|
Lika litet från girondisterna som från Robespierre skulle lösningen af den yttersta krisen komma; det var folkets revolutionära instinkt och Dantons revolutionära förstånd, som bragte den.
I dessa dagar utöfvade Danton ett inflytande, som i själfva verket var mycket större än det syntes. Han kunde icke ge en offentlig signal till resning, ty folkrörelser ha, säger Jaurès, endast då utsikt att lyckas, när de så att säga framspringa ur en allmän och spontan lidelse. Men den 20 junidagen, girondens tvekan och obeslutsamhet, Robespierres pedantiska och konstlade kombinationer, allt lät Danton inse, att det var folkets kraft, som skulle afhugga den oupplösliga knuten. Han var öfvertygad om nödvändigheten af konungens afsättning och att tiden vore inne att genomdrifva den med alla möjliga medel. Och i allt hvad på honom ankom inriktade han de redan lidelsefulla och oroliga sektionernas tankar mot detta mål. Efter de åtal och förföljelser, som tilldragelsen på marsfältet 17 juli 1791 gifvit anledning till, hade kordelierklubben (jfr sid. 289) lidit stor afbräck, och sedan ovädret gått öfver, hade många af dess element återförenat sig med jakobinklubben. Men hos många hade Danton kvarlämnat ett outplånligt intryck af sin styrka och sin viljas hänförelse. Det var icke förgäfves som han i två års tid vid alla farliga tillfällen kring sig utbredt en djärfhetens anda, före oktober-dagarna mot vetot, sedan mot det godtyckliga häktningsdekretet mot Marat och efter Varennes mot konungen och själfva konungamakten. Han hade alltjämt bevarat sin energi oberörd, han hade icke låtit fånga sig i de tusen fina band, som snärjde girondisterna, och icke heller hade han låtit afkyla sig af Robespierres tämligen abstrakta laglighetsteorier. Nu var han beredd till en direkt och åtgörande handling. Han var icke heller rädd att med sin person ställa sig i främsta ledet i kampen. På hans initiativ och under hans ordförandeskap fattade sektionen Théâtre Français det uppseendeväckande och för tiden betecknande beslutet att utplåna åtskillnaden mellan aktiva och passiva medborgare och öppna sina leder för alla medborgare. I själfva verket var det en första kränkning af konstitutionen. Danton och hans sektion gjorde därigenom tydligt, att de ville framför allt återställa folket i dess rätt och nationen i dess suveränitet. Och om i namn af den fosterlandets fara, som fordrade alla medborgares medverkan, en vallags privilegier kunde utplånas, så borde med desto större skäl inför frihetens och fosterlandets höga intressen en förrädisk kunglighet kunna falla. Den demokratins och folkets revolution, som var under förberedelse, hade tvenne spontant bildade organ. Den ena var de federerades centralkommitté, den andra sektionsdelegerades församling. Den redan nämnda ankomsten af de federerade från Marseille hade väsentligt förstärkt de federerades styrka och lidelsefullhet. De federerade voro handlingens män och insågo snart, att endast genom en folkets resning kunde krisen finna sin lösning, och de utvalde ett hemligt direktorium på fem medlemmar för att öfvervaka händelserna och förbereda angreppet. Dessa fem förenade med sig bl. a. girondisten Carra, Fournier amerikanaren, Westermann, Santerre, Alexandre och Lazowski m. fl. Paris' sektioner hade i senare hälften af juli utsett delegerade, hvilka hade sina sammankomster i stadshuset (Hôtel de ville), som från mars fått namnet kommunhuset (la maison commune). Dessa delegerade äro icke som de federerades centralkomitté endast ett organ för folket i resning, de bilda och anse sig representera en ny laglig myndighet, revolutionär och djärf, som reser sig mot och skall träda i stället för de hycklande, fallfärdiga och brokiga myndigheter, som vore produkten af lagstiftande kårens svaghet och kunglighetens svek. Krafven på konungens afsättning.
För att rätt och till fullo fatta den stora folkrörelse, som utvecklade sig under juli och augusti, och leda tillbaka dess ursprung ur alla dess mångfaldiga och framspringande källor, skulle fordrats, att man kunnat dag för dag under dessa dramatiskt spännande veckor följa de fyrtioåtta sektionernas lidelsefulla, brokiga lif och lägga märke till alla revolutionära förslag, alla detaljer och växlingar i striden inom många sektioner mellan de moderata och revolutionära elementen. Än voro de senare i majoriteten, och de mest förkrossande adresser antogos, för att kanske följande dag, då de moderata voro talrikare, bli desavuerade. Men under allt motstånd, alla sammanstötningar utvecklade sig den revolutionära kraften, och utom i vissa centrala sektioner, där den förmögna bourgeoisin dominerade, blef stämningen för konungens omedelbara afsättande allt starkare. Den 23 juli beslöt 32 af de 48 sektionerna en adress till armén, och några dagar senare började man debattera om en adress till lagstiftande församlingen med uttrycklig begäran om konungens afsättning. Och sedan braunschweigarns manifest, blifvit kändt, anslöto sig icke mindre än 47 af de 48 till detta förslag. Den 3 augusti frambärs denna adress af mären Pétion. Han erinrade om nationens välgärningar mot Ludvig XVI och dennes otacksamhet och skurkstreck: »Den verkställande maktens chef är den första länken i den kontrarevolutionära kedjan.» »Med det öfverseende vi ännu ha kvar, skulle vi ha önskat kunna begära Ludvig XVI:s suspendering, så länge fosterlandels fara varade, men författningen hindrar det... och vi fordra hans afsättning.» Den verkställande makten skulle utöfvas provisoriskt af ministrarne, intill dess det suverära folkets vilja fått sitt lagliga uttryck genom ett nationalkonvent. Lagstiftande församlingen insåg visserligen alltför väl omöjligheten af att bibehålla Ludvig XVI i spetsen för det nationella försvaret, men vågade icke, ville icke taga ledningen af rörelsen, och den 8 augusti afslog den med stor majoritet till och med förslaget om att ställa Lafayette under åtal. Folkets känslor kommo härigenom i häftig svallning, och alla sade sig: Då församlingen icke vågar sig på Lafayette, som varit hofvets rebelliske försvarare, huru skulle den då våga sig på hofvet och ställa kungligheten till ansvar. Tillgripandet af våld är då enda utvägen. Sektionen Quinze-Vingts tillkännagaf, att kl. 12 på natten mellan den 9 och 10 augusti skulle stormklockan och alarmtrummorna förkunna resningens början, om icke afsättningen dessförinnan blifvit beslutad. Men lagstiftande församlingen åtskildes kl. 7 på kvällen den 9, utan att ha beslutat något, och lämnade fältet öppet för en resning, för hvilken den icke ville taga ansvaret, men som den kände sig oförmögen att hindra.
Sektionen Quinze-Vingts höll ord. Den 9 på kvällen utsåg den tre kommissarier, som hade att infinna sig på kommunhuset och tillsammans med kommissarier från andra sektioner hade att rådslå och besluta om de åtgärder, som förhållandena kräfde. Sektionernas kommissarier bildade en ny kommun, som fungerade vid sidan af den förutvarande. Den nya kommunens första åtgärd var att arrestera nationalgardets befälhafvare, Mandat, som var hofvets anhängare; då han fördes till fängelset, nedsköts han af en okänd. Santerre intog kommandot i hans ställe. Pétion, som i hemlighet gynnade resningen, men ville bevara skenet, fick arrest på sina egna rum. Följande morgon kasserade den nya revolutionära kommunen den förutvarande lagliga kommunen, men lät dess sexton administratörer, mären Pétion, prokuratorn Manuel och hans substitut Danton fortfarande funktionera och förenade därigenom med sig den förra kommunens förnämsta ledamöter. Denna korporation är känd i historien under namnet kommunen af den 10 augusti. De kommissarier, som natten mellan den 9 och 10 augusti bildat första kärnan, voro omkring 80 och till större delen ganska okände. Längre fram utnämndes andra kommissarier, och bland dessa voro Billaud-Varenne, Fabre d'Églantine, Chaumette, Pache, Robespierre. När resningens seger syntes afgjord, bekräftade lagstiftande församlingen den nya kommunens myndighet, och den fortfor att fungera ända till oktober och delade faktiskt med lagstiftande församlingen regeringsmakten i Frankrike. Natten till den 10 augusti var stjärnklar och stilla. Stormklockan ljöd hela natten. På slottet skrattade man hånfullt, väntade och drack. Några timmar senare skulle det segrande folket påträffa skärfvorna af de champagnebuteljer, som schweizarne tömt under ropen: Ned med nationen! Lefve konungen! Ett angrepp mot Tuilerierna var förenadt mot stora svårigheter och folkets utsikter att segra voro icke så synnerligen stora. Flera närliggande byggnader bildade framskjutna verk, tre små af murar omgifna gårdar bildade för dem, som lyckades intränga där, fällor, där de voro utsatta för en mördande eld från alla håll. Förstärknings- och befästningsarbeten hade pågått länge och oafbrutet ända in i sista stund. Garnisonens styrka var ock ganska betydande: öfver 6,000 man, däraf 1,000-1,300 schweizare, 1,200 gendarmer etc. Dessutom hade Mandat utsatt vakter vid Pont-Neuf för att hindra anslutningen från ett par förstäder eller, som ock det uppges, för att falla dessa folkskaror i ryggen. Därjämte hade han ock utlofvat understöd med flera af nationalgardets bataljoner. Den styrka hofvet hade mot sig var ej så imponerande eller förskräckande stor. De federerades bataljoner uppgingo knappt till 5-6,000 man, och det var ju mycket osäkert, om förstäderna skulle resa sig i massa. Hofvet kunde således ha skäl att hoppas, att det skulle kunna krossa en resning. Mandats arrestering och död desorganiserade emellertid det yttre försvaret, och kanoniärerna, som bevakade Pont-Neuf, slöto sig till folket. Tre nationalgardesbataljoner af Tuileriernas försvarare gjorde på samma sätt, uppretade af adelsmännens högfärd. En mönstring, som konungen företog på morgonen mellan fem och sex, gjorde honom endast löjlig. Snart visade sig några folkskaror, de bultade på portarna, klättrade upp på murarna, skämtade med slottets försvarare. Parisdepartementets »procureur-syndic» (motsvarande prefekt) Roederer rådde konungen att söka sin tillflykt hos lagstiftande församlingen. Marie Antoinette utropade harmset: »Fastnagla mig hellre vid dessa murar än att jag skulle gå in på att lämna dem.» Roederer replikerade: »Madame, hela Paris rycker an!» Ludvig XVI gaf befallning, att man skulle följa rådet, och han lämnade vid åttatiden på morgonen slottets försvarare åt deras öde. Efter en långsam och icke ofarlig vandring genom en delvis beväpnad folkhop lyckades den kungliga familjen framkomma till lagstiftande församlingen, där den tog sin plats i »logotachygrafens» loge (den som skrifter fort ord, d. v. s. motsvarande hvad som nu kallas stenograf).
Härunder hade folkets armé vändt sig mot karusellen och en afdelning, som stod under den sedan namnkunnige tappre Westermann, banade sig väg in genom de kungligas port, och bataljonerna från Marseille, Bretagne m. fl. och beväpnade förstadsparisare inträngde på gården. Genast öfvergick en del af slottets garnison, såsom kanoniärer, gendarmer, till folket. Schweizarne kastade patroner ut genom fönstren till tecken på sin fredliga stämning. Folket ryckte vidare; på den stora trappan, som förde till kapellet, funno de schweizarne uppställda i god ordning. Man lofvade att icke afväpna dem; de skulle just ge sig, när ur fönstren i våningen en trappa upp en gevärssalfva aflossades. Schweizarne i trappan tvekade då icke längre, utan gåfvo eld, och folket måste draga sig tillbaka, lämnande efter sig på platsen 3-400 döda. Ett förskräckligt skrik af smärta, vrede och död uppstiger från folket. Men det återkommer i allt tätare skaror. Beväpnade med gevär, bajonetter och pikar och försedda med kanoner rycka de federerade och de modige männen från förstäderna fram. De brösta af sina kanoner mot murarna, affyra sina gevär mot fönstren, hvarifrån schweizarnes musköter smattra. Träbyggnaderna intill palatset kring hela karusellplatsen stå i låga. Kanonernas dofva, dystra, harmuppfyllda dån, gevärssalfvornas skarpa smatter, lågornas sprakande, röken från de brinnande byggnaderna, från artilleriet och gevären, allt åstadkommer ett hemskt tumult af förintelse och strid, som uppfyller karusellplatsen och genljuder ända bort till lagstiftande församlingen. Striden är hemsk och pågår länge oafgjord, och dess växlingar skildras på det mest afvikande sätt af samtida och historieskrifvarne. Här och där öfver de revolutionära kolonnerna ha denna gång svajat de folkets röda fanor, som man uttänkt till den 20 juni (se sid. 409). Slutligen måste schweizarne, som två gånger gjort utfall, i sin ordning draga sig tillbaka. Tuileriernas slott faller i folkets våld, rum eröfras efter rum, korridor efter korridor. Emellertid hade konungen, då han hörde Roederer tillkännage för församlingen, att slottet vore i folkets våld, gifvit befallning om eldens upphörande. D'Hervilly, som hade att öfverföra ordern, märkte, att striden ännu vore oafgjord, hemlighöll då ordern och uppmanade schweizarne till motstånd. När slutligen folket genom Louvregalleriet satt sig i besittning af slottet och adelsmännen togo till flykten, insåg D'Hervilly att allt var förloradt, framtog ordern och uppmanade schweizarne att taga sin tillflykt till lagstiftande församlingen. Under vägen dit dödades många af dem efter ett hjältemodigt försvar. Folket, som icke hade varit mindre modigt, fläckade dock sin seger genom att mörda sextio af dem, som man fört till kommunhuset och afväpnat. Detta raseri mot tappra soldater, offer för disciplinen och troheten mot sina chefer, skulle varit oförklarligt, om man icke visste med hvilken förhäfvelse och skräfvel rojalisterna offentligt skrutit med, att de snart skulle efter tyskarnes seger använda dessa främmande legosoldater till fransmännens bestraffande.
Det är till minne af schweizarnes kamp, som Thorvaldsens berömda döende lejon är inhugget i klippan vid Luzern. Från den blodiga striden finnas dock bevarade åtskilliga drag af mildhet: enskilda personer skulle ha lyckats gömma och rädda bortåt ett par hundra schweizare. Sedan Tuilerierna en gång väl voro i folkets våld, undergick slottet en omfattande sköfling, möbler, statyer, målningar etc. slogos sönder eller kastades på elden. Men folket visade en sträng ärlighet, och enligt madame de Tourzels uppgift blefvo de skoningslöst dödade, som ertappades med att söka tillägna sig några af slottets tillhörigheter. I lagstiftande församlingen inträdde i hvarje ögonblick krutstänkta eller blödande män och öfverlämnade under ropet »lefve nationen» papper, guldmynt, juveler tillhörande drottningen etc. Striden hade varit mycket blodig, antalet döda är icke officiellt kändt, men har beräknats till minst femtusen.
Medan den förfärliga striden pågick skall, berättar Claretie i förut citerade arbete, en mager och gulhyad ung man i nött uniform, med glänsande ögon och energiska drag stått som åskådare. Skakande på hufvudet, betraktade han Tuilerierna, dit ingen, sade man denna kväll, mer skulle återvända, och det af glädje rusiga folket, som skrek och bedyrade, att hädanefter skulle det icke längre ha några herrar. Den unge mannen hette Napoleon Bonaparte. — Skall detta vara, frågade han, nationens källossning [sic]? Och vändande blicken mot lagstiftande församlingen där borta, där Ludvig XVI, medan Vergniaud talade om sammankallandet af ett nationalkonvent, lugnt och stilla åt på ett stekt höns, mumlade han: — Coglione (dumbom), hade du då inga kanoner att sopa bort pöbeln med? Han hade kvällen förut sagt till sin korsikanske landsman Pozzo di Borgo, att med två bataljoner schweizare och hundra man kavalleri skulle han åtaga sig att ge folkresningen en läxa. Mannen, som skulle komma sig upp på revolutionen och i Tuilerierna efterträda det konvent, som nu var under födelse, visade sig alltså redan som en tämjare och underkufvare bakom folket af den 10 augusti. Ett ögonblick på förmiddagen hördes ett skrik af förskräckelse från dörren till lagstiftande församlingen: »Schweizarne komma, vi äro kringrända.» Bestört tror församlingen, att kunglighetens legotrupper komma för att våldföra sig på församlingen, att den förrädiska kungligheten, efter att ha besegrat folket, nu vände sig mot nationens representanter och att för dem återstode endast att dö, för att åtminstone till kommande generationer öfverlämna som ett hjältemodigt minne frihetens odödliga protest. Vid de första kanonskotten resa sig alla medborgare på tribunerna och utropa: »Lefve nationalförsamlingen! Lefve friheten och jämlikheten!» Församlingen besluter genast, att alla dess medlemmar skola förbli på sina platser, afvaktande hvad händelserna förde med sig för att rädda fosterlandet eller dö med det. »Där komma schweizarne!» ropas återigen från medborgare på tribunerna, på en gång uppfyllda af ett sublimt mod och förvirrade af de stridiga ryktena: »Vi öfverge er icke; vi skola dö med er!» De tillämpa på sig själfva församlingens beslut, de förplikta sig såsom den till frihet eller död. Ett stort ögonblick af hjältemod, då alla misshälligheter och allt misstroende utplånas i gemensam lidelse för friheten, i gemensamt dödsförakt och då på tribunerna åhörarnes hjärtan klappa i takt med girondisternas, med »statsmännens». Gironden hade på nytt fattats af folkets stora revolutionära lidelse. Men patrioternas oro fick icke lång varaktighet. De bebådade schweizarne hade redan blifvit besegrade. När slottet var i folkets våld, drogo de sig tillbaka till Tuileriesträdgården; där föllo de för segrarnes kulor, pikar och bajonetter. Segern var revolutionens och fosterlandets. Det var också den revolutionära Pariskommunens. Genom att intaga den lagliga kommunens plats, hade den så att säga, brutit upp broarna efter den framryckande revolutionen. Man måste segra eller dö.
Konungens suspension. Beslut om ett nationalkonvent. Roland och Danton ministrar. När Ludvig XVI kom till lagstiftande församlingen, sade han till dess president, som var Vergniaud: »Jag har kommit hit för att undvika ett stort brott, och jag tror mig och min familj alltid vara i säkerhet i kretsen af nationens representanter.» Vergniaud svarade: »Ni kan, sire, räkna på nationalförsamlingens fasthet, den känner sina plikter, dess medlemmar ha svurit att med sitt lif upprätthålla folkets rättigheter och de konstituerade myndigheterna.» De sista orden, som visade att folkresningens framgång då ännu var oafgjord, hade försvunnit ur det officiella protokollet, när det utredigerades efter folkets seger. Men snart kunde segern icke längre betviflas, och församlingen, hvars höger och center föredragit att hålla sig undan, bekräftade den genom en ed: »I nationens namn svär jag, att med all min kraft upprätthålla friheten och jämlikheten eller att dö på min post.» Därjämte beslöts samma dag, att konungen skulle vara suspenderad, till dess det nu också beslutade nationalkonventet uttalat sig rörande nödiga åtgärder att betrygga folkets suveränitet och frihetens och jämlikhetens välde. Detta nationalkonvent skulle väljas med verklig allmän rösträtt, och sänktes åldern för valrättens inträdande från 25 till 21 år. — För valbarheten bibehölls bestämmelsen om 25 år. Likaså bibehölls det medelbara valsystemet. —Under tiden skulle lagstiftande församlingens redan fattade eller blifvande beslut äga gällande kraft. Samma dag utnämndes en »conseil exécutif provisoire», d. v. s. ett slags ministär. I densamma återtogo de af konungen afskedade Roland, Servan och Clavière sina befattningar; matematikern Monge blef marinminister och Lebrun-Tondu utrikesminister samt, hvad som var af största betydelse, Danton justitieminister. Lagstiftande församlingen förstod fullt väl, att den icke skulle kunna ha något inflytande på folket och tillfredsställa Paris' kommun annat än genom att kalla till maktens ansvar en revolutionens man. Å andra sidan gjorde valet af Danton tydligt för både Frankrike och Europa, att alla patrioter, moderata eller avancerade, stodo eniga mot fienden. Danton blef snart den verklige regeringschefen, den som inspirerade den inre och yttre politiken, ledaren af nationens försvar. Han hade icke tagit personlig del i angreppet mot Tuilerierna men hade under natten verksamt deltagit i förberedelserna, beredd att bära det förskräckliga ansvar, som den äfventyrliga dagen kunde bära i sitt sköte för revolutionens toppar. Segrare med folket, var han besjälad af ädelhet och mildhet, som gåfvo sig uttryck i hans första ord i lagstiftande församlingen: »Tilldragelserna i Paris ha visat, att det icke finns någon möjlighet till förlikning med folkets förtryckare; franska nationen var omgifven af nya komplotter; folket har utvecklat all sin energi; nationalförsamlingen har understödt det, och tyrannerna ha försvunnit, men nu är det jag, som med mitt lif förbinder mig inför er att rycka undan från folkets alltför långvariga hämnd dessa samma män (schweizarne), som funnit en tillflykt hos vår församling. (Lifligt bifall.) Jag sade för en stund sedan till kommunen i Paris: 'Där hvarest nationens ombuds verksamhet börjar, där bör folkets hämnd upphöra. Det är intet tvifvel om att icke folket fattar denna stora sanning, att den icke bör fläcka sin triumf. Kommunen syntes genomträngd af dessa känslor, alla som höra oss dela dem. Jag förbinder mig att gå i spetsen för dessa män, som folket i sin förbittring trott sig böra proskribera, men som det skall förlåta, emedan det icke längre har något att frukta af sina tyranner.» (Ihållande bifall.) Konungafamiljen till Tempeltornet. Kl. tio på kvällen den 10 augusti fördes konungen till det närliggande Feuillantklostret. Där får han jämte drottning, barn och syster sofva på madrasser, utlagda på golfvet. En handduk får tjäna honom till nattmössa, ty när de kungliga lämnade Tuilerierna hade de ingenting medfört för sina personliga behof. »Vi komma igen», hade varit Marie Antoinettes sista ord till hennes hofdamer. De två följande dagarna tillbragte de kungliga i förutnämnda loge och hade sitt nyssnämnda nattkvarter. Men den 13 på kvällen fördes de på kommunens yrkande till Tempeltornet, där de ställdes under en mycket noggrann bevakning. För att föra landet fullt och fast öfver på revolutionens sida, tillgrep lagstiftande församlingen två verksamma åtgärder. Uti Tuilerierna påträffades papper, som blottade konungens landsförräderi och det korruptionssystem, civillistan bekostade. Densamma betalade icke allenast de mest infama kontrarevolutionära smädeskrifter, utan därifrån utgingo ock löner till emigrationens chefer och trupper. Andra papper bekräftade ock folkets misstankar om tillvaron i Tuilerierna af den s. k. österrikiska kommittén, dit Barnave, bröderna Lameth och en del feuillanter hörde. Af de papper, som nu påträffades, framgick visserligen icke på långt när så mycket, som man i våra dagar känner om konungaparets förrädiska stämplingar, men tillräckligt mycket, för att röja konungens samförstånd med fienden. Några veckor senare gjordes genom smeden Gamains angifvelse om det s. k. järnskåpet ännu mer afgörande upptäckter. De funna papperen offentliggjordes. Genom lagstiftande församlingens emissarier till arméerna blefvo de spridda och bekantgjorda i lägren. Af jakobinklubbarna blefvo de öfverallt kommenterade. Från hela det patriotiska Frankrike, som utan invändning offrade all sin blomstrande ungdom, höjde sig ett ofantligt skrik mot den förrädiska kungligheten.
Men lagstiftande församlingen begrep, att den också måste vinna böndernas tillgifvenhet, genom att ändtligen göra ett verkligt slut på feodalismen. Redan förut hade den grundligare och allvarligare än nationalförsamlingen tagit ihop med densamma och utan skadestånd upphäft en del bördor, men många tryckande återstodo. Men liksom bönderna efter den 14 juli hade kommit i rörelse och frampressat dekreten af den 4 augusti 1789, så begrepo de nu, att revolutionen af den 10 augusti 1792 vore för dem ett förträffligt tillfälle att af skaka bördorna. Genom att den 10 augusti utgjuta sitt blod för friheten, kommo sålunda Paris' proletärer att frigöra bönderna från deras återstående feodala slafveri. Redan några dagar efter Tuileriernas intagning började böndernas petitioner inkomma. Det dröjde icke heller många dagar, innan församlingen, som om den icke ville ge bondeotåligheten tid att förbittras, beslöt upphäfvandet utan skadestånd och aflösning af alla de feodala bördor och afgifter, där icke med originala handlingar kunde uttryckligen bevisas att de utgingo som ersättning för en »concession de fonds» (öfverlåtelse af mark). Vid bonderesningarna hade helt visst ett mycket betydande antal af dessa originaldokument gått förlorade. Liksom parasitväxter, fastvuxna vid den gamla monarkin och förstärkande dess mördande skugga, föllo feodalrättigheterna i samma stund som själfva kungligheten. Dessutom underlättades väsentligt aflösningen af de rättigheter, som på grund af ofvannämnda bestämmelse icke bortföllo utan vidare. Folkets rytande den 10 augusti genljöd sålunda djupt in i de aflägsnaste dalar som ett befrielsens ord. Bönder, försvaren revolutionen och fosterlandet för att försvara er själfva. I syfte att öka antalet af själf ägande småbrukare vidtogos bestämmelser rörande försäljningen i smålotter af emigranternas egendomar, och återställdes till kommunerna de jordar feodalherrarne förut frånhändt dem. Samtidigt tillförsäkrade sig lagstiftande församlingen med kraft och skicklighet arméernas anslutning. Tolf emissarier, utsedda bland församlingens medlemmar, utskickades till departementen och arméerna för att förklara händelserna och genomföra ett allmänt partitagande för den nya ordningen. De federerade af den 14 juli hade ock hvar och en på sin hemort blifvit öfvertygande och uppmärksamt åhörda försvarare af händelserna. Representationens emissarier blefvo nästan öfverallt väl mottagna. I Reims funno de staden illuminerad och glädjeeldar flammande till ära för de federerade som segervinnare i Paris. I Lyon var också den nationella hänförelsen mycket liflig. Vid Rhen-armén voro generalernas känslor mycket blandade. Kellermann och Biron voro hängifna revolutionen, Broglie och Caffarelli däremot mycket förbehållsamma, men de suspenderades af Carnot och hans kolleger. Vid nordarmén, dit Dumouriez nyligen kommit, var stämningen god, och Dumouriez skref ett mycket entusiastiskt bref till församlingen. Lafayettes uppviglingsförsök och flykt. Men vid den af Lafayette kommenderade Sedan-armén visade sig ett ögonblick en del svårigheter. Lafayette sökte uppvigla sina soldater och öfvertalade direktoriet i departementet Ardennes och styresmännen i Sedan att arrestera de tre emissarierna från lagstiftande församlingen. Men Lafayette kom snart underfund med, att han hade sina trupper och stämningen mot sig, och flydde åtföljd af en del af sin stab och sina förra kamrater i nationalförsamlingen, Puzy, Alexandre Lameth och Latour-Maubourg öfver gränsen. Fienden betraktade honom ännu som en revolutionens man. Han kastades i ett österrikiskt fängelse, behandlades hårdt och frigafs först några år senare efter Bonapartes bemedling. Hans upprorsförsök tjänade endast till att visa, att hären blifvit nationell och att fransmännen stodo eniga i striden mot utlandet. Revolutionen af den 10 augusti hade således snart blifvit accepterad och till och med lyckad. Författningen af 1791 hade lefvat ut, republiken skulle födas. Huru lång väg hade man icke tillryggalagt på dessa tre år! 1789 voro alla deputerade rojalister. Alla ville förena individens ideella oförytterliga rätt och nationens suveräna rätt med monarkens historiska rätt. Om genom revolutionen af den 10 augusti Frankrike räddats från faran att bli förrådt af sin konung, riskerade det däremot, att förnärmelsen mot kunglighetens majestät skulle uppkalla och sammansluta de andra monarkerna, som ju också kunde från den franska patriotismens våldsamma exaltation befara en ännu lifligare revolutionär propaganda. Det låge därför i nationens intresse att söka lugna de neutrala makterna och om möjligt få dem till allierade. Man afgaf de mest fredliga förklaringar, förnyade uttryckligen nationalförsamlingens förnekande af alla eröfringstankar och bedyrade, att fransmännen ej hade annat mål än att fraternisera med folken. Genom ett dekret af den 10 augusti utsågos till franska hedersmedborgare berömda engelsmän, tyskar, schweizare, amerikaner och polacker såsom Priestley, Wilberforce, Bentham, Klopstock, Schiller, Washington, Pestalozzi, Kosciuszko. Genom ett af Talleyrand författadt cirkulär från utrikesministern delgafs Europa en lugnande och mycket habilt affattad förklaring af revolutionen. Däri förklarades ock, att franska regeringen skulle strängt straffa enhvar, som vågade inblanda sig i ett allieradt eller neutralt folks politiska debatter. Man lade i synnerhet an på England. Det hade utan att bryta neutraliteten återkallat sitt sändebud och Frankrike måste göra detsamma. Men genom en hemlig agent och genom Talleyrand sökte Danton, som var själen i denna utrikespolitik, lugna engelsmännen och om möjligt förbereda en allians på bekostnad af Spaniens amerikanska kolonier. Spanien blef nämligen för hvar dag allt fientligare stämdt, och det fanns ingen anledning att taga hänsyn till denna makt. Man sökte till och med komma åter på god fot med Preussen, hvarmed man befann sig i öppet förklaradt krig. Danmark och Sverige erbjödos allians, och man umgicks med planer att äfven söka göra Ryssland mindre hätskt stämdt. Först den 19 augusti gick den fientliga invasionshären öfver gränsen. Den uppgick till ungefär 81,000 man, däraf 42,000 preussare, 29,000 österrikare och omkring 4,500 emigranter. Till en början mötte den föga kraftigt motstånd, men uppmaningarna att öfvergå afvisades med stolthet af franska generalerna och i nationens namn. Fästningen Longwy föll snart i Braunschweigs våld, och han vände sig därefter mot Verdun, som var dåligt befäst och där emigranterna hade försänkningar. Han räknade på det moraliska intryck dess fall skulle göra på landet; det skulle, trodde han, framkalla panik och upplösning bland franska trupperna och öppna vägen till Paris. Verdun föll ock efter ett par dagar. Men verkan däraf blef en helt annan än han hade tänkt sig.
Närmaste påföljden blefvo de s. k. septembermorden. Till Paris kom den 2 september på morgonen underrättelsen om Verduns belägring. Man insåg, att det med all sannolikhet ej skulle kunna hålla sig många dagar. Sedan låge, befarade man, vägen till Paris nästan öppen och inbjudande till en rask och direkt frammarsch. De befästade platsernas garnisoner voro små, de vidtagna försvarsåtgärderna i allmänhet otillfredsställande; de otillräckliga franska kontingenterna, som därtill kanske stodo under befäl af opålitliga generaler, kunde icke förväntas i stånd att hejda en dubbelt öfverlägsen krigsvan fiende under befälhafvare, som kunde påräkna manskapets förtroende. Medan dessa oroväckande underrättelser och tecken förspordes från gränsen, ställde sig förhållandena inne i Paris och landet allt annat än lugnande. Samtidigt med underrättelsen från Verdun blef det kändt, att en resning i Vendée hade utbrutit. För hvar dag som gick framdrogos och ventilerades vid lagstiftande församlingens, vid kommunens sammanträden, i pressen och man och man emellan allt flera grundade eller öfverdrifna bevis på Tuileries-komplotterna, den s.k. konspirationen af den 10 augusti. Det ena med det andra måste i yttersta grad drifva upp den förut så upphetsade och uppjagade stämningen och förvirringen och taga bort hvad som kunde finnas kvar af kallblodighet och kritisk besinningsfullhet. De mest fantastiska rykten kommo i omlopp och blefvo trodda, och den allmänna misstänksamhet, som redan förut haft så riklig näring och var så stor, kunde ej annat än nu fira formliga orgier. Men det var ju ej att undra på. Äfven med aldrig så stora reduktioner af dessa rykten och bestämda påståenden om verkliga förhållanden, så låg dock ändå så mycket sant bakom allt detta, att folket hade rätt att tro på tillvaron af den påstådda ligan mellan fienden, emigranter, rojalister etc. Icke heller behöfde man sväfva i tvifvelsmål om arten af de repressalier densamma vore betänkt på. Hvad som just i samma dagar förspordes om de tyska soldaternas framfart var icke ägnadt att inge några högre föreställningar om mänsklighet och disciplin. Mycket betecknande voro ock de harmuppfyllda beklagandena från emigranthåll däröfver, att icke tyska befälet lät soldatesken husera alldeles som den ville med sköflingar etc. Lika betecknande och lika litet hedrande är ock Fersens glädje vid underrättelsen om att Barnave är i de revolutionäras våld och anklagad som hofvets medbrottsling. Han hyser icke det minsta medlidande med denne unge man, som efter Varennes försökt rädda konungen och drottningen, som komprometterat sig för dem och hvars lif nu stode i fara, emedan af de funna papperen framginge hans förbindelser med hofvet. I stället skref Fersen i ett bref till en landsman: »Barnave och Ch. Lameth äro arresterade, och jag hoppas, att de skola bli afrättade, inga ha bättre förtjänt det.» Deras i Fersens ögon urbota brott hade ju varit att söka förmå konungen till en mera ärligt konstitutionell politik. En ganska klar bild af de vilda ryktena och den uppjagade stämningen i Paris på denna tid får man i Chaumettes memoarer i deras framställning af rojalist- och emigrantligans hemska hämndplaner, hvarom man hade »den fullständigaste visshet». (Gaspard Chaumette, f. 1763, uppger sig ha antagit namnet Anaxagoras efter ett helgon, som blifvit hängdt för sina republikanska grundsatser. I sin ungdom hade han varit mycket ute på resor, studerat åtskilliga vetenskaper, var slutligen medarbetare i tidningen »Révolutions de Paris», spelade genast en roll i kommunen af 10 aug., var biträdande sekreterare där, fungerade vid arresteringarna den 29 aug., var en af ministärens kommissarier för öfvervakande af utskrifningarna, beskylldes med orätt för deltagande i septemberblodbaden, utnämndes dec. 1792 till kommunens prokurator. Han blef en af girondisternas hetsigaste motståndare och en af anstiftarne till 31 maj och 2 juni 1793. Om hans roll vid förnuftskultens organisation och hans bemödanden att rädda hébertisterna och hans eget öde se längre fram.) »Genom dessa planer skulle», säger Chaumette, »flera af historiens blad bli blodbestänkta, ett nytt fasansfullt kapitel läggas till de förutvarande om konungarnes brott. Paris skulle delvis gå upp i lågor, och endast några få kvarter skonas. De medborgare, som motsatte sig hofvets planer, skulle massakreras. De varmaste patrioterna skulle föras till Tuilerierna och aflifvas inför tyrannens ögon. Sex bödlar hade för sådant ändamål varit redan installerade i slottet med sina straffredskap. Det hvassa galler, som nyligen blifvit an-bragt under drottningens fönster, hade afsetts till att mottaga de förnämsta frihetsvännernes hufvud. 83 brottslingar, omsorgsfullt utvalda och män enligt konungarnas sinnen, skulle samtidigt genomresa departementen och låta afrätta de proskriberade, som voro utpekade af de af konungen köpta departementsdirektorierna och uppförda på listor, af konungen egenhändigt undertecknade. Kvinnorna skulle nödgas släpa genom gatorna sina olyckliga makars lik. Icke ens barnen skulle skonas. Schavotterna skulle anordnas, så att de skulle kunna tjäna till ett slags nya tauroboler (Det var, uppger Chaumette, ett slags offer till Cybele på kejsarnes tid i Rom och åsyftande kejsarnes och väldets bestånd. Blodet från offren runno ned på prästerna, som blodhöljda framträdde till de närvarandes dyrkan. »O I präster af alla religioner, odjur, som öfverallt kränken naturen, och I kejsare och konungar, som endast förnöjen edra ögon vid scener af blodbad, jag känner igen eder på dessa förhatliga institutioner» — med dessa ord afslutar Ch. sin beskrifning.) och de oskyldiga varelser, som placerades därunder, skulle mottaga sina fäders blod, och skändligare mot dem, än Ludvig XI var mot Jacques d'Armagnacs barn, skulle han döma patrioternas barn att ända till femtonårsåldern bära dessa af fädernas blod genomdränkta kläder. Den patriotiska ministären skulle strypas i hofvets åsyn och hvarje träd i den stora Tuilerieallén skulle tjänstgöra som galgar för de framstående patrioterna, och för sådant ändamål hade hofdamerna flätat snaror i trikolorens färger. Utförandet af dessa projekt hade folkresningen den 10 augusti endast uppskjutit, ej definitivt omöjliggjort. Paris var, därom var man öfvertygad, uppfylldt af »svarta» — så betecknades nu de som längre fram gingo under benämningen »hvita». — En massa emigranter hade återkommit, och ofta trodde man sig under den prästerliga förklädnaden kunna spåra en militär. Kring Tempeltornet, som folket med ängslig oro öfvervakar, spinnas alla möjliga komplotter. Man ämnar försätta konungaparet i frihet antingen genom att ge det tillfälle att rymma eller genom en kupp. Rojalisterna förbereda en allmän resning till den dag, 5 eller 6 september, då preussarne beräknas vara utanför Paris. De dölja det icke och uppträda synnerligen öfvermodigt och utmanande icke minst vid underrättelsen om Longwys kapitulation. De i Paris kvarvarande schweizarne skulle marschera mot Tempeltornet, försätta konungen i frihet och ställa honom i spetsen för resningen. Alla fängelser skulle öppnas och fångarne utsläppas till stadens sköfling och förvirringens ökande, medan det sattes eld på Paris. Så voro ryktena, som gingo allmänt i svang bland folket, och de närdes af rojalisterna själfva. Folkets stora massa fattade alltför väl den fara, som hotade från fienden. Allt som fanns af ungdom, styrka, entusiasm, frihetskänsla i Paris skyndade att låta anteckna sig för att tåga mot gränsen. Hänförelsen stegrades ända till hjältemod. Pengar, patriotiska gåfvor regnade öfver enrolleringsbyråerna. Men hvad tjänade all denna hängifvenhet och uppoffring till, då hvar dag medför underrättelsen om något svek knutet vid konungen och drottningen, då de styrandes vanmakt och opinionsledarnes klenmodighet måste drifva folket till förtviflan, då icke blott verktygen för konspirationen af den 10 augusti, utan till och med dess chefer ännu gingo fria från åtal och straff och allt framgent finge ohejdadt drifva sitt spel. Folkets kraf på konspirationens fullständiga blottande och de brottsligas framdragande till rättvist straff blefvo allt bestämdare. Blefve dessa kraf icke tillmötesgångna, skulle man veta att själf skipa rättvisa. Det var endast kommunen och sektionerna, som i folkets ögon vore mäktiga af den kraftiga beslutsamhet och ärliga revolutionära vilja, som svarade mot stundens allvar. Slitningar mellan lagstiftande församlingen och kommunen. Danton var hvarken hämndlysten, hätsk eller blodtörstig, men han insåg, att ville man kring den stora uppgiften af landets försvar bevara enighet och förhindra en ny folkresning, ett medborgarkrig, då måste man utan dröjsmål söka tillmötesgå dessa folkets kraf och söka hindra uppkomsten af en fördärfbringande konflikt och öppen tvedräkt mellan Paris' kommun (»conseil général de la commune») och lagstiftande församlingen. Den 11 augusti beslöt denna senare principiellt upprättande af en krigsdomstol. Genast lät kommunen anslå offentligt: »Suveräna folk, uppskjut din hämnd; den sofvande rättvisan skall i dag åter inträda i besittning af sina rättigheter; alla brottslingar skola dö på schavotten.» Lagstiftande församlingen måste ock ingå på hvad Danton bl. a. fordrade »som folkets minister, som revolutionens minister», eller att bemyndiga kommunen att låta anställa husundersökningar öfver hela Paris för att lägga beslag på dolda vapen hos rojalister och präster och arrestera dem, som syntes misstänkta för samförstånd med fienden. Dessa husundersökningar verkställdes under natten mellan den 29 och 30 augusti, och kommunen utvecklade därunder stor kraft. Den 29 på eftermiddagen syntes Paris dödt och fattadt af en dof skräck. Enskilda voro förbjudna att visa sig ute efter kl. 6, gatorna voro vid mörkrets inbrott fulla med starka patruller beväpnade med sablar och pikar. Vid ett-tiden började husundersökningarna, som resulterade i arresterande af nära tretusen personer och beslagtagande af nära 2,000 gevär. Af de arresterade blef följande dag de flesta frigifna på kommunens befallning eller sektionens begäran. En ytterligare sofring på de kvarhållna var sannolikt under förberedelse, om icke händelserna hade på krigsskådeplatsen och i Paris utvecklat sig så brådstörtadt. Vid dessa husundersökningar påträffades undangömdt hos de s. k. Eudisterna bland de edsvägrande prästerna allt kyrksilfver, som var försvunnet från Sainte-Chapelle. Den 17 augusti hade inrättats den ofvannämnda utlofvade krigsdomstolen för att under namn af kriminaldomstolen utan appell döma i brott, som stodo i samband med händelserna den 10 augusti. För att bestyrka dess redliga uppsåt och revolutionära kraft hade Robespierre utsetts till domstolens president, men han undandrog sig mycket sofistiskt sin vana likmätigt denna ansvarsfulla post, där han riskerade en del af sitt inflytande och. sin popularitet. Domstolen installerades med mycken högtidlighet och fungerade ända till slutet af november, men den var föga rifvande; af den var uppenbarligen icke mycket att vänta för sanningens afslöjande och de brottsligas bestraffande. Till en början uppoffrade den några af konungens komparser, men en del frikännanden väckte stor förargelse, och den tycktes öfver hufvud ha mycket svårt att få tag i dem som skulle falla under dess jurisdiktion. I den af den preussiska invasionen framkallade förvirringen var det icke endast Paris' befolkning, som hade starka tendenser att förlora all besinning. Äfven de styrande höllo alldeles på att tappa hufudet. De tycktes vara beredda att kasta yxan i sjön, att låta Paris bli nödsakadt att kapitulera som Longwy. Tolfmannautskottet, som skulle representera lagstiftande församlingens handlings- och initiativkraft, råkade i bestörtning. Girondistministären var betänkt på att fly, att draga sig tillbaka till Blois eller till södra Frankrike, medförande skattkammaren och konungen, men öfverlämnande Paris' revolutionära befolkning åt tyskarnes och emigranternas raseri. Och de deputerade flydde redan den ene efter den andre. Från Rolands och hans kollegers sida var det dock måhända mindre eller alls icke feghet, som var motivet för en sådan tanke, utan snarare önskan att undandraga sig inflytandet af Pariskommunen, som ju nästan utöfvade en diktatur. Men af alla ministrar var Danton den ende, som bestämdt motsatte sig all tanke på flykt, och hans energi nödgade regeringen att stanna kvar på sin post. En brytning mellan kommunen och församlingen skulle, det var Dantons fasta öfvertygelse, alldeles fördärfva Frankrike. Lagstiftande församlingen hade öfverlefvat sig själf och var faktiskt utplånad, medan åter kommunen var den enda verkligt lifskraftiga och starka makten. Lagstiftande församlingen borde alltså visa den patriotiska resignationen att icke öppet bryta med Paris, medan den sökte rädda allt hvad räddas kunde af laglighet och ordning. Regeringen borde ock visa samma resignation under bibehållande utseendet af regering och bevarande af öfverledningen af de diplomatiska angelägenheterna. Hvad kommunens diktatur beträffade, borde den åtminstone skenbart reduceras till att endast vara en opinionsmakt. Enighetens bevarande till dess den fientliga invasionen vore tillbakaslagen, samling kring landets försvar och nationens själfständighet — sådant var det hemliga syftet med, den allt annat dominerande tanken i Dantons politik under augusti och september månader, och han var beredd att köpa det om än aldrig så dyrt. Kommunens verksamhet var både kraftig och omfattande, den inriktade sig hufvudsakligen dels på så att säga revolutionära polisåtgärder och dels på det nationella försvaret. Den arresterade dem som skrefvo i eller tryckte »antimedborgerliga» tidningar, förbjöd dessa tidningars postbefordran, konfiskerade pressarna etc, stängde stadsportarna, förbjöd utfärdande af pass annat än i vissa undantagsfall. Därjämte lät den företaga flera häktningar och beslaglägganden af papper. Bland de arresterade kan man märka ett stort antal af den högre hofpersonalen. Den ålade tillintetgörandet af alla vapen, emblem och skyltar etc, som vore en erinring om slafveriets tider. I jämlikhetens namn och bl. a. därför att i ett fritt land hvarje vidskepelsens och fanatismens idé bör förintas och ersättas af en sund filosofis och en ren morals känslor, ansåg den ock nödvändigt att införa en noga bestämd likformighet vid alla begrafningar. Det var ock kommunen, som bestämde, att för ett rätt karakteriserande af 10 augusti-revolutionen skulle efter frihetens fjärde år tilläggas jämlikhetens år 1. Med entusiasm och värme arbetade kommunen på beväpnande och utrustande, till en början af 30,000, sedan 60,000 frivilliga, som skulle aftåga till gränserna. På dess uppmaning voro arbetare och kvinnor sysselsatta med att göra i ordning tält till ett läger utanför Paris. Med Dantons tillhjälp kunde man i sina kraftiga vädjanden finna ord mäktiga att elektrisera Frankrike. Kommunen påbjöd vidare blykistornas nedsmältande till kulor och i sin ifver att tjäna det allmänna med alla medel, som stodo dem till buds, och »i betraktande däraf att man kan finna stora hjälpmedel till fosterlandets försvar i alla de talrika bisarra beläten, som för sin tillvaro endast ha att tacka prästernas skurkstreck och folkets enfald», besluter den, att alla krucifix, korstolar, änglar, djäflar, serafer och keruber af brons skola användas till kanoner äfvensom kyrkgallren till pikar. Endräkten mellan representationen, regeringen och kommunen lyckades Danton till en början, åtminstone skenbart, upprätthålla. Vid det ofvannämnda tillfälle, den 28, då han utverkade bemyndigandet om husundersökningarna genomdref han ock andra åtgärder till fromma för samverkan, och han höll därvid ett kraftigt tal: »Lagstiftande församlingen måste visa sig värdig nationen. Med en konvulsivisk skakning ha vi omstörtat despotismen. Endast genom en stor nationell konvulsion kunna vi förmå despoterna att rygga tillbaka. — — Hittills ha vi endast fört det af Lafayette fingerade kriget. Man måste föra ett hemskare krig. Det är på tid att låta folket veta, att det bör i massa kasta sig öfver sina fiender. När ett fartyg hotas af skeppsbrott, kastar besättningen i hafvet allt som utsätter den för fara. På samma sätt bör allt, som kan skada nationen, kastas bort ur dess sköte och allt som kan gagna den ställas till de municipala styrelsernas förfogande med förbehåll af ägarnes godtgörelse.» Genom Dantons ord går en stark och brusande vind. Han hade denna suveräna metod att låta svårigheter, afund och hat ryckas med och dränkas till döds i en handlingens ström. Han kommer icke med några motbeskyllningar, han diskuterar icke vidt och bredt, söker icke resa lagstiftande församlingen upp mot kommunen och komunmen mot församlingen. Han kommer icke, som den pedantiske Roland så gärna gjorde, med långa utlåtanden, fyllda af klagomål och jämmer. Han är icke misstänksamheten och misstroendet som Robespierre och Marat, och i hans tal gömmer sig icke en förgiftad eller låg tanke, ej någon enda skymflig insinuation. Men han anklagar icke heller dessa för bristande patriotism, hvilket girondisterna icke underläto. Danton uppkallar alla krafter till fosterlandets och frihetens räddning och förstår att i på en gång glödande och beräknade ord exaltera de ädlaste lidelser och taga hänsyn till de oroade intressena. Men det dröjer inte mer än två dagar, inan brytningen är där. Efter en rapport af girondisten Guadet besluter lagstiftande församlingen, alltmer uppretad af kommunens ton, dess häktningar etc, en omedelbar upplösning af densamma och nya val inom 24 timmar. På samma gång förklarar lagstiftande församlingen emellertid formligen, att kommunen gjort sig väl förtjänt om fosterlandet. Äfven denna gång lyckades dock Danton åter lappa i hop det hela. Lagstiftande församlingen återkallar indirekt sitt beslut; de nya valen skola endast afse en förstärkning af kommunen. Nyheterna från Verdun medförde denna omkastning. Kommunen, som beslutit, på det att patrioterna skulle inse utsträckningen af faran, som hotade hufvudstaden, att alarmkanonen skulle låta höra sina dofva skott, stormklockan ljuda och generalmarschen gå, meddelade församlingen den 2 sept. på morgonen genom delegerade innehållet af sin proklamation till parisarne: fienden är utanför Paris' portar, må genast 60,000 man samlas under fanorna på marsfältet. Vergniauds svar inför församlingen visade, att i detta ögonblick inför den gemensamma faran all meningsskiljaktighet mellan gironden och kommunen vore försvunnen. Girondens store talare hälsar Paris som det nationella motståndets medelpunkt och drifkraft. Han inspirerades härvid af den Dantonska politiken. Utan agg mot mannen af den 10 augusti — och häri var han större patriot än sina politiska vänner — blef han af den största nytta genom att med sina lågande ord elektrisera sinnena. »Det gällde», säger Aulard, »att höja folkets mod upp ofvan verkligheten, upp öfver den fysiska omöjligheten. I sådana kritiska omständigheter blef just den chimäriska Vergniaud den praktiske mannen; hans ståtliga vältalighet exalterade verksamt viljorna.» Hans båda uppmaningar att skynda till lägret denna gång och senare den 16 sept. funno ett genljud i alla hjärtan: »Våra fiender ha», sade han nu den 2 sept., »ett stort medel hvarpå de räkna mycket, nämligen den paniska förskräckelsens. De strö ut guld, de skicka ut emissarier för att öfverdrifva de faktiska förhållandena, sprida vida omkring oro och förvirring, och det finns, såsom vi veta, människor danade af så smutsig gyttja, att de lösas upp vid blotta tanken på den minsta fara. Jag skulle önska, att man kunde utpeka detta släkte med människoutseende, men utan människosjäl och församla alla individer däraf i en och samma stad, i Longwy t. ex., som man sedan skulle kalla de fegas stad (bifall). Genom att all denna naturens vanära vore församlad där, skulle de goda medborgarne befrias från denna olycksbringande pest af människor, som öfverallt sprida modfälldhet och stäcka patriotismens flykt, som taga dvärgar för jättar, dammet, som far framför ett ulankompani, för beväpnade bataljoner och alltid misströsta om fosterlandets räddning. (Nytt bifall.) Må Paris då i dag utveckla en stor energi, må det motstå denna paniska förskräckelse, och segern skall snart kröna våra önskningar. I män af den 14 juli och 10 augusti, det är er jag kallar på, ja lagstiftande församlingen kan räkna på ert mod. Men hvarför ha icke lägerförskansningarna utanför denna stads murar fortskridit längre? Hvar äro alla de spadar, hackor och verktyg, som uppförde federationsaltaret (jämför sid. 249) och jämnade marsfältet? Ni ådagalade en stor ifver för dessa fester; tvifvelsutan skola ni icke vara mindre ifriga för striden; ni ha besjungit och firat friheten, ni måste försvara den. Vi ha icke längre att omstörta bronskonungar, utan konungar omgifna af mäktiga arméer. Jag begär, att Paris' kommun skall rådslå med den verkställande makten om de åtgärder den står i begrepp att taga. Men jag begär också att nationalförsamlingen, som i detta ögonblick snarare är ett stort militärt utskott än en lagstiftande kår, må genast och dagligen skicka tolf kommissarier till lägret, icke för att genom tomt tal uppmana medborgarne till arbete, utan för att själfva gräfva (lifligt bifall), ty det är icke längre tid att diskutera. Vi måste gräfva våra fienders grafvar, ty vid hvart steg de taga framåt gräfvas våra egna.» (Allmänt bifall från åhörartribunerna. Församlingen reser sig allmänt och bifaller Vergniauds förslag.) Vergniauds ord vibrerade ännu kraftigt i sinnena, då Danton besteg talarstolen och, som en tidning yttrade, talade med en fruktansvärd stämma. Hans tal var kortare, mer pressande, ännu mäktigare till och med än Vergniauds. Det är som hade han en förkänsla af de excesser, som äro under görningen. Han vill vända all harm mot utlandet. De värjor, som redan äro till hälften dragna mot de rojalistiska fångarne, vill han vända mot preussarne, och för de af vreden förvirrade pekar han mot gränsen: För ett fritt folks ministrar är det mycket tillfredsställande att kunna meddela, att fosterlandet skall bli räddadt. (Bifall) Allt kommer då i rörelse, allt i skakning, alla låga af stridslust. En del af folket strömmar till gränsen, en annan del uppkastar förskansningar och den återstående delen går att med sina pikar försvara våra städer. Paris skall understödja dessa stora ansträngningar. Kommunens kommissarier skola högtidligt uppmana medborgarne att gripa till vapen och draga ut till fosterlandets försvar. I detta ögonblick kunnen I förklara, m. h., att hufvudstaden gjort sig väl förtjänt om hela Frankrike. I detta ögonblick bör representationen blifva ett verkligt krigsråd. Vi begära, att I förenen er med oss för att leda denna sublima folkrörelse genom att utnämna kommissarier, som skola understödja oss vid dessa betydelsefulla åtgärder. Vi kräfva, att enhvar, som vägrar att göra krigstjänst eller att aflämna sina vapen, skall straffas med döden. (Bifall.) Den stormklocka, som snart skall ringa, är icke ett förskräckelsens alarmrop; det är en signal till anfall mot landets fiender. (Lifligt bifall.) För att besegra dem, kräfves, m. h., djärfhet, än mer djärfhet, alltjämt djärfhet, och Frankrike är räddadt.» Lagstiftande församlingen tycktes gilla Dantons ord, men i stället för att votera genast, ville den först inhämta den af girondister bestående kommitténs utlåtande och uppsköt ärendet till kl. 6. »Det var ett uppskof på fyra timmar. Måhända sköts Europas frihet därigenom tillbaka ett århundrade.» (Michelet.) Regeringen hade två hufvuden, säger Michelet, nämligen Danton och Roland. Roland kom icke, understödde icke, Danton visade sig ensam, han tycktes för sig kräfva en obegränsad makt. Församlingen kände sig stucken af de erkännande ord han riktade till kommunen, och ville, orättvist och olycksbringande nog, i Danton se endast en kommunens man. Från församlingen gick Danton icke till kommunhuset, utan till marsfältet, och inför en hel armé predikade han korståget mot den yttre fienden. Vid tretiden gaf kanonen på Pont-Neuf den alarmsignal, som alla Paris' klockor upprepade. Stormklockan dref upp ända till yrsel hufvudstadens patriotism. Medborgarne grepo sina vapen, skyndade ut ur sina bostäder, läste kommunens anslag och begåfvo sig i allt jämt växande skaror ut till marsfältet, för att där låta enrollera sig och, om så ansåges behöfligt, mottaga order till ögonblickligt aftågande. Men samtidigt med att dessa ädla känslor rörde sig inom folkets bröst, drefvo ock många andra lidelser där sitt spel: hatets, ursinnets, mistänksamhetens, fruktans, och många sågo rödt.
Men måhända hade dock icke blodet runnit, om icke Marats ord utöfvat en så fascinerande inverkan på så många af den stora massan och han förstått att i sin tidning och genom sina offentliga plakat ända till besinningslöshet och vanvett drifva upp hämndlusten, blodtörsten och misstänksamheten. Liksom han redan (se sid. 297) hade predikat att det vore ute med fransmännen, om ej 3-400 hufvuden fölle, så hade han nu predikat, att massafrättningar i fängelserna och distriktsvis landet utöfver vore enda utvägen att rädda fosterlandet. »Det säkraste och klokaste», skref han i augusti, »är att folket beväpnadt beger sig till Abbaye-fängelset, rycker ut därifrån förrädarne, i all synnerhet de schweiziska officerarne och deras medbrottslingar och låter dem gå öfver klingan. Hvad är det för galenskap att vilja ställa dem inför rätta! — — Medborgare, jag har förut sagt det och upprepar det, edra fiender stämpla på nytt mot er; de ruttna medlemmarne af församlingen, i all synnerhet den infernaliska fraktionen Brissot-Guadet, är i spetsen för dem och deras diktator (Lafayette) är beredd att framträda.» I Mortimer-Terneaux' Histoire de la terreur karakteriseras Marat sålunda: »Ständig angifvare, outtömlig i uppfinningar af imaginära komplotter, predikade han 'den befriande alliansen' mellan mordet och diktaturen. Ehuru halfgalen och en ständig gäst i källarhålorna, hade den blodtörstige somnambulen en föga vanlig skicklighet att nå sitt mål; han var icke okunnig om den makt, man i revolutionära tider förvärfvar genom att inhölja sig i ett hemlighetsfullt och mystiskt töcken.» Den 2 september tvingade sig Marat på kommunens övervakningskommitté, dess s. k. exekutivkommitté, fastän han icke var medlem af själfva kommunstyrelsen. I två af sina kolleger, Panis och Sergent, hade han två villiga kreatur, som besjälades af hans blodtörst. Robespierre höll sig den 2 september liksom förut den 10 augusti halft i skuggan, men kvällen innan afsköt han mot sina dödsfiender girondisterna »en partisk pil» genom att anklaga dem som hertigens af Braunschweig medbrottslingar. En af Marat den 2 september utfärdad arresteringsorder mot Roland, Brissot och ett trettiotal girondister visade tydligt, att anklagelsen funnit resonans. Danton skyndade till kommunhuset och undertryckte personligen ordern mot sin kollega Roland. Men han kunde icke hejda hvad man då benämnde »folkhämndens utbrott». Stormklockan, som ljuder öfver hela Paris, generalmarschen, som går genom gatorna, alarmkanonen, hvars dofva trenne skott genljuda hvar kvart, sångerna af de frivilliga, som aftågade till gränsen, den från kommunhusets fasad uthängda kolossala svarta fanan med orden: »Fosterlandet är i fara» — allt medverkade denna dag, söndagen den 2 september, att göra sinnena förvirrade och upprörda, att drifva upp folkets vrede ända till raseri. Man och man emellan löper talet: »Våra grymmaste fiender finnas icke vid Verdun; de finnas i Paris, i fängelserna. Skola våra kvinnor, våra barn lämnas prisgifna åt dem, skola de offras? Må vi då slå till, innan vi aftåga!» »Detta hemska rop genljöd», säger ett samtida vittne, »ögonblickligen spontant, enstämmigt, allmänt på gator och offentliga platser, i alla folksamlingar.» Ehuru kommunens förutnämnda, af Marat styrda och inspirerade, exekutivkommitté bär det drygaste ansvaret för septembermorden, var det dock icke den, som gaf signalen, utan det var sektionen Poisonnière. Den beslöt den 2 september att i betraktande af de faror, som hotade fosterlandet, och af prästernas infernaliska manövrer 1) alla präster och misstänkta, som voro inneslutna i Paris', Orleans m. fl. fängelser, skulle aflifvas; 2) att hustrurna och barnen till emigranter och sådana, som icke visat sig medborgerliga, skulle uppställas framför de frivilliga, som aftågade till gränsen, för att sålunda skydda de tappra sanskulotterna mot fiendens skott och hugg. Andra sektioner anslöto sig, särskildt sektionerna des Postes och Luxembourg, där man beslutar att före aftåget rensa fängelserna genom att låta Parisfångarnes blod rinna. Redan vid tutiden började folkmassor skocka sig kring fängelserna. Tjugufyra präster, som skulle förflyttas från märiet, till Abbayefängelset, blefvo på gatan öfverfallna af federerade från Marseille. Fyra präster dödades då, två massakrerades alldeles invid fängelseporten, de öfriga hade knappt blifvit införda och underkastats ett första förhör, innan en med pikar, värjor och sablar beväpnad folkskara tilltvang sig tillträde till fängelset och dödade prästerna med undantag af abbé Sicard, som var föreståndare för döfstumskolan i Paris. Hatet mot prästerna riktade därefter massans ursinne mot Carmes-fängelset, där de förnämsta andliga voro i fängsligt förvar. Där dödas med rask fart bl. a. en del biskopar. På kvällen kommer ordningen till Abbayefängelset. Nu griper exekutivkommittén in. Men icke för att hejda mördarnes raseri, utan för att reglera blodbadet, och den tog därigenom på sig ansvaret inför historien. Förutnämnda Panis och Sergent riktade till folket en formlig uppmaning att döma alla fångar i Abbayefängelset utan åtskillnad. Detta ledde till organiserandet vid detta fängelse och vid la Force af ett slags folkdomstolar, som förforo ytterst summariskt och hvilkas rättsskipning bär många infama drag, äfven om man icke får taga för kontant allt hvad som därom berättats. Liksom i fråga om de flesta andra tilldragelser under revolutionen finnes beträffande dessa septemberdagar en mängd framställningar, där en vildt skenande fantasi eller afsiktliga lögntendenser firat sannskyldiga orgier. Rörande dessa fängelsescener föreligger en mängd hårresande skildringar, och icke minst i dessa frodas sannerligen det slags lika dumma som outrotliga sägner, som franske historikern Georges Avenel gifvit det betecknande namnet »historiens kvickrot». Vi komma genast till ett par mera rafflande sådana, bl. a. den om fröken de Sombreuil, som nödgas tömma ett glas blod för att rädda faderns lif. Den historien går t. o. m. igen i Boëthius' bok om franska revolutionen, men dess falskhet har dock äfven här i Sverige så grundligt utredts af Ad. Hedin (se Ur dagens krönika 1890, sid. 1), att den borde kunna få anses för alltid och räddningslöst utrangerad. Men naturligtvis förekommer i andra skildringar mycket, som bär ganska stora kriterier på sanning, och hvad som återstår efter nödiga reduktioner är mer än tillräckligt för att kasta en hemsk dager öfver dessa fängelsescener. Från en af de få präster, som undgått septemberblodbaden, den påflige internuntien abbén Salamon, föreligger en dramatisk skildring, om hvars tillförlitlighet vi ej vilja här yttra oss, men efter Lenotres sammanfattning lämna ett kort utdrag af. Scenen är förlagd till ett tämligen afsides beläget f. d. kapell i Abbaye, där sextio präster sitta fångna. Det är på kvällen den 2 september. Genom det höga delvis öppna fönstret tränger in ett blekt månsken; då och då höras på af stånd de olyckligas dödsskrik och rosslingar. Vid elfvatiden skakas porten plötsligt af väldiga slag; vid detta olycksbådande ljud rusa alla prästerna upp. Förvirrade och i oreflekterad fasa rusa de mot fönstret, klättra upp på en korstol, som befinner sig därunder, knuffas och trängas och söka hissa sig upp. Några, däribland Salamon, lyckas komma upp till det öppna fönstret och ut därigenom och släppa sig ned. Sårade, sönderslagna, med blodiga händer rulla de om hvarandra ned på en trång instängd gård, och medan de tumla om hvarandra i mörkret, ger porten till kapellet vika; ett hundratal män, hvaraf några med facklor, skocka sig på tröskeln, smutsiga, blodiga, fulla, hånskrattande; andra hissa sig ned på murarna till den lilla gården och hugga in med sina pikar på prästerna, som krupit ihop i ett hörn. När den leken varat tillräckligt länge, släpar man de olyckliga, som äro halfdöda af förskräckelse, vacklande och en bedröflig skara, öfver gården och en del af trädgården, och skuffar in dem i ett lågt rum, hvarifrån en gallerport leder ut till trädgårdsgården. Några män, som sitta vid ett bord med grön duk, börja genast förhöret; den förste af de förhörde är den vördnadsvärde kyrkoherden i Saint-Jean-en-Grève. »Har du gått eden?» fråga de. Prästen rör läpparna som till en bön och svarar med stark röst. »Nej, det har jag icke.» Ögonblickligen träffar ett sabelhugg hans panna, peruken faller af och hans gamla skalliga hufvud blottas och öfverdrages med långa blodstrimmor; gubben sträcker ut armarna, vacklar, störtar omkull, hugges ned, trampas ned, släpas ut, medan hans kamrater, bleka af förskräckelse, stumma af ångest, tränga ihop sig, under inbördes dödsberedelse. Den stackars abbén Salamon darrar i alla leder, hinner knappt sjunka ned mot kanten af ett fönster, där han förblir sittande till hälften afsvimmad, medan bödlarne i hans åsyn sönderslita abbé Bouzet, som i sin förvirring endast kan till sitt rättfärdigande framstamma några osammanhängande ord. Af de sextiotre personer, med hvilka han tillbragt dagen, ser Salamon sextio aflifvas. Endast tre slippa undan. Som ordförande för domstolen i l'Abbaye fungerade i tre dagar den från Bastiljdagen och kvinnotåget till Versailles bekante storväxte vaktmästaren Maillard, som i förstaden Saint-Antoine var både populär och fruktad. Han tillvägagick med en viss metod, lät tillställa sig fånglistan och ropa upp fångarne i tur och ordning. Han stod, beskrifver en af dem som voro inställda inför domstolen, gråklädd och med en sabel vid sidan stödd mot ett bord, på hvilket syntes papper, ett bläckhorn, pipor och några buteljer. Kring bordet sutto eller stodo tio personer, hvaraf två i jacka och med förkläde; andra lågo och sofvo på bänkar. Två nedblodade karlar i skjortärmarna och med sablar i händerna bevakade dörren till det inre af fängelset. När förhöret slöt ogynnsamt och det gjorde det i de allra flesta fallen, ropade domarne à la force, den olycklige, som trodde att detta betydde en förflyttning från det nuvarande fängelset till fängelset la Force, blef i nästa ögonblick upplyst om sitt misstag, då han genom porten åt gatan kastades ut till mördarhopens pikar och sablar, under det att Maillard vid hans namn i fånglistan skref ordet mort och öfvergick till näste man. Blef fången åter frikänd, så påbjöd Maillard: En liberté. Tre deputerade förkunnade för de utanför stående den afkunnade domen, förde ut den frikände och ropade: af med hattarna, medborgare; för denne man begära edra domare hjälp och understöd. Han omfamnades af de kringstående. Alla åskådare ropade: »Lefve nationen», och under massans bifallsyttringar eskorterades han till sitt hem af de tre delegerade. Under de tre dagar, Maillard fungerade som denna folkdomstols ordförande, gjordes åtminstone försök att skilja mellan brottsliga och oskyldiga, och många undgingo döden. Däribland alla kvinnor. De »domare», som efterträdde honom, ägde icke hans auktoritet hos massan, de behärskade icke den, utan behärskades, och många voro icke de, som då blefvo räddade. Bland dem som med lifvet undkommo Maillards rättsskipning voro Cazotte och de Sombreuil; det var deras döttrars hjältemodiga bemödanden, som räddade dem och som gjort dessa fall så omtalade. Cazotte hade varit anställd vid flottans förvaltning, sysslade med vitterhet och var illuminat d. v. s. en dåtida slags mystiker och teosof. Han hade skrifvit mot revolutionen och varit mycket ifrig på uppgörande af flyktplaner för konungafamiljen. Mot honom och hans söner förelågo flera bevis, och han hade icke stora utsikter till räddning. Hans unga intagande dotter hade för att vårda honom begärt och fått dela hans fängelse, och Maillard gaf henne tillstånd att fritt röra sig i fängelset och öfvervara. Hennes charme och rörande dotterliga kärlek afväpnade de blodtörstiga, och när faderns öde skulle afgöras, var det ingen, som ville taga hans lif. Endast för ett par veckor var han räddad, ty han blef då ställd inför förutnämnda domstol af den 17 augusti och dömdes till döden. Den sjuttiotvåårige generallöjtnanten markis de Sombreuil var sedan några år tillbaka invalidhotellets guvernör. Vi ha mött hans namn en gång förut, nämligen på morgonen till bastiljdagen den 14 juli 1789, då folket satte sig i besittning af det i hotellet förvarade vapenförrådet (se sid. 110). Hans yngre son hade emigrerat och förde afvog sköld mot fäderneslandet. Själf hade han blifvit arresterad som angifven för att den 10 augusti ha öfvergifvit sin post och deltagit i försvaret af Tuilerierna. Hans unga dotter hade fått tillstånd att dela hans fängelse. »Ställd ansikte mot ansikte med en af blodtöcken förblindad mördarliga, fann hon i sin dotterliga kärlek det mod, som trotsade döden de vältaliga ord, de gripande böner, som hejdade raseriet, som föranledde uppskof och undersökningar, som vunno på hennes sida en oförfärad man ur folket, och slutligen då våldsmännens egen president (Maillard) ej ville 'bada sina händer i en gubbes blod', eröfrade faderns frikännelse. Det förtäljes, att det rörande skådespelet af hennes glädje lockade tårar ur äfven de mest ursinnige 'åskådarnes' ögon; Tallien uppgifver, att fadern och dottern i triumf fördes bort af dem, som nyss förut med möda kunnat hindras att taga fångens lif.» Så sammanfattar Hedin i Franska revolutionens kvinnor händelsernas förlopp. Den man ur folket han talar om var medborgaren Grappin, som af sin sektion skickats till fängelset för att reklamera två fångar. Denne synes med sitt energiska påyrkande af undersökningar samt deras ledande ha spelat en mera ingripande och för de Sombreuils räddning mera väsentligt afgörande roll, än hvad af ofvannämnda citat tyckes framgå. Äfven Sombreuils lif blef endast för jämförelsevis kort tid räddadt. 1794 blef han nämligen jämte den äldre sonen invecklad i »rödskjortornas» process och afrättad. Året därpå fysiljerades den yngre sonen. Han hade varit ledare af en emigrantexpedition för att understödja den rojalistiska resningen i västra Frankrike. Expeditionen blef slagen och han fånge. I La Force voro flera kvinnor förvarade. Genom kommunens försorg fördes natten till den 3 de flesta i säkerhet. Alla de som suttit fängslade undkommo med lifvet, t. o. m. madame de Tourzel, de kungliga barnens guvernant och andra tillhörande hofvet. Alla med ett enda undantag, nämligen madame de Lamballe. Manuel, kommunens prokurator, hade sökt rädda henne, han vågade icke föra henne med sig, men drog sig tillbaka först, sedan han trodde sig ha betryggat hennes räddning. Kvällen förut hade han lyckats rädda den på gatan arresterade madame de Staël. Hennes egenskap af svenska ambassadörens maka hade icke varit något tillräckligt skydd, han lyckades rädda hennes lif, genom att påvisa att hon var hafvande. Madame de Lamballe var ett föremål för massans hat. Hon betraktades nämligen som »österrikiskans» förnämste rådgifvarinna, men man misstog sig helt visst mycket om man trodde, att hon kunde utöfva något egentligt inflytande på den flyktiga och ojämna drottningen. Men däremot är det visst, att hon med en beståndande utomordentlig trofasthet och tillgifvenhet hade för alltid slutit sig till drottningen, och det blef hennes olycka.
Madame de Lamballe, som var född 1749, var af huset Savojen-Carignan, en yngre linje af det gamla huset Savojen. Till samma linje hör 1700-talets store härförare Eugène af Savojen, och med Karl Albert, Viktor Emanuels far, besteg samma linje 1831 Sardiniens konungatron. Vid sjutton års ålder hade hon förmälts med hertig de Lamballe, son af den aktade hertigen de Penthièvre och siste ättlingen af Ludvig XIV:s illegitima ätt. Inom mindre än två år änka efter sin unge, men utlefvade gemål, ägnade hon svärfadern sina ömhetsomsorger. Marie Antoinette tycktes då intressera sig för henne, hycklade vänskap och gjorde henne till »surintendante» vid hofvet och begagnade sig af hennes blinda tillgifvenhet. Medan Polignacska kotteriet stod högst i gunst, höll hon sig mera på afstånd, men med faran återvände hon till sin post. Då hon erfarit kvinnotåget till Versailles och konungafamiljens förflyttning till Paris, infann hon sig genast hos dem. Hon blef invigd i förtroendet om flykten till Varennes och begaf sig själf samtidigt till England, där hon hade åtskilliga uppdrag af drottningen, icke minst i intrigväg mot Frankrike och revolutionen. Hon återkom öfver Aachen, där hon ock haft att verka i de kontrarevolutionära syftenas tjänst. Hennes uppgift blef sedan att vid hofvet öfvervaka hofpersonalens rojalistiska sinnelag och att mottaga och söka vinna de offentliga funktionärerna eller andra revolutionära män. Den 10 augusti 1792 följde hon konungafamiljen till lagstiftande församlingen och därefter till Tempeltornet, men fick icke stanna där, utan fördes till la Force, som hon lämnade endast för att gå till döden. Kring hennes död och den behandling hennes kropp sedan undergick har knutit sig en rik krans af de mest bloddrypande och ruskiga historier, man gärna kan tänka sig. Några detaljer i dessa historier äro t. o. m. sådana, att de franska författare som senast å nyo framdragit dem, t. ex. G. Lenotre, R. Arnaud, ansett sig tvungna att tillgripa latinet, för att åtminstone något dölja det allra äckligaste och mest motbjudande. Ehuru samtida vittnesbörd härvid åberopats som källor och deras och andra uppgifter framträda med de tvärsäkraste anspråk på tillförlitlighet, kan dock icke gärna någon tvekan förefinnas om att öfverdrifterna däri äro kolossala. Om emellertid det oaktadt vi nu återge äfven åtskilligt af det värst rafflande och fantastiska, är det hufvudsakligen för att ge en föreställning om i hvilken riktning skildringarna gå och hvad som kan framträda med anspråk på att bli trodt och verkligen tros. Dessutom är att märka, att här som så ofta annars strida detaljer, som dock ha relativt mindre att betyda, mot hvarandra, utan att möjlighet finnes att konstatera, hvilka som böra anses vara de rätta.
Vid åttatiden på morgonen fördes den olyckliga prinsessan skälfvande, nästan medvetslös inför den hemska domstolen, där kommunmedlemmen, den sedan ryktbare Hébert, presiderar. Han gör sig knappt besvär att förhöra henne om hennes namn och rang, att uppfordra henne att med ed bekräfta sin hängifvenhet för friheten och jämlikheten men sitt hat mot konungen, drottningen, konungadömet. Hon svarar: »Jag skall gärna af lägga den första eden, men kan icke aflägga den andra, ett sådant hat bor icke i mitt hjärta.» Någon hviskar till henne: »Svär, annars är ni dödens.» Prinsessan svarar intet, utan ställer sina steg mot den ödesdigra tröskeln. Ofvannämnda heroiska svar äro lagdt i hennes mun af den rojalistiske smädeskrifvaren Peltier, som hvarken i »Actes des apôtres» (se sid. 278) eller i sina andra skrifter var något sanningsvittne, utan liksom så många andra här nedan nämnda icke minst i frågan om dessa septemberdagar älskade att begrafva den historiska verkligheten under en uppslamning af lögnaktiga detaljer. Svaret synes också mycket mindre troligt som hon var lätt utsatt för nervkriser och skall under förhöret ha afsvimmat två gånger. Förd ut svimmade prinsessan på nytt vid anblicken af liken och mördarne. En af dessa uslingar ville taga af henne mössan med sin sabel och sårade henne därvid i pannan. En annan slog omkull henne med ett vedträ, hvarefter sabelhugg och pikstyng göra slut på henne. Hufvudet skiljes från kroppen och bäres sedan på en pik genom gatorna och ända utanför Tempeltornets fönster. Hvari skildringarna både af dem, som påstodo sig ha varit åsyna vittnen, och af dem, som faktiskt såsom Peltier och flera af de åsyftade endast kunde tala efter hörsagor, skilja sig är i all synnerhet i fråga om den behandling hennes döda kropp för öfrigt undergick. Enligt en version blef den hufvudlösa kroppen med kläderna på jämte alla de föremål, som funnos där, mycket snart förda till sektionen Quinze-Vingts, som vi förut hört talas om (se sid. 446), och ett formligt och specificeradt protokoll upprättadt. Det är svårt att föreställa sig, att man i denna sektion skulle ha varit nog förtänksam och gett sig tid att upprätta ett sådant protokoll för att skydda sig mot de blifvande hårresande historierna af t. ex. nyssnämnde Peltier och förre marinministern Bertrand de Moleville, Mercier, Roch Marcandier m. fl., och man har mycket svårt att frånkänna protokollet i fråga en stor bevisningskraft. Men enligt somliga, delvis mycket fantastiska versioner skulle det ha gått till ungefär så här (Jämför bl. a. Arnaud, La princesse de Lamballe, Lenotre, Captivité et la mort de Marie Antoinette.): »När den olyckliga prinsessan sjönk ned i den blodiga gatsmutsen, greps massan af raseri. Megärorna, som från morgonen åskådat allt slaktandet, drogo sig till minnes de infama pamfletter, som voro spridda vid hofvet mot Marie Antoinette och alla som stodo henne nära. Lamballe var österrikiskans väninna, 'den orena kvinna', som återkommit till drottningen för att i Tuilerierna tillsammans med 'Trianons Sapho' fortsätta 'Versaillessaturnalierna'. Man sliter af henne allt, kläder och linne, och naken som Gud skapat henne exponeras hon inför barnen och kvinnorna, som fröjda sig åt detta motbjudande skådespel. En karl skär af hufvudet, en annan öppnar magen på henne. 'Till Temple! Till Temple med Lamballskan. Vi skola låta österrikiskan kyssa sin slinkas hufvud..' Ett dystert maskeradtåg bildas. En bär högt på en pik prinsessans hufvud, två andra släpa med benen den nakna hufvudlösa kroppen med ryggen mot marken och magen uppfläkt ända upp till brösten. En kolhandlare bär på en käpp en trasa af linnet, blodigt och smutsigt. — En mördare exponerar hennes inälfvor och en annan ännu ruskigare individ 'tenet pilis totam cunni exteriorem partem, quam ipse a cadavere exciderat'. På gatorna skriker och väsnas massan, de kommunens kommissarier, som vaka öfver konungafamiljens bevakning, ha låtit fördubbla posterna. En af dem, målaren Daujon, har i största hast spänt framför porten ett skärp i trikolorens färger. Det är den enda damm, som han vill sätta mot denna ström, som intet tyckes kunna hejda. En stol ställes där bakom, Daujon stiger upp på den och inväntar den blodiga ofvan beskrifna kohorten. Den kommer och gör halt. Liket och de öfriga kvarlefvorna arrangeras, säger han, med en konstfärdighet och i synnerhet med en kallblodighet, som ger den vise ett stort fält till eftertanke. Han håller tal till folket, framhåller sin plikt att vaka öfver den dyrbara gisslan som förvaras i tornet och tillkännager att några af folket skola få tillträde till trädgården. De föra med sig dit kvarlefvorna, och det dödsbleka hufvudet hissas upp mot tornfönstren. Från trädgården synas de emellertid vilja söka sig tillträde till själfva tornet. Då kommissarierna motsätta sig det, öfverösas de med svordomar och hot, hälsas med de råaste, vedervärdigaste, förskräckligaste tjut. För att förekomma att scenen skulle medföra en upplösning värdig aktörerna, ansåg Daujon lämpligt att än en gång harangera folket: 'Med hvilken rätt göra ni anspråk på att ensamma njuta af denna eröfring. Tillhör den icke hela Paris? Natten är snart inne. Skynda er att lämna detta för er ära alltför begränsade område. I Palais-Royal, i Tuileriesträdgården, där folkets suveränitet så många gånger trampats under fötterna, böra ni uppresa denna trofé som ett evigt minnesmärke öfver den seger ni nyss vunnit.' Ropen »Till Palais-Royal!» visa, att min löjliga harang slagit an. De ge sig af och vi stinka af blod och vin efter de ruskigaste omfamningar.» Inne i tornet skulle under tiden ha utspelats följande scener: Konungen höll på med ett parti tric-trac med drottningen. När kommunrepresentanterna inträdde frågade han dem, om hans familj vore i säkerhet. Ja, svarade man. Men skriken fördubblas. En person i nationalgardets uniform med två epåletter och en stor sabel vid sidan påyrkar envist, att fångarna skola visa sig i fönstren. Kommunrepresentanterna motsätta sig. Man tvistar. På drottningens fråga svarar den sabelbärande mannen brutalt: »Det är madame de Lamballes hufvud man vill låta er se. Jag råder er att visa er, om ni inte vill att folket skall komma upp hit.» Vid dessa ord svimmar Marie Antoinette. Madame Elisabeth och den trogne kammartjänaren Cléry lyfta upp henne i en stol. »Vi voro beredda på allt», svarade konungen, »men ni skulle ha kunnat bespara er att meddela drottningen denna hemska olycka.» Mannen gick ut ur rummet med sina kamrater. Deras mål var vunnet. Bland de obestridliga röfvarhistorierna borde man väl utan tvekan kunna inrangera sådana som t. ex. den att hjärtat slitits ur kroppen, hackats till mos och förtärts. Det var så många, som gingo omkring och skröto med att ha slitit ut hjärtat; flera andra påstodo sig ha ätit upp det, medan andra åter sade sig ha sett det buret på en pik. I de s. k. madame Lamballes — af bibliofilen »Pol André» nyligen åter publicerade, af madame de Meri komponerade mycket sentimentalt följetongsartade — memoarer, som ursprungligen utkommo under konsulatet, finnes ock en massa likartade fantasier, som jag här förbigår. Enligt hennes framställning skulle septembermorden ha varit egentligen ett verk af den förhatade hertigen af Orléans, och detta för att kunna bringa sin svägerska madame de Lamballe om lifvet. Hade hon ensam mördats, skulle det ha varit alltför tydligt, att det varit hennes svåger (Hertigen var gift med Marie Adélaide de Bourbon-Penthièvre, syster till prins de Lamballe och hertig de Penthièvres enda kvarlefvande barn.), som hvässat dolkarna. Därför måste tusentals offer åtfölja henne i döden. De säkra verktyg han använde voro Manuel, Pétion, Marat, Danton och Robespierre och vid den skändliga festorgie, hvarunder dessa kannibaler beslutit alla fångars undergång, hade t. ex. Danton som lämpligaste dödssätt föreslagit att låta fängelserna med alla fångar, gubbar, kvinnor och barn gå upp i lågorna, medan Robespierre ville att fångarna skulle föras ned i fängelsehålorna, vatten sedan pumpas in där och de dränkas. Marat åter rekommenderade sina sextio säkra slaktargossar, som voro vana vid att se och utgjuta blod och hvilkas dagliga offer voro mycket oskyldigare än dessa aristokrater. Hertigens af Orléans hat mot henne var om möjligt mera förgiftadt än mot konungafamiljen. Dessutom ville han göra sig kvitt en lifränta å 300,000 livres, och hade klart för sig att hertigen af Penthièvre, som älskade sin sonhustru som en dotter, skulle vid sin död betrygga hennes oberoende ställning. Det förhöll sig dock med denna lifränta så, att den utgick från hertiginnan af Orléans och att hon var nu juridiskt skild från sin man, då han länge försummat henne och slutligen ingått en intimare förbindelse med barnens uppfostrarinna, den bekanta madame de Genlis. Då prinsessan de Lamballes hufvud fördes till Palais-Royal, visades det äfven för hertigen af Orléans, som då drog sig med fasa tillbaka. Men enligt senast anförda källa skulle han då sätta sig till bords med sin mätress och några engelsmän och hade stigit upp och gått fram till fönstret. Där stod han några ögonblick och betraktade återstoden af sitt offer, satte sig sedan till bords och åt så lugnt, som om hans själ vore oåtkomlig för de mest sönderslitande samvetskval. Septembermorden pågingo dagarna 2-8 september. Offrens antal synes enligt pålitligare källor ha uppgått till omkring 1,100 af de 8,000 fångar, som lära vid den tiden ha förvarats i fängelserna. De rojalistiska källorna ha talat om 8,000 dödade, ja, ända till bortåt 13,000. Bland de dödade befunno sig omkring 200 präster, ett trettiotal lifdrabanter, några flera af schweizarnes stab och öfver 300, som sutto fängslade för brott mot den allmänna lagen, däribland en del assignatförfalskare. Marats fel var det icke, att icke dessa blodbad utsträcktes öfver hela Frankrike. Den 3 september redigerade han och fick exekutivkommittén med sig om ett afskyvärdt cirkulär, hvari alla kommuner tillråddes att följa föredömet från Paris. Han lyckades smuggla ut några sådana cirkulär genom justitieministeriets byrå och under justitieministerns sigill. Kommunen i Paris desavuerade cirkuläret och uppdrog åt Pétion att utfärda en motadress. Marats råd efterföljdes icke utom i Versailles, där pöbelhopar från Paris aflifvade ett femtiotal fångar, däribland förre ministern Delessart, som af Fournier, amerikanarn, förflyttats från Orléans till Paris. Hvad blef af myndigheterna åtgjordt för att hejda detta slaktande? Det var icke mycket. Pariskommunen, som icke delade sin exekutivkommittés raseri, men kände sin maktlöshet gentemot den, var dock den som mest bjöd till. Den kan anklagas för obeslutsamhet och svaghet, men ej för medbrottslighet, och äfven om den ej gjort på långt när hvad den borde, så var den dock vida verksammare än både lagstiftande församlingen och verkställande makten. Första dagen skickade den kommissarier till Abbayefängelset, men de kunde ingenting uträtta. Först på kvällen samma dag riktade lagstiftande församlingen sin uppmärksamhet för en stund på hvad som försiggick i fängelserna, men det var först sedan kommunen påkallat dess ingripande. Utan att lägga i dagen någon särskild ovilja öfver massakrerna vidtog församlingen som den enda åtgärden att skicka några af sina medlemmar »för att gå och tala med folket och återställa lugnet». Girondisterna, som sedan skulle med sådant raseri kasta ansvaret öfver på motståndarne, sade intet, föreslogo intet. De utsedda kommissarierna begåfvo sig till Abbayefängelset, där blodbadet fortgick under skenet af facklor, men återvände efter två timmar och tillkännagåfvo med sorg sina fruktlösa bemödanden. Efter att ha expedierat några löpande ärenden och som om intet ovanligt inträffat, ajournerade församlingen sammanträdet på ett par timmar. Först vid elfvatiden följande kväll uttalade den sitt ogillande af blodbadet, och det var så godt som allt. Den hade då slutligen från regeringen fått mottaga ett officiellt meddelande i form af ett mycket omständligt bref från inrikesministern Roland. Han ger däri en ganska tydlig uppmaning att kasta en slöja öfver den föregående dagens händelser och talar om folkets »rättmätiga vrede». Rolands åtgöranden i denna sak inskränkte sig för öfrigt till bref och uppmaningar, på hvilka mären Pétion, som icke rörde på sig det minsta, svarade, att det vore för sent att hindra blodbadet, men att Tempeltornet bevakades, och Santerre, att nationalgardet vägrade att lyda marschorderna och icke ville uppträda till skydd för »Braunschweigs medbrottslingar». Regeringen slog sig till ro med Rolands skrifverier. Kommunen å sin sida fortsatte om ock med mera god vilja än energi härunder emellertid sina bemödanden att dämpa rörelsen, skickade nya kommissarier, sökte skydde de fångna menige schweizarne etc. Huru förklara denna myndigheternas allmänna tröghet och vanmakt. Att så många män med auktoritet och popularitet och som på sin sida hade lagen, myndigheten, den offentliga makten, förnuftet, studsade tillbaka inför 3-400 eländiga mördare, de s. k. septembrisörerna? Förklaringen har man att söka i en känsla af maktlösheten och gagnlösheten af hvarje ansträngning, då bakom de föga talrika septembrisörerna stod den gillande opinionen från en betydande del af befolkningen. Och hvad som drifvit upp dess känslor och den raseriets och misstänksamhetens yrsel, hvari så stora delar af Paris' befolkning befunno sig, har i det föregående utvecklats. Ansvaret för detta människoslaktande ha många sökt lägga på Danton. Och man har gjort detta, ehuru hela hans politik sträfvade att förhindra det och ehuru han bemödade sig om att förhindra dess utvidgande genom att den 7 september förbjuda transporterandet till Paris af fångarne från omgifningarna. Genom sitt energiska ingripande räddade han med risk af sin egen popularitet och politiska ställning förre nationalförsamlingsmedlemmen Adrien du Port, som blifvit misstänkt och hvars hufvud Marat fordrade. Men för Danton som för hans samtida var septemberblodbadet endast en sorglig tilldragelse, hvars historiska konsekvenser han icke förutsåg. När Danton den 10 mars 1793 i nationalkonventet begärde upprättandet af revolutionsdomstolen, talade han om dessa blodbad i vida mer bedröfvade och höfviska ordalag än dem Roland användt i sitt bref och i ett offentligt anslag till parisarne. Danton yttrade nu bl. a.: Då man erinrat om dessa blodiga dagar, öfver hvilka hvarje god medborgare suckat, ville han påstå, att om en domstol då funnits, skulle folket, som man så ofta, så grymt förebrått dessa dagar, icke ha blodbesudlat dem. Ingen mänsklig makt skulle varit i stånd att hejda den nationella hämndens öfversvallande. Ingen steg heller upp för att motsäga Danton, och det fanns inte en konventsledamot, som icke visste att styrelsen skulle ha krossats vid denna tidpunkt, om den velat mot nationalgardets vilja med våld hejda bödlarnes armar. Under sådana omständigheter ansåg regeringen det allra nödvändigaste vara att söka dölja för utlandet sin vanmakt. Det är antagligt, att Danton inspirerade denna politik. Men om någon medlem af regeringen skulle anklagas som mördarnes medbrottsling, hvarför då icke snarare denne Roland, som i sin sentimentala retorik funnit officiella ursäkter till bödlarnes förmån. Det var det emellertid ingen som gjorde, emedan man visste att styrelsens vanmakt inspirerat hans tal. Hvarför skall man då anklaga Danton? Han hade blott sin röst i konseljen, som var full med girondister, och förfogade ej öfver polis eller vapenmakt. Han har ingenting sagt och som justitieminister intet åtgjort, hvaraf man kan sluta sig till att han favoriserat dessa brott. Snarare var det måhända han som åtminstone bland regeringens medlemmar gjorde mest för att förebygga blodsutgjutelsen och påbjuda ordningens återställande. Anklagelserna kommo ock först senare. Hela Frankrike visste, att Marat tillrådt morden, och Marat var inför allmänna opinionen den ansvarige. Det var först senare, när striden mellan »berget» och gironden blef allt skarpare, som girondisterna, hvilkas tidningar nästan berömt blodbadet, däraf gjorde ett »bergets» brott. Girondisten och romanförfattaren Louvet förklarade, att Danton hade velat uppföra åt sig en tron på septemberliken. Roland bytte om språk och erfor en fasa, hvaraf man icke sett ett spår i hans officiella tal, medan blodet strömmade, och i madame Rolands omgifning talades om, att »bergpartiets» händer voro röda af septemberblodet. Men det var egentligen först efter Dantons död, som smädelsen slog rot och tog växt. Den kunde nämligen hämta en pådrifvande näring från en intelligent och intagande kvinnas djupa hat och sårade fåfänga. Madame Rolands memoarer utkommo nämligen 1795, och i dessa möter man många hätska insinuationer och öppna beskyllningar. Hon hatade Danton. Hvarför? Emedan han var för ful för att icke vara blodtörstig. »Jag kunde icke föreställa mig, att detta ansikte skulle kunna tillhöra någon bra människa. Min lifliga fantasi föreställer sig alla personer, som frappera mig, i en sådan handling, som jag tror öfverensstämma med deras karaktär. Denna fantasi har ofta framställt för mig Danton med en dolk i handen och med röst och åtbörder upphetsande en skara mördare, som voro mera tveksamma eller mindre grymma än han.» Danton var visst ingen skönhet. Som litet barn hade han fått sitt ansikte förstördt af en ilsken tjur. Senare hade kopporna däri kvarlämnat sina förhärjande spår. Men det var en fulhet, som hans eldfulla ögon och prägeln af godhet och sällspord intelligens kommo en lätt att glömma. Och hvarför fann hon honom då så ful? Emedan han undandrog sig hennes inflytande. I början umgicks han hos henne, och hon tyckte om hans hjärtlighet, hans rättframma bonhomi. Men han märkte, att hon ville leda politiken, och upphörde då att gå dit. Därjämte blef Roland i regeringen alldeles förintad af denne tribun »med stentorsstämma», hvilken som en härskare förde »statsskeppet». Madame Rolands hatfulla agg mot Danton och oförmåga att glömma och förlåta verkliga eller förmenta oförrätter blefvo, som vi senare skola se, ödesdigra både för girondisterna själfva och för revolutionen.
Underrättelserna om tilldragelserna i Paris påskyndade fiendens frammarsch. Men fransmännen voro nu bättre förberedda. Dumouriez hade bragt större enhet, kraft och ordning i försvarets ledning. Sedan Kellermann med Metz-armén verkställt sin förening med Dumouriez, försiggick den 20 september det betydelsefulla och ryktbara slaget vid Valmy. Det var väsentligen endast en artilleristrid, där öfvertaget stannade hos fransmännen, och förlusterna voro å ömse sidor tämligen små. Men de moraliska följderna voro kolossala. Kellermans mod och Dumouriez' talang och i synnerhet motståndskraften hos en armé, som man trodde i upplösning, och hos frivilliga, som emigranterna framställt som en hoprafsad massa af fega banditer, ingaf fienden tvekan och förskräckelse. »Hier schlagen wir nicht» (här slåss vi inte) yttrade hertigen af Braunschweig och gaf order till återtåg.
Den store Goethe, som följt sin hertig i fält, var kanske den ende, som genast insåg dagens betydelse. Han sade på kvällen till de tyska officerarne i lägret: »På detta ställe och i dag har börjat ett nytt skede i världshistorien. Ni skola kunna säga, att ni ha varit närvarande.» Slaget blef en vändpunkt. Revolutionens Frankrike ville och kunde motstå Europa. Några dagar senare voro Longwy och Verdun återtagna från fienden, och snart var icke en tum af fransk jord i fiendens våld. Frankrike bekom ett par månaders lugn, som användes till att skapa en verkligt stark här. Samma dag, slaget vid Valmy ägde rum upplöstes lagstiftande församlingen för att ge rum för det nyvalda nationalkonventet. |
|
