|
Robespierres
diktatur. — Robespierres förslag
om en statsreligion. — Högsta väsendets
fest 20 prairial. — Revolutionsdomstolens
blodtörst. — Madame Elisabeth
till schavotten. — Belgiens eröfring.
— Motståndet mot Robespierre.
— 9 thermidor. — Robespierre
m. fl:s giljotinerande. — Välfärdsutskottets
fall. Konventet åter vid makten. — Girondens
återkallande. — Madame Tallien. De
nya salongerna. — Moder och lefnadssätt.
— »Les incroyables.» — Nöden
i Paris. — 1 prairial år III.
— Det hvita skräckväldet. — Belgiens
eröfring. — Freden i Basel.
— Konventets lagstiftningsarbete.
— 1795 års författning. — 13
vendémiaireresningen. — Konventets
upplösning.
Robespierres
diktatur.
Nu var alltså Robespierre kvitt alla sina medtäflare. Den period
som nu närmast bryter in (5 april-27 juli) förtjänar namnet Robespierres
diktatur, men har ock betecknats som hans, Saint-Just's och
Couthons triumvirat. Dessa voro dock snarare att betrakta som hans
trogna och skickliga medhjälpare än som hans medregenter.
Nu blef all makt än mer koncentrerad hos Robespierres välfärdsutskott.
Det skräckslagna konventet sade nästan utan debatt ja och amen till
allt hvad välfärdsutskottet behagade. Ledigheterna i Paris' kommun
utfylldes af välfärdsutskottet med fullständigt förakt för sektionernas
valrätt, Jakobinklubben bevarade visserligen något bättre sin själfständighet,
men vågade icke heller knysta mot Robespierre, hvars popularitet
var kolossal och som stödde sig på de moderata, på »träsket».
Robespierres
förslag om en statsreligion.
Robespierres fåfänglighet och despotiska sinnelag stegrades till
det yttersta, och samtidigt förde han moralen och dygden ännu vämjeligare
på tungan än förr. Hans första åtgörande var att verka för realiserandet
af sitt politiskt religiösa system, att skapa en religion efter
sitt hufvud, för hvilken han själf skulle vara ett slags öfverstepräst.
Det var Rousseaus oklara idéer om ett högsta väsende, han sökte
förverkliga. Redan dagen efter Dantons afrättning bebådade Couthon
ett förslag om dekadfester, ägnade »den evige», och en vecka senare
lät Robespierre konventet besluta, att Rousseaus lik skulle föras
till Panthéon; detta blef dock verkställdt först efter Robespierres
fall. Den 7 maj (18 floréal) föreslog Robespierre själf införandet
af en ny statsreligion. I välfärdsutskottets namn uppläste han en
rapport om förhållandet mellan de religiösa och moraliska idéerna
samt de republikanska grundsatserna och om nationalfester.
Han skildrade härvid monarkien som en lastens skola och fördömde
sina motståndare från Lafayette till Danton, den farligaste, men
tillika den fegaste af fosterlandets fiender, allesammans vore de
liksom encyklopedisterna »ateismens fanatiska missionärer». Han
fick konventet med på ett beslut om att folket erkände existensen
af ett högsta väsen och själens odödlighet och att nationalfester
skulle äga rum för ärandet af det högsta väsendet, nationen, mänskligheten
etc. Några dagar senare beslöts, att inskriften »förnuftets tempel»,
som under Héberttiden anbragts på kyrkorna, skulle utbytas mot orden:
»Franska folket erkänner det högsta väsendet och själens odödlighet.»
Högsta
väsendets fest 20 prairial.
Den första af de beslutade festerna firades den 8 juni i Tuilerieträdgården.
Den var iscensatt af David.
|
Högsta väsendets fest den
20 prairial, republikens år II.
|
Tidigt på morgonen drogo folkmassorna genom de blomstersmyckade
gatorna till Tuilerierna, ordnade i två tåg, männen till höger,
kvinnorna till vänster. Vid tolftiden kommo konventets medlemmar
i stor procession med Robespierre i spetsen. När processionen satte
sig i rörelse, gjorde slumpen eller en illvillig beräkning, att
det blef ett afstånd mellan konventet och dess i blå galadräkt klädde
president med hans pudrade hår. »När man såg honom», heter det i
boktryckaren Fiévées korrespondens — F. blef senare redaktör af
kejsardömets officiella tidning — tjugu steg framför konventsledamöterna
och myndigheterna, utstyrd, utan att därför synas förnämare, och
i handen bärande en bukett af sädesax och blommor, kunde man observera
hans bemödanden att lägga band på sitt högmod. Men i det ögonblick,
då Paris' aktörer i grekiska dräkter sjöngo sista strofen af en
hymn, som uppgaf sig vara riktad till det högsta väsendet, men som
afslutades med dessa i verkligheten till Robespierre ställda verser
i franska folkets namn: 'Om det rodnat öfver att lyda konungar,
är det stolt öfver att ha dig till herre' — i detta ögonblick blef
all den ärelystnad, han gömde i sitt sinne, synligt i hans ansikte;
han trodde sig på en gång vara konung och Gud.»
I Tuilerieträdgården var rest ateismens staty med
inskriften: »Utlandets nästa förhoppning.» Robespierre höll sedan
ett stort tal, hvari det bl. a. hette att den värld, det högsta
väsendet skapat, aldrig förr uppvisat ett detsamma mera värdigt
skådespel än detta, då en hel nation, som var i kamp med alla människosläktets
förtryckare, nu hejdade sina bedrifter för att lyfta sin tanke och
sina önskningar till sagda upphöjda väsen. Denna dag skulle man
under Guds ögon hänge sig åt en ren och oskyldig glädje, för att
följande dag åter kämpa mot lasterna och tyrannerna och ge världen
ett exempel på de republikanska dygderna.
Talet efterföljdes af ofvannämnda hymn, hvarefter
Robespierre med en fackla påtände ateismens staty, i hvars ställe
uppenbarade sig en staty af visdomen. Efter ett nytt tal af Robespierre
om ateismen gick processionen till marsfältet. Där en ny hymn af
Joseph-Marie Chenier, kanonsalut etc.
|
Jean Lambert Tallien, f.
1769, d. 1820.
|
Men midt under själfva denna fest, medan Robespierre tycktes stå
på glansens och maktens tinnar, föreföll åtskilligt, som innebar
en påminnelse om att, såsom de hånfulla, afundsamma och hotande
hviskningarna bland konventsledamöterna sade, den tarpejska klippan
låg i närheten af Kapitolium. Robespierre hade själf en förnimmelse
däraf. Han bar i sitt hjärta och på sitt ansikte på en gång glädjen
öfver att ha förverkligat en öfvermänsklig dröm och raseriet öfver
att ha blifvit skymfad midt i all sin triumf. Redan nu hade han
en förkänsla af sitt fall.Vidhemkomsten till snickaren Duplay, som
varit hans värd i flera år och med hvars äldsta dotter Eléonore
det varit fråga om giftermål, mumlade han melankoliskt: »Länge komma
ni inte att få se mig.»
Omedelbart efter denna fest började ock att bilda sig en sammansvärjning
mot honom, dock icke bland skräckväldets fiender, utan snarare bland
dess värsta utöfvare, såsom Tallien och den senare så bekante
Fouché. Två dagar efter festen dref han igenom den ryktbara hemska
lagen af den 22 prairial för att tillintetgöra dem, som vågat hyssja
åt och håna högsta väsendets öfverstepräst.
Sin månhet om högsta väsendets intressen hade han redan före den
nya religionens instiftande och den stora festen gifvit uttryck
åt genom de redan omnämnda afrättningarna af Anaxagoras Chaumette,
Gobel etc.
Revolutionsdomstolens
blodtörst.
Betecknande är ock i detta sammanhang revolutionsdomstolens hemska
nit vid tiden strax före och veckorna efter nämnda fest. Skräckväldet
rasade nu värre än någonsin. Den 27 germinal beslöts på Saint-Justs
förslag, att alla som voro tilltalade för sammansvärjning skulle
från alla håll föras inför revolutionsdomstolen i Paris. Alla f.
d. adelsmän och utlänningar utvisades från Paris, befästade platser
och hamnar med risk att eljest ställas utanför lagen. Folkkommissioner
upprättades öfverallt med uppdrag att afgöra de fängslades öde samt
äfven att döma dem som fastän hvarken 60-åringar eller sjuka lefde
utan att någonting göra och hädanefter blefve öfverbevisade om att
ha beklagat sig öfver republiken. Den af Robespierre organiserade
kommissionen i Orange lät blodet rinna i strömmar och den i Paris
blef revolutionsdomstolens skafferska.
Madame
Elisabeth till schavotten.
Nu skickades Ludvig XVI:s syster madame Elisabeth till schavotten,
så äfven hans försvarsadvokat, den gamle Malesherbes. Likaså, för
att endast hålla oss till de mera ryktbara, den moderna kemins fader
Lavoisier, som jämte en hel del skatteförpaktare (fermiers généraux)
från konungadömets tid dömdes till döden, därför att de ansågos
ha utsugit befolkningen. Han hade dock tidigt och uppriktigt anslutit
sig till revolutionen och begärde nu af domstolen en frist på 14
dagar för att afsluta ett viktigt arbete. Men rättens president
gaf honom till svar: »Republiken har icke användning för vetenskapsmän
eller kemister, rättvisans gång får icke hejdas.»
|
Madame Elisabeth föres från
La Conciergerie. (Efter en målning af Pellegrini, gravyr af
Schiavonetti.)
|
Om de nu verkställda girondistafrättningarna är redan taladt. Bland
schavottens öfriga mera ryktbara offer var ock skalden André
Chenier. Denne framstående lyriker (Af
Edv. Fredin finnes öfversatt hans vackra bekanta elegi med ämne
från det dåtida fängelselifvet: »Den unga fången.») var bror
till republikens redan omnämnde dramaturg och poet, men hans rojalistiska
sympatier och satirer mot jakobinerna hade tidigt gjort honom misstänkt.
Han gick till döden två dagar före Robespierres fall eller den 7
thermidor, och hans sista skaldestycke bär den dagens namn. Denna
dikt, som af den tyske litteraturhistorikern E. Engel kallats den
hemskaste tillfällighetspoesi som litteraturhistorien känner, meddelas
här i Fredins öfversättning som en stämningsmålning och som den
bästa texten till illustrationen å sid. 697 [se
nedan].
Nu domnar kvällens vind, nu kolnar solnedgången
... |
och trött till själ och sinn'
|
vid giljotinens fot jag diktar sista sången.
|
Måhända turen snart är min.
|
Hvem vet! förrn visaren på taflans blanka skifva
|
har glidit fram i gifna spår,
|
förrän hans sexti fjät tillryggalagda blifva |
och klingande ett timslag slår,
|
kanske för bödelns järn mitt unga blod förrinner
|
och döden kalkar mina drag,
|
kanske förrn denna dikt jag färdigskrifva hinner,
|
den randas natten på min dag
|
och fängseldörrn slås upp och väktaren mig
ropar ... |
Mens ekot tynar af mitt namn,
|
dödsoffret släpas ut till fröjd för vilda hopar |
— — — — — — — —.
|
(Dikten var en verklig
profetia. Innan han hunnit nedskrifva sista rimmet, inträdde fångvaktaren
och uppropade hans namn. Giljotinen väntade.)
|
Uppropet af skräckväldets
sista offer. (Detalj af Mullers tafla, Versailles.)
|
Genom ofvannämnda lag af den 22 prairial (den 10 juni
1794) fråntogs de anklagade rätten att anlita försvarsadvokater,
och upphörde domstolarnas skyldighet att höra vittnen; »moraliska
bevis» blefvo tillräckliga; enhvar, som opponerade sig emot styrelsen,
blef förfallen till dödsstraff. Därjämte uppdelades revolutionsdomstolen
i fem sektioner och en ny jury af fanatiska robespierrister tillsattes.
Vid lagens framläggande blef konventet förskräckt. För första gången
visade sig någon opposition mot Robespierres vilja, men han steg
ned från presidentstolen och talade som härskare. Före denna lag
hade under tretton månader försiggått 1220 afrättningar eller ungefär
tre om dagen, efter denna lag 1376 på 49 dagar, d. v. s. ungefär
30 pr dag. Helt visst funnos bland de afrättade många, som konspirerat
med fienden, men många voro oskyldiga, och det var, på det stora
hela, säger Aulard, ett slaktande af oskyldiga och brottslingar,
värdigt ancien régime och inkvisitionen, och det nationella försvarets
framgångar måste göra det i historikerns ögon alldeles oförklarligt.
Belgiens
eröfring.
I början af 1794 kunde fransmännen, som förut (sid.
676) är
sagdt, öfvergå från defensiven till offensiven och segern följde
deras vapen.
Pichegru hade brutit in i Belgien och i april och maj vunnit flera
mindre segrar samt en större vid Tourcoing. Sedan tillkom en ny
fransk här under Jourdan med Kléber och Ney som underbefälhafvare,
och den 25 juni slog Jourdan österrikarne vid Fleurus. Under
striden hade fransmännen en ballon captif sväfvande öfver
slagfältet för att genom signaler underrätta befälhafvarne om fiendens
rörelser. Ballongen hade uppfunnits kort före revolutionen och fransmännen
drogo rätt stor nytta däraf under detta fälttåg. Efter dessa båda
segrar förenade Pichegru och Jourdan sina härar och öfversvämmade
Belgien juli 1794.
|
Jourdan i slaget vid Fleurus.
|
Äfven till sjöss hade fransmännen delvis framgång.
En engelsk flotta sökte den 1 juni 1794 utanför Brest afskära en
större fransk transportflotta, men den franska flottan under befäl
af Villoret-Joyeuse upptog djärft kampen. Engelsmännen segrade visserligen
efter en lång och hård strid, men transportflottan slapp in till
Brest med sin rika last. (Ryktbar från denna
strid är »Le Vengeurs» (Hämnarens) kamp. Fastän fartyget hade blifvit
redlöst och kringrändt af engelsmännen, försvarade det sig oförskräckt,
ända till dess det började sjunka. Besättningen, som hade hissat
alla flaggor, besteg då relingen och masterna och ropade till sina
sista andedrag: »Lefve friheten, lefve republiken!»)
|
»Le Vengeur» i slaget utanför
Brest den 1 juni 1794. (Efter en teckning af Ozarine d. y.
Gravyr af Le Gouaz.)
|
Motståndet
mot Robespierre.
Robespierre hade beräknat, att segrarna skulle ytterligare
befästa hans makt, och hade blott väntat på en större seger för
att ersätta Carnot med Saint-Just. Men framgångarna, i synnerhet
segern vid Fleurus, blefvo i stället ödesdigra för honom. Nu då
icke fosterlandet längre var i fara, framträdde obehöfligheten och
förhatligheten af detta skärpta skräckvälde ännu bjärtare. Det såg
ut, som det berodde på en enda man, på Robespierre. Hans fiender
utpekade honom lömskt som Frankrikes herre, såväl då de läto Cécile
Renault, som hade velat döda honom, ikläda sig den röda skjortan,
som när allmänna säkerhetsutskottet försökte kompromettera honom
i rättegången mot den förryckta mystiska religionstifterskan och
gudsmodern gumman Cathérine Théot, hvars Messias han var
och med hvilken han hade inlåtit sig. Och likaså då en viss Magenthies,
för att förlöjliga det högsta väsendets kult, petitionerade om dödsstraff
för hädelse mot denna gudomlighet. Eller slutligen då man i pressen
och i jakobinklubben lade an på att öfverösa kultens öfverstepräst
med de ytterligaste loford som en tyrann.
Efter lagen af den 22 prairial gaf förskräckelsen
mod åt hans motståndare. Man såg i lagen en förberedelse till en
ny »rensning», som kunde gå ut öfver litet hvar. Billaud Varenne
och Collot d'Herbois i välfärdsutskottet trodde sig hotade, men
också Carnot, Barère och ett par andra kände sig oroliga.
Sammansvärjningens högkvarter blef förlagdt till allmänna säkerhetsutskottet.
Robespierre märkte, att det började bli tomt omkring honom, och
höll sig i slutet af juni missnöjd borta från välfärdsutskottets
sammanträden, men underlät icke att i jakobinklubben bittert angripa
sina fiender. Desto ifrigare blefvo dessa, och Barère hade
en förnimmelse af att styrkan låg på deras sida.
Den 24 juli (den 7 thermidor) började den afgörande
striden. Barère uppläste då en lång rapport, hvari han skarpt
tadlade dem, som segrarna icke gåfvo lugn, utan rufvade på nya proskriptioner.
Konventet beslöt tryckandet och utsändandet af denna rapport till
kommunerna, på det att dess sunda tankegång skulle kunna verka öfverallt
i landet. Det var första attacken mot Robespierre, som besvarade
den genom sitt stora tal följande dag den 8 thermidor. I detta påyrkade
han en fullständig rensning af allmänna säkerhetsutskottet, en partiell
af välfärdsutskottet och säkerhetsutskottets fullständiga subordinerande
under det förra samt anklagade flera af konventets ledamöter. Det
var, som om han stode i begrepp att kasta ut ett stort nät öfver
konventet. Men beslutet om endast en tryckning, ej ett utsändande
af talet var en första motgång för Robespierre. I jakobinklubben,
där han samma kväll läste upp sitt tal, blef han i stället hyllad
med en frenetisk entusiasm. David ropade patetiskt, att han skulle
tömma giftbägaren med honom, och Collot och Billaud blefvo nedhyssjade
och utkörda. Sammankomsten slutade med ropen: »Till giljotinen med
förbrytarne!»
9
thermidor.
På natten lyckades de sammansvurna att draga öfver
på sin sida »träskets» chefer. Dagen därpå, den 9 thermidor,
(den 27 juli) kom afgörandet. Konventets sammanträde började med
ett tal af Saint-Just, som uppträdde ganska försonligt och syntes
benägen för en inskränkning af Robespierres makt. Men snart afbröts
han gång på gång. Robespierre ville tala, men Collot vägrade honom
ordet. Salen genljöd af ropen: »Ned med tyrannen!» Tallien stämplade
honom som en Katilina omgifven af nya Verres. Konventet beslöt fängslandet
af Hanriot och hans stab. Robespierre vägrades åter ordet af Thuriot
(se sid. 110),
som nu efterträdt Collot i presidentstolen. Robespierre vände sig
förgäfves till »träsket», hans röst vägrar sin tjänst. Man ropar
då: »Dantons blod kräfver honom!» Slutligen väckte en af de mindre
bemärkta medlemmarne förslag om Robespierres arrestering. Hans bror
förklarar, att han vill dela hans öde. Likaså den tappre och hederlige
Le Bas. Konventet beslöt icke blott fängslandet af dessa tre, utan
ock af Couthon och Saint-Just. De grepos af gendarmer och fördes
till säkerhetsutskottet.
Hanriot ville icke godvilligt ge sig. Han, kommunrådet
och jakobinklubben gjorde ett resningsförsök och lyckades befria
de fångna och föra dem till stadshuset. Robespierre var ordets,
men icke den beslutsamma handlingens man, och folkmassorna ville
icke komma honom till hjälp. Konventet uppträdde däremot med kraft
och utnämnde Barras, som var en Robespierres ifrigaste fiende, till
befälhafvare öfver den beväpnade styrkan samt ställde Robespierre
och de andra utanför lagen. Ett ihållande regn skingrade de beväpnade
skaror, som afvaktade kommunens order, och vid tutiden på natten
kunde konventets trupper utan svårighet besätta kommunhuset.
|
Den 9 thermidor år II (27
juli 1794). (Teckning af Monnet, gravyr af Helmann.)
|
Här funno de Robespierre liggande på golfvet med munnen
krossad af ett pistolskott. En gendarm Méda skröt med att han velat
döda tyrannen och fick belöning därför. Men de samtida trodde snarare,
att Robespierre hade velat döda sig själf, såsom Le Bas hade gjort.
Hans bror hade kastat sig ut genom ett fönster, men blef vid lif.
|
Robespierres fängsling. (Teckning
af Barbier, gravyr af Michaël Moave.)
|
Robespierre
m. fl:s giljotinerande.
Den 10 thermidor (den 28) på kvällen blefvo bröderna
Robespierre, Couthon, Saint-Just, Fleuriot-Lescot, Hanriot och flera
medlemmar af jakobinklubben och kommunrådet — inalles 22 — giljotinerade.
Stora folkmassor öfvervoro afrättningen. Glädjeyttringar i förening
med förbannelser öfver tyrannen genljödo öfverallt på gatorna.
Kort därefter afrättades ytterligare 82 robespierrister,
sedan man inskränkt sig till att konstatera deras identitet. Man
nöjde sig icke med att döda Robespierre och hans vänner, man smädade
dem, man stämplade dem som rojalister, som voro köpta af utlänningar,
och de förnekades fegt af sina öfverlefvande vänner såsom t. ex.
David. Från alla håll ingingo lyckönskningsadresser till konventet,
man betecknade Robespierre som en Cromwell, en Katilina, och ingen
tog hans minne i försvar. Man personifierade i honom alla skräckväldets
ytterligheter.
|
Den sista kärran. (Litografi
af Raffet.)
|
Välfärdsutskottets
fall. Konventet åter vid makten.
Med thermidordagarna störtade icke endast Robespierres,
utan ock välfärdsutskottets välde. Välfärdsutskottet underkastades
härjämte omval hvar månad och fick endast behålla ledningen af de
diplomatiska och militära ärendena. Carnot kvarstod som chef för
de senare, till dess han i mars följande år blef utlottad. Det så
länge styrda konventet återtog makten och styrelsen, och dess verkliga
ministrar, fastän utan portfölj och titel, blefvo cheferna för den
nya majoriteten, Tallien, Barras, Fréron, Merlin de Thionville.
Cheferna för thermidorianernas vänster, Barère, Collot och
Billaud, hade deltagit för mycket i terrorismen för att kunna utöfva
något större inflytande.
Revolutionsdomstolen suspenderades tills vidare, reorganiserades
senare och blef definitivt afskaffad först sista maj 1795. Lagen
af den 22 prairial upphäfdes, Fouquier-Tinville arresterades, men
då de anklagade numera hade betryggande garantier, åtnjöt han liksom
Carrier den förmån, som ej beviljats Vergniaud och Danton, att tala
länge och fritt. Han försvarade sig med att han endast lydt välfärdsutskottets
order och följt konventets lagar. Carrier anlade sitt försvar också
på liknande sätt. »Det är mot sig själft konventet för process.»
Men det hjälpte ej, och båda blefvo slutligen afrättade. Vid Robespierres
fall blef jakobinklubben stängd provisoriskt, men senare definitivt.
Pariskommunens råd suspenderades provisoriskt och ersattes af två
af konventet utsedda kommissioner. Revolutionskommittéerna försvunno
småningom under opinionens tryck.
|
Jakobinklubbens stängning
27-28 juli 1794. (Etsning af Duplessis-Bertaux.)
|
Fängelserna öppnades icke genast och först efter några
dagar på glänt och då endast för republikaner, fängslade på Robespierres
och hans vänners order, såsom t. ex. den tappre Hoche. Fångsiffran
gick nu småningom ned till 4-5000.
Girondens
återkallande.
Redan i december 1794 blefvo återkallade de 70 girondister,
som uteslutits ur konventet i följd af sin protest mot den 31 maj
och 2 juni. I mars återupptogos de, hvilka såsom Isnard, Louvet
etc blifvit satta utom lagen såsom anstiftare af det borgerliga
kriget. De förbundo sig att glömma sina lidanden och alla hämndplaner.
Men de höllo icke sitt ord. Flera af dem hade blifvit rojalister,
och deras återkomst medförde en skärpning af reaktionen.
Madame
Tallien. De nya salongerna.
Man började nu liksom skämmas för de republikanska
idéerna och formerna. Ancien régimes sedvänjor lefde åter
upp, en del salonger öppnades på nytt. »Paris återtog väldet öfver
moderna och smaken.» Två för sin skönhet ryktbara kvinnor, madame
Tallien och något senare madame Récamier, angåfvo
tonen.
Den förstnämnda, den sköna Thérésia Cabarrus, härstammade
från köpmannaaristokratien, hade varit gift med, men skild från
en markis de Fontenay. Fängslad i Bordeaux blef hon räddad af Tallien,
som eljest där förde ett grymt skräckregemente med schavotten permanent
utanför sitt fönster. Han bedårades af hennes skönhet och gjorde
henne först till sin älskarinna, sedan till sin hustru. Hon, som
ansågs egentligen icke ha amurösa sympatier och ljufhet för andra
än de för dagen mäktiga, tröttnade snart och mycket lättförklarligt
på den obetydlige och simple Tallien samt knöt öppet en mycket uppseendeväckande
förbindelse med den store vivören Barras och för resten äfven med
åtskilliga andra. I sin stora bedröfvelse for Tallien med Bonaparte
till Egypten. Hon skilde sig då från honom, men när han återkom,
hade en annan redan ersatt Barras. När den ännu otröstlige Tallien
efter en ny bortvaro återkom, hade den sköna Cabarrus blifvit prinsessa
de Chimay.
|
Thérèse
Tallien, f. Cabarrus, f. 1776, d. 15 juni 1835.
|
|
|
Barras, president i
direktoriet, f. 1755, d. 1829.
(Efter porträtt af Bonneville, gravyr af J. B.
Compagnie.)
|
|
Moder
och lefnadssätt.
Om tonen, sederna och gestalterna etc i denna salongernas
värld kan man måhända göra sig en föreställning genom följande:
|
Moder för dagen. (Efter en
teckning af Carle Vernet, gravyr af Pauquet).
|
Då först om moderna. Under revolutionen
hade moderna öfverflyttat sin tron till England och där i det stockkonservativa
England försiggick klädedräktens revolutionering. Därifrån utgick
den nya — den antika dräkten. Dess uppkomst är högst komisk. Då
den allmänt populära hertiginnan af York 1793 för första gången
kom i intressanta omständigheter, blef det modernt hos fruar och
unga flickor att stoppa upp sig framtill. Dessa uppstoppningar kallades
i England pads, i Tyskland ventres-postiches. Detta mod gaf upphof
till den korta midjan, som blef ett allmänt bruk i England sedan
1794 och passerade genast Kanalen. Midjan förlades framtill strax
under brösten och baktill omedelbart under skulderbladen. Detta
mod, som i början endast kallades det engelska, mottogs i Paris
med hänförelse och anträdde därifrån sitt segertåg genom världen
sedan »notre dame de Thermidor», den sköna madame Tallien, bestigit
den lediga tronen i modernas värld. Parisiskorna, som nu kastade
sig in i de förnöjelser de så länge fått umbära, drefvo det nya
modet genast till ytterlighet. Under förevändning att följa antiken
blef snart »det engelska» modet förvandladt till »det nakna». Icke
blott korsetten och underkjolarna föllo, äfven linnet följde i många
fall med — den mondäna damen bar gemenligen på de blottade fötterna
ringar och hudfärgade sidentrikåer och som enda klädespersedel den
ända till knäet öppna genomskinliga »chemisen». Det uppstod en täflan
om hvem som hade minst på sig och det blef ett omtyckt sällskapsnöje
att väga damtoaletterna. En sådan fick inklusive skor och smycken
år 1800 icke väga mer än 16 lod. Rekordet hade slagits af den vackra,
rika bankirfrun Hamelin, som en gång promenerade i Tuilerieträdgården
endast i en gasslöja, till dess allmänhetens efterhängsenhet nödgade
henne bege sig hem. (M. v. Boehn, Die Mode.)
Linne, gas och musslin blefvo moderna.
Enligt Kotzebues reseminnen från Paris skulle en mondän parisiska
behöfva 365 koaffyrer, lika många par skor, 600 klänningar, men
endast 12 linnen. En populär kuplett påstår, att det kunde vara
nog med ett enda.
De rikvordna bankir- och leverantörsuppkomlingarne
och deras gelikar voro mycket begifna på att hålla salong. En ny
societet försökte bilda sig tillökad med spillrorna från den gamla.
»Societeten i Paris erbjöd», skrifver madame Staël, som återkommit
till Paris i maj 1795, »verkligen ett mycket bisarrt skådespel.
Dekaddagarna, ty söndagarna existerade icke längre, såg man den
gamla och nya tidens element församlade, men icke förenade på soaréerna.
De fint uppfostrade personernas eleganta sätt stucko fram under
den oansenliga dräkt, som de ännu bibehöllo som på skräckväldets
dagar. De omvända jakobinerna fingo nu för första gången tillträde
till den stora världen och deras egenkärlek var ännu misstänksammare
i fråga om allt som hörde till den goda ton, de ville efterlikna,
än något annat. Kvinnorna från ancien régime omgåfvo dem för att
utverka tillåtelse för sina bröder, söner eller makar att återvända,
och det behagliga smicker, hvaraf de förstodo begagna sig, smekte
dessa råa öron och gjorde äfven de kärfvaste af dem benägna för
hvad vi redan sett, d. v. s. att skapa på nytt ett hof, att återinföra
alla dess missbruk, men under omsorgsfullt bemödande att afpassa
dem efter sig själfva.»
»Les
incroyables.»
Högst underbara företeelser i detta
salongslif voro den tidens unga borgerliga snobbar, »les muscadins»
(myskvarelserna), »les incroyables» eller, som de senare kallades
med ett uttryck, som hållit sig ännu in i våra dagar, la jeunesse
dorée. Deras damer kallades »les merveilleuses».
|
Assignat på kärlekens gods.
Gällde 25 kyssar betalbara till innehafvaren.
Bland inskrifterna: Inregistrerad i gracernas budoar. — Kärleken
straffar likgiltigheten med döden. Kärleken belönar troheten.
|
De förra voro, som namnen ange, otroligt
och underbart kuriösa både till dräkt, fasoner och tal. Dräkten
bestod gärna af blåa fyrkantiga rockar med skört, som släpade ned
på marken, storblommiga västar med stora uppslag och gula åtsittande
byxor samt en mångdubbel halsduk, som gick upp till underläppen,
medan håret var »à l'inbécile» [sic] (à la
enfald) kammadt ända ned i ögonen. På hufvudet stora trekantiga
hattar med kolossala kokarder. Till deras öfriga utrustning hörde
först och främst en kolossal lornjett, som de handterade med tusen
aplika fasoner, innan de fingo den väl placerad på näsan. Vidare
skramlande berlocker och stora hängande urkedjor. Det var naturligtvis
inte fint att tala som vanliga människor, de kunde inte uttala r
— kallades därför i dagligt tal inc-oyables — läspade och gjorde
märkvärdiga ombyten af ljud. Ett af deras nöjen var att arrangera
s. k. »bals des victimes» (offerbaler), där man var koafferad som
i beredskap för giljotinen och där ingen fick vara med, som inte
hade någon afrättad anhörig.
Beväpnade med blyfyllda käppar uppträdde de demonstratift
i Palais Royal, nöjenas, spelets och otuktens högkvarter, och på
kaféer och teatrar. Där öfverföllo de de jakobiner de råkade på
och förstörde alla åtkomliga byster af Marat och Lepelletier etc.
Deras stridssång var den af rojalisterna adopterade Réveil du peuple
(Folkets uppvaknande) och deras tidning »Accusateur public» (Allmänna
åklagaren) där Richer de Serisy angrep republikanerna personligen
som »massakrerare». Ungdomarnas tilltag uppmuntrades af Tallien
och Barras, och de fingo sin särskilde chef i Fréron. Som utgifvare
under signaturen Martel af Orateur du peuple (se sid. 295)
hade han varit den värste demagog och sedan röstat för kungens afrättning
samt i Toulon rasat skoningslöst, men tjänade nu med en renegats
nit reaktionens sak.
»De gamla palatsen, de enskilda trädgårdarna blefvo»,
klagar grefve Lavalette i sina memoarer, »förvandlade till nöjesasyler.
Det var Elysium, det var Pafos, Tivoli, Idalia etc, och öfverallt
ett bullersamt vimmel och ysterhet, ett utflöde af dålig ton och
ett förakt för det anständiga och passande, som måste framkalla
blygsel och vämjelse.»
Nöden
i Paris.
Medan nöjeslifvet sålunda firade sina orgier, led
den stora massan en allt outhärdligare nöd. Babeuf hade redan börjat
i pressen göra propaganda för sina kommunistiskt-socialistiska läror.
Med proletärernas rop på bröd förenade de ock ropet på 1793 års
författning, ty denna, hvars tillämpning uppskjutits, framställdes
af de gamla jakobinerna som ett nödvändigt medel för sociala reformer.
Den 1 april 1795 (12 germinal år III) trängde en hop petitionärer
tumultuariskt in i konventet, fordrande lifsmedel, ingripande mot
rojalisterna och upphörande af förföljelserna mot patrioterna. Bergets
medlemmar tycktes taga petitionärernas parti. Men nationalgardet
befriade konventet, som genast beslöt deportering af Barère,
Billaud-Varenne, Collot d'Herbois och Vadier samt arrestering af
en hel mängd andra. Paris försattes i belägringstillstånd under
Pichegrus befäl.
Ungefär vid denna tid vidtogos åtskilliga ändringar
i den revolutionära styrelseorganisationen etc. Bl. a. genomfördes
statens och kyrkans åtskiljande, hvilket ledde till att katolicismen
åter gjorde sitt segertåg genom Frankrike.
1
prairial år III.
Konventet kunde icke hålla sina löften att af hjälpa
nöden och skaffa Paris mat. Nöden växte än mer och i maj blefvo
ransonerna rent minimala. Detta ledde till nya oroligheter under
redan nämnda fältrop, och den 1 prairial (den 20 maj) höll på att
bli en ny 2 juni. Konventet inkräktades af en talrik hotande skara,
däribland många kvinnor. Representanten Féraud dödades af ett pistolskott,
hans hufvud sattes på en pik och presenterades presidenten Boissy
d'Anglas, som hälsade det utan att visa någon sinnesrörelse. Vid
en öfverläggning under folkmassans påtryckning genomdrefvo de jakobinska
deputerade beslut i öfverensstämmelse med folkets önskningar. Men
konventet befriades inom kort af den vapenstyrka, som de moderata
och rojalisterna lyckats uppdrifva. De bergets medlemmar, som sympatiserat
med folket, arresterades.
|
1 prairial år III (20 maj
1795). Gravyr af Braquemont efter Eugène Delacroix'
tafla.
|
Förnyade resningsförsök dagen därpå blefvo undertryckta
af en armé under Menou. Förstaden Saint-Antoine skrämdes med hotet
om ett bombardemang till utlämnande af sina kanoner.
Reaktionen som följde på dessa prairialdagar var förfärlig.
De moderata hämnades med en hårdhet, som icke skilde sig mycket
från skräckväldets. De arresterade jakobinerna, »bergets sista män»,
ställdes inför en särskild kommission och dömdes till döden. Många
republikaner, som icke haft med resningen det minsta att göra, arresterades.
En rojalist föreslog t. o. m. att arrestera Carnot, och det var
på vippen att det skulle bifallas. Då ropade någon: »Carnot har
organiserat segern!» Konventet blygdes verkligen då och Carnot undgick
faran.
Det
hvita skräckväldet.
Samtidigt härmed rasade ute i landsorten mot republikanerna
det s. k. hvita skräckväldet. Rojalister och moderata, förstärkta
med talrikt återvändande emigranter, bildade beväpnade trupper,
de s. k. »Solens kompanier», »Jesu kompanier», »Jehu kompanier»,
som flerstädes anställde ett verkligt utrotningskrig mot republikanerna.
Under medbrottslighet af konventsmännen Isnard, Chambon och Cadroy
rasade denna hvita terroism i synnerhet i Rhônedalen. Ett
par episoder från dess framfart. Fängelserna i Aix voro uppfyllda
med republikaner, som väntade på rannsakning och dom. Befarande
att icke domstolen skulle döma allesammans, begåfvo sig Marseilles
solkompanier dit och massakrerade dem med det mest raffinerade barbari.
Vid underrättelsen härom reste sig Toulons arbetare för att tåga
mot Marseille. Isnard hetsade mot dem och republikanerna i allmänhet
ytterligare de redan lössläppta lidelserna. »Om ni icke ha några
vapen», tillropade han rojalisterna, »om ni icke ha några gevär,
nåväl, gräfven då upp edra fäders ben och begagnen er däraf för
att utrota dessa banditer.» En uppbådad här anställde sedan ett
stort blodbad bland dessa arbetare. Sådan var denna hvita terrorism,
hvilken icke som den röda kunde anföra en uppretad patriotisms ursäkt.
Genom denna terrorism, som var så ymnig på hemska,
upprörande episoder, kunde rojalisterna taga hämnd på, men icke
återeröfra Frankrike. Ehuru konventet obetänksamt afväpnat och utlämnat
republikanerna, ägde dock republiken bestånd. Den hade betryggat
nationens fortvaro, räddat och förstorat fosterlandet samt genomfört
fred med Preussen och andra makter.
Belgiens
eröfring.
Hösten 1794 var Belgiens eröfring fullständigt genomförd.
Holland gjorde revolution, ståthållaren Vilhelm V af Oranien måste
fly till England, fransmännen inkallades och besatte under Pichegru
hela landet. Landet förklarade sig som republik under namn af »den
bataviska republiken». Samtidigt betryggade andra franska arméer
besittningen af hela tyska Rhengränsen och af alppassen från Mont
Blanc till hafvet, och Pyrenéerna öfvergingos.
|
Frihetsfesten i Amsterdam
4 mars 1795, den bataviska frihetens första år.
|
|
Fransmännens, under Jourdan,
öfvergång öfver Rhen.
|
Freden
i Basel.
Förhållandena i Polen, hvars tredje delning var nära
förestående, gjorde Preussen benäget för fred, som ock ingicks i
Basel i april 1795, hvarvid Frankrike behöll västra Rhenstranden,
men återlämnade eröfringarna öster om floden. Med Holland och Spanien
ingingos ock för Frankrike förmånliga freder och Belgien förklarades
inkorporeradt.
De fiender, som nu återstodo, voro hufvudsakligen
England, Österrike, Sardinien och Portugal samt därjämte några småstater,
som icke voro att taga med i räkningen.
Allt detta stärkte republiken, och grefven af Provences
antagande af konunganamn och fåvitska konungaförklaring om det gamla
styrelsesättets återinförande förblefvo tomma demonstrationer.
Konventets
lagstiftningsarbete.
Konventets dagar stundade nu mot sitt slut. Under
sin sista period fortsatte det med ett betydande lagstiftningsarbete,
som på många områden blef grundläggande för Frankrikes följande
utveckling. Hufvudinsatserna häri gjordes af män, hvilkas namn äro
jämförelsevis mindre bekanta. Dit hörde t. ex. den framstående finansmannen
Cambon af berget, Condorcet från gironden samt från slätten Merlin
de Douai, Durand de Maillaud och i synnerhet Cambacérès.
Denne sistnämnde hade tillhört den gamla ämbetsmannaadeln och ådagalade
en utomordentlig juridisk duglighet, men förenade därmed så stor
smidighet, att han kunde utöfva sitt inflytande äfven under vidt
olika partiers styrelse. Utskottens grundläggande förslag underkastades
genomgående debatter; jämsides med de mest upprörda politiska förhandlingar
pågingo ständigt grundliga sakliga debatter. Och detta lagstiftningsarbete
påverkades icke på långt när så som man skulle tro af de skiftande
partiförhållandena, utan präglades på det stora hela af »idéerna
från 1789», äfven om dessa uttrycktes litet mer eller litet mindre
radikalt, eftersom tiderna voro. Mycket af arbetet slutfördes först
efter Robespierres fall, men det hade satts i gång på nästan alla
områden strax efter konventets början. Härmed en kort antydan om
de viktigaste resultaten:
Det af Cambacérès utarbetade
utkastet till en civillag hann icke att antagas, men blef den verkliga
grundvalen för Napoleons namnkunniga »code civil». En strafflag
antogs däremot, men var hufvudsakligen en kodifiering af gällande
bestämmelser och afsåg egentligen kriminalprocessen. Statsskulden
ordnades genom »inskrifning i den stora boken». Om den ekonomiska
lagstiftningen rörande feodalrättigheterna och kommunjorden är redan
taladt (sid. 610).
Ett inteckningssystem upprättades. Nya arfsregler af ingripande
betydelse genomfördes. En fullständig organisation af fattigvården
beslöts, men kunde icke under de oroliga förhållandena genomföras.
Tidsenligare skilsmässelagstiftning infördes. Negerslafveriet upphäfdes.
Den beslutade skilsmässan mellan stat och kyrka är redan omnämnd,
men ägde bestånd endast några år och har sedan fått vänta ända till
1905 med sitt verkliga genomförande. I fråga om undervisningsväsendet
satte de af Condorcet uttalade tankarna (jfr sid. 354
o. f.) i många hänseenden sin prägel på de fattade besluten, hvilka
dock på grund af tidsförhållandena icke denna gång förverkligades.
Så i fråga om den obligatoriska folkskoleundervisningen (lag redan
dec. 1793), om elementarundervisningen (lag febr. 1795) och universitetsundervisningen.
Flera nya läro- och bildningsanstalter upprättades såsom polyteknisk
skola, normalskola för folkskolelärares utbildning, vetenskapliga
institut, ett nationalbibliotek, ett nationalarkiv, konstmuseet
i Louvren (1793), ett musikkonservatorium (1795). Metersystemet,
som antagits på nationalförsamlingens tid, genomfördes nu praktiskt.
|
Medlemmarne i de 500:des
råd. (Karikatyr af engelsmannen Gillray.)
|
1795
års författning.
Dessutom återstod för konventet att ordna författningsförhållandena.
Man återgick icke till 1793 års författning, utan hopgjorde en ny,
1795 års författning. Allmänna rösträtten afskaffades, census
och medelbara val återinfördes samt som nyhet ett tvåkammarsystem.
Den lagstiftande församlingen uppdelades i »de 500:des råd» och
»de gamlas råd» på 250 medlemmar. Valbarhetsåldern till det förstnämnda
blef 30 år, till det andra 40; båda skulle förnyas årligen med en
tredjedel. De 500:des råd hade ensamt rätt att föreslå lagar, de
gamlas att antaga eller förkasta dem i deras helhet samt att bestämma
representationens vistelseort. Verkställande makten öfverlämnades
till ett direktorium på 5 medlemmar, af hvilka årligen en afgick.
Valet förrättades af de gamlas råd, men efter förslag af de 500:des.
Den nya författningen skulle visserligen godkännas genom en folkomröstning
efter allmän rösträtt, men för öfrigt gick hela författningen ut
på att förskaffa de besittande klasserna makten. Men för att betrygga
sig mot en rojalistisk omkastning beslöts, att två tredjedelar af
de två nya kamrarnas medlemmar skulle väljas bland konventets medlemmar.
13
vendémiaireresningen.
Denna bestämmelse var ett streck i räkningen för rojalisterna
och de konservativa. De sökte hetsa upp stämningen i Paris och organiserade
ett angrepp mot konventet. Men de styrande voro väl förberedda,
samlade trupper, och ställde dem under öfverbefäl af Barras, hvilken
åter gaf ledningen till sin protegé den unge artilleriofficer, som
1793 utmärkt sig så vid Toulon, Napoleon Bonaparte. Den 13 vendémiaire
(5 okt. 1795) bröt upproret löst, men Bonapartes skicklighet tillförsäkrade
snart konventet segern. Denna gång blef straffet mycket mildt. Endast
två afrättades.
|
Autograf af Bonaparte från
Toulontiden.
|
Konventets
upplösning.
Den 26 oktober 1795 upplöstes konventet efter att
ha styrt Frankrike i tre ovanligt upprörda och ovanligt händelserika
år.
|
|