Vegas färd - Tolfte kapitlet

Tschuktschernas historia, kroppsbeskaffenhet, lynne och lefnadsvanor.

Sibiriens nordkust är numera, med undantag af dess vestligaste och östligaste del, i bokstaflig mening en obygd. I vester utskjuter mellan Obs mynningsvik och södra delen af Kara-hafvet halfön Jalmal, hvilken genom sitt aflägsna läge, sina gräsrika slätter och fiskrika floder tyckes utgöra de nutida samojedernas jordiska paradis. Några hundra familjer tillhörande detta folk kringströfva här med talrika renhjordar. Om vintern draga dessa sig till det inre af landet eller söder ut, och kusten lär då vara obebodd. Enahanda är förhållandet så väl sommar som vinter ej allenast med Beli Ostrow och yttersta delen af halfön mellan Ob och Jenisej (Mattesol) utan äfven med den långa kuststräckan mellan Jenisejs mynning och Tschaun-bay. Under Vegas sjöfärd 1878 sågo vi på denna sträcka ej en enda inföding. Intet spår af menniskor kunde upptäckas på de ställen, der vi landstego, och oaktadt vi lång tid seglade helt nära land, sågo vi från sjön endast ett enda hus på stranden, nämligen den förut omtalade timmerstugan på östra sidan om Tscheljuskin-halfön. Ryska simovier och infödingars tältplatser träffas visserligen fortfarande vid floderna ett stycke från deras mynningar, men den forna kustbefolkningen har dragit sig till det inre af landet eller utdött1, och först vid Tschaun-bay blir Asiens nordkust åter bebodd, nämligen af det folk, med hvilket vi kommo i beröring under senare delen af Vegas kustfärd 1878 och under öfvervintringen.

Visserligen har jag förut meddelat åtskilliga drag af tschuktschernas lefnadssätt och lynne, men jag tror i alla fall, att en mer uttömmande sammanställning af hvad Vega-männen på detta område erfarit skall för mina läsare blifva af intresse, äfven om jag härunder någon gång skulle nödgas återkomma till ämnen, som jag förut behandlat.

I vesteuropeiska skrifter omtalas det folk, som bebor nordöstligaste delen af Asien, så vidt jag vet, första gången af Witsen, hvilken i andra upplagan af sitt arbete (1705, s. 671) anför en uppgift af Volodomir Atlassow, att inbyggarne i nordostligaste delen af Sibirien kallas tsjuktsi, dock utan någon närmare beskrifning af sjelfva folket. Uti kartverk från slutet af 1600-talet inskrifvas ännu på denna landsdel namn lånade från Högasiens historia, såsom »Tenduc», »Quinsai», »Catacora» m. fl., men dessa bortlemnas i van Keulens atlas af 1709, och i stället står här zuczari. Från ungefär samma tid finner man några berättelser om tschuktscherna i beskrifningen öfver den utmärkte målaren Cornelis de Bruins resa i Ryssland. En rysk köpman, Michael Ostatiof, som tillbragt 14 år på resor i Sibirien, lemnade de Bruin åtskilliga upplysningar om de länder han genomrest; bland annat talade han om korakie och soegtsie. Dessa sistnämnde skildras som ett gudlöst pack, som dyrkar djefvulen och för bedrifvande af sina trollkonster bär med sig sina fäders ben. Samme ryss, som berättade detta, hade äfven kommit i beröring med »stillasittande» (bofasta) soegtsi, hvilka få detta namn, »emedan de tillbringa hela vintern i ide, liggande eller sittande i sina tält».2 Den första något utförligare uppgiften om folket har jag funnit i noten å sid. 110 af det nedanför anförda arbetet Histoire généalogique des Tartares, Leyden 1726. De grunda sig på upplysningar af svenska krigsfångar i Sibirien.

Ryssarne hade dock långt tidigare gjort bekantskap med tschuktscherna. De kommo nämligen under sin eröfring af Sibirien i beröring med detta folk redan före medlet af sextonhundratalet. Ett sällskap jägare seglade 1646 utför Kolyma-floden till Ishafvet. Öster om Kolyma träffade de tschuktscher, med hvilka de handlade på så sätt, att de nedlade sina varor på stranden och sedan aflägsnade sig, hvarpå tschuktscherna kommo tillstädes, togo varorna samt lade pelsverk, hvalrosständer eller sniderier af hvalrosselfenben i stället.3 Huru dylika resor de följande åren upprepades och slutligen ledde till kringseglingen af Asiens nordostligaste udde hör till ett följande kapitel.

Under dessa resor kommo ryssarne ofta i beröring med den folkstam, som bebodde Asiens nordöstra del, en beröring som i allmänhet icke var af fredlig art. De djerfva jägare, som kraftigt bidrogo till Sibiriens eröfring, och som till och med på egen hand upptogo strid med hela armeer från det himmelska riket, tyckas ej hafva redt sig väl mot tschuktsch-folkets modiga stridsmän. Äfven de försök, som gjordes att med krigare till yrket eröfra tschuktschernas land, blefvo resultatlösa, kanske dock mindre till följd af det beväpnade motstånd, som tschuktscherna gjorde, än på grund af landets beskaffenhet och omöjligheten äfven för en mindre truppstyrka att der kunna lifnära sig. Såsom exempel på dessa krigståg, upplysande för folkets forna lynne och lefnadssätt, må följande anföras.

År 1701 besvärade sig några under Ryssland skattskyldige jukagirer öfver tschuktschernas anfall och begärde af befälhafvaren i Anadyrsk ryskt bistånd mot dessa sina fiender. Med anledning häraf sändes en truppstyrka af 24 ryssar och 110 jukagirer på ett ströf- och strafftåg från Anadyrsk längs kusten till Tschukotskojnos. Under vägen träffade de tretton tält, bebodda af tschuktscher, som icke egde några renar. Invånarne uppfordrades att underkasta sig och betala skatt. Detta vägrade tschuktscherna, hvarpå ryssarne dödade de fleste af männen, samt togo qvinnorna och barnen till fånga. De män, som ej nedhöggos, dödade hvarandra, föredragande döden framför frihetens förlust. Några dagar derpå hade man att utkämpa en ny strid med 300 tschuktscher, hvilken dock för dessa senare utföll så olyckligt, att 200 berättas hafva stupat. De öfriga flydde, men återkommo följande dagen med en tiodubbel styrka, och denna tvang slutligen den rysk-jukagiriska krigshären att återvända med oförrättadt ärende.

Ett likadant fälttåg i smått företogs år 1711, men med samma utgång. På begäran om skatt svarade tschuktscherna: »ryssar hafva förut kommit till oss att fordra skatt och gisslan, men detta hafva vi vägrat att lemna, och lika så tänka vi handla äfven framdeles».4

Ungefär femton år efter detta resultatlösa tåg föreslog kosacköfversten Affanassej Schestakow regeringen åter att kufva den tredskande folkstammen, hvarjemte han ville från Tschukotskojnos gå öfver till den ännu endast ryktesvis kända amerikanska sidan för att för rysk räkning skattlägga äfven der boende folkslag. Förslaget antogs. En styrman Jacob Hens, en geodet Michael Gwosdew, en malmproberare Herdebol, och tio matroser beordrades af amiralitetskollegiet att följa med expeditionen. I Jekaterinenburg försågs Schestakow med några små kanoner och mörsare jemte tillbehör och i Tobolsk med fyra hundra man kosacker. Till följd af en mängd missöden, deribland äfven skeppsbrott i Ochotska hafvet, stod dock blott en ringa del af denna styrka till hans förfogande, då han började sitt fälttåg med att från bottnen af Pentschina-viken tåga in i landet. Det gick ock synnerligen olyckligt. Efter blott några få dagsmarscher träffade han oförmodadt på en talrik skara tschuktscher, hvilka sjelfva dragit i härnad mot korjäkerna. En strid uppstod d. 14 alt. 25 mars 1730, i hvilken Schestakow sjelf stupade, träffad af en pil, och hans följeslagare blefvo dödade eller drifna på flykten.

Bland dem, som beordrats att följa med Schestakow på detta olyckliga tåg, var kaptenen Dmitri Paulutski. Under hans befäl företogs ett nytt härnadståg mot tschuktscherna. Med en truppstyrka af 215 ryssar, 160 kosacker och 60 jukagirer lemnade Paulutski den 12 alt. 23 mars 1731 Anadyrsk och tågade öster om Anadyrs källor till Ishafvet, som nåddes först efter två månaders marsch. Derpå gick han längs kusten, dels på land dels på is, mot öster. Efter 14 dagar träffade han en stor tschuktschisk här. Sedan han förgäfves uppmanat den att gifva sig, levererade han d. 7 alt. 18 juni ett slag och besegrade fienden fullständigt. Under fortsättningen af tåget längs kusten nödgades han inlåta sig i ytterligare tvenne träffningar, den ena den 30 juni alt. 11 juli och den andra den 14 alt. 25 juli vid sjelfva Tschukotskojnos, öfver hvilken udde han ville tåga till Anadyrs utloppsvik. Båda utföllo lyckligt för ryssarne, hvilka enligt Müllers, på officiela aktstycken grundade berättelse i alla tre träffningarna ej förlorade mer än tillsammans 3 kosacker, 1 jukagir och 5 korjäker. Men oaktadt alla dessa nederlag, vägrade tschuktscherna att underkasta sig och betala skatt åt ryssarne, hvarför vinsten af fälttåget blef endast äran att hafva hämnats Schestakows nederlag och triumferande kunnat gå öfver Tschukotskojnos. Härtill åtgingo tio dagar. På näset hade man att öfverstiga temligen betydande berg. Det tyckes, som om Paulutski följt stranden af Koljutschin-bay mot söder och derpå tågat öfver landtungan, som skiljer denna vik från Anadyr-bugten eller, om man så vill, förenar Tschuktsch-halfön med Sibiriens fasta land.

Mycken förvexling i uppfattningen af äldre färder till dessa trakter har uppkommit derigenom, att man ej kände Koljutschin-vikens betydliga utsträckning mot söder, och att samma namn så ofta begagnas för att beteckna helt olika ställen af Sibiriens kuster. Sålunda finnes på den karta af A. Arrowsmith, som bifogas Sauers beskrifning öfver Billings resa, ett Serdzekamen på södra sidan af Tchuktsch-halfön, och det torde just vara detta, af invånarne vid Anadyr kända och benämnda Serdzekamen, som omtalas i Müllers berättelse om Paulutskis härnadståg.

Den 21 okt. alt. 1 nov. återkom Paulutski till Anadyrsk, visserligen segerkrönt, men utan att hafva varaktigt kufvat sina motståndare. Något nytt försök att förmå tschuktscherna att underkasta sig förekom ej, kanske derför att Paulutskis härnadståg ådagalagt, att det var lättare att vinna segrar öfver tschuktscherna än att besegra dem, och att hela folkets alla skatter af hvalrosständer och skinn knappast förslogo att betala omkostnaderna för det obetydligaste ströftåg.

Så helt var det kanske ej heller med Paulutskis segrar, åtminstone blef tschuktschernas gamla rykte såsom ett vildt och modigt folk fortfarande oförminskadt. Sålunda säges det i den förut åberopade noten till s. 110 i Histoire généalogique des tartares5: »Nordöstra delen af Asien bebos af två beslägtade folk, tzuktzchi och tzchalatzki, och söder om dem vid Österhafvet ett tredje kalladt olutorski. De äro de vildaste folk i hela norra Asien, vilja intet hafva att skaffa med ryssarne, hvilka de omenskligt döda, då de få fatt på dem, och då några af dem falla i ryssarnes händer, döda de sig sjelfva.» På Lotteri karta (1765) är Tschuktsch-halfön färglagd på ett från det ryska Sibirien afvikande sätt. Här finnes skrifvet: Tjuktzchi natio ferocissima et bellicosa Russorum inimica, qui capti se invicem interficiunt. Ännu 1777 säges det i Georgii Beschreibung aller Nationen des Russischen Reichs (del. 2, s. 350) om tschuktscherna: »De äro mer vilda, råa, stolta, obändiga, tjufaktiga, falska och hämndgiriga än de omkringvandrande korjäkerna. De äro lika onda och farliga som tunguserna äro godmodiga. Tjugu tschuktscher fördrifva femtio korjäker. De nära deras land liggande ostroger (befästade orter) äro till och med i ständig fara för dem och kosta så mycket, att regeringen nyligen dragit in det äldsta ryska etablissementet i dessa trakter, Anadyrsk.» Andra lika betecknande uttalanden kunde anföras, och ännu i vår tid äro tschuktscherna med rätt eller orätt i Sibirien kända för styfsinthet, mod och frihetskärlek.

Men hvad våldet ej kunde uträtta, det har till fullo lyckats på fredlig väg.6 Visserligen betala tschuktscherna icke någon annan skatt än obetydliga marknadsafgifter, men en ganska liflig handelsförbindelse eger nu rum mellan dem och ryssarne, och flere resande hafva utan olägenhet genomfarit deras land eller färdats längs dess temligen tätt bebodda hafskust.

Bland föregående besökare af Tschuktsch-halfön må här, utom Bering, Cook m. fl. sjöfarande, som besökt kust-tschuktschernes tältplatser, nämnas:

Kosacken Peter Iliin Sin Popow sändes 1711 med två tolkar att utforska tschuktschernas land och har lemnat några intressanta meddelanden om sina iakttagelser derstädes (Müller, Sammlung russischer Geschichten, III s. 56).7

Billings med sina följeslagare Sauer, Sarytschew m. fl. besökte Tschuktsch-landet år 1791. Bland annat gjorde han, i sällskap med dr Merk, två tolkar och 8 man, en resa från Metschigme-bay öfver det inre af tschuktschernas land till Jakutsk. Beklagligen är den berättelse, vi hafva om denna märkliga resa, ytterst ofullständig.8

Ferdinand von Wrangel var under sin berömda sibiriska resa mycket i beröring med tschuktscherna och reste bland annat om vintern 1823 i hundslädar längs ishafskusten från Kolyma till Koljutschin-ön (Wrangels Reise, II s. 176-231). En mängd notiser om tschuktscherna finner man dessutom på andra ställen i samma arbete (I s. 267-293; II s. 156, 158 o. s. v.).

Friedrich von Lütke kom under sin verldsomsegling 1826-29 i beröring med folket på Tschuktsch-halfön, hvilket han närmare beskrifvit i Ermans Archiv (III s. 446-464). Härvid bör anmärkas att, medan befolkningen på nordkusten utgöres af verkliga tschuktscher, består kustbefolkningen i den trakt Lütke besökte, sträckan mellan Anadyr och Kap Deschnew, af en från tschuktscherna skild folkstam, Namollo, närbeslägtad med eskimåerna på amerikanska sidan af Beringhafvet.

Den engelska Franklin-expeditionen med Plover, förd af kapten Moore, öfvervintrade 1848-49 vid Tchukotskojnos och kom dels vid vinterqvarteret dels under vidsträckta utfärder med hundar längs kusten och till det inre af landet i mycken beröring med infödingarne. De härunder gjorda iakttagelserna finnas offentliggjorda i ett för kännedomen om de ifrågavarande folkstammarne synnerligen vigtigt arbete af löjtnant W. H. Hooper: Ten months among the tents of the Tuski, London 1853.

C. von Dittmar9 reste 1853 i norra delen af Kamtschatka och kom dervid i beröring med dervarande rennomader, i synnerhet korjäker. De underrättelser han meddelar om tschuktscherna (s. 126) har han inhemtat af köpmannen i Nischni-Kolymsk Trifonow, hvilken i 28 år drifvit handel med dem och upprepade gånger gjort resor i det inre af landet.

Intressanta bidrag till kännedomen om ren-tschuktschernas lefnadsvanor äro äfven insamlade af baron G. von Maydell, hvilken åren 1868 och 1869 jemte dr Carl von Neumann m. fl. gjorde en resa från Jakutsk öfver Sredni Kolymsk och Anjui till Koljutschin-viken. Beklagligen har jag med afseende å denna expedition endast haft tillgång till några notiser i Proceedings of the R. Geographical Society (Vol. 21, London 1877, s. 213) och Das Ausland (1880. s. 861). Den egentliga skildringen af resan finnes i Iswestija, utgifna af den sibiriska af delningen af ryska geografiska sällskapet, Bd 1 och 2.

Rörande de öfriga resande, hvilkas skrifter pläga åberopas såsom källor för kännedomen om tschuktscherna, må nämnas, att Steller och Krascheninnikow endast i förbigående uppehålla sig vid de verkliga tschuktscherna, men i stället lemna mycket sakrika och utförliga underrättelser om korjäkerna, hvilka äro lika nära slägt med tschuktscherna som spaniorer med portugiser, men dock skilja sig betydligt från dem i lefnadsvanor; äfvensom att en del författares uppsatser om tschuktscherna alldeles icke hänföra sig till detta folk, utan afse eskimåerna. I sjelfva verket tyckas under senare tider, efter det den forna nationalfiendskapen lagt sig, blänningsraser uppstått emellan dessa folk. Men man bör ej glömma, att de tillhöra vidt skilda folkstammar, om ock tschuktscherna, såsom senare trängda till ishafskusten, nästan fullständigt antagit eskimåernas jagtredskap och husgerådssaker, och eskimåerna åter i gränsdistrikten upptagit åtskilligt af tschuktschernas språk.

Liksom lapparne och de flesta andra af Europas och Asiens polarfolk, sönderfalla tschuktscherna i två afdelningar, hvilka tala samma språk och anse sig tillhöra samma folk, men föra ett betydligt olika lefnadssätt. Den ena afdelningen utgöres af ren-nomader, hvilka med sina ofta mycket talrika renhjordar ströfva omkring mellan Beringssund, Indigirka och Penschina-viken. De lefva af renskötsel och handel samt betrakta sig sjelfva som den tschuktschiska stammens förnämligare del. Den andra afdelningen af folket är kust-tschuktscherna, hvilka icke ega några renar, utan bo i fasta, men lätt flyttbara och ofta flyttade tält längs kusten mellan Tschaun-bay och Beringssund. Men bortom Ostkap träffas längs kusten af Beringhafvet en annan folkstam, närbeslägtad med eskimåerna. Det är Wrangels Onkilon, Lütkes Namollo. Numera hafva dock äfven tschuktscher slagit sig ned på några punkter af denna kuststräcka, och en del eskimåer hafva antagit den förnämare tschuktsch-stammens språk. Invånarne vid S:t Lawrence bay talade sålunda tschuktschiska, med föga inblandning af främmande ord, och skilde sig till lefnadsvanor och utseende obetydligt från de tschuktscher, som vi under vinterns lopp lärde känna nästan från alla trakter af Tschuktsch-halfön. Det samma var förhållandet med de infödingar, som kommo om bord på Vega, under det hon färdades förbi Ostkap, och med de båda familjer, som vi träffade i Konyam-bay. Men infödingarne på nordvestra delen af S:t Lawrence-ön talade en eskimåisk munart, helt olika tschuktsch-målet. Äfven den var dock uppblandad med en mängd tschuktschiska ord. Vid Port Clarence bodde deremot rena eskimåer. Bland dessa träffades en tschuktschisk qvinna, som berättade, att tschuktsch-byar finnas äfven på amerikanska sidan af Beringssund norr om Kap Prince of Wales. Synnerligen många och folkrika måtte dessa dock ej vara, då de ej omtalas i berättelserna om engelsmännens flerfaldiga expeditioner till dessa trakter, t. ex. ej i dr John Simpsons innehållsrika uppsats om eskimåerna vid Beringssund.

Någon ledning för bedömande af ren-tschuktschernas antal hafva vi ej kunnat erhålla under Vega-resan. Men antalet af kust-tschuktscher kan man uppskatta på följande grunder. Löjtnant Nordqvist insamlade af de talrika formän, som rastade vid Vega, underrättelser om namnen på de tältplatser, som för närvarande träffas vid kusten mellan Tschaun-bay och Beringssund, och om antalet af tält, som finnas i hvarje by. Han fick sålunda reda på, att tältens antal i kustbyarna uppgår till omkring 400. Antalet inbyggare i hvarje tält kan enligt vår erfarenhet i medeltal anslås till fem. Hela folkantalet på den ifrågavarande kuststräckan skulle således uppgå till ungefär 2000, högst 2500 män, qvinnor och barn. Ungefär lika stort anses ren-tschuktschernas antal vara. Tschuktsch-landets hela befolkning torde således nu uppgå till 4000 à 5000 personer. Den förut anförde kosacken Popow beräknade 1711, att samtliga tschuktscherna, så väl de ren-egande som de bofasta, uppgingo till 2000 personer. Under de sista två århundradena skulle således, i fall dessa uppskattningar äro riktiga, folkmängden hos denna polarstam hafva fördubblats.

För att gifva läsaren ett begrepp om folkets språk, har jag redan i ett föregående kapitel lemnat ett utdrag ur den betydande ordlista, som Nordqvist här uppgjorde. Några mycket afvikande dialekter tyckas ej förekomma. Om främmande ord, lånade från andra asiatiska tungomål, upptagits i tschuktschernas språk, hafva vi ej kunnat afgöra. Några ryska ord begagnades helt säkert icke. Mig förefaller språket artikuleradt och välklingande. Det är närbeslägtadt med korjäkiskan, men så skildt från andra, så väl ost-asiatiska som amerikanska munarter, att språkforskarne ännu ej lyckats utreda tschuktschernas slägtskapsförhållanden till andra folk.

Liksom de flesta andra polarfolk, tillhöra tschuktscherna numera sannolikt icke någon oblandad ras. Man öfvertygas derom genast, i fall man uppmärksamt betraktar invånarne i en större tältby. En del utgöras af resliga gestalter, med tagellikt, korpsvart hår, brun hy, hög krokig näsa, kort sagdt med ett yttre, som erinrar om de beskrifningar man läser öfver Nordamerikas indianer. Andra åter påminna genom svart hår, svag skäggväxt, insjunken näsa, eller snarare utstående kindknotor, och sneda ögon, tydligen om den mongoliska rasen, och slutligen möter man ibland fullkomligt ljusletta ansigten, med anletsdrag och hudfärg som gifva anledning att misstänka, det de äro ättlingar af rymmare eller krigsfångar af rent ryskt ursprung. Den vanligaste typen är: medellängd, rakt, groft, svart hår, upptill afsmalnande panna, fint bildad näsa, hvars rot dock ofta är tillplattad, horisontelt liggande, ingalunda små ögon, utpräglade svarta ögonbryn, långa ögonhår, utskjutande, ofta af frostskada uppsvälda kindknotor, som i synnerhet äro märkbara, då man ser ansigtet från sidan, ljus, föga brun hy, hvilken hos de unga qvinnorna ofta är nästan lika röd och hvit som hos europeerna. Skäggväxten är alltid klen. Nästan alla äro fylliga och välväxta; krymplingar sågo vi icke. De yngre qvinnorna förefalla stundom ganska täcka, om man kan frigöra sig från det oangenäma intrycket af smutsen, som aldrig aftvättas annat än genom vinterns snöyra, och af den vidriga transtank, som de om vintern föra med sig från den qvafva tältkammaren. Barnen göra genom sina friska utseenden, sitt vänliga och anständiga väsende nästan alltid ett behagligt intryck.

Tschuktschiska ansigtstyper.
1. Manschetsko, man från Pitlekaj. 2. Ung man från Irgunnuk. 3. Tschajdodlin, man från Irgunnuk. 4. Ren-tschuktsch. 5. Gubbe från Irgunnuk. 6. Man från Jinretlen.
1, 2. Nautsing, qvinna från Pitlekaj. 3, 4. Rotschitlen. 5. Ung man från Vankarema. 6. Ung man från Irgunnuk.
Efter fotografier af L. Palander.

Folket är hårdfördt, men ytterst makligt, när brist på föda ej tvingar det till ansträngningar. Männen tillbringa under sina jagtfärder hela dygn i -30° till -40° köld ute på isen, utan skydd och utan att medföra mat eller bränsle. Härunder släckes törsten med snö, hungern, om jagten utfallit lyckligt, med blod och kött af det djur, som dödats. Nästan oklädda qvinnor lemna ofta äfven under sträng köld för en stund det inre tältet eller tältkammaren, der tranlampan underhåller en tidtals tryckande värme. En främlings besök lockar de fullkomligt nakna barnen att till hälften krypa fram under det förhänge af renskinn, som skiljer sofkammaren från det yttre tältet. I detta, som är oeldadt, råder oftast en temperatur föga högre än den yttre luftens. Mödrarna hysa ingen betänklighet att i denna låga temperatur för några ögonblick visa besökande nakna barnungar af ett eller två års ålder.

Sjukdomar äro detta oaktadt sällsynta, om jag undantager, att nästan alla om hösten, innan den stränga kölden inträffat, voro besvärade af en svår hosta och snufva. Ytterligt svåra hudutslag och sårnader förekomma äfven så ofta, att uppehållet i det inre tältet härigenom vanligen blir för europeen vämjeligt. En del af sårnaderna utgöras dock endast af kylskador, som de flesta ådraga sig genom den sorglöshet, med hvilken de under stark blåst utsätta den bara halsen, bröstet och handlofvarne för den strängaste köldgrad. Då en frostskada inträffat, behandlas den, äfven om den har betydlig utsträckning, ytterst vårdslöst. Man söker blott att upptina det frusna stället så fort som möiligt, dels genom gnidning dels genom uppvärmning. Deremot sågo vi aldrig någon, som varit utsatt för djupare gående frostskada på händer och fötter, ett förhållande som måste tillskrifvas den ändamålsenliga beskaffenheten af deras skodon och vantar. Från början af oktober 1878 till medlet af juli 1879 tycktes något dödsfall ej hafva inträffat på de oss närbelägna tältplatserna. Under samma tid ökades invånarnes antal med två eller tre nyfödda. Under hustruns hafvandeskap var mannen mycket öm mot henne, höll henne oafbrutet sällskap i tältet, kysste och smekte henne ofta i främmandes närvaro samt tycktes med stolthet visa henne för de besökande.

Någon begrafning eller något bröllop hafva vi ej varit i tillfälle att bevittna. Det synes, som om man stundom skulle bränna de döda, stundom lägga ut dem på tundran till spis åt rofdjuren, med vapen, slädar och husgerådssaker. Man har kanske börjat att öfvergifva den gamla seden att bränna liken, sedan jagten försämrats så, att tillgång till späck för bränningen minskats. Jag har förut beskrifvit de gropar, fylda med brända ben, som dr Stuxberg träffade den 9 september 1878 vid randen af en uttorkad bäck. Vi antogo dem för grafvar, men sågo sedermera ej flere sådana vid vårt vinterqvarter, hvarför vi började hysa misstankar om vår iakttagelses riktighet.10 Säkert är åtminstone, att invånar e i granskapet af Pitlekaj begrofvo sina döda uteslutande genom att lägga ut dem på tundran.

Rörande den på detta sätt begrafna eller utlagda man, som Johnsen fann den 15 oktober, meddelar dr Almqvist [foto], som den följande dagen sjelf besökte platsen, följande:

»Stället var beläget 5 till 7 kilometer från byn Jinretlen, nära bottnen af den lilla dal, som från nämnda by sträcker sig i sydlig riktning inåt landet. Kroppen var utlagd på en liten låg kulle af blott ett par famnars genomskärning. Den var öfvertäckt med lös snö och ej särdeles starkt fastfrusen. Efter dess lösbrytande syntes i den underliggande snön och isen ingen egentlig grop. Liket låg utsträckt i rättvisande NNV till SSO, med hufvudet åt det förstnämnda väderstrecket. Under hufvudet lågo två svarta rundade stenar, sådana som tschuktscherna använda i sina hushåll. För öfrigt fans intet spår till underlag eller betäckning. Kläderna voro af rofdjur slitna från kroppen, ryggen alldeles orörd, men ansigtet och bröstet illa åtgångna, armar och ben nästan fullständigt uppätna. På kullen sågos tydliga spår af varg, räf och korp. Tätt intill likets högra sida hade de vapen och husgerådssaker legat, hvilka Johnsen dagen förut hemfört. Nära fötterna fans en fullständigt sönderslagen släde, tydligen ny och sönderbruten på platsen. Ej långt ifrån funno vi liggande löst ofvanpå snön bitar af päsk och fotbeklädnad, båda nya och af utmärktaste beskaffenhet. Rofdjuren hade utan tvifvel nyligen lösslitit och kringsläpat dem. På kullen funnos dessutom fem till sex andra grafvar, utmärkta genom små stenar eller en träkubbe, liggande på släta marken. Ett par af grafvarne voro prydda med en samling renhorn. Den starka kölden hindrade mig att undersöka, huruvida dessa stenar dolde lemningar efter nedgräfda lik. Tschuktschens hufvud ansåg jag mig kunna taga, då utan tvifvel vargarne eljest skulle hafva ätit upp det. Det medtogs om bord och skeletterades.»

Om våren 1879, sedan snön bortsmält, blefvo vi ytterligare i tillfälle att se en mängd grafplatser eller rättare ställen der döda tschuktscher blifvit utlagda. De voro betecknade med egendomliga stenläggningar, som uppmättes och närmare undersöktes af dr Stuxberg [foto], hvilken om dem lemnat följande beskrifning:

»De tschuktschiska grafvarne på höjden söder om Pitlekaj och Jinretlen, som af mig undersöktes den 4 och 7 juli 1879, voro till antalet nära ett halft hundrade. Hvarje graf bestod af en oval krets af större liggande stenar. Vid ena ändan deraf fans oftast en på kant upprest större sten och från den motsatta ändan utgingo en eller två träbitar, liggande på marken. Området inom stenkretsen var än belagdt med mindre stenar, än fritt och gräsbevuxet. Vid alla grafvarne fans på ett afstånd af 4 till 7 steg från kantstenen i grafvens längdaxel eller något på sidan derom en annan mindre krets af stenar, omslutande en hög af renhorn, vanligen innehållande äfven söndriga sälskallar och andra benfragment. Endast i en graf funnos benbitar af menniskor. Grafvarne voro tydligen mycket gamla, ty träpinnarne vid ändan voro ofta starkt multnade och nästan helt och hållet omslutna af jord, och stenarne voro på öfversidan fullständigt lafklädda. Jag uppskattar dessa grafvars ålder till omkring två hundra år.»

Planritning af en tschuktschisk graf.
Efter teckning af A. Stuxberg.

Tschuktscherna bygga ej snöhyddor, och ej heller hus af trä, emedan byggnadsvirke ej finnes i kusttschuktschernas land, och emedan trähus föga passa för ren-nomaden. De bo så väl om sommaren som om vintern i tält af ett egendomligt och hos andra folk ej förekommande byggnadssätt. För att lemna skydd mot kölden är nämligen tältet dubbelt, i det att det yttre höljet omsluter ett inre tält eller en sofkammare. Denna är parallelipipedisk, omkring 8,5 meter lång, 2,2 meter bred och 1,8 meter hög. Den är omgifven af tjocka varma renskinn samt på taket ytterligare täckt med ett lager af gräs. Glolfvet utgöres af ett hvalrosskinn, utspändt öfver en trossbotten af ris och strå. Till natten öfverdrages golf vet med en matta af renskinn, hvilken åter borttages om dagen. Rummen på sidorna om det inre tältet äro äfvenledes afstängda med förhängen och tjena till skafferi. Det inre tältet uppvärmes med tre tranlampor, hvilka, i förening med utdunstningen från de många i det lilla rummet hoppackade menniskorna, åstadkomma en så stark värme, att invånarne äfven under den strängaste vinterköld kunna vistas derstädes nakna. Qvinnoarbetet äfvensom matlagningen verkställes om vintern i denna tältkammare, ganska ofta äfven naturbehofven. Allt detta bidrager att göra den der rådande atmosferen outhärdlig. Dock finnas äfven renligare familjer, i hvilkas sofkammare ej en så vämjelig lukt är rådande.

Tältstomme vid Pitlekaj.
Efter teckning af G. Bove.

Om sommaren vistas man under dagen samt kokar och arbetar i det yttre tältet. Detta består af hopsydda säl- och hvalrosskinn, hvilka dock oftast äro så gamla, utan hår och fulla af hål, att de tyckas hafva varit begagnade af flere slägtled. Yttertältets skinn äro utspända öfver träribbor, som äro omsorgsfullt hopbundna med, skinnremmar. Ribborna hvila dels på stolpar dels på trefötter af drifved; stolparne äro inslagna i marken, och trefoten erhåller nödig stadga genom en tung sten eller en med sand fyld sälskinnssäck, som är upphängd i dess midt. För att ytterligare gifva stadga åt tältet är en ännu tyngre sten på samma sätt upphängd vid en i tälttakets spets fästad rem, eller ock är takspetsen med tjocka remmar fastgjord vid marken. På ett ställe användes härtill en tälja från ett förlist fartyg, som var spänd med ett block mellan spetsen och en i marken infrusen jernkrok. Dessutom understödjas ribborna i hvarje tält med T-formade tvärstöttor.

Ingången bildas af en låg dörr, som vid behof kan tillslutas med ett renskinn. Golfvet i yttertältet utgöres af bara marken. Det hålles ganska rent, och de få husgerådsartiklarne äro med omsorg och ordning upphängda längs väggarna på inre eller yttre sidan om tältet. Nära tältet finnas några i jorden nedslagna manshöga pelare med tvärslåar, på hvilka skinnbåtarne, åror, kastspjut m. m. uppläggas samt fisk- och sälnäten upphängas.

I granskapet af bostaden är förrådshuset beläget. Det består af en på något lämpligt ställe i marken utgräfd källare. Ofta användas härtill tomtplatserna efter gamla onkilon-boningar. Nedgången är vanligen täckt med driftimmer och belastad med stenar; på ett ställe utgjordes dörren eller rättare källarluckan af ett hvalskulderblad. Till följd af det obegränsade förtroende, som eljest plägade råda mellan infödingarne och oss, voro vi förvånade öfver den obenägenhet de i början visade att lemna Vega-männen tillträde till dessa förrådsrum. Möjligen hade ryktet om våra gräfningar efter gamla redskap på onkilon-tomterna vid Irkaipij spridt sig till Koljutschin och tolkats som plundringsförsök.

Tschuktschisk åra
1/16 af nat. storl.

Tälten äro alltid belägna vid hafsstranden, ofta på de smala näs, som skilja strandlagunerna från hafvet. De uppföras och nedtagas på några timmar. En tschuktsch-familj har derför lätt att ändra vistelseort och flyttar äfven ganska ofta från en by till en annan. Stundom tyckes den ega resvirke till yttertältet på flere ställen, och vid flyttningen tager man i sådant fall endast tältduken, hundarne samt de nödvändigaste skinnvarorna och husgerådssakerna med sig. Det öfriga qvarlemnas utan inhägnad, lås eller vakt vid den förra boningsplatsen, och man är viss att finna allt orördt vid återkomsten. Under kortare uppehåll på ett ställe användas, äfven vid en lufttemperatur betydligt under 0°, ytterst bristfälliga tält eller skjul, uppförda med de skinnbitar man för tillfället har tillgång till. Ett ungt par, som på våren återkom till Pitlekaj, bodde sålunda lyckligt och belåtet i ett enkelt glest och trasigt tält eller spetsigt skinnskjul, hvilket nedtill, der det var bredast, hade en genomskärning af endast 2½ meter. En noggrann bouppteckning, som jag under de nygiftas frånvaro företog, visade, att deras hela bohag utgjordes af: en dålig lampa, en god amerikansk yxa, några renskinn, en liten spegelbit, en mängd tomma konservburkar från Vega, hvilka användes bland annat till kokkärl, en tombutelj, en elddrill, en kam, läder till ett par mockasiner, några sytillbehör och några mycket ofullständiga och bristfälliga jagtredskap.

Båtarne äro förfärdigade af hvalrosskinn hopsydda och spända öfver ett lätt ribbverk af trä- och benbitar. Ribbverkets olika delar äro hopbundna med remmar af skinn eller med strängar af hvalbarder. Till form och storlek öfverensstämmer tschuktschernas storbåt, atkuat, af ryssarne kallad bajdar, fullkomligt med grönländarnes umiak eller qvinnobåt. Den är så lätt, att fyra man kunna taga den på sina skuldror, och dock så rymlig, att trettio man kunna färdas i densamma. Anatkuat, eller båtar afsedda för endast en man, ser man sällan; de äro vida sämre byggda och fulare än grönländarnes kajak. De stora båtarne framros med bredbladiga åror, af hvilka hvarje man eller qvinna sköter endast en enda. Medelst dessa åror kan ett tillräckligt antal roddare för en stund uppdrifva båtens fart till tio kilometer i timmen. Liksom grönländarne låta de dock ofta rodden afstanna för hvila, skratt och pladder, ro sedan våldsamt under några minuter, hvila sig, ro åter hastigt o. s. v. När hafvet är täckt med tunn nybildad is, sätta sig två män för ut i båten med ena benet utom båtkanten för att trampa sönder isen.

Om vintern uppläggas båtarne, och i stället sättas hundslädarne i ordning. Dessa äro af ett annat byggnadssätt än de grönländska, vanligen mycket lätta och smala, förfärdigade af något böjligt träslag samt skodda med skifvor af hvalkäkben, hvalrefben eller hvalbarder. För att förbättra föret öfverdragas dessutom medarne innan afresan omsorgsfullt med ett två till tre millimeter tjockt lager af is genom att öfvergjuta dem upprepade gånger med vatten.11 Slädens olika bitar äro ej hopfogade med spik eller naglar, utan hopbundna med skinnremmar eller strängar af hvalbarder. På den låga obeqväma sitsen ligger vanligen en skinnlapp, helst af isbjörn. Antalet af hundar, som spännas för hvarje släda, är vexlande. Jag har sett en tschuktsch åka efter två små magra hundar, hvilka dock syntes utan synnerlig ansträngning släpa fram sitt tunga lass öfver jemn hård snö. För andra slädar har jag sett 10 till 12 hundar, och en lastsläde från Kolyma framsläpades af ett 28-spann. Oftast äro hundarne spända det ena paret framom det andra efter en lång gemensam lina,12 någon gång vid kortare utfärder flere än tvenne i bredd eller ock så oregelmessigt, att deras ställning till åkdonet endast tyckes hafva berott på draglinans tillfälliga längd och en nyck hos körsvennen. Hundarne styras ej med tömmar utan med ständigt ropande och hojtande, beledsagadt af snärtar från en lång piska. Dessutom finnes på hvarje ordentligt utrustad släde en kort och tjock staf, med jernbeslag och en mängd jernringar i öfre ändan. När intet annat hjelper, kastas denna staf på den motspänstiga hunden. Stafven är så tung, att djuret lätt får sin bane af ett dylikt kast. Hundarne veta det och äro till följd deraf så rädda för detta grymma redskap, att redan rasslet med ringarne är tillräckligt att förmå dem till de yttersta ansträngningar. Under raster fastbindas spannen vid den i snön nedstötta stafven.

Hundsko.
1/3 af nat. storl.

Hundselen är gjord af tumsbreda skinnremmar, hvilka bilda ett hals- eller skulderband, som på ömse sidor medelst en rem är sammanbundet med ett midjeband, vid hvars ena sida dragremmen är fästad. Tack vare det ypperliga skydd mot selbrytning, som hundarnes egen yfviga pels lemnar, behöfver föga omsorg egnas åt detta körtyg, och jag har ej sett en enda hund, som varit oanvändbar till följd af skafsår från selarne. Deremot blifva deras fötter ofta såriga af den skarpa snön. Till hvarje slädes utrustning hör derför ett antal hundskor af vidstående utseende. De begagnas endast i nödfall.

Tschuktsch-hundarne äro af samma ras, men mindre än eskimå-hundarne i danska Grönland. De äro varglika, högbenta, långhåriga och raggiga. Öronen äro korta, vanligen uppstående, färgen mycket vexlande, från svart eller hvit, svart- och hvitfläckig till grå eller gulbrun. Under otaliga slägtled hafva de användts till dragare, hvaremot de som väktare varit obehöfliga bland ett folk, hos hvilket stöld eller åverkan ej synes förekomma. Förmågan att skälla hafva de derför helt och hållet bortglömt, eller kanske aldrig egt. Till och med en europe kan komma in i yttertältet, utan att de der befintliga hundarne med ett ljud underrätta sina i det inre tältet sofvande egare om främlingens ankomst. Deremot äro de uthålliga, men föga snabba dragare. De äro lika smutsiga och lika fredsälskande som sina egare. Några strider mellan hundspann, som tillhöra olika tält, eller mellan tältplatsens hundar och främmandes förekomma sällan. I Europa äro hundarne sina husbönders vänner och hvarandras fiender, här hvarandras vänner och sina husbönders trälar. Om vintern tyckas de i nödfall hjelpa sig med mycket litet föda; de äro då ytterst magra och ligga för det mesta orörliga i någon snödrifva. Ensamma lemna de sällan tältets granskap, ej ens för att leta efter föda eller för att jaga på egen hand och för egen räkning. Detta synes mig vara så mycket besynnerligare, som de ofta flere dagar å rad, jag vore frestad att säga veckor, af sina husbönder icke erhålla någon mat. Ett stycke af en hval, med vidsittande skinn och köttdelar, ursköljdt ur dynens frusna sandlager låg sålunda orördt några tusen steg från Pitlekaj, och tältens omgifningar, der de hungriga hundarne ständigt kringströko, utgjorde, såsom förr är nämdt, under vintern ett älsklingstillhåll för ripor och harar. Redan några månader gamla valpar spännas in bland spannen för att i tid vänjas vid dragselen. Under den kalla tiden är det hundarne tillåtet att vistas i yttertältet, hyndorna med sina valpar till och med i det inre. Vi hade två skotska fårhundar med oss på Vega. Dessa förskräckte infödingarne i början mycket med sitt skall. Emot tschuktschernas hundar intogo de snart samma öfverlägsna ställning, som europeen tillmäter sig mot vilden. Hanhunden hade ett afgjordt företräde hos de tschuktschiska hyndorna, och det till och med utan de strider, till hvilka en dylik ynnest hos de sköna plägar gifva anledning. En talrik hundafkomma af blandad skotsk-tschuktschisk ras har härigenom uppkommit vid Pitlekaj. Valparne hade helt och hållet faderns utseende och omfattades med stor förtjusning af infödingarne.

När en hund skulle dödas, stack tschuktschen honom med sitt spjut och lät honom sedan förblöda. Äfven när bristen på födoämnen var så stor, att infödingarne i Pitlekaj och Jinretlen hufvudsakligast lefde på den mat vi skänkte dem, åto de icke de dödade hundarne. En skjuten korp hade de deremot intet emot att förtära.

När tschuktschen går ut på isen att jaga sälar, tager han sina hundar med sig, och det är dessa som föra hem fångsten, vanligen på så sätt att draglinan fästes omedelbart vid hufvudet af den dödade sälen, som derpå, vänd på ryggen och utan underlag, släpas öfver isen. Efter en lycklig jagt återvände en af invånarne i Jinretlen från det öppna vattnet utanför kusten med fem sälar af hvilka den minsta var lagd på släden, de öfriga bundna den ena efter den andra i en lång rad. Efter den sista sälen släpade den långa stång, som begagnades vid nätets utläggning.

Tschuktschernas drägt är förfärdigad af ren- och sälskinn. Det förra har, emedan det är varmare, företräde som material för vinterdrägten. Männen kläda sig om vintern i två päskar; den som bäres närmast kroppen är af tunnt skinn med håret inåt, den yttre är af tjockt skinn med håret utåt. Dessutom bära de, då det regnar eller våt snö faller, en regnrock af tarmar eller af bomullstyg, hvilket de benämna kalikå. En gång såg jag en dylik ytterrock förfärdigad af en art ren-sämskskinn, hvilket var af utmärkt beskaffenhet och tydligen hemberedt. Det var ursprungligen hvitt, men hade blifvit prydt med breda bruna målade ränder. Några röda och blåa ylleskjortor, som vi lemnat dem, buros äfvenledes utanpå skinnkläderna och väckte, för de granna färgernas skull, stor belåtenhet hos egarne. Tschuktschernas päsk är kortare än lapparnes. Den räcker ej fullt till knäna och är med en rem sammanhållen om lifvet. Under päsken bäras två par byxor; det inre paret med håret inåt, det yttre med håret utåt. Byxorna äro välgjorda, åtsittande och sluta ofvanom fotleden. Fotbeklädnaden utgöres af ren- eller sälskinns-mockasiner, hvilka ofvan fotleden äro fastsurrade vid byxorna på samma sätt som är brukligt hos lapparne. Sulorna äro af hvalrossskinn eller björnskinn och hafva hårsidan inåt. På den öfriga delen af mockasinen ligger håret utåt. Innanför skodonen har man sälskinnsstrumpor och hö. Huvudbonaden utgöres af en perlbroderad hufva, öfver hvilken vid sträng köld drages en ytterhufva kantad med hundskinn. Ytterhufvan sluter ofta tätt till under hakan och utbreder sig med ett mycket välsittande slag öfver axlarna. Till en fullständig drägt hör ytterligare en skinnhalsduk eller boa och en haklapp af flerdubbelt renskinn eller af olika slags skinn sammansydda i schackbrädlika rutor. Om sommaren och långt in på hösten gå männen barhufvade, oaktadt de hafva håret på hjessan klippt intill roten.

Under den varma årstiden bortläggas i mån af värmens tilltagande en mängd af vinterplaggen, så att drägten slutligen utgöres endast af en päsk, regnrocken och ett par byxor. Sommarmockasinerna äro ofta lika långskaftade som våra sjöstöflar. I tälten bära männen endast korta, till höften gående skinnbyxor, jemte läderremmar (sundhetsremmar) om lif och armar. Mansdrägten är föga utsirad. Deremot bära männen ofta perlband i öronen och ett skinnband besatt med stora, smakfullt ordnade perlor eller ett läderband med några större perlor om pannan. Läderbanden vilja de ej gerna skiljas vid, och en qvinna berättade, att perlorna i dem skulle utmärka antalet af dödade fiender. Jag är dock fullt öfvertygad derom, att detta endast var tomt skryt. Troligen förlade berätterskan en sägen från forna krigiska tider till nutiden, och vi hafva alltså här endast en tschuktschisk form af det äfven bland bildade nationer brukliga skrytet med krigiska våldsbragder.

Till männens drägt hör vidare en ofta med perlor och silfverbeslag vackert prydd ögonskärm, som bäres i synnerhet om våren till skydd mot det starka, från snöslätten återkastade solljuset. Vid denna tid på året är snöblindhet mycket allmän, men det oaktadt syntes snöbrillor af det slag, som eskimåerna och äfven samojederna begagna, här vara okända.

Tschuktschisk ansigtstatuering.
Efter teckning af A. Stuxberg.

Männen äro icke tatuerade, men hafva stundom ett svart eller rödt kors måladt på kinden. De bära håret klippt intill roten, med undantag af en kort tofs midt på hjessan och en kort frans vid hårfästet. Qvinnorna hafva långt hår, benadt midt i pannan och hopnätadt med perlband till flätor nedhängande längs öronen. De äro oftast tatuerade i ansigtet, någon gång äfven på armarne eller andra delar af kroppen. Tatueringen sker småningom; möjligen inristas vissa streck först vid giftermålet.

Qvinnornas drägt är om vintern, liksom männens, dubbel. Ytterpäsken, som är längre och vidare än männens, öfvergår nedtill till ett slags mycket vida byxor. Äfven ärmarne äro ytterst vida, så att armen lätt kan indragas och utstickas. Under ytterpäsken bäres en inre päsk eller pelsskjorta och under den ett par mycket korta byxor. Omedelbart der ytterpäsken slutar, vidtaga mockasinerna. I nacken är päsken starkt urringad, så att en del af ryggen är bar. Jag har sett flickor gå med öfre delen af ryggen på detta sätt blottad äfven i köld af -30° till -40°. Strumporna hafva håret inåt, äro kantade med hundskinn och gå upp till knäna. Mockasinerna, haklappen, hufvorna och skinnhalsduken äro föga skilda från motsvarande plagg hos männen. Öfver hufvud är qvinnodrägten mer utsirad än den manliga, och skinnen till densamma tyckas vara omsorgsfullare utvalda och beredda. I det inre tältet gå qvinnorna ofta nästan nakna, endast med helt korta underbyxor af skinn eller »kalikå» eller ett smalt cingulum pudicitiæ. På den nakna kroppen bäras dessutom en eller två läderremmar om ena armen, en läderrem om halsen, en dylik om lifvet och några jern-, mindre ofta koppararmband om handlofvarne. Dock tycka de yngre qvinnorna ej om att i denna drägt visa sig för främlingar, och de hasta derför vid deras inträde att skyla nedre delen af kroppen med päsken eller något annat till hands varande plagg.

När barnen blifvit några år gamla, få de samma slags dräkter som föräldrarne, olika för gossar och flickor. Som små stickas de in i ett vidt skinnfodral med nedtill hopsydda ben och ärmar. Baktill finnes en fyrkantig lucka, genom hvilken mossa (den hvita, döda delen af Sphagnum), af sedd att upptaga exkrementen, instickes och ömsas. Vid ändan af ärmarna äro två öglor fastade, i hvilka barnets ben inträdas, då modern vill sätta det ifrån sig i något hörn af tältet. Sjelfva drägten tyckes ej ömsas förr än den blir urvuxen. I det inre tältet gå de äldre barnen fullkomligt nakna.

Tschuktschiska barn.
a. Flicka från Irgunnuk. Efter fotografi af L. Palander. b. Gosse från Pitlekaj, klädd i sin mors hufva. Efter teckning af matrosen Hansson.

Så väl män som qvinnor begagna om vintern snöskor. Utan dem vilja de ej gerna företaga någon längre vandring i lös snö. De betrakta en sådan så mödosam, att de högt beklagade en af mitt manskap, som skulle utan snöskor efter ett yrväder gå från byn Jinretlen till det 8 kilometer aflägsna fartyget. En qvinnas medömkan gick slutligen så långt, att hon skänkte honom ett par, ett prof på gifmildhet, som vi eljest sällan rönte af våra tschuktschiska vänner. Barnen till snöskorna är gjord af trä, tvärslåarna af starka och väl spända remmar. Denna snösko öfverensstämmer fullkomligt med indianens och är ytterst ändamålsenlig samt lätt att vänja sig vid.

Snöskor
a. det vanliga slaget; b. afsedda att begagnas så, som bilden å motstående sida utvisar.
1/13 af nat. storl.
En aino-man åkande på skidor efter en ren.
Japansk teckning.

Ett annat redskap för färd öfver snö utbjöds af en tschuktsch, som i början af februari åkte förbi fartyget. De utgjordes af ett par ofantligt breda, å båda sidor uppböjda skidor af tunnt trä, klädt med sälskinn. Jag hade svårt att förstå, huru dessa breda, otympliga don skulle kunna med fördel användas, tills jag af ofvanstående teckning lärde mig, att de måtte begagnas som ett slags slädar. Bilden är hemtad ur ett japanskt arbete, hvars titel i öfversättning lyder: Resa till norra delen af Japan (Jesso), 1804 (n:o 565 i det af mig hemförda japanska biblioteket).

a. Jagtbägare (sugrör)
1/4 af nat. storl.
b. Snöskrapa
1/8 af nat. storl.

Till följd af den svårighet, som tschuktschen om vintern har att genom smältning af snö öfver tranlampan skaffa sig vatten, kan någon tvättning af kroppen vid denna tid på året ej ifrågakomma. Ansigtena äro dock renpiskade af yrsnö, men tillika under den kalla tiden oftast svullna eller såriga af frostskador. Öfver hufvud är det klent bestäldt med tschuktschernas renlighetssinne, och framför allt är deras uppfattning af rent och orent betydligt afvikande från vår. Sålunda begagna qvinnorna urin som skönhetsvatten. Vid en gemensam måltid användes handen ofta som sked, och efter densamma går, i brist på vatten, en skål med nyss låten urin kring laget för händernas tvättning. Ömsning af kläder förekommer sällan, och äfven när ytterdrägten är ren, ny och väl tillskuren af omsorgsfullt valda vackra skinn, är underdrägten mycket smutsig, och tillgång på ohyra riklig nog, ehuru mindre än man skulle väntat. Maten förtäres ofta på ett för oss vämjeligt sätt, t. ex. så att en läckerbit går från mun till mun. Matkärlen begagnas på mångahanda sätt och tvättas sällan o. s. v. Såsom motsats härtill må anföras, att man, för att ej göra uppehållet i den trånga tältkammaren allt för obehagligt, derstädes strängt uppehåller åtskilliga ordningsregler. Så t. ex. är det ej medgifvet att i det inre af tältet spotta på golfvet, utan det skall ske i ett kärl, som i nödfall användes till nattkärl. I hvarje yttertält ligger ett särskildt tillskuret renhorn, med hvilket man slår bort snö från kläderna, ytterpäsken aflägges gerna, innan man går in i det inre tältet, och snön aflägsnas omsorgsfullt från skodonen. Den matta af hvalrosskinn, som täcker det inre tältgolfvet, är derför fullkomligt torr och ren. Äfven det yttre tältet sopas rent och fritt från lös snö, och dagligen bortskyfflas med en spade af hvalben snön från tältdörren. Hvarje sak i så väl det yttre som inre tältet lägges på sin bestämda plats o. s. v.

Till prydnader användas hufvudsakligast glasperlor, som dels hängas om halsen och i öronen, dels äro fastsydda på hufvan och andra klädesplagg eller inflätade i håret. Dessutom begagnas broderier af ganska behagligt mönster. Till höjande af päskarnes utseende äro ofta skinnremmar eller svansar af murmeldjur, ekorrar m. m. vid dem fastsydda. Ofta är en af olika skinn konstgjord brokig svans fästad baktill på hufvan, eller är skinnet till hufvan så valdt, att djurets öron utskjuta på sidan om hufvudet. Jemte perlorna äro fästade amuletter, träklykor, små benhufvuden eller benbilder, metallbitar, mynt m. m. Ett barn hade om halsen ett gammalt kinesiskt mynt med fyrkantigt hål i midten, jemte ett nytt amerikanskt femcent-stycke.

Tschuktschiska vapen och jagtredskap.
1. Harpun 1/15. 2. Spjut, funnet vid en graf 1/4. 3. Fogelslunga 1/8. 4. Kastspjut med tillhörande piskslunga 1/7. 5. Fogelspjut med kastträ 1/12. 6. Ljuster af ben 1/4. 7. Pansar af elfenben 1/9.

Fordom måtte vackra och goda vapen stått i högt pris hos ett så krigiskt folk som tschuktscherna, men nu utgöra vapen i egentlig mening sällsynta fornsaker, hvilka dock fortfarande betraktas med en viss vördnad och derför mindre gerna bortbytas. Den lans, som träffades vid det på tundran utlagda liket (bild 2 å sid. 109 [här ovan]), visar genom sina ännu delvis bibehållna guldsirater, att den blifvit smidd af en konstfärdig hand. Förmodligen är den ett gammalt krigsbyte från striden med kosackerna. Genom byte förvärfvade jag ett pansar af elfenben (bild 7 å sid. 109 [här ovan]) och lemningar af ett annat. Pansarplåtarne bestå af 12 cm. långa, 4 cm. breda och nära 1 cm. tjocka elfenbenskifvor, i hvilkas kanter hål blifvit borrade för de läderremmar, med hvilka skifvorna äro fastbundna vid hvarandra. Denna bindning har verkstälts så, att hela pansarskjortan, då den ej användes, kan fällas ihop.

Tschuktschisk båge och koger.
1/8 af nat. storl.

Jemte spjut och pansar begagnade de forna tschuktscherna båge för krigsbruk. Numera användes detta vapen endast för jagt, men det tyckes, som om det äfven för detta ändamål snart skulle komma ur bruk. Några af infödingarne sköta dock ännu bågen med temligen stor träffsäkerhet. De bågar, jag tillbytte mig, bestodo vanligen af en illa arbetad, föga böjd, fjädrande träbit, hvars ändar voro hopspända med en skinnrem. Endast några gamla bågar hade en ädlare form. De voro större och förfärdigade med omsorg, t. ex. omgifna med näfver och förstärkta med en konstig flätning af senor på yttersidan. Pilarne äro af mångahanda slag, dels försedda med ben- eller träspets, dels skodda med jern. Riktfjädrar saknas oftast. Skaftet utgöres af en klumpigt arbetad trästicka. Äfven pilbössor eller armborst begagnas stundom. Leksaksbågar, med omsorgsfullt arbetade, jernskodda pilar, sågo vi äfven. I tältplatserna nära vinterstationen funnos ett par slaglåsgevär, jemte knallhattar, bly och krut. De begagnades tydligen föga, och mitt försök att medelst löfte om en bössa med nödigt förråd af krut och bly locka tschuktscherna till långa resor misslyckades helt och hållet. Då den tschuktsch, som fört våra bref till Nischni Kolymsk, efter återkomsten belönades med en röd skjorta, ett gevär, knallhattar, kulor och krut, ville han utbyta geväret med tillbehör mot en yxa.

Tschuktschernas hufvudnäring består af jagt och fiske. Båda utfalla vissa tider af året mycket rikligt, men blifva under den kalla årstiden föga gifvande, hvarvid, till följd af vildens ringa förtänksamhet, stor brist uppstår så väl på föda som på bränsle och medel att smälta snö. Hvad deras jagt- och fiskredskap beträffar, kan jag ej lemna så fullständiga upplysningar jag skulle önska, emedan de mycket omsorgsfullt undveko att taga någon af Vegas jägare med sig på sina jagtfärder.

Snadden fångas med nät, gjorda af starka sälskinns-remmar. Näten utläggas om sommaren bland grundisarne vid stranden. Djuret trasslar in sig deri och qväfves, då det ej mer kan komma upp till ytan att hemta andan. Om vintern fångas sälen dels med nät i råkar på isen, dels med harpun, när den kryper upp ur sitt hål; slutligen fångas den äfven med en öfver sälhålet lagd snara af remmar. Tör att undvika förlusten af det värderika, i tschuktschernas tycke ytterst läckra sälblodet, dödar man ej djuren med eggjern, om det kan undvikas, utan med upprepade slag i hufvudet. Björnen nedlägges med lans eller knif, den senare enligt en tschuktsch' påstående det säkraste vapnet, hvalross och större sälarter med harpun (se bild 1 å sid. 109 [här ovan]) eller lans af ungefär samma slag som grönländarnes. Äfven hvalen harpuneras, men med en harpun, som är betydligt gröfre än den vanliga, och vid hvilken ända till sex uppblåsta sälskinn äro fastade. För att döda en hval måste en mängd dylika harpuner stötas i den. Foglar fångas med snaror eller dödas med fogelkastspjut, pilar och slungor. De sistnämnda (bild 3 å sid. 109 [här ovan]) bestå af en mängd runda benkulor, fastade vid sammanknutna läderremmar. Några fjädrar äro ofta fastsatta vid knuten för att öka luftens motstånd mot denna del af slungan. När slungan kastas, spridas benkulorna derigenom åt alla håll, och träffsannolikheten blir större. Hvarje man och pojke bär om sommaren en dylik slunga på sig, oftast bunden om pannan, och är genast till reds att med den kasta mot förbiflygande fogelskaror. Äfven användas vanliga slungor, bestående af två remmar och en vid dem fästad skinnbit. Fogelkastspjuten (bild 5 å sid. 109 [här ovan]) likna fullkomligt eskimåernas. Ett slags snaror begagnades af pojkarne vid Jinretlen för att fånga småfogel åt vår zoolog. De voro förfärdigade af bardfibrer.

Tschuktschiska pilar.
1/9 af nat. storl. a. En pilspets ½ af nat. storl.

Fiskar fångas dels med nät dels med krok eller med ett slags ljuster (bild 6 å sid. 109 [se högre upp]). Näten äro förfärdigade af sentråd. Jag tillbytte mig flere sådana och förvånades öfver det ringa värde infödingarne satte på dem, oaktadt det dryga arbete, som måste hafva erfordrats för trådens förfärdigande och nätets knytning. Stundom användas näten äfven till notdragning. Metspöna bestå af ett endast 80 centimeter långt skaft, vid hvilket en kort ref af senor är fästad. Refvens yttersta ända löper genom ett stort sänke af elfenben, hvarifrån utgå tre eller fyra tafsar med hvar sin krok af vare sig endast ben, eller ock ben och koppar eller ben och jern. Kroken är försedd med tre eller fyra åt olika håll vända spetsar. Jag har förut omtalat, huru metspöna om hösten användas för fångande af ismört, äfvensom huru det tillgår vid det gifvande vinterfisket i närheten af Tjapka.

Äfven för kust-tschuktschen tyckes renkött utgöra ett vigtigt födoämne. Förmodligen upphandlar han sitt förråd deraf från ren-tschuktscherna mot trän, skinnremmar, hvalrosständer och kanske fisk. Jag antager, att en del af det frusna renblod, som invånarne i byarna vid vår vinterstation använde till soppa, hade förvärfvats på samma sätt. Vildrenar eller förvildade renar jagas med lasso. Dylika djur tyckas dock numera ej förekomma i någon större mängd på Tschuktsch-halfön.

Utom fisk och kött förtära tschuktscherna ofantliga massor grönsaker och andra ämnen ur växtriket.13 De vigtigaste bland dessa utgöras af blad och unga qvistar af en mängd olika växtarter (t. ex. Salix, Rhodiola m. fl.), hvilka hopsamlas och rensas samt förvaras i säckar af sälskinn. Med eller utan afsigt får anrättningen under loppet af sommaren surna. Om hösten fryser alltsammans till en klump af det utspända sälskinnets form. Den frusna massan hugges i bitar och förtäres till köttet, ungefär som vi spisa bröd. Stundom kokas bitarne med vatten till en grön soppa, som förtäres varm. På samma sätt användes innanmätet af ren-vomben. Dessutom ätas alger och flere slag af rötter, af hvilka senare en sorts hopskrumpna knölar, såsom ofvan är anfördt (föregående del, s. 434), hafva en mycket angenäm smak.

Om sommaren äta tschuktscherna hjortron, lingon m. fl. bär, som sägas förekomma i riklig mängd i det inre af landet. Mängden af matväxter, som under denna årstid insamlas, är ganska betvdlig, och man tyckes vara föga noggrann i valet, blott bladen äro gröna, saftiga och utan någon särskild skärpa. När invånarne till följd af matbrist i början af februari månad bortflyttade från Pitlekaj, medförde de flere säckar med frusna grönsaker, och dock fans åtskilligt qvarlemnadt i källrarne för att efter behof afhemtas. I tälten vid S:t Lawrence bay lågo högar af löfklädda pilqvistar och säckar fylda med blad och stjelkar af Rhodiola. De författare, som anföra tschuktscherna såsom exempel på ett folk lefvande endast af ämnen hemtade ur djurriket, begå alltså ett fullkomligt misstag. Tvärt om tyckas de under vissa tider af året vara mer »gräsätare» än något annat folk jag känner, och med afseende härå synes mig deras smak gifva antropologen en vink om vissa hittills alldeles förbisedda drag ur stenåldersfolkens lefnadssätt. Att döma af tschuktscherna skulle våra urfäder ingalunda varit så rofdjurslika, som man vanligen föreställer sig dem, och möjligt torde vara, att »bellum omnium inter omnes» infördes först med brons- och jernålderns högre odling.

Tschuktschernas matlagning är, liksom de flesta vilda folkslags, mycket enkel. Efter en lycklig fångst frossa alla invånarne i tältet på det fångade djuret och tyckas finna särskildt nöje i att härvid nedbloda ansigte och händer så mycket som möjligt. Omvexlande med det råa köttet ätas bitar af späck och märg samt stycken af tarmar, som endast genom pressning mellan fingrarne befrias från innanmätet. Fisken förtäres ej allenast rå, utan äfven så hårdt frusen, att den kan brytas sönder. När tillfälle dertill erbjuder sig, försumma tschuktscherna dock ej att koka sin mat eller att rosta köttbitarne öfver tranlampan — ordet rosta borde dock härvid utbytas mot nedsota. Vid ett besök, som löjtnant Hovgaard gjorde i Najtskaj, åt man i det tält, der han gästade, till qvällsvard först soppa på sälkött, sedan kokt fisk och slutligen kokt sälkött. Man iakttog således fullständigt den i Europa godkända spisordningen. Andra gafflar än fingrarna känna tschuktscherna ej, och äfven bruket af sked är ej allmänt. Många föra dock en dylik af koppar, jernbleck eller ben med sig (bild 8 å sid. 121 [ett stycke längre ner]). Ofta drickes soppan omedelbart ur kokkärlet, eller ock uppsörplas den med ihåliga ben (se figuren å sid. 108). Dessa ben användas äfven i stället för dryckesbägare och bäras liksom skedarna fastade vid bältet. Såsom exempel på tschuktschiska anrättningar kan jag ytterligare nämna: soppa på grönt, kokt sälkött, kokt fisk, blodsoppa, soppa af sälblod och späck. Härtill kommer slutligen soppa på fint krossade ben eller på sälkött, späck och ben. För benens krossning finnes i hvarje tält en hammare, bestående af en oval sten, rundt om försedd med en urgröpning för den skinnrem, med hvilken stenen är fästad vid det korta skaftet af trä eller ben. De ben, som användas till mat, krossas med detta redskap fint mot ett stenunderlag eller en hvalkota, kokas sedan med vatten och blod för att spisas. I början trodde vi, att denna anrättning endast var afsedd för hundarne, men sedermera blef jag i tillfälle att öfvertyga mig om, att äfven infödingarne sjelfva åto den, och det långt före den tid, då de ledo brist på lifsmedel. Hammaren är så till vida af intresse, som den utgör ett af de stenredskap, som hos oss oftast träffas i grafvar från stenåldern. Att hammaren hufvudsakligast var afsedd för »köket», synes af den omständigheten, att qvinnorna ensamma förfogade öfver densamma och rådfrågades vid dess bortbytande. Jemte dylika hammare fans i hvarje tält ett städ, bestående af en hvalkota eller en större rund sten, i hvars midt en skålformig fördjupning var utnött eller uthuggen.

Stenhammare och städ för benkrossning.
1/6 af nat. storlek.

Under vintern kom en stor del af befolkningen från Jinretlen, Pitlekaj och ända bort från Irgunnuk dagligen om bord för att tigga eller tillbyta sig mat, och de föddes under denna tid hufvudsakligast af oss. Härvid vande de sig snart vid våra lifsmedel. De tyckte särdeles mycket om ärtsoppa och gröt. Den senare lade de vanligen ut i en snödrifva att frysa och togo den sedan i frusen form med sig till tälten. Kaffe brydde de sig mindre om, i fall det ej var väl sockradt. Salt begagnade de icke, men i socker voro alla mycket förtjusta. Äfven te drucko de gerna. Eljest utgör vatten deras förnämsta dryck. Dock nödgades de om vintern, till följd af svårigheten att öfver tranlamporna smälta tillräckligt is, mången gång släcka törsten med snö. Om bord begärde de ofta vatten och drucko på en gång stora mängder deraf.

Bränvin, hvarpå de äro ytterst begifna, kalla de, såsom redan är nämdt, under samtal med europeer »ram», hvarvid ordets uttalande ofta åtföljes af ett harklande läte, en salig; min och en betecknande åtbörd, bestående i den flata högra handens förande från munnen till midjan eller i efterapande af en rusig mans lallande. Sinsemellan kalla de det eldvatten (akmimil). Löftet derom var det verksammaste medel att förmå en motsträfvig tschuktsch att foga sig efter ens önskan. I fall de åtagit sig en skjuts med sina hundspann, voro de aldrig angelägna att taga reda på, om någon matsäck medföljde, men varnade af vår sparsamhet i utdelandet af spritdrycker, ville de ej gerna börja färden, innan de granskat »ram»-förrådet. Att ruset, ej smakens tillfredsställande härvid var hufvudmålet, visar den omständigheten, att de ofta som pris för ett föremål, hvilket de sågo att jag gerna ville hafva, betingade sig så mycket bränvin, att de kunde blifva fullkomligt rusiga. Då jag en gång visade mig mycket angelägen att förvärfva en elddrill, som fans i ett tält, bebodt af ett nygift par, öfvertog den unga, ganska täcka hustrun underhandlingen och började genast med den förklaring, att hennes man icke kunde afstå elddonet, med mindre jag beredde honom tillfälle till ett grundligt rus, hvartill enligt hennes påstående, som förtydligades med lifliga åtbörder efterapande rusets olika grader, behöfdes åtta supar. Först när mannen fått så många, skulle han vara nöjd, d. v. s. dödfull. Sjelf har jag dock flere gånger sett, att två små supar äro tillräckliga att göra dem ostadiga på benen. Under ruset äro de muntra, glada och vänliga, men besvärliga genom sin ytterliga smeksamhet. I sällskap med rusiga infödingar fick man passa väl upp för att ej oförmodadt få sig en kyss af någon gammal flottig säljägare. Äfven qvinnorna drucko gerna ett glas, men voro tydligen mindre begifna på rusmedel än männen. De fingo dock sin andel, likaså till och med de yngsta af barnen. När, såsom hände ett par gånger under vintern, ett tältlag varit nog lyckligt att från Beringssund få sig tillsändt ett större bränvinsförråd, var ruset allmänt och, såsom jag förut omnämnt, bevisade blågula ögon den följande dagen, att stridslystnaden äfven hos detta fredsamma folk framkallades af deras kära akmimil. Under vår närvaro förekommo i byarna närmare Beringssund till och med två dråp, af hvilka åtminstone det ena begicks af en rusig man.

Så ytterst ringa beröring tschuktscherna än hafva med den verld, som nått till bränvinsindustriens ståndpunkt, tyckes dock detta njutningsmedel bland dem vara föremål för en regelmessig byteshandel. Många af de tschuktscher, som foro förbi oss, voro rusiga och skakade med stolthet på en ännu ej fullt tömd kagge eller sälskinnssäck för att låta oss genom sqvalpet höra, att den innehöll våtvaror. En af manskapet, som jag bedt taga reda på hvad slags bränvin det var, stälde sig väl med egaren och förmådde honom slutligen att afstå ungefär så mycket som en fingerborg deraf; mera bestods icke. Enligt matrosens utsago, var det ofärgadt, utan bismak, kristallklart, men svagt. Det var således troligen ryskt sädesbränvin, ej gin.

Under ett besök, som löjtnanterna Hovgaard och Nordqvist om hösten 1878 gjorde hos ren-tschuktscherna i det inre af landet, utskänktes deremot mycket utspädt amerikanskt gin, och tältets egare visade sina gäster en tennpokal med inskrift: »Capt. Ravens, Brig Timandra 1878». Några af infödingarne påstodo med bestämdhet, att de vid Beringssund året om kunde få tillhandla sig bränvin. Alla männen i tältbyn och de flesta qvinnor, men ej barnen, hade vid tillfället tagit sig ett grundligt rus för att fira främlingarnes ankomst, eller kanske snarare bränvinsförrådets. Då några europeer icke finnas bosatta vid Beringssund, åtminstone ej på den asiatiska sidan, framgår af denna bränvinshandel det oväntade förhållande, att det verkligen gifves infödingar återhållsamma nog att kunna syssla dermed.

Tobak är i allmänt bruk, så väl till rökning som tuggning.14 Hvarje inföding bär på sig en pipa, snarlik tungusens, jemte en tobakspung (fig. 7 å sid. 121 [nästa bild]). Tobaken är af mångahanda slag, så väl rysk som amerikansk, och när förrådet deraf är slut, användas inhemska ersättningsmedel. Företräde tyckes gifvas åt den söta, starka tuggtobak, som sjömän vanligen begagna. För att göra den tobak söt, som ej förut är genomdränkt med melass, pläga männen, då de erhålla ett stycke socker, söndersmula det och lägga det i tobakspungen. Ofta tuggas tobaken först, hvarefter tuggan torkas bakom örat och förvaras i en särskild pung om halsen för att sedan rökas. Piporna äro så små, att de, liksom japanesernas, utrökas med några kraftiga andedrag. Röken sväljes. Äfven qvinnorna och barnen röka och tugga, och början sker vid så späd ålder, att vi hafva sett ett barn, som visserligen kunde gå, men i alla fall ännu diade sin moder, både tugga tobak, röka och taga sig en »ram».

Några bundtar Ukraine-tobak, som jag tagit med mig för byte med infödingarne, satte mig i tillfälle att till den etnografiska samlingen anskaffa en mängd bidrag, som jag i brist på andra bytesvaror eljest icke kunnat förvärfva. Penningar förstå tschuktscherna sig nämligen ej på. Detta är så mycket besynnerligare, som de förmedla en ganska vidsträckt byteshandel och ögonskenligen äro goda handelsmän. Enligt von Dittmar (anf. st. s. 129) existerar, eller existerade ännu 1856, en ständig, långsam, men regelbunden varutransport längs hela Asiens och Amerikas nordkust, genom hvilken varor från Ryssland forslas till de innersta delarne af Polar-Amerika, och skinnvaror derifrån i stället söka sig väg till basarerna i Moskwa och S:t Petersburg. Denna handel bedrifves på fem marknadsplatser, af hvilka tre äro belägna i Amerika, en på öarna i Beringssund och en vid Anjui nära Kolyma. Den sistnämnda kallas af tschuktscherna »femte bäfver-marknaden».15

Tschuktschiska redskap.
1. Garfskrapa 1/7. 2. Prylar 1/2. 3. Isskrapa, afsedd att framlocka sälen till sitt hål, med vidfästad amulett af ben 1/2. 4. Knif af ben 1/2. 5, 6. Amuletter af ben 1/1. 7. Pipa och tobakspung 1/3. 8. Skedar af metall 1/3.

Tschuktschernas förnämsta handelsartiklar utgöras af sälskinn, tran, skinn af räf och andra pelsdjur, hvalrosständer, hvalbarder m. m. I stället inköpa de tobak, jernsaker, renskinn och äfven renkött samt, när det kan fås, bränvin. En affär uppgöres med stor betänksamhet, efter långvarigt rådslående i hviskande ton mellan de närvarande. Bränvin använde jag endast i yttersta nödfall som bytesvara, men de märkte snart, att begäret att blifva egare af en ovanlig tschuktschisk konst- eller fornsak var mäktigare än min vackra föresats, och de lärde snart begagna sig häraf, i synnerhet som jag i alla fall alltid betalade varan till fullo och gaf eldvattnet på köpet.

Lampan (se bilderna å sid. 24 o. 25), med hvilken eld och ljus underhållas i tältet, består af ett platt tråg af trä, hvalben, tälgsten eller bränd lera, bredare baktill än framtill och medelst en fristående tandad kam deladt i två afdelningar. I den främre lägges veken af mossa (Sphagnum-arter) i en lång tunn rad längs hela kanten. Brännmaterialet utgöres af tran. Under lampan finnes alltid ett annat kärl, afsedt att upptaga den tran, som möjligen spilles.

Om sommaren kokar man äfven med ved i fria luften eller i yttertältet, om vintern endast i yttersta nödfall i det senare. De finna nämligen den rök, som veden sprider i det täppta tältet, outhärdlig. Oaktadt drifved finnes i riklig mängd på stranden, ansågs tydligen brist på tran af infödingarne för en lika stor olycka som brist på mat. »Uinga eek», intet bränsle (egentligen: ingen eld), var den ständiga klagan vi hörde äfven af dem, som släpade lass af drifved om bord för att tillbyta sig bröd. Den omständigheten att deras bränsle icke sprider någon rök medför emellertid den fördelen, att tschuktschernas ögon ej pläga vara på långt när så angripna som lapparnes.

I tältet har qvinnan alltid ett vaksamt öga på lampans putsning och eldens underhållande. De träpinnar, hon använder att putsa veken, och hvilka naturligtvis äro genomdränkta med tran, begagnas vid behof såsom ljus eller fackla i det yttre tältet, till att tända piporna med o. s. v. På samma sätt användas andra i tran doppade pinnar.16 Lerlamporna förfärdigas af tschuktscherna sjelfva, hvarvid leran knådas väl och genomdränkes med urin. Bränningen är ofullständig och utelemnas väl ofta helt och hållet.

Tran och andra flytande varor förvaras ofta i säckar af sälskinn, bestående af hela hudar, från hvilka kroppen blifvit uttagen genom den vid hufvudets bortskärande bildade öppningen, och hvarå denna samt alla andra naturliga eller vid djurets dödande förorsakade hål blifvit hårdt tillknutna. I ena framlabben anbringas derpå med stor skicklighet en luft- och vattentät träkloss med svickhål och tapp. På säckar, ämnade för torra varor, bortskäras äfven labbarne, och öppningen, genom hvilken innehållet inlägges och uttages, anbringas tvärs öfver bröstet strax nedom framfötterna.

Elden uppgöres dels på det ännu för några årtionden tillbaka hos oss brukliga sättet medelst eldstål, flinta och fnöske, dels genom ett drillredskap. Eldstålet består oftast af en filbit eller något annat gammalt stålredskap eller ock af jern- eller stålstycken, som äro smidda särskildt för ändamålet. Vanligen angifver dessa redskaps form ett europeiskt eller rysk-sibiriskt ursprung, men jag förvärfvade mig äfven klumpigt tillhamrade jernbitar, hvilka tycktes utgöra prof på inhemsk smidesskicklighet. En tschuktsch visade mig ett stort eldstål af sistnämnda slag, försedt med ett särskildt fingertag af koppar, vackert glättadt genom långvarig nötning. Han betraktade det tydligen som en stor klenod, och jag kunde ej förmå honom att bortbyta det. I förmodan att metallen till de otympligt tillhamrade jernbitarne möjligen kunde vara af meteoriskt' ursprung, tillbytte jag mig så många jag kunde öfverkomma. Men den undersökning, som. efter hemkomsten blifvit på dem utförd, har visat, att de ej innehålla spår till nickel. Jernet var således ej meteoriskt.

Flintan utgöres af en vacker kalcedon eller agat, som bildats i hålrum på de i nordöstra Asien rikligt förekommande vulkaniska bergarterna och sannolikt äfven här och der förekommer som klappur i tundrans elfbäddar. Såsom sköre användas dels ullhåren af åtskilliga djur, dels hvarjehanda torra växtdelar. Stålet och en mängd flintbitar förvaras jemte tobaken i en skinnpung, som hänges om halsen. Inuti denna pung finnes en annan mindre, innehållande sköret. Detta hålles sålunda genom kroppsvärmen varmt och skyddas genom det dubbla höljet för väta. Derjemte bära männen ofta på sig ett slags lunta af hvita, väl torkade och krossade vidjor, hvilka äro hopflätade och lagda i jemna rullar. Denna lunta brinner långsamt, jemnt och väl.

Elddrill.
1/8 af nat. storl.

Det andra slaget elddon består af en torr träpinne, som medelst en vanlig bågdrill gnides mot en trästock af torrt, halfmurket trä. Öfre delen af den pinne, som drillas omkring, löper i en med ett rundt hål försedd drillbricka af trä eller ben. På ett af de elddon, jag tillbytte mig, var språngbenet (astragalus) af en ren härtill begagnadt. I tändstocken finnas hak anbragta för att gifva stöd åt drill-pinnen och kanske för att underlätta bildandet af det halfförkolade trämjöl, som vid drillningen lösslites från tändstocken och i hvilket glöden uppstår. Då med detta redskap eld skall uppgöras, bestrykes nedre delen af drillpinnen med litet tran, ena foten håller tändstocken stadigt mot marken, bågsträngen slås om drillpinnen, venstra handen trycker med drillbrickan pinnen hårdt mot tändstocken, och derpå föres bågen af och an, ej synnerligen hastigt, men jemnt, stadigt och oaf brutet, tills eld uppstår. Ett par minuter pläga härtill åtgå. Qvinnorna tycktes vara mer vana än männen att begagna detta redskap. Ett förbättradt slag af detta elddon bestod af en träpinne, på hvars nedre del en linsformad och genomborrad träklump var fästad. Denna klump tjenade som svänghjul och tyngd. Öfver träpinnen löpte en genomborrad tvärslå, som med tvenne senor var fästad vid dess öfre ända. Genom att föra denna tvärslå af och an kunde pinnen kringvridas med stor hastighet. Redskapet synes mig så till vida anmärkningsvärdt, som det visar ett nytt användningssätt för de genomborrade sten- och tegellinser man så ofta finner i grafvar och på gamla husplatser från stenåldern.

Hos tschuktscherna, liksom hos många andra vilda folk, hafva tändstickorna fått äran att vara det första af bildade folks påfund, hvars företräde framför deras egna obetingadt erkännes. Anhållan om tändstickor var derför ett af de vanligaste tiggerier, hvarmed våra vänner vid Beringssund under vintern plågade oss, och de voro villiga att för en enda låda offra jemförelsevis ganska dyrbara saker. Beklagligen hade vi icke någon öfverflödig tillgång på denna nödvändighetsvara, eller kanske man snarare bör säga lyckligtvis, ty om tschuktscherna under några år skulle kunna tillbyta sig ett par tändsticksaskar för en hvalrosstand, så tror jag, att de med sin vanliga sorglöshet snart skulle alldeles bortglömma bruket af sina egna elddon.

Bland husgerådssaker vill jag vidare nämna följande:

Garfskrapan (fig. 1 å sid. 121 [se ovan]) är af sten eller jern och fästad vid ett träskaft. Med detta redskap rengöres mycket noga den fuktade huden, som derpå gnuggas, töjes och knådas så omsorgsfullt, att flere dagar åtgå för att bereda ett enda renskinn. Att garfningen äfven är ett ansträngande göromål synes deraf, att qvinnan, som i tältet sysslar dermed, dryper af svett. Hon sitter härvid på en del af skinnet och spänner ut den öfriga delen med händernas och de blottade fötternas förenade hjelp. Sedan huden blifvit tillräckligt arbetad, fyller hon ett kärl med egen urin, blandar denna med söndersmulad videbark, som torkats öfver lampan, och rifver den kroppsvarma blandningen in i renskinnet. För att gifva detta på ena sidan en röd färg inblandas i garfvätskan barken af en Pinus-art (?). Skinnen blifva på detta sätt mycket mjuka och på inre sidan nästan sämsklika. Stundom garfvas renskinnen äfven till verklig sämsk af ganska utmärkt beskaffenhet.

Tvenne slags ishackor; skaftet är af trä, bladet i den spadformiga af ett hvalben, i den andra af en hvalrosstand; det är medelst skinnremmar med stor skicklighet fästadt vid skaftet. Någon gång äro både skaft och blad af ben och sammanfästningen anbragt på ett något afvikande sätt.

Ishackor.
1/9 af nat. storl.

Brynstenar af inhemsk lerskiffer. Dessa äro ofta genomborrade i ena ändan och bäras, jemte knifven, skeden och sugröret, fästade med en elfenbensklyka i bältet.

Hemgjorda kärl af trä, hvalben, hvalbarder och skinn af olika slag.

Knifvar, borrar, yxor, grytor af europeiskt, amerikanskt eller sibiriskt ursprung. Härtill komma fat, bitar af ankarkettingar, jernskräp, konservburkar, glas, flaskor m. m., erhållna från skepp, som ankrat vid kusten. Fartyg hafva först under de senaste årtiondena regelmessigt besökt hafvet norr om Beringssund, och beröringen mellan matroserna och tschuktscherna har ännu ej utöfvat något betydligare inflytande på de sistnämndas lefnadsvanor. Infödingarne beklaga sig dock öfver, att hvalfångarne förstöra hvalrossfångsten, hvaremot de gerna se, att handelsfartyg någon gång besöka deras kuster.

Vid vårt uppehåll utanför den betydliga tältplatsen Irkaipij trodde vi oss, såsom jag förut berättat, hafva funnit en höfding i en inföding vid namn Tschepurin, som, att döma af drägten, tycktes vara något förmögnare än de andra, hade tvenne hustrur och ett ståtligt yttre. Han undfägnades med anledning häraf i gunrummet, erhöll de vackraste skänkerna och blef på mångahanda sätt föremål för en särskild uppmärksamhet. Tschepurin fann sig utan svårighet i upphöjelsen och visade sig vara densamma värdig genom ett tryggt och säkert, kanske något nedlåtande uppförande, hvilket ytterligare bekräftade vår förmodan och naturligtvis ökade skänkernas mängd. Sedermera blefvo vi dock öfvertygade om, att vi härvid begått ett fullständigt misstag, och att numera hvarken några erkända höfdingar eller något annat spår till samhällsordning finnes bland de vid kusten boende tschuktscherna. Under folkets forna krigiska tid har förhållandet kanske varit annorlunda,17 men nu är här rådande den fullständigaste anarki, om man med detta namn kan beteckna ett samhällsskick, der strid, brott och straff äro okända eller åtminstone ytterst sällsynta. Ett slags höfdingskap tyckes i alla fall förekomma bland de i det inre landet boende ren-tschuktscherna. Åtminstone finnas bland dem män, som kunna uppvisa fullmakter af ryska myndigheter. En sådan man var starosten Menka, för hvilkens besök jag förut redogjort. Allt antyder dock, att hans inflytande var ytterst obetydligt. Han kunde hvarken läsa, skrifva eller tala ryska, och han hade ingen aning om tillvaron af en rysk zar. All den skatt han under flere år mot betalningsbevis, som företeddes oss, aflemnat, utgjordes af några få räfskinn, hvilka sannolikt lemnats som marknadsafgift vid Anjui och Markova. Menka åtföljdes vid sitt besök på fartyget af tvenne illa klädda yngre män, med en ansigtstyp betydligt afvikande från tschuktschernas vanliga. Deras ställning tycktes vara så underordnad, att vi höllo dem för slafvar, ehuru med orätt, åtminstone med afseende å en af dem, Jettugin. Denne skröt sedermera af att ega en renhjord vida större än Menkas och talade gerna med ett visst hån om Menkas höfdingegriller. Slafvar, förmodligen ättlingar af forna krigsfångar, skola enligt ryska författare verkligen finnas bland tschuktscherna i det inre af landet. Bland kustbebyggarne eger deremot den mest fullständiga jemlikhet rum. Man kunde bland dem aldrig märka spår af, att en man utöfvade det ringaste inflytande utom sin egen familj eller sitt eget tält.

Kust-tschuktscherna äro icke allenast hedningar, utan sakna ock, så vidt vi kunnat märka, hvarje föreställning om högre väsenden. Öfvertro finnes dock. Sålunda bära de flesta om halsen läderremmar, vid hvilka små träklykor eller träsniderier äro fastade. Dessa bortbytas ej och visas mindre gerna för främlingen. En gosse hade ett perlband fastsydt på sin hufva, och framtill på detta var fästadt ett elfenbenssnideri, som troligen skulle föreställa ett björnhufvud (fig. 6 å sid. 121 [ett stycke längre upp]). Det var så litet och så konstlöst skuret, att en man helt säkert kunnat förfärdiga ett dussin dylika på dagen. Jag bjöd dock förgäfves åt fadern en fällknif och tobak derför, men pojken sjelf, som hört vår underhandling, utbytte det kort derefter mot en sockerbit. Då fadern fick kännedom härom, skrattade han godmodigt, utan att göra något försök att få handeln att återgå.

Vid vissa redskap finnas små träbeläten fastade, såsom vid en här ofvan (fig. 8 å sid. 121) afbildad skrapa, och likartade bilder finner man i mängd uti tältens skräpgömmen, der elfenbensbitar, agatstycken och jernskrot förvaras. Ett urval från den stora samling af dylika bilder jag tillbytte mig finnes här återgifvet i träsnitt. Om också dessa sniderier verkligen skulle kunna betraktas som af bildningar af högre väsenden, så äro de religiösa begrepp, som vid dem fästas, äfven bedömda från schaman-ståndpunkt, ytterst obestämda, mindre ett medvetande, som fortfarande lefver bland folket, än ett minne från fordom. De flesta af bilderna bära en tydlig prägel af folkets nutida drägt och lefnadssätt. Anmärkningsvärdt synes mig vara, att å samtliga de ben- och träsniderier jag öfverkommit ansigtet blifvit skuret mera platt än det i verkligheten är hos detta folk. Några sniderier synas mig erinra om en buddistisk urbild.

Menniskobilder.
N:r 1, 3 och 5 föreställa qvinnor med tatuerade ansigten. N:r 4 är af trä, n:r 6 af trä med ögon af tenn; de öfriga af elfenben.

Den hos de flesta så väl europeiska som asiatiska och amerikanska polarfolk, hos lappen, samojeden, tungusen och eskimåen, så vanliga trumman eller rättare tamburinen (se fig. å sid. 26) träffas i hvarje tschuktsch-tält. En viss vidskepelse är äfven här fästad vid densamma. Man spelade ej gerna på den i vår närvaro och bytte ogerna bort den. Om tid dertill fans, undangömdes den vid vårt inträde i tälten. Trumman består af magsäcken af en säl, utspänd öfver en låg träring fästad på ett kort skaft. Några teckningar finnas ej på skinnet. Trumpinnen består af en 300-400 m.m. lång flisa af en hvalbard, som mot ändan utlöper i en spets så fin och böjlig, att den bildar ett slags pisksnärt. Då den tjockare delen af bardbiten slås mot randen af trumskinnet, snärtar ytterändan mot dess midt, och skinnet erhåller således på en gång tvenne slag. Spelandet verkställes vanligen af männen och åtföljes af en mycket enformig sång. Vi hafva ej sett det beledsagas af dans, förvridning af anletsdrag eller annat schamangyckel.

Öfver hufvud sågo vi ej bland de tschuktscher vi träffade några schamaner. Dessa beskrifvas af Wrangel, Hooper och andra resande. Wrangel omtalar (I s. 284), att schamanerna år 1814, när en svår epidemi utbrutit bland tschuktscherna och deras renar vid Anjui, förklarade, att man, för att försona andarne, måste offra en af folkets mest ansedde män, Kotschen. Denne var så omtyckt, att ingen ville utföra domen, som man försökte få ändrad först genom skänker till profeterna och sedan genom att uppiska dem. Men när detta icke lyckades, då sjukdomen fortfor och ingen af folket ville verkställa domen, befalde Kotschen sin son att göra det. Denne nödgades sålunda sticka ned sin egen far och utlemna liket till schamanerna. Hela berättelsen är absolut stridande mot lynne och sedvänjor hos det folk, med hvilket vi 65 år efter denna händelse gjorde bekantskap vid Beringssund, och jag vore benägen att helt och hållet bestrida uppgiftens sanningsenlighet, om ej vår egen verldsdels historia lärt oss, att blod flutit i strömmar för dogmatiska hårklyfverier, som ingen numera bekymrar sig om. Kanske har indifferentismens flägt utbredt sig äfven till polarländernas isöknar.

Trumman har för öfrigt äfven en annan användning, som föga tyckes öfverensstämma med dess egenskap af schaman-psykograf eller kyrkklocka. Då damerna reda och kamma sitt långa svarta hår, sker detta försigtigtvis öfver trumman, på hvars botten de talrika varelser, som kammen för med sig från hemmets varma härd ut i den kalla vida verlden, uppsamlas och knäppas — i fall de ej ätas upp. Det senare är enligt tschuktschisk åsigt smakligt och högst helsosamt för bröstet. Äfven gorm (den stora, fullt utbildade, feta larven af renflugan, Oestrus tarandi) pressas ut ur renarnes hud och förtäres; likaså den fullbildade renflugan.

Ännu några af de få vidskepliga drag, som vi kunde märka hos tschuktscherna, må här anföras. Efter den goda jagten i februari sökte vi förgäfves förmå tschuktscherna att lemna oss ett hufvud eller en hufvudskål af någon bland de skjutna sälarne. Äfven bränvin bjöds utan framgång härför, och endast i största hemlighet vågade en af våra bästa vänner från Irgunnuk, Notti, lemna oss ett sälfoster. En korp blef en gång skjuten i granskapet af ishuset. Skytten gick derpå till det magnetiska observatoriet, men nedlade, innan han trädde in, den skjutna fogeln jemte gevär och jernsaker i den förut omtalade, utanför observatoriet stälda vapenkistan. En stund derpå blef det stor uppståndelse utanför tältet. Några män, qvinnor och barn bland infödingarne skockade sig skrikande och hojtande kring vapenkistan. Tschuktscherna hade nämligen märkt, att den genom skottet endast döfvade korpen börjat skrika och flaxa i kistan, och de gåfvo nu med ord och tecken till känna, att en stor olycka var nära att hända. Medlidsamhet hör som bekant ej till vildens dygder. Det var tydligt, att äfven i detta fall ej denna känsla, utan rädsla för det onda, den sårade korpen kunde åstadkomma, föranledde uppträdet, och då en matros strax derpå vred nacken af fogeln, hade tschuktscherna intet emot att mottaga och äta den.

Musikinstrument.
1. hvisselpipa, nat. storl. 2. hvisselredskap 1/8 af nat. storl.; a. munhålet.

Vintern 1878-1879 tycktes i dessa trakter hafva varit ovanligt svår och jagten mindre gifvande än vanligt. Detta tillskrefs vår närvaro. Med oro frågade oss tschuktscherna flere gånger, om vi ämnade skaffa så högt vattenstånd, att hafvet nådde deras tält. När man den 11 februari, efter det jagten en lång tid slagit fel, ändtligen lyckades fånga en hop sälar, så slog man vatten i munnen på dem, innan de infördes i tälten. Detta skedde, enligt uppgift, för att de öppna vattenrännorna i isen ej skulle sluta sig allt för snart.

Utom trumman begagna tschuktscherna såsom ljudredskap äfven en pinne, klufven i två hälfter, som åter hopfogas, sedan sprickan blifvit något vidgad i midten och ett stycke af en hvalbard inspänd mellan båda halfvorna. De gjorde äfven under vinterns lopp några försök att efter ett om bord sedt mönster förfärdiga fioler och lyckades verkligen att framställa en bättre resonanslåda, än man kunnat på förhand förmoda. I dragremmen på hundsläden hade man ofta en från ryssarne inköpt klocka eller bjellra, och ren-tschuktscher sågos någon gång bära dylika i bältet.

Den dans jag såg bestod deri, att två qvinnor eller barn togo hvarandra öfver axlarna och derpå hoppade än på det ena benet, än på det andra. När många deltogo i dansen, stälde man sig i rad, sjöng en monoton, meningslös sång, hoppade i takt, vände ut och in på ögonen och kastade sig med krampaktiga rörelser, som tydligen skulle beteckna vällust och smärta, än till höger än till venster. »La saison» för dans och sång, renslagttiden om hösten, inträffade dock icke under vår närvaro, hvarför vår erfarenhet om tschuktschernas förmåga i den vägen är mycket ringa.

All sport omfattade de med synnerlig förtjusning, t. ex. några skjutförsök, som Palander nyårsaftonen anstälde med en liten om bord på Vega befintlig refflad kanon. I början satte sig qvinnorna med barnen akter ut, långt från det förfärliga skjutvapnet, och gåfvo sin rädsla till känna med ungefär samma åtbörder, som vid dylika tillfällen pläga utmärka det svagare och vackrare könet af europeisk ras. Men snart tog nyfikenheten öfverhand. De trängde sig fram, der de kunde se bäst, och utbröto i ett ljudeligt ho ho ho!, då skotten aflossades och då granaterna söndersprungo i luften.

Hurudant är tschuktschernas konstsinne? Då detta folkslag ännu nästan tillhör stenåldern, och då dess beröring med europeer varit så ringa, att den ej i nämnvärd mån torde hafva bidragit till förändrande af dess smak och konstfärdighet, så synes mig denna fråga hafva ett stort intresse så väl för konsthistorikern, som här erhåller upplysning om arten af det frö, från hvilket mästerskapet under seklers och årtusendens lopp utbildat sig, som för fornforskaren, hvilken här finner en utgångspunkt för bedömande af så väl Skandinaviens hällristningar som de paleolitiska teckningar, hvilka på senare tider spelat en så stor rol i uppfattningen af menniskans äldsta historia. Vi hafva derför med ifver samlat allt som kunnat öfverkommas af tschuktschiska sniderier, teckningar och mönster. De i ett eller annat hänseende mest anmärkningsvärda finnas afbildade i vidstående träsnitt.

Handteckningar utförda af tschuktscher.
Handteckningar utförda af tschuktscher.

Många af sniderierna i elfenben äro gamla och nötta, utvisande att de länge varit i bruk, förmodligen som amuletter. Åtskilliga bland djurbilderna äro inbillningsfoster, och kunna såsom sådana vara lärorika. I allmänhet äro sniderierna klumpigt utförda, men de röja dock en bestämd stil. Jemför man dem med de samojediska gudabilder vi hemfört, så visar det sig, att tschuktschernas konstsinne är ojemförligt högre utbildadt än det polarfolks, som bebor vestra delen af Asiens nordkust; deremot äro de i detta hänseende tydligen underlägsna eskimåerna vid Port Clarence. Afven de tschuktschiska teckningarna18 äro groft och otympligt utförda, men många af dem röja en viss säkerhet i teckning. Dessa bilder synas mig visa, att de inkast, som man, just på grund af tecknarens jemförelsevis säkra hand, gjort mot åtskilliga paleolitiska teckningars äkthet; ej äro berättigade. Äfven mönster och elfenbensspännen röja en viss smak. Broderierna göras vanligen på rödfärgade skinnremsor dels med hvita hår af ren, dels med röda och svarta garnsorter, hvilka i ringa mängd genom byte erhållas från Beringssund. Tillgången på färgstofter är ej synnerligen stor. De hemtas dels ur mineralriket (limonit af olika färgskiftningar och grafit), dels ur växtriket (bark af några trädslag). Mineralfärgerna rifvas med vatten mellan flata stenar. Barken behandlas förmodligen med urin. Den röda färgen är tschuktschernas älsklingsfärg.

Tschuktschiska spännen och hakar af elfenben.
1/2 af nat. storl.

För att lemna ett bidrag till besvarande af den omtvistade frågan, hurudant färgsinnet är hos vilda folkstammar, anstälde dr Almqvist under vinterns lopp omfattande undersökningar rörande tschuktschernas färgsinne enligt den af professor Fr. Holmgren utarbetade metoden. En utförlig uppsats härom finnes införd i »Vega-expeditionens vetenskapliga arbeten» och i åtskilliga facktidskrifter. Här vill jag blott nämna, att dr Almqvist såsom slutresultat af sin undersökning anför: »att tschuktscherna i allmänhet ega ett lika godt organ att skilja färger som vi svenskar. Deremot tyckas de ej vara vana att iakttaga färger och särskilja skarpt ingen annan färg än den röda. De sammanföra allt rödt som något särskildt för sig, men anse ett måttligt ljusstarkt grönt öfverensstämma mindre med ett ljussvagt af samma färgton än med blått af samma ljusstyrka. För att kunna sammanfatta allt grönt för sig, behöfver tschuktschen lära sig en alldeles ny abstraktion». Af 300 personer, som undersöktes, hade 273 fullt utbildadt färgsinne, 9 voro fullständigt färgblinda, 18 ofullständigt färgblinda eller sådana, i afseende å hvilka undersökningen ej lemnade något säkert utslag.

Af hvad ofvanför anförts synes, att kust-tschuktscherna äro utan nämnvärd religion, samhällsordning eller öfverhet. Hade ej erfarenheten från polarfolken i Amerika lärt oss annorlunda, så skulle man tro, att hos ett sådant i bokstaflig mening anarkiskt och gudlöst följe säkerheten till lif och egendom vore ingen, osedligheten obegränsad, och den svagare utan allt skydd mot den starkares våldsamhet. Detta är dock så långt ifrån förhållandet, att en brottmålsstatistik här i brist på brott blefve omöjlig, åtminstone i fall man undantager våldsamheter begångna i rusigt tillstånd.

Under vintern besöktes Vega, såsom man af berättelsen om öfvervintringen finner, dagligen af befolkningen från de närbelägna byarna, hvarjemte vårt fartyg utgjorde en rastplats för alla foror, som från de vestliga tältbyarna reste till öarna i Beringssund eller tvärt om. Ej allenast våra grannar utan äfven främmande folk, som vi förr ej sett och som vi enligt all sannolikhet ej skulle återse, kommo och gingo obehindradt bland en mängd föremål, som i deras hand skulle varit verkliga dyrbarheter. Vi hade aldrig någon orsak att ångra det förtroende vi visade dem. Äfven under mycket svår tid, då jagten helt och hållet felslog, och då de flesta lefde på lifsmedel, som utdelades om bord, rördes ej det betydliga proviantförråd, som vi, för den händelse att någon olycka skulle drabba vårt fartyg, utan särskild bevakning upplagt på land. Deremot förekommo ett par fall, då de hemligen bemäktigade sig den fisk de redan sålt, och som förvarades å ett för dem tillgängligt ställe på däcket. Med den mest oskyldiga min i verlden sålde de den då en gång till. Detta slag af oärlighet betraktades af dem tydligen icke som stöld, utan som ett lofligt handelsknep.

Det anförda fallet var ej det enda som bevisade, att tschuktscherna anse bedrägeri i handel icke allenast fullt berättigadt, utan nästan förtjenstfullt. Medan deras egna saker alltid voro förfärdigade med stor omsorg, var allt hvad de enkom gjorde åt oss ytterst slarfvigt hopkommet, och de voro sällan nöjda med det pris som erbjöds, innan de blifvit öfvertygade derom, att de ej kunde få mera. Då de sågo, att vi gerna önskade få ripor, utbjödo de från sina vinterförråd åt oss under detta namn en lika tecknad, men föga matnyttig unge af Larus eburneus. När jag med förtjusning köpte den i ungdrägt mycket svåråtkomliga och derför för ornitologen värderika fogeln, drog sig ett sjelfbelåtet leende öfver säljarens anletsdrag. Han var tydligen stolt öfver sitt lyckade knep. Någon fördom hindrade, såsom ofvan nämndes, tschuktscherna att afyttra sälhufvuden, oaktadt vi, för att få reda på de härvarande arterna, bjödo höga pris för dem. »Irgatti» (i morgon) eller »Isgatti», i fall löftet gafs af en qvinna, var det vanliga svaret. Men löftet hölls aldrig. Slutligen kom en pojke och lemnade en hufvudskål, som han sade härröra af en säl. Vid närmare påseende befans den dock hafva tillhört ej en säl, utan en gammal hund, hvars hufvud man tydligen ansåg sig utan fara för jagten kunna lemna åt de hvita trollkarlarne. Denna gång gick det sämre för utprånglaren än vid riphandeln. Ett par af kamraterna företogo sig nämligen att i de andra tschuktschernas närvaro skämma ut pojken och skratta åt, »att han, en tschuktsch, kunde vara nog dum att begå ett dylikt misstag», och det tycktes verkligen, som om hånet här fallit i god jord. En annan gång, medan jag hade min vakt i ishuset, kom en inföding till mig och berättade, att han skjutsat en man från Irgunnuk till fartyget, men att mannen ej betalt honom, utan bedt mig derför lemna en låda tändstickor. Då jag derpå svarade, att han redan på fartyget måste hafva fått rikligt betaldt för sin skjuts, sade han med ynklig ton: »blott en mycket liten bit bröd». Han blef ej det ringaste förlägen, då jag endast skrattade åt den, som jag väl visste, osanna uppgiften och ej gaf honom hvad han begärde.

Tschuktschiska bensniderier.
1. Hund af ben 1/1. 2, 3. Harar 1/1. 4. Qvinna bärande sitt barn på axlarne 2/3. 5. Blötdjur trån insjöarna (Branchypus?) 1/1. 6. Missfoster 1/1. 7. Räf 1/1. 8. Djur med tre hnfvuden 2/3. 9. Sjöstjerna 1/1. 10. Fisk 1/1.

Vanligen lefva tschuktscherna i engifte, endast undantagsvis förekommer tvegifte, såsom fallet var med den förut omnämnde Tschepurin. Det föreföll, som om hustrurna skulle vara sina män trogna. Endast sällan inträffade fall, då qvinnorna, ovisst om på skämt eller allvar, tillkännagåfvo, att de önskade sig en hvit man till älskare. En icke just genom skönhet och renlighet framstående qvinna sade t. ex. en gång, att hon haft två barn med tschuktscher, och att hon nu ville skaffa sig ett tredje med en af skeppsfolket. De yngre qvinnorna voro sedesamma, ofta ganska täcka, och kände tydligen samma behof att väcka uppmärksamhet genom små koketteri-konstgrepp som Evas döttrar af europeisk ras. Såsom en yttring af qvinlig behagsjuka får man väl ock uppfatta deras egendomliga uttal af språket. De ersätta nämligen, då de vilja vara intagande, männens r-ljud med ett lent s; korang (ren) uttalas af qvinnorna såsom kosang, tirkir (sol) såsom tiskis o. s. v.

Qvinnorna äro mycket arbetsamma. Ej allenast barnens skötsel, matkokningen, issmältningen, städningen i tältet, sömnaden m. fl. »qvinnoarbeten» verkställas af dem, utan de mottaga fångsten, om vintern i tältet, om sommaren vid stranden, stycka den, hjelpa till vid fisket, åtminstone när det sker i tältets närhet, samt verkställa den ytterst besvärliga garfningen af hudarne och tillreda sentråd. Om sommaren insamla de »grödan» på ängarne och bergsluttningarna i tältens granskap. De äro derför oftast hemma och ständigt sysselsatta. Männen hafva på sin lott att genom jagt och fiske skaffa familjen föda ur djurriket. De äro för detta ändamål ofta på längre utfärder. I tältet är mannen för det mesta sysslolös, sofver, äter, sqvallrar, jollrar med barnen o. s. v., i fall han ej fördrifver tiden med att i all maklighet iordningställa sina jagtredskap.

Inom familjen eger den allra utmärktaste endrägt rum, så att vi aldrig hört något hårdt ord vexlas hvarken mellan man och hustru eller mellan föräldrar och barn, ej heller mellan det gifta par, som eger tältet, och de ogifta, som tillfälligtvis bebo detsamma. Qvinnans myndighet tyckes vara ganska stor. Vid uppgörandet af vigtigare byten, äfven af vapen och fångstredskap, rådfrågas hon i regeln, och hennes råd följas. En mängd saker, som utgöra qvinnoredskap, kan hon bortbyta på eget ansvar eller på annat sätt använda efter godtycke. När mannen genom byte förvärfvat sig en bit tyg, tobak, socker eller dylikt, lemnar han det oftast till förvaring åt hustrun.

Tschuktschisk docka.
1/8 af nat. storl.

Barnen hvarken agas eller bannas, men de äro dock de mest höfviska jag någonsin sett. Deras uppförande i tältet kan fullt jemföras med de bäst uppfostrade europeiska barns i förmaket. De äro kanske mindre yra än våra, men dock begifna på ungefär likartade lekar, som de hos oss på landet brukliga. Äfven leksaker begagnas, t. ex. dockor, leksaksbågar, en tvåvingad leksaks-väderqvarn o. s. v. Om föräldrarne erhålla någon läckerhet, låta de alltid barnen få hvar sin bit, och något gräl om storleken af hvart barns andel ifrågakommer aldrig. Om en sockerbit lemnas åt ett af barnen i en flock, låter det den gå ur mun i mun laget om. Likaså erbjuder barnet mor och far att smaka på den sockerbit eller det brödstycke det erhållit. Redan i barnaåldern äro tschuktscherna ytterst tåliga. En flicka, som föll ned från skeppstrappan med hufvudet förut och härvid fick ett så häftigt slag, att hon nästan var bedöfvad, utstötte knappt ett klagorop. En starkt påpelsad pojke om 3 till 4 år, som föll ned uti ett i isen på skeppsdäcket upphugget dike och till följd af sin oviga drägt ej sjelf kunde resa sig, låg tåligt stilla ända tills han blef bemärkt och upphjelpt af en bland besättningen.

Tschuktschernas mest besvärliga lyte är en af ingen sjelfkänsla begränsad benägenhet för tiggeri. Troligen uppväges den af obegränsad gästfrihet och stor inbördes gifmildhet samt betingas kanske ofta af verklig nöd. Men de blefvo dock derigenom verkliga plågoandar, som stälde ej allenast vetenskapsmännens och officerarnes, utan äfven manskapets tålamod på hårdt prof. Den godmodighet, med hvilken de härvid bemöttes af våra sjömän, står öfver allt beröm.

Något spår till missämja mellan infödingarne och oss egde aldrig rum, och jag har allt skäl att förmoda, att de länge skola hafva vår öfvervintring i kärt minne, i synnerhet som jag för att ej bortskämma fångsten på det allvarligaste förbjöd allt obehörigt intrång i deras säljagt.

Troligen vore det omöjligt för en tschuktsch att intaga en europeisk arbetares ställning. Det har dock händt, att tschuktscher följt med hvalfångare till Sandwich-öarna samt utbildat sig till dugliga sjömän. Under vår öfvervintring fingo ett par unga män vanan att dagligen inställa sig om bord och der, i all maklighet förstås, tillhandagå med åtskilliga göromål, såsom vedsågning, snöskottning, hemtning af is o. s. v. De fingo i ersättning mat af det som blef öfver och underhöllo derigenom till stor del ej allenast sig sjelfva utan äfven sina familjer under den tid vi vistades i deras granskap.

Tschuktschiska bensniderier.
Sälar, hvalrossar, en sjöbjörn? (nedersta figuren till venster).
De fyra nedersta nat. storl. de öfriga 2/3 af nat. storl.
Tschuktschiska bensniderier.
Fiskar, fluglarver (gorm), blötdjur och hvalar.
N:r 1-9 o. 14 nat. storl., n:r 10-13 2/3 af nat. storl.

Om man jemför hvad jag här anfört med sir Edvard Parrys mästerliga skildringar af eskimåerna på Winter Island och Iglolik och dr Simpsons af eskimåerna i nordvestra Amerika eller med de talrika berättelser vi hafva om eskimåerna på danska Grönland, så skall man finna en mycket stor öfverensstämmelse i tschuktschernas, de vilda eskimåernas och grönländarnes naturanlag, lefnadsvanor, fel och dygder. Denna öfverensstämmelse är så mycket mer påfallande, som tschuktschen och eskimåen tillhöra skilda folkraser och tala helt olika språk, och som den förre, att döma af äldre berättelser om detta folk, först under senaste slägtled sjunkit till den okrigiska, fredsälskande, menlösa, anarkiska och irreligiösa ståndpunkt, han för det närvarande innehar. Anmärkas bör ock, att hos eskimåerna i danska Grönland ingen betydligare förändring föranledts deraf, att alla lärt sig att läsa och skrifva samt bekänna sig till den kristna religionen — ehuru med en likgiltighet rörande arfsyndens följder, återlösningens hemligheter och helvetets straff, som allt upptänkligt missionärsnit ej lyckats förinta. Det menlösa naturtillståndet har genom inhemtande af dessa vilkor för bildning icke i väsentlig mån förändrats. Helt säkert är dessutom det blod, som flyter i grönländarnes ådror, icke rent eskimåblod, utan blandadt med blodet från en af verldens stoltaste krigarstammar. När man betänker, huru hastigt äfven nu, när Grönland står i ständig beröring med det europeiska moderlandet, alla ättlingar af blandad ras blifva fullkomliga eskimåer till språk och lefnadsvanor, huru svårt det ofta är, äfven för rent europeiska föräldrar, att förmå sina barn att tala något annat språk än infödingarnes, och huru dessa å sin sida sällan låna ett ord från europeerna, huru vanliga blandade äktenskap och infödingar af blandad ras äfven nu äro, i betraktande af allt detta synes det mig vida mer sannolikt, att Erik Rödes kolonister i all fredlighet och endrägt småningom blifvit eskimåiserade, än att de blifvit af eskimåerna dödade. Ett enda sekels fullständig skilsmessa från Europa skulle vara tillräcklig att i grund genomföra denna förändring med den nuvarande europeiska befolkningen i Grönland, och mycket dunkla blefve då sägnerna om det danska väldet i detta land. Kanske skulle något smågräl mellan en koloni-styresman ocli en inföding bland de öfverblifna sägnerna intaga främsta rummet och tolkas som minnet af ett utrotningskrig.

Fogelbilder af ben skurna af tschuktscher.
originalens storlek.

Äfven de nuvarande tschuktscherna utgöra utan tvifvel en blandning af flere förut vilda och krigiska raser, som blifvit jagade af främmande inkräktare från södern mot norden och der antagit ett gemensamt språk, och på hvilka näringsvilkoren vid polarhafvets strand, den arktiska nattens köld, snö och mörker, polarsommarens rena, ljusa luft tryckt sin outplånliga prägel, en prägel som med föga vexling möter oss, ej allenast hos de folk, hvarom här varit fråga, utan äfven — med behörigt afseende på de ej alltid tyckliga förändringar en ständig beröring med europeer medfört — hos Skandinaviens lappar och Rysslands samojeder.

Det vore af stort psykologiskt intresse att kunna utreda, om den förändring, som i fredlig riktning försiggått med dessa folk, är ett framåtskridande eller ett tillbakagående. Oaktadt allt det intresse polarfolkens ärlighet, fridsamhet och menlösa vänlighet inger, så tror jag, att svaret måste blifva — ett tillbakagående. Det förefaller nämligen, som om man här skulle bevittna omgestaltningen af en vild, rå och grym menniska till en visserligen ädlare varelse, men en varelse hos hvilken just de egenskaper, som skilja menniskan från djuren, som skapat på en gång menniskans storverk och menniskans brott, allt mer och mer utplånas, och hvilken, i fall särskildt skydd eller särskildt gynnande omständigheter ej förefinnas, knappast skall kunna bestå kampen om tillvaron med nya i landet inträngande raser.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 19 november 2007.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt