II. Fosterlandet i fara (20 april—9 augusti 1792).

Strider mellan gironden och Robespierre. — Konungens sanktionsvägran. Rolands förmaningsbref. — Girondistministärens afskedande. — Demonstrationen den 20 juni. — Lafayettes uppträdande. — Vergniauds stora tal 3 juli. — Proklamerandet af fosterlandet i fara. — De frivilliga strömma till vapen. — De federerade. — Hertigens af Braunschweig manifest. — Marseljäsen.

Krigsförklaringen af den 20 april hade icke omfattat Tyska riket, som därför tills vidare icke räknades med som krigförande. Det hade varit Dumouriez' mening att hålla Österrike isoleradt, men Preussen ställde sig genast på dess sida. Med Sardinien bröto fransmännen själfva i syfte att eröfra Savojen. Men de andra europeiska makterna höllo sig tills vidare utanför striden. Pitt i England ville bevara neutraliteten,och Gustaf III:s fantastiska hugskott hade stäckts af Anckarströms pistolskott. Katarina II i Ryssland var upptagen af sina planer mot Polen, och just de ryska förehafvandena i Polen hindrade Österrike och Preussen att sätta in någon större kraft i striden mot Frankrike. På samma gång de underhandlade med Ryssland om gemensamt uppträdande, ville de hålla trupper i reserv för att bevaka sina intressen i öster. Icke heller utmärkte sig deras härförare mot Frankrike, hertig Karl Ferdinand af Braunschweig, för någon större energi.

»Fosterlandet i fara.» De frivilliga år 1792. (Tafla af Couver; Versailles.)

Frankrikes försvarsväsende befann sig i ett föga tillfredsställande skick, då kriget började. Den gamla värfvade hären var icke fulltalig, och flertalet af dess officerare hade emigrerat. Då krigsmolnen 1791 började visa sig vid horisonten, hade man upprättat en här af frivilliga, förnämligast af nationalgardister, som anmälde sig till en viss tids regelbunden militärtjänst. Men denna styrka var hvarken talrik eller välrustad. I spetsen för de franska trupperna stodo fortfarande de af Narbonne utsedda föga framstående generalerna, däribland ett par af utländskt ursprung, äfvensom den allt mer och mer opålitlige och misstänkte Lafayette. Början af fientligheterna från fransk sida var olycklig. Deras infall i Belgien artade sig till skandal. En kolonn greps af panik vid åsynen af ett litet österrikiskt kavalleri och mördade under flykten sin general, som den misstänkte för förräderi. Oaktadt en annan befälhafvares ansträngningar och tapperhet drogo sig hans soldater tillbaka öfver gränsen i stor oordning och bortkastande sina vapen och effekter. Lyckligtvis voro icke österrikarne tillräckligt starka för att våga tränga in i Frankrike, som härigenom fick ett anstånd på två månader. Men dessa motgångar gåfvo Europa en falsk föreställning om patrioternas motståndskraft. Man invaggades ännu mer i föreställningen, att det endast vore fråga om en militärpromenad till Paris. Emigranterna gjorde stort nummer af »jakobinernas» missöde, och kontrarevolutionen syntes förestående. Hofvet fördubblade då sina intriger hos landets fiender; försöker påskynda ögonblicket, då ändtligen de stora slagen skola slås, söker äfven skilja sin sak från emigranternas. Konungen skickar en emissarie för att af Österrike och Preussen utverka ett manifest, som skulle kunna slå de uppstudsiga med skräck. Ministrarnes öfverläggningar om nationens försvar meddelas allt fortfarande Österrike. I Frankrike misstänker man att så är förhållandet, och i lagstiftande församlingen anklagas öppet »den österrikiska kommittén».

Strider mellan gironden och Robespierre.

Karl Ferdinand, hertig af Braunschweig.

Nyssnämnda motgångar måste göra särskildt girondisterna mycket snopna och försvagade kungens respekt för dem. De hade ju storordigt på förhand förkunnat, med hvilken lätthet tyranniets stöd skulle bli krossade af frihetens soldater. De blefvo ock bittert afhånade af Marat: »Inför rättighetsförklaringen skulle ju, försäkrades det, kanonkulorna studsa tillbaka af sig själfva.» Sin vana likmätigt vädrade Marat förräderi öfverallt och uppmanade soldaterna att massakrera sina befälhafvare. Detta föranledde lagstiftande församlingen att besluta hans ställande under åtal.

Samtidigt med att Frankrike använde det erhållna anståndet att bringa någon reda i sitt försvarsväsen, dref landet in i en allt häftigare inre strid. Så ock i en allt lidelsefullare upphetsning, som var en naturlig följd af den utomordentliga spänning, hvari nationen lefvat nu i flera år och som åtföljdes af en delvis mycket berättigad, delvis uppfanatiserad misstänksamhet.

Så snart girondisterna kommit till makten, kom motsatsen mellan dem och Robespierre till ännu häftigare utbrott. Robespierre fortsatte sin taktik att misstänkliggöra dem personligen. Redan i slutet af mars kom det till en häftig och bullersam sammanstötning mellan Robespierre och den polemiske Guadet:

Robespierre, som gärna uppträdde mycket salvelsefullt och högtidligt som målsman för en »religiös renässans», hade i ett förslag till en adress med sin predikoton talat om »försynen, som vakar alltjämt öfver oss mycket mer än vår egen vishet». Guadet förlorade till sist tålamodet: »Jag har hört så ofta i denna adress upprepas ordet försynen, jag tror t. o. m. att det sägs där, att försynen räddat oss mot vår vilja. Jag får bekänna, att jag inte ser någon mening i denna idé, och jag skulle aldrig kunnat tänka mig, att en man, som i tre år arbetat så modigt för att draga folket ur despotismens träldom, skulle medverka till att sedan försätta det under vidskepelsens träldom.» (Gny, mummel, bifall.)

Robespierre svarade med bitterhet och förfäktade dessa eviga principer, i hvilka den mänskliga svagheten finner stöd för att svinga sig upp till dygden: »Det är intet tomt tal i min mun», sade han, »lika litet som hos alla de ryktbare män, som icke hade mindre moral, därför att de trodde på Guds tillvaro.» (Flera röster: Till dagordningen! — Sorl.) Han fortsatte att i en bitter och bedröfvad, bigott ton parafrasera Rousseaus bekanta, tämligen mystiska uppbyggelseskrift »Savojardprästens trosbekännelse». Han ville t. o. m. tvinga klubben att votera, att Gud, försynen och ett kommande lif voro grundvalarna för dess politik. Man skulle votera om tryckning af hans tal, då utropet af en af girondistanhängarne: »Ingen kapucinad» åstadkom så stor förargelse och tumult, att sammankomsten måste upplösas. En annan gång genomdref Robespierre, att filosofen Helvetius' byst i klubben skulle förstöras, hvaremot Brissot sedan polemiserade i sin tidning.

De religiösa grälen mellan Robespierre och partiet Brissot-Guadet blefvo sedan ofta återkommande och gjorde icke litet till för att skärpa den allmänna fiendskapen. De filosofiskt anlagda och bildade girondisterna voro till sin världsåskådning deister, men det hindrade icke den blodlystne gudsmannen Robespierre och hans trogna att stämpla dem som ateister för att sålunda mot dem söka i ännu högre grad mobilisera den religiösa fanatismen.

Några dagar efter krigsförklaringen blef det en häftig dispyt i jakobinklubben.

Brissot hade af sitt myckna parlamentariska arbete i all synnerhet i det diplomatiska utskottet—han var ju så godt som revolutionens utrikesminister — blifvit mer och mer hindrad att deltaga i jakobinklubbens förhandlingar. Jakobinerna sågo i hans frånvaro med orätt ett aristokratiskt förakt, och Robespierre begagnade sig däraf för att dagligen i klubben undergräfva hans popularitet. För nationens stora massor, för lagstiftande församlingens åhörare var Brissot ännu dock fortfarande »en frihetens kraftige atlet». Vid nyssnämnda tillfälle hade han blifvit anklagad som förrädare af Robespierre och hans vänner, och äfven Condorcet hade blifvit släpad i smutsen af en Tallien, en Chabot. Brissot hade bl. a. blifvit beskylld att använda sitt inflytande till att skaffa sina vänner viktiga befattningar.

I sitt försvarstal gjorde han icke mycket affär af beskyllningarna mot sig personligen, hånade dem, som trodde att han från sin fjärde våning styrde ministären, men tillade, att det var orimligt att klaga öfver att goda jakobiner erhöllo betydelsefulla platser; för icke länge sedan hade man varit mycket missnöjd öfver att de icke hade tillträde till ämbetena. Men smädelserna mot Condorcet upptog han på ett mycket nobelt sätt till besvarande: »Hvilka äro ni, som taga er denna rätt? Hvad ha ni gjort? Hvar äro edra arbeten, edra skrifter? Kunna ni som han anföra så många polemiska skrifter i trettio års tid, med Voltaire och d'Alembert på tronen, mot vidskepelsen, mot parlamentens och ministrarnes fanatism? Tro ni, att om de store männens brinnande snille icke småningom upptändt andarna och låtit dem upptäcka hemligheten af sin storhet och sin styrka, tro ni, att tribunen då i dag skulle genljuda af edra frihetstal? De äro edra herrar, och ni smädar dem, då de tjäna folket.» Detta loford öfver filosoferna skorrade illa i öronen på den religiöse mystikern och entreprenören Robespierre, och hans vänner affekterade att däri se en teori, som många gånger lades girondisterna till last, nämligen om ett slags politiskt mandarinväsende.

Vid detta tillfälle vände sig Guadet personligen mot Robespierre, som han betecknade som en man, den där oupphörligt satte sitt högmod öfver statens väl; en man, som alltid talade om patriotism, men öfvergaf den post, dit han blifvit kallad. Han hade blifvit en folkets afgud, men om han verkligen älskade sitt folks frihet, borde han tjäna folket genom att ålägga sig själf en ostracism. Robespierre svarade med motsvarande skärpa. Klubbmedlemmarne voro uppenbarligen bekymrade öfver dessa misshälligheter mellan de ledande, och en medlem besvor dem ifrigt att göra ett slut på denna beklagliga oenighet och föreslog, att Brissot, Guadet och Robespierre skulle sammanträda med sex andra medlemmar för att söka reda upp det hela och komma till försoning. Men sammanträdet slutade i stor upphetsning och förvirring, och en lång tid fortforo klubbsammankomsterna att uppfyllas af inbördes gräl och beskyllningar.

Danton, som småningom börjat vinna anseende och inflytande i klubben, undvek att engagera sig i det inbördes gnatet, äfven om han dock stod närmast på Robespierres sida. Han ville spara sina krafter till de stora händelser han förutsåg: nämligen den afgörande striden mot kungligheten, och kampen på lif och död mot fienden. Han väntade föga af Robespierres abstrakta teorier och girondisternas politiska kombinationer, men däremot mycket af folkets spontana kraft, som nästan dagligen manifesterade sig genom häftiga adresser och befallande delegationer till representationen. Det var framför allt på sektionernas revolutionära kraft, Danton vid denna tid räknade och som han ville rycka upp och organisera.

I Paris och ute i landet gjorde sig under de första månaderna efter krigets utbrott en stark patriotisk rörelse gällande, och folkstämningen utöfvade sin inverkan på lagstiftande församlingen och föranledde den att i sista dagarna af maj och i början af juni fatta tre viktiga revolutionära beslut: alla edsvägrande präster, som agiterade mot staten, skulle deporteras, konungens garde skulle afskedas, och ett läger af 20,000 man, rekryterade från departementenas nationalgarden, skulle upprättas omkring Paris.

Det var Vergniaud, som väckte förslaget mot prästerna. De hade förut blifvit förbjudna att bära särskild prästerlig dräkt. Revolutionens vrede låter sig tillräckligt förklaras af de klerikala pamfletterna och uppropen. Däri demonstrerades t. ex., att då Frankrike på Karl den stores tid tillfört de tyska folken kristendomen, skulle det vara otacksamt och gudlöst af tyskarne, om de icke nu i Frankrike återställde den hotade kristendomen. På prästernas tillskyndan samlade sig i skogarna beväpnade bondeskaror, som svuro revolutionen ett evigt hat. Men jämte bondefanatismen sökte de ock mobilisera deras snikenhet och förmå dem att vägra erlägga de skatter, revolutionen satt i stället för de gamla otaliga bördorna och pålagorna. De predikade t. o. m. ibland ett slag jordsocialism (»agrarlagen»), men icke i syfte att göra bönderna fullständigt fria, utan i förhoppning att på det borgerliga besittandets ruiner skulle återblomstra tionden och prebenden och det gamla systemets anarki.

Krigsminister Servans förslag om lägret hade till uppgifvet ändamål att skydda Paris mot en fientlig öfverrumpling och vid ordningens upprätthållande i hufvudstaden något lätta bördan för det parisiska nationalgardet, men kunde ock därjämte fylla den dubbla uppgiften att utöfva press på hofvets beslut samt fråntaga Paris dess roll af revolutionens avantgarde. Ännu rådde visserligen icke mellan gironden och Paris den bittra konflikt, som senare skulle uppstå, men det var isynnerhet i Paris, som de afskydda Robespierre och Marat utöfvade sitt inflytande, och det var där den af girondisterna misstrodde, men ännu icke bekämpade Danton hade sitt stora verksamhetsfält. Girondisterna hade en förkänsla af, att om deras yttre och inre politik ledde till en våldsam brytning med kungligheten och om Paris ledde stormen, skulle Paris få den politiska öfvervikten och öfverlämna den åt män, till hvilka det hade mesta förtroendet. De ville då i revolutionens tjänst organisera en styrka af blandadt ursprung och med kärnan från landsorten, hvaröfver de skulle kunna bevara högsta inflytandet. Servans förslag bekämpades lika ifrigt af girondisternas revolutionära motståndare som af hofvets vänner.

Konungens sanktionsvägran. Rolands förmaningsbref

Kungen förklarade sig benägen att ingå på gardets upplösning, men motsatte sig besluten rörande prästerna och lägret. Det inbragte honom ett långt förmanande bref från hans inrikesminister Roland. I detta namnkunniga, af madame Roland författade bref får konungen sig åtskilliga sanningar till lifs, hvilka dock i mer än en bemärkelse gingo öfver hans medfödda och förvärfvade andliga horisont. Hade han ock otroligt nog förrådt några tendenser att lyssna till de goda råden, hade han helt visst icke fått det för sin drottning.

Brefvet af den 10 juni 1792, frihetens fjärde år (Allt sedan 1789 daterade man efter »frihetens era», hvartill lades »jämlikhetens», sedan den allmänna rösträtten införts, t. ex. l'an IV de la Liberté, l'an I de l'Égalité.) inledes med en erinran om att landets nuvarande tillstånd ej kunde fortfara längre; krisens häftighet hade nått sin högsta grad och det måste sluta med ett utbrott. »Allt har en gräns, och ovisshetens är omsider uppnådd.»

»Rättighetsförklaringen har blifvit ett politiskt evangelium och den franska konstitutionen en religion, för hvilken folket är beredt att dö. Också har jäsningen i sinnena redan gått därhän att supplera lagen, och då denna ej varit nog sträng för att tygla orostiftarne, ha medborgarne sjelfva tillåtit sig att straffa dem. Så ha emigranters eller deras parti veterligen tillhörande personers egendom utsatts för en sköfling, som hämndbegäret dikterat, och af samma skäl ha så många departement nödgats vidtaga stränga åtgärder mot präster, hvilka folkmeningen proskriberat och hvilka den eljest skulle ha uppoffrat.

I denna intressenas sammanstötning ha alla känslor tagit lidelsens tonfall. Fosterlandet är icke ett ord, som inbillningen funnit behag i att försköna: det är ett väsende, för hvilket man gör uppoffringar, vid hvilket man hvarje dag fäster sig mer och mer genom de omsorger det orsakar; ett väsende, som man skapar genom stora ansträngningar, som växer upp midt ibland ens bekymmer och som man älskar ej mindre för hvad det kostar oss, än för hvad man däraf hoppas. Hvarje stöt, som träffar det, är ett medel att elda hänförelsen för detsamma.

Till hvilken punkt skall denna hänförelse stiga i det ögonblick, då de fientliga krafter, som samlats utom våra gränser, räcka handen åt de inhemska intrigerna, för att slå de mest olycksbring ande slag?

Jäsningen är ytterlig i alla deler af riket; den skall utbryta på ett förfärligt sätt, därest ej ett välgrundadt förtroende till Eders majestäts afsikter omsider kan lugna den. Men detta förtroende skall ej uppkomma genom försäkringar, det kan numera ej få någon annan grundval än fakta.

Det är uppenbart för franska folket, att dess författning kan lefva; att regeringen skall få all den kraft den behöfver, från den stund då Eders majestät, fullt besluten att låta konstitutionen segra, understödjer den lagstiftande kåren med den verkställande maktens hela styrka, undanröjer hvarje förevändning för folkets oro och beröfvar de missnöjde hvarje förhoppning.

Till exempel, tvenne viktiga dekret äro beslutade; båda äro af väsentlig vikt för det allmänna lugnet och statens välfärd. Uppskofvet med deras stadfästelse inger misstro: om det förlänges, skall det framkalla missnöje; och, jag bör säga det, under sinnenas nuvarande upphetsning kan missnöjet leda till allt.

Det är ej längre tid att rygga tillbaka, det gifs till och med ej vidare någon utväg att uppskjuta. Revolutionen är gjord i tänkesätten, dess fullbordan skall köpas för blod, och den skall genom blod befästas, om ej klokheten förekommer olyckor, som det ännu är möjligt att undvika.

Jag vet att man kan inbilla sig att åstadkomma allt och hämma allt genom ytterliga åtgärder; men sedan man användt våld för att tvinga församlingen, sedan man spridt skräck i Paris, oenighet och bestörtning i dess omgifningar, skulle hela Frankrike resa sig med förtrytelse och, sönderslitande sig själft i ett borgerligt krigs fasor, utveckla denna dystra energi, moder till dygder och brott, som alltid varit olycksbringande för dem, hvilka utmanat den.

Statens välfärd och Eders majestäts lycka äro på det närmaste förbundna; ingen makt är i stånd att skilja dem åt; grymma kval och säkra olyckor skola omgifva Eder tron, om ej Ni själf stödjer den på författningens grundvalar och befäster den i det lugn, som dess vidmakthållande slutligen bör förskaffa oss.

Således, den allmänna sinnesstämningen, händelsernas gång, politikens bevekelsegrunder, Eders majestäts intresse göra det till en oeftergiflig pligt att sluta sig till den lagstiftande kåren och motsvara nationens önskan; de göra till en nödvändighet hvad principerna framhålla såsom en skyldighet; men den känslighet, som tillhör detta hjärtliga folks skaplynne, skall skynda att häri söka ett skäl till tacksamhet. Sire, man har grymt bedragit Eder, när man intalat Eder obenägenhet eller misstro mot detta lättrörda folk; genom att ständigt oroa Er har man bragt Er till en hållning ägnad att oroa äfven folket. Må det få se, att Ni är besluten att låta den konstitution arbeta, vid hvilken det fäster sin lycka; och snart skall Ni vara föremål för dess tacksägelser.»

Mot slutet af brefvet yttrar han: »Redan äro Eders majestäts afsikter komprometterade i den allmänna meningen; ännu något uppskof, och folket skall med bedröfvelse i sin konung se konspiratörernas vän och medbrottsling!

Rättvise himmel! har du då med blindhet slagit jordens mäktige? Och skola de aldrig höra andra råd än de som föra dem till undergång?

Jag vet, att sanningens sträfva språk sällan mottages vid tronen; jag vet ock, att det är därför att det nästan aldrig gör sig hördt där, som revolutioner varda nödvändiga; jag vet framför allt, att jag bör tala detta språk till Eders majestät ej blott såsom laglydig medborgare, utan såsom minister hedrad med edert förtroende eller beklädd med ett ämbete, som förutsätter det.»

Girondistministärens afskedande.

Konungens svar på brefvet blef ett afskedande af Roland, Servan och Clavière. Lagstiftande församlingen betygade nu nationens saknad öfver deras afgång. Dumouriez stannade kvar och blef krigsminister. Han smickrade sig med tanken att genom sin hofmanna- och diplomattalang kunna tillvälla sig ett stort inflytande öfver konungen och förmå honom till beslutens sanktionerande, hvilket naturligt borde göra honom till situationens man. Men han gick själf i en fälla, ty konungen hade begagnat sig af honom endast för att bli kvitt de andra. Efter ett par dagar måste äfven Dumouriez afgå och mottaga ett befäl vid nordarmén.

Med något besvär bildades en feuillantministär. Bland girondisterna rådde förvirring och osäkerhet, lagstiftande församlingen fann sig föranlåten att tillsätta en tolfmannakommitté för att undersöka Frankrikes ställning och föreslå utvägar till att rädda författningen, friheten och riket. Från Lafayette, som då förde befäl öfver Sedanarmén, ingick ett oförsynt bref, som utgjorde ett manifest från den aggressiva moderantismen och liksom bebådade ett slags statskupp. Han angrep den fallna girondistministären och jakobinerna. Dessa senare vore en sekt, organiserad som stat i staten, blindt ledd af några ärelystna chefer usurperande folkets makt och underkufvande dess representanter och mandatärer.

Sektionsfana. Kordelierernas bataljon.

Dagen efter sedan detta bref meddelats lagstiftande kåren, tillkännagåfvo de nya ministrarna officielt konungens vetoförklaringar, och detta sammanträffande kunde hos revolutionens vänner väcka tro på en hemlig öfverenskommelse mellan konungen och Lafayette. Den öfverhängande faran försonade till hälften de revolutionära partierna.

Men det rätta svaret på konungens veto, på Lafäyettes bref, det kom från parisarne. Nu reste sig folkskarorna åter för första gången sedan den 6 oktober 1789, nu som då liksom af sig själfva, utan tillskyndan från de politiska ledarne. Sedan flera månader tillbaka hade rådt en ytterlig spänning och folket hade liksom en förkänsla af, att den sista striden mellan revolutionen och konungamakten var nära förestående, och liksom dagarna före stora händelser voro skrämmande rykten i omlopp.

Bland Paris' sektioner voro förstäderna Saint-Antoine och Saint-Marceau den lifskraftiga demokratins högkvarter. Man diskuterade där lifligt fosterlandets intressen och medlen att rädda det. I kordelierklubben samlades därjämte de varmaste patrioter och rådslogo nattetid om hvad som vore att göra. De tillsatte bl. a. en kommitté, där man gjorde en röd fana, som bar inskriften: »Folkets krigslag mot hofvets revolt»; den fanan skulle vara ett samlingsbanér för de fria männen, republikanerna, som hade att hämnas en vän, en son, en fader, mördad på marsfältet den 17 juli 1791. Som sektionernas synbara ledare uppträdde nu bl. a. den redan nämnde bryggaren Santerre, en annan bryggare vid namn Alexandre, slaktarmästaren Legendre, guldsmedsarbetaren Rossignol, polacken Lazowsky, vår gamle bekante från oktoberjäsningen 1789 Saint-Hurage (se sid. 173). De båda bryggarne voro bataljonschefer. Men huru många okända krafter jäste icke vid sidan af dessa.

Demonstrationen den 20 juni.

Man beslöt att högtidlighålla den 20 juni, årsdagen af bollhuseden, af den stora dag då det kungliga godtycket krossades mot representanternas fasthet (se sid. 76), genom en stor demonstration och därvid dels till representationen öfverlämna en petition och dels på Feuillantterrassen utanför lagstiftande församlingens lokal uppresa ett frihetsträd. Men redan den 19 gick som en varm fläkt öfver lagstiftande församlingen. Då upplästes nämligen en adress från det eldiga södern, från Marseille, som innebar liksom en krigsförklaring gemensamt mot utlandet och konungen, och församlingen vågade icke desavuera den, utan voterade till och med adressens tryckning och utskickande till departementen; det var som att sprida för alla vindar republikanska gnistor.

Sektionsfana. Feuillanternas bataljon.

Den 20 på middagen satte sig det stora på två kolonner uppdelade demonstrationståget i rörelse. Det bestod af män, beväpnade med pikar, sablar och liar, nationalgardister, kvinnor och barn, en larmande och glädtig, nyfiken och entusiastisk här. Framför tåget fördes rättighetsförklaringen ingraverad på två taflor. I tåget märktes därjämte en afbildning af Bastiljen, byster af store män, fanor och plakat med sådana inskrifter som t. ex.: Frihet och jämlikhet. - När fosterlandet är i fara, stå alla sanskulotter redo. — Ludvig XVI må veta, att folket har tröttnat på att lida och vill ha fullständig frihet eller död. — Fria och sanskulotter, skola vi åtminstone bevara trasorna.

Färden ställdes först till lagstiftande församlingen. En delegation fick företräde och en petition upplästes, hvari begärdes icke republik, men att hofvet skulle upphöra med sitt förräderi; den verkställande makten skall öfverenstämma med den lagstiftande; arméerna skola ändtligen sätta sig i marsch; en enda man får icke inverka på tjugufem millioners vilja. Om man visade honom det undseende att ha honom kvar på hans plats, vore det mot villkor, att han skötte sin syssla konstitutionellt; gjorde han icke det, hade han ingenting att betyda för franska folket.

Det beväpnade demonstrationståget defilerade inför församlingen och tog sedan vägen till själfva Tuilerierna. Enligt en samtida uppgift skulle karusellplatsen, den stora slottsgården och alla omgifningar ha förvandlats nästan till ett läger, alla portar voro stängda, kanonerna riktade mot folket och skarp ammunition utdelad. En sammanstötning syntes således oundviklig. Men folket lät sig icke afskräckas, utan marscherade på. Åsynen af de alltjämt växande folkskarorna bräckte stridsmodet hos hofvet och deras där samlade anhängare. Man började ana, att folket i själfva verket vore starkare och faran större än att man, som man hittills intalat sig, skulle, om det gällde, kunna taga bukt på folkrörelserna och folkdemonstrationerna med tillhjälp af schweizergardet och ett större eller mindre antal »dolkriddare» (jämför sid. 305). De yttre portarna blefvo snart öppnade eller inslagna, och de yttre gårdarna öfverfylldes af folkmassorna. Man stod i begrepp att med yxor slå in en annan port, då konungen själf gaf order om dess öppnande. Tusentals människor trängde nu in på de inre gårdarna och in i själfva palatset samt fram till en sal, där konungen befann sig. Han lär ursprungligen varit omgifven af edsvägrande präster, dolkriddare och några grenadjärer, men dessa hade flytt förskräckta och lämnat sin herre i deras våld, som de dagligen utmålade som en samling oskäliga djur. Inom en handvändning var salen uppfylld af beväpnade demonstranter. Taflorna med rättighetsförklaringen placerades på ett bord midt emot konungen. Man ropade till honom: »Sanktionera, sanktionera dekreten, de skola rädda Frankrike. — Återkalla de patriotiska ministrarne. — Jaga bort era präster. — Välj mellan Koblenz och Paris.»

Den 20 juni 1792. (Efter en samtida teckning; gravyr af Panquet).

Den ofvannämnda slaktarmästaren Legendre adresserar sig till konungen, berättar Michelet, och tilltalar honom därvid »min herre» (monsieur). Vid detta ord, som redan är som ett slags afsättning, gör konungen en åtbörd af öfverraskning: »Ja, min herre» upprepar Legendre bestämdt, »hör oss, ni är till för att göra det. Ni är trolös; ni har alltid bedragit oss; ni gör det ännu... Men akta er; måttet är rågadt, folket har tröttnat på att se sig som en lekboll.»

Konungen hade emellanåt sträckt ut händerna mot de närstående, viftat med hatten och ropat: »lefve nationen.» Han fick syn på en röd mössa i en medborgares hand, tog den och satte den på sitt hufvud. Hettan och trängseln gjorde honom törstig, han tog mot ett glas vin, som räcktes honom, och drack för nationen och sanskulotterna. Men mot alla uppmaningar och föreställningar, äfven om de voro hotfulla, höll han stånd i ett par timmar och svarade lugnt och med bibehållen känslolöshet, att han aldrig afvikit från författningarna och lagarna och ej gjort annat än hvad de gåfvo honom rätt att göra. Hade folket haft några planer mot hans lif, hade det nu lätt kunnat taga det, men det ville endast varna, uppmana, ja bedja honom. Och om än massan emellanåt hotade och larmade, så gaf den ock naiva tecken på vördnad och tillgifvenhet. När han drack för nationen, utbrast man i jubel däröfver.

Drottningen hade stannat i konseljrummet och tagit sin tillflykt i en fönstersmyg bakom ett stort bord, som skjutits framför henne. Hon hade vid sin sida sin dotter och madame de Lamballe jämte några andra damer. På bordet satt den lille dauphin. Någon hade satt på det stackars barnet en kolossal röd mössa, som gjorde honom alldeles förbi af värme. När Santerre fick se det, blef han rörd och tog af honom den: »Se ni inte, att barnet kan kväfvas under mössan?»

Lagstiftande församlingen blef förskräckt vid underrättelsen om konungens belägenhet och fick brådt att skicka en deputation: Isnard, Vergniaud banade sig med besvär väg genom folkhopen. Paris' mär Pétion, som ställt sig välvillig mot demonstrationen, medan departementsdirektoriet motverkat den, kom dit senare. Han talade med sin naturliga lugna säflighet till folket och uppmanade det att stilla defilera genom slottet. De enträgna uppmaningarna till konungen att återtaga ministrarne fördubblades, men han inskränkte sig till bedyrandet att han skulle vara trogen författningen. Småningom utrymdes slottsvåningarna, och på kvällen befann sig Paris åter i fullständigt lugn, och konungen kunde förbittrad kasta för sina fötter den röda mössa, som han ända dittills som tecken på sin dubbelhet burit på sitt hufvud.

Den 20 juni skulle ha kunnat vara för konungen den sanningens blixt, som häftigt visar den öppna afgrundens djup. Ludvig XVI såg intet, ville ingenting se, och det blef endast den blixt, som föregår åskan (Claretie). Tack vare konungen och hofvet blef den 20 juni preludiet till den 10 augusti.

Händelserna den 20 juni fyllde konungen med ytterlig förbittring. Han anordnade i all tysthet Tuilerierna nästan till en fästning, behöll gardet, som skulle ha upplösts, skickade till sina trogna adelsmän blåa kort, som betydde: kom, samlade, räknade och räknade om igen de krafter, som stodo till hans förfogande. Till lagstiftande församlingen aflät han ett harmuppfylldt bref, hvari han klagade öfver invasionen af sitt palats, och församlingen gaf sina känslor ett servilt uttryck. Nästan alla voro eniga om att desavuera folkrörelsen. Justitieministern tillkännagaf, att en undersökning skulle öppnas angående dagens våldsamheter. I själfva Tuilerierna skall ock ha upprättats en särskild undersökningsdomstol sammansatt af fredsdomare köpta och underhållna af hofvet; och denna domstol blef ett verktyg att trakassera och förfölja bemärkta medlemmar af sektionerna och de demokratiska samfunden. Från de mest skilda delar af landet ingingo häftiga protester mot 20-juni-männen och demonstrationen. De mest rörande berättelser om denna den kungliga martyrens pinohistoria, om den galla och ättika, hvarmed hans rebelliska undersåtar fuktat hans läppar, kommo på alla håll i omlopp. Det var, som om de rojalistiska känslorna hade blossat upp igen, som om kungligheten och feuillanterna skulle kunna taga revansch på gironden, demokratin och till och med revolutionen.

Då gironden, som i likhet med jakobinklubben ej velat kännas vid demonstrationen och i sin press sökt mildra färgerna, emellertid märkte, huru konungen och feuillanterna tänkte mot den revolutionära demokratin exploatera händelserna, underlät den icke att höja tonen:

»Konungen fattade en grenadjärs hand, lade den mot sitt hjärta och frågade: 'Tror ni, att jag darrar? (Denna tilldragelse åsyftas på illustrationen å sid. 413.) Han sade till en annan: 'Den, som handlar rätt, är alltid lugn.' Detta lugn var tvifvelsutan motiveradt af den kännedom, konungen bör ha om franska folkets godhet och öfverseende; han visste mycket väl, att han icke hade något att frukta af detta folk, som hade förlåtit honom den 14 juli och 6 oktober 1789, den 10 april och 25 juni 1791; han visste mycket väl, att detta folk lider länge, innan det beklagar sig, och beklagar sig sedan ännu längre, innan det straffar.» (Brissots tidning, Franska patrioten.)

Det var en ganska tydlig varning till konungen. Det var, som gironden hade sagt: Akta er! Om ni försöker dramatisera till er fördel den 20 juni, om ni försöker uppväcka Frankrikes medlidande och trohet, och skapa för er en legend af lidande och heroism, skola vi friska upp historien om edra brott och edert förräderi.

Lafayettes uppträdande.

Dessa hans förräderier fingo endast ny fart efter den 20, och som drottningens bref till Fersen den 23 och 26 visa, var den enda slutsats, hon drog af den 20, den, att de fientliga arméerna borde påskynda marschen. Och medan den förrädiska konungamakten kallade på fienden och afbidade flämtande dess ankomst, envisades Lafayette att se ej annat än den jakobinska faran. Han, soldaten inkallad under fanan, bunden af disciplinen, generalen, sorterande under krigsministern, lämnar på eget bevåg sitt regemente och uppträder den 28 inför lagstiftande församlingen med ett genom sin djärfhet löjligt tal. Han besvär den att klämma efter upphofsmännen till den 20 juni, att förstöra en sekt. Han talade om jakobinerna ungefär i samma ordalag som kejsar Leopold hade användt. Gironden försökte genast parera hugget. Guadet träffade den svaga punkten. Han frågade, om kriget vore slut, eftersom en general på det sättet lämnade sin armé, om han begärt och erhållit krigsministerns tillstånd, och Guadet påyrkade ifrigt, att krigsministern skulle höras härom. Feuillanten Ramond åter påkallade en undersökning rörande den samhällsupplösning, Lafayette påvisat. Med ungefär hundra rösters majoritet uttalade sig församlingen för Lafayette och afvisade Guadets förslag.

Men för att utföra den kontrarevolutionära kupp, Lafayette sålunda ville ge signal till, fordrades hofvets fullständiga medverkan. Men hofvet, främst drottningen, hatade och misstrodde Lafayette. Man gjorde honom fortfarande ansvarig för oktoberdagarna 1789 och alla sedan undergångna förödmjukelser. Lafayette stod isolerad mellan revolutionen och hofvet och förfogade icke öfver några medel till ett aktivt och afgörande ingripande. Han hade naivt räknat på sin inbillade popularitet hos parisarne, men en revy af nationalgardet, hvarvid han tänkt harangera det, blef kontramanderad af Pétion. Med oförrättadt ärende och snopen måste Lafayette återvända till sin post.

Vid denna tid blef från flera departement bekant, att beväpnade federerade satte sig i marsch trots det kungliga vetot mot bildandet af ett läger omkring Paris. Det var de municipala eller kommunala styrelserna, som i strid mot de departementala, organiserade denna rörelse, hvarur framgick revolutionen af den 10 augusti, hvilken revolution också får en kommunal karaktär. Lagstiftande församlingen legaliserade indirekt denna rörelse genom ett dekret af den 2 juli, som annullerade verkningarna af det kungliga vetot.

Nu ingå underrättelser om, att preussarne voro synliga vid Rhen och att franska nordarmén, som står under befäl af den gamle tyske i fransk tjänst varande, nu af Lafayette något påverkade marskalken Luckner, tämligen oförklarligt dragit sig tillbaka. Dessa underrättelser måste upphetsa nationalkänslan och den revolutionära stämningen. Fosterlandet är uppenbarligen i fara; det hotas på en gång utifrån och inifrån, af kontrarevolutionen och af de utländska makterna. Fosterlandet är i fara, och revolutionen törstar, att ett proklamerande af denna fosterlandets fara skall ända till heroism drifva upp viljestyrkan och mot fienden hetsa upp all nationell energi och mot hofvets förräderier all revolutionär.

Vergniauds stora tal 3 juli.

Ett af tolfmannautskottet framlagdt förslag om den procedur, som borde följas vid ett sådant proklamerande, ger Vergniaud anledning att i sitt odödliga tal af den 3 juli liksom sammanfatta fosterlandets och frihetens ångestkänslor, och han försätter nationen i darrning, då han sammanställer bevisen på hofvets uppenbara förräderi. Han står här på höjdpunkten af sin revolutionära exaltation. Det var, som Louis Blanc med rätta säger, en stor dag i vältalighetens historia. Nu ändtligen slets sönder en ogrundad vördnads slöja och intrigens väfnad, och Frankrike och konungen ställdes ansikte mot ansikte med verkligheten.

Vergniaud talade till en början om Ludvig XVI:s inre politik:

»Konungen har vägrat sin sanktion på edert dekret om de religiösa oroligheterna. Jag vet icke, om Medicis och kardinalens af Lothringen mörka anda allt fortfarande lurar under Tuileriespalatsets hvalf; om jesuiterna Lachaises och Letelliers blodtörstiga hyckleri lefvat åter upp i någon brottslig själ brinnande af åtrå att se ett förnyande af Bartolomeinatten och dragonaderna; jag vet icke, om konungens hjärta oroas af de fantastiska idéer, som man inger honom, och hans samvete förvirras af de religiösa fasor, hvarmed man hotar honom.

Men utan att förnärma honom och anklaga honom för att vara revolutionens farligaste fiende, får man icke tro, att han vill genom strafflöshet uppmuntra den pontifikala ärelystnadens brottsliga försök och återgifva tiarans öfvermodiga stöd den olycksdigra makt, hvarmed de förtryckt folk såväl som konungar. Utan att förnärma honom och anklaga honom för att vara folkets fiende, får man icke tro, att han gillar eller ens med likgiltighet ser de smygmanövrer, som användas för att splittra medborgarne, kasta hatets jäsämnen in i känsliga själar och i gudomlighetens namn kväfva de ljufvaste känslor, hvaraf människornas lycka består. Utan att förnärma honom och anklaga honom att själf vara lagens fiende, får man icke tro, att han motsätter sig vidtagandet af repressiva åtgärder mot fanatismen, för att drifva medborgarne till öfverdrifter, som förtviflan inspirerar och lagarna fördöma; att han föredrar att utsätta de edsvägrande prästerna, äfven då de icke störa ordningen, för godtycklig hämnd framför att underordna dem en lag, som, genom att endast träffa fridsstörarne, skulle bereda de oskyldiga ett okränkbart skydd. Utan att förnärma honom och anklaga honom för att vara rikets fiende, får man slutligen icke tro, att han vill låta upproren bestå och låta draga ut i evighet oordningarna och alla de revolutionära rörelser, som drifva riket till medborgarkrig och genom medborgarkrig störta det i upplösning.»

Denna fruktansvärda ironi slet masken af Ludvig XVI och blottade hans förrådande af revolution både inom och utom landet. Vergniaud låtsas nu skilja konungens sak från hans hofmäns och begynner härefter denna ryktbara tablå öfver de rojalistiska intrigerna och dessa förskräckliga apostroferingar, där hans snille visar sig i all sin glans. Hans ord ingräfde sig ock outplånligt i hans samtids minnen. En senare generation torde i denna hemska, förkrossande anklagelseakt ock kunna finna en motivering till de domslut, som i form af afsättning, fängsling och afrättning nu i en nära framtid fälldes öfver konung Ludvig XVI.

»Det är i konungens namn», sade han, »som de franska furstarne ha försökt mot nationen uppbåda alla Europas hof: det är för att hämnas konungens värdighet, som fördraget i Pillnitz afslutats och det onaturliga förbundet ingåtts mellan hofven i Wien och Berlin, det är för att försvara konungen, som man i Tyskland sett skynda till under resningens fanor de forna lifdrabanterna, det är för att komma till konungens hjälp, som emigranterna utbedja och erhålla anställning i de österrikiska härarna och bereda sig att sönderslita sitt fosterlands sköte; det är för att sluta sig till dessa bålda riddare för det kungliga prerogativet, som andra bålde riddersmän, uppfyllda af ära och finkänslighet, i fiendens åsyn öfverge sina poster, svika sina eder, stjäla kassorna, försöka korrumpera sina soldater och sålunda sätta sin ära i feghet, mened, tubbning, stöld och lönnmord, det är mot nationen eller dess representanter enbart och för upprätthållandet af tronens glans, som konungen af Böhmen och Ungern för krig mot oss och som konungen af Preussen marscherar mot våra gränser; det är i konungens namn, som friheten angripes och som, om man lyckades omstörta den, man snart skulle sönderstycka riket, för att hålla de förbundna makterna skadeslösa för deras omkostnader; ty om man känner konungars frikostighet, så vet man med hvilken oegennytta de skicka sina arméer för att förhärja ett främmande land och till hvilken grad man kan tro, att de skulle uttömma sina skatter för att upprätthålla ett krig, som icke skulle vara inbringande för dem. Med ett ord, till alla de olyckor, som man söker hopa öfver våra hufvud och som vi ha att frukta, är konungens blotta namn förevändningen eller orsaken.

Nu läser jag å författningens kap. II, afdelning I, paragraf VI: »Om konungen ställer sig i spetsen för en armé och riktar dess styrka mot nationen eller, om han icke genom handling uttryckligen motsätter sig ett sådant företag, som skulle utföras i hans namn, anses han hafva afsagt sig konungavärdigheten.»

Nu frågar jag er, hvad som bör förstås med att medelst en handling uttryckligen motsätta sig något; förnuftet säger mig, att det är ett motstånd afpassadt såvidt möjligt efter faran och utfördt i tjänlig tid.

Om t. ex. i det nuvarande kriget hundratusen österrikare toge marschen mot Flandern eller hundratusen preussare mot Elsass och konungen, som är högste chef för landets försvar, mot hvar och en af dessa båda fruktansvärda arméer ställde endast ett detachement på tio- tjugutusen man, skulle man då kunna säga, att han uppfyllt författningens önskan och uttryckligen utfört den handling den fordrar af honom?

Pierre-Victurnien Vergniaud. F. i Limoges 31 maj 1753, afrättad 31 okt. 1793 (10 brumaire republikens år II).

Om konungen, som har till åliggande att vaka öfver statens yttre säkerhet, att tillkännage för lagstiftande kåren de öfverhängande fientligheterna, är underrättad om den preussiska arméns rörelser, men icke ger representationen någon kännedom därom; är underrättad om eller åtminstone kan förutsätta att denna armé skall anfalla oss inom en månad, men det oaktadt skulle långsamt förbereda åtgärderna till anfallets tillbakavisande; om man hade en berättigad oro för fiendens möjlighet att tränga djupt in i landet och ett reservläger uppenbarligen vore nödvändigt för att förekomma eller hejda detta framåtryckande, om ett dekret existerade, som gjorde bildandet af ett sådant läger ofelbart och snabbt, om konungen förkastade detta dekret och ersatte det med en plan, hvars framgång vore osäker och för sitt utförande fordrade en så ansenlig tid, att fienderna skulle hinna att omöjliggöra den; om lagstiftande kåren utfärdade dekret rörande den allmänna säkerheten; om den trängande faran icke tilläte något uppskof; om emellertid sanktion vägrades eller uppsköts under två månader; om konungen lämnade befälet öfver en armé åt en intrigant general, som gjort sig misstänkt för nationen genom de mest graverande fel, de mest påfallande attentat mot författningen; om en annan general, uppväxt långt från hoffördärf och förtrogen med segern, begärde för upprätthållandet af våra vapens ära en förstärkning, som det skulle vara lätt att bevilja honom; om genom en vägran konungen svarade honom tydligt: »Jag förbjuder dig att segra»; om, begagnande sig af detta skadliga förhalande och så mycken sammanhangslöshet i vår politiska gång eller snarare ett så beständigt framhärdande i trolöshet, tyrannernas liga bibragte friheten dödliga slag — skulle man då kunna säga, att konungen gjort det konstitutionella motståndet, att han för statens försvar uppfyllt författningens önskan, att han utfört den uttryckliga handling den föreskrifver honom?

Ni darren, mina herrar.

Tillåten, att jag ännu uppehåller mig vid detta sorgliga antagande. Jag har öfverdrifvit i flera punkter, jag skall till och med framställa ännu flera, som jag hoppas aldrig skola existera, för att förtaga hvarje förevändning till tillämpningar, som äro rent hypotetiska, men jag behöfver en fullständig utveckling för att uppvisa sanningen utan moln. (Lifligt bifall bland västern och från tribunerna.)

Om sådant vore resultatet af det uppförande, hvaraf jag nyss uppdragit en tafla, att Frankrike simmade i blod, att främlingarne blefve härskare där, att författningen skakades, att kontrarevolutionen vore där och att konungen till sitt rättfärdigande svarade eder:

'Det är sant, att fienderna, som sönderslita Frankrike, påstå sig handla så endast för att återupprätta min makt, som de antaga förintad; för att hämnas min värdighet, som de antaga kränkt; för att återgifva mig mina konungsliga rättigheter, som de antaga komprometterade eller förlorade; men jag har visat, att jag icke var deras medbrottsling; jag har lydt författningen, som befaller mig att medelst en handling uttryckligen motsätta mig deras företag, då jag låtit föra arméer i fält. Det är sant, att dessa arméer voro för svaga, men författningen anger icke den grad af styrka, jag borde gifva dem. Det är sant, att jag samlat dem alldeles för sent, men författningen anger icke den tid, då jag borde samla dem. Det är sant, att reservläger skulle kunnat understödja dem, men författningen förbinder mig icke till bildande af sådana läger.

Det är sant, att då generalerna framryckte som segrare på det fientliga området, befallde jag dem att stanna; men författningen föreskrifver mig icke att hemföra segrar; den förbjuder mig till och med eröfringar. Det är sant, att man försökt desorganisera arméerna genom kombinerade afgångar af officerare, och jag har icke gjort något bemödande att hejda dessa af gångar; men författningen har icke förutsett, att jag skulle komma att begå en sådan förseelse. Det är sant, att mina ministrar beständigt fört representationen bakom ljuset angående truppernas antal, disposition och utrustning; att jag på det längsta kunnat behållit dem, som hindrade gången af den konstitutionella styrelsen, och det minsta möjliga dem som bemödade sig, att befordra den, men författningen gör deras utnämnande endast beroende af min vilja och påbjuder ingenstädes, att jag skall lämna mitt förtroende till patrioterna och förjaga kontrarevolutionärerna. Det är sant, att representationen har fattat nyttiga eller till och med nödvändiga beslut och att jag vägrat sanktionera dem; men jag hade rätt därtill; den rätten är helig, ty jag har den från författningen. Det är slutligen sant, att kontrarevolutionen sker, att despotismen ämnar i mina händer återlämna sin järnspira; att jag kommer att straffa er, därför att ni haft oförsyntheten att vilja vara fria, men jag har gjort allt hvad författningen föreskrifver mig; från mig har icke utgått någon handling som författningen fördömer; det är alltså icke tillåtet att betvifla min trohet mot den, mitt nit för dess försvar'. (Upprepadt bifall.)

Om, säger jag det vore möjligt, att under ett ödesdigert krigs olyckor och under ett kontrarevolutionärt omstörtande fransmännens konung förde till dem detta löjliga språk, om det vore möjligt, att han någonsin talade till dem om sin kärlek för författningen med en så förolämpande ironi, skulle de då icke hafva rätt att svara honom...

'— O konung, som utan tvifvel med tyrannen Lysander trott, att sanningen icke vore mera värd än lögnen och att man måste roa människorna med lögnen, liksom man roar barnen med kulor; som endast låtsat älska lagarna, för att nå den makt, hvaraf du skulle begagna dig för att trotsa dem; författningen, endast för att den icke skulle störta dig från den tron, där du behöfver sitta kvar för att kunna förstöra författningen; nationen endast för att betrygga framgången af dina trolösheter genom att inge den förtroende: tänker du, att du i dag skall kunna narra oss med hycklande försäkringar, vilseleda oss om orsaken till våra olyckor genom dina konstlade, utsökta och djärfva sofismer.

Var det att försvara oss att mot de utländska soldaterna sätta krafter, hvilkas underlägsenhet icke ens lämnade någon ovisshet rörande deras nederlag? Var det att försvara oss att afvisa förslag, som syftade att förstärka landets inre försvar eller att förbereda motståndet till en tidpunkt, då vi redan skulle varit tyrannernas byte? Var det att försvara oss att välja generaler, som själfva angrepo författningen, eller att fjättra deras mod som tjänade den? Var det att försvara oss att oupphörligt förlama styrelsen genom ministärens ihållande desorganisatiom? Var det för att bereda vår lycka eller vår undergång, som författningen öfverlämnade åt dig valet af ministrar? Var det till vår ära eller vår skam, den gjorde dig till arméns chef? Gaf den slutligen dig sanktionsrätten, civillistan och så många stora prerogativ, för att du skulle på konstitutionell väg fördärfva konstitutionen och riket? Nej, nej, du människa, som fransmännens ädelhet icke kunnat röra, som endast kärleken till despotismen kunnat göra känslig, du har icke uppfyllt författningens önskan. Den blir kanske omstörtad, men du skall icke skörda frukten af din mened. Du har icke i handling uttryckligen motsatt dig de segrar, som i ditt namn skola vinnas öfver friheten, men du skall icke skörda frukten af dessa ovärdiga triumfer: du är icke längre något för denna författning, som du så ovärdigt kränkt, för detta folk, som du så fegt förrådt.» (Bifallsyttringarna börja åter ännu kraftigare från en mycket öfvervägande majoritet.)

Den logiska slutsatsen af detta Vergniauds tal skulle ha varit tronens omstörtande. Men girondisterna trodde ännu så litet på möjligheten att upprätta en republik, att de hvarken åsyftade att upphäfva kungligheten eller ens att taga en annan konung. Efter att genom denna fruktansvärde filippik ha moraliskt förintat Ludvig XVI, vill Vergniaud dock icke förinta honom politiskt. Men hvem skulle väl kunnat tro annat, än att den så ståtligt utvecklade hypotesen endast vore ett oratoriskt medel att göra den insinuerade anklagelsen ännu mera förintande. Men påverkad af fruktan för en folkets seger intalar han sig själf, att denna förrädare måhända vore mindre obotligt förrädare än han framställt honom; och han motsätter sig en parlamentarisk och fredlig revolution, som skulle ha besparat Frankrike det blod, som utgöts den 10 augusti, och den 24 juli förmår han lagstiftande kåren att öfvergå till dagordning och sålunda afvisa en petition om konungens afsättning.

Han gör än mer: han undertecknar med Guadet de sista dagarna af juli det ryktbara utlåtande, som redigerats af Gensonné och genom målaren Boze som mellanhand tillställdes Tuilerierna. Den 29 juli skrifver han själf till Boze ett bref, hvari han ger konungen råd, huru han lämpligen skulle rädda sig. Utan att desavuera sitt tal lofvar han Ludvig fred, om han vill uppriktigt försvara författningen och bilda en ministär, hvari skulle ingå patrioter från nationalförsamlingen såsom t. ex. Pétion och Roederer. Häri har man dock alls icke rätt att se den minsta skymt af ett förräderi eller ett affall, och konventet fäste sig icke heller i början af januari 1793 något afseende vid Robespierre den yngres försök att stämpla denna åtgärd som en brottslig handling. Det är dock i alla händelser en mycket oväntad epilog på talet af den 3 juli dessa råd i hemlighet gifna »tyrannen Lysander» af just den, som hade så skoningslöst afslöjat honom. Det var knappast politiskt att söka förstärka en tron, som man själf hade förklarat maskstungen. Man hade framkallat en revolution, och nu fruktade man den. Vergniaud talade i sitt bref till Boze om ett nytt revolutionärt jäsningsämne som angrep i dess grundval en politisk, af tiden ännu icke konsoliderad organisation och hvars utveckling skulle af förtviflan kunna påskyndas med en snabbhet, som undflydde de konstituerade myndigheternas vaksamhet och lagens påverkan. Vergniaud var rädd för detta »revolutionära jäsningsämne» och företog därför af öfverdrifven försiktighet och af misstro till den öfverhängande resningen denna oförsiktiga åtgärd. Den extraordinarie själftillsatta girondistkommisionen afvaktade feberaktigt konungens svar, fullt besluten att icke försvagas, om hofvet icke gåfve efter. De fingo endast undvikande, nästan föraktfulla fraser till svar. Därefter diskuterade man allvarligt och jämförde fördelarna af en konungens afsättning eller suspendering. Men denna tveksamhet beröfvade gironden allt inflytande på händelserna. Den 10 augusti gjordes gironden förutan, och den kunde endast ratificera densamma genom suspenderingen, hvars formulering sedan blef Vergniauds uppgift.

Händelsernas ironi gör ibland rätt underliga sammanställningar. Vergniauds moderation fritog honom icke från att bli en tolk af de två mest revolutionära åtgärder, som vidtogos på hans tid: 1) blef han referent af dekretet om konungens suspenderande efter den 10 augusti; 2) såsom konventets president afkunnade han dödsdomen öfver Ludvig XVI.

I sin fruktan för att se en annan republik framgå än den han tänkt sig, var denne republikan nära att tro på 'tyrannen Lysanders' ord. Men det var lyckligt, att man icke besvarade hans inviter; hade han fallit i den allmänna opinonen, skulle han icke kunnat göra revolutionen de stora tjänsterna i september månad 1792, då han med sin vältalighet var Danton behjälplig att resa Frankrike mot fienden.

Men låt oss återgå till Vergniauds stora tal den 3 juli. Det mynnade ut i sina klämmar bl. a. däri, att ministrarna skulle förklaras ansvariga för alla inhemska oroligheter, som hade religionen till förevändning, äfvensom för hvarje inkräktande af fransk jord, som vore en följd af underlåtna försiktighetsåtgärder att i tid ersätta det beslutade lägret. Konungen skulle tillställas ett budskap i den af Vergniaud angifna riktningen. Lagstiftande församlingen skulle som korporation bevista federationsfesten den 14 juli och där förnya sin ed af den 14 januari, och skulle konungen inbjudas att närvara och aflägga samma ed.

Som ett rätt egendomligt och dramatiskt sammanträffande kan man anteckna, att samma dag, som Vergniaud lät sin vältalighets starka blixtar hvina kring Tuileriernas slott, så att de bort tränga in genom alla fönster som eldpilar, skref drottning Marie Antoinette till Fersen en förhoppningsfull biljett: »Vår ställning är förskräcklig, men var icke alltför orolig; jag känner mig modig, och det är något inom mig som säger mig, att vi snart skola vara lyckliga och räddade.»

Måhända var det samma kväll, hon sade till madame Campan, i det hon pekade ut på den klara natten: »Jag skall snart som fri och lycklig betrakta denna måne med dess milda glans».

Hvarifrån kom då hennes hopp denna tragiska timme, då revolutionen mullrade omkring henne, då det fientliga larmet från gatan endast dämpades ett ögonblick, för att talartribunens ord skulle genljuda desto kraftigare? Hon förväntade räddningen från ett de allierades manifest: Braunschweigs förestående ridt, och uti Tuileriernas småningom till en fästning förvandlade slott bida konungen och drottningen den utländske befriarens uppenbarelse. Marie Antoinette ser sig redan på palatsets tröskel, mottagande konungarna och generalerna.

Proklamerandet af fosterlandet i fara.

Den 7 juli antar lagstiftande församlingen definitivt proceduren för förklaringen af fosterlandet i fara. Det gälde icke endast en vädjan till den nationella energin och den revolutionära hängifvenheten; det var ock en försvarsorganisation. I och med en sådan förklaring skulle alla departements-, distrikts- och kommunalstyrelser försätta sig i permanens, och blefvo alla vapenföra medborgare också försatta i tillstånd af permanent aktivitet. Hvarje medborgare skulle inför kommunens styrelse uppge sina vapen och förråd, som underkastades rekvisition. Nationalgardsmedlemmar församlades kantonvis och utvalde bland sig dem som skulle marschera, somliga för att bilda de frivilligas bataljoner, andra för att inskrifvas i linjetrupperna. Hvarje man, som uppehölle sig i Frankrike, vore skyldig att bära nationalkokarden.

Revolutionens soldater. »Då bataljonen Loire Inférieure uppfört sig väl inför fienden, beviljas hvarje man ett par träskor.»
(Efter litografi af Raffet).

De frivilliga skulle ha äran att rycka först fram till fosterlandets hjälp, och de kunde göra tjänst, utan att vara iförda uniformen. Det är som medborgare de strida, det är sin borgerliga frihet de försvara. Hvarför skulle de då icke kunna inför fienden bära sin borgerliga dräkt. Och öfverallt är det de borgerliga myndigheterna, utvalda medborgare, som i distriktet, i departementet vaka öfver bildandet, ekiperandet, beväpnandet, besoldandet af revolutionens bataljoner. Några dagar senare, den 11 april, förklarade lagstiftande församlingen genom en rapport af Herault de Sechelles i tolfmannautskottets namn att från densamma borde utgå »en elektrisk gnista», som skulle meddela samhället en plötslig energi. Och han angaf den inledda stridens exceptionella, allenastående karaktär. Det vore första gången i världshistorien, som ett helt folk strede för sin frihet; och det vore också sista gången, ty ur denna strid skulle utgå alla folks frihet och därefter skulle råda en universell och evig fred.

Under en högtidlig stämningsfull tystnad antog församlingen följande enkla, värdiga formulering:

»Nationalförsamlingen (Detta var det allmänna namnet å representationen.) har, efter att hafva hört ministrarna och iakttagit de i lagarna af den 4 och 5 innevarande månad angifna formaliteterna, fattat följande beslut:

»Akt af lagstiftande kåren.

Talrika trupper framrycka mot våra gränser, alla de, som afsky friheten, beväpna sig mot vår författning.

Medborgare, fosterlandet år i fara.

Må alla de, som få äran att marschera främst för att försvara hvad de äga kärast, alltid ihågkomma, att de äro fransmän och fria; att deras medborgare upprätthålla i deras hem säkerheten till person och egendom; att folkets ämbetsmän vaka uppmärksamt; att alla med det lugna mod, som är den verkliga styrkans attribut, afvakta lagens signal, och fosterlandet skall blifva räddadt

De frivilliga strömma till vapen.

Proklamerandet af fosterlandet i fara försatte hela Frankrike i rörelse, icke endast i städerna utan äfven bland landtbefolkningens djupaste lager. Krigsförklaringen hade icke i någon högre grad upprört bonden, som var van att betrakta krig snarare som en konungens än folkets sak. Men denna gång har han en känsla af och ett bevis på att det blir ett nationens krig, att det gäller att med vapen försvara sina egna intressen och upprätthålla revolutionen. Förklaringen att fosterlandet är i fara tvingar honom att för ett ögonblick lämna sin plog och infinna sig hos mären, där med egna ögon skåda fosterlandets fara, de frivilligas värfvande och rekvisitionsåtgärderna samt där mottaga denna kokard med tre färger, som han alltjämt skall bära till och med i sitt arbete på fältet som ett tecken på sina plikter och sina nya känslor.

I juli 1789, i den stora skräckens dagar, hade hela Frankrike rest sig rysande och genomfört den kommunala revolutionen. Denna gång väpnar det sig till anfallet på nytt, men med ett manligt förtroende, en viss glädtighet. Hvar är då denna bonde, som tre år tidigare gömde sig i skogar och grottor som en träl? Denna gång är det en fri man, som reser sig, som känner sig som soldat och skall slå sig till ro, först sedan han besegrat Europa.

I Paris försiggick uppläsandet af lagstiftande församlingens upprop äfvensom anteckningen af frivilliga söndagen den 22 och måndagen den 23 juli efter ett ceremoniel, hvari nationens och revolutionens sinne och talang för teatereffekter tog sig ett ganska storartadt uttryck:

Klockan 6 på morgonen skulle nationalgardets sex »legioner» med sina fanor samlas på Grèvetorget. Hvar timme hela dagen i ända aflossas kanonsalut. I alla kvarter slås till uppställning, hvarvid medborgarne i vapen inställa sig på sina poster. Kl. 8 sätter sig två tåg i rörelse: Först kavalleri- och artilleriafdelningar med musik. Därpå fyra af kommunens ämbetsmän till häst förande fanor, som voro prydda med medborgarkronor och buro inskriften: »Frihet, jämnlikhet, författning, fosterland,» och därunder »Offentlighet-Ansvar». För framtiden skulle samma fanor gemenligen användas vid alla ceremonier, som bevistades af stadens myndigheter. Därefter en del kommunala ämbetsmän och myndighetspersoner, alla till häst. En beriden nationalgardist för ett stort baner i trikolorens färger och med orden: Medborgare, fosterlandet är i fara. Slutligen artilleri- och kavalleriafdelningar. På vissa platser göres halt, trumhvirflar tillkalla folket och en kommunal ämbetsman uppläser lagstiftande församlingens upprop. Under marschen utföres endast majestätisk och allvarlig musik.

På åtta bestämda ställen äro uppresta tribuner med tält prydda med trefärgade band och ekkransar, vid ett bord, placeradt på två trummor, antecknas namnen på de frivilliga som anmäla sig. Kring tribunerna bildas en stor krets af frivilliga omkring två kanoner och musik.

Det gjorde ett djupt intryck, och hänförelsen var utomordentlig. Inom några dagar hade vid de åtta tribunerna 15,000 frivilliga inskrifvit sig. Ungdomen var elektriserad och lyssnade icke till de förnumstiga och misstänksamma skrockningarna från en Marat. Större tilldragelser mogna hastigt själfva barnen och ge ungdomen en manlig styrka. »Om jag endast hade dömt efter det yttre», utropade officeren, som med en skara af 78 ynglingar defilerade förbi lagstiftande församlingen, »skulle någras kroppsbyggnad varit ett hinder för deras antagande, men jag lade min hand på deras hjärtan, i stället för att mäta deras längd; de lågade alla af fosterlandskärlek.»

I landsorten anmälde sig ock frivilliga i mängd och lågande af fosterländsk hänförelse och mod.

Samtidigt svämmade den revolutionära strömmen allt starkare och medryckande. Ej hejdades den af en sådan teatralisk episod som »Lamourettska kyssen» eller af det parisiska departementsdirektoriets åtgärd att suspendera mären Pétion och kommunens prokurator Manuel i anledning af den roll, de ansågos ha spelat vid den 20 junihändelserna.

Den 7 juli höll en biskop Lamourette, som var medlem af lagstiftande församlingen, ett rörande tal om, att alla fosterlandets olyckor kommo sig af partistriderna, och föreslog som ett utmärkt medel att få ett slut på dessa misshälligheter, att man skulle genom en högtidlig förklaring offentligen förbanna hvarje förslag, som afsåge att förändra författningen, vare sig genom införande af tvåkammarsystem eller af republik eller på något annat sätt. »Församlingen greps», säger protokollet, »af en plötslig och spontan rörelse, alla reste sig och under ett enhälligt bifall antogs detta förslag. Därpå strömmade medlemmarna tillsammans från alla kanter af salen och buro hvarandra vittne om sitt inbördes broderskap, allas känslor smälte samman i denna enda känsla, kärleken till fosterlandet.» Man skickade bud på konungen, han infann sig och höll ett litet tal: »Nationen och konungen äro ett, tillsammans draga de fram mot sitt gemensamma mål; med förenade krafter skola de rädda Frankrike.» Man skildes åt under jubel och med ropen: Lefve nationen, lefve konungen.»

Redan dagen därpå började åter tvisterna, och revolutionens män, som hämtat sig från den rörda öfverraskningen, skämtade öfver denna tillgjorda parad och »normandiska försoning.»

Suspensionen af Pétion och Manuel hade i hela Paris framkallat en ursinnig opinionsstämning, förstäderna fördubblade adresserna till förmån för Pétion, hvars enda brott bestått i, såsom han själf sade, att han förhindrat blodsutgjutelse. Konungen bekräftade emellertid den 12 juli suspensionen, men efter en rapport af tolfmannautskottet upphäfde lagstiftande församlingen den 13 suspensionen, och detta församlingens beslut blef af konungen sanktioneradt.

Samtidigt härmed befann sig feuillantministären i upplösning. De hade en känsla af faran och vågade icke trotsa den genom att engagera sig alltför mycket, men på samma gång räknade de i sin nervositet ut, att deras afgång skulle göra ett kraftigt intryck. De förklarade alltså för församlingen, att i det dåvarande tillståndet af allmän anarki kunde de icke längre ikläda sig ansvaret för statens angelägenheter. Samtidigt ingåfvo de till konungen en samfäld begäran om afsked.

Beräkningen förfelades, ty denna ministerstrejk lämnade representationen mycket oberörd, men blottställde ännu mer konungen. Om han icke ens kunde skaffa ministrar, så att författningen kunde fungera, hvad tjänade han då till.

Men under det vågorna sjödo och upplösningen närmade sig, var det, som om partierna fruktade för de oberäkneliga följderna af den kommande skakningen, som de hade en förkänsla af, och ännu tvekade, förhalade, sökte dämpa. När den 12 juli upplästes i lagstiftande församlingen en rättframt och brutalt republikansk adress från Marseille, hvari lagstiftarne uppmanades att upprycka tyranniets sista rot, d. v. s. konungamakten, eller åtminstone upphäfva all vetorätt, protesterade nästan hela församlingen. De frivilliga, som anländt till Paris, för att deltaga i 14 juli-festen, »federationen af 1792», innan de tågade vidare till gränsen för att strida mot fienden, fingo till och med från jakobinerna mottaga många råd och förmaningar om försiktighet och moderation.

Till och med den 14 juli på marsfältet undveko vänsterpartierna omsorgsfullt alla anledningar till konflikt och bitterhet äfvensom lifligare demonstrationer. Intet fiendtligt rop mot konungen och drottningen lät höra sig. Det hade varit meningen, att han vid detta tillfälle skulle högtidligen tända eld på »feodalväldets träd». Han vägrade »därför att», sade han, »det icke längre fins något feodalvälde», och man besparade honom ceremonien. Jean Debry grep i stället facklan och begagnade sig däraf.

Äfven Robespierre var tveksam och osäker. Endast tjugu dagar före den 10 augusti har han intet annat medel att anvisa än väntan, försiktighet, kvarstående vid lagligheten. Inga gaturörelser, ingen resning, inga angrepp mot konungens konstitutionella makt. Räddningen borde man förvänta från ett kraftigt, men lagligt ingripande från representationen eller, om det mankerade, från hela landet. Men på hvilket sätt? Rousseau förblef gåtfull och sväfvande.

Paris och de stora städerna hade länge varit moraliskt öfvertygade om Ludvig XVI:s förräderi och samförstånd med fosterlandets fiender. Deras däraf föranledda helt naturliga medvetna eller omedvetna sträfvanden att till hvad pris som helst hindra konungen att skada de militära operationerna hade stämplats som demagogiska af den departementala styrelsen i Paris och lagstiftande församlingen och föreföllo större delen af landet motbjudande.

De federerade.

Parisarnes uppfattning hade måhända icke blifvit den rådande, och tronens fall hade måhända ännu en längre eller kortare tid kommit att anstå, om icke federationsfesten fört till Paris delegerade från hela riket. Under påverkan af klubbarna och sektionerna slöto sig dessa till rörelsen och blefvo dess kraftiga stöd. Samtidigt börja allt flera adresser ingå till lagstiftande församlingen, som fordra Ludvig XVI:s afsättning. Choudieu från Maine-et-Loire frambär den 23 juli en petition från Angers med tio sidors namnunderskrifter. Den var hemsk i sin kärnfullhet och koncentration. De hotfulla, men slappa girondistfrasernas tid är förbi:

»Lagstiftare, Ludvig XVI har svikit nationen, lagen och sina eder. Folket är hans suverän. Påbjud hans afsättning, och Frankrike är räddadt.»

Bifallet från yttersta vänstern och åhörartribunerna blef lifligt, men för de allra flesta af lagstiftande församlingen var det ännu ett alldeles för våldsamt slag, och flera påyrkade att den djärfve Choudieu skulle skickas till Abbaye-fängelset. Adressen remitterades till tolfmannautskottet. Dagen därpå är det Dahem som leder en ny storm. Underrättelserna från norr, från Valençiennes [sic] voro dåliga.

Men Vergniaud, som var det mäktiga tolfmannautskottets ordförande, vill icke lyssna till dessa påyrkanden att inför representationen ändtligen och utan omsvep taga upp processen med konungen och konungadömet. Han, Guadet och Brissot spjärna emot. Det var som om all girondisternas tankeklarhet, beslutsamhet och viljestyrka hade tömt ut sig i och med Vergniauds blixtrande vältalighet den 3 juli.

Hertigens af Braunschweig manifest.

Men hvad som gaf den samlande signal, Paris länge väntat på, och som äfven ute i hela landet, utanför storstäderna och de federerade, vållade en fullständig och afgörande omkastning i uppfattningen af konungen, var hertigens af Braunschweig manifest.

Fiendehären var nu samlad vid gränsen tillsammans med emigranterna, och det var från Koblenz manifestet utgått. Dateradt den 25 juli blef det kändt i Paris redan den 28. Denna »förklaring» till »Frankrikes invånare» från preussiska och österikiska härarnas öfverbefälhafvare var uppfylld af de mest skymfande, förnärmande hotelser mot fransmännen.

Det låge, säges däri, både österikiske kejsaren och preussiske konungen om hjärtat att göra ett slut på anarkin i Frankrike, att hejda angreppen mot tronen och altaret, att återupprätta den lagliga ordningen, att återge konungen den säkerhet och frihet man beröfvat honom och sätta honom i stånd att utöfva den honom lagligen tillkommande myndigheten. De politiska och kommunala myndigheterna och alla soldater och nationalgardister hotas med hårda straff om de icke böja sig lydigt för konungen. »Alla invånare af städer och byar, som söka försvara sig mot de kejserliga och kungliga majestetens trupper och skjuta på dem i öppen mark eller från fönster och dörrar, skola genast straffas med krigets stränghet och deras hus skola ödeläggas eller brännas.» Öfver Paris utösas de förskräckligaste hotelser, om icke dess invånare genast underkasta sig. Om det öfvas den minsta våldsamhet eller kränkning mot konungen och hans familj, och om man icke genast sörjer för deras säkerhet, ro och frihet, då skall det tagas en exemplarisk hämnd, som skall minnas till alla tider; Paris skall öfverlämnas till militärisk bestraffning och fullständigt ödeläggande och de brottsliga till de straff de förtjänat.

Däremot om parisarne lyda snabbt och noggrant, utlofva suveränerna nådigt och godhetsfullt sin förmedling för att hos hans mycket kristna majestät utverka deras förlåtelse.

Det var onekligen ett konungarnes krig mot revolutionen, mot det fria franska folket, som här förkunnades, och det var intet under, att folket svarade med att förklara ett folkens krig mot furstarne. Dessa hotelser, offentligt riktade mot en stor nation, hade till omedelbart resultat att drifva fransmännen till ett enigt motstånd, till ett motstånd på lif och död. Manifestet förskaffade, sade en samtida, Frankrike en armé på hundratusen man.

Å andra sidan hade hertigen af Braunschweig uttryckligen utpekat Ludvig XVI såsom fiendens förnämsta allierade. Det var icke längre möjligt att betvifla, att konungens och inkränktarnes intressen voro solidariska. En parisisk tidning, som var tillgifven konungen, »Journal de la cour et de la ville», vågade t. o. m. den 1 aug. öppet säga: »Nu är då således ändtligen offentliggjordt det manifest, som vi väntade så otåligt. Det är blixten, som föregår åskan.» Folket drog däraf den slutsats, att det var konungen, som inspirerat manifestet, och det hade ganska rätt däri. Äfven om dess ordalydelse icke dikterats af Ludvig XVI och i vissa afseenden icke var sådan han velat, så var det dock utfärdadt på hans begäran, och han hade också begärt däri de hotelser, man läste. Vittnesbörden af hofvets hemliga agenter lämna icke något tvifvel öfrigt i detta hänseende. Paris' befolkning hade icke dessa vittnesbörd eller några skriftliga bevis, men den anade sanningen, och denna aning pådref än kraftigare förberedelserna till Ludvig XVI:s detronisering.

Marseljäsen.

»En afton, en ovädersafton efter skymningens inbrott, medan Ludvig och drottningen drömde, under en tung och åskdiger atmosfär, ljuder i mörkret en okänd sång, stolt, skräckinjagande och ståtlig. Konungen förblef häpen, drottningen darrade. Hvad de nu hörde, hade de aldrig förr hört. Det var något oerhördt och oemotståndligt, en ofantlig hotelse, skriket från en nation, som var drifven till det yttersta, trumpetstöten från ett folk, som griper till vapen, frihetens och befrielsens hälsning, det segerstolta gnäggandet af en alltför länge kufvad springare, som stegrar sig och kastar af sin herre. Det var det stora nationella omkvädet, det fria Frankrikes höga visa, det var marseljäsen.

Marseljäsen, denna sång för revolutionen i vapen, liksom Chant du départ är dess pompösa paradhymn, liksom Ça ira dess dofva rytande. Marseljäsen är skrifven för gränsen, »Chant du départ» för marsfältet och »Ça ira» för ränstenen.

Rouget de l'Isle sjunger för första gången Marseljäsen.


Hvad måste drottningen tänka, då hon hörde dessa vilda toner? Det var icke mera för henne clavecinens suckar, framträngande mellan Schönbrunns tallar, icke längre de milda schweiziska melodierna ur »Pauvre Jacques» (Stackars Jakob) i Trianon, icke längre Rousseaus romans, Devin du village (spåmannen i byn) eller Grétrys rojalistiska hymner. Det var den krigssång, som de federerade från Marseille sjöngo vid sitt intåg i Paris och som de stämde upp utanför Tuilerierna, så att slottsfönstren skallrade:

Allons, enfants de la patrie,
Le jour de gloire est arrivé!

Och vilda, hotande, okufliga sjöngo dessa marseillare, som grefve d'Anglemonts slagskämpar svurit att sticka ned en efter en, nationalsången, som genljöd med klangen af en trumpet.

Från denna augustiafton hade Marie Antoinette och Ludvig XVI en känsla af att de voro förlorade.» (Jules Claretie i hans monografi öfver Camille Desmoulins.)

Två dagar efter att Braunschweigarns manifest blifvit bekant i Paris, ankom dit en bataljon marseillare, som organiserat och satt sig i marsch för att hjälpa parisarne att göra sig kvitt konungen. Det var eliten af Marseilles nationalgarde, unga män af Marseilles bästa borgerliga familjer, som utrustat sig på egen bekostnad och voro modiga och ifriga revolutionärer. På sin marsch genom landet hade de öfverallt eldat sinnena med den nya frihets- och stridssång de sjöngo. Den hade kort förut i Strassburg blifvit skrifven af en ung officer vid Rhenarméen, Rouget de Lisle, för samma armé. Den omständighet, att den blef mest känd genom marseillarnes sjungande, förskaffade den senare det namn, hvarunder den alltid skall lefva i Marseljäsen (la Marseillaise).

Allons enfants de la Patrie,
Le jour de gloire est arrivé;
Contre nous de la tyrannie
L'étendard sanglant est levé.
Entendez vous dans les campagnes
Mugir ces feroces soldats?
Ils viennent jusque dans nos bras,
Égorger nos fils et nos compagnes!
Aux armes citoyens! formons nos bataillons;
Marchons, qu'un sang impur abreuve nos sillons.

Que veut cette horde d'esclaves,
De traîtres, de rois conjurés?
Pour qui ces ignobles entraves
Ces fers dès longtemps preparés
Français! pour nous, ah! quel outrage!
Quels transports il doit exciter!
Cest nous qu'on ose méditer
de rendre à l'antique esclavage!

I ordagrann öfver sättning: Framåt, I fosterlandets barn! Ärans dag är kommen. Mot oss lyftas tyranniets blodiga standar. Hören I de vilda soldaterna vråla rundt om i landet? De komma för att mörda våra barn och våra hustrur i våra armar. Till vapen, medborgare! Låt oss sluta oss tillsammans i bataljoner. Framåt marsch. Må orent blod fukta våra plogfåror! — Hvad vill denna hord af slafvar, af förrädare och sammansvurna konungar? För hvilka äro afsedda dessa vanärande rep, dessa längesedan iordningställda bojor? Fransmän, för oss! o hviket hån! Hvilken harm måste det icke väcka. Det är oss man tänker återföra till det gamla slafveriet.»

I bunden form har marseljäsen några gånger öfverförts till svenska. Den första svenska öfversättningen verkställdes redan på 1700-talet af en präst Mattias Hasselrot. Detta var just ingen särskildt prästerlig merit och lades honom ock af den dåtida skuggrädslan till last. Senare har den bl. a. öfversatts af Strandberg (Talis Qualis) på 40-talet, och, som det vill synas, på ett förträffligt sätt af Edv. Fredin 1889 vid firandet af revolutionens hundraårsminne. Vi återge de två första verserna af den Hasselrotska och den Fredinska öfversättningen:

Marseljäsen l:a och sista vers. Facsimile af Rouget de Lisles manuskript.

Upp, fosterlandets äkta söner!
Se ärans dag ren inne är,
Och denna hop, som våldet löner,
En blodig fana mot Er bär. (bis)
Sen hemsk hur nitet hos dem bränner,
Och hören deras vilda larm;
De komma vid vår egen barm,
Att mörda våra barn och vänner.
Upp, Bröder, väpnen Er,
Vår frihet fordrar det;
Gån på, gån på! en oren blod
Må fukta edra fjät.

Hvad ämnar denna slafveskara
Och dessa kungars lömska hot?
För hvem skall dessa fjättrar vara,
Förtrycket smidt till hand och fot? (bis)
För oss Fransoser kan han dröja
Han, hämndens vinge, hämndens tolk;
Man vill, man vill dig, fria folk,
Inunder gamla oket böja;
Upp, Bröder etc.

Fredins öfversättning:

Framåt I barn af fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar,
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärfs höja sina blodstandar.
Vårt öra re'n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, vif och systrar!
Gif akt, medborgare!
Slut leden rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Hvad vill då denna hord af trälar,
som piskas våra led emot?
Tror man sig kufva fria själar
med fängsel och med fjättrars hot?
Mitt folk! I forna dar de brände
på krökta ryggar skymfens sår.
Än ingen tvinga oss förmår
i träldom åter och elände!
Gif akt, medborgare!
Slut leden rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 20 september 2018.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt