfödda och förvärfvade andliga horisont. Hade
han ock otroligt nog förrådt några tendenser att lyssna till de
goda råden, hade han helt visst icke fått det för sin drottning.
Brefvet af den 10 juni 1792, frihetens fjärde år
(Allt sedan 1789 daterade man efter »frihetens
era», hvartill lades »jämlikhetens», sedan den allmänna rösträtten
införts, t. ex. l'an IV de la Liberté, l'an I de l'Égalité.)
inledes med en erinran om att landets nuvarande tillstånd ej kunde
fortfara längre; krisens häftighet hade nått sin högsta grad och
det måste sluta med ett utbrott. »Allt har en gräns, och ovisshetens
är omsider uppnådd.»
»Rättighetsförklaringen har blifvit ett politiskt
evangelium och den franska konstitutionen en religion, för hvilken
folket är beredt att dö. Också har jäsningen i sinnena redan gått
därhän att supplera lagen, och då denna ej varit nog sträng för
att tygla orostiftarne, ha medborgarne sjelfva tillåtit sig att
straffa dem. Så ha emigranters eller deras parti veterligen tillhörande
personers egendom utsatts för en sköfling, som hämndbegäret dikterat,
och af samma skäl ha så många departement nödgats vidtaga stränga
åtgärder mot präster, hvilka folkmeningen proskriberat och hvilka
den eljest skulle ha uppoffrat.
I denna intressenas sammanstötning ha alla känslor
tagit lidelsens tonfall. Fosterlandet är icke ett ord, som inbillningen
funnit behag i att försköna: det är ett väsende, för hvilket man
gör uppoffringar, vid hvilket man hvarje dag fäster sig mer och
mer genom de omsorger det orsakar; ett väsende, som man skapar genom
stora ansträngningar, som växer upp midt ibland ens bekymmer och
som man älskar ej mindre för hvad det kostar oss, än för hvad man
däraf hoppas. Hvarje stöt, som träffar det, är ett medel att elda
hänförelsen för detsamma.
Till hvilken punkt skall denna hänförelse stiga
i det ögonblick, då de fientliga krafter, som samlats utom våra
gränser, räcka handen åt de inhemska intrigerna, för att slå de
mest olycksbring ande slag?
Jäsningen är ytterlig i alla deler af riket; den
skall utbryta på ett förfärligt sätt, därest ej ett välgrundadt
förtroende till Eders majestäts afsikter omsider kan lugna den.
Men detta förtroende skall ej uppkomma genom försäkringar, det kan
numera ej få någon annan grundval än fakta.
Det är uppenbart för franska folket, att dess författning
kan lefva; att regeringen skall få all den kraft den behöfver, från
den stund då Eders majestät, fullt besluten att låta konstitutionen
segra, understödjer den lagstiftande kåren med den verkställande
maktens hela styrka, undanröjer hvarje förevändning för folkets
oro och beröfvar de missnöjde hvarje förhoppning.
Till exempel, tvenne viktiga dekret äro beslutade;
båda äro af väsentlig vikt för det allmänna lugnet och statens välfärd.
Uppskofvet med deras stadfästelse inger misstro: om det förlänges,
skall det framkalla missnöje; och, jag bör säga det, under sinnenas
nuvarande upphetsning kan missnöjet leda till allt.
Det är ej längre tid att rygga tillbaka, det gifs
till och med ej vidare någon utväg att uppskjuta. Revolutionen är
gjord i tänkesätten, dess fullbordan skall köpas för blod, och den
skall genom blod befästas, om ej klokheten förekommer olyckor, som
det ännu är möjligt att undvika.
Jag vet att man kan inbilla sig att åstadkomma allt
och hämma allt genom ytterliga åtgärder; men sedan man användt våld
för att tvinga församlingen, sedan man spridt skräck i Paris, oenighet
och bestörtning i dess omgifningar, skulle hela Frankrike resa sig
med förtrytelse och, sönderslitande sig själft i ett borgerligt
krigs fasor, utveckla denna dystra energi, moder till dygder och
brott, som alltid varit olycksbringande för dem, hvilka utmanat
den.
Statens välfärd och Eders majestäts lycka äro på
det närmaste förbundna; ingen makt är i stånd att skilja dem åt;
grymma kval och säkra olyckor skola omgifva Eder tron, om ej Ni
själf stödjer den på författningens grundvalar och befäster den
i det lugn, som dess vidmakthållande slutligen bör förskaffa oss.
Således, den allmänna sinnesstämningen, händelsernas
gång, politikens bevekelsegrunder, Eders majestäts intresse göra
det till en oeftergiflig pligt att sluta sig till den lagstiftande
kåren och motsvara nationens önskan; de göra till en nödvändighet
hvad principerna framhålla såsom en skyldighet; men den känslighet,
som tillhör detta hjärtliga folks skaplynne, skall skynda att häri
söka ett skäl till tacksamhet. Sire, man har grymt bedragit Eder,
när man intalat Eder obenägenhet eller misstro mot detta lättrörda
folk; genom att ständigt oroa Er har man bragt Er till en hållning
ägnad att oroa äfven folket. Må det få se, att Ni är besluten att
låta den konstitution arbeta, vid hvilken det fäster sin lycka;
och snart skall Ni vara föremål för dess tacksägelser.»
Mot slutet af brefvet yttrar han: »Redan äro Eders
majestäts afsikter komprometterade i den allmänna meningen; ännu
något uppskof, och folket skall med bedröfvelse i sin konung se
konspiratörernas vän och medbrottsling!
Rättvise himmel! har du då med blindhet slagit jordens
mäktige? Och skola de aldrig höra andra råd än de som föra dem till
undergång?
Jag vet, att sanningens sträfva språk sällan mottages
vid tronen; jag vet ock, att det är därför att det nästan aldrig
gör sig hördt där, som revolutioner varda nödvändiga; jag vet framför
allt, att jag bör tala detta språk till Eders majestät ej blott
såsom laglydig medborgare, utan såsom minister hedrad med edert
förtroende eller beklädd med ett ämbete, som förutsätter det.»
Girondistministärens
afskedande.
Konungens svar på brefvet blef ett afskedande af Roland, Servan
och Clavière. Lagstiftande församlingen betygade nu nationens
saknad öfver deras afgång. Dumouriez stannade kvar och blef krigsminister.
Han smickrade sig med tanken att genom sin hofmanna- och diplomattalang
kunna tillvälla sig ett stort inflytande öfver konungen och förmå
honom till beslutens sanktionerande, hvilket naturligt borde göra
honom till situationens man. Men han gick själf i en fälla, ty konungen
hade begagnat sig af honom endast för att bli kvitt de andra. Efter
ett par dagar måste äfven Dumouriez afgå och mottaga ett befäl vid
nordarmén.
Med något besvär bildades en feuillantministär. Bland girondisterna
rådde förvirring och osäkerhet, lagstiftande församlingen fann sig
föranlåten att tillsätta en tolfmannakommitté för att undersöka
Frankrikes ställning och föreslå utvägar till att rädda författningen,
friheten och riket. Från Lafayette, som då förde befäl öfver Sedanarmén,
ingick ett oförsynt bref, som utgjorde ett manifest från den aggressiva
moderantismen och liksom bebådade ett slags statskupp. Han angrep
den fallna girondistministären och jakobinerna. Dessa senare vore
en sekt, organiserad som stat i staten, blindt ledd af några ärelystna
chefer usurperande folkets makt och underkufvande dess representanter
och mandatärer.
|
Sektionsfana. Kordelierernas
bataljon.
|
Dagen efter sedan detta bref meddelats lagstiftande kåren, tillkännagåfvo
de nya ministrarna officielt konungens vetoförklaringar, och detta
sammanträffande kunde hos revolutionens vänner väcka tro på en hemlig
öfverenskommelse mellan konungen och Lafayette. Den öfverhängande
faran försonade till hälften de revolutionära partierna.
Men det rätta svaret på konungens veto, på Lafäyettes bref, det
kom från parisarne. Nu reste sig folkskarorna åter för första gången
sedan den 6 oktober 1789, nu som då liksom af sig själfva, utan
tillskyndan från de politiska ledarne. Sedan flera månader tillbaka
hade rådt en ytterlig spänning och folket hade liksom en förkänsla
af, att den sista striden mellan revolutionen och konungamakten
var nära förestående, och liksom dagarna före stora händelser voro
skrämmande rykten i omlopp.
Bland Paris' sektioner voro förstäderna
Saint-Antoine och Saint-Marceau den lifskraftiga demokratins högkvarter.
Man diskuterade där lifligt fosterlandets intressen och medlen att
rädda det. I kordelierklubben samlades därjämte de varmaste patrioter
och rådslogo nattetid om hvad som vore att göra. De tillsatte bl.
a. en kommitté, där man gjorde en röd fana, som bar inskriften:
»Folkets krigslag mot hofvets revolt»; den fanan skulle vara ett
samlingsbanér för de fria männen, republikanerna, som hade
att hämnas en vän, en son, en fader, mördad på marsfältet den 17
juli 1791. Som sektionernas synbara ledare uppträdde nu bl. a. den
redan nämnde bryggaren Santerre, en annan bryggare vid namn Alexandre,
slaktarmästaren Legendre, guldsmedsarbetaren Rossignol, polacken
Lazowsky, vår gamle bekante från oktoberjäsningen 1789 Saint-Hurage
(se sid. 173).
De båda bryggarne voro bataljonschefer. Men huru många okända krafter
jäste icke vid sidan af dessa.
Demonstrationen
den 20 juni.
Man beslöt att högtidlighålla den 20 juni, årsdagen af bollhuseden,
af den stora dag då det kungliga godtycket krossades mot representanternas
fasthet (se sid. 76),
genom en stor demonstration och därvid dels till representationen
öfverlämna en petition och dels på Feuillantterrassen utanför lagstiftande
församlingens lokal uppresa ett frihetsträd. Men redan den 19 gick
som en varm fläkt öfver lagstiftande församlingen. Då upplästes
nämligen en adress från det eldiga södern, från Marseille, som innebar
liksom en krigsförklaring gemensamt mot utlandet och konungen, och
församlingen vågade icke desavuera den, utan voterade till och med
adressens tryckning och utskickande till departementen; det var
som att sprida för alla vindar republikanska gnistor.
|
Sektionsfana. Feuillanternas
bataljon.
|
Den 20 på middagen satte sig det stora på två kolonner uppdelade
demonstrationståget i rörelse. Det bestod af män, beväpnade med
pikar, sablar och liar, nationalgardister, kvinnor och barn, en
larmande och glädtig, nyfiken och entusiastisk här. Framför tåget
fördes rättighetsförklaringen ingraverad på två taflor. I tåget
märktes därjämte en afbildning af Bastiljen, byster af store män,
fanor och plakat med sådana inskrifter som t. ex.: Frihet och jämlikhet.
- När fosterlandet är i fara, stå alla sanskulotter redo. — Ludvig
XVI må veta, att folket har tröttnat på att lida och vill ha fullständig
frihet eller död. — Fria och sanskulotter, skola vi åtminstone bevara
trasorna.
Färden ställdes först till lagstiftande församlingen. En delegation
fick företräde och en petition upplästes, hvari begärdes icke republik,
men att hofvet skulle upphöra med sitt förräderi; den verkställande
makten skall öfverenstämma med den lagstiftande; arméerna skola
ändtligen sätta sig i marsch; en enda man får icke inverka på tjugufem
millioners vilja. Om man visade honom det undseende att ha honom
kvar på hans plats, vore det mot villkor, att han skötte sin syssla
konstitutionellt; gjorde han icke det, hade han ingenting att betyda
för franska folket.
Det beväpnade demonstrationståget defilerade inför församlingen
och tog sedan vägen till själfva Tuilerierna. Enligt en samtida
uppgift skulle karusellplatsen, den stora slottsgården och alla
omgifningar ha förvandlats nästan till ett läger, alla portar voro
stängda, kanonerna riktade mot folket och skarp ammunition utdelad.
En sammanstötning syntes således oundviklig. Men folket lät sig
icke afskräckas, utan marscherade på. Åsynen af de alltjämt växande
folkskarorna bräckte stridsmodet hos hofvet och deras där samlade
anhängare. Man började ana, att folket i själfva verket vore starkare
och faran större än att man, som man hittills intalat sig, skulle,
om det gällde, kunna taga bukt på folkrörelserna och folkdemonstrationerna
med tillhjälp af schweizergardet och ett större eller mindre antal
»dolkriddare» (jämför sid. 305).
De yttre portarna blefvo snart öppnade eller inslagna, och de yttre
gårdarna öfverfylldes af folkmassorna. Man stod i begrepp att med
yxor slå in en annan port, då konungen själf gaf order om dess öppnande.
Tusentals människor trängde nu in på de inre gårdarna och in i själfva
palatset samt fram till en sal, där konungen befann sig. Han lär
ursprungligen varit omgifven af edsvägrande präster, dolkriddare
och några grenadjärer, men dessa hade flytt förskräckta och lämnat
sin herre i deras våld, som de dagligen utmålade som en samling
oskäliga djur. Inom en handvändning var salen uppfylld af beväpnade
demonstranter. Taflorna med rättighetsförklaringen placerades på
ett bord midt emot konungen. Man ropade till honom: »Sanktionera,
sanktionera dekreten, de skola rädda Frankrike. — Återkalla de patriotiska
ministrarne. — Jaga bort era präster. — Välj mellan Koblenz och
Paris.»
|
Den 20 juni 1792. (Efter
en samtida teckning; gravyr af Panquet).
|
Den ofvannämnda slaktarmästaren Legendre adresserar sig till konungen,
berättar Michelet, och tilltalar honom därvid »min herre» (monsieur).
Vid detta ord, som redan är som ett slags afsättning, gör konungen
en åtbörd af öfverraskning: »Ja, min herre» upprepar Legendre bestämdt,
»hör oss, ni är till för att göra det. Ni är trolös; ni har alltid
bedragit oss; ni gör det ännu... Men akta er; måttet är rågadt,
folket har tröttnat på att se sig som en lekboll.»
Konungen hade emellanåt sträckt ut händerna mot de närstående,
viftat med hatten och ropat: »lefve nationen.» Han fick syn på en
röd mössa i en medborgares hand, tog den och satte den på sitt hufvud.
Hettan och trängseln gjorde honom törstig, han tog mot ett glas
vin, som räcktes honom, och drack för nationen och sanskulotterna.
Men mot alla uppmaningar och föreställningar, äfven om de voro hotfulla,
höll han stånd i ett par timmar och svarade lugnt och med bibehållen
känslolöshet, att han aldrig afvikit från författningarna och lagarna
och ej gjort annat än hvad de gåfvo honom rätt att göra. Hade folket
haft några planer mot hans lif, hade det nu lätt kunnat taga det,
men det ville endast varna, uppmana, ja bedja honom. Och om än massan
emellanåt hotade och larmade, så gaf den ock naiva tecken på vördnad
och tillgifvenhet. När han drack för nationen, utbrast man i jubel
däröfver.
Drottningen hade stannat i konseljrummet och tagit sin tillflykt
i en fönstersmyg bakom ett stort bord, som skjutits framför henne.
Hon hade vid sin sida sin dotter och madame de Lamballe jämte några
andra damer. På bordet satt den lille dauphin. Någon hade satt på
det stackars barnet en kolossal röd mössa, som gjorde honom alldeles
förbi af värme. När Santerre fick se det, blef han rörd och tog
af honom den: »Se ni inte, att barnet kan kväfvas under mössan?»
Lagstiftande församlingen blef förskräckt vid underrättelsen om
konungens belägenhet och fick brådt att skicka en deputation: Isnard,
Vergniaud banade sig med besvär väg genom folkhopen. Paris' mär
Pétion, som ställt sig välvillig mot demonstrationen, medan departementsdirektoriet
motverkat den, kom dit senare. Han talade med sin naturliga lugna
säflighet till folket och uppmanade det att stilla defilera genom
slottet. De enträgna uppmaningarna till konungen att återtaga ministrarne
fördubblades, men han inskränkte sig till bedyrandet att han skulle
vara trogen författningen. Småningom utrymdes slottsvåningarna,
och på kvällen befann sig Paris åter i fullständigt lugn, och konungen
kunde förbittrad kasta för sina fötter den röda mössa, som han ända
dittills som tecken på sin dubbelhet burit på sitt hufvud.
Den 20 juni skulle ha kunnat vara för konungen den sanningens blixt,
som häftigt visar den öppna afgrundens djup. Ludvig XVI såg intet,
ville ingenting se, och det blef endast den blixt, som föregår åskan
(Claretie). Tack vare konungen och hofvet blef den 20 juni preludiet
till den 10 augusti.
Händelserna den 20 juni fyllde konungen med ytterlig förbittring.
Han anordnade i all tysthet Tuilerierna nästan till en fästning,
behöll gardet, som skulle ha upplösts, skickade till sina trogna
adelsmän blåa kort, som betydde: kom, samlade, räknade och räknade
om igen de krafter, som stodo till hans förfogande. Till lagstiftande
församlingen aflät han ett harmuppfylldt bref, hvari han klagade
öfver invasionen af sitt palats, och församlingen gaf sina känslor
ett servilt uttryck. Nästan alla voro eniga om att desavuera folkrörelsen.
Justitieministern tillkännagaf, att en undersökning skulle öppnas
angående dagens våldsamheter. I själfva Tuilerierna skall ock ha
upprättats en särskild undersökningsdomstol sammansatt af fredsdomare
köpta och underhållna af hofvet; och denna domstol blef ett verktyg
att trakassera och förfölja bemärkta medlemmar af sektionerna och
de demokratiska samfunden. Från de mest skilda delar af landet ingingo
häftiga protester mot 20-juni-männen och demonstrationen. De mest
rörande berättelser om denna den kungliga martyrens pinohistoria,
om den galla och ättika, hvarmed hans rebelliska undersåtar fuktat
hans läppar, kommo på alla håll i omlopp. Det var, som om de rojalistiska
känslorna hade blossat upp igen, som om kungligheten och feuillanterna
skulle kunna taga revansch på gironden, demokratin och till och
med revolutionen.
Då gironden, som i likhet med jakobinklubben ej velat kännas vid
demonstrationen och i sin press sökt mildra färgerna, emellertid
märkte, huru konungen och feuillanterna tänkte mot den revolutionära
demokratin exploatera händelserna, underlät den icke att höja tonen:
»Konungen fattade en grenadjärs hand, lade den mot sitt hjärta
och frågade: 'Tror ni, att jag darrar? (Denna
tilldragelse åsyftas på illustrationen å sid. 413.)
Han sade till en annan: 'Den, som handlar rätt, är alltid lugn.'
Detta lugn var tvifvelsutan motiveradt af den kännedom, konungen
bör ha om franska folkets godhet och öfverseende; han visste mycket
väl, att han icke hade något att frukta af detta folk, som hade
förlåtit honom den 14 juli och 6 oktober 1789, den 10 april och
25 juni 1791; han visste mycket väl, att detta folk lider länge,
innan det beklagar sig, och beklagar sig sedan ännu längre, innan
det straffar.» (Brissots tidning, Franska patrioten.)
Det var en ganska tydlig varning till konungen. Det var, som gironden
hade sagt: Akta er! Om ni försöker dramatisera till er fördel den
20 juni, om ni försöker uppväcka Frankrikes medlidande och trohet,
och skapa för er en legend af lidande och heroism, skola vi friska
upp historien om edra brott och edert förräderi.
Lafayettes
uppträdande.
Dessa hans förräderier fingo endast ny fart efter den 20, och som
drottningens bref till Fersen den 23 och 26 visa, var den enda slutsats,
hon drog af den 20, den, att de fientliga arméerna borde påskynda
marschen. Och medan den förrädiska konungamakten kallade på fienden
och afbidade flämtande dess ankomst, envisades Lafayette att se
ej annat än den jakobinska faran. Han, soldaten inkallad under fanan,
bunden af disciplinen, generalen, sorterande under krigsministern,
lämnar på eget bevåg sitt regemente och uppträder den 28 inför lagstiftande
församlingen med ett genom sin djärfhet löjligt tal. Han besvär
den att klämma efter upphofsmännen till den 20 juni, att förstöra
en sekt. Han talade om jakobinerna ungefär i samma ordalag som kejsar
Leopold hade användt. Gironden försökte genast parera hugget. Guadet
träffade den svaga punkten. Han frågade, om kriget vore slut, eftersom
en general på det sättet lämnade sin armé, om han begärt och erhållit
krigsministerns tillstånd, och Guadet påyrkade ifrigt, att krigsministern
skulle höras härom. Feuillanten Ramond åter påkallade en undersökning
rörande den samhällsupplösning, Lafayette påvisat. Med ungefär hundra
rösters majoritet uttalade sig församlingen för Lafayette och afvisade
Guadets förslag.
Men för att utföra den kontrarevolutionära kupp, Lafayette sålunda
ville ge signal till, fordrades hofvets fullständiga medverkan.
Men hofvet, främst drottningen, hatade och misstrodde Lafayette.
Man gjorde honom fortfarande ansvarig för oktoberdagarna 1789 och
alla sedan undergångna förödmjukelser. Lafayette stod isolerad mellan
revolutionen och hofvet och förfogade icke öfver några medel till
ett aktivt och afgörande ingripande. Han hade naivt räknat på sin
inbillade popularitet hos parisarne, men en revy af nationalgardet,
hvarvid han tänkt harangera det, blef kontramanderad af Pétion.
Med oförrättadt ärende och snopen måste Lafayette återvända till
sin post.
Vid denna tid blef från flera departement bekant, att beväpnade
federerade satte sig i marsch trots det kungliga vetot mot bildandet
af ett läger omkring Paris. Det var de municipala eller kommunala
styrelserna, som i strid mot de departementala, organiserade denna
rörelse, hvarur framgick revolutionen af den 10 augusti, hvilken
revolution också får en kommunal karaktär. Lagstiftande församlingen
legaliserade indirekt denna rörelse genom ett dekret af den 2 juli,
som annullerade verkningarna af det kungliga vetot.
Nu ingå underrättelser om, att preussarne voro synliga vid Rhen
och att franska nordarmén, som står under befäl af den gamle tyske
i fransk tjänst varande, nu af Lafayette något påverkade marskalken
Luckner, tämligen oförklarligt dragit sig tillbaka. Dessa underrättelser
måste upphetsa nationalkänslan och den revolutionära stämningen.
Fosterlandet är uppenbarligen i fara; det hotas på en gång utifrån
och inifrån, af kontrarevolutionen och af de utländska makterna.
Fosterlandet är i fara, och revolutionen törstar, att ett proklamerande
af denna fosterlandets fara skall ända till heroism drifva upp viljestyrkan
och mot fienden hetsa upp all nationell energi och mot hofvets förräderier
all revolutionär.
Vergniauds
stora tal 3 juli.
Ett af tolfmannautskottet framlagdt förslag om den procedur, som
borde följas vid ett sådant proklamerande, ger Vergniaud anledning
att i sitt odödliga tal
af den 3 juli liksom sammanfatta fosterlandets och frihetens ångestkänslor,
och han försätter nationen i darrning, då han sammanställer bevisen
på hofvets uppenbara förräderi. Han står här på höjdpunkten af sin
revolutionära exaltation. Det var, som Louis Blanc med rätta säger,
en stor dag i vältalighetens historia. Nu ändtligen slets sönder
en ogrundad vördnads slöja och intrigens väfnad, och Frankrike och
konungen ställdes ansikte mot ansikte med verkligheten.
Vergniaud talade till en början om Ludvig XVI:s inre politik:
»Konungen har vägrat sin sanktion på edert dekret
om de religiösa oroligheterna. Jag vet icke, om Medicis och kardinalens
af Lothringen mörka anda allt fortfarande lurar under Tuileriespalatsets
hvalf; om jesuiterna Lachaises och Letelliers blodtörstiga hyckleri
lefvat åter upp i någon brottslig själ brinnande af åtrå att se
ett förnyande af Bartolomeinatten och dragonaderna; jag vet icke,
om konungens hjärta oroas af de fantastiska idéer, som man inger
honom, och hans samvete förvirras af de religiösa fasor, hvarmed
man hotar honom.
Men utan att förnärma honom och anklaga honom för
att vara revolutionens farligaste fiende, får man icke tro, att
han vill genom strafflöshet uppmuntra den pontifikala ärelystnadens
brottsliga försök och återgifva tiarans öfvermodiga stöd den olycksdigra
makt, hvarmed de förtryckt folk såväl som konungar. Utan att förnärma
honom och anklaga honom för att vara folkets fiende, får man icke
tro, att han gillar eller ens med likgiltighet ser de smygmanövrer,
som användas för att splittra medborgarne, kasta hatets jäsämnen
in i känsliga själar och i gudomlighetens namn kväfva de ljufvaste
känslor, hvaraf människornas lycka består. Utan att förnärma honom
och anklaga honom att själf vara lagens fiende, får man icke tro,
att han motsätter sig vidtagandet af repressiva åtgärder mot fanatismen,
för att drifva medborgarne till öfverdrifter, som förtviflan inspirerar
och lagarna fördöma; att han föredrar att utsätta de edsvägrande
prästerna, äfven då de icke störa ordningen, för godtycklig hämnd
framför att underordna dem en lag, som, genom att endast träffa
fridsstörarne, skulle bereda de oskyldiga ett okränkbart skydd.
Utan att förnärma honom och anklaga honom för att vara rikets fiende,
får man slutligen icke tro, att han vill låta upproren bestå och
låta draga ut i evighet oordningarna och alla de revolutionära rörelser,
som drifva riket till medborgarkrig och genom medborgarkrig störta
det i upplösning.»
Denna fruktansvärda ironi slet masken af Ludvig XVI och blottade
hans förrådande af revolution både inom och utom landet. Vergniaud
låtsas nu skilja konungens sak från hans hofmäns och begynner härefter
denna ryktbara tablå öfver de rojalistiska intrigerna och dessa
förskräckliga apostroferingar, där hans snille visar sig i all sin
glans. Hans ord ingräfde sig ock outplånligt i hans samtids minnen.
En senare generation torde i denna hemska, förkrossande anklagelseakt
ock kunna finna en motivering till de domslut, som i form af afsättning,
fängsling och afrättning nu i en nära framtid fälldes öfver konung
Ludvig XVI.
»Det är i konungens namn», sade han, »som de franska
furstarne ha försökt mot nationen uppbåda alla Europas hof: det
är för att hämnas konungens värdighet, som fördraget i Pillnitz
afslutats och det onaturliga förbundet ingåtts mellan hofven i Wien
och Berlin, det är för att försvara konungen, som man i Tyskland
sett skynda till under resningens fanor de forna lifdrabanterna,
det är för att komma till konungens hjälp, som emigranterna
utbedja och erhålla anställning i de österrikiska härarna och bereda
sig att sönderslita sitt fosterlands sköte; det är för att sluta
sig till dessa bålda riddare för det kungliga prerogativet,
som andra bålde riddersmän, uppfyllda af ära och finkänslighet,
i fiendens åsyn öfverge sina poster, svika sina eder, stjäla kassorna,
försöka korrumpera sina soldater och sålunda sätta sin ära i feghet,
mened, tubbning, stöld och lönnmord, det är mot nationen eller dess
representanter enbart och för upprätthållandet af tronens glans,
som konungen af Böhmen och Ungern för krig mot oss och som konungen
af Preussen marscherar mot våra gränser; det är i konungens namn,
som friheten angripes och som, om man lyckades omstörta den, man
snart skulle sönderstycka riket, för att hålla de förbundna makterna
skadeslösa för deras omkostnader; ty om man känner konungars frikostighet,
så vet man med hvilken oegennytta de skicka sina arméer för att
förhärja ett främmande land och till hvilken grad man kan tro, att
de skulle uttömma sina skatter för att upprätthålla ett krig, som
icke skulle vara inbringande för dem. Med ett ord, till alla de
olyckor, som man söker hopa öfver våra hufvud och som vi ha att
frukta, är konungens blotta namn förevändningen eller orsaken.
Nu läser jag å författningens kap. II, afdelning
I, paragraf VI: »Om konungen ställer sig i spetsen för en armé och
riktar dess styrka mot nationen eller, om han icke genom handling
uttryckligen motsätter sig ett sådant företag, som skulle utföras
i hans namn, anses han hafva afsagt sig konungavärdigheten.»
Nu frågar jag er, hvad som bör förstås med att medelst
en handling uttryckligen motsätta sig något; förnuftet säger mig,
att det är ett motstånd afpassadt såvidt möjligt efter faran och
utfördt i tjänlig tid.
Om t. ex. i det nuvarande kriget hundratusen österrikare
toge marschen mot Flandern eller hundratusen preussare mot Elsass
och konungen, som är högste chef för landets försvar, mot hvar och
en af dessa båda fruktansvärda arméer ställde endast ett detachement
på tio- tjugutusen man, skulle man då kunna säga, att han uppfyllt
författningens önskan och uttryckligen utfört den handling den fordrar
af honom?
|
Pierre-Victurnien Vergniaud.
F. i Limoges 31 maj 1753, afrättad 31 okt. 1793 (10 brumaire
republikens år II).
|
Om konungen, som har till åliggande att vaka öfver
statens yttre säkerhet, att tillkännage för lagstiftande kåren de
öfverhängande fientligheterna, är underrättad om den preussiska
arméns rörelser, men icke ger representationen någon kännedom därom;
är underrättad om eller åtminstone kan förutsätta att denna armé
skall anfalla oss inom en månad, men det oaktadt skulle långsamt
förbereda åtgärderna till anfallets tillbakavisande; om man hade
en berättigad oro för fiendens möjlighet att tränga djupt in i landet
och ett reservläger uppenbarligen vore nödvändigt för att förekomma
eller hejda detta framåtryckande, om ett dekret existerade, som
gjorde bildandet af ett sådant läger ofelbart och snabbt, om konungen
förkastade detta dekret och ersatte det med en plan, hvars framgång
vore osäker och för sitt utförande fordrade en så ansenlig tid,
att fienderna skulle hinna att omöjliggöra den; om lagstiftande
kåren utfärdade dekret rörande den allmänna säkerheten; om den trängande
faran icke tilläte något uppskof; om emellertid sanktion vägrades
eller uppsköts under två månader; om konungen lämnade befälet öfver
en armé åt en intrigant general, som gjort sig misstänkt för nationen
genom de mest graverande fel, de mest påfallande attentat mot författningen;
om en annan general, uppväxt långt från hoffördärf och förtrogen
med segern, begärde för upprätthållandet af våra vapens ära en förstärkning,
som det skulle vara lätt att bevilja honom; om genom en vägran konungen
svarade honom tydligt: »Jag förbjuder dig att segra»; om, begagnande
sig af detta skadliga förhalande och så mycken sammanhangslöshet
i vår politiska gång eller snarare ett så beständigt framhärdande
i trolöshet, tyrannernas liga bibragte friheten dödliga slag — skulle
man då kunna säga, att konungen gjort det konstitutionella motståndet,
att han för statens försvar uppfyllt författningens önskan, att
han utfört den uttryckliga handling den föreskrifver honom?
Ni darren, mina herrar.
Tillåten, att jag ännu uppehåller mig vid detta
sorgliga antagande. Jag har öfverdrifvit i flera punkter, jag skall
till och med framställa ännu flera, som jag hoppas aldrig skola
existera, för att förtaga hvarje förevändning till tillämpningar,
som äro rent hypotetiska, men jag behöfver en fullständig utveckling
för att uppvisa sanningen utan moln. (Lifligt bifall bland västern
och från tribunerna.)
Om sådant vore resultatet af det uppförande, hvaraf
jag nyss uppdragit en tafla, att Frankrike simmade i blod, att främlingarne
blefve härskare där, att författningen skakades, att kontrarevolutionen
vore där och att konungen till sitt rättfärdigande svarade eder:
'Det är sant, att fienderna, som sönderslita Frankrike,
påstå sig handla så endast för att återupprätta min makt, som de
antaga förintad; för att hämnas min värdighet, som de antaga kränkt;
för att återgifva mig mina konungsliga rättigheter, som de antaga
komprometterade eller förlorade; men jag har visat, att jag icke
var deras medbrottsling; jag har lydt författningen, som befaller
mig att medelst en handling uttryckligen motsätta mig deras företag,
då jag låtit föra arméer i fält. Det är sant, att dessa arméer voro
för svaga, men författningen anger icke den grad af styrka, jag
borde gifva dem. Det är sant, att jag samlat dem alldeles för sent,
men författningen anger icke den tid, då jag borde samla dem. Det
är sant, att reservläger skulle kunnat understödja dem, men författningen
förbinder mig icke till bildande af sådana läger.
Det är sant, att då generalerna framryckte som segrare
på det fientliga området, befallde jag dem att stanna; men författningen
föreskrifver mig icke att hemföra segrar; den förbjuder mig till
och med eröfringar. Det är sant, att man försökt desorganisera arméerna
genom kombinerade afgångar af officerare, och jag har icke gjort
något bemödande att hejda dessa af gångar; men författningen har
icke förutsett, att jag skulle komma att begå en sådan förseelse.
Det är sant, att mina ministrar beständigt fört representationen
bakom ljuset angående truppernas antal, disposition och utrustning;
att jag på det längsta kunnat behållit dem, som hindrade gången
af den konstitutionella styrelsen, och det minsta möjliga dem som
bemödade sig, att befordra den, men författningen gör deras utnämnande
endast beroende af min vilja och påbjuder ingenstädes, att jag skall
lämna mitt förtroende till patrioterna och förjaga kontrarevolutionärerna.
Det är sant, att representationen har fattat nyttiga eller till
och med nödvändiga beslut och att jag vägrat sanktionera dem; men
jag hade rätt därtill; den rätten är helig, ty jag har den från
författningen. Det är slutligen sant, att kontrarevolutionen sker,
att despotismen ämnar i mina händer återlämna sin järnspira; att
jag kommer att straffa er, därför att ni haft oförsyntheten att
vilja vara fria, men jag har gjort allt hvad författningen föreskrifver
mig; från mig har icke utgått någon handling som författningen fördömer;
det är alltså icke tillåtet att betvifla min trohet mot den, mitt
nit för dess försvar'. (Upprepadt bifall.)
Om, säger jag det vore möjligt, att under ett ödesdigert
krigs olyckor och under ett kontrarevolutionärt omstörtande fransmännens
konung förde till dem detta löjliga språk, om det vore möjligt,
att han någonsin talade till dem om sin kärlek för författningen
med en så förolämpande ironi, skulle de då icke hafva rätt att svara
honom...
'— O konung, som utan tvifvel med tyrannen Lysander
trott, att sanningen icke vore mera värd än lögnen och att man måste
roa människorna med lögnen, liksom man roar barnen med kulor; som
endast låtsat älska lagarna, för att nå den makt, hvaraf du skulle
begagna dig för att trotsa dem; författningen, endast för att den
icke skulle störta dig från den tron, där du behöfver sitta kvar
för att kunna förstöra författningen; nationen endast för att betrygga
framgången af dina trolösheter genom att inge den förtroende: tänker
du, att du i dag skall kunna narra oss med hycklande försäkringar,
vilseleda oss om orsaken till våra olyckor genom dina konstlade,
utsökta och djärfva sofismer.
Var det att försvara oss att mot de utländska soldaterna
sätta krafter, hvilkas underlägsenhet icke ens lämnade någon ovisshet
rörande deras nederlag? Var det att försvara oss att afvisa förslag,
som syftade att förstärka landets inre försvar eller att förbereda
motståndet till en tidpunkt, då vi redan skulle varit tyrannernas
byte? Var det att försvara oss att välja generaler, som själfva
angrepo författningen, eller att fjättra deras mod som tjänade den?
Var det att försvara oss att oupphörligt förlama styrelsen genom
ministärens ihållande desorganisatiom? Var det för att bereda vår
lycka eller vår undergång, som författningen öfverlämnade åt dig
valet af ministrar? Var det till vår ära eller vår skam, den gjorde
dig till arméns chef? Gaf den slutligen dig sanktionsrätten, civillistan
och så många stora prerogativ, för att du skulle på konstitutionell
väg fördärfva konstitutionen och riket? Nej, nej, du människa, som
fransmännens ädelhet icke kunnat röra, som endast kärleken till
despotismen kunnat göra känslig, du har icke uppfyllt författningens
önskan. Den blir kanske omstörtad, men du skall icke skörda frukten
af din mened. Du har icke i handling uttryckligen motsatt dig de
segrar, som i ditt namn skola vinnas öfver friheten, men du skall
icke skörda frukten af dessa ovärdiga triumfer: du är icke längre
något för denna författning, som du så ovärdigt kränkt, för detta
folk, som du så fegt förrådt.» (Bifallsyttringarna börja åter ännu
kraftigare från en mycket öfvervägande majoritet.)
Den logiska slutsatsen af detta Vergniauds tal skulle ha varit
tronens omstörtande. Men girondisterna trodde ännu så litet på möjligheten
att upprätta en republik, att de hvarken åsyftade att upphäfva kungligheten
eller ens att taga en annan konung. Efter att genom denna fruktansvärde
filippik ha moraliskt förintat Ludvig XVI, vill Vergniaud dock icke
förinta honom politiskt. Men hvem skulle väl kunnat tro annat, än
att den så ståtligt utvecklade hypotesen endast vore ett oratoriskt
medel att göra den insinuerade anklagelsen ännu mera förintande.
Men påverkad af fruktan för en folkets seger intalar han sig själf,
att denna förrädare måhända vore mindre obotligt förrädare än han
framställt honom; och han motsätter sig en parlamentarisk och fredlig
revolution, som skulle ha besparat Frankrike det blod, som utgöts
den 10 augusti, och den 24 juli förmår han lagstiftande kåren att
öfvergå till dagordning och sålunda afvisa en petition om konungens
afsättning.
Han gör än mer: han undertecknar med Guadet de sista dagarna af
juli det ryktbara utlåtande, som redigerats af Gensonné och genom
målaren Boze som mellanhand tillställdes Tuilerierna. Den 29 juli
skrifver han själf till Boze ett bref, hvari han ger konungen råd,
huru han lämpligen skulle rädda sig. Utan att desavuera sitt tal
lofvar han Ludvig fred, om han vill uppriktigt försvara författningen
och bilda en ministär, hvari skulle ingå patrioter från nationalförsamlingen
såsom t. ex. Pétion och Roederer. Häri har man dock alls icke rätt
att se den minsta skymt af ett förräderi eller ett affall, och konventet
fäste sig icke heller i början af januari 1793 något afseende vid
Robespierre den yngres försök att stämpla denna åtgärd som en brottslig
handling. Det är dock i alla händelser en mycket oväntad epilog
på talet af den 3 juli dessa råd i hemlighet gifna »tyrannen Lysander»
af just den, som hade så skoningslöst afslöjat honom. Det
var knappast politiskt att söka förstärka en tron, som man själf
hade förklarat maskstungen. Man hade framkallat en revolution, och
nu fruktade man den. Vergniaud talade i sitt bref till Boze om ett
nytt revolutionärt jäsningsämne som angrep i dess grundval en politisk,
af tiden ännu icke konsoliderad organisation och hvars utveckling
skulle af förtviflan kunna påskyndas med en snabbhet, som undflydde
de konstituerade myndigheternas vaksamhet och lagens påverkan. Vergniaud
var rädd för detta »revolutionära jäsningsämne» och företog därför
af öfverdrifven försiktighet och af misstro till den öfverhängande
resningen denna oförsiktiga åtgärd. Den extraordinarie själftillsatta
girondistkommisionen afvaktade feberaktigt konungens svar, fullt
besluten att icke försvagas, om hofvet icke gåfve efter. De fingo
endast undvikande, nästan föraktfulla fraser till svar. Därefter
diskuterade man allvarligt och jämförde fördelarna af en konungens
afsättning eller suspendering. Men denna tveksamhet beröfvade gironden
allt inflytande på händelserna. Den 10 augusti gjordes gironden
förutan, och den kunde endast ratificera densamma genom suspenderingen,
hvars formulering sedan blef Vergniauds uppgift.
Händelsernas ironi gör ibland rätt underliga sammanställningar.
Vergniauds moderation fritog honom icke från att bli en tolk af
de två mest revolutionära åtgärder, som vidtogos på hans tid: 1)
blef han referent af dekretet om konungens suspenderande efter den
10 augusti; 2) såsom konventets president afkunnade han dödsdomen
öfver Ludvig XVI.
I sin fruktan för att se en annan republik framgå än den han tänkt
sig, var denne republikan nära att tro på 'tyrannen Lysanders' ord.
Men det var lyckligt, att man icke besvarade hans inviter; hade
han fallit i den allmänna opinonen, skulle han icke kunnat göra
revolutionen de stora tjänsterna i september månad 1792, då han
med sin vältalighet var Danton behjälplig att resa Frankrike mot
fienden.
Men låt oss återgå till Vergniauds stora tal den 3 juli. Det mynnade
ut i sina klämmar bl. a. däri, att ministrarna skulle förklaras
ansvariga för alla inhemska oroligheter, som hade religionen till
förevändning, äfvensom för hvarje inkräktande af fransk jord, som
vore en följd af underlåtna försiktighetsåtgärder att i tid ersätta
det beslutade lägret. Konungen skulle tillställas ett budskap i
den af Vergniaud angifna riktningen. Lagstiftande församlingen skulle
som korporation bevista federationsfesten den 14 juli och där förnya
sin ed af den 14 januari, och skulle konungen inbjudas att närvara
och aflägga samma ed.
Som ett rätt egendomligt och dramatiskt sammanträffande kan man
anteckna, att samma dag, som Vergniaud lät sin vältalighets starka
blixtar hvina kring Tuileriernas slott, så att de bort tränga in
genom alla fönster som eldpilar, skref drottning Marie Antoinette
till Fersen en förhoppningsfull biljett: »Vår ställning är förskräcklig,
men var icke alltför orolig; jag känner mig modig, och det är något
inom mig som säger mig, att vi snart skola vara lyckliga och räddade.»
Måhända var det samma kväll, hon sade till madame Campan, i det
hon pekade ut på den klara natten: »Jag skall snart som fri och
lycklig betrakta denna måne med dess milda glans».
Hvarifrån kom då hennes hopp denna tragiska timme, då revolutionen
mullrade omkring henne, då det fientliga larmet från gatan endast
dämpades ett ögonblick, för att talartribunens ord skulle genljuda
desto kraftigare? Hon förväntade räddningen från ett de allierades
manifest: Braunschweigs förestående ridt, och uti Tuileriernas småningom
till en fästning förvandlade slott bida konungen och drottningen
den utländske befriarens uppenbarelse. Marie Antoinette ser sig
redan på palatsets tröskel, mottagande konungarna och generalerna.
Proklamerandet
af fosterlandet i fara.
Den 7 juli antar lagstiftande församlingen definitivt proceduren
för förklaringen af fosterlandet i fara. Det gälde icke endast en
vädjan till den nationella energin och den revolutionära hängifvenheten;
det var ock en försvarsorganisation. I och med en sådan förklaring
skulle alla departements-, distrikts- och kommunalstyrelser försätta
sig i permanens, och blefvo alla vapenföra medborgare också försatta
i tillstånd af permanent aktivitet. Hvarje medborgare skulle inför
kommunens styrelse uppge sina vapen och förråd, som underkastades
rekvisition. Nationalgardsmedlemmar församlades kantonvis och utvalde
bland sig dem som skulle marschera, somliga för att bilda de frivilligas
bataljoner, andra för att inskrifvas i linjetrupperna. Hvarje man,
som uppehölle sig i Frankrike, vore skyldig att bära nationalkokarden.
|
Revolutionens soldater. »Då
bataljonen Loire Inférieure uppfört sig väl inför fienden,
beviljas hvarje man ett par träskor.»
(Efter litografi af Raffet).
|
De frivilliga skulle ha äran att rycka först fram till fosterlandets
hjälp, och de kunde göra tjänst, utan att vara iförda uniformen.
Det är som medborgare de strida, det är sin borgerliga frihet de
försvara. Hvarför skulle de då icke kunna inför fienden bära sin
borgerliga dräkt. Och öfverallt är det de borgerliga myndigheterna,
utvalda medborgare, som i distriktet, i departementet vaka öfver
bildandet, ekiperandet, beväpnandet, besoldandet af revolutionens
bataljoner. Några dagar senare, den 11 april, förklarade lagstiftande
församlingen genom en rapport af Herault de Sechelles i tolfmannautskottets
namn att från densamma borde utgå »en elektrisk gnista», som skulle
meddela samhället en plötslig energi. Och han angaf den inledda
stridens exceptionella, allenastående karaktär. Det vore första
gången i världshistorien, som ett helt folk strede för sin frihet;
och det vore också sista gången, ty ur denna strid skulle utgå alla
folks frihet och därefter skulle råda en universell och evig fred.
Under en högtidlig stämningsfull tystnad antog församlingen följande
enkla, värdiga formulering:
»Nationalförsamlingen (Detta
var det allmänna namnet å representationen.) har, efter att
hafva hört ministrarna och iakttagit de i lagarna af den 4 och 5
innevarande månad angifna formaliteterna, fattat följande beslut:
»Akt af lagstiftande kåren.
Talrika trupper framrycka mot våra gränser, alla de, som afsky
friheten, beväpna sig mot vår författning.
Medborgare, fosterlandet
år i fara.
Må alla de, som få äran att marschera främst
för att försvara hvad de äga kärast, alltid ihågkomma, att de äro
fransmän och fria; att deras medborgare upprätthålla i deras hem
säkerheten till person och egendom; att folkets ämbetsmän vaka uppmärksamt;
att alla med det lugna mod, som är den verkliga styrkans attribut,
afvakta lagens signal, och fosterlandet skall blifva räddadt.»
De
frivilliga strömma till vapen.
Proklamerandet af fosterlandet i fara försatte hela Frankrike i
rörelse, icke endast i städerna utan äfven bland landtbefolkningens
djupaste lager. Krigsförklaringen hade icke i någon högre grad upprört
bonden, som var van att betrakta krig snarare som en konungens än
folkets sak. Men denna gång har han en känsla af och ett bevis på
att det blir ett nationens krig, att det gäller att med vapen försvara
sina egna intressen och upprätthålla revolutionen. Förklaringen
att fosterlandet är i fara tvingar honom att för ett ögonblick lämna
sin plog och infinna sig hos mären, där med egna ögon skåda fosterlandets
fara, de frivilligas värfvande och rekvisitionsåtgärderna samt där
mottaga denna kokard med tre färger, som han alltjämt skall bära
till och med i sitt arbete på fältet som ett tecken på sina plikter
och sina nya känslor.
I juli 1789, i den stora skräckens dagar, hade hela Frankrike rest
sig rysande och genomfört den kommunala revolutionen. Denna gång
väpnar det sig till anfallet på nytt, men med ett manligt förtroende,
en viss glädtighet. Hvar är då denna bonde, som tre år tidigare
gömde sig i skogar och grottor som en träl? Denna gång är det en
fri man, som reser sig, som känner sig som soldat och skall slå
sig till ro, först sedan han besegrat Europa.
I Paris försiggick uppläsandet af lagstiftande församlingens upprop
äfvensom anteckningen af frivilliga söndagen den 22 och måndagen
den 23 juli efter ett ceremoniel, hvari nationens och revolutionens
sinne och talang för teatereffekter tog sig ett ganska storartadt
uttryck:
Klockan 6 på morgonen skulle nationalgardets sex
»legioner» med sina fanor samlas på Grèvetorget. Hvar timme
hela dagen i ända aflossas kanonsalut. I alla kvarter slås till
uppställning, hvarvid medborgarne i vapen inställa sig på sina poster.
Kl. 8 sätter sig två tåg i rörelse: Först kavalleri- och artilleriafdelningar
med musik. Därpå fyra af kommunens ämbetsmän till häst förande fanor,
som voro prydda med medborgarkronor och buro inskriften: »Frihet,
jämnlikhet, författning, fosterland,» och därunder »Offentlighet-Ansvar».
För framtiden skulle samma fanor gemenligen användas vid alla ceremonier,
som bevistades af stadens myndigheter. Därefter en del kommunala
ämbetsmän och myndighetspersoner, alla till häst. En beriden nationalgardist
för ett stort baner i trikolorens färger och med orden: Medborgare,
fosterlandet är i fara. Slutligen artilleri- och kavalleriafdelningar.
På vissa platser göres halt, trumhvirflar tillkalla folket och en
kommunal ämbetsman uppläser lagstiftande församlingens upprop. Under
marschen utföres endast majestätisk och allvarlig musik.
På åtta bestämda ställen äro uppresta tribuner med
tält prydda med trefärgade band och ekkransar, vid ett bord, placeradt
på två trummor, antecknas namnen på de frivilliga som anmäla sig.
Kring tribunerna bildas en stor krets af frivilliga omkring två
kanoner och musik.
Det gjorde ett djupt intryck, och hänförelsen var utomordentlig.
Inom några dagar hade vid de åtta tribunerna 15,000 frivilliga inskrifvit
sig. Ungdomen var elektriserad och lyssnade icke till de förnumstiga
och misstänksamma skrockningarna från en Marat. Större tilldragelser
mogna hastigt själfva barnen och ge ungdomen en manlig styrka. »Om
jag endast hade dömt efter det yttre», utropade officeren, som med
en skara af 78 ynglingar defilerade förbi lagstiftande församlingen,
»skulle någras kroppsbyggnad varit ett hinder för deras antagande,
men jag lade min hand på deras hjärtan, i stället för att mäta deras
längd; de lågade alla af fosterlandskärlek.»
I landsorten anmälde sig ock frivilliga i mängd och lågande af
fosterländsk hänförelse och mod.
Samtidigt svämmade den revolutionära strömmen allt starkare och
medryckande. Ej hejdades den af en sådan teatralisk episod som »Lamourettska
kyssen» eller af det parisiska departementsdirektoriets åtgärd att
suspendera mären Pétion och kommunens prokurator Manuel i anledning
af den roll, de ansågos ha spelat vid den 20 junihändelserna.
Den 7 juli höll en biskop Lamourette, som var medlem af lagstiftande
församlingen, ett rörande tal om, att alla fosterlandets olyckor
kommo sig af partistriderna, och föreslog som ett utmärkt medel
att få ett slut på dessa misshälligheter, att man skulle genom en
högtidlig förklaring offentligen förbanna hvarje förslag, som afsåge
att förändra författningen, vare sig genom införande af tvåkammarsystem
eller af republik eller på något annat sätt. »Församlingen
greps», säger protokollet, »af en plötslig och spontan rörelse,
alla reste sig och under ett enhälligt bifall antogs detta förslag.
Därpå strömmade medlemmarna tillsammans från alla kanter af salen
och buro hvarandra vittne om sitt inbördes broderskap, allas känslor
smälte samman i denna enda känsla, kärleken till fosterlandet.»
Man skickade bud på konungen, han infann sig och höll ett litet
tal: »Nationen och konungen äro ett, tillsammans draga de fram mot
sitt gemensamma mål; med förenade krafter skola de rädda Frankrike.»
Man skildes åt under jubel och med ropen: Lefve nationen, lefve
konungen.»
Redan dagen därpå började åter tvisterna, och revolutionens män,
som hämtat sig från den rörda öfverraskningen, skämtade öfver denna
tillgjorda parad och »normandiska försoning.»
Suspensionen af Pétion och Manuel hade i hela Paris framkallat
en ursinnig opinionsstämning, förstäderna fördubblade adresserna
till förmån för Pétion, hvars enda brott bestått i, såsom han själf
sade, att han förhindrat blodsutgjutelse. Konungen bekräftade emellertid
den 12 juli suspensionen, men efter en rapport af tolfmannautskottet
upphäfde lagstiftande församlingen den 13 suspensionen, och detta
församlingens beslut blef af konungen sanktioneradt.
Samtidigt härmed befann sig feuillantministären i upplösning. De
hade en känsla af faran och vågade icke trotsa den genom att engagera
sig alltför mycket, men på samma gång räknade de i sin nervositet
ut, att deras afgång skulle göra ett kraftigt intryck. De förklarade
alltså för församlingen, att i det dåvarande tillståndet af allmän
anarki kunde de icke längre ikläda sig ansvaret för statens angelägenheter.
Samtidigt ingåfvo de till konungen en samfäld begäran om afsked.
Beräkningen förfelades, ty denna ministerstrejk lämnade representationen
mycket oberörd, men blottställde ännu mer konungen. Om han icke
ens kunde skaffa ministrar, så att författningen kunde fungera,
hvad tjänade han då till.
Men under det vågorna sjödo och upplösningen närmade sig, var det,
som om partierna fruktade för de oberäkneliga följderna af den kommande
skakningen, som de hade en förkänsla af, och ännu tvekade, förhalade,
sökte dämpa. När den 12 juli upplästes i lagstiftande församlingen
en rättframt och brutalt republikansk adress från Marseille, hvari
lagstiftarne uppmanades att upprycka tyranniets sista rot, d. v.
s. konungamakten, eller åtminstone upphäfva all vetorätt, protesterade
nästan hela församlingen. De frivilliga, som anländt till Paris,
för att deltaga i 14 juli-festen, »federationen af 1792», innan
de tågade vidare till gränsen för att strida mot fienden, fingo
till och med från jakobinerna mottaga många råd och förmaningar
om försiktighet och moderation.
Till och med den 14 juli på marsfältet undveko vänsterpartierna
omsorgsfullt alla anledningar till konflikt och bitterhet äfvensom
lifligare demonstrationer. Intet fiendtligt rop mot konungen och
drottningen lät höra sig. Det hade varit meningen, att han vid detta
tillfälle skulle högtidligen tända eld på »feodalväldets träd».
Han vägrade »därför att», sade han, »det icke längre fins något
feodalvälde», och man besparade honom ceremonien. Jean Debry grep
i stället facklan och begagnade sig däraf.
Äfven Robespierre var tveksam och osäker. Endast tjugu dagar före
den 10 augusti har han intet annat medel att anvisa än väntan, försiktighet,
kvarstående vid lagligheten. Inga gaturörelser, ingen resning, inga
angrepp mot konungens konstitutionella makt. Räddningen borde man
förvänta från ett kraftigt, men lagligt ingripande från representationen
eller, om det mankerade, från hela landet. Men på hvilket sätt?
Rousseau förblef gåtfull och sväfvande.
Paris och de stora städerna hade länge varit moraliskt öfvertygade
om Ludvig XVI:s förräderi och samförstånd med fosterlandets fiender.
Deras däraf föranledda helt naturliga medvetna eller omedvetna sträfvanden
att till hvad pris som helst hindra konungen att skada de militära
operationerna hade stämplats som demagogiska af den departementala
styrelsen i Paris och lagstiftande församlingen och föreföllo större
delen af landet motbjudande.
De
federerade.
Parisarnes uppfattning hade måhända icke blifvit den rådande, och
tronens fall hade måhända ännu en längre eller kortare tid kommit
att anstå, om icke federationsfesten fört till Paris delegerade
från hela riket. Under påverkan af klubbarna och sektionerna slöto
sig dessa till rörelsen och blefvo dess kraftiga stöd. Samtidigt
börja allt flera adresser ingå till lagstiftande församlingen, som
fordra Ludvig XVI:s afsättning. Choudieu från Maine-et-Loire frambär
den 23 juli en petition från Angers med tio sidors namnunderskrifter.
Den var hemsk i sin kärnfullhet och koncentration. De hotfulla,
men slappa girondistfrasernas tid är förbi:
»Lagstiftare, Ludvig XVI har svikit nationen, lagen och sina eder.
Folket är hans suverän. Påbjud hans afsättning, och Frankrike är
räddadt.»
Bifallet från yttersta vänstern och åhörartribunerna blef lifligt,
men för de allra flesta af lagstiftande församlingen var det ännu
ett alldeles för våldsamt slag, och flera påyrkade att den djärfve
Choudieu skulle skickas till Abbaye-fängelset. Adressen remitterades
till tolfmannautskottet. Dagen därpå är det Dahem som leder en ny
storm. Underrättelserna från norr, från Valençiennes [sic]
voro dåliga.
Men Vergniaud, som var det mäktiga tolfmannautskottets ordförande,
vill icke lyssna till dessa påyrkanden att inför representationen
ändtligen och utan omsvep taga upp processen med konungen och konungadömet.
Han, Guadet och Brissot spjärna emot. Det var som om all girondisternas
tankeklarhet, beslutsamhet och viljestyrka hade tömt ut sig i och
med Vergniauds blixtrande vältalighet den 3 juli.
Hertigens
af Braunschweig manifest.
Men hvad som gaf den samlande signal, Paris länge väntat på, och
som äfven ute i hela landet, utanför storstäderna och de federerade,
vållade en fullständig och afgörande omkastning i uppfattningen
af konungen, var hertigens af Braunschweig manifest.
Fiendehären var nu samlad vid gränsen tillsammans med emigranterna,
och det var från Koblenz manifestet utgått. Dateradt den 25 juli
blef det kändt i Paris redan den 28. Denna »förklaring» till »Frankrikes
invånare» från preussiska och österikiska härarnas öfverbefälhafvare
var uppfylld af de mest skymfande, förnärmande hotelser mot fransmännen.
Det låge, säges däri, både österikiske kejsaren
och preussiske konungen om hjärtat att göra ett slut på anarkin
i Frankrike, att hejda angreppen mot tronen och altaret, att återupprätta
den lagliga ordningen, att återge konungen den säkerhet och frihet
man beröfvat honom och sätta honom i stånd att utöfva den honom
lagligen tillkommande myndigheten. De politiska och kommunala myndigheterna
och alla soldater och nationalgardister hotas med hårda straff om
de icke böja sig lydigt för konungen. »Alla invånare af städer och
byar, som söka försvara sig mot de kejserliga och kungliga majestetens
trupper och skjuta på dem i öppen mark eller från fönster och dörrar,
skola genast straffas med krigets stränghet och deras hus skola
ödeläggas eller brännas.» Öfver Paris utösas de förskräckligaste
hotelser, om icke dess invånare genast underkasta sig. Om det öfvas
den minsta våldsamhet eller kränkning mot konungen och hans familj,
och om man icke genast sörjer för deras säkerhet, ro och frihet,
då skall det tagas en exemplarisk hämnd, som skall minnas till alla
tider; Paris skall öfverlämnas till militärisk bestraffning och
fullständigt ödeläggande och de brottsliga till de straff de förtjänat.
Däremot om parisarne lyda snabbt och noggrant, utlofva
suveränerna nådigt och godhetsfullt sin förmedling för att hos hans
mycket kristna majestät utverka deras förlåtelse.
Det var onekligen ett konungarnes krig mot revolutionen, mot det
fria franska folket, som här förkunnades, och det var intet under,
att folket svarade med att förklara ett folkens krig mot furstarne.
Dessa hotelser, offentligt riktade mot en stor nation, hade till
omedelbart resultat att drifva fransmännen till ett enigt motstånd,
till ett motstånd på lif och död. Manifestet förskaffade, sade en
samtida, Frankrike en armé på hundratusen man.
Å andra sidan hade hertigen af Braunschweig uttryckligen
utpekat Ludvig XVI såsom fiendens förnämsta allierade. Det var icke
längre möjligt att betvifla, att konungens och inkränktarnes intressen
voro solidariska. En parisisk tidning, som var tillgifven konungen,
»Journal de la cour et de la ville», vågade t. o. m. den 1 aug.
öppet säga: »Nu är då således ändtligen offentliggjordt det manifest,
som vi väntade så otåligt. Det är blixten, som föregår åskan.» Folket
drog däraf den slutsats, att det var konungen, som inspirerat manifestet,
och det hade ganska rätt däri. Äfven om dess ordalydelse icke dikterats
af Ludvig XVI och i vissa afseenden icke var sådan han velat, så
var det dock utfärdadt på hans begäran, och han hade också begärt
däri de hotelser, man läste. Vittnesbörden af hofvets hemliga agenter
lämna icke något tvifvel öfrigt i detta hänseende. Paris' befolkning
hade icke dessa vittnesbörd eller några skriftliga bevis, men den
anade sanningen, och denna aning pådref än kraftigare förberedelserna
till Ludvig XVI:s detronisering.
Marseljäsen.
»En afton, en ovädersafton efter skymningens inbrott, medan Ludvig
och drottningen drömde, under en tung och åskdiger atmosfär, ljuder
i mörkret en okänd sång, stolt, skräckinjagande och ståtlig. Konungen
förblef häpen, drottningen darrade. Hvad de nu hörde, hade de aldrig
förr hört. Det var något oerhördt och oemotståndligt, en ofantlig
hotelse, skriket från en nation, som var drifven till det yttersta,
trumpetstöten från ett folk, som griper till vapen, frihetens och
befrielsens hälsning, det segerstolta gnäggandet af en alltför länge
kufvad springare, som stegrar sig och kastar af sin herre. Det var
det stora nationella omkvädet, det fria Frankrikes höga visa, det
var marseljäsen.
Marseljäsen, denna sång för revolutionen i vapen, liksom
Chant du départ är dess pompösa paradhymn, liksom Ça
ira dess dofva rytande. Marseljäsen är skrifven för gränsen,
»Chant du départ» för marsfältet och »Ça ira» för ränstenen.
|
Rouget de l'Isle sjunger
för första gången Marseljäsen.
|
Hvad måste drottningen tänka, då hon hörde dessa vilda toner? Det
var icke mera för henne clavecinens suckar, framträngande mellan
Schönbrunns tallar, icke längre de milda schweiziska melodierna
ur »Pauvre Jacques» (Stackars Jakob) i Trianon, icke längre
Rousseaus romans, Devin du village (spåmannen i byn) eller
Grétrys rojalistiska hymner. Det var den krigssång, som de federerade
från Marseille sjöngo vid sitt intåg i Paris och som de stämde upp
utanför Tuilerierna, så att slottsfönstren skallrade:
Allons, enfants de la patrie,
Le jour de gloire est arrivé! |
Och vilda, hotande, okufliga sjöngo dessa marseillare, som grefve
d'Anglemonts slagskämpar svurit att sticka ned en efter en, nationalsången,
som genljöd med klangen af en trumpet.
Från denna augustiafton hade Marie Antoinette och Ludvig XVI en
känsla af att de voro förlorade.» (Jules Claretie i hans monografi
öfver Camille Desmoulins.)
Två dagar efter att Braunschweigarns manifest blifvit bekant i
Paris, ankom dit en bataljon marseillare, som organiserat och satt
sig i marsch för att hjälpa parisarne att göra sig kvitt konungen.
Det var eliten af Marseilles nationalgarde, unga män af Marseilles
bästa borgerliga familjer, som utrustat sig på egen bekostnad och
voro modiga och ifriga revolutionärer. På sin marsch genom landet
hade de öfverallt eldat sinnena med den nya frihets- och stridssång
de sjöngo. Den hade kort förut i Strassburg blifvit skrifven af
en ung officer vid Rhenarméen, Rouget de Lisle, för samma
armé. Den omständighet, att den blef mest känd genom marseillarnes
sjungande, förskaffade den senare det namn, hvarunder den alltid
skall lefva i Marseljäsen (la Marseillaise).
Allons enfants de la Patrie,
Le jour de gloire est arrivé;
Contre nous de la tyrannie
L'étendard sanglant est levé.
Entendez vous dans les campagnes
Mugir ces feroces soldats?
Ils viennent jusque dans nos bras,
Égorger nos fils et nos compagnes!
Aux armes citoyens! formons nos bataillons;
Marchons, qu'un sang impur abreuve nos sillons.
Que veut cette horde d'esclaves,
De traîtres, de rois conjurés?
Pour qui ces ignobles entraves
Ces fers dès longtemps preparés
Français! pour nous, ah! quel outrage!
Quels transports il doit exciter!
Cest nous qu'on ose méditer
de rendre à l'antique esclavage!
|
I ordagrann öfver sättning: Framåt, I fosterlandets
barn! Ärans dag är kommen. Mot oss lyftas tyranniets blodiga standar.
Hören I de vilda soldaterna vråla rundt om i landet? De komma för
att mörda våra barn och våra hustrur i våra armar. Till vapen, medborgare!
Låt oss sluta oss tillsammans i bataljoner. Framåt marsch. Må orent
blod fukta våra plogfåror! — Hvad vill denna hord af slafvar, af
förrädare och sammansvurna konungar? För hvilka äro afsedda dessa
vanärande rep, dessa längesedan iordningställda bojor? Fransmän,
för oss! o hviket hån! Hvilken harm måste det icke väcka. Det är
oss man tänker återföra till det gamla slafveriet.»
I bunden form har marseljäsen några gånger öfverförts till svenska.
Den första svenska öfversättningen verkställdes redan på 1700-talet
af en präst Mattias Hasselrot. Detta var just ingen särskildt prästerlig
merit och lades honom ock af den dåtida skuggrädslan till last.
Senare har den bl. a. öfversatts af Strandberg (Talis Qualis) på
40-talet, och, som det vill synas, på ett förträffligt sätt af Edv.
Fredin 1889 vid firandet af revolutionens hundraårsminne. Vi återge
de två första verserna af den Hasselrotska och den Fredinska öfversättningen:
|
Marseljäsen l:a och
sista vers. Facsimile af Rouget de Lisles manuskript.
|
|
Upp, fosterlandets äkta söner!
Se ärans dag ren inne är,
Och denna hop, som våldet löner,
En blodig fana mot Er bär. (bis)
Sen hemsk hur nitet hos dem bränner,
Och hören deras vilda larm;
De komma vid vår egen barm,
Att mörda våra barn och vänner.
Upp, Bröder, väpnen Er,
Vår frihet fordrar det;
Gån på, gån på! en oren blod
Må fukta edra fjät.
Hvad ämnar denna slafveskara
Och dessa kungars lömska hot?
För hvem skall dessa fjättrar vara,
Förtrycket smidt till hand och fot? (bis)
För oss Fransoser kan han dröja
Han, hämndens vinge, hämndens tolk;
Man vill, man vill dig, fria folk,
Inunder gamla oket böja;
Upp, Bröder etc.
Fredins öfversättning:
Framåt I barn af fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar,
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärfs höja sina blodstandar.
Vårt öra re'n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, vif och systrar!
Gif akt, medborgare!
Slut leden rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
Hvad vill då denna hord af trälar,
som piskas våra led emot?
Tror man sig kufva fria själar
med fängsel och med fjättrars hot?
Mitt folk! I forna dar de brände
på krökta ryggar skymfens sår.
Än ingen tvinga oss förmår
i träldom åter och elände!
Gif akt, medborgare!
Slut leden rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!
|
|
|