IV. Robespierres envälde och fall. Thermidorreaktionen. Konventets upplösning. (5 APRIL 1794—26 OKTOBER 1795.)

Robespierres diktatur. — Robespierres förslag om en statsreligion. — Högsta väsendets fest 20 prairial. — Revolutionsdomstolens blodtörst. — Madame Elisabeth till schavotten. — Belgiens eröfring. — Motståndet mot Robespierre. — 9 thermidor. — Robespierre m. fl:s giljotinerande. — Välfärdsutskottets fall. Konventet åter vid makten. — Girondens återkallande. — Madame Tallien. De nya salongerna. — Moder och lefnadssätt. — »Les incroyables.»Nöden i Paris. — 1 prairial år III. — Det hvita skräckväldet. — Belgiens eröfring. — Freden i Basel. — Konventets lagstiftningsarbete.1795 års författning. — 13 vendémiaireresningen. — Konventets upplösning.

Robespierres diktatur.

Nu var alltså Robespierre kvitt alla sina medtäflare. Den period som nu närmast bryter in (5 april-27 juli) förtjänar namnet Robespierres diktatur, men har ock betecknats som hans, Saint-Just's och Couthons triumvirat. Dessa voro dock snarare att betrakta som hans trogna och skickliga medhjälpare än som hans medregenter.

Nu blef all makt än mer koncentrerad hos Robespierres välfärdsutskott. Det skräckslagna konventet sade nästan utan debatt ja och amen till allt hvad välfärdsutskottet behagade. Ledigheterna i Paris' kommun utfylldes af välfärdsutskottet med fullständigt förakt för sektionernas valrätt, Jakobinklubben bevarade visserligen något bättre sin själfständighet, men vågade icke heller knysta mot Robespierre, hvars popularitet var kolossal och som stödde sig på de moderata, på »träsket».

Robespierres förslag om en statsreligion.

Robespierres fåfänglighet och despotiska sinnelag stegrades till det yttersta, och samtidigt förde han moralen och dygden ännu vämjeligare på tungan än förr. Hans första åtgörande var att verka för realiserandet af sitt politiskt religiösa system, att skapa en religion efter sitt hufvud, för hvilken han själf skulle vara ett slags öfverstepräst. Det var Rousseaus oklara idéer om ett högsta väsende, han sökte förverkliga. Redan dagen efter Dantons afrättning bebådade Couthon ett förslag om dekadfester, ägnade »den evige», och en vecka senare lät Robespierre konventet besluta, att Rousseaus lik skulle föras till Panthéon; detta blef dock verkställdt först efter Robespierres fall. Den 7 maj (18 floréal) föreslog Robespierre själf införandet af en ny statsreligion. I välfärdsutskottets namn uppläste han en rapport om förhållandet mellan de religiösa och moraliska idéerna samt de republikanska grundsatserna och om nationalfester.

Han skildrade härvid monarkien som en lastens skola och fördömde sina motståndare från Lafayette till Danton, den farligaste, men tillika den fegaste af fosterlandets fiender, allesammans vore de liksom encyklopedisterna »ateismens fanatiska missionärer». Han fick konventet med på ett beslut om att folket erkände existensen af ett högsta väsen och själens odödlighet och att nationalfester skulle äga rum för ärandet af det högsta väsendet, nationen, mänskligheten etc. Några dagar senare beslöts, att inskriften »förnuftets tempel», som under Héberttiden anbragts på kyrkorna, skulle utbytas mot orden: »Franska folket erkänner det högsta väsendet och själens odödlighet.»

Högsta väsendets fest 20 prairial.

Den första af de beslutade festerna firades den 8 juni i Tuilerieträdgården. Den var iscensatt af David.

Högsta väsendets fest den 20 prairial, republikens år II.

Tidigt på morgonen drogo folkmassorna genom de blomstersmyckade gatorna till Tuilerierna, ordnade i två tåg, männen till höger, kvinnorna till vänster. Vid tolftiden kommo konventets medlemmar i stor procession med Robespierre i spetsen. När processionen satte sig i rörelse, gjorde slumpen eller en illvillig beräkning, att det blef ett afstånd mellan konventet och dess i blå galadräkt klädde president med hans pudrade hår. »När man såg honom», heter det i boktryckaren Fiévées korrespondens — F. blef senare redaktör af kejsardömets officiella tidning — tjugu steg framför konventsledamöterna och myndigheterna, utstyrd, utan att därför synas förnämare, och i handen bärande en bukett af sädesax och blommor, kunde man observera hans bemödanden att lägga band på sitt högmod. Men i det ögonblick, då Paris' aktörer i grekiska dräkter sjöngo sista strofen af en hymn, som uppgaf sig vara riktad till det högsta väsendet, men som afslutades med dessa i verkligheten till Robespierre ställda verser i franska folkets namn: 'Om det rodnat öfver att lyda konungar, är det stolt öfver att ha dig till herre' — i detta ögonblick blef all den ärelystnad, han gömde i sitt sinne, synligt i hans ansikte; han trodde sig på en gång vara konung och Gud.»

I Tuilerieträdgården var rest ateismens staty med inskriften: »Utlandets nästa förhoppning.» Robespierre höll sedan ett stort tal, hvari det bl. a. hette att den värld, det högsta väsendet skapat, aldrig förr uppvisat ett detsamma mera värdigt skådespel än detta, då en hel nation, som var i kamp med alla människosläktets förtryckare, nu hejdade sina bedrifter för att lyfta sin tanke och sina önskningar till sagda upphöjda väsen. Denna dag skulle man under Guds ögon hänge sig åt en ren och oskyldig glädje, för att följande dag åter kämpa mot lasterna och tyrannerna och ge världen ett exempel på de republikanska dygderna.

Talet efterföljdes af ofvannämnda hymn, hvarefter Robespierre med en fackla påtände ateismens staty, i hvars ställe uppenbarade sig en staty af visdomen. Efter ett nytt tal af Robespierre om ateismen gick processionen till marsfältet. Där en ny hymn af Joseph-Marie Chenier, kanonsalut etc.

Jean Lambert Tallien, f. 1769, d. 1820.

Men midt under själfva denna fest, medan Robespierre tycktes stå på glansens och maktens tinnar, föreföll åtskilligt, som innebar en påminnelse om att, såsom de hånfulla, afundsamma och hotande hviskningarna bland konventsledamöterna sade, den tarpejska klippan låg i närheten af Kapitolium. Robespierre hade själf en förnimmelse däraf. Han bar i sitt hjärta och på sitt ansikte på en gång glädjen öfver att ha förverkligat en öfvermänsklig dröm och raseriet öfver att ha blifvit skymfad midt i all sin triumf. Redan nu hade han en förkänsla af sitt fall.Vidhemkomsten till snickaren Duplay, som varit hans värd i flera år och med hvars äldsta dotter Eléonore det varit fråga om giftermål, mumlade han melankoliskt: »Länge komma ni inte att få se mig.»

Omedelbart efter denna fest började ock att bilda sig en sammansvärjning mot honom, dock icke bland skräckväldets fiender, utan snarare bland dess värsta utöfvare, såsom Tallien och den senare så bekante Fouché. Två dagar efter festen dref han igenom den ryktbara hemska lagen af den 22 prairial för att tillintetgöra dem, som vågat hyssja åt och håna högsta väsendets öfverstepräst.

Sin månhet om högsta väsendets intressen hade han redan före den nya religionens instiftande och den stora festen gifvit uttryck åt genom de redan omnämnda afrättningarna af Anaxagoras Chaumette, Gobel etc.

Revolutionsdomstolens blodtörst.

Betecknande är ock i detta sammanhang revolutionsdomstolens hemska nit vid tiden strax före och veckorna efter nämnda fest. Skräckväldet rasade nu värre än någonsin. Den 27 germinal beslöts på Saint-Justs förslag, att alla som voro tilltalade för sammansvärjning skulle från alla håll föras inför revolutionsdomstolen i Paris. Alla f. d. adelsmän och utlänningar utvisades från Paris, befästade platser och hamnar med risk att eljest ställas utanför lagen. Folkkommissioner upprättades öfverallt med uppdrag att afgöra de fängslades öde samt äfven att döma dem som fastän hvarken 60-åringar eller sjuka lefde utan att någonting göra och hädanefter blefve öfverbevisade om att ha beklagat sig öfver republiken. Den af Robespierre organiserade kommissionen i Orange lät blodet rinna i strömmar och den i Paris blef revolutionsdomstolens skafferska.

Madame Elisabeth till schavotten.

Nu skickades Ludvig XVI:s syster madame Elisabeth till schavotten, så äfven hans försvarsadvokat, den gamle Malesherbes. Likaså, för att endast hålla oss till de mera ryktbara, den moderna kemins fader Lavoisier, som jämte en hel del skatteförpaktare (fermiers généraux) från konungadömets tid dömdes till döden, därför att de ansågos ha utsugit befolkningen. Han hade dock tidigt och uppriktigt anslutit sig till revolutionen och begärde nu af domstolen en frist på 14 dagar för att afsluta ett viktigt arbete. Men rättens president gaf honom till svar: »Republiken har icke användning för vetenskapsmän eller kemister, rättvisans gång får icke hejdas.»

Madame Elisabeth föres från La Conciergerie. (Efter en målning af Pellegrini, gravyr af Schiavonetti.)

Om de nu verkställda girondistafrättningarna är redan taladt. Bland schavottens öfriga mera ryktbara offer var ock skalden André Chenier. Denne framstående lyriker (Af Edv. Fredin finnes öfversatt hans vackra bekanta elegi med ämne från det dåtida fängelselifvet: »Den unga fången.») var bror till republikens redan omnämnde dramaturg och poet, men hans rojalistiska sympatier och satirer mot jakobinerna hade tidigt gjort honom misstänkt. Han gick till döden två dagar före Robespierres fall eller den 7 thermidor, och hans sista skaldestycke bär den dagens namn. Denna dikt, som af den tyske litteraturhistorikern E. Engel kallats den hemskaste tillfällighetspoesi som litteraturhistorien känner, meddelas här i Fredins öfversättning som en stämningsmålning och som den bästa texten till illustrationen å sid. 697 [se nedan].

Nu domnar kvällens vind, nu kolnar solnedgången ...

och trött till själ och sinn'

vid giljotinens fot jag diktar sista sången.

Måhända turen snart är min.

Hvem vet! förrn visaren på taflans blanka skifva

har glidit fram i gifna spår,

förrän hans sexti fjät tillryggalagda blifva

och klingande ett timslag slår,

kanske för bödelns järn mitt unga blod förrinner

och döden kalkar mina drag,

kanske förrn denna dikt jag färdigskrifva hinner,

den randas natten på min dag

och fängseldörrn slås upp och väktaren mig ropar ...

Mens ekot tynar af mitt namn,

dödsoffret släpas ut till fröjd för vilda hopar

— — — — — — —.

(Dikten var en verklig profetia. Innan han hunnit nedskrifva sista rimmet, inträdde fångvaktaren och uppropade hans namn. Giljotinen väntade.)

Uppropet af skräckväldets sista offer. (Detalj af Mullers tafla, Versailles.)

Genom ofvannämnda lag af den 22 prairial (den 10 juni 1794) fråntogs de anklagade rätten att anlita försvarsadvokater, och upphörde domstolarnas skyldighet att höra vittnen; »moraliska bevis» blefvo tillräckliga; enhvar, som opponerade sig emot styrelsen, blef förfallen till dödsstraff. Därjämte uppdelades revolutionsdomstolen i fem sektioner och en ny jury af fanatiska robespierrister tillsattes. Vid lagens framläggande blef konventet förskräckt. För första gången visade sig någon opposition mot Robespierres vilja, men han steg ned från presidentstolen och talade som härskare. Före denna lag hade under tretton månader försiggått 1220 afrättningar eller ungefär tre om dagen, efter denna lag 1376 på 49 dagar, d. v. s. ungefär 30 pr dag. Helt visst funnos bland de afrättade många, som konspirerat med fienden, men många voro oskyldiga, och det var, på det stora hela, säger Aulard, ett slaktande af oskyldiga och brottslingar, värdigt ancien régime och inkvisitionen, och det nationella försvarets framgångar måste göra det i historikerns ögon alldeles oförklarligt.

Belgiens eröfring.

I början af 1794 kunde fransmännen, som förut (sid. 676) är sagdt, öfvergå från defensiven till offensiven och segern följde deras vapen.

Pichegru hade brutit in i Belgien och i april och maj vunnit flera mindre segrar samt en större vid Tourcoing. Sedan tillkom en ny fransk här under Jourdan med Kléber och Ney som underbefälhafvare, och den 25 juni slog Jourdan österrikarne vid Fleurus. Under striden hade fransmännen en ballon captif sväfvande öfver slagfältet för att genom signaler underrätta befälhafvarne om fiendens rörelser. Ballongen hade uppfunnits kort före revolutionen och fransmännen drogo rätt stor nytta däraf under detta fälttåg. Efter dessa båda segrar förenade Pichegru och Jourdan sina härar och öfversvämmade Belgien juli 1794.

Jourdan i slaget vid Fleurus.

Äfven till sjöss hade fransmännen delvis framgång. En engelsk flotta sökte den 1 juni 1794 utanför Brest afskära en större fransk transportflotta, men den franska flottan under befäl af Villoret-Joyeuse upptog djärft kampen. Engelsmännen segrade visserligen efter en lång och hård strid, men transportflottan slapp in till Brest med sin rika last. (Ryktbar från denna strid är »Le Vengeurs» (Hämnarens) kamp. Fastän fartyget hade blifvit redlöst och kringrändt af engelsmännen, försvarade det sig oförskräckt, ända till dess det började sjunka. Besättningen, som hade hissat alla flaggor, besteg då relingen och masterna och ropade till sina sista andedrag: »Lefve friheten, lefve republiken!»)

»Le Vengeur» i slaget utanför Brest den 1 juni 1794. (Efter en teckning af Ozarine d. y. Gravyr af Le Gouaz.)

Motståndet mot Robespierre.

Robespierre hade beräknat, att segrarna skulle ytterligare befästa hans makt, och hade blott väntat på en större seger för att ersätta Carnot med Saint-Just. Men framgångarna, i synnerhet segern vid Fleurus, blefvo i stället ödesdigra för honom. Nu då icke fosterlandet längre var i fara, framträdde obehöfligheten och förhatligheten af detta skärpta skräckvälde ännu bjärtare. Det såg ut, som det berodde på en enda man, på Robespierre. Hans fiender utpekade honom lömskt som Frankrikes herre, såväl då de läto Cécile Renault, som hade velat döda honom, ikläda sig den röda skjortan, som när allmänna säkerhetsutskottet försökte kompromettera honom i rättegången mot den förryckta mystiska religionstifterskan och gudsmodern gumman Cathérine Théot, hvars Messias han var och med hvilken han hade inlåtit sig. Och likaså då en viss Magenthies, för att förlöjliga det högsta väsendets kult, petitionerade om dödsstraff för hädelse mot denna gudomlighet. Eller slutligen då man i pressen och i jakobinklubben lade an på att öfverösa kultens öfverstepräst med de ytterligaste loford som en tyrann.

Efter lagen af den 22 prairial gaf förskräckelsen mod åt hans motståndare. Man såg i lagen en förberedelse till en ny »rensning», som kunde gå ut öfver litet hvar. Billaud Varenne och Collot d'Herbois i välfärdsutskottet trodde sig hotade, men också Carnot, Barère och ett par andra kände sig oroliga. Sammansvärjningens högkvarter blef förlagdt till allmänna säkerhetsutskottet. Robespierre märkte, att det började bli tomt omkring honom, och höll sig i slutet af juni missnöjd borta från välfärdsutskottets sammanträden, men underlät icke att i jakobinklubben bittert angripa sina fiender. Desto ifrigare blefvo dessa, och Barère hade en förnimmelse af att styrkan låg på deras sida.

Den 24 juli (den 7 thermidor) började den afgörande striden. Barère uppläste då en lång rapport, hvari han skarpt tadlade dem, som segrarna icke gåfvo lugn, utan rufvade på nya proskriptioner. Konventet beslöt tryckandet och utsändandet af denna rapport till kommunerna, på det att dess sunda tankegång skulle kunna verka öfverallt i landet. Det var första attacken mot Robespierre, som besvarade den genom sitt stora tal följande dag den 8 thermidor. I detta påyrkade han en fullständig rensning af allmänna säkerhetsutskottet, en partiell af välfärdsutskottet och säkerhetsutskottets fullständiga subordinerande under det förra samt anklagade flera af konventets ledamöter. Det var, som om han stode i begrepp att kasta ut ett stort nät öfver konventet. Men beslutet om endast en tryckning, ej ett utsändande af talet var en första motgång för Robespierre. I jakobinklubben, där han samma kväll läste upp sitt tal, blef han i stället hyllad med en frenetisk entusiasm. David ropade patetiskt, att han skulle tömma giftbägaren med honom, och Collot och Billaud blefvo nedhyssjade och utkörda. Sammankomsten slutade med ropen: »Till giljotinen med förbrytarne!»

9 thermidor.

På natten lyckades de sammansvurna att draga öfver på sin sida »träskets» chefer. Dagen därpå, den 9 thermidor, (den 27 juli) kom afgörandet. Konventets sammanträde började med ett tal af Saint-Just, som uppträdde ganska försonligt och syntes benägen för en inskränkning af Robespierres makt. Men snart afbröts han gång på gång. Robespierre ville tala, men Collot vägrade honom ordet. Salen genljöd af ropen: »Ned med tyrannen!» Tallien stämplade honom som en Katilina omgifven af nya Verres. Konventet beslöt fängslandet af Hanriot och hans stab. Robespierre vägrades åter ordet af Thuriot (se sid. 110), som nu efterträdt Collot i presidentstolen. Robespierre vände sig förgäfves till »träsket», hans röst vägrar sin tjänst. Man ropar då: »Dantons blod kräfver honom!» Slutligen väckte en af de mindre bemärkta medlemmarne förslag om Robespierres arrestering. Hans bror förklarar, att han vill dela hans öde. Likaså den tappre och hederlige Le Bas. Konventet beslöt icke blott fängslandet af dessa tre, utan ock af Couthon och Saint-Just. De grepos af gendarmer och fördes till säkerhetsutskottet.

Hanriot ville icke godvilligt ge sig. Han, kommunrådet och jakobinklubben gjorde ett resningsförsök och lyckades befria de fångna och föra dem till stadshuset. Robespierre var ordets, men icke den beslutsamma handlingens man, och folkmassorna ville icke komma honom till hjälp. Konventet uppträdde däremot med kraft och utnämnde Barras, som var en Robespierres ifrigaste fiende, till befälhafvare öfver den beväpnade styrkan samt ställde Robespierre och de andra utanför lagen. Ett ihållande regn skingrade de beväpnade skaror, som afvaktade kommunens order, och vid tutiden på natten kunde konventets trupper utan svårighet besätta kommunhuset.

Den 9 thermidor år II (27 juli 1794). (Teckning af Monnet, gravyr af Helmann.)

Här funno de Robespierre liggande på golfvet med munnen krossad af ett pistolskott. En gendarm Méda skröt med att han velat döda tyrannen och fick belöning därför. Men de samtida trodde snarare, att Robespierre hade velat döda sig själf, såsom Le Bas hade gjort. Hans bror hade kastat sig ut genom ett fönster, men blef vid lif.

Robespierres fängsling. (Teckning af Barbier, gravyr af Michaël Moave.)

Robespierre m. fl:s giljotinerande.

Den 10 thermidor (den 28) på kvällen blefvo bröderna Robespierre, Couthon, Saint-Just, Fleuriot-Lescot, Hanriot och flera medlemmar af jakobinklubben och kommunrådet — inalles 22 — giljotinerade. Stora folkmassor öfvervoro afrättningen. Glädjeyttringar i förening med förbannelser öfver tyrannen genljödo öfverallt på gatorna.

Kort därefter afrättades ytterligare 82 robespierrister, sedan man inskränkt sig till att konstatera deras identitet. Man nöjde sig icke med att döda Robespierre och hans vänner, man smädade dem, man stämplade dem som rojalister, som voro köpta af utlänningar, och de förnekades fegt af sina öfverlefvande vänner såsom t. ex. David. Från alla håll ingingo lyckönskningsadresser till konventet, man betecknade Robespierre som en Cromwell, en Katilina, och ingen tog hans minne i försvar. Man personifierade i honom alla skräckväldets ytterligheter.

Den sista kärran. (Litografi af Raffet.)

Välfärdsutskottets fall. Konventet åter vid makten.

Med thermidordagarna störtade icke endast Robespierres, utan ock välfärdsutskottets välde. Välfärdsutskottet underkastades härjämte omval hvar månad och fick endast behålla ledningen af de diplomatiska och militära ärendena. Carnot kvarstod som chef för de senare, till dess han i mars följande år blef utlottad. Det så länge styrda konventet återtog makten och styrelsen, och dess verkliga ministrar, fastän utan portfölj och titel, blefvo cheferna för den nya majoriteten, Tallien, Barras, Fréron, Merlin de Thionville. Cheferna för thermidorianernas vänster, Barère, Collot och Billaud, hade deltagit för mycket i terrorismen för att kunna utöfva något större inflytande.

Revolutionsdomstolen suspenderades tills vidare, reorganiserades senare och blef definitivt afskaffad först sista maj 1795. Lagen af den 22 prairial upphäfdes, Fouquier-Tinville arresterades, men då de anklagade numera hade betryggande garantier, åtnjöt han liksom Carrier den förmån, som ej beviljats Vergniaud och Danton, att tala länge och fritt. Han försvarade sig med att han endast lydt välfärdsutskottets order och följt konventets lagar. Carrier anlade sitt försvar också på liknande sätt. »Det är mot sig själft konventet för process.» Men det hjälpte ej, och båda blefvo slutligen afrättade. Vid Robespierres fall blef jakobinklubben stängd provisoriskt, men senare definitivt. Pariskommunens råd suspenderades provisoriskt och ersattes af två af konventet utsedda kommissioner. Revolutionskommittéerna försvunno småningom under opinionens tryck.

Jakobinklubbens stängning 27-28 juli 1794. (Etsning af Duplessis-Bertaux.)

Fängelserna öppnades icke genast och först efter några dagar på glänt och då endast för republikaner, fängslade på Robespierres och hans vänners order, såsom t. ex. den tappre Hoche. Fångsiffran gick nu småningom ned till 4-5000.

Girondens återkallande.

Redan i december 1794 blefvo återkallade de 70 girondister, som uteslutits ur konventet i följd af sin protest mot den 31 maj och 2 juni. I mars återupptogos de, hvilka såsom Isnard, Louvet etc blifvit satta utom lagen såsom anstiftare af det borgerliga kriget. De förbundo sig att glömma sina lidanden och alla hämndplaner. Men de höllo icke sitt ord. Flera af dem hade blifvit rojalister, och deras återkomst medförde en skärpning af reaktionen.

Madame Tallien. De nya salongerna.

Man började nu liksom skämmas för de republikanska idéerna och formerna. Ancien régimes sedvänjor lefde åter upp, en del salonger öppnades på nytt. »Paris återtog väldet öfver moderna och smaken.» Två för sin skönhet ryktbara kvinnor, madame Tallien och något senare madame Récamier, angåfvo tonen.

Den förstnämnda, den sköna Thérésia Cabarrus, härstammade från köpmannaaristokratien, hade varit gift med, men skild från en markis de Fontenay. Fängslad i Bordeaux blef hon räddad af Tallien, som eljest där förde ett grymt skräckregemente med schavotten permanent utanför sitt fönster. Han bedårades af hennes skönhet och gjorde henne först till sin älskarinna, sedan till sin hustru. Hon, som ansågs egentligen icke ha amurösa sympatier och ljufhet för andra än de för dagen mäktiga, tröttnade snart och mycket lättförklarligt på den obetydlige och simple Tallien samt knöt öppet en mycket uppseendeväckande förbindelse med den store vivören Barras och för resten äfven med åtskilliga andra. I sin stora bedröfvelse for Tallien med Bonaparte till Egypten. Hon skilde sig då från honom, men när han återkom, hade en annan redan ersatt Barras. När den ännu otröstlige Tallien efter en ny bortvaro återkom, hade den sköna Cabarrus blifvit prinsessa de Chimay.

Thérèse Tallien, f. Cabarrus, f. 1776, d. 15 juni 1835.
Barras, president i direktoriet, f. 1755, d. 1829.
(Efter porträtt af Bonneville, gravyr af J. B. Compagnie.)

Moder och lefnadssätt.

Om tonen, sederna och gestalterna etc i denna salongernas värld kan man måhända göra sig en föreställning genom följande:

Moder för dagen. (Efter en teckning af Carle Vernet, gravyr af Pauquet).

Då först om moderna. Under revolutionen hade moderna öfverflyttat sin tron till England och där i det stockkonservativa England försiggick klädedräktens revolutionering. Därifrån utgick den nya — den antika dräkten. Dess uppkomst är högst komisk. Då den allmänt populära hertiginnan af York 1793 för första gången kom i intressanta omständigheter, blef det modernt hos fruar och unga flickor att stoppa upp sig framtill. Dessa uppstoppningar kallades i England pads, i Tyskland ventres-postiches. Detta mod gaf upphof till den korta midjan, som blef ett allmänt bruk i England sedan 1794 och passerade genast Kanalen. Midjan förlades framtill strax under brösten och baktill omedelbart under skulderbladen. Detta mod, som i början endast kallades det engelska, mottogs i Paris med hänförelse och anträdde därifrån sitt segertåg genom världen sedan »notre dame de Thermidor», den sköna madame Tallien, bestigit den lediga tronen i modernas värld. Parisiskorna, som nu kastade sig in i de förnöjelser de så länge fått umbära, drefvo det nya modet genast till ytterlighet. Under förevändning att följa antiken blef snart »det engelska» modet förvandladt till »det nakna». Icke blott korsetten och underkjolarna föllo, äfven linnet följde i många fall med — den mondäna damen bar gemenligen på de blottade fötterna ringar och hudfärgade sidentrikåer och som enda klädespersedel den ända till knäet öppna genomskinliga »chemisen». Det uppstod en täflan om hvem som hade minst på sig och det blef ett omtyckt sällskapsnöje att väga damtoaletterna. En sådan fick inklusive skor och smycken år 1800 icke väga mer än 16 lod. Rekordet hade slagits af den vackra, rika bankirfrun Hamelin, som en gång promenerade i Tuilerieträdgården endast i en gasslöja, till dess allmänhetens efterhängsenhet nödgade henne bege sig hem. (M. v. Boehn, Die Mode.)

Linne, gas och musslin blefvo moderna. Enligt Kotzebues reseminnen från Paris skulle en mondän parisiska behöfva 365 koaffyrer, lika många par skor, 600 klänningar, men endast 12 linnen. En populär kuplett påstår, att det kunde vara nog med ett enda.

De rikvordna bankir- och leverantörsuppkomlingarne och deras gelikar voro mycket begifna på att hålla salong. En ny societet försökte bilda sig tillökad med spillrorna från den gamla. »Societeten i Paris erbjöd», skrifver madame Staël, som återkommit till Paris i maj 1795, »verkligen ett mycket bisarrt skådespel. Dekaddagarna, ty söndagarna existerade icke längre, såg man den gamla och nya tidens element församlade, men icke förenade på soaréerna. De fint uppfostrade personernas eleganta sätt stucko fram under den oansenliga dräkt, som de ännu bibehöllo som på skräckväldets dagar. De omvända jakobinerna fingo nu för första gången tillträde till den stora världen och deras egenkärlek var ännu misstänksammare i fråga om allt som hörde till den goda ton, de ville efterlikna, än något annat. Kvinnorna från ancien régime omgåfvo dem för att utverka tillåtelse för sina bröder, söner eller makar att återvända, och det behagliga smicker, hvaraf de förstodo begagna sig, smekte dessa råa öron och gjorde äfven de kärfvaste af dem benägna för hvad vi redan sett, d. v. s. att skapa på nytt ett hof, att återinföra alla dess missbruk, men under omsorgsfullt bemödande att afpassa dem efter sig själfva.»

»Les incroyables.»

Högst underbara företeelser i detta salongslif voro den tidens unga borgerliga snobbar, »les muscadins» (myskvarelserna), »les incroyables» eller, som de senare kallades med ett uttryck, som hållit sig ännu in i våra dagar, la jeunesse dorée. Deras damer kallades »les merveilleuses».

Assignat på kärlekens gods. Gällde 25 kyssar betalbara till innehafvaren.
Bland inskrifterna: Inregistrerad i gracernas budoar. — Kärleken straffar likgiltigheten med döden. Kärleken belönar troheten.

De förra voro, som namnen ange, otroligt och underbart kuriösa både till dräkt, fasoner och tal. Dräkten bestod gärna af blåa fyrkantiga rockar med skört, som släpade ned på marken, storblommiga västar med stora uppslag och gula åtsittande byxor samt en mångdubbel halsduk, som gick upp till underläppen, medan håret var »à l'inbécile» [sic] (à la enfald) kammadt ända ned i ögonen. På hufvudet stora trekantiga hattar med kolossala kokarder. Till deras öfriga utrustning hörde först och främst en kolossal lornjett, som de handterade med tusen aplika fasoner, innan de fingo den väl placerad på näsan. Vidare skramlande berlocker och stora hängande urkedjor. Det var naturligtvis inte fint att tala som vanliga människor, de kunde inte uttala r — kallades därför i dagligt tal inc-oyables — läspade och gjorde märkvärdiga ombyten af ljud. Ett af deras nöjen var att arrangera s. k. »bals des victimes» (offerbaler), där man var koafferad som i beredskap för giljotinen och där ingen fick vara med, som inte hade någon afrättad anhörig.

Beväpnade med blyfyllda käppar uppträdde de demonstratift i Palais Royal, nöjenas, spelets och otuktens högkvarter, och på kaféer och teatrar. Där öfverföllo de de jakobiner de råkade på och förstörde alla åtkomliga byster af Marat och Lepelletier etc. Deras stridssång var den af rojalisterna adopterade Réveil du peuple (Folkets uppvaknande) och deras tidning »Accusateur public» (Allmänna åklagaren) där Richer de Serisy angrep republikanerna personligen som »massakrerare». Ungdomarnas tilltag uppmuntrades af Tallien och Barras, och de fingo sin särskilde chef i Fréron. Som utgifvare under signaturen Martel af Orateur du peuple (se sid. 295) hade han varit den värste demagog och sedan röstat för kungens afrättning samt i Toulon rasat skoningslöst, men tjänade nu med en renegats nit reaktionens sak.

»De gamla palatsen, de enskilda trädgårdarna blefvo», klagar grefve Lavalette i sina memoarer, »förvandlade till nöjesasyler. Det var Elysium, det var Pafos, Tivoli, Idalia etc, och öfverallt ett bullersamt vimmel och ysterhet, ett utflöde af dålig ton och ett förakt för det anständiga och passande, som måste framkalla blygsel och vämjelse.»

Nöden i Paris.

Medan nöjeslifvet sålunda firade sina orgier, led den stora massan en allt outhärdligare nöd. Babeuf hade redan börjat i pressen göra propaganda för sina kommunistiskt-socialistiska läror. Med proletärernas rop på bröd förenade de ock ropet på 1793 års författning, ty denna, hvars tillämpning uppskjutits, framställdes af de gamla jakobinerna som ett nödvändigt medel för sociala reformer. Den 1 april 1795 (12 germinal år III) trängde en hop petitionärer tumultuariskt in i konventet, fordrande lifsmedel, ingripande mot rojalisterna och upphörande af förföljelserna mot patrioterna. Bergets medlemmar tycktes taga petitionärernas parti. Men nationalgardet befriade konventet, som genast beslöt deportering af Barère, Billaud-Varenne, Collot d'Herbois och Vadier samt arrestering af en hel mängd andra. Paris försattes i belägringstillstånd under Pichegrus befäl.

Ungefär vid denna tid vidtogos åtskilliga ändringar i den revolutionära styrelseorganisationen etc. Bl. a. genomfördes statens och kyrkans åtskiljande, hvilket ledde till att katolicismen åter gjorde sitt segertåg genom Frankrike.

1 prairial år III.

Konventet kunde icke hålla sina löften att af hjälpa nöden och skaffa Paris mat. Nöden växte än mer och i maj blefvo ransonerna rent minimala. Detta ledde till nya oroligheter under redan nämnda fältrop, och den 1 prairial (den 20 maj) höll på att bli en ny 2 juni. Konventet inkräktades af en talrik hotande skara, däribland många kvinnor. Representanten Féraud dödades af ett pistolskott, hans hufvud sattes på en pik och presenterades presidenten Boissy d'Anglas, som hälsade det utan att visa någon sinnesrörelse. Vid en öfverläggning under folkmassans påtryckning genomdrefvo de jakobinska deputerade beslut i öfverensstämmelse med folkets önskningar. Men konventet befriades inom kort af den vapenstyrka, som de moderata och rojalisterna lyckats uppdrifva. De bergets medlemmar, som sympatiserat med folket, arresterades.

1 prairial år III (20 maj 1795). Gravyr af Braquemont efter Eugène Delacroix' tafla.

Förnyade resningsförsök dagen därpå blefvo undertryckta af en armé under Menou. Förstaden Saint-Antoine skrämdes med hotet om ett bombardemang till utlämnande af sina kanoner.

Reaktionen som följde på dessa prairialdagar var förfärlig. De moderata hämnades med en hårdhet, som icke skilde sig mycket från skräckväldets. De arresterade jakobinerna, »bergets sista män», ställdes inför en särskild kommission och dömdes till döden. Många republikaner, som icke haft med resningen det minsta att göra, arresterades. En rojalist föreslog t. o. m. att arrestera Carnot, och det var på vippen att det skulle bifallas. Då ropade någon: »Carnot har organiserat segern!» Konventet blygdes verkligen då och Carnot undgick faran.

Det hvita skräckväldet.

Samtidigt härmed rasade ute i landsorten mot republikanerna det s. k. hvita skräckväldet. Rojalister och moderata, förstärkta med talrikt återvändande emigranter, bildade beväpnade trupper, de s. k. »Solens kompanier», »Jesu kompanier», »Jehu kompanier», som flerstädes anställde ett verkligt utrotningskrig mot republikanerna. Under medbrottslighet af konventsmännen Isnard, Chambon och Cadroy rasade denna hvita terroism i synnerhet i Rhônedalen. Ett par episoder från dess framfart. Fängelserna i Aix voro uppfyllda med republikaner, som väntade på rannsakning och dom. Befarande att icke domstolen skulle döma allesammans, begåfvo sig Marseilles solkompanier dit och massakrerade dem med det mest raffinerade barbari. Vid underrättelsen härom reste sig Toulons arbetare för att tåga mot Marseille. Isnard hetsade mot dem och republikanerna i allmänhet ytterligare de redan lössläppta lidelserna. »Om ni icke ha några vapen», tillropade han rojalisterna, »om ni icke ha några gevär, nåväl, gräfven då upp edra fäders ben och begagnen er däraf för att utrota dessa banditer.» En uppbådad här anställde sedan ett stort blodbad bland dessa arbetare. Sådan var denna hvita terrorism, hvilken icke som den röda kunde anföra en uppretad patriotisms ursäkt.

Genom denna terrorism, som var så ymnig på hemska, upprörande episoder, kunde rojalisterna taga hämnd på, men icke återeröfra Frankrike. Ehuru konventet obetänksamt afväpnat och utlämnat republikanerna, ägde dock republiken bestånd. Den hade betryggat nationens fortvaro, räddat och förstorat fosterlandet samt genomfört fred med Preussen och andra makter.

Belgiens eröfring.

Hösten 1794 var Belgiens eröfring fullständigt genomförd. Holland gjorde revolution, ståthållaren Vilhelm V af Oranien måste fly till England, fransmännen inkallades och besatte under Pichegru hela landet. Landet förklarade sig som republik under namn af »den bataviska republiken». Samtidigt betryggade andra franska arméer besittningen af hela tyska Rhengränsen och af alppassen från Mont Blanc till hafvet, och Pyrenéerna öfvergingos.

Frihetsfesten i Amsterdam 4 mars 1795, den bataviska frihetens första år.
Fransmännens, under Jourdan, öfvergång öfver Rhen.

Freden i Basel.

Förhållandena i Polen, hvars tredje delning var nära förestående, gjorde Preussen benäget för fred, som ock ingicks i Basel i april 1795, hvarvid Frankrike behöll västra Rhenstranden, men återlämnade eröfringarna öster om floden. Med Holland och Spanien ingingos ock för Frankrike förmånliga freder och Belgien förklarades inkorporeradt.

De fiender, som nu återstodo, voro hufvudsakligen England, Österrike, Sardinien och Portugal samt därjämte några småstater, som icke voro att taga med i räkningen.

Allt detta stärkte republiken, och grefven af Provences antagande af konunganamn och fåvitska konungaförklaring om det gamla styrelsesättets återinförande förblefvo tomma demonstrationer.

Konventets lagstiftningsarbete.

Konventets dagar stundade nu mot sitt slut. Under sin sista period fortsatte det med ett betydande lagstiftningsarbete, som på många områden blef grundläggande för Frankrikes följande utveckling. Hufvudinsatserna häri gjordes af män, hvilkas namn äro jämförelsevis mindre bekanta. Dit hörde t. ex. den framstående finansmannen Cambon af berget, Condorcet från gironden samt från slätten Merlin de Douai, Durand de Maillaud och i synnerhet Cambacérès. Denne sistnämnde hade tillhört den gamla ämbetsmannaadeln och ådagalade en utomordentlig juridisk duglighet, men förenade därmed så stor smidighet, att han kunde utöfva sitt inflytande äfven under vidt olika partiers styrelse. Utskottens grundläggande förslag underkastades genomgående debatter; jämsides med de mest upprörda politiska förhandlingar pågingo ständigt grundliga sakliga debatter. Och detta lagstiftningsarbete påverkades icke på långt när så som man skulle tro af de skiftande partiförhållandena, utan präglades på det stora hela af »idéerna från 1789», äfven om dessa uttrycktes litet mer eller litet mindre radikalt, eftersom tiderna voro. Mycket af arbetet slutfördes först efter Robespierres fall, men det hade satts i gång på nästan alla områden strax efter konventets början. Härmed en kort antydan om de viktigaste resultaten:

Det af Cambacérès utarbetade utkastet till en civillag hann icke att antagas, men blef den verkliga grundvalen för Napoleons namnkunniga »code civil». En strafflag antogs däremot, men var hufvudsakligen en kodifiering af gällande bestämmelser och afsåg egentligen kriminalprocessen. Statsskulden ordnades genom »inskrifning i den stora boken». Om den ekonomiska lagstiftningen rörande feodalrättigheterna och kommunjorden är redan taladt (sid. 610). Ett inteckningssystem upprättades. Nya arfsregler af ingripande betydelse genomfördes. En fullständig organisation af fattigvården beslöts, men kunde icke under de oroliga förhållandena genomföras. Tidsenligare skilsmässelagstiftning infördes. Negerslafveriet upphäfdes. Den beslutade skilsmässan mellan stat och kyrka är redan omnämnd, men ägde bestånd endast några år och har sedan fått vänta ända till 1905 med sitt verkliga genomförande. I fråga om undervisningsväsendet satte de af Condorcet uttalade tankarna (jfr sid. 354 o. f.) i många hänseenden sin prägel på de fattade besluten, hvilka dock på grund af tidsförhållandena icke denna gång förverkligades. Så i fråga om den obligatoriska folkskoleundervisningen (lag redan dec. 1793), om elementarundervisningen (lag febr. 1795) och universitetsundervisningen. Flera nya läro- och bildningsanstalter upprättades såsom polyteknisk skola, normalskola för folkskolelärares utbildning, vetenskapliga institut, ett nationalbibliotek, ett nationalarkiv, konstmuseet i Louvren (1793), ett musikkonservatorium (1795). Metersystemet, som antagits på nationalförsamlingens tid, genomfördes nu praktiskt.

Medlemmarne i de 500:des råd. (Karikatyr af engelsmannen Gillray.)

1795 års författning.

Dessutom återstod för konventet att ordna författningsförhållandena. Man återgick icke till 1793 års författning, utan hopgjorde en ny, 1795 års författning. Allmänna rösträtten afskaffades, census och medelbara val återinfördes samt som nyhet ett tvåkammarsystem. Den lagstiftande församlingen uppdelades i »de 500:des råd» och »de gamlas råd» på 250 medlemmar. Valbarhetsåldern till det förstnämnda blef 30 år, till det andra 40; båda skulle förnyas årligen med en tredjedel. De 500:des råd hade ensamt rätt att föreslå lagar, de gamlas att antaga eller förkasta dem i deras helhet samt att bestämma representationens vistelseort. Verkställande makten öfverlämnades till ett direktorium på 5 medlemmar, af hvilka årligen en afgick. Valet förrättades af de gamlas råd, men efter förslag af de 500:des. Den nya författningen skulle visserligen godkännas genom en folkomröstning efter allmän rösträtt, men för öfrigt gick hela författningen ut på att förskaffa de besittande klasserna makten. Men för att betrygga sig mot en rojalistisk omkastning beslöts, att två tredjedelar af de två nya kamrarnas medlemmar skulle väljas bland konventets medlemmar.

13 vendémiaireresningen.

Denna bestämmelse var ett streck i räkningen för rojalisterna och de konservativa. De sökte hetsa upp stämningen i Paris och organiserade ett angrepp mot konventet. Men de styrande voro väl förberedda, samlade trupper, och ställde dem under öfverbefäl af Barras, hvilken åter gaf ledningen till sin protegé den unge artilleriofficer, som 1793 utmärkt sig så vid Toulon, Napoleon Bonaparte. Den 13 vendémiaire (5 okt. 1795) bröt upproret löst, men Bonapartes skicklighet tillförsäkrade snart konventet segern. Denna gång blef straffet mycket mildt. Endast två afrättades.


Autograf af Bonaparte från Toulontiden.

Konventets upplösning.

Den 26 oktober 1795 upplöstes konventet efter att ha styrt Frankrike i tre ovanligt upprörda och ovanligt händelserika år.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 10 maj 2008.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt