Revolutionens af veckling. - Grundläggandet af Napoleons välde.
Okt. 1795 - dec. 1799.

Under direktoriet. De fem direktorerna.Penningförvirringen. — Jäsning. Nya religiösa strider. — Napoleon Bonaparte och fälttåget i Italien. — Freden i Campo Formio. — Statskuppen 18 fructidor. — Bonapartes expedition till Egypten. — Andra koalitionen. — Sieyès direktor. — Bonapartes återkomst. — Statskuppen 19 brumaire. — Den nya författningen af 22 frimaire år VIII. Bonaparte förste konsul.

Under direktoriet. De fem direktorerna.

Den 30 oktober 1795 (8 brumaire år IV) blefvo till direktorer utsedda La Revellière-Lepeaux, Rewbell, Sieyès, Le Tourneur och Barras, men den alltid trumpne Sieyès afsade sig och ersattes af Carnot. Alla fem direktorerna hade tillhört konventet och röstat för Ludvig XVI:s död med undantag af den då frånvarande Rewbell. Med undantag af Carnot vore de allesammans obetydliga män, och deras politik blef ock obetydlig och tarflig, tvetydig eller balanserande, utan ärlighet och styrka; med intet annat mål än att draga sig fram för dagen och med ingen annan utväg än att söka förinta höger- och vänsterpartierna genom att ömsevis favorisera, ömsevis bekämpa den. Lika väl på dessa direktorer personligen, som på den nu följande tiden i dess helhet äga sin stora tillämplighet Hjärnes ord (i Revolutionen och Napoleon) om det äkta franska intriglynnet, som efter den 9 thermidor begynt taga ut sin rätt i revolutionsspelet liksom förut i hofvets och det juridiska eller klerikala ämbetsmannaståndets småfejder. »Kallblodig beräkning jämte uppöfvad smak för nästan konstnärligt spunna kabaler tränger småningom den onaturligt förvirrade blodtörsten i bakgrunden.» Barras personligen var i sina seder och sträfvanden personifikationen af den härskande demoralisationen.

Penningförvirringen.

Under bekymmersamma och högst svåra förhållanden tillträdde direktorerna styrelsen. I Paris blefvo penningförvirringen och lifsmedelsbristen drifna till sin höjdpunkt hösten 1795, men direktoriet visste sig just ingen annan utväg än att utsläppa assignater. Under loppet af några månader fabricerades sådana för 35 ½ milliard, så att öfver 40 milliarder voro i omlopp, hvilket naturligtvis i sin ordning ledde till ett ytterligare kolossalt kursfall och uppdrifvande till en fantastisk höjd af alla varupriser samt till en hänsynslös penningspekulation. Penningjobbarne, »les agioteurs», blefvo föremål för den yttersta förbittring, och öfverallt genljödo förbannelserna öfver dessa utsugare, som på folkets nöd samlade kolossala rikedomar. Ett försök af regeringen att genom börsens stängning råda bot visade sig fruktlöst. Slutligen beslöt man sig för att upphäfva assignaterna. I februari 1796 uppbrändes högtidligt assignatklischéerna, och sedan började en indragning af assignaterna och deras utbyte mot ett slags sedlar, »territorialmandat». Därjämte hade man tillgripit den jakobinska utvägen med tvångslån.

Jäsning. Nya religiösa strider.

Under sådana förhållanden fanns en god jordmån för både rojalisternas och jakobinernas agitationer och äfven för Babeufs sammansvärjningsplaner. Dessa senare upptäcktes, han blef arresterad och efter en långvarig process afrättad (1797).

Våren 1796 hade regeringen lyckats att tack vare Hoches kloka förening af stränghet och religiösa fördragsamhet få lugnet återställdt i Vendée. Men för öfrigt kommo de religiösa striderna snart åter i gång. En af direktorerna, La Reveillière-Lepeaux, verkade å sin sida ifrigt för införande af en ny deistisk moralreligion, den s. k. teofilantropismen.

I kriget hade man till en början otur. Man hade afsett att mot Österrike rikta ett dubbelt angrepp, nämligen dels i södra Tyskland och dels i Italien. Jourdan och Moreau tågade 1796 öfver Rhen, men österrikarne hade nu fått en framstående fältherre i kejsar Frans' bror, ärkehertig Karl, och fransmännen måste draga sig tillbaka. Fälttåget i Italien fick däremot tack vare Napoleon Bonaparte ett helt annat resultat.

Napoleon Bonaparte och fälttåget i Italien.

Bonaparte. (Efter en medaljongbild af David d'Angers i Louvren.)

Bonapartska familjen hade redan på 1500-talet utvandrat från Italiens fastland till Korsika och snart blifvit en af de där mest ansedda släkterna. Då ön 1768 blef fransk, slöt sig familjens hufvudman Carlo Bonaparte till de nya myndigheterna. I sitt giftermål med den stolta, men girigt sparsamma Letitia Ramolini efterlämnade han sönerna Josef, Napoleon (f. i Ajaccio 15 augusti 1769), Lucien, Ludvig och Jerome samt döttrarna Elise (g. Bacciochi), Pauline (g. Borghese) och Caroline (g. Murat). Napoleon sattes i franska militärskolan, och trots hans slutna karaktär anade kamraterna och lärarne tidigt hans stora anlag. Liksom sina samtida starkt påverkad af Plutark och Rousseau hälsade han revolutionen med hänförelse, men kände sig dock långt mera som korsikan än som fransman. Först sedan han förgäfves sökt spela en roll på Korsika, beslöt han 1793 att definitivt knyta sin framtid vid Frankrike. Han slöt sig nära till jakobinerna i striden mot gironden. Huru han utmärkte sig vid Toulon och vendémiaire-upploppets undertryckande är redan nämndt.

»Den 13 vendémiaire hade olyckligtvis», säger Lanfrey i sin Napoleons historia, »visat hela världen, huru tungt en soldats värja kunde väga i vågskålen. Den olycksdagen vande maktinnehafvarne att räkna på armén och armén att förfoga öfver makten. Den blef på långt håll en förberedelse till militärväldet.

Bonaparte försummade icke att under de följande månaderna verksamt arbeta på sin egen lycka.

»Ärelysten som han var, hade han», fortsätter Lanfrey, »i sin nya ställning endast ögon för de medel, den erbjöd honom att eröfra en ännu högre. Den roll han spelat vid de sista tilldragelserna, den viktiga post han intog, förbindelsen med de mäktige, bildandet af en ännu ny och osäker regering gjorde det ovanligt lätt för honom att lägga sig i allt, ingripa i sina kollegers rättigheter och handla efter sitt eget hufvud inom sin egen maktsfär. Han begagnade sig häraf med sin vanliga beslutsamhet, rådfrågade ingen och fäste mycket litet afseende vid mottagna föreställningar.» Men han uppvaktade samtidigt träget de förnämsta styrande, af hvilkas välvilja han kunde ha nytta, och beskyddade medlemmarne af den gamla adeln, för att hos den utplåna minnet af vendémiairedagen, återkallade generaler i onåd etc.

Direktoriet började snart se Bonaparte med en viss oro, som icke blef främmande för hans utnämning till befälhafvare öfver italienska armén.

»Framför faran att få honom till fiende genom att underkasta honom den för alla gällande lagen, föredrog man», säger Lanfrey, »utvägen att göra sig af med honom genom en uppseendeväckande favör, utan att tänka på att under förevändning af farans aflägsnande man gjorde den för framtiden ännu oundvikligare. Denna flera gånger upprepade och genom en grym och minnesvärd läxa slutligen bestraffade feghet var all den politik, som direktoriet någonsin förstod att använda för att skydda sig för de planer det tillskref Bonaparte. Det är emellertid icke säkert, att vid detta tillfälle misstroendet skulle förskaffat honom ett dylikt avancemang, om icke hans giftermål med Josefine Beauharnais fullbordat och krönt hans lycka.»

Josefine å Malmaison. (Efter Prud'hons tafla i Louvren.)

Josefine Beauharnais (Marie-Josèphe-Rose Tascher de la Pagerie) var född på Martinique 1763 och dog 1814. Hon hade 1779 blifvit gift med vicomte de Beauharnais, med hvilken hon hade två barn, Eugène och Hortense. Hennes man (porträtt se sid. 318) besteg schavotten 1794, då han ansågs genom sin obeslutsamhet ha vållat Mainz' fall (se sid. 554). Sonen blef hertig af Leuchtenberg och var far till Oskar I:s drottning Josefina. Dottern Hortense blef gift med sin styffar Napoleons bror Ludvig, på sin tid konung i Holland. Den sköna kreolskan tillhörde som änka Barras' för allt annat än sedlig värdighet utmärkta umgängeskrets och hennes eget rykte var visst icke det bästa. Hon lär också ha en tid tillhört den seralj, hvarmed direktoriets pascha, Barras, omgaf sig, hvilket icke hindrade hennes förtrogna vänskap med favoritsultaninnan madame Tallien.

Napoleon hade för madame de Beauharnais gripits af en brinnande exalterad passion, som ännu mer upphetsades af hans ärelystnad, ty han förstod, att detta äktenskap skulle på en gång förskaffa honom den roll, som han mest eftersträfvade, och öppna för honom tillträdet till en societet, som dittills endast med ett ytterligt misstroende besvarat hans avancer. Det lär ha varit den enda gång hans hjärta klappat af kärlek, och han inlade däri all den glöd, hvaraf hans natur var mäktig. Josefine kände däremot i hans närhet mer förvirring och oro än kärlek och var väl äfven något betänksam i följd af den stora åldersskillnaden. Hon var sex år äldre och redan en skönhet något på retur, han hade däremot ännu icke uppnått mannaålderns fulla mognad. Han lyckades dock till slut besegra hennes betänkligheter. Madame Tallien, hos hvilken Bonaparte förstått att ställa sig in, förmådde Barras att till bröllopsgåfvorna foga öfverbefälet öfver italienska armén. Bonaparte fick kommandot i slutet af februari 1796, och den 9 mars ägde bröllopet rum. Josefine gjorde sig därvid 4 år yngre och han ett år äldre. Främst bland bröllopsvittnena var Paul Barras.

Kort efter giftermålet afreste han till högkvarteret i Nizza. Den proklamation, hvarmed han hälsade armén, gick icke på långt när i samma anda, som dittills inspirerat de republikanska arméerna.

»Soldater», sade han, »I ären illa underhållna och nästan nakna. Regeringen är skyldig er mycket, den förmår intet för er. Ert tålamod och ert mod hedra er, men förskaffa er hvarken fördelar eller ära. Jag skall föra er till de mest fruktbringande slätter i världen. I skolen finna stora städer och rika provinser, I skolen där finna ära och utmärkelse och rikedomar. Soldater af den italienska armén, skolen I sakna mod?»

Napoleon på bryggan till Arcole. (Efter Gros' tafla i Louvren.)

Masséna, hertig af Rivoli, furste af Essling f. i Nice 1758, d. i Paris 1817.

Dessa förföriska löften, som skulle återkomma så ofta i hans proklamationer, dessa magiska förespeglingar om förmögenhet, öfverflöd och en seger, som icke längre medförde frigörelse, men eröfring, hördes nu för första gången. Dittills hade man ofta talat till de republikanska soldaterna om tyranniets förintelse, frihetens hämnande och bojornas krossande — och om det var en utnött fraseologi, voro åtminstone de däraf helgade dygderna icke föråldrade — men aldrig förr hade man talat om eröfrande af rikedomar och sökt tända deras lystnad. Metamorfosen af republikens soldater till kejsardömets daterar sig redan så tidigt som från denna proklamation om Italien som ett byte. Hos soldaterna framkallades därigenom från första stund en sköflingslusta, hvartill det moderna kriget icke erbjuder ett motstycke, och hos cheferna en omättlig äregirighet och lystenhet.

Bonaparte visade sig i Italien vara icke blott den öfverlägsne fältherren, utan ock den brutale statsmannen och eröfraren. Talrika lysande segrar som vid Mondovi, Lodi, Arcole, Rivoli etc. visade hans strategiska genialitet, personliga mod och skarpa blick för personlig duglighet. Han samlade ock vid sin sida generaler sådana som Berthier, Masséna, Lannes, Murat, Augereau m. fl.

Freden i Campo Formio.

Efter ett par månaders fälttåg var Bonaparte herre öfver Norditalien och rätt snart öfver det mesta af halfön. Han nästan formligen brandskattade städer och furstendömen, omformade staterna, nyskapade republiker, tvingade till landafträdelser etc. och förfor som honom lyste med uppenbar likgiltighet för direktoriets instruktioner och önskningar. Icke minst mot republiken Venedig gick han till väga med synnerlig brutalitet. Hans anmarsch mot Wien tvang Österrike slutligen till preliminärfred i Leoben våren 1797, som efterföljdes af den definitiva i Campo Formio (17 okt. s. å.).

Det var en fred, som genomförde stora förändringar af Europas politiska karta. Så t. ex. afträdde Österrike hela Belgien, erkände den af Bonaparte bildade cisalpinska republiken, som på Venedigs bekostnad skulle utvidgas till Adige. I skadestånd erhöll dock Österrike hela återstoden af republiken Venedig, och därmed var det slut på den statens elfvahundraåriga själfständighet.

Allt detta och mera till var Bonapartes verk. Hans återkomst till Paris blef ock ett formligt triumftåg. Efter den populäre Hoches död 1797 hade han ingen medtäflare om makten. Han kände sig ock som den, som var kallad att bli Frankrikes härskare. Om sättet var han väl ännu i ovisshet.

Slaget vid Rivoli. (Efter Philippoteaux' tafla i Versailles.)

Fransmännens intåg i Venedig maj 1797. (Efter en tafla af Carle Vernet, gravyr af Duplessis-Bertaux.)

Statskuppen 18 fructidor.

Kort före freden hade han genom Augereau varit behjälplig vid statskuppen den 18 fructidor (sept. 1797), hvarigenom flertalet af direktoriet gjorde sig af med Carnot och sin nye kollega den moderate Barthélemy, samt rensade upp den förstärkta oppositionen i de båda kamrarna, sedan de låtit soldater besätta deras lokaler. Många deporterades, däribland intrigören, den nu till rojalisterna öfvergångne Pichegru.

Baltasars fest. (Efter James Gillray.)

Karikatyren visar Bonaparte, hvars landstigningsplaner i England tyckas redan ha väckt oro, förnöjande sig med alla Albions rikedomar. Vid hans sida sitter Josefine kolossal och svällande med en föga historisk dästhet och drickande begärligt ett glas maraskino. På en tallrik synes kung Georges' hufvud med inskrift: en gammal engelsk rostbiff, på en annan en pastej föreställande engelska banken. En af bordsgästerna slukar Towern. Men just som Bonaparte skall angripa Saint James' palats, afteckna sig på väggen i eldbokstäfver de tre ödesdigra bibliska orden. Bonaparte blir förskräckt, medan Josefine skyndar att glupskt tömma sitt glas. De tre darrande lätt klädda damerna bakom det höga paret äro Bonapartes systrar. Karikatyren lär ha högeligen retat Bonaparte.

Bonapartes expedition till Egypten.

Genom nyssnämnda och andra freder hade Frankrike blifvit kvitt alla sina fiender utom England. En landstigning på britiska öarna hade varit påtänkt, men visade sig vid närmare undersökning otänkbar. På tillrådan af den nye utrikesministern, den från nationalförsamlingens dagar bemärkte Talleyrand, beslöt man då att på annat sätt göra attacken. Nämligen att genom Egyptens eröfring rikta ett kännbart slag mot Englands öfvervikt i världshandeln. Detta var en tanke, som tilltalade icke minst Bonapartes frodiga fantasi på det högsta. Direktoriet gick med på planen, och i maj 1798 afseglade Bonaparte från Toulon till Egypten.

Bonaparte i Egypten. (Litografi af Raffet.)

Han lyckades undgå Nelsons och engelska flottans uppmärksamhet och landsteg 1 juli i Egypten. Landet stod formellt under turkiska sultanen i Konstantinopel, men det verkliga herraväldet innehades af mameluckerna, en af köpta slafvar rekryterad lifvakt, hvars chefer, de s. k. bejerna, delade styrelsen mellan sig. De voro hatade af den egyptiska befolkningen, både af de kristna kopterna och de muhamedanska araberna. Bonaparte räknade med detta, och i en proklamation späckad med uttryck både från koran och bibel utlofvade han muselmännen sitt beskydd.

Horace Nelson f. 1758, d. i striden vid Trafalgar 1805.

Landet föll hastigt i hans våld, och efter en ansträngande marsch genom öknen tillfogade han vid pyramiderna mameluckerna ett fullständigt nederlag. Härefter blef Kairo besatt, men samtidigt drabbades han af ett stort missöde. Franska flottan, som förankrat på redden af Abukir, blef den 1-2 aug. 1798 så fullständigt tillintetgjord af Nelson, att Villeneuve ej lyckades rädda mer än två linjeskepp och några få fregatter. Det var den största sjöseger, som någonsin vunnits, påstodo engelsmännen, och Nelson öfveröstes med utmärkelser äfven af främmande suveräner. Turkiet fick mod till att öppna krig med Frankrike. Engelsmännen blefvo hädanefter herrar öfver Medelhafvet och kunde med större lätthet genomföra sina sträfvanden att få till stånd en ny koalition mot Frankrike. För Bonaparte, som härigenom blef afskuren från alla förbindelser med Europa, var det en svår stöt, som han skenbart bar med stort lugn. Och sällan har han visat sin uthållighet och sin förmåga att möta svårigheter som i denna situation. Han ombildade Egyptens förvaltning, förbättrade dess naturliga hjälpmedel och lät företaga omfattande arbeten af stor vetenskaplig betydelse. Turkiets krigsförklaring föranledde honom till ett tiomånaders fälttåg (febr-maj 1799) till Syrien, hvarunder han eröfrade Jaffa, men misslyckades i belägringen af det af engelska flottan under Sidney Smith understödda St Jean d'Acre. Återkommen till Egypten, mottog han underrättelser från Frankrike, som förmådde honom att i hemlighet inskeppa sig i Alexandria. Efter åtskilliga faror lyckades han obemärkt af engelsmännen öfverfara hafvet och den 9 oktober 1799 landstiga i Frankrike.

Sjöstriden vid Abukir (1 aug. 1798), Gravyr af Beckerkham [sic], efter en tafla af C. Schütz.

Andra koalitionen.

Alexander Suworoff f. 1729, d. 1800. (Efter ett porträtt af Kreutzinger.)

Under Bonapartes frånvaro hade Frankrikes både yttre och inre ställning tidtals varit mycket bekymmersam. Till stor del i följd af direktoriets eget förvållande, svaghet och oförmåga. I slutet af 1798 hade England, Österrike och Ryssland samt därjämte Turkiet, Portugal och Neapel ingått andra koalitionen, och det stora kriget hade börjat med betydande motgångar för fransmännen, trots att de i spetsen för sina härar kunde ställa sådana dugande män som Brune, Jourdan, Bernadotte, Masséna, Macdonald och Moreau. — Den fasta utomordentliga ledningen saknades. Carnot var ju aflägsnad genom 18 fructidorkuppen, och Barras, hvilken som direktor hade krigsväsendet under sig, lät sakerna gå tämligen vind för våg. I synnerhet i Italien blefvo motgångarna så många och stora, att efter nederlaget vid Novi i augusti 1799, då Joubert föll, hela landet var förloradt med undantag af Genova och rivieran. Det var ock stor fara för att den framstående ryske fältherren Suworoff skulle lyckas öfver Alperna tränga in i Frankrike. Men de afgörande striderna kommo att stå i Schweiz, och där lyckades Masséna att genom flera stora slag vid Zürich tillbakaslå fienderna.

Efter fructidorkuppen, hvarigenom Merlin de Douai och François de Neufchateau inträdt bland direktorerna, hade direktoriet sökt föra ett ganska strängt regemente. Det däraf främjade missnöjet fick ytterligare näring i följd af direktorernas privatlif, finansernas och förvaltningens usla tillstånd samt icke minst i följd af nederlagen. Oppositionens förstärkning vid nyvalen blef för direktorerna en eggelse att företaga en ny statskupp den 13 floréal (11 maj 1798) i förening med talrika valkasseringar etc. Men misstämningen inom kamrarna lät icke tysta ned sig.

Sieyès direktor.

Jacques-François-Auguste Moulin f. 1752, d. 1810.
Framställes här i paraddräkten för de fem direktorerna.

Under intrycket af nederlagen blef den slutligen så stark, att den framtvang valet af Sieyès till direktor och slutligen ledde till, att de 500:des råd gick anfallsvis till väga. Den 30 prairial år VII (18 juni 1799) afgingo två direktorer. Barras lyckades äfven denna gång att flyta öfver, och vid hans och den opålitlige Sieyès' sida ställdes Gohier, Moulin och Roger Ducos. Men bland dessa uppstod snart oenighet, Sieyès och Ducos drogo åt höger och hade på sin sida Fouché (nu polisminister) och Talleyrand (afgången som utrikesminister), de tre andra åt vänster, och dessa stöddes af Jourdan, Augereau och Bernadotte, som nu uppehöllo sig i Paris och voro benägna för en kraftig jakobinsk politik.

Bonapartes återkomst.

När Bonaparte återkom till Frankrike, voro de värsta farorna utifrån öfver. Men det oaktadt mottogs han med det kolossalaste jubel. Oron var ännu stor. Så länge han stått vid ledningen, hade allt gått väl, så snart han var borta, hade det gått på tok. Han vore fosterlandets räddare. Tåget till Egypten och Palestina med segern vid Pyramiderna och andra framgångar hade också spridt ny glans kring hans namn. Hans mottagande af landet och Paris var en triumfators. Själf var han uppfylld af tron, att hans tid nu var kommen, men han uppträdde tillsvidare mera som medborgare än som general. Alla äregirigas blickar vände sig dock mot honom, politiker och generaler sökte honom och han sträfvade själf att vinna dem. »Sieyès blef den sönderfallande revolutionsoligarkins mästerlots in i den monarkiska hamnen» (Hjärne). Han och Sieyès ingingo aftal om en statskupp att gå af stapeln den 18 och 19 brumaire (9 och 10 november 1799).

Statskuppen 19 brumaire.

Första dagen gick alldeles utmärkt och som de sammansvurna önskade. De gamlas råd beslöt representationens förläggande till Saint-Cloud och tillika att befälet öfver alla trupperna där och i Paris skulle öfverlämnas till Bonaparte. Denne utfärdade genast en proklamation med de våldsammaste angrepp på direktoriet, och detta upphörde nödtvunget att faktiskt existera. Dagen därpå såg det mörkare ut för statskuppens män, och var det nära att allt misslyckats. Redan i de gamles råd läto häftiga protester afhöra sig från den jakobinska minoriteten. Då trädde Bonaparte in, ledsagad af sin bror Josef och några officerare. Han tog genast till ordet och höll ett tämligen osammanhängande tal. Han vore ingen Cromwell eller Cesar, men en författningsändring vore nödvändig. Några afbrott bragte honom ur fattningen och han gick.

Bonaparte i de 500:des råd den 19 brumaire. (Efter Bouchots tafla i Louvren.)

Hos de 500 var stämningen ännu mer upphetsad, och man rasade mot »diktatorn». Bonaparte visar sig i dörren åtföljd af sina officerare och fyra grenadjärer. Han går fram mot presidenten. Nu uppstår en våldsam storm mot honom. Man skockar sig kring honom, och ropen »hors la loi» (ställ honom utom lagen) hälsa honom som en gång Robespierre. Han sjönk ihop, men fördes ut af grenadjärerna. Presidenten, som var brodern Lucien, vägrade omröstning om förslaget om Bonapartes ställande utom lagen och lämnade salen. Han svängde sig upp på en häst och uppmanade som president grenadjärerna att gripa in mot en församling, som han falskeligen beskyllde för att ha velat med dolkar lönnmörda deras general; dessa medlemmar vore förbrytare och lagbrytare i engelska regeringens sold. Till sist riktade han ett svärd mot broderns bröst och aflade en helig ed på att själf dräpa brodern, om denne någonsin hotade friheten. Då lyckades Lucien till sist rycka grenadjärerna med sig, och under anförande af Murat och andra pålitliga officerare ryckte de in i salen och körde de 500 på dörren. Det var således snarare Lucien än Bonaparte, som afgjorde utgången. Det var också han, som senare fick de äldres råd att utse en provisorisk regering bestående af Sieyès, Ducos och Bonaparte som konsuler och besluta kamrarnas ajournering och tillsättande af ett utskott för utarbetande af en ny författning.

Statskuppen den 19 brumaire mottogs af franska folket med nästan fullständigt lugn, äfven om entusiasmen för Bonaparte tills vidare något svalnat.

Operabalen 1799 af Bosio.

Den nya författningen af 22 frimaire år VIII. Bonaparte förste konsul.

Enligt den nya författningen, som promulgerades 22 frimaire år VIII (13 dec. 1799) och som visserligen utarbetats delvis efter Sieyès idéer, men i de afgörande punkterna formulerats efter Bonapartes diktamen, lades regeringen i en förste konsuls hand. Till biträden och rådgifvare fick denne en andre och tredje konsul. Vid konsulernas sida ställdes ett af förste konsuln utsedt statsråd och en sig själf kompletterande senat af 80 personer. Denna senat hade sedan att från de ur medelbara val framgångna kandidatlistorna utse medlemmar i de två representantkamrarna, tribunatet å 100 medlemmar och lagstiftande kåren å 300. Konsulerna valdes för tio år, och förste konsul blef Bonaparte, andre Cambacérès och tredje Lebrun, en man från l'ancien régimes dagar.

Kärleksparken vid Malmaison, Napoleons och Josefines slott.

Härmed ha vi följt revolutionens afveckling måhända längre än behöfligt varit. »Revolutionen är afslutad» hette det, helt visst med goda skäl, i den proklamation, som för fransmännen presenterade författningen af år VIII. Hvad som härefter följde har sin rätta plats i Napoleons historia. Vi nöja oss med att i detta sammanhang endast erinra om ett par data. Segern vid Marengo (1800) och frederna i Lunéville (1801) med Österrike och i Amiens (1802) med England ledde till Bonapartes proklamerande den 2 aug. 1802 till konsul på lifstid. Två år senare (18 maj 1804) lät han senaten åt sig uppdraga ärftlig kejserlig värdighet. Detta hände i republikens tolfte år och i revolutionens femtonde år.

Med dessa data, den 2 aug. 1802 och den 18 maj 1804, inför ögonen kan man icke annat än tänka på några punkter i det tal, som samma dag, författningen offentliggjordes, hölls af Garat såsom dess officielle apologet. Han vinnlade sig därvid i all synnerhet om att skingra de farhågor och det misstroende, som en så fruktansvärd maktkoncentrering i Bonapartes hand var ägnad att framkalla.

»Hans ära», sade han bl. a., »och detta inflytande, som enbart hans namn utöfvar på allas fantasi, skola icke blott ge styrelsens handlingskraft en ytterligare spänstighet, utan ock utgöra en begränsning och skranka för den verkställande makten. Och denna begränsning skall bli så mycket säkrare, som den icke är förlagd i en urkund, utan i en stor mans hjärta och till och med i hans lidelser!»

»En stor mans hjärta och lidelser - det var allt hvad som återstod af de garantier, som så varmt påyrkats och så mödosamt förvärfvats 1789! Frankrike skulle snart lära känna värdet af sådana skrankor.» (Lanfrey.)

Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 11 maj 2008.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt