|
Ludvig XVI:s afrättning icke blott förvandlade den obetydlige, egentligen af ingen beundrade mannen till en martyr, utan utöfvade ock, hvad vida betydelsefullare var, ett afgörande inflytande på förhållandet mellan revolutionen och Europa. Måhända hade Ludvigs förblifvande vid lif vållat ännu större vanskligheter. Därom kan emellertid intet med bestämdhet sägas. Men som det nu var, tycktes afrättningen ha i många hänseenden varit ett stort politiskt missgrepp, som fick dyrt betalas. Detta icke minst i följd däraf att därigenom pådrefvos de europeiska makterna oemotståndligt till krig eller, som somliga se saken, fingo en förevändning, hvarpå de väntat. Härefter blir kriget revolutionens högsta funktion. Den första koalitionen mot Frankrike bildas, och som Frankrikes beväpnade hätske motståndare står våren 1793 nästan hela Europa. Men innan vi ingå på hvad som i detta hänseende står i närmare samband med tilldragelsen den 21 januari 1793 och följde därefter, ha vi att gå tillbaka till hvad som under dessa månader händt efter slaget vid Valmy den 20 september 1792. Motgången vid Valmy afbröt preussarnes frammarsch mot Paris. Dumouriez sökte uppehålla dem genom skickliga underhandlingar i syfte att om möjligt draga Preussen öfver från Österrike, och Danton var gynnsamt stämd för förhandlingstanken. Detta ledde emellertid till intet, men Dumouriez hade blifvit i tillfälle att mottaga förstärkningar, så att hans styrka steg ända till 70,000 man. Hans beräkning blef då att genom att afskära fiendens konvojer och oroa honom tvinga honom att draga sig ur landet. Ihållande regn gjorde vägarna ofarbara för det fientliga kavalleriet, rödsot anställde oerhörda härjningar i preussiska hären. De från Tyskland väntade förstärkningarna uteblefvo. Ursinniga öfver att se sina byar uppbrända af emigranterna, flydde franska bönderna och undangömde eller förstörde lifsmedlen. Hungersnöd sällade sig till alla andra olyckor, den vackra armé, som Fredrik II bildat, var numera, som Goethe sade, »endast ett ambulerande, långsamt framsläpande sjukhus». »De äro nakna och svälta ihjäl», skref en af republikens generaler. Preussaren Kalkreuth öfverlämnade den 12 oktober Verdun, och tio dagar senare befunno sig preussarne åter på andra sidan franska gränsen. Man andades ut icke endast i Frankrike, utan äfven hos alla grannfolken. Fransmännen hade eröfrat friheten och jämlikheten och predikade allmänt broderskap. Skulle de icke hjälpa de ännu förslafvade folken att frigöra sig från sina tyranner. Utanför Frankrike kommenterade man de mänskliga rättigheterna med samma hänförelse som i Paris. Tyska patrioter skyndade till Strassburg och påkallade i pressen Frankrikes hjälp mot förtryckarne. Savojare strömmade till Lyon och slöto sig under benämning af »allobrogernas (Allobrogerna voro ett krigiskt, mäktigt keltiskt folk mellan Genèvesjön, Rhône, Isèe och Grajiska alperna. Efter hårdnackade strider kufvades de af romarne 121 f. Kr.) legion» till det franska nationalgardet, anlade trikoloren och deltogo verksamt i de patriotiska festerna. Tillfället tycktes gynnsamt för att tillmötesgå all denna goda vilja, denna hänförelse. Man behöfde endast gå öfver gränsen och framrycka till Rhen, till Alperna, för att utan svårighet återvinna det gamla Galliens gränser. Det var girondisternas förhoppning.
Frestelsen var för stark, och en framryckning ägde rum på en gång vid alla gränser och kröntes till en början öfverallt af samma framgång. Redan den 21 september bröt Montesquiou in i Savojen, trupperna drogo sig tillbaka utan motstånd, invånarne skyndade glada fransmännen till mötes, sjöngo marseljäsen, planterade i hvarje kommun ett frihetsträd. »Det var icke en eröfring, det var endast ett entusiastiskt utbrott af inbördes broderskap. Två länge åtskilda bröder återfinna hvarandra, omfamna hvarandra.» (Michelet.) »Vi äro icke ett eröfradt folk, utan ett befriadt», yttrade Chambérys syndikus vid stadsnycklarnas öfverlämnande. Montesquiou förklarade, att det allobrogiska folket skulle själf afgöra öfver sitt öde; och val ägde rum till »allobrogernas suveräna nationalförsamling». Föreningen med Frankrike blef högtidligt proklamerad. På Rhenstränderna lät rättsförklaringen murarna falla liksom »Jerikos murar för Josuas basuner». Redan länge hade befolkningarna i dessa trakter vacklat mellan Tyskland och Frankrike. De tre kyrkliga kurfurstarne hade ett stort inflytande vid tyska riksdagen, men uppburo samtidigt pensioner af franska konungen och omfattade oftast hans politik. Därför hade emigranterna af dem mottagits med öppna armar. Ärkebiskopen i Köln, Maximilian Frans, som var ett af Maria Teresias många barn och i Frankrike fått öknamnet österrikiska ärkenötet, var emellertid rädd för konventet och lade åtminstone formelt band på emigranterna. Ärkebiskopen i Trier, Klemens Venceslaus, hade, som förut är omtaladt, däremot mottagit dem med öppna armar, och det till ett litet Versailles förvandlade Koblenz' roll i emigranternas historia är ock flera gånger i det föregående berörd. Kurfursten i Mainz, Karl Fredrik af Erthal, hade ställt till deras förfogande sina palats och sina trupper, och han tillät, att emigranterna lejde en skärslipare för att utanför franska sändebudets fönster slipa deras sablar. »Det var», sade den store tyske författaren Forster, »ett myggsting på frihetskolossen.» Biskopen i Speyer var den minst mäktige, men den på Frankrike mest ursinnige. Pfalzgrefven af Zweibrücken däremot visade hänsyn mot den nya franska regeringen och ville icke ge någon förevändning till invasion.
Öfverbefälhafvare för franska Elsassarmén var förre hertigen af Lauzun, den tappre och förfarne krigaren och store kvinnokarlen Biron. Han var obeslutsam och genom lifvet i budoarerna tämligen förslappad. Hans underbefälhafvare Custine var liksom Lauzun egentligen en det gamla systemets man, men hade också öfvergått i de nya idéernas tjänst. Hans martialiska utseende och råbarkade rättframma sätt hade gjort honom mycket populär bland soldaterna och förskaffat honom namnet »General mustasch». Han trodde sig kallad till att vara en Cesar och duga till allt, icke blott till krigare, utan äfven till talare, diplomat, finansier; var begifven på raska kupper och mycket djärf, men tillika mycket skräflande. Som befälhafvare för Vosgesarmén gick han, omkring den 1 oktober, öfver gränsen och mötte så godt som intet motstånd. Emigranterna måste söka sin räddning i flykten och öfverflytta sitt högkvarter till Hamm i Vestfalen, där grefven af Provence under den följande tiden höll sitt hof under ett mycket ömkligt förhållande. Custine sökte upprätthålla sträng krigstukt. »Fransmannen, som strider för friheten, öfverräcker med ena handen fredens symbol, under det att han med den andra stöter sitt vapen i förtryckarnes bröst; må de soldater, som försvara slafveriet, vara de enda, som falla för våra vapen.» »Krig mot usurpatörernas palats, fred för kojan och de rättrådige männen; det är hvad franska nationen förkunnar», heter det i en af hans vältaliga proklamationer. Det är ursprunget till det bekanta, så ofta upprepade: »Krig mot palatsen, fred för kojorna.» I mars 1793 hade man hunnit så långt, att i Mainz sammanträdde ett nationalkonvent för de tyska Rhentrakterna, som med Forster till vice president proklamerade föreningen med Frankrike. Dumouriez' seger vid Jemappes. Det starkaste intryck gjorde dock tilldragelserna i Belgien. Eröfringen däraf blef lika snabb och ännu mer lysande. Dumouriez fördunklade Custine tack vare segern vid Jemappes den 6 november 1792. Före slaget vid Valmy hade österrikarne inträngt i norra Frankrike och belägrade Lille, som utsattes för ett hårdt bombardemang. Från den 29 september till den 5 oktober läto femtio kanoner och tolf mörsare regna öfver den olyckliga staden mer än 60,000 eldkulor, som dödade 2,000 och antände flera kvarter, men staden försvarade sig med hårdnackadt hjältemod. Kapten Ovigneur mottar underrättelsen, att hans hustru ligger i barnsängsplågor och att hans hus brinner, men fortsätter lika fullt att rikta sin kanon. »Jag stannar på min post, eld för eld.» Barberaren Maës plockar upp en bombskärfva och använder den till en rakkopp för att raka fjorton personer midt bland det hväsande kulregnet. Uppmaningen till kapitulation besvarades af fältmarskalken Ruault med de stolta orden: »Den garnison, som jag har äran kommendera, och jag, vi äro beslutna att hellre låta begrafva oss under fästningens ruiner än att ge oss till fienden.» Dumouriez' anmarsch nödgade österrikarne att upphäfva belägringen. Vid Jemappes, där Egalités unge son, hertigen af Chartres, samt Thouvenot och Dampierre utmärkte sig, var utgången länge oafgjord. Men Dumouriez visade sig öfverallt, uppeldande och ryckande soldaterna, »sina barn», med sig, vid marseljäsens toner. »Hvilken nation,» utropade Dumouriez, »hvad man är lycklig, som får kommendera sådana män och föra dem till seger.» Liksom belägringen af Lille antog denna lysande seger mycket snart i folkets fantasi proportionerna af en episk sägen. Historien har antecknat många hjältemodiga drag förbundna därmed. Såsom episoden med gubben Benoit, som från Paris skyndat dit kvällen före striden för att intaga sin sons, en feg desertörs plats. Dumouriez' betjänt, den tappre Baptiste Renard lyckas i häftigaste handgemänget hålla ihop en brigad, som var i full upplösning, Som sin enda belöning begärde han hedern att bära den nationella uniformen. Han utnämndes till kapten och harangerades af nationalkonventet. Vidare är det Sédanbon La Bretèche, som dödar sju koburgska dragoner och räddar divisionsgeneralen Beurnonville och härför belönas med en hederssabel och en eklöfskrans. De renaste prof på patriotism och mod ges af de båda systrarna Fernig, som ridande åtfölja Dumoriez' stab. Alla dessa bedrifter gå från mun till mun, uppeldande och väckande en oemotståndlig hänförelse.
Slaget vid Jemappes hade stora följder. Österrikarne utrymde Belgien och fransmännen kunde besätta landet nästan utan motstånd. Stad efter stad gaf sig och de franska soldaterna mottogos här med samma jubel som annanstädes. Dumouriez bemödade sig ifrigt om att vinna belgiernas hängifvenhet. Då Bruxelles' magistrat öfverlämnade stadens nycklar, sade han: »Medborgare, behållen själfva edra nycklar och akten dem noga. Låten ingen främling härska öfver er. Ni ären icke skapade för sådant. Förenen eder, medborgare, med oss för att fördrifva tyskarne. Vi äro edra vänner, edra bröder.» Hela Belgien är de sista dagarna i november i hans våld. Han respekterade enskild egendom och i synnerhet kyrkorna samt lät företaga nya allmänna val. Österrikiska husets afsättande blef högtidligt proklameradt af den belgiska nationens representanter. De uttalade sig med stor majoritet för Belgiens förvandling till en fri stat i vänligt förhållande till Frankrike, men med sin egen författning. De skickade delegerade till konventet för att framföra sin tacksägelse för friheten och sin önskan att bilda en särskild stat. Dumouriez understödde alla dessa åtgärder. Det var hans förhoppning, att Holland, Belgien, Liège och Savoyen snart skulle kring Frankrike bilda en gördel af själfständiga och allierade republiker. Det var också girondisternas program. Redan längesedan befann sig Brissot åter i spetsen för en hemlig kommitté för att göra propaganda för programmet: »Ned med tyrannerna.» Dagligen ingingo till konventet från utlandet petitioner eller deputationer med begäran om fransk hjälp till frihetens eröfrande. Danton och den af honom inspirerade Lebrun försökte helt visst att motstå dessa planer: »Att vi sökt fråntaga huset Österrike dessa rika provinser, det har ständigt varit och skall ständigt förbli krigets rätt. Men vi våga påstå, att franska republiken är alldeles för upplyst om den allmänna rättvisan och nationernas rättigheter för att omfatta sådana politiska principer. Politik och rättvisa äro två idéer, som man alltför länge skillt åt, men som republiken är fast besluten att aldrig åtskilja.» Pressen och allmänna opinionen uttalade sig dock allt tydligare till förmån för ett propagandakrig. Underrättelsen om segern vid Jemappes bragte sinnena ur jämnvikt och framkallade en formlig yrsel af hänförelse. Vergniaud lät dekretera en nationalfest. »Jag svär», utropade han, »att enhvar af våra strider skall bli ett steg mot fred, mänsklighet och folkens lycka!» Den 19 november blef på förslag af Rühl från Elsass och med tillstyrkan af Barras, Brissot m. fl. beslutad en högtidlig förklaring, hvarigenom konventet utlofvade sitt broderskap och sin hjälp åt alla folk, som ville ha frihet, och befallde generalerna att bringa detta till folkens kännedom samt bringa alla dem hjälp, som kunde bli förföljda för frihetens sak. Konventet fick mottaga deputationer från patrioter i grannlanden, bataver och brabantare, tyskar och savojarder. Föreställda af parisiska kosmopoliter, framförde de sina önskningar om förening med Frankrike. Irländare och till och med engelsmän uppträdde också med protester mot konungavälde och bebådande ett snart upprättande af ett engelskt nationalkonvent. Dylika deputationer mottogos med stor högtidlighet. Konventets president harangerade dem ofta på ett ganska oförsiktigt och komprometterande sätt. Grégoire, som hade att som president mottaga engelsmännen, svarade t. ex.: »De, som försvara vår frihet, skola ock en dag försvara eder!» Hans hopp vore, att folkens enhälliga medverkan skulle lätt krossa konungarnes motstånd. »Tärningen är kastad; alla regeringar äro våra fiender, alla folk våra vänner; vi skola befria dem eller själfva gå under. . . » Och i ett skriftligt svar yttrade han: »Om man någonsin hotar er frihet, så underrätten oss; då skola våra legioner, som segrat vid Scheldes och Rhens, vid Vars och Isères stränder, draga öfver kanalen för att skynda till er hjälp.» Sådana voro konsekvenserna af detta girondistprogram. Frankrike borde bekämpa alla tyrannier och understödja den kosmopolitiska revolutionen. Det var en vacker och ädel chimär, som gjorde sig förträffligt i de oratoriska utläggningarna från talarstolen, men icke kunde realiseras i verkligheten. Men allt detta måste väcka stor misstro och ovilja i England och äfven draga engelsmännen in med i striden mot Frankrike. Propagandakriget förvandlades snart till ett eröfringskrig, då svårigheterna vid förverkligandet af den girondistiska politiken icke dröjde att visa sig. De representanter, konventet skickade till de eröfrade länderna, för att ordna anslutningen och den provisoriska styrelsen, framkallade snart en häftig ovilja. I synnerhet så hos belgierna, som icke ville ha någon demokratisk styrelse. Camus och Danton, som voro ditskickade af konventet, ville då påtvinga dem den. De lokala myndigheterna och domstolarna suspenderades och provisoriska kommunalstyrelser valdes. Klubbar upprättades i de stora städerna som filialer till jakobinklubben, »för att till aristokratins isfält bringa medborgarandans heliga glöd och sålunda tillintetgöra fanatismen och det smutsiga hyckleriet». Belgierna ville icke taga mot assignaterna och voro missnöjda med fransmännens militära pålagor. Inom kort fann konventet sig föranlåtet att vidtaga ändringar i dekretet af den 19 november, och genom ett dekret af den 15 december infördes en ny krigsnorm. Fransmännen skulle fortsätta att arbeta på folkens frigörelse, men skulle taga betaldt för sin hjälp. När de satt sig i besittning af ett fiendeland, skulle de franska generalerna utbyta de aristokratiska myndigheterna mot sanskulottiska, konfiskera kyrkans domäner, upphäfva feodalrättigheterna och municipalisera folken, d. v. s. tillämpa det franska styrelsesystemet. Den girondistiska krigsteorien efterträddes af bergets, det oegennyttiga proselytmakeriets krig fick ge plats för det revolutionära.
En synnerligen ifrig profet för dessa teorier var »människosläktets talare», den universella republikens apostel, filosofen Anacharsis Cloots. Till börden tysk baron från Rhenprovinsen, hade han uppfostrats i Paris och tidigt svärmiskt och offervilligt omfattat den nya filosofins och demokratins idéer. Han lät mycket tala om sig genom sitt framträdande inför nationalförsamlingen 1790 på årsdagen af bollhuseden, då han presenterade och var taleman för en i nationaldräkter klädd ambassad från »de förtryckta suveränerna», d. v. s. folken. De rojalistiska författarne ha äflats att framställa de trettiosex ambassadmedlemmarne såsom utklädda betjänter o. d., men närmare undersökningar ha konstaterat, att de voro verkliga utlänningar, vetenskapsmän, exministrar, bankirer, förvisade etc; t. o. m. araben och kaldéern voro fullt äkta, nämligen två orientaliska tolkar. Två år senare öfverlämnade han till staten 12,000 livres att användas till väpnande af 40-50 stridsmän i människornas heliga sak mot tyrannerna. Samma år blef han fransk medborgare och invald i konventet, där han »i människosläktets namn» röstade för konungens afrättning. Han, som nu tillhörde diplomatiska utskottet, påyrkade att Belgien och de andra befriade länderna skulle förenas med Frankrike i form af nya departement och med sitt manskap och sina skatter medverka till de naturliga gränsernas förvärfvande eller skyddande. Arméerna skulle underhållas genom rekvisitioner, man skulle lägga bördorna på de rika och lätta för de fattiga. Belgierna gåfvo emellertid icke med sig. Vid valen fick själfständighetspartiet majoritet, och ej heller ville man låta värfva sig. Hos Dumouriez fingo dessa själfständighetstendenser understöd. Danton däremot ville omedelbart införlifva Belgien. Han fick sig tillskickad tre nya kolleger, och från Paris detacherades trettio s. k. nationella kommissarier för att arbeta på ett fullständigt genomförande af 15 decemberdekretet. De trettio voro exalterade och bidrogo genom sin okunnighet och brutalitet till att än mer bortstöta belgierna. Slutligen framtvangs emellertid i februari ett beslut om landets inkorporering med Frankrike. I Rhenprovinserna gick det inte bättre. Öfverallt uppstod oro och missnöje, och de gamla härskarne blefvo helt oförtjänt åter populära. Ludvig XVI:s afrättning stegrade farorna för Frankrike. Värst af allt var att det nu kom till krig med England. Förhållandet de två länderna emellan hade redan länge varit ganska spändt. Engelska regeringen kunde ju icke utan misshag förnimma de redan antydda scenerna och talen i konventet. Belgiens annekterande och Scheldeflodens öppnande för handeln skärpte misstämningen, och man blef orolig för att Frankrike skulle lägga vantarna äfven på Holland. I parlamentet hördes starka utfall mot Frankrike. Konventet åsyftade, utropade den blifvande lord Liverpool, den universella republiken, liksom Ludvig XIV den universella monarkin. Frankrike vore Englands naturlige fiende och mycket farligare som republik än som konungadöme. Charles Fox och Frankrikes andra vänner i parlamentet förmådde intet mot den växande krigsstämningen, som drog med sig äfven ledaren af Englands öden William Pitt. När underrättelsen om Ludvigs afrättning, kom till England, väckte den allmän bestörtning. Hofvet anlade sorg, teaterföreställningarna afbrötos. Pitt höll i underhuset ett skarpt tal om nödvändigheten att hämnas »den förhatligaste och skändligaste förbrytelse, historien känner». Franska gesanten utvisades. Några dagar senare, den 1 februari, svarade Frankrike efter en rapport af Brissot med en krigsförklaring mot England. Samtidigt förklarade Frankrike krig mot Holland, och efter hand kom man i fejd med flera andra stater. Kung Karl IV i Spanien, som tillhörde en gren af bourbonska huset, lät fransmännens trogne vän Aranda träda tillbaka för drottningens älskare Godoy, som hetsade till krig trots den franska gesantens bemödanden. Konventet föredrog då att förekomma framför att förekommas, och efter en rapport af Barère förklarades den 7 mars Spanien krig. Öfver konungariket »Bägge Sicilierna» härskade en annan bourbonsk gren, och dess obeslutsamme kung Ferdinand drefs af sin gemål Maria Karolina, en syster till Marie Antoinette, in i kriget. Också Rom, Parma och Toskana slöto sig till Frankrikes fiender, och slutligen kom ordningen till Tyska riket och Portugal. Förut var Frankrike i krig med Österrike, Preussen och Sardinien. Våren 1793 stod således Frankrike mot den första stora koalifikationen [sic]. Nästan hela Europa hade slutit sig samman under skenbar förevändning att taga hämnd för konungens död. I verkligheten för att hejda Frankrikes utvidgningar och om möjligt stycka det liksom Polen och Turkiet. Som på Ludvig XIV:s tid hade nu Frankrike att strida ensamt mot alla. Endast Danmark, Sverige, Turkiet, Venedig, Genève och Schweiz förblefvo neutrala. Konventet tog allt detta med lugn, ja, som det föreföll nästan med tillfredsställelse. Gentemot England kände man sig som Rom mot Kartago. De nya fienderna på fastlandet inneburo endast tillfällen till nya segrar. Amsterdam, Europas stora bank, skulle med sina kapital falla i fransmännens händer. Vid krigsförklaringen mot Spanien utropade Barère: »Medborgare, en fiende mer för Frankrike är en seger mer för friheten,» En stor utskrifning på 300,000 man beslöts. Nederlag. Dumouriez' förräderi.
Fransmännen öfvergingo oförfäradt till angrepp. Dumouriez fick order att eröfra Holland. Hans armé var i tämligen bedröfligt skick, men han hade ett obegränsadt förtroende till sin makt öfver armén och till djärfva oförutsedda kupper. I början tycktes ock allting gå efter önskan, då fransmännen ryckte in i Holland. Men österrikarnes befälhafvare, prinsen af Koburg som själf var sjuklig och svag, hade vid sin sida utmärkta medhjälpare i Colloredo, Alvinzi, ärkehertig Karl och i synnerhet i sin stabschef Mack. Fransmännen ledo flera mindre motgångar och måste utrymma Holland. Slutligen kom det den 18 mars till en afgörande strid vid Neerwinden. Efter hårdnackade bajonettanfall mot de af österrikarne besatta, med artilleri späckade höjderna måste Dumouriez slå till reträtt och efter nya motgångar utrymma Bruxelles och endast behålla Scheldelinjen. När nu Dumouriez såg sin armé modfälld och sin prestige minskad, tänkte han icke längre på att slå fienden, utan på republikens tillintetgörande. Redan efter slaget vid Jemappes hade han varit i ständig tvist med konventets kommissarier och dåvarande krigsministern Pache. Efter sitt nederlag var han nog djärf att offentligt protestera mot dekretet af den 15 december och anklaga konventets kommissarier. Få dagar efter slaget satte han sig i förbindelse med prinsen af Koburg och meddelade honom sin plan att marschera mot Paris och återupprätta monarkin. Hans intriger blefvo snart kända. Intet tvifvel var hädanefter möjligt: Dumouriez ville vara en Cromwell eller en Monck. Ett sista försök gjordes; Beurnonville, som en kort tid varit krigsminister, och fyra nya kommissarier delegerades till Dumouriez för att återföra honom till plikten eller ock fråntaga honom befälet. Dumouriez lät österrikiska husarer arrestera de delegerade. Hans stab gillade hans handlingssätt, men hären vägrade att svika nationen. Carnot, som snart skulle bli den store härorganisatören, kom jämte andra representanter till hären och organiserade motståndet mot Dumouriez, som han ersatte med Dampierre. Det hela slutade med att Dumouriez måste taga till flykten öfver gränsen, i sitt förräderi åtföljd af Egalités son, hertigen af Chartres och Thouvenot, hvilka båda som sagdt utmärkt sig vid Jemappes. Dumouriez' straff blef att se sig besviken af österrikarne. Då han protesterade mot deras löftesbrott, utvisades han och fick sedan flacka omkring under bekymmersamma förhållanden. Till sist slog han sig ned i England och lefde där till sitt frånfälle 1823 på understöd från österrikiska kejsaren och engelska konungen. Till sin sista dag var han efterhängsen hos regeringarna med sina projekt till diplomatiska negociationer och hos krigsstyrelserna med krigsplaner. Han slutade som han börjat, som en äfventyrare. Vid Rhen var Custine samtidigt icke lyckligare, men hederligare. Han blef drifven tillbaka af en preussisk här under hertigen af Braunschweig och af en österrikisk under Wormser. Endast fästningen Mainz förblef i fransmännens våld. Den försvarade sig hjältemodigt i nära fyra månader under öfverbefäl af D'Oyré, bland hvars tappre medhjälpare man har att märka Meusnier, medlem af vetenskapsakademien, en hetsig jakobin och benägen för våghalsiga utfall, Marigny och Kléber etc. Denne senare hade kommit till Mainz som adjutant vid en bataljon frivillige och lämnade det som general, och sägnen har på honom hopat hela äran för denna iliad. Två konventets representanter uppeldade patrioterna med ord och föredöme, nämligen den energiske Rewbell och Merlin de Thionville. Den senare, som var rask och kraftig och med väldiga mustascher och långa lockar samt kring midjan ett långt skärp i trikolorens färger, trotsade kanonelden med en gammal soldats kallblodighet. Man såg honom ofta draga sin stora sabel vid förposterna, och han inriktade kanonerna som den tappraste kanoniär, preussarne kallade honom »elddjäfvuln», och officerarne och soldaterna täflade i mod för att förtjäna hans loford. Garnisonen hade slutligen att utstå de svåraste umbäranden, som krigshistorien omnämner. En dag bjöd Kléber sin stab på en riktig fin rätt bestående af en katt garnerad med tolf råttor. När lifsmedlen voro fullständigt slut och ammunitionen nästan tröt, måste de kapitulera den 23 juli. Förlusten af Mainz kostade senare Beauharnais (porträtt, se sid. 318) lifvet, då han icke förstått att i tid komma till undsättning, och äfven Custine, som utlofvat att Mainz skulle vara Frankrikes palladium och icke bättre kunde förhindra förlusten af Condé och Valenciennes. Denna sistnämnda fästning gjorde ett motstånd lika ärofullt som Mainz', och kapitulerade fem dagar efter Mainz. Samtidigt försökte fransmännen förgäfves att drifva piemontesarne tillbaka på andra sidan Col de Tenda. Spanjorerna öfvergingo gränsen på två ställen och framryckte ända till Perpignan och Bayonne. Alla franska eröfringar hade gått förlorade. Icke ens gränsen var säker. Fem främmande arméer bröto in på franskt område, och samtidigt rasade medborgarkriget öfverallt i det inre. Vendées resning öppnade för emigranterna och engelsmännen vägen till hjärtat af Frankrike. Engelsmännen blockerade hamnarna, öfversvämmade Frankrike med falska assignater och hoppades att draga med sig Normandie i följd af girondistresningen i Caen. En liknande resning i Bordeaux kunde öppna för dem sydvästra Frankrike. Lyon var i revolt och påkallade piemontesarne. Toulon lämnade sin utmärkta redd åt engelska eskadern. Korsika gaf sig åt Paoli, som räknade på engelskt understöd. Skulle då engelsmännen liksom på det s. k. hundraårskrigets tid lyckas sätta sig i besittning af hela franska kusten! Konferensen i Anvers i början af april strax efter Dumouriez' förräderi lämnade inga tvifvel öfriga om koalitionens afsikter. Lord Auckland förklarade, att England hade för afsikt att reducera Frankrike i politiskt afseende till en verklig intighet, och engelsmännen fikade efter Dunkerque och Frankrikes återstående kolonier. Österrike gjorde anspråk på gränstrakterna till Belgien. Dess minister Thugut föreslog, att man skulle på förhand öfverenskomma om gemensamma eröfringar och rofvets lika fördelning. Vid hofvet i Wien var man benägen för följande arrangemang: åt Österrike franska Flandern, Artois och Picardie ända till Somme; åt Preussen Elsass och Lothringen, som sedan skulle lämnas till hertigen af Bayern i utbyte mot hans hertigdöme, medan Österrike afrundade sina gränser med hela Bayern och Preussen finge ersättningar i Polen; England skulle få nöja sig med Dunkerque. Men de preussiska diplomaterna önskade behålla åt sin monark Elsass och Lothringen. Ryssland gick på förhand in på alla delningsprojekt, i sin visshet om ett storartadt skadestånd i Polen. Ryska ministern Markhof sade till en österrikisk diplomat: Man kan lofva sig allt af företaget mot Frankrike, man måste göra ett slut på anarkin och hindra det att återvinna sin gamla öfvervikt. Båda sakerna kunna mycket godt utföras på en gång. Bemäktiga er de franska provinser, som passa er, Spanien och Sardinien få utvidga sig på sina håll, och England gör sig inte heller bortglömdt. Sedan detta är gjordt, skola vi arbeta gemensamt på att ge återstoden af Frankrike en fast och beståndande monarkisk styrelse och göra det till en makt af andra ordningen och icke längre fruktansvärdt för någon. Därigenom skall man låta försvinna den demokratins härd, som trott sig kunna sätta Europa i brand. Situationen syntes således ytterst förtviflad. Frankrike var cerneradt till lands och sjöss, ställdt utanför lagen af makterna, utsvultet genom förbudet mot spanmålsinförsel dit, sönderslitet af inhemskt krig. Utlänningarne hotade det med sönderstyckning, emigranterna med en blodig kontrarevolution. Hvad fanns det för att möta så många faror: en styrande makt på 750 medlemmar, som tvedräkten tycktes göra vanmäktig, arméer desorganiserade genom deserteringar, genom generalernas förräderi; ett pappersmynt som ingen ville ha. Vi afbryta här för att först i ett senare kapitel redogöra för de förhållanden, under hvilka Frankrike räddade sig ur de kolossala farorna för sitt bestånd. Vi ha hunnit längre fram i tiden, än tidsbestämningen under rubriken anger, och återgå nu till det redan i förbigående omnämnda Vendéeupproret och de inbördes striderna inom konventet. Under namnet Vendée gingo de två gamla bretagniska provinserna Anjou och Poitou vid västra Loire. Jämte grannprovinsen Bretagne var det den del af landet, som stod längst tillbaka i utveckling. De voro fattiga trakter med till stor del mager jord. Godsen voro stora och många, och bönderna befunno sig i det djupaste beroende af herremännen eller, då de flesta större godsägare tillbragte sitt lif i Paris och Versailles, af deras förpaktare och fogdar. Den fattiga befolkningen tyngdes hårdt af skatter, och det var en af de trakter, där skattebetalningen var mest oregelbunden. Tiggare och krypskyttar voro mycket talrika, bildade ofta hela röfvarband. Djupare än några andra i Frankrike voro dessa bygders invånare fästade vid sina präster. Nämnda trakter blefvo skådeplatsen för ett uppror, som bär namnet Vendéeupproret eller la Vendée, för så vidt det ägde rum söder om Loire, och norr om denna flod chouanupproret (la chouannerie). Tillämpningen af prästerskapets civilförfattning hade redan i början framkallat tämligen allvarliga oroligheter, och bönderna togo energiskt parti för sina gamla präster, hvilkas mässor de bevistade i hemmen, i kapell eller skogar. Det borgerliga kriget hade emellertid kunnat undvikas, om icke den i februari påbjudna utskrifningen af 300,000 man uppretat dessa bönder, som hyste afsky för krigstjänst, icke af feghet, men af motvilja mot att lämna hembygden. Vid utskrifningsförrättningarna den 10 mars blefvo ämbetsmännen, som skulle fungera därvid, nästan öfverallt förnärmade och bortdrifna. Följande dagar blef det en allmän bonderesning, medan städerna förblefvo patriotiska och laglydiga. Men dessa städer voro i allmänhet små och illa befästade, insurgenterna bemäktigade sig ett par städer och en större del af Poitou och Anjou. Nantes blef nästan blockeradt. Nästan hela Bretagne föll i deras våld och Rennes och Brest. Lösen var: ingen milis. Samtidigt återfordrade man sina gamla präster. De af dessa, som lyckats undgå förvisning, hade länge och planmässigt hetsat upp sinnena och uppträdde nu som ledare i förening med lakejer, skogvaktare, förvaltare från herrgårdarna och presiderade vid de första massakrerna på republikanerna. Insurgentarmén bär till en början namnet »den kristna armén». I början är det intet tal om att återföra konungen, och det tycks vara uteslutande en folkrörelse. De egentliga cheferna äro tillsvidare skogvaktaren Stofflet, perukmakaren Gaston och åkaren Cathelineau. Men när rörelsen synes krönas med framgång, då framträda de förnäma och taga hand om kommandot. De mest bemärkta bland dessa voro Charette, Bonchamps och d'Elbée, som förut varit officerare, och den unge, mycket oförvägne Henri de la Rochejaquelin. Rörelsen blef nu politisk. De lyckades få till stånd ganska mycken disciplin och ordning hos bondhoparna. Nu blef det »kungliga katolska armén», och den uppträdde under kungens namn. Den hvita kokarden, Bourbonernas märke, anlades och många buro dessutom ett kors. Med lefveropen för prästerna och kyrkan blandades lefverop för konungen.
De republikanska myndigheternas disponibla stridskrafter voro mycket obetydliga, och de ifrigaste patrioterna hade för länge sedan begifvit sig till hären; men städerna gjorde ett energiskt motstånd, och kommunen i Nantes gaf signalen både med kraft och heroism. Bretagne blef hastigt underkufvadt och det första chouaneriet blef ganska snart undertryckt. Men Vendéekriget utvecklade sig och tycktes aldrig vilja taga ett slut. Insurgenterna drogo segrande fram och massakrerade med raffineradt barbari sina republikanska fångar. Allt bittrare blef hatet mellan »de hvita» och »de blå», l'ancien régimes och revolutionens män. För detta krigs vidare utveckling skall redogöras längre fram. * * *
Medan fienderna trängde fram öfver gränserna och Vendéebönderna reste sig, hade konventet också allvarliga ekonomiska svårigheter att kämpa mot. De finansiella förhållandena blefvo dagligen allt brydsammare. Kriget medförde stora utgifter och skatterna inflöto mycket ojämnt. Enda utvägen var att utfärda nya assignater. Redan på hösten hade utfärdats sådana för 2,400 millioner, och den ena emissionen på hundra millioner efterföljdes fort af en ny, hvilket allt vållade ett hastigt kursfall. I början af 1793 var kursen redan nere vid 50. Detta å sin sida inverkade allt mer störande på näringslifvet, som också led under kriget med de länder, med hvilka man eljest stod i lifliga affärsförbindelser. Hittills var det egentligen endast Lyons sidenindustri, som suttit hårdt åt. Nu började de dåliga tiderna göra sig kända öfverallt, och det blef ännu värre dyrtid än förut om åren. I synnerhet stego lifsmedelspriserna. I Paris sökte myndigheterna efter utvägar att hålla brödpriserna nere. När det icke lyckades, blef jäsningen bland Paris' fattiga allt starkare och i februari ägde åtskilliga våldsamheter rum. Butiker plundrades af massan, som ifrigt påyrkade att konventet skulle ingripa mot spekulanterna och fastställa ett maximipris på bröd. Konventet ställde sig tills vidare afvisande och nöjde sig med att söka efter råd och lägenhet afhjälpa den ögonblickliga nöden. Långt ifrån att alla dessa svårigheter som sig borde utöfvade en kraftig påminnelse till förstående och sammanhållning inom konventet, underblåstes tvärtom därigenom än mer de förutvarande misshälligheterna och hatet mellan berget, jakobinerna och girondisterna. Vi ha i det föregående vid flera tillfällen haft anledning att beröra dessa olycksdigra stridigheter och tvister och hänvisa särskildt till inledningen rörande konventet (sid. 500 o. f.). I redogörelsen för rättegången mot konungen ha också divergenserna berörts. Personliga antipatier spelade helt visst en högst väsentligt ingripande roll vid uppkomsten och utvecklingen af detta inbördes krig, men många principiella och af tidshändelserna framkallade motiv gjorde sig ock mycket kraftigt gällande och omöjliggjorde endräkten. Så t. ex. striden för och mot Paris och det inflytande det borde utöfva i ledningen af landets öden. Girondisterna fruktade Paris' diktatur och ville, hvilket icke vittnar just om någon synnerlig skarp blick för realiteter, icke tillerkänna Paris mer än »en åttiotredjedels inflytande», som vore det ett helt vanligt departement. Under helt normala fredliga förhållanden skulle helt visst icke landets hufvudstad kunnat åtnöja sig därmed. Ännu mycket mindre under sådana undantagsförhållanden som de dåvarande. »Berget» åsyftade icke upprättande af någon personlig diktatur, men en stark centralisation till fromma för försvaret och underkastade sig en provisorisk diktatur af Paris öfver departementen, så länge krisen varade, liksom de påyrkade användandet af våldsamma medel för att hålla de inhemska rojalisterna i styr. Härom rörde sig den tvist, som utvecklades mellan girondisterna och berget och som ej skulle lösas förrän genom resningen den 2 juni.
»Robespierre, jag anklagar dig för dina långvariga smädelser mot de renaste patrioter... Jag anklagar dig för att i allt hvad på dig ankommer ha misskänt, förnedrat, förföljt nationens representanter och arbetat på deras auktoritets neddragande och misskännande; jag anklagar dig för att ha ständigt framhäft dig själf som ett föremål för afgudadyrkan, att ha funnit dig i att man i din närvaro utpekade dig som den ende dygdige mannen i Frankrike, som kunde rädda folket, och att ha själf låtit höra det, jag anklagar dig för att genom alla intrigens och fasans medel ha terroriserat departementet Paris' valmanskår; jag anklagar dig slutligen för att ha uppenbarligen sökt bana dig väg fram till högsta makten.»
Men Louvet kunde icke komma med några bestämda fakta som stöd för denna sin Robespierrid, som han länge förberedt och som var känd och ryktbar på förhand, sedan han helt säkert uppläst den för madame Roland, och äfven för Brissot, Guadet och sina personliga vänner. Inte heller mynnade hans våldsamma diatrib ut i några praktiska åtgärder. Han bekämpade icke en diktatur i och för sig, men väl Robespierres. En jakobinsk diktatur skulle fördärfva revolutionen, en girondistisk rädda den. Det var således icke en principfråga, men en personfråga. Och var bevisföringen svag, nästan ingen, så gaf hans varma, vibrerande smittande hat inom konventet luft åt allt det agg, all den missundsamhet som Robespierres hållning endast alltför väl motiverat. Den girondistiska majoriteten kände sig icke nog stark att omedelbart gripa in mot den populäre Robespierre och lämnade honom åtta dagar att svara på. Han använde med stor skicklighet denna tid till att hos jakobinerna förbereda en opinionsyttring till sin förmån och förstod att mot vanan i sitt svar uppträda anspråkslöst och fint. Detta obetänksamma gräl, som girondisterna ställt till, resulterade sålunda däri, att Robespierre blef ännu starkare och i folkets ögon ännu större. Dantons utträde ur regeringen hade gjort slut på medlingsförsöken mellan gironden och berget. Regeringen, där Roland blifvit den egentlige ledaren, blef verktyget för den girondistiska politiken. Och denna, den inspirerades, åtminstone för så vidt den var oförsonlig, af madame Roland, som genom sin man i regeringen, genom Buzot och Barbaroux i konventet lät spela in alltför dominerande de lidelser, som uppfyllde hennes nobla, men fanatiska sinne. Hon hindrade sina vänner att mottaga den af Danton till endräkt framräckta handen, och det var hennes fel, att brytningen mellan två partier, skilda åt endast genom olika uppfattning i fråga om metoden och hvad som vore opportunt olycksdagen kom till stånd. Madame Roland, hennes hat mot Danton, Paris och berget. Här vilja vi för en stund dröja vid en af revolutionens märkligaste personligheter, Manon Jeanne Roland, och äfven något ingå på det mycket romantiska förhållandet mellan henne och konventsledamoten Buzot. Om madame Roland och hennes inflytande är taladt här och hvar i det föregående, i synnerhet å sid 359 [ska nog vara 349] och 493. Nu vilja vi till en början citera något ur Magnus Höjers lifliga, måhända något väl entusiastiska skildring (I arbetet »Från franska revolutionens dagar». Hedin har i sitt bekanta arbete »Franska revolutionens kvinnor» utförligt tecknat hennes bild, men det vill synas, som om han såge såväl henne, som mannen och girondisterna öfverhufvud genom glasögon något för mycket färgade af ensidiga Rolandistisk-girondistiska sympatier.).
»Det är bekant, att madame Roland, utom det att hon förvärfvade sig hederliga människors aktning på grund af sin plikttrohet, sin hjärtegodhet och sitt oförvitliga lif, äfven blef föremål för mångas hängifna beundran och att hon särskildt på sina närmaste vänner utöfvade ett inflytande, som blef bestämmande i mycket. Man kunde gentemot henne aldrig förbli likgiltig. Man kunde hata henne af politisk fanatism, man kunde hysa motvilja mot henne på grund af hennes åsikter, och man kunde undvika henne af rädsla att komma inom räckvidden af hennes alltkufvande tjusningskraft. Men förbli lugn, ignorera henne, om man kände henne, det kunde man aldrig. Hemligheten af hennes makt öfver nästan alla, som kommit inom hennes trollsfär, låg, tänka vi, icke blott i hennes yttre företräden eller i behaget af en konversation, som naturgåfvor och en mångsidig bildning gjorde fängslande, utan den låg äfven i karaktärens storhet, i dess för alla uppfattbara klassiska höghet, enkelhet och manliga energi. Hennes person har säkert utvecklats under många inflytelser, hemmets genom modern och de andliga kulturströmningarnas i hennes egen samtid. I sitt känslolif har hon stått under den behärskande makten af författaren till »la nouvelle Heloïse», och hon har i många stycken kanske varit hans trognaste lärjunge. Men hennes karaktär har i sin storslagenhet, sin kraft och harmoni utmejslats under påverkan mera af antiken än af Rousseau. Hos antiken har hon sökt de stora mänskliga förebilderna, och därifrån har hon också tidigt fått sina politiska konceptioner. Hennes republikanska sympatier ha väckts och underhållits, icke genom läsningen af Contrat social, utan genom studiet af Plutarchus. Det är hennes eget vittnesbörd. Denna påverkan af antiken röjer sig ibland i hennes uttryckssätt; den är omisskänlig i hennes republikanska ideal, som med sitt aristokratiskt humana skaplynne har sin förutsättning, icke i Genève, icke i Rom, utan i ett perikleiskt Aten. Republiken var hennes stora lidelse, och Michelet har ej så orätt, när han under revolutionens dagar ser den, icke i dess vrångbild, utan i dess skönaste gestalt, förkroppsligad i madame Roland. Ingen har mer än hon varit genomträngd af kärlek till den verkliga friheten såsom villkor för en harmonisk mänsklig tillvaro, och ingen har heller mer än hon varit beredd att göra denna frihet sina offer. Men äfven madame Roland hade sina svagheter. Man kan spåra dem i hennes själf biografi, i hvilka Mallet du Pan (politisk redaktör af Mercure de France) ser »aktrisen som arbetar för scenen», men i hvilka en vanlig människa ser en ädel kvinna, som rehabiliterar sin makes, sina vänners och sin egen ära. Man kan ej undgå att märka något litet af kvinnlig behagsjuka, för att icke tala om hennes kraf på beundran och hennes lust att suveränt behärska dem hon lagt för sina fötter. Ej heller går det an att förneka styrkan i hennes sympatier och antipatier samt hennes ofördragsamhet mot alla, som tänkte annorlunda än hon. »Denna kvinna med lifliga idéer», säger en person, som kände, men icke älskade madame Roland, ehuru han ville göra henne rättvisa, »denna kvinna som af sitt hufvud fördes längre än af sitt hjärta, fäste sig vid sina egna åsikter med våldsamheten af en passion. Hon älskade alla, som voro af hennes mening, hon afskydde alla som ej delade den. I detta fall var hon i högsta måtto orättvis.» Sådana karaktärsdrag förklara mycket i hennes personliga förhållanden. Hon älskade icke Vergniaud trots öfverensstämmelsen i åsikter, emedan han icke i henne ville se sin Egeria utan gick sina egna vägar.» Om hennes afsky mot Danton ha vi redan talat å sid. 493. »Hennes afsky mot Danton blef oblidkeligt hat i samma stund han genom en föga grannlaga sarkasm hade gjort henne till föremål för allmänt åtlöje. Och hennes växande afvoghet mot Frankrikes hufvudstad, en afvoghet, som tagit sig uttryck framför allt hos hennes närmaste vänner, »rolandisterna» — hade den icke sin källa i hennes aristokratiska motvilja mot en omdömeslös »pöbel», som förhöll sig i bästa fall absolut likgiltig mot henne själf, men ursinnigt applåderade hennes bittraste fiender?» »En alldeles särskild ställning till madame Roland intog Buzot. Eftervärlden vet, hvad samtiden endast anade, att en allt förtärande kärleks lidelse förenade honom och henne, men den vet också, att deras förhållande, tack vare bådas själsstorhet och viljestyrka, aldrig kom att öfverskrida de gränser, som plikten dragit upp.» (Höjer.) Han fortsätter: »Den omständigheten, att båda voro redan bundna af heliga band, hade icke kunnat hindra uppkomsten af en varmare känsla mellan dessa tvenne människor, som i karaktär och åskådning så mycket liknade hvarandra. Men känslan, en gång väckt, bekämpades, så långt mänskliga krafter räckte, och blef en eggelse att allt försaka och att handla på ett sätt, som kunde vittna om kärlekens förädlande inflytelse. »Säg mig», skref hon från fängelset, »känner du några ljufvare ögonblick, än de som tillbringas i oskuld, och behaget af en tillgifvenhet, som naturen tillstår och finkänsligheten reglerar, som hyllar plikten af de pålagda försakelserna och hämtar sin näring till och med från styrkan att bära dem? Känner du en större förmån än den att vara höjd öfver motgången, öfver döden och att finna i sitt hjärta något att njuta af och försköna lifvet med ända till de sista andedragen. Enhvar, som kan älska som vi, för med sig grundsatsen för de största och bästa handlingar, priset för de pinsammaste uppoffringar, godtgörelsen för alla olyckor.». För sin make hade madame Roland ingenting fördolt. Hennes ärlighet dref henne att yppa allt för den, åt hvilken hon mer ägnat dotterns än makans hängifvenhet, med den påföljd att svartsjukan kom att fullständigt sköfla lyckan i deras hem, då hon kanske hoppats att erhålla ett stöd i den fruktansvärda strid hon stred för att lägga sitt obändiga hjärta under åtagna plikters välde. De bref, hon mot slutet af sitt lif skref till Buzot ifrån sitt fängelse, visa våldsamheten af hennes lidelse och vittna om den tragiska konflikten inom henne själf mellan pliktkänslan och passionen. Hon bar ständigt Buzots bild vid sitt hjärta. Af hennes egna ord är det alldeles klart, att hon ej såg något brott däri, att hon älskade en annan man, blott hon icke i gärningar bröt sin tro eller försummade någon af de yttre plikterna mot den, som, gentemot henne hade rättigheter och som hon i allt fall icke kunde neka sin aktning. Hon har famlat efter ett medel att förlika troheten mot maken med kärleken till älskaren, och hon har till sist med ett slags välbehag i själfva fångenskapen sökt ett värn emot en böjelse, som stoltheten bjöd henne att bekämpa och hvars makt hon fruktade att helt och hållet underkastas.» Denne kämpande riddare åt madame Rolands känslopolitik och personliga groll idealiseras i hennes memoarer bl. a. på följande sätt: »En upphöjd karaktär, ett stolt sinne och ett sjudande mod, känslig och full af eld. — — Kastad in i det offentliga lifvet, känner han endast den stränga rättvisans grundsatser och försvarar dem till hvad pris som helst. Snar till harm öfver orättfärdigheten förföljer han den lidelsefullt och kan aldrig kompromissa med brottet. Mänsklighetens vän, tillgänglig för de ömmaste känslor, mäktig sublim hänförelse och de ädlaste beslut, älskar han sitt släkte och kan uppoffra sig för republiken, men som en sträng domare öfver individerna är han kinkig mot föremålen för sin högaktning och beviljar den endast åt få människor.» Madame Roland med sin energiska natur behärskade denne fine och lidelsefulle, men något vankelmodige drömmare. Kärleken till henne uppeldade honom, dref honom till ytterligheter, inspirerade honom en vältalighet af vrede och hat, af förakt och heroism, af alla de känslor, som sätta lif i människorna, utan att göra dem starkare eller klokare. (Aulard).
Hela gironden hade visserligen icke gjort sig delaktig af madame Rolands agg och hat mot berget och Danton, ett hat som bl. a. tog sig uttryck i troendet på och utspridandet af de grundlösaste beskyllningar mot Danton såväl för delaktighet i septembermorden som för försnillande af offentliga medel och stöld af dyrbara föremål, tillhöriga staten. Condorcet bröt aldrig med berget eller åtminstone icke med Danton, för hvilken han hyste högaktning och sympati, och hvars politik han understödde. Han älskade icke Robespierre, men försökte dock förekomma girondens ödesdigra brytning med denne farlige man. Men Condorcet hade mera snille än inflytande.. Vergniaud dväljdes alltid högt öfver det agg och groll, de beskyllningar och hopgjorda romaner, hvari de flesta af hans vänner funno ett så stort behag. Han attackerar endast till själfförsvar. Han insåg det farliga i en tvedräkt i fiendens åsyn, men han var indolent, mera talare än statsman. För två så ädle män som Condorcet och Vergniaud blef det senare en hederssak att göra sig solidariska med sina vänner och dela deras öde. Brissot slutligen tillhörde visserligen icke de egentliga rolandisterna, men genom att flitigt umgås med dem och liksom de vara utsatt för jakobinernas smädelser och förnärmelser, hade han slutligen kommit att dela nästan alla deras fördomar och lidelser. Under de första månaderna af 1793 offentliggjorde denne kloke man ett program för en våldspolitik riktad mot Paris och klubbarna. Hans broschyr till valmännen blef en formlig krigsförklaring, en förklaring af krig på lif och död. Han föreslog nämligen däri två lika fantastiska som våldsamma åtgärder: 1) upphäfvandet af kommunalstyrelsen; 2) stängning af jakobinklubben. Dessa projekt skulle, enligt Aulard, kunna ensamma förklara händelserna den 31 maj och 2 juni. Jakobinerna slogo till, för att icke förekommas, och de utpekade Brissot som konspiratörernas chef, emedan han nästan ensam formulerat den af andra i tysthet omfattade planen att undertrycka den egentliga revolutionshärden. Rättegången mot konungen hade ytterligare drifvit upp och förbittrat tvedräkten mellan berget och girondisterna. Efter konungens död kände sig dessa senare starkt betryckta. Roland, som redan någon tid intagit en mera tillbakadragen ställning, utträdde ur regeringen dagen efter konungens afrättning. Ministären förblef öfvervägande girondistisk, men var svag och utan ledare. Jakobinerna däremot kände sig som segerherrar och yttrade sig med stolthet och tillfredsställelse om afrättningen. De yttre farorna tycktes alls icke göra dem oroliga. Vid Jakobinklubbens sammanträden blefvo »brissotisterna» dagligen föremål för de häftigaste angrepp som de svartaste fosterlandsförrädare. Robespierre deltog träget i förhandlingarna, uppträdde därvid visserligen lugnt och återhållande, men försummade ingalunda att påpassligt underblåsa misstroendets eld med sina lömska giftiga anmärkningar. Partimotsättningen hade framträdt redan tydligt vid behandlingen af frågan om den nya författning, hvars åstadkommande var konventets egentliga uppgift. Redan i oktober 1792 hade tillsatts ett utskott för utarbetande af förslag. Utskottet var öfvervägande girondistiskt, endast Danton representerade berget. I februari 1793 framlades ett förslag, hufvudsakligen utarbetadt af Condorcet. Förslaget inleddes med en ny »de mänskliga rättigheternas förklaring» på 33 paragrafer mot 17 år 1789. Innehållet var väsentligen detsamma, men klarare och skarpare utformadt. Ny och med vidtgående konsekvenser var paragrafen: »Alla ha rätt till undervisning, samhället är skyldigt att meddela sina medborgare den i lika grad.» Själfva författningsförslaget hade en utpräglad och frisinnad karaktär. Valrätt tillkom enhvar man, som fyllt 21 år och varit bosatt tre månader i kommunen; också tjänarne fingo valrätt. Valen blefvo omedelbara. I spetsen för styrelsen stod ett »conseil exécutif», ett slags ministär på sju medlemmar valda genom folkomröstning. Den lagstiftande församlingen skulle bestå af en medlem för hvart 50,000-tal och valen förrättas hvart år. När majoriteten af två departements valmän så påyrkade, skulle ett lagförslag underkastas folkomröstning, innan det trädde i kraft.
Konventet mottog förslaget med stor köld och lät hela saken hvila till i början af april, då ett nytt utskott tillsattes för att genomgå de från allmänheten inkomna talrika förslagen. I några af dessa förordades rösträtt för kvinnor. Utskottet ställde sig välvilligt mot tanken, men afböjde den tillsvidare, på den grund att bristerna i uppfostran nödvändiggjorde åtminstone för några år kvinnornas uteslutande från rösträtten. I midten af april kom författningsfrågan upp på dagordningen och debatterades emellanåt intill slutet af maj. Under dessa förhandlingar voro girondister och jakobiner noga på sin vakt mot hvarandra. Jakobinerna ställde sig mycket kyligt mot det girondistiska författningsutkastet, men någon principiell skiljaktighet visade sig icke. Rättighetsförklaringen antogs i väsentlig öfverensstämmelse med Condorcets förslag, men af författningen medhunnos endast sex paragrafer före girondens fall. Medan man sålunda långsamt debatterade författningen, sökte man samtidigt finna sådana former för den dagliga styrelsen, som kunde möjliggöra ett kraftigt uppträdande men här ingrep partimotsatsen förlamande i ännu högre grad. Den ena gången efter den andra stod det häftig strid om de olika utskotten, i hvilkas händer den utöfvande makten kom mer och mer att ligga, i samma mån som ministärens betydelse minskades. Redan i oktober 1792 hade upprättats en »comité de sureté générale». Detta »utskott för den allmänna säkerheten» bestod af 30 medlemmar och blef ett slags polismyndighet, som skulle vaka öfver alla, som kunde misstänkas för stämplingar mot revolutionen. Vid tillsättningen hade invalts flera jakobiner, men vid omvalen i januari 1793 fingo girondisterna majoritet. Lepeletiers mord dagen före konungens afrättning uppväckte en storm mot utskottet, som icke tycktes ha varit tillräckligt energiskt och vaksamt. »Berget» genomdref då det gamla utskottets upphäfvande och ett val af ett nytt på endast tolf medlemmar. Af dessa voro 11 jakobiner och en enda girondist. Hädanefter var utskottet jakobinernas fasta borg och ett mycket kraftigt vapen under striden mot motståndarne. Den 1 januari hade emellertid inrättats ett nytt utskott på 24 personer, försvarsutskottet (comité de défense générale) med uppgift att öfvervaka regeringen och genomföra enhet i de militära och diplomatiska ärendena. Det bestod hufvudsakligen af girondister, såsom Brissot, Gensonné och Guadet m. fl., därjämte af medlemmar af »slätten» såsom Sieyès och Barère. Berget var endast representeradt af några få och föga märklige; hvarken Danton eller Robespierre var med. Utskottet var för stort och kunde redan på den grund icke uppträda tillräckligt energiskt. Vid underrättelsen om nederlaget vid Neerwinden (se sid. 552) förnyades utskottet, och utvidgades dess myndighet. Jakobinerna blefvo nu nästan jämnstarka med girondisterna. Vergniaud, Isnard, Buzot, Pétion, Gensonné, Guadet och Condorcet sammanträffade här icke blott med Barère och Sieyès, utan också med Danton, Robespierre och Camille Desmoulins. Men icke heller nu fick utskottet, som var för stort och hvars öfverläggningar voro nästan offentliga, någon egentlig betydelse. Dumouriez' förräderi belyste dess vanmakt, samtidigt med att girondens anseende led därpå.
Af vida större betydelse blef däremot en annan åtgärd, som vidtogs vid underrättelsen om de första svårigheterna i Belgien och Holland. Redan tidigare på nationalförsamlingens och lagstiftande församlingens dagar hade emellanåt utskickats några af de deputerade i ena eller andra syftet. Konventet hade följt detta exempel. För att undanröja de hinder, som den administrativa decentralisationen ställde i vägen för åvägabringandet af erforderlig enhet och kraft i nationalförsvaret, hade konventet utskickat till arméerna, till kommunerna eller vissa departement kommissarier (»représentants en mission»). De fingo, genom beslut af den 26 januari makt att af sätta eller provisoriskt förflytta ämbetsmän och vidtaga alla erforderliga åtgärder. Vid underrättelsen om Dumouriez' nederlag beslöts den 9 mars utsändandet af kommissarier till hvarje armé och hvarje provins. De hade närmast till uppgift att utföra beslutet af den 24 februari om en utskrifning af 300,000 nya soldater men erhöllo dessutom ofvannämnda myndighet och hade till och med rätt att arrestera misstänkta personer. Deras maktställning påminde om de gamla intendenternas, men det var en rent extraordinär åtgärd, framkallad af de abnorma förhållandena. Deras uppgift var lika svår och fruktansvärd som deras ansvar var hemskt. De hade att trotsa allt missnöje och egoistiska intressen. De hade att elda patriotismen, utan att låta den öfvergå till yrsel. De hade att sörja för folkets och härarnas provianterande, öfvervaka leverantörerna, påskynda fabrikationen af kanoner, gevär, kläder, skodon och förhindra en prisstegring, som medförde hungersnöd. »Och huru lägga band på de rikes egoism, utan att släppa lös de fattiges lidelser och ursinnigas repressalier?» Flertalet af de utskickade representanterna stodo jakobinerna ganska nära. För att vederlägga den ofta hörda beskyllningen att ej vara annat än ett lysande kotteri af vanmäktiga talare, borde girondisterna gjort anspråk på sin anpart af handlingen, af faran och äran. Men de drogo sig undan och lämnade åt berget nästan ensamt att lämna delegerade. Man har velat söka en förklaring härtill i deras känsla af att de icke längre ägnade sig för kraftig handling och att de genom att så ifrigt påpeka folkets öfverdrifter och dämpa revolutionselden blifvit ur stånd att väcka hänförelsens eld. Man skulle ock däri kunna se en hemlig och ofrivillig bekännelse om en disharmoni mellan dem och de svåra tidernas hårda uppgift. Men därjämte skulle ock ha varit bestämmande den hemliga beräkningen att väsentligt minska motståndarnes styrka inom konventet genom att så många jakobiner blefvo delegerade. De utskickade kommo till en början i konflikt inbördes eller sågo sig motarbetade af de lokala myndigheterna eller de af regeringen i stort antal utskickade kommissarierna. Konventet ville göra sina inre fiender maktlösa genom att slå dem med skrämsel för snabba och skräckinjagande straff, men för sådant ändamål dugde icke de domstolar, som nationalförsamlingen upprättat för normala förhållanden. Den af lagstiftande församlingen i sådant syfte upprättade domstolen af den 17 augusti 1792 (se sid. 467) upphäfdes, då segrarna för en tid framkallade mildare känslor och tycktes göra all skräckpolitik obehöflig. Men så snart lyckan åter visade sin ombytlighet och en ny invasion hotade blef det åter ett omslag. Samma dag, som beslutet om representanters utskickande fattades, visade sig ansatser till en folkrörelse i Paris mot konventet, och det upprepades dagen därefter. De dåliga tiderna och de oroväckande underrättelserna utifrån verkade upphetsande. Jakobinernas ledare togo dock afstånd från rörelsen, som icke fick någon större omfattning. Men flera sektioner påfordrade upprättandet af en revolutionsdomstol. Danton, som samtidigt återkommit från Belgien, söker ånyo inspirera konventet och kommunen en sublim energi, en allt uppslukande verksamhetslust. Han talade varmt för den ofvan nämnda åtgärden med utsändandet af konventets medlemmar: »Må de bege sig af redan denna afton, denna natt; må de säga till de mycket rikas klass; aristokratin i Europa måste duka under för våra bemödanden och betala våra skulder, eller också måste ni det! Folket äger endast sitt blod, och det slösar därmed. Välan eländige, slösen med edra rikedomar. Ni sen, medborgare, de vackra uppgifter, som vänta eder. Hvad, ni ha en hel nation till häfstång, förnuftet till stödjepunkt och ni ha ännu icke omstörtat världen!» Han harmas öfver att inför fienden det ännu finnes partier.» »Ni som trötten ut mig med edra enskilda tvister i stället för att sysselsätta er med republikens välfärd, jag förkastar er alla såsom förrädare mot fosterlandet!» De, som dåraktigt förebrådde honom septemberdagarna, fingo till svar: »Hvad har mitt anseende att betyda för mig! Må mitt namn bli vanäradt, om endast Frankrike förblir fritt. Man tyckes frukta», tillägger han, »att kommissariernas afresa skall försvaga ena eller andra partiet inom konventet. Fåvitska förskräckelse! Spriden er kraft öfverallt. Den vackraste tjänstgöring är att tillkännage för folket, att den förskräckliges skuld hvaraf det tryckes, skall utplånas på fiendernas bekostnad eller att de rika skola betala det inom kort. Nationens belägenhet är svår, assignatcirkulationen är icke längre i jämnvikt; arbetarnes dagaflöning har sjunkit under det oumbärliga; det fordras ett kraftigt medel att afhjälpa detta. Låt oss eröfra Holland, kalla till lif det republikanska partiet i England; låt Frankrike sätta sig i marsch, och vi skola gå med ära till eftervärlden. Uppfyllen dessa stora bestämmelser; inga debatter, inga tvister, och fosterlandet är räddadt!» Men innan allt folket rusar till gränserna befarar Danton ett förnyande af den oro, som möjliggjorde blodbaden. Det låg, säger Aulard, en djup tanke bakom, då han den 10 mars genomdrifver upprättandet af »en extraordinär domstol, som skulle ha att döma i alla saker, som anginge kontrarevolutionära företag, anslag mot friheten, jämlikheten, republikens enhet och odelbarhet och mot statens inre och yttre säkerhet, alla sammansvärjningar, som gingo ut på att återupprätta konungadömet eller att grunda någon annan myndighet, som stämplade mot friheten, jämlikheten och folkets suveränitet.» Dantons yttrande vid tillfället var märkligt, bl. a. och icke minst i följd af hans uttalande om septemberdagarna: »Frihetens vänner höja djärft sin panna, sade han. Då de se den hederlige medborgaren sysselsatt vid sin härd, handtverkaren i sin verkstad, ha de den dumheten att tro sig utgöra flertal. Nåväl rycken dem undan folkets hämnd, mänskligheten ålägger er det. — — Folkets räddning fordrar nu stora medel och hemska åtgärder. Jag ser ingen medelväg mellan de vanliga formerna och ett revolutionstribunal, och enär man vågat i denna församling erinra om de blodiga dagar, öfver hvilka hvarje god medborgare suckat, vågar jag säga, att om ett tribunal då existerat, skulle icke folket, som man så ofta och så grymt förebrått dessa dagar, ha blodbesudlat dem; jag säger ock alla, som voro vittnen till dessa tilldragelser, skola instämma med mig, att ingen mänsklig makt var i stånd att hejda den nationella hämndens öfversvallningar. Låt oss draga nytta af våra föregångares fel. Låt oss göra hvad lagstiftande församlingen icke gjorde. Må vi vara skräckinjagande för att befria folket från att vara det.» Denna domstol, som senare fick namnet revolutionsdomstolen, bestod förutom af en jury af fem domare, en allmän åklagare och två substitut, samtliga valda af konventet. Dess domar kunde icke öfverklagas. I sin första form var den enligt Aulards uppfattning en nyttig institution, men partiandan vanställde den och gjorde däraf ett hämndens och orättrådighetens verktyg. Några dagar efter oroligheterna i Paris och denna domstols upprättande kom budskapet om Vendéeupproret, och därpå följde slag på slag underrättelserna om nederlaget vid Neerwinden och om Dumouriez' förrädiska operationer. Det första intrycket var, att man måste söka åvägabringa en försoning mellan de stridande parterna inom konventet, och Danton arbetade därpå och inledde i midten af mars direkta underhandlingar med girondisterna, men dessa underhandlingar gingo sönder. Flera af girondisterna omfattade och utspredo de vanvettiga hallucinationerna, att oroligheterna i Vendée underblåstes af anarkistiska emissarier, d. v. s. af bergets, att bergets mest inflytelserika medlemmar och Marat m. fl. stodo i Englands, d. v. s. Pitts, sold. Jakobinerna voro visserligen också på samma sätt förvirrade af sina uppjagade lidelser och kolossala sofismer. Men deras passionerade och falska hypoteser dolde icke för dem den dåvarande öfverhängande faran. Den syntes dem tvärtom ännu större och allvarligare, då i deras ögon den rojalistiska kontrarevolutionen var liksom dubblerad af en girondistisk intrig. Danton begaf sig till Belgien. Hans sista förhoppning var, att Dumouriez skulle segra i den afgörande striden, som förbereddes mellan honom och fienden. Danton hade länge misstänkt honom, men medveten om hans talanger och handlingskraft hade han trott klokast att förut synas taga för kontant alla hans republikanska förklaringar och därigenom binda honom fastare vid revolutionen. En ny seger skulle på samma gång den tröstade hans militära högmod och skyddade honom mot konventets räfst, återföra honom till lydnad. Jag skall antingen öfvertala honom eller föra honom tillbaka med mig, hade Danton sagt. Men Dumouriez blef slagen vid Neerwinden, och grymt besviken återvände Danton till Paris. Hit kommo snart säkra underrättelser om Dumouriez' förrädiska underhandlingar med fienden. Brytningen mellan gironden och Danton. Detta gaf signalen till våldsamma partistrider. Dumouriez hade stått girondisterna nära och jakobinerna kastade på dem ansvaret för hans förräderi, men girondisterna svarade, att ingen mer än Danton hade hållit sin hand öfver Dumouriez. Den 1 april törnade man ihop i konventet. Girondisterna kastade sig öfver Danton. Girondisten Lasource släpade den store patrioten i smutsen genom sina beskyllningar mot Danton för att ha varit medveten om och understödt Dumouriez' ärolösa planer. Han fullbordade därmed oåterkalleligt brytningen mellan Danton och gironden. Ty när Danton sålunda blef angripen, skymfad och drifven antingen till ett vanärande fall eller ett förtvifladt försvar måste han gifvetvis med hela sin revolutionära energi, med hela sin manliga djärfhet vända sig mot den svekliga gironden. »Jag skall aldrig glömma,» skref konventsledamoten Levasseur trettio år senare, »det ögonblick under sammanträdet den 1 april, då Lasource började sin ofattbara anklagelse mot Danton. Då han medelst försåtliga sammanställningar sökte förvandla denne fruktansvärde jakobin till en Dumouriez' hemlige anhängare, då han ansträngd samlade ihop slutledningen för att skapa fantomen af ett corpus delicti och sammanfogade alla delarna i denna eländiga byggnad utan att dölja ett visst inre välbehag och nöje, då drog Danton, som satt orörlig på sin bänk, upp sin läpp med det föraktfulla uttryck, som var karakteristiskt för honom och som ingaf en viss fasa, hans blick tillkännagaf på en gång vrede och förakt; hans hållning kontrasterade med rörelserna i hans ansikte, och man såg i denna bisarra blandning af lugn och sinnesrörelse, att han icke afbröt sin motståndare, emedan det var lätt för honom att svara och han var säker på att krossa honom. Men då Lasource slutat sin diatrib och Danton gick förbi våra bänkar för att rusa upp på tribunen, sade han med låg röst, i det han pekade på högra sidan: »De där brottslingarne, de vilja kasta sina brott på mig.» Det var lätt att förstå, att hans länge återhållna uppbrusande vältalighet skulle slutligen bryta alla dammar och att våra fiender skulle darra. Hans tal blef i verkligheten ännu mera en krigsförklaring än ett rättfärdigande. Hans stentorsstämma genljöd i konventet, som en alarmkanon, som kallar soldaten in i bräschen. Han hade slutligen afstått från de konsiderationer, som han trott nyttiga för det allmänna, och hädanefter förvissad om att aldrig få se girondisterna förena sig med honom till frihetens räddande, förkunnade han högt, att denna älskade frihet kunde räddas utan dem. Han hade tillräckligt ofta vägrat att upptaga den handske, som man kastade till honom nästan vid hvarje sammanträde. Då han för första gången klargöra [sic] sig på arenan beväpnad med alla vapen, skulle han bevisa för högern, att man icke lätt omstörtar en sådan atlet som han.» Dantons försvarstal blef i verkligheten en förskräcklig anklagelse: »Har man kunnat tro ett ögonblick», svarade Danton, »har man haft den dumheten att tro, att jag allierat mig med Dumouriez? Mot hvem reser sig Dumouriez? Mot revolutionsdomstolen. Det är jag som föranledt upprättandet af denna domstol. Dumouriez vill upplösa konventet. När man i samma syfte föreslog sammankallandet af primärförsamlingarna, satte jag mig icke mot det. Om jag varit öfverens med Dumouriez, skulle jag då ha bekämpat hans finansiella förslag rörande Belgien? Skulle jag då motarbetat hans förslag om upprättande af de tre staterna? Medborgarne i Mons, Liège, Bruxelles kunna säga, om jag icke varit fruktansvärd mot aristokraterna och lika mycket afskydd af dem, som de själfva förtjäna att vara det. — — Mot hvilka har Dumouriez förklarat krig? Mot de folkliga samfunden. Hvem af oss har sagt, att utan de folkliga samfunden, utan folket i massa skulle vi icke kunna rädda oss? Öfverensstämma sådana åtgärder med Dumouriez' eller skulle icke medbrottsligheten snarare vara att söka hos dem, som på förhand smädade kommissarierna för att få deras mission att stranda? (Bifall.) Hvem har drifvit på kommissariernas utsändande? Hvem har påskyndat arméernas rekryterande och kompletterande? Det är jag, jag har, jag förklarar det öppet inför hela Frankrike, kraftigast verkat för detta kompletterande. Har jag i likhet med Dumouriez smädat frihetens soldater, som skyndat till i massa för att upptaga kvarlefvorna af våra arméer? Har jag icke sagt, att jag sett dessa oförskräckta män tillföra arméerna den medborgaranda, som de mottagit i sina hem? Har jag icke sagt, att denna del af hären, som sedan den uppehöll sig på främmande mark icke längre visade samma handlingskraft, skulle, såsom fabelns jätte, i och med att den satte foten på frihetens jord, återfå all den republikanska kraften? Är det ett språk för den, som skulle velat bringa allt i upplösning? Har jag icke betett mig som en medborgare, som ville att vi skulle hålla stånd mot hela Europa?» Dantons stora brott i girondisternas ögon var, att han höll Paris kärt, detta Paris om hvars förstörande några girondister drömde. »Nåväl», sade han, »förgås Paris, skall det icke längre finnas någon republik. Paris är det fria Frankrikes konstituerade och naturliga medelpunkt. Det är ljusets medelpunkt.» »Girondisterna hade icke», säger Aulard, »vilja eller förstånd att inse, att i denna Frankrikes hjältemodiga strid mot sitt monarkiska förflutna och mot Europas koalition Paris' provisoriska diktatur vore oundviklig. Den var det i ett land, som alldeles nyss varit fördeladt i provinser, af hvilka några som Bretagne och Provence utgjorde nationer inom nationen. För att göra fosterlandet till ett, hade nationalförsamlingen undertryckt provinserna. Och det var, för att bevara denna enhet, för att ge denna stora, nyligen bildade samhällskropp en sammanhållning, som trotsade federalisternas och rojalisternas bemödanden, samt en motståndskraft mot utlandets ursinniga angrepp, som Paris' jakobiner betäckte hela Frankrike med sina tusende filialer och öfverallt angåfvo lösen för patrioterna. Genom att sålunda ända ut i territoriets yttersta delar sprida sin tro och sin energi, inblåste de hos hela nationen en och samma anda och räddade därigenom revolutionen. I fredstider och i våra dagar skulle helt visst, fortsätter Aulard, en sådan parisisk diktatur ha varit beklagansvärd och olycksbringande, men den blef räddningen i den hemska kris, hvarunder det nya Frankrike föddes med smärta fram ur det gamla Frankrike. Hederliga, men närsynta sågo girondisterna hvarken så långt eller så högt. Utan att förfalla till den gode Anacharsis Cloots' naiva tillbedjan af Paris som ett människosläktets Mecka, försvarade Danton och berömde Paris' befolkning som upplyst, som väl förstående att bedöma dem, som tjäna den. Den bestode af medborgare komna från alla departement och skulle alltid vara en skräck för frihetens fiender. »Paris är medelpunkten, hvari allt mynnar ut; Paris skall vara den brännpunkt, som samlar alla den franska patriotismens strålar och där alla fiender skola bränna sig. Man skall icke längre höra några smädelser mot en stad, som skapat friheten, som skall triumfera med den och med den öfvergå till odödligheten.» Liksom Paris var för Danton fosterlandets hufvud, klara och konkreta tanke, så var folket för honom icke någon hemlighetsfull kraft, någon abstraktion, det var fransmännen, arbetare eller bönder, på de offentliga platserna, i sina arbetsdräkter eller nedböjda öfver sina verktyg eller tågande mot gränserna. Medan Robespierre förgudar folket som ett Guds verktyg och inför detsamma försjunker i betraktelser, armbågas Danton med det på Paris' gator, ser det med kött och ben och samspråkar med det förtroligt. Broderskapet är icke för honom som för Robespierre ett knäböjande inför den Rousseauska guden, det är en gemensam måltid i hop med hyggligt och hederligt folk från samma trakt. Besjälad af sådana uppfattningar hade Danton enträget och gång på gång, men alltid förgäfves besvurit girondisterna att lägga bort sin misstro till demokratin, att mindre lyssna till sina alltför delikata känslor, att med ett ord gå upp i folket. Det var deras olycka att de icke ville lyssna till honom. Endast ett par dagar före denna stora sammanstötning, som vi i det föregående skildrat, hade han tillropat dem: »Jag bör säga er sanningen. Hvad angå mig alla chimärer, som man kan utsprida mot mig, om blott jag kan tjäna fosterlandet. Ja, medborgare, ni gören icke er plikt. Ni påstån, att folket är vilsefördt, men hvarför aflägsnen ni er från detta folk? Närmen er det, det skall taga skäl. Revolutionen kan ej gå framåt, ej konsolideras annat än genom ämnet folket. Folket är dess verktyg; det tillhör er att begagna er däraf. Förgäfves sägen ni, att de folkliga samfunden vimla af vanvettiga, absurda, grymma angifvare. Nåväl, hvarför gån ni inte dit? En nation i revolution är som malmen som kokar och ombildas i degeln. Frihetens staty är ännu icke gjuten. Denna metall bubblar och sjuder, om ni icke öfvervaken härden, skolen ni alla blifva brända. — —» Och girondisterna blefvo brända. Efter Lasources smädelser och beskyllningar var Dantons tålamod bragt till det yttersta och om han än senare efter det uppbrusningen något lagt sig åter sträckte ut handen till försoning, så stod han dock icke längre som deras fasta skyddsmur mot bergets vrede. Den 2 april infann Danton sig i Jakobinklubben, där han eljest varit tämligen sällsynt, och föreslog, att man skulle vända sig till departementen med en kraftig uppmaning att göra sig beredda att »utdrifva alla intrigmakare ur konventet», och ett par dagar senare utsände klubben en energisk adress i sådant syfte. På förslag af försvarsutskottet och under bergets medverkan men mot en del af gironden beslöt konventet den 6 april, i syfte att ge landets styrelse större fasthet och energi, skapande af ett litet utskott på nio medlemmar, det s. k. välfärdsutskottet (le comité de salut public). Detta utskott, hvars öfverläggningar försiggingo inför slutna dörrar, hade att öfvervaka och påskynda regeringens verksamhet och blef t. o. m. utrustadt med myndighet att suspendera dess beslut, hvarom det dock hade att ofördröjligen underrätta konventet. Det ålåg regeringen att verkställa de af utskottet beslutade åtgärder beträffande det allmänna yttre och inre försvaret. Utskottet blef sålunda ett slags öfverregering, och till dess förfogande ställdes ett belopp af 100,000 livres till hemliga utgifter. Det upprättades ursprungligen endast för en månad, men medlemmarne omvaldes sedan och fungerade ända till den 10 juli. Valda blefvo Barère, Robert Lindet, Danton m. fl., inga girondister kommo med, men de valda jakobinerna hörde till de mera försonliga, och Robespierre fick stanna utanför. Välfärdsutskottet fördelade sig i fyra sektioner, hvaraf Dantons och Barères öfvertog utrikespolitiken, Delmas och Delacroix utgjorde sektionen för försvarsärendena. Detta välfärdsutskott, som från den 6 april till den 10 juli hade ledningen af Frankrikes politik, har blifvit kalladt ministären Danton. Han var dess verklige ledare och satte sin prägel på hela utskottets politik. Danton sökte ge utrikespolitiken ett så försonligt och försiktigt utseende som möjligt för att därigenom splittra fienden, och om möjligt ingå fred med dem, en och en. Men härför fordrades först och främst, att man i utlandet komme ifrån den uppfattningen, att republiken ville föra krig mot alla furstar. Man borde således icke längre stå kvar på november- och decemberbeslutens ståndpunkt (se sid. 546, 548). Ett tillfälle till att ändra signalerna erbjöd sig i början af april 1793, då Robespierre väckte förslag om dödsstraff för enhvar, som vågade påyrka inledande af några som helst förhandlingar med fienderna. Danton tog udden af detta förslag, genom att förändra det därhän, att det skulle afse endast fiender, som icke erkände folkets suveränitet. Och på samma gång passade han på, att få decemberbeslutet upphäfdt. »Det är på tid», sade han, »att nationalkonventet låter Europa veta att det kan förena politik med republikanska dygder. I ett ögonblick af hänförelse och helt visst af mycket vackra motiv, ha ni förbundit er att lämna skydd åt de folk, som skulle vilja göra motstånd mot sina tyranners förtryck. Genom ett sådant beslut skulle ni kunna tyckas ha förpliktat er till understöd, om några patrioter skulle vilja göra en revolution i Kina. Men man måste framför allt tänka på bevarandet af vår politiska statskropp och grundläggande af Frankrikes storhet.» Underhandlingar med främmande makter. Konventet följde honom och förklarade uttryckligen, att det icke på något sätt skulle inblanda sig i andra makters styrelse, men att det hellre läte sig begrafvas under sina egna ruiner än tillåta någon makts inblandning i republikens inre styrelse. Härmed var vägen öppnad för underhandlingar. Danton började åter söka sätta sig i förbindelse med hofven, för att hålla kvar alla ännu neutrala makter och återvinna dem, som förut stått på vänskaplig fot med Frankrike. Talrika agenter utskickades. Men för att en sådan politik skulle ha utsikt till framgång fordrades ock, att Europa finge intryck, att i Frankrike funnes en verklig styrelse. Därför måste man till hvarje pris åvägabringa en inre stadga och förekomma ett partiernas handgemäng. Danton, som hade den obehagliga och svåra mellanställningen mellan Pariskommunen och konventets girondistmajoritet, lofvade och lirkade, sökte vinna tid samt sträckte, enligt sitt eget uttryck, ut »fredens olivekvist» åt både vänster och höger, lockande till försoning och parerande eller mottagande de farliga slag och stötar, som jakobiner och girondister ville ge hvarandra. Under tiden underhandlar han med Europa och söker på detta sätt få till stånd en underbar jämnvikt. Han skulle måhända ha lyckats, om Robespierre velat medverka. Men denne eftersträfvar att ersätta Danton, underminerar i smyg hans ställning, uppmuntrar den våldsamma minoriteten inom kommunen och underblåser tvedräkten. När en sektion den 10 april petitionerade om girondisternas försättande i anklagelsetillstånd och dessa i gengäld yrkade på att sektionens ordförande och sekreterare skulle ställas inför revolutionsdomstolen, låtsades Danton tjuta med ulfvarna och åstadkom därigenom debattens ajournerande. De ägde icke rätt att af folket eller en del af folket fordra mera förstånd än de hade själfva. Hade icke folket rätt att erfara sjudande sinnesrörelser, som föra det till en patriotisk yrsel, då konventets tribun ständigt tycktes vara en gladiatorsarena? Hade inte Danton själf nyligen beskyllts för diktatorssyften, och hade icke de styrande i Finistèredepartementet fordrat hans hufvud? Vore det värdt att rasa mot sådana galningar. Man skulle se bort från öfverdrifterna, orimligheterna i folkets petitioner och då skulle man ofta i det naiva, omedelbara språket finna stränga, men nyttiga sanningar. När hade man blifvit skyldig girondisterna loford? Man måste göra sin plikt, fullborda revolutionsverket och ge petitionen till svar fosterlandets räddning. Konventsledamöterna vore ovärdiga sin uppgift, om de icke ständigt hade inför sina ögon dessa stora mål: fiendens besegrande, den inre ordningens återställande och en förträfflig författning.» Men å ena sidan stämplade Robespierre girondisterna som utlänningarnas medbrottslingar, å andra sidan tillbakavisade dessa alla Dantons offentliga eller hemliga anbud till försoning. Mer och mer förbittrade på sina motståndare öfvergingo de snart till direkta angrepp på dem. Den de trodde sig lättast kunna rå på var Marat, och de föreslogo i konventet, att han skulle ställas under åtal för smädelser och upphetsanden mot konventet och till mord och plundring. Många konventsmedlemmar, som i principfrågor slöto sig till jakobinerna såsom varande revolutionens mest konsekventa talemän, afskydde den våldsamme och »exalterade» Marat. Öfver hundra jakobiner voro frånvarande, utsända i landsorten och till arméerna. Med 220 röster mot 92 bifölls yrkandet. Men några dagar senare frikändes Marat af revolutionsdomstolen. Folkmassorna återförde »folkets vän» i triumf till konventet, och i jakobinklubben, där hans ställning hittills varit något osäker, hyllades han nu som frihetens och revolutionens orättfärdigt angripne vän. Detta nederlag var för girondisterna synnerligen förödmjukande och grundligt. I slutet på april gjorde de emellertid ett försök att föra öfver striden i fiendens eget läger, i sektionerna. Hade striden förts från deras sida planmässigt och energiskt, skulle de måhända ha segrat. Men ihållig handlingskraft låg icke för dem. Genom ett öppet bref från Pétion och i girondistpressen mottog den parisiska borgerliga medelklassen en kraftig uppmaning att vakna upp ur sin slöhet och infinna sig i sektionerna och deltaga i deras debatter och beslut för att, som Pétion uttryckte sig, drifva tillbaka i deras hålor de vidriga reptilerna. Härmed menade han 5-600 personer, hvaraf några, sade han, voro rasande ända till vanvett, andra besudlade med brott, de flesta utan lagliga förvärfskällor. »Dessa breda nu ut sig öfverallt i sektionerna, ropa hejdlöst på mord och plundring, påbjuda alla andra sin vilja och utöfva ett odrägligt tyranni öfver 600,000 medborgare.» I slutet af april och början af maj infunno sig de moderata och girondisterna i sektionerna och lyckades verkligen att för några kvällar bemäktiga sig makten i en del sektioner, men snart voro jakobinerna åter herrar på platsen. Hvarken Danton eller de mera bemärkta medlemmarne af välfärdsutskottet hade tagit parti för Marat. Genom sin systematiska tillbakadragenhet tycktes de desavuera de våldsamma. På samma sätt iakttogo de tystnad, när Paris' mär Pache den 15 april inför konventets skrankor uppläste en petition om ett slags laglig afrättning af 22 »brissotin»-deputerade. Icke heller ingrepo de, då deputerade från Bordeaux förklarade för konventet, att om det icke själft sörjde för sin räddning, skulle Bordeaux' invånare låga mot Paris. Styrelsen höll icke på gironden, men på konventet mot kommunen. Den ville dock icke tillstå inför Europa, att kommunen var den starkaste, och teg därför hellre än att blotta sin vanmakt. Kommunen hade emellertid dag för dag utvidgat sin makt. Den 2 april tillsatte den ett utskott för att stå i förbindelse med alla landets öfriga municipalstyrelser. Den 17 maj utnämnde den, utan att därtill äga någon befogenhet, provisoriskt en ny befälhafvare öfver Paris' beväpnade styrka efter Santerre, som tillkännagifvit sin afsikt att bege sig till Vendée, måhända för att undandraga sig de kommande dagarnas ansvar. Girondens svar härpå blef dagen därpå Guadets förslag att upplösa kommunen och att i Bourges sammankalla en riksdag bestående af de 300 suppleanter, som på sin tid valts för att ersätta afgående konventsmedlemmar. »Huru länge skolen i sofva på afgrundens rand?» utropade Guadet. »Hittills ha de sammansvurna af den 10 mars förblifvit ostraffade; man måste ha mod att undersöka sårets djup; det onda ligger i anarkin, i myndigheternas resning mot konventet; det är hos de anarkistiska parisiska myndigheterna, som man måste ... (Våldsamt mummel från konventets vänster; åhörartribunerna visa samma tecken till ogillande.) Ja, jag upprepar det, det onda ligger i befintligheten af de parisiska myndigheterna, myndigheter på en gång lystna efter penningar och makt.» Ett bifall till Guadets förslag hade varit signalen till inbördeskrig. Denna gång ingrep emellertid välfärdsutskottet genom Barère. Han klandrade skarpt kommunens tillvägagående, men förekom antagandet af Guadets förslag genom att genomdrifva utseendet af en kommission på tolf medlemmar för att anställa undersökningar. Kommissionen, som kom att bestå af ifriga girondister, anklagade kommunen för stämplingar mot konventet, åsyftande mord af vissa deputerade och grundande på republikens ruiner af den ohyggligaste och mest förnedrande despotism. Den gick ock vidare anfallsvis till väga genom att besluta skarp kontroll öfver sektionerna och arrestering af Hébert på grund af hans angrepp i »Père Duchesne» mot konventet. Denne Jacques-René Hébert, (porträtt sid. 484) en af revolutionens minst tilltalande personligheter, var född 1757 och son till en förmögen guldsmed i Alençon, men hade haft en ganska brydsam och stormig ungdom. Han kastade sig tidigt in i revolutionen och tidningspressen och satte 1790 upp tidningen Père Duchesne. Året därpå gifte han sig med en f. d. nunna, som på samma gång var en varmt troende katolik och ifrig republikanska. När hon för kvinnorna af folket predikade jämlikhetens läror, hämtade hon sina bevis i bibelcitat. Héberts tidning var ännu råare i formen än Marats, som han sökte öfverbjuda i våldsamheter. Men det låg mindre personlig öfvertygelse och lidelse bakom hans artiklar. Som journalist ägde han dock en icke obetydlig talang. Hans popularitet var ganska vidsträckt, men icke så rotfast som Marats. I de lägre folklassernas tillgifvenhet för Marat ingick nämligen ock en viss respekt. Denne hade icke blott sett klart mer än en gång, då mörkret tycktes ha sänkt sig öfver alla. »I alla Marats ord hade de», säger Jaurés, »spårat ett djupare allvar, en smärtsam tragisk uppriktighet.» Såsom substitut till kommunens prokurator intog Hébert en framskjuten ställning i Paris. Samma dag, den 24 maj, som hans arrestering beslöts, hade hans tidning varit mycket agressiv. Tonen anges tillräckligt af rubriken: »Pappa Duchesnes stora angifvelse till alla departementens sanskulotter i anledning af komplotterna från brissotisterna, girondisterna, rolandisterna, buzotisterna, pétionisterna och hela det fördömda anhanget af Capets och Dumouriez' medbrottslingar i syfte att låta massakrera Bergets tappre män, jakobinerna om Paris' kommun samt ge friheten nådestöten och återställa konungadömet. Hans goda råd till förstädernas präktiga lustiga turar och afväpnande af alla åsnor, som i rötmånaden äro kallpinkare och som, i stället för att försvara republiken, söka upptända ett medborgarkrig mellan Paris och departementen.» Striden mellan konventet och kommunen, som aldrig fullständigt afstannat och nu på sista tiden häftigt blossat upp igen, öfvergick nu till en formlig kraftmätning, hvari kommunen hade fördelen af enighet och sammanhållning samt till sitt stöd Paris' proletärer, medan konventets medlemmar voro splittrade och medelklassen, som skulle vara dess stöd, var overksam och icke mäktig af initiativ. Hébert blef arresterad kvällen den 24 maj. Samma natt hade kommunen ett sammanträde under stor upphetsning. Dagen därpå kräfde den genom sina delegerade af konventet Héberts frigifvande. »Kommunen är oskuldens försvarare. Den fordrar, att ni återger denne ämbetsman, som är lika aktningsvärd för sina dygder som för sin begåfning, till hans verksamhet.» Och man tillade hånfullt: »Godtycklig häktning är ju för öfrigt för goda medborgare endast en hederlig medborgarkrona.» Som konventets president fungerade den dagen girondisten Isnard. Denne, som var mycket lidelsefull, var begifven på storvulen, skräckinjagande retorik, hans vältalighet har karakteriserats som en förening af provensalsk svulst och gammaltestamentlig profetia. Genom sitt obetänksamma svar påskyndade han sitt partis undergång, frånhände Dantonisterna möjligheten att försvara gironden och framställde sig själf inför eftervärlden som personifikationen af landsortens brodermördande hat mot landets hufvudstad. »Konventet, som har antagit en de mänskliga rättigheternas förklaring, skall icke tillstädja, att någon medborgare förblir i bojor, om han icke är skyldig. I kunnen vara förvissade om en snabb rättfärdighet. Men lyssnen till de sanningar jag nu vill säga eder: Frankrike har anförtrott Paris sin folkrepresentation, Paris måste respektera den. Om konventet någonsin kränkes, om någonsin genom ett af dessa upplopp, som sedan den 10 mars ständigt hota konventet och hvarom myndigheterna alltid äro de sista att underrätta oss — om, säger jag, folkrepresentationen blir kränkt genom ett af dessa oupphörligt upprepade upplopp, då förklarar jag er i hela Frankrikes namn...».; — »Nej, nej!» ropades det från yttersta vänstern: »Jo! jo!» svara girondisterna och »slättens» män — »då förklarar jag i hela Frankrikes namn, att Paris skall utplånas; man skall då snart få på Seinens stränder söka efter, om Paris någonsin funnits till.» Detta var ett vanvettigt upprepande af hertigens af Braunschweigs hot 1792 (se sid. 434). Då skulle Paris jämnas med jorden, om ett hår kröktes på konungens hufvud. Isnard hotar det nu med förintelse, om det rörde vid girondisterna. Danton begär häftigt ordet, men Isnard koncentrerade och preciserade sitt hot: »Nationens hämnd skall icke blott falla öfver folkrepresentanternas mördare, utan också öfver de ämbetsmän, som icke förhindrat brottet. Lagens glafven, som ännu droppar af tyrannens blod, är redo att slå af hufvudet på enhvar, som vågar höja sig öfver nationalrepresentationen.» Danton sökte ännu, medan det inbördes krigets otaliga blixtar ljungade, kraftigt förkunna försoning och fred: »Hvarför antaga, att man en dag skulle förgäfves söka efter på Seinens stränder, om Paris har existerat? En konventets president bör hålla sig fjärran från dylika känslor! Honom tillkommer endast lugnande, tröstande tankar. Jag kan icke dölja min mening. Bland de bästa medborgare finns det alldeles för många hetsiga; men fördömen icke hvad som gjort revolutionen, ty om det icke funnits män med stora lidelser, om folket icke varit våldsamt, skulle det aldrig krossat sina bojor. Och också jag stod vid statsrodret i stormens dagar. Jag trotsar deras anklagelser, som tro mig äga en stor förmögenhet. Man har affordrat mig räkenskap, jag har gifvit den, jag begär att få afge den på nytt inför er revolutionsdomstol. Jag återkommer till mitt första ämne. Jag upprepar, hvad som kan fördubbla nationens styrka är att förena Paris med departementen; man måste väl akta sig för att upphetsa dem mot Paris. — Hvad, Paris, som först krossat tyrannens spira, skulle kränka den heliga ark, som är det anförtrodd? Nej Paris älskar revolutionen; genom sina uppoffringar för friheten är Paris förtjänt af alla fransmäns omfamningar. — — Visen det, förklaren, att Paris aldrig upphört att göra sig väl förtjänt af fosterlandet. Låtom oss åter sluta oss tillsamman, på det att våra fiender må på sin bekostnad lära, att värmen i våra debatter beror på den nationella energin.» Danton förmådde icke att få konventet med sig till ett ogillande af Isnards häftighet, tvärtom. Från båda sidor hastade man fram mot afgörandet. I sektionerna stodo följande kvällar hårda strider, men jakobinerna fingo efter hand öfvertaget, i synnerhet efter söndagen den 26 maj, då arbetarne kunde infinna sig talrikt i sektionerna. I jakobinklubben började samma kväll Marat och Robespierre höja tonen. Den förre angaf som närmaste lösen upphäfvandet af tolfmannakommissionen. Men för krossandet af densamma syntes han mera räkna på ett slags vulkanisk eruption från bergets sida, på oemotståndligheten hos konventspatrioternas vrede, än på en yttre folkrörelse. Det blef dock från de hetsigaste sektionerna, som den afgörande signalen kom att utgå. Robespierre sökte än en gång hetsa upp mot gironden, särskildt mot Vergniaud, talade med en habil tvetydighet, men förkunnade samtidigt för åhörarne att ögonblicket vore inne, ty folket hade att resa sig, när despotismen vore på sin höjd och man trampade under fötterna ärligheten och blygsamheten. Hela klubben applåderade honom, reste sig och påbjöd resning mot de korrumperade deputerade. Men ett måhända ännu farligare hugg hade emellertid Robespierre ungefär samtidigt riktat mot gironden genom Camille Desmoulins' af honom inspirerade grymma broschyr »Brissotisternas historia» (»Histoire des Brissotins, fragment de l'histoire secrète de la Révolution»). Desmoulins stod då vida mer under Robespierres än under Dantons inflytande, var mera jakobin än kordelier. Aldrig hade hans penna varit mera vild och skarp. Han talade om Brissots brottslighet, Rolands »hyckleri», Gensonnés medbrottslighet med Dumouriez, Guadets falhet; alla voro de Pitts medbrottslingar och verktyg. Han föreslog »utspyendet» af brissotisterna ur konventets sköte och att revolutionsdomstolen skulle företaga nödiga »amputationer». Broschyren, som hade en kolossal framgång, blef, skröt han med, en förelöpare till resningen den 31 maj och dess manifest. Huru skulle girondisterna kunna möta denna storm, som mullrade och som de själfva oförsiktigt utmanat. De hade ingen verklig makt att tillgå. De hade icke mäktat samla kring sig de departementala krafterna, och bergets kommissarier, som voro spridda öfverallt i landsorten, skulle ha lyckats att åtminstone förhindra en allmän mobilisering mot Paris. Ej heller kunde de längre räkna på Paris' beväpnade styrka. De flesta sektionerna voro som nämndt återeröfrade af sanskulotterna och Isnards hot hade spridt oro och förvirring äfven bland medelklassen, som visserligen var vänskapligt stämd mot gironden, men som fasade för de hemska omstörtningar, som skulle uppsluka Paris vid girondens bebådade hämnd. Ministrarne voro vankelmodiga och utan verklig myndighet; de stodo till reds som verktyg för det parti, som segrade, och kunde icke vara ett verksamt kampmedel i girondens hand mot den parisiska revolutionen. Den 27 började alla de vreda krafter, som kvällen förut sjudit och brusat i de arbetaruppfyllda sektionerna, att svälla öfver och bryta fram mot konventet. Marat upprepade då i konventet mot gironden stridsropet från kvällen förut i jakobinklubben. Delegerade från en sektion pocka hotfullt på frigifvande af sin ordförande och sekreterare, som tolfmannakommissionen låtit arrestera: »Klagomålens tid är förbi, vi uppmana er att rädda republiken, annars skall nödvändigheten af vår egen räddning nödga oss att göra det. Ännu är det tid. Straffa en otrogen kommission, som kränker människornas och medborgarnes lagar. Vi fordra inställandet inför revolutionsdomstolen af kommissionens medlemmar. Kommen i håg, att det gäller hämnas den nästan graflagda friheten. Folket beviljar er försteget.» Isnard var också vid detta tillfället konventets president, och han var icke mannen att släcka eller dämpa dessa lågor. Den förut citerade konventsmannen Levasseur riktar mot honom anklagelsen att ha varit den, som under dessa svåra dagar förde luntan till kruttunnan. »Isnard var en hetsig girondist, som hade att tacka Provences jord för ett exalteradt hufvud och ett temperament af eld ... Så snart han satt i presidentstolen, antogo våra debatter en helt annan färg; i hvarje ögonblick tände hans illa återhållna raseri på nytt de dåligt släckta bränderna. Han lyckades på några få dagar sätta allt i brand, och måhända bör man mer än man tror tillräkna hans olyckliga raseri en del af de ovädersstormar, som snart började mumla öfver våra hufvud.» Isnard svarade de delegerade med ett mycket högdraget tal, som från den yttersta vänstern framkallade mycket lidelsefulla afbrott: »Medborgare, konventet öfverser med er ungdom. Folkets representanter vilja gärna ge er råd. I viljen vara fria. Nåväl, veten då, att friheten består icke endast i ord och tecken. Så veten, att tyranniet, det må gömma sig i en källare eller visa sig på offentliga platser, sitta på tronen eller uppträda på en klubbtribun, bära en spira eller en dolk, visa sig strålande af guld eller förklädd till sanskulott, vara klädd i krona eller i en mössa, är lika fullt tyranni. Frankrikes folk har svurit att icke fördraga något tyranni. Konventet, som är organ för nationens vilja, skall icke låta sig påverkas af något våld; det skall alltjämt påbjuda lydnad för lagarna, säkerhet för person och egendom, krig mot aristokrater och anarkister.» Robespierre begärde ordet; majoriteten förvägrade honom det under förevändning att det vore författningsfrågan, som stode på dagordningen. Robespierre protesterade. Berget, som hade beslutit sig för en häftig strid »inom konventet» enligt den Robespierrska formeln, påyrkade enträget att ordet skulle lämnas honom. Ett formligt beslut af konventet, hvars majoritet var liksom fanatiserad af Isnards tal, förvägrade honom det. Berget begärde namnupprop. »Ja», utropade Vergniaud, »namnupprop för att utröna, om primärförsamlingarna skola sammankallas.» Det var girondens bekännelse, att den icke längre kunde styra med konventet. Det var den olycksdigra upplösningen af all revolutionär kraft. Danton reser sig upp på sin bänk, ändtligen redo till strid, och hotar högern. »Så mycken oförsynthet börjar bli tröttande. Jag förklarar inför konventet och allt franska folket, att om man framhärdar att kvarhålla i bojorna medborgare, hvilkas hela brott är en öfverdrifven patriotism; om man ständigt förvägrar dem ordet, som vilja försvara dem, — jag förklarar, att om här finnes hundra goda medborgare, skola vi motstå er. Tolfmannakommissionen kvarhåller i Abbaye-fängelset folkets ämbetsmän, utan att vilja inkomma med någon rapport.» Bland de öfverretade åhörarne uppstod ett förskräckligt skrän, och folkmassor började skocka sig omkring konventet. Småningom trängde de sig igenom vakterna, fyllde de yttre korridorerna och till och med ingångarna till själfva salen. För gironden blef det som preludiet till händelserna ett par dagar senare. Den dåvarande justitieministern Garats uppträdande var icke ägnadt att förbättra situationen för girondisterna. Berget var beslutet att drifva igenom sin vilja. Och under stor förvirring beslöt konventet slutligen frigifvandet af Hébert och tolfmannakommissionens upplösning. Detta senare beslut upphäfdes visserligen följande dag, då konventet var för sig själft, men Hébert återvände triumferande till kommunen liksom Marat en månad tidigare till konventet. Välfärdsutskottet gjorde nu ett yttersta bemödande att förekomma ett inbördes krig och framlade den 29 genom Barère i samförstånd med Danton ett försonings- och handlingsprogram, men det gjorde ingen verkan. »Barère har talat om enighet», sade Billaud-Varenne senare i jakobinklubben, »som om det vore möjligt för dygden att enas med brottet.» Men jakobinklubben nöjde sig med att diskutera, handlade icke. Ungefär på samma sätt var det tillsvidare med kommunen. Den afgörande handlingen kom som vanligt från sektionerna, där de mest hetsiga revolutionärerna möttes med arbetare. Rörelsen sattes i gång af män, hvilkas namn endast dyka upp ett ögonblick för att sedan snart åter försvinna. Redan den 29 maj sammanträdde delegerade från de mest revolutionära sektionerna och tillsatte ett revolutionsutskott för att leda anfallet mot girondisterna. Den 30 maj organiserades helt systematiskt och tämligen öppet till följande dag ett angrepp på konventet. Det hjälpte icke, att välfärdsutskottet just samma dag beslöt sin förstärkning med fem nya medlemmar till utarbetande af den nya författningen och att man härtill valde de fem jakobinerna Hérault-Sechelles, Ramel, Mathieu samt Robespierres två intima anhängare Saint-Just och Couthon. Kommunen trodde, att Danton med denna förstärkning endast afsåge att krossa den under konventets myndighet och hindra girondisternas arrestering, och den begagnade sig af den upprörda stämning, som de senaste dåliga nyheterna från arméerna framkallade, för att sätta i gång den länge bebådade och förberedda resningen.
Natten till den 31 maj lät det parisiska revolutionsutskottet stänga stadsportarna och stormklockan ringa. Half sju på morgonen begaf det sig till kommunhuset, kasserade i sektionens namn kommunrådet, men återinsatte det sedan genom en revolutionär bekräftelse. — Man förfor sedan på samma sätt med Parisdepartementets styrelse. — Man aflade ed på att vara trogen republiken, en och odelbar, att upprätthålla »den heliga friheten, den heliga jämlikheten, den personliga säkerheten och vördnaden för egendom», samt att »lefva med sina bröder i republikansk förening». Utskottet förmådde kommunrådet att provisoriskt utnämna Hanriot (Hanriot var före revolutionen anställd vid tullen, lär ha blifvit flera gånger straffad för stöld, gjorde sig bemärkt den 10 aug. och vid septembermorden. Hans kryperi och servilism för Robespierre förskaffade honom detta provisoriska avancemang från bataljonschefsbefattningen vid sanskulotternas sektion. Han återgick sedan till den. posten, men återfick slutligen definitivt öfverbefälet öfver nationalgardet. Allt villigare redskap åt Robespierre medverkade han till Dantons fall och Hébertisternas och öfvervakade massafrättningarna. Han delade sin herres och mästares olycksöde.) eller Henriot, som namnet också skrifves, till befälhafvare för nationalgardet. Resningen är nu herre öfver Paris. Redan kl. 6 sammanträdde konventet, det kallar inför sig mären i Paris, Pache, och departementets generalsyndikus Lulier. De bedyra, att det endast handlar om »en moralisk revolution». Förslag väckes om upphäfvandet af tolfmannautskottet. Vergniaud motsätter sig det icke absolut, men påkallar en föregående undersökning om hvem som låtit stormklockan och alarmkanonen ljuda. Danton yttrar sig passioneradt, men ändå i en försonlig riktning. Vergniaud genomdrifver ett uttalande om att sektionerna gjort sig väl förtjänta om fosterlandet genom att upprätthålla lugnet under denna kritiska dag; han vill på det sättet vädja från kommunen till Paris. Paris' svar kommer ofördröjligen: en deputation från alla sektioner och alla myndigheter inställer sig inför konventet och fordrar icke blott kommissionens upphäfvande, utan ock häktningen af tjugutvå girondister. Vergniaud föreslår adressens tryckning och utsändande till departementen; denna gång vädjar han från Paris till Frankrike. Välfärdsutskottet var villigt att ge efter i fråga om kommissionen, men icke i fråga om de anklagade och föreslog, att den väpnade styrkan i Paris skulle ställas till konventets förfogande. Petitionärerna hade emellertid börjat intränga i salen och slå sig ned bland de deputerade. Vergniaud förklarar, att konventet icke kan öfverlägga i frihet, går, men följes endast af några få. När han återkommer, mottages han med skrän och hån från gallerierna, och Robespierre står i talarstolen, angripande gironden. »Kom då till något slut!» ropar Vergniaud föraktligt till honom. »Ja», svarar Robespiere, »jag skall det och det skall gälla er, ni som ...» Och han improviserade dessa ryktbara tirader, som gåfvo gironden nådestöten: »Ni, som efter revolutionen den 10 aug. velat föra till schavotten dem, som utfört den! ni som icke upphört att påkalla Paris' förstörande! Ni, som velat rädda tyrannen! Ni, som konspirerat med Dumouriez! Ni, som hätskt förföljt de patrioter, hvilkas hufvud Dumouriez begärde! Ni, hvilkas brottsliga hämnd framkallat dessa rop af harm, som ni viljen tillräkna som brott hos dem, som äro edra offer! Nå väl, det slut jag kommer till är ett anklagelsedekret mot alla Dumouriez' medbrottslingar och mot alla dem, som utpekats af petitionärerna.» Till yrkandet om de tjugutvås arrestering ville icke konventet lyssna, men voterade kommissionens suspenderande, och med det beslutet tycktes Paris ge sig till tåls. Sektionerna uttryckte sin belåtenhet. Förstaden Saint-Antoine, som hade satt sig i marsch vid den falska underrättelsen, att de mot konventet gynnsamt stämda sektionerna hade proklamerat konungadömet, erkände sitt misstag och defilerade fredligt genom salen. På Barères förslag gå nu konventets medlemmar i massa ut för att fraternisera med folket. En medborgarfest improviseras med illumination, scener af patriotism och »känslofullhet». Så slutade dagen den 31 maj 1793. Konventet hade enligt parisarnes framställning endast undergått ett »moraliskt tryck». Och girondisterna själfva hade sluppit tämligen lindrigt undan. Hade de förmått rycka upp sig till en energisk handling och att samla sina vänner, så hade måhända deras ställning icke varit så hopplös. Men kraftig handling låg icke för dem. Trots det fredliga sätt, hvarpå dagen af slutats, funnos många orosanledningar kvar för välfärdsutskottet. Den revolutionära kommunen hade velat arrestera flera ministrar, och utskottet hade måst ödmjukt föreställa den att den icke hade någon rätt därtill. Ministern Clavière hade tagit till flykten. Robespierre hade förklarat från talarstolen, att den 31 maj icke varit till fyllest. Kommunen förklarade sig bedragen, fordrade och förberedde en »revolutionens komplettering». Utskottet befann sig midt i det beväpnade Paris, utan att ha någon militär styrka till sitt förfogande. Skulle det endast med sin redan så skakade moraliska auktoritet mäkta förhindra några »kompletterande» kupper? Följande dag, den 1 juni, började fientligheterna på nytt genom ett förslag från Vergniaud själf, att välfärdsutskottet skulle få i uppdrag att göra en rapport angående denna revolutionära makt, »som vi icke erkänna, emedan ingen revolution återstår att göra», och konventet biföll genast förslaget. Men af Barère framlades sedan förslag till en proklamation, hvari föregående dags händelser framställdes i mycket optimistisk dager och hvari man t. o. m. förklarade, att meningsfriheten hade varit rådande t. o. m. i konventsdebatternas hetta. Vergniaud föreslog, att i stället för en adress skulle utsändas förutnämnda dekret om sektionernas förtjänst om fosterlandet. Därigenom dekreterades en glömska af de begångna excesserna. I grund och botten var det samma sak som Barère ville ha sagd. Men girondisterna desavuerade än en gång Vergniaud. Louvet stämplade Barères förslag som lögnaktigt. Lasource föreslog en mycket kort adress, hvari splittringarna bland patrioterna oförsiktigt konstaterades och »de illvilliga, som ingått en komplott», anklagades. Legendre utropade »Alla patrioter ha låtit stormklockan ringa.» Och Chabut förnärmade girondisterna. Vändande sig mot Vergniauds håll, talade han om dem, »som fegt öfvergifvit sin post, efter att ha svurit att dö på den». Sålunda oroad af både vänner och fiender, ansåg Vergniaud som en hederssak att sluta sig till Lasources förslag och talade därför med en växande energi. Men Barères förslag antogs af konventet, som just hade åtskilts, då en ny petition mot de 22 ingick från kommunen. Marat begaf sig nu till kommunhuset och gaf där med högtrafvande högtidlighet folket rådet att förbli samladt, till dess segern vore vunnen. Han steg därpå själf upp i tornet och började ringa i stormklockan. När den hördes, sammanträdde konventet själfmant åter och åhörde petitionen. En tumultuarisk debatt uppstod, välfärdsutskottet motsatte sig genom Barère de påyrkade åtgärderna mot girondisterna. och konventet ålade dem, som framställt anklagelserna mot dessa deputerade, att framlägga sina bevis, som sedan skulle undersökas af välfärdsutskottet. Då Hanriot emellertid ännu icke fått sina pålitligaste bataljoner samlade, slog kommunen sig tills vidare till ro härmed. På natten sammanträdde några af girondisternas ledare till rådplägning. De insågo nu ställningens ohållbarhet. Louvet föreslog, att man skulle fly till departementen och söka förmå dem att resa sig till motstånd, men de andra voro icke benägna; de ville stanna på sin post och möta faran. Följande dag, den 2 juni, kom afgörandet. Redan på morgonen hade Hanriot med en betydande styrka omringat Tuilerierna, där konventet som nämndt sedan den 10 maj hade sina sammanträden. Ingen kunde lämna salen. Konventet var fånge. En deputation från kommunen förnyade de föregående petitionerna; det vore för sista gången Paris fordrade det. Det tycktes icke göra intryck på konventet, som inskränkte sig till att hänskjuta petitionen till välfärdsutskottet. Den som först talade om en kapitulation var en vän till girondisterna, och genom Barère föreslog välfärdsutskottet den kompromissen, att de anklagade skulle frivilligt låta suspendera sig som deputerade. Isnard och några andra voro villiga, men andra vägrade stolt. »Nej», utbrast Barbaroux, »vänta ingen afsägelse af mig. Jag har svurit att dö på min post, och jag skall hålla min ed.» Marat uppträdde häftigt mot en sådan kompromiss. Beslut om girondisternas fängslande. Folkmassornas hållning blef alltmer påfallande hotfull; beväpnade visade sig vid dörrarna till salen och stötte tillbaka de deputerade, som ville gå ut, däribland Delacroix af välfärdsutskottet. Denne protesterade harmset, hela konventet reste sig uppretadt och skamset. Danton ropar: »Franska folket har blifvit skymfadt i sina representanters person, det har att fordra en lysande upprättelse.» Barère förklarar, att det tillkommer icke slafvar att stifta lagar, och fordrar den djärfves hufvud, hvilken skulle våga förgripa sig mot en folkrepresentants frihet. Hanriot blef kallad inför konventet, men hörsammade icke. Barère föreslog, att konventet skulle utgå mangrant för att häfda sin frihet. Konventet gick ut och mottogs af insurgenterna med ett ironiskt undseende. När presidenten Hérault-Séchelles uppmanade Hanriot att draga tillbaka sina trupper, vägrade denne brutalt, så länge konventet icke utlämnat de anklagade deputerade. Konventet måste återvända till sin sessionssal. Besegradt och förödmjukadt beslöt konventet slutligen på förslag af Couthon arresteringen icke af de tjugutvå, utan af tjugunio deputerade, däribland Vergniaud, Brissot, Pétion, Guadet, Gensonné, Barbaroux, Buzot och Louvet. Dessutom beslöt man att arrestera två ministrar, Clavière och den Danton närstående Lebrun. Man nöjde sig dock tills vidare med en rumsarrest. De proskriberade skulle förbli »under hägnet af franska folket och nationalkonventet såväl som af Paris medborgares redlighet». Insurgenterna erbjödo genast presidenten ett lika stort antal gisslan, men å sina vänners vägnar vägrade Barbaroux. Madame Roland hade kommunen redan på förhand låtit arrestera, och Roland hade flytt från Paris. Den stora striden mellan gironden och jakobinerna hade sålunda slutat med girondens nederlag. Många orsaker hade, som af det föregående synes, varit medverkande därtill. Kanske hade den kraftigast verkande varit den oro i sinnena, som de militära motgångarna väckte hos folket. Hvarje nytt nederlag syntes för parisarne som ett nytt vittnesbörd om förräderi. Nyligen hade revolutionens trupper segrat öfverallt, och huru länge hade det icke förkunnats, att de härar, som kämpade för frihetens sak, voro oemotståndliga. Nu förlorade man öfverallt. Det måste bero på förräderi. »Ni viljen veta», sade Robespierres broder den 31 maj, »hvem som låtit stormklockan ljuda? Jag skall säga er det: det är våra generalers förräderi, det är den trolöshet som öfverlämnat lägret vid Famars, det är bombardemanget af Valenciennes, det är den upplösning man framkallat i nordarmén.» Förrädarne måste vara de som sutto vid makten, och det syntes girondisterna fortfarande göra, men af de två partier, som stredo om makten, var det deras som ock syntes minst styrelsedugligt. |
|
Redan
den 24 september, alltså redan i konventets första ögonblick, började
girondisterna mot Paris och hela berget ett krig af invektiv och
hotelser. Buzot föreslår upprättandet af ett departementalt garde
till konventets beskydd. Förslaget framkallar en explosion af vrede,
och konventet liknar »en gladiatorsarena». Danton griper medlande
in och förslaget leder till ingen påföljd. Däremot dref gironden
igenom ett beslut om nya val till Paris' kommunalråd. Därigenom
blef man kvitt 10-augustikommunen, och mär blef den moderate Chambon.
Men själfva den nya kommunen af 2 december blef ännu mer »bergfärgad».
Två af »Rolandisternas» och »Brissotisternas» värsta fiender, nämligen
Chaumette och Hébert (utgifvaren af Père Duchesne) blefvo
kommunens prokurator och dennes ställföreträdare. Chambon afgick
senare och efterträddes af Pache, som var anhängare af berget. Fälttåget,
som girondisterna alltså inledde mot Paris' kommunalstyrelse, slutade
sålunda med deras nederlag. De voro snara till anfall, men rusade
fram tanklöst, och opinionen, som icke såg, hvart de syftade, följde
dem icke. Den 29 oktober uppträdde en af deras förnämsta polemiker,
Louvet, författaren till den mycket bekanta romanen »Chevalier de
Faublas äfventyr», som för svensk publik mest torde vara beryktad
som ett pornografiskt verk, men som har andra och större förtjänster.
Han riktade mot Robespierre ett ytterst våldsamt angrepp, och beskyllde
honom för tyranniska intentioner :
