|
Tschuktschernas
historia, kroppsbeskaffenhet, lynne och lefnadsvanor.
Sibiriens nordkust är numera, med undantag af dess
vestligaste och östligaste del, i bokstaflig mening en obygd. I
vester utskjuter mellan Obs mynningsvik och södra delen af Kara-hafvet
halfön Jalmal, hvilken genom sitt aflägsna läge, sina gräsrika slätter
och fiskrika floder tyckes utgöra de nutida samojedernas jordiska
paradis. Några hundra familjer tillhörande detta folk kringströfva
här med talrika renhjordar. Om vintern draga dessa sig till det
inre af landet eller söder ut, och kusten lär då vara obebodd. Enahanda
är förhållandet så väl sommar som vinter ej allenast med Beli Ostrow
och yttersta delen af halfön mellan Ob och Jenisej (Mattesol) utan
äfven med den långa kuststräckan mellan Jenisejs mynning och Tschaun-bay.
Under Vegas sjöfärd 1878 sågo vi på denna sträcka ej en enda inföding.
Intet spår af menniskor kunde upptäckas på de ställen, der vi landstego,
och oaktadt vi lång tid seglade helt nära land, sågo vi från sjön
endast ett enda hus på stranden, nämligen den förut omtalade timmerstugan
på östra sidan om Tscheljuskin-halfön. Ryska simovier och infödingars
tältplatser träffas visserligen fortfarande vid floderna ett stycke
från deras mynningar, men den forna kustbefolkningen har dragit
sig till det inre af landet eller utdött1,
och först vid Tschaun-bay blir Asiens nordkust åter bebodd, nämligen
af det folk, med hvilket vi kommo i beröring under senare delen
af Vegas kustfärd 1878 och under öfvervintringen.
Visserligen har jag förut meddelat åtskilliga drag
af tschuktschernas lefnadssätt och lynne, men jag tror i alla fall,
att en mer uttömmande sammanställning af hvad Vega-männen på detta
område erfarit skall för mina läsare blifva af intresse, äfven om
jag härunder någon gång skulle nödgas återkomma till ämnen, som
jag förut behandlat.
I vesteuropeiska skrifter omtalas det folk, som bebor
nordöstligaste delen af Asien, så vidt jag vet, första gången af
Witsen, hvilken i andra upplagan af sitt arbete (1705, s.
671) anför en uppgift af Volodomir Atlassow, att inbyggarne
i nordostligaste delen af Sibirien kallas tsjuktsi, dock
utan någon närmare beskrifning af sjelfva folket. Uti kartverk från
slutet af 1600-talet inskrifvas ännu på denna landsdel namn lånade
från Högasiens historia, såsom »Tenduc», »Quinsai», »Catacora» m.
fl., men dessa bortlemnas i van Keulens atlas af 1709, och
i stället står här zuczari. Från ungefär samma tid finner
man några berättelser om tschuktscherna i beskrifningen öfver den
utmärkte målaren Cornelis de Bruins resa i Ryssland. En rysk
köpman, Michael Ostatiof, som tillbragt 14 år på resor i
Sibirien, lemnade de Bruin åtskilliga upplysningar om de länder
han genomrest; bland annat talade han om korakie och soegtsie.
Dessa sistnämnde skildras som ett gudlöst pack, som dyrkar djefvulen
och för bedrifvande af sina trollkonster bär med sig sina fäders
ben. Samme ryss, som berättade detta, hade äfven kommit i beröring
med »stillasittande» (bofasta) soegtsi, hvilka få detta namn, »emedan
de tillbringa hela vintern i ide, liggande eller sittande i sina
tält».2
Den första något utförligare uppgiften om folket har jag funnit
i noten å sid. 110 af det nedanför anförda arbetet Histoire généalogique
des Tartares, Leyden 1726. De grunda sig på upplysningar af svenska
krigsfångar i Sibirien.
Ryssarne hade dock långt tidigare gjort bekantskap
med tschuktscherna. De kommo nämligen under sin eröfring af Sibirien
i beröring med detta folk redan före medlet af sextonhundratalet.
Ett sällskap jägare seglade 1646 utför Kolyma-floden till Ishafvet.
Öster om Kolyma träffade de tschuktscher, med hvilka de handlade
på så sätt, att de nedlade sina varor på stranden och sedan aflägsnade
sig, hvarpå tschuktscherna kommo tillstädes, togo varorna samt lade
pelsverk, hvalrosständer eller sniderier af hvalrosselfenben i stället.3
Huru dylika resor de följande åren upprepades och slutligen ledde
till kringseglingen af Asiens nordostligaste udde hör till ett följande
kapitel.
Under dessa resor kommo ryssarne ofta i beröring med
den folkstam, som bebodde Asiens nordöstra del, en beröring som
i allmänhet icke var af fredlig art. De djerfva jägare, som kraftigt
bidrogo till Sibiriens eröfring, och som till och med på egen hand
upptogo strid med hela armeer från det himmelska riket, tyckas ej
hafva redt sig väl mot tschuktsch-folkets modiga stridsmän. Äfven
de försök, som gjordes att med krigare till yrket eröfra tschuktschernas
land, blefvo resultatlösa, kanske dock mindre till följd af det
beväpnade motstånd, som tschuktscherna gjorde, än på grund af landets
beskaffenhet och omöjligheten äfven för en mindre truppstyrka att
der kunna lifnära sig. Såsom exempel på dessa krigståg, upplysande
för folkets forna lynne och lefnadssätt, må följande anföras.
År 1701 besvärade sig några under Ryssland skattskyldige
jukagirer öfver tschuktschernas anfall och begärde af befälhafvaren
i Anadyrsk ryskt bistånd mot dessa sina fiender. Med anledning häraf
sändes en truppstyrka af 24 ryssar och 110 jukagirer på ett ströf-
och strafftåg från Anadyrsk längs kusten till Tschukotskojnos. Under
vägen träffade de tretton tält, bebodda af tschuktscher, som icke
egde några renar. Invånarne uppfordrades att underkasta sig och
betala skatt. Detta vägrade tschuktscherna, hvarpå ryssarne dödade
de fleste af männen, samt togo qvinnorna och barnen till fånga.
De män, som ej nedhöggos, dödade hvarandra, föredragande döden
framför frihetens förlust. Några dagar derpå hade man att utkämpa
en ny strid med 300 tschuktscher, hvilken dock för dessa senare
utföll så olyckligt, att 200 berättas hafva stupat. De öfriga flydde,
men återkommo följande dagen med en tiodubbel styrka, och denna
tvang slutligen den rysk-jukagiriska krigshären att återvända med
oförrättadt ärende.
Ett likadant fälttåg i smått företogs år 1711, men
med samma utgång. På begäran om skatt svarade tschuktscherna: »ryssar
hafva förut kommit till oss att fordra skatt och gisslan, men detta
hafva vi vägrat att lemna, och lika så tänka vi handla äfven framdeles».4
Ungefär femton år efter detta resultatlösa tåg föreslog
kosacköfversten Affanassej Schestakow regeringen åter att
kufva den tredskande folkstammen, hvarjemte han ville från Tschukotskojnos
gå öfver till den ännu endast ryktesvis kända amerikanska sidan
för att för rysk räkning skattlägga äfven der boende folkslag. Förslaget
antogs. En styrman Jacob Hens, en geodet Michael Gwosdew,
en malmproberare Herdebol, och tio matroser beordrades af
amiralitetskollegiet att följa med expeditionen. I Jekaterinenburg
försågs Schestakow med några små kanoner och mörsare jemte tillbehör
och i Tobolsk med fyra hundra man kosacker. Till följd af en mängd
missöden, deribland äfven skeppsbrott i Ochotska hafvet, stod dock
blott en ringa del af denna styrka till hans förfogande, då han
började sitt fälttåg med att från bottnen af Pentschina-viken tåga
in i landet. Det gick ock synnerligen olyckligt. Efter blott några
få dagsmarscher träffade han oförmodadt på en talrik skara tschuktscher,
hvilka sjelfva dragit i härnad mot korjäkerna. En strid uppstod
d. 14 alt. 25 mars 1730, i hvilken Schestakow
sjelf stupade, träffad af en pil, och hans följeslagare blefvo dödade
eller drifna på flykten.
Bland dem, som beordrats att följa med Schestakow
på detta olyckliga tåg, var kaptenen Dmitri Paulutski. Under
hans befäl företogs ett nytt härnadståg mot tschuktscherna. Med
en truppstyrka af 215 ryssar, 160 kosacker och 60 jukagirer lemnade
Paulutski den 12 alt. 23 mars 1731 Anadyrsk
och tågade öster om Anadyrs källor till Ishafvet, som nåddes först
efter två månaders marsch. Derpå gick han längs kusten, dels på
land dels på is, mot öster. Efter 14 dagar träffade han en stor
tschuktschisk här. Sedan han förgäfves uppmanat den att gifva sig,
levererade han d. 7 alt. 18 juni ett slag
och besegrade fienden fullständigt. Under fortsättningen af tåget
längs kusten nödgades han inlåta sig i ytterligare tvenne träffningar,
den ena den 30 juni alt. 11 juli och den andra
den 14 alt. 25 juli vid sjelfva Tschukotskojnos,
öfver hvilken udde han ville tåga till Anadyrs utloppsvik. Båda
utföllo lyckligt för ryssarne, hvilka enligt Müllers, på officiela
aktstycken grundade berättelse i alla tre träffningarna ej förlorade
mer än tillsammans 3 kosacker, 1 jukagir och 5 korjäker. Men oaktadt
alla dessa nederlag, vägrade tschuktscherna att underkasta sig och
betala skatt åt ryssarne, hvarför vinsten af fälttåget blef endast
äran att hafva hämnats Schestakows nederlag och triumferande kunnat
gå öfver Tschukotskojnos. Härtill åtgingo tio dagar. På näset hade
man att öfverstiga temligen betydande berg. Det tyckes, som om Paulutski
följt stranden af Koljutschin-bay mot söder och derpå tågat öfver
landtungan, som skiljer denna vik från Anadyr-bugten eller, om man
så vill, förenar Tschuktsch-halfön med Sibiriens fasta land.
Mycken förvexling i uppfattningen af äldre färder
till dessa trakter har uppkommit derigenom, att man ej kände Koljutschin-vikens
betydliga utsträckning mot söder, och att samma namn så ofta begagnas
för att beteckna helt olika ställen af Sibiriens kuster. Sålunda
finnes på den karta af A. Arrowsmith, som bifogas Sauers
beskrifning öfver Billings resa, ett Serdzekamen på södra sidan
af Tchuktsch-halfön, och det torde just vara detta, af invånarne
vid Anadyr kända och benämnda Serdzekamen, som omtalas i Müllers
berättelse om Paulutskis härnadståg.
Den 21 okt. alt. 1 nov. återkom
Paulutski till Anadyrsk, visserligen segerkrönt, men utan att hafva
varaktigt kufvat sina motståndare. Något nytt försök att förmå tschuktscherna
att underkasta sig förekom ej, kanske derför att Paulutskis härnadståg
ådagalagt, att det var lättare att vinna segrar öfver tschuktscherna
än att besegra dem, och att hela folkets alla skatter af hvalrosständer
och skinn knappast förslogo att betala omkostnaderna för det obetydligaste
ströftåg.
Så helt var det kanske ej heller med Paulutskis segrar,
åtminstone blef tschuktschernas gamla rykte såsom ett vildt och
modigt folk fortfarande oförminskadt. Sålunda säges det i den förut
åberopade noten till s. 110 i Histoire généalogique des tartares5:
»Nordöstra delen af Asien bebos af två beslägtade folk, tzuktzchi
och tzchalatzki, och söder om dem vid Österhafvet ett
tredje kalladt olutorski. De äro de vildaste folk i hela
norra Asien, vilja intet hafva att skaffa med ryssarne, hvilka de
omenskligt döda, då de få fatt på dem, och då några af dem falla
i ryssarnes händer, döda de sig sjelfva.» På Lotteri karta
(1765) är Tschuktsch-halfön färglagd på ett från det ryska Sibirien
afvikande sätt. Här finnes skrifvet: Tjuktzchi natio ferocissima
et bellicosa Russorum inimica, qui capti se invicem interficiunt.
Ännu 1777 säges det i Georgii Beschreibung aller Nationen
des Russischen Reichs (del. 2, s. 350) om tschuktscherna: »De äro
mer vilda, råa, stolta, obändiga, tjufaktiga, falska och hämndgiriga
än de omkringvandrande korjäkerna. De äro lika onda och farliga
som tunguserna äro godmodiga. Tjugu tschuktscher fördrifva femtio
korjäker. De nära deras land liggande ostroger (befästade orter)
äro till och med i ständig fara för dem och kosta så mycket, att
regeringen nyligen dragit in det äldsta ryska etablissementet i
dessa trakter, Anadyrsk.» Andra lika betecknande uttalanden kunde
anföras, och ännu i vår tid äro tschuktscherna med rätt eller orätt
i Sibirien kända för styfsinthet, mod och frihetskärlek.
Men hvad våldet ej kunde uträtta, det har till fullo
lyckats på fredlig väg.6
Visserligen betala tschuktscherna icke någon annan skatt än obetydliga
marknadsafgifter, men en ganska liflig handelsförbindelse eger nu
rum mellan dem och ryssarne, och flere resande hafva utan olägenhet
genomfarit deras land eller färdats längs dess temligen tätt bebodda
hafskust.
Bland föregående besökare af Tschuktsch-halfön må
här, utom Bering, Cook m. fl. sjöfarande, som besökt kust-tschuktschernes
tältplatser, nämnas:
Kosacken Peter Iliin Sin Popow sändes 1711
med två tolkar att utforska tschuktschernas land och har lemnat
några intressanta meddelanden om sina iakttagelser derstädes (Müller,
Sammlung russischer Geschichten, III s. 56).7
Billings med sina följeslagare Sauer,
Sarytschew m. fl. besökte Tschuktsch-landet år 1791. Bland
annat gjorde han, i sällskap med dr Merk, två tolkar och
8 man, en resa från Metschigme-bay öfver det inre af tschuktschernas
land till Jakutsk. Beklagligen är den berättelse, vi hafva om denna
märkliga resa, ytterst ofullständig.8
Ferdinand von Wrangel var under sin berömda
sibiriska resa mycket i beröring med tschuktscherna och reste bland
annat om vintern 1823 i hundslädar längs ishafskusten från Kolyma
till Koljutschin-ön (Wrangels Reise, II s. 176-231). En mängd notiser
om tschuktscherna finner man dessutom på andra ställen i samma arbete
(I s. 267-293; II s. 156, 158 o. s. v.).
Friedrich von Lütke kom under sin verldsomsegling
1826-29 i beröring med folket på Tschuktsch-halfön, hvilket han
närmare beskrifvit i Ermans Archiv (III s. 446-464). Härvid bör
anmärkas att, medan befolkningen på nordkusten utgöres af verkliga
tschuktscher, består kustbefolkningen i den trakt Lütke besökte,
sträckan mellan Anadyr och Kap Deschnew, af en från tschuktscherna
skild folkstam, Namollo, närbeslägtad med eskimåerna på amerikanska
sidan af Beringhafvet.
Den engelska Franklin-expeditionen med Plover, förd
af kapten Moore, öfvervintrade 1848-49 vid Tchukotskojnos
och kom dels vid vinterqvarteret dels under vidsträckta utfärder
med hundar längs kusten och till det inre af landet i mycken beröring
med infödingarne. De härunder gjorda iakttagelserna finnas offentliggjorda
i ett för kännedomen om de ifrågavarande folkstammarne synnerligen
vigtigt arbete af löjtnant W. H. Hooper: Ten months among
the tents of the Tuski, London 1853.
C. von Dittmar9
reste 1853 i norra delen af Kamtschatka och kom dervid i beröring
med dervarande rennomader, i synnerhet korjäker. De underrättelser
han meddelar om tschuktscherna (s. 126) har han inhemtat af köpmannen
i Nischni-Kolymsk Trifonow, hvilken i 28 år drifvit handel
med dem och upprepade gånger gjort resor i det inre af landet.
Intressanta bidrag till kännedomen om ren-tschuktschernas
lefnadsvanor äro äfven insamlade af baron G. von Maydell,
hvilken åren 1868 och 1869 jemte dr Carl von Neumann m. fl.
gjorde en resa från Jakutsk öfver Sredni Kolymsk och Anjui till
Koljutschin-viken. Beklagligen har jag med afseende å denna expedition
endast haft tillgång till några notiser i Proceedings of the R.
Geographical Society (Vol. 21, London 1877, s. 213) och Das Ausland
(1880. s. 861). Den egentliga skildringen af resan finnes i Iswestija,
utgifna af den sibiriska af delningen af ryska geografiska sällskapet,
Bd 1 och 2.
Rörande de öfriga resande, hvilkas skrifter pläga
åberopas såsom källor för kännedomen om tschuktscherna, må nämnas,
att Steller och Krascheninnikow endast i förbigående
uppehålla sig vid de verkliga tschuktscherna, men i stället lemna
mycket sakrika och utförliga underrättelser om korjäkerna,
hvilka äro lika nära slägt med tschuktscherna som spaniorer med
portugiser, men dock skilja sig betydligt från dem i lefnadsvanor;
äfvensom att en del författares uppsatser om tschuktscherna alldeles
icke hänföra sig till detta folk, utan afse eskimåerna. I sjelfva
verket tyckas under senare tider, efter det den forna nationalfiendskapen
lagt sig, blänningsraser uppstått emellan dessa folk. Men man bör
ej glömma, att de tillhöra vidt skilda folkstammar, om ock tschuktscherna,
såsom senare trängda till ishafskusten, nästan fullständigt antagit
eskimåernas jagtredskap och husgerådssaker, och eskimåerna åter
i gränsdistrikten upptagit åtskilligt af tschuktschernas språk.
Liksom lapparne och de flesta andra af Europas och
Asiens polarfolk, sönderfalla tschuktscherna i två afdelningar,
hvilka tala samma språk och anse sig tillhöra samma folk, men föra
ett betydligt olika lefnadssätt. Den ena afdelningen utgöres af
ren-nomader, hvilka med sina ofta mycket talrika renhjordar ströfva
omkring mellan Beringssund, Indigirka och Penschina-viken. De lefva
af renskötsel och handel samt betrakta sig sjelfva som den tschuktschiska
stammens förnämligare del. Den andra afdelningen af folket är kust-tschuktscherna,
hvilka icke ega några renar, utan bo i fasta, men lätt flyttbara
och ofta flyttade tält längs kusten mellan Tschaun-bay och Beringssund.
Men bortom Ostkap träffas längs kusten af Beringhafvet en annan
folkstam, närbeslägtad med eskimåerna. Det är Wrangels Onkilon,
Lütkes Namollo. Numera hafva dock äfven tschuktscher
slagit sig ned på några punkter af denna kuststräcka, och en del
eskimåer hafva antagit den förnämare tschuktsch-stammens språk.
Invånarne vid S:t Lawrence bay talade sålunda tschuktschiska, med
föga inblandning af främmande ord, och skilde sig till lefnadsvanor
och utseende obetydligt från de tschuktscher, som vi under vinterns
lopp lärde känna nästan från alla trakter af Tschuktsch-halfön.
Det samma var förhållandet med de infödingar, som kommo om bord
på Vega, under det hon färdades förbi Ostkap, och med de båda familjer,
som vi träffade i Konyam-bay. Men infödingarne på nordvestra delen
af S:t Lawrence-ön talade en eskimåisk munart, helt olika tschuktsch-målet.
Äfven den var dock uppblandad med en mängd tschuktschiska ord. Vid
Port Clarence bodde deremot rena eskimåer. Bland dessa träffades
en tschuktschisk qvinna, som berättade, att tschuktsch-byar finnas
äfven på amerikanska sidan af Beringssund norr om Kap Prince of
Wales. Synnerligen många och folkrika måtte dessa dock ej vara,
då de ej omtalas i berättelserna om engelsmännens flerfaldiga expeditioner
till dessa trakter, t. ex. ej i dr John Simpsons innehållsrika
uppsats om eskimåerna vid Beringssund.
Någon ledning för bedömande af ren-tschuktschernas
antal hafva vi ej kunnat erhålla under Vega-resan. Men antalet af
kust-tschuktscher kan man uppskatta på följande grunder. Löjtnant
Nordqvist insamlade af de talrika formän, som rastade vid Vega,
underrättelser om namnen på de tältplatser, som för närvarande träffas
vid kusten mellan Tschaun-bay och Beringssund, och om antalet af
tält, som finnas i hvarje by. Han fick sålunda reda på, att tältens
antal i kustbyarna uppgår till omkring 400. Antalet inbyggare i
hvarje tält kan enligt vår erfarenhet i medeltal anslås till fem.
Hela folkantalet på den ifrågavarande kuststräckan skulle således
uppgå till ungefär 2000, högst 2500 män, qvinnor och barn. Ungefär
lika stort anses ren-tschuktschernas antal vara. Tschuktsch-landets
hela befolkning torde således nu uppgå till 4000 à 5000 personer.
Den förut anförde kosacken Popow beräknade 1711, att samtliga tschuktscherna,
så väl de ren-egande som de bofasta, uppgingo till 2000 personer.
Under de sista två århundradena skulle således, i fall dessa uppskattningar
äro riktiga, folkmängden hos denna polarstam hafva fördubblats.
För att gifva läsaren ett begrepp om folkets språk,
har jag redan i ett föregående kapitel lemnat ett utdrag ur den
betydande ordlista, som Nordqvist här uppgjorde. Några mycket afvikande
dialekter tyckas ej förekomma. Om främmande ord, lånade från andra
asiatiska tungomål, upptagits i tschuktschernas språk, hafva vi
ej kunnat afgöra. Några ryska ord begagnades helt säkert icke. Mig
förefaller språket artikuleradt och välklingande. Det är närbeslägtadt
med korjäkiskan, men så skildt från andra, så väl ost-asiatiska
som amerikanska munarter, att språkforskarne ännu ej lyckats utreda
tschuktschernas slägtskapsförhållanden till andra folk.
Liksom de flesta andra polarfolk, tillhöra tschuktscherna
numera sannolikt icke någon oblandad ras. Man öfvertygas derom genast,
i fall man uppmärksamt betraktar invånarne i en större tältby. En
del utgöras af resliga gestalter, med tagellikt, korpsvart hår,
brun hy, hög krokig näsa, kort sagdt med ett yttre, som erinrar
om de beskrifningar man läser öfver Nordamerikas indianer. Andra
åter påminna genom svart hår, svag skäggväxt, insjunken näsa, eller
snarare utstående kindknotor, och sneda ögon, tydligen om den mongoliska
rasen, och slutligen möter man ibland fullkomligt ljusletta ansigten,
med anletsdrag och hudfärg som gifva anledning att misstänka, det
de äro ättlingar af rymmare eller krigsfångar af rent ryskt ursprung.
Den vanligaste typen är: medellängd, rakt, groft, svart hår, upptill
afsmalnande panna, fint bildad näsa, hvars rot dock ofta är tillplattad,
horisontelt liggande, ingalunda små ögon, utpräglade svarta ögonbryn,
långa ögonhår, utskjutande, ofta af frostskada uppsvälda kindknotor,
som i synnerhet äro märkbara, då man ser ansigtet från sidan, ljus,
föga brun hy, hvilken hos de unga qvinnorna ofta är nästan lika
röd och hvit som hos europeerna. Skäggväxten är alltid klen. Nästan
alla äro fylliga och välväxta; krymplingar sågo vi icke. De yngre
qvinnorna förefalla stundom ganska täcka, om man kan frigöra sig
från det oangenäma intrycket af smutsen, som aldrig aftvättas annat
än genom vinterns snöyra, och af den vidriga transtank, som de om
vintern föra med sig från den qvafva tältkammaren. Barnen göra genom
sina friska utseenden, sitt vänliga och anständiga väsende nästan
alltid ett behagligt intryck.
|
|
Tschuktschiska ansigtstyper.
|
1. Manschetsko, man från
Pitlekaj. 2. Ung man från Irgunnuk. 3. Tschajdodlin, man från
Irgunnuk. 4. Ren-tschuktsch. 5. Gubbe från Irgunnuk. 6. Man
från Jinretlen.
|
1, 2. Nautsing, qvinna från
Pitlekaj. 3, 4. Rotschitlen. 5. Ung man från Vankarema. 6.
Ung man från Irgunnuk.
|
Efter
fotografier af L. Palander.
|
Folket är hårdfördt, men ytterst makligt, när brist
på föda ej tvingar det till ansträngningar. Männen tillbringa under
sina jagtfärder hela dygn i -30° till -40° köld ute på isen, utan
skydd och utan att medföra mat eller bränsle. Härunder släckes törsten
med snö, hungern, om jagten utfallit lyckligt, med blod och kött
af det djur, som dödats. Nästan oklädda qvinnor lemna ofta äfven
under sträng köld för en stund det inre tältet eller tältkammaren,
der tranlampan underhåller en tidtals tryckande värme. En främlings
besök lockar de fullkomligt nakna barnen att till hälften krypa
fram under det förhänge af renskinn, som skiljer sofkammaren från
det yttre tältet. I detta, som är oeldadt, råder oftast en temperatur
föga högre än den yttre luftens. Mödrarna hysa ingen betänklighet
att i denna låga temperatur för några ögonblick visa besökande nakna
barnungar af ett eller två års ålder.
Sjukdomar äro detta oaktadt sällsynta, om jag undantager,
att nästan alla om hösten, innan den stränga kölden inträffat, voro
besvärade af en svår hosta och snufva. Ytterligt svåra hudutslag
och sårnader förekomma äfven så ofta, att uppehållet i det inre
tältet härigenom vanligen blir för europeen vämjeligt. En del af
sårnaderna utgöras dock endast af kylskador, som de flesta ådraga
sig genom den sorglöshet, med hvilken de under stark blåst utsätta
den bara halsen, bröstet och handlofvarne för den strängaste köldgrad.
Då en frostskada inträffat, behandlas den, äfven om den har betydlig
utsträckning, ytterst vårdslöst. Man söker blott att upptina det
frusna stället så fort som möiligt, dels genom gnidning dels genom
uppvärmning. Deremot sågo vi aldrig någon, som varit utsatt för
djupare gående frostskada på händer och fötter, ett förhållande
som måste tillskrifvas den ändamålsenliga beskaffenheten af deras
skodon och vantar. Från början af oktober 1878 till medlet af juli
1879 tycktes något dödsfall ej hafva inträffat på de oss närbelägna
tältplatserna. Under samma tid ökades invånarnes antal med två eller
tre nyfödda. Under hustruns hafvandeskap var mannen mycket öm mot
henne, höll henne oafbrutet sällskap i tältet, kysste och smekte
henne ofta i främmandes närvaro samt tycktes med stolthet visa henne
för de besökande.
Någon begrafning eller något bröllop hafva vi ej varit
i tillfälle att bevittna. Det synes, som om man stundom skulle bränna
de döda, stundom lägga ut dem på tundran till spis åt rofdjuren,
med vapen, slädar och husgerådssaker. Man har kanske börjat att
öfvergifva den gamla seden att bränna liken, sedan jagten försämrats
så, att tillgång till späck för bränningen minskats. Jag har förut
beskrifvit de gropar, fylda med brända ben, som dr Stuxberg träffade
den 9 september 1878 vid randen af en uttorkad bäck. Vi antogo dem
för grafvar, men sågo sedermera ej flere sådana vid vårt vinterqvarter,
hvarför vi började hysa misstankar om vår iakttagelses riktighet.10
Säkert är åtminstone, att invånar e i granskapet af Pitlekaj begrofvo
sina döda uteslutande genom att lägga ut dem på tundran.
Rörande den på detta sätt begrafna eller utlagda man,
som Johnsen fann den 15 oktober, meddelar dr Almqvist [foto],
som den följande dagen sjelf besökte platsen, följande:
»Stället var beläget 5 till 7 kilometer
från byn Jinretlen, nära bottnen af den lilla dal, som från nämnda
by sträcker sig i sydlig riktning inåt landet. Kroppen var utlagd
på en liten låg kulle af blott ett par famnars genomskärning. Den
var öfvertäckt med lös snö och ej särdeles starkt fastfrusen. Efter
dess lösbrytande syntes i den underliggande snön och isen ingen
egentlig grop. Liket låg utsträckt i rättvisande NNV till SSO, med
hufvudet åt det förstnämnda väderstrecket. Under hufvudet lågo två
svarta rundade stenar, sådana som tschuktscherna använda i sina
hushåll. För öfrigt fans intet spår till underlag eller betäckning.
Kläderna voro af rofdjur slitna från kroppen, ryggen alldeles orörd,
men ansigtet och bröstet illa åtgångna, armar och ben nästan fullständigt
uppätna. På kullen sågos tydliga spår af varg, räf och korp. Tätt
intill likets högra sida hade de vapen och husgerådssaker legat,
hvilka Johnsen dagen förut hemfört. Nära fötterna fans en fullständigt
sönderslagen släde, tydligen ny och sönderbruten på platsen. Ej
långt ifrån funno vi liggande löst ofvanpå snön bitar af päsk och
fotbeklädnad, båda nya och af utmärktaste beskaffenhet. Rofdjuren
hade utan tvifvel nyligen lösslitit och kringsläpat dem. På kullen
funnos dessutom fem till sex andra grafvar, utmärkta genom små stenar
eller en träkubbe, liggande på släta marken. Ett par af grafvarne
voro prydda med en samling renhorn. Den starka kölden hindrade mig
att undersöka, huruvida dessa stenar dolde lemningar efter nedgräfda
lik. Tschuktschens hufvud ansåg jag mig kunna taga, då utan tvifvel
vargarne eljest skulle hafva ätit upp det. Det medtogs om bord och
skeletterades.»
Om våren 1879, sedan snön bortsmält, blefvo vi ytterligare
i tillfälle att se en mängd grafplatser eller rättare ställen der
döda tschuktscher blifvit utlagda. De voro betecknade med egendomliga
stenläggningar, som uppmättes och närmare undersöktes af dr Stuxberg
[foto],
hvilken om dem lemnat följande beskrifning:
»De tschuktschiska grafvarne på höjden
söder om Pitlekaj och Jinretlen, som af mig undersöktes den 4 och
7 juli 1879, voro till antalet nära ett halft hundrade. Hvarje graf
bestod af en oval krets af större liggande stenar. Vid ena ändan
deraf fans oftast en på kant upprest större sten och från den motsatta
ändan utgingo en eller två träbitar, liggande på marken. Området
inom stenkretsen var än belagdt med mindre stenar, än fritt och
gräsbevuxet. Vid alla grafvarne fans på ett afstånd af 4 till 7
steg från kantstenen i grafvens längdaxel eller något på sidan derom
en annan mindre krets af stenar, omslutande en hög af renhorn, vanligen
innehållande äfven söndriga sälskallar och andra benfragment. Endast
i en graf funnos benbitar af menniskor. Grafvarne voro tydligen
mycket gamla, ty träpinnarne vid ändan voro ofta starkt multnade
och nästan helt och hållet omslutna af jord, och stenarne voro på
öfversidan fullständigt lafklädda. Jag uppskattar dessa grafvars
ålder till omkring två hundra år.»
|
Planritning af en tschuktschisk graf.
|
Efter
teckning af A. Stuxberg.
|
Tschuktscherna bygga ej snöhyddor, och ej heller hus
af trä, emedan byggnadsvirke ej finnes i kusttschuktschernas land,
och emedan trähus föga passa för ren-nomaden. De bo så väl om sommaren
som om vintern i tält af ett egendomligt och hos andra folk ej förekommande
byggnadssätt. För att lemna skydd mot kölden är nämligen tältet
dubbelt, i det att det yttre höljet omsluter ett inre tält eller
en sofkammare. Denna är parallelipipedisk, omkring 8,5 meter lång,
2,2 meter bred och 1,8 meter hög. Den är omgifven af tjocka varma
renskinn samt på taket ytterligare täckt med ett lager af gräs.
Glolfvet utgöres af ett hvalrosskinn, utspändt öfver en trossbotten
af ris och strå. Till natten öfverdrages golf vet med en matta af
renskinn, hvilken åter borttages om dagen. Rummen på sidorna om
det inre tältet äro äfvenledes afstängda med förhängen och tjena
till skafferi. Det inre tältet uppvärmes med tre tranlampor, hvilka,
i förening med utdunstningen från de många i det lilla rummet hoppackade
menniskorna, åstadkomma en så stark värme, att invånarne äfven under
den strängaste vinterköld kunna vistas derstädes nakna. Qvinnoarbetet
äfvensom matlagningen verkställes om vintern i denna tältkammare,
ganska ofta äfven naturbehofven. Allt detta bidrager att göra den
der rådande atmosferen outhärdlig. Dock finnas äfven renligare familjer,
i hvilkas sofkammare ej en så vämjelig lukt är rådande.
|
Tältstomme vid Pitlekaj.
|
Efter
teckning af G. Bove.
|
Om sommaren vistas man under dagen samt kokar och
arbetar i det yttre tältet. Detta består af hopsydda säl- och hvalrosskinn,
hvilka dock oftast äro så gamla, utan hår och fulla af hål, att
de tyckas hafva varit begagnade af flere slägtled. Yttertältets
skinn äro utspända öfver träribbor, som äro omsorgsfullt hopbundna
med, skinnremmar. Ribborna hvila dels på stolpar dels på trefötter
af drifved; stolparne äro inslagna i marken, och trefoten erhåller
nödig stadga genom en tung sten eller en med sand fyld sälskinnssäck,
som är upphängd i dess midt. För att ytterligare gifva stadga åt
tältet är en ännu tyngre sten på samma sätt upphängd vid en i tälttakets
spets fästad rem, eller ock är takspetsen med tjocka remmar fastgjord
vid marken. På ett ställe användes härtill en tälja från ett förlist
fartyg, som var spänd med ett block mellan spetsen och en i marken
infrusen jernkrok. Dessutom understödjas ribborna i hvarje tält
med T-formade tvärstöttor.
Ingången bildas af en låg dörr, som vid behof kan
tillslutas med ett renskinn. Golfvet i yttertältet utgöres af bara
marken. Det hålles ganska rent, och de få husgerådsartiklarne äro
med omsorg och ordning upphängda längs väggarna på inre eller yttre
sidan om tältet. Nära tältet finnas några i jorden nedslagna manshöga
pelare med tvärslåar, på hvilka skinnbåtarne, åror, kastspjut m.
m. uppläggas samt fisk- och sälnäten upphängas.
I granskapet af bostaden är förrådshuset beläget.
Det består af en på något lämpligt ställe i marken utgräfd källare.
Ofta användas härtill tomtplatserna efter gamla onkilon-boningar.
Nedgången är vanligen täckt med driftimmer och belastad med stenar;
på ett ställe utgjordes dörren eller rättare källarluckan af ett
hvalskulderblad. Till följd af det obegränsade förtroende, som eljest
plägade råda mellan infödingarne och oss, voro vi förvånade öfver
den obenägenhet de i början visade att lemna Vega-männen tillträde
till dessa förrådsrum. Möjligen hade ryktet om våra gräfningar efter
gamla redskap på onkilon-tomterna vid Irkaipij spridt sig till Koljutschin
och tolkats som plundringsförsök.
|
Tschuktschisk åra
|
1/16
af nat. storl.
|
Tälten äro alltid belägna vid hafsstranden, ofta på
de smala näs, som skilja strandlagunerna från hafvet. De uppföras
och nedtagas på några timmar. En tschuktsch-familj har derför lätt
att ändra vistelseort och flyttar äfven ganska ofta från en by till
en annan. Stundom tyckes den ega resvirke till yttertältet på flere
ställen, och vid flyttningen tager man i sådant fall endast tältduken,
hundarne samt de nödvändigaste skinnvarorna och husgerådssakerna
med sig. Det öfriga qvarlemnas utan inhägnad, lås eller vakt vid
den förra boningsplatsen, och man är viss att finna allt orördt
vid återkomsten. Under kortare uppehåll på ett ställe användas,
äfven vid en lufttemperatur betydligt under 0°, ytterst bristfälliga
tält eller skjul, uppförda med de skinnbitar man för tillfället
har tillgång till. Ett ungt par, som på våren återkom till Pitlekaj,
bodde sålunda lyckligt och belåtet i ett enkelt glest och trasigt
tält eller spetsigt skinnskjul, hvilket nedtill, der det var bredast,
hade en genomskärning af endast 2½ meter. En noggrann bouppteckning,
som jag under de nygiftas frånvaro företog, visade, att deras hela
bohag utgjordes af: en dålig lampa, en god amerikansk yxa, några
renskinn, en liten spegelbit, en mängd tomma konservburkar från
Vega, hvilka användes bland annat till kokkärl, en tombutelj, en
elddrill, en kam, läder till ett par mockasiner, några sytillbehör
och några mycket ofullständiga och bristfälliga jagtredskap.
Båtarne äro förfärdigade af hvalrosskinn hopsydda
och spända öfver ett lätt ribbverk af trä- och benbitar. Ribbverkets
olika delar äro hopbundna med remmar af skinn eller med strängar
af hvalbarder. Till form och storlek öfverensstämmer tschuktschernas
storbåt, atkuat, af ryssarne kallad bajdar, fullkomligt
med grönländarnes umiak eller qvinnobåt. Den är så
lätt, att fyra man kunna taga den på sina skuldror, och dock så
rymlig, att trettio man kunna färdas i densamma. Anatkuat,
eller båtar afsedda för endast en man, ser man sällan; de äro vida
sämre byggda och fulare än grönländarnes kajak. De stora
båtarne framros med bredbladiga åror, af hvilka hvarje man eller
qvinna sköter endast en enda. Medelst dessa åror kan ett tillräckligt
antal roddare för en stund uppdrifva båtens fart till tio kilometer
i timmen. Liksom grönländarne låta de dock ofta rodden afstanna
för hvila, skratt och pladder, ro sedan våldsamt under några minuter,
hvila sig, ro åter hastigt o. s. v. När hafvet är täckt med tunn
nybildad is, sätta sig två män för ut i båten
med ena benet utom båtkanten för att trampa sönder isen.
Om vintern uppläggas båtarne, och i stället sättas
hundslädarne i ordning. Dessa äro af ett annat byggnadssätt än de
grönländska, vanligen mycket lätta och smala, förfärdigade af något
böjligt träslag samt skodda med skifvor af hvalkäkben, hvalrefben
eller hvalbarder. För att förbättra föret öfverdragas dessutom medarne
innan afresan omsorgsfullt med ett två till tre millimeter tjockt
lager af is genom att öfvergjuta dem upprepade gånger med vatten.11
Slädens olika bitar äro ej hopfogade med spik eller naglar, utan
hopbundna med skinnremmar eller strängar af hvalbarder. På den låga
obeqväma sitsen ligger vanligen en skinnlapp, helst af isbjörn.
Antalet af hundar, som spännas för hvarje släda, är vexlande. Jag
har sett en tschuktsch åka efter två små magra hundar, hvilka dock
syntes utan synnerlig ansträngning släpa fram sitt tunga lass öfver
jemn hård snö. För andra slädar har jag sett 10 till 12 hundar,
och en lastsläde från Kolyma framsläpades af ett 28-spann. Oftast
äro hundarne spända det ena paret framom det andra efter en lång
gemensam lina,12
någon gång vid kortare utfärder flere än tvenne i bredd eller ock
så oregelmessigt, att deras ställning till åkdonet endast tyckes
hafva berott på draglinans tillfälliga längd och en nyck hos körsvennen.
Hundarne styras ej med tömmar utan med ständigt ropande och hojtande,
beledsagadt af snärtar från en lång piska. Dessutom finnes på hvarje
ordentligt utrustad släde en kort och tjock staf, med jernbeslag
och en mängd jernringar i öfre ändan. När intet annat hjelper, kastas
denna staf på den motspänstiga hunden. Stafven är så tung, att djuret
lätt får sin bane af ett dylikt kast. Hundarne veta det och äro
till följd deraf så rädda för detta grymma redskap, att redan rasslet
med ringarne är tillräckligt att förmå dem till de yttersta ansträngningar.
Under raster fastbindas spannen vid den i snön nedstötta stafven.
|
Hundsko.
|
1/3
af nat. storl.
|
Hundselen är gjord af tumsbreda skinnremmar, hvilka
bilda ett hals- eller skulderband, som på ömse sidor medelst en
rem är sammanbundet med ett midjeband, vid hvars ena sida dragremmen
är fästad. Tack vare det ypperliga skydd mot selbrytning, som hundarnes
egen yfviga pels lemnar, behöfver föga omsorg egnas åt detta körtyg,
och jag har ej sett en enda hund, som varit oanvändbar till följd
af skafsår från selarne. Deremot blifva deras fötter ofta såriga
af den skarpa snön. Till hvarje slädes utrustning hör derför ett
antal hundskor af vidstående utseende. De begagnas endast i nödfall.
Tschuktsch-hundarne äro af samma ras, men mindre än
eskimå-hundarne i danska Grönland. De äro varglika, högbenta, långhåriga
och raggiga. Öronen äro korta, vanligen uppstående, färgen mycket
vexlande, från svart eller hvit, svart- och hvitfläckig till grå
eller gulbrun. Under otaliga slägtled hafva de användts till dragare,
hvaremot de som väktare varit obehöfliga bland ett folk, hos hvilket
stöld eller åverkan ej synes förekomma. Förmågan att skälla hafva
de derför helt och hållet bortglömt, eller kanske aldrig egt. Till
och med en europe kan komma in i yttertältet, utan att de der befintliga
hundarne med ett ljud underrätta sina i det inre tältet sofvande
egare om främlingens ankomst. Deremot äro de uthålliga, men föga
snabba dragare. De äro lika smutsiga och lika fredsälskande som
sina egare. Några strider mellan hundspann, som tillhöra olika tält,
eller mellan tältplatsens hundar och främmandes förekomma sällan.
I Europa äro hundarne sina husbönders vänner och hvarandras fiender,
här hvarandras vänner och sina husbönders trälar. Om vintern tyckas
de i nödfall hjelpa sig med mycket litet föda; de äro då ytterst
magra och ligga för det mesta orörliga i någon snödrifva. Ensamma
lemna de sällan tältets granskap, ej ens för att leta efter föda
eller för att jaga på egen hand och för egen räkning. Detta synes
mig vara så mycket besynnerligare, som de ofta flere dagar å rad,
jag vore frestad att säga veckor, af sina husbönder icke erhålla
någon mat. Ett stycke af en hval, med vidsittande skinn och köttdelar,
ursköljdt ur dynens frusna sandlager låg sålunda orördt några tusen
steg från Pitlekaj, och tältens omgifningar, der de hungriga hundarne
ständigt kringströko, utgjorde, såsom förr är nämdt, under vintern
ett älsklingstillhåll för ripor och harar. Redan några månader gamla
valpar spännas in bland spannen för att i tid vänjas vid dragselen.
Under den kalla tiden är det hundarne tillåtet att vistas i yttertältet,
hyndorna med sina valpar till och med i det inre. Vi hade två skotska
fårhundar med oss på Vega. Dessa förskräckte infödingarne i början
mycket med sitt skall. Emot tschuktschernas hundar intogo de snart
samma öfverlägsna ställning, som europeen tillmäter sig mot vilden.
Hanhunden hade ett afgjordt företräde hos de tschuktschiska hyndorna,
och det till och med utan de strider, till hvilka en dylik ynnest
hos de sköna plägar gifva anledning. En talrik hundafkomma af blandad
skotsk-tschuktschisk ras har härigenom uppkommit vid Pitlekaj. Valparne
hade helt och hållet faderns utseende och omfattades med stor förtjusning
af infödingarne.
När en hund skulle dödas, stack tschuktschen honom
med sitt spjut och lät honom sedan förblöda. Äfven när bristen
på födoämnen var så stor, att infödingarne i Pitlekaj och Jinretlen
hufvudsakligast lefde på den mat vi skänkte dem, åto de icke de
dödade hundarne. En skjuten korp hade de deremot intet emot att
förtära.
När tschuktschen går ut på isen att jaga sälar,
tager han sina hundar med sig, och det är dessa som föra hem fångsten,
vanligen på så sätt att draglinan fästes omedelbart vid hufvudet
af den dödade sälen, som derpå, vänd på ryggen och utan underlag,
släpas öfver isen. Efter en lycklig jagt återvände en af invånarne
i Jinretlen från det öppna vattnet utanför kusten med fem sälar
af hvilka den minsta var lagd på släden, de öfriga bundna den ena
efter den andra i en lång rad. Efter den sista sälen släpade
den långa stång, som begagnades vid nätets utläggning.
Tschuktschernas drägt är förfärdigad af ren- och sälskinn.
Det förra har, emedan det är varmare, företräde som material för
vinterdrägten. Männen kläda sig om vintern i två päskar; den
som bäres närmast kroppen är af tunnt skinn med håret inåt, den
yttre är af tjockt skinn med håret utåt. Dessutom bära de, då det
regnar eller våt snö faller, en regnrock af tarmar eller af bomullstyg,
hvilket de benämna kalikå. En gång såg jag en dylik ytterrock
förfärdigad af en art ren-sämskskinn, hvilket var af utmärkt beskaffenhet
och tydligen hemberedt. Det var ursprungligen hvitt, men hade blifvit
prydt med breda bruna målade ränder. Några röda och blåa ylleskjortor,
som vi lemnat dem, buros äfvenledes utanpå skinnkläderna och väckte,
för de granna färgernas skull, stor belåtenhet hos egarne. Tschuktschernas
päsk är kortare än lapparnes. Den räcker ej fullt till knäna och
är med en rem sammanhållen om lifvet. Under päsken bäras två par
byxor; det inre paret med håret inåt, det yttre med håret utåt.
Byxorna äro välgjorda, åtsittande och sluta ofvanom fotleden. Fotbeklädnaden
utgöres af ren- eller sälskinns-mockasiner, hvilka ofvan fotleden
äro fastsurrade vid byxorna på samma sätt som är brukligt hos lapparne.
Sulorna äro af hvalrossskinn eller björnskinn och hafva hårsidan
inåt. På den öfriga delen af mockasinen ligger håret utåt.
Innanför skodonen har man sälskinnsstrumpor och hö. Huvudbonaden
utgöres af en perlbroderad hufva, öfver hvilken vid sträng köld
drages en ytterhufva kantad med hundskinn. Ytterhufvan sluter ofta
tätt till under hakan och utbreder sig med ett mycket välsittande
slag öfver axlarna. Till en fullständig drägt hör ytterligare en
skinnhalsduk eller boa och en haklapp af flerdubbelt renskinn eller
af olika slags skinn sammansydda i schackbrädlika rutor. Om sommaren
och långt in på hösten gå männen barhufvade, oaktadt de hafva håret
på hjessan klippt intill roten.
Under den varma årstiden bortläggas i mån af värmens
tilltagande en mängd af vinterplaggen, så att drägten slutligen
utgöres endast af en päsk, regnrocken och ett par byxor. Sommarmockasinerna
äro ofta lika långskaftade som våra sjöstöflar. I tälten bära männen
endast korta, till höften gående skinnbyxor, jemte läderremmar (sundhetsremmar)
om lif och armar. Mansdrägten är föga utsirad. Deremot bära männen
ofta perlband i öronen och ett skinnband besatt med stora, smakfullt
ordnade perlor eller ett läderband med några större perlor om pannan.
Läderbanden vilja de ej gerna skiljas vid, och en qvinna berättade,
att perlorna i dem skulle utmärka antalet af dödade fiender. Jag
är dock fullt öfvertygad derom, att detta endast var tomt skryt.
Troligen förlade berätterskan en sägen från forna krigiska tider
till nutiden, och vi hafva alltså här endast en tschuktschisk form
af det äfven bland bildade nationer brukliga skrytet med krigiska
våldsbragder.
Till männens drägt hör vidare en ofta med perlor och
silfverbeslag vackert prydd ögonskärm, som bäres i synnerhet om
våren till skydd mot det starka, från snöslätten återkastade solljuset.
Vid denna tid på året är snöblindhet mycket allmän, men det oaktadt
syntes snöbrillor af det slag, som eskimåerna och äfven samojederna
begagna, här vara okända.
|
Tschuktschisk ansigtstatuering.
|
Efter
teckning af A. Stuxberg.
|
Männen äro icke tatuerade, men hafva stundom ett svart
eller rödt kors måladt på kinden. De bära håret klippt intill roten,
med undantag af en kort tofs midt på hjessan och en kort frans vid
hårfästet. Qvinnorna hafva långt hår, benadt midt i pannan och hopnätadt
med perlband till flätor nedhängande längs öronen. De äro oftast
tatuerade i ansigtet, någon gång äfven på armarne eller andra delar
af kroppen. Tatueringen sker småningom; möjligen inristas vissa
streck först vid giftermålet.
Qvinnornas drägt är om vintern, liksom männens, dubbel.
Ytterpäsken, som är längre och vidare än männens, öfvergår nedtill
till ett slags mycket vida byxor. Äfven ärmarne äro ytterst vida,
så att armen lätt kan indragas och utstickas. Under ytterpäsken
bäres en inre päsk eller pelsskjorta och under den ett par mycket
korta byxor. Omedelbart der ytterpäsken slutar, vidtaga mockasinerna.
I nacken är päsken starkt urringad, så att en del af ryggen är bar.
Jag har sett flickor gå med öfre delen af ryggen på detta sätt blottad
äfven i köld af -30° till -40°. Strumporna hafva håret inåt, äro
kantade med hundskinn och gå upp till knäna. Mockasinerna, haklappen,
hufvorna och skinnhalsduken äro föga skilda från motsvarande plagg
hos männen. Öfver hufvud är qvinnodrägten mer utsirad än den manliga,
och skinnen till densamma tyckas vara omsorgsfullare utvalda och
beredda. I det inre tältet gå qvinnorna ofta nästan nakna, endast
med helt korta underbyxor af skinn eller »kalikå» eller ett smalt
cingulum pudicitiæ. På den nakna kroppen bäras dessutom en
eller två läderremmar om ena armen, en läderrem om halsen, en dylik
om lifvet och några jern-, mindre ofta koppararmband om handlofvarne.
Dock tycka de yngre qvinnorna ej om att i denna drägt visa sig för
främlingar, och de hasta derför vid deras inträde att skyla nedre
delen af kroppen med päsken eller något annat till hands varande
plagg.
När barnen blifvit några år gamla, få de samma slags
dräkter som föräldrarne, olika för gossar och flickor. Som små stickas
de in i ett vidt skinnfodral med nedtill hopsydda ben och ärmar.
Baktill finnes en fyrkantig lucka, genom hvilken mossa (den hvita,
döda delen af Sphagnum), af sedd att upptaga exkrementen, instickes
och ömsas. Vid ändan af ärmarna äro två öglor fastade, i hvilka
barnets ben inträdas, då modern vill sätta det ifrån sig i något
hörn af tältet. Sjelfva drägten tyckes ej ömsas förr än den blir
urvuxen. I det inre tältet gå de äldre barnen fullkomligt nakna.
|
Tschuktschiska barn.
|
a. Flicka från Irgunnuk.
Efter fotografi
af L. Palander. b. Gosse från Pitlekaj,
klädd i sin mors hufva. Efter
teckning af matrosen Hansson.
|
Så väl män som qvinnor begagna om vintern snöskor.
Utan dem vilja de ej gerna företaga någon längre vandring i lös
snö. De betrakta en sådan så mödosam, att de högt beklagade en af
mitt manskap, som skulle utan snöskor efter ett yrväder gå från
byn Jinretlen till det 8 kilometer aflägsna fartyget. En qvinnas
medömkan gick slutligen så långt, att hon skänkte honom ett par,
ett prof på gifmildhet, som vi eljest sällan rönte af våra tschuktschiska
vänner. Barnen till snöskorna är gjord af trä, tvärslåarna af starka
och väl spända remmar. Denna snösko öfverensstämmer fullkomligt
med indianens och är ytterst ändamålsenlig samt lätt att vänja sig
vid.
|
Snöskor
|
a. det vanliga slaget; b.
afsedda att begagnas så, som bilden å motstående sida utvisar.
|
1/13
af nat. storl.
|
|
En aino-man åkande på skidor efter en
ren.
|
Japansk
teckning.
|
Ett annat redskap för färd öfver snö utbjöds af en
tschuktsch, som i början af februari åkte förbi fartyget. De utgjordes
af ett par ofantligt breda, å båda sidor uppböjda skidor af tunnt
trä, klädt med sälskinn. Jag hade svårt att förstå, huru dessa breda,
otympliga don skulle kunna med fördel användas, tills jag af ofvanstående
teckning lärde mig, att de måtte begagnas som ett slags slädar.
Bilden är hemtad ur ett japanskt arbete, hvars titel i öfversättning
lyder: Resa till norra delen af Japan (Jesso), 1804 (n:o 565 i det
af mig hemförda japanska biblioteket).
|
a. Jagtbägare (sugrör)
|
1/4
af nat. storl.
|
b. Snöskrapa
|
1/8
af nat. storl.
|
Till följd af den svårighet, som tschuktschen om vintern
har att genom smältning af snö öfver tranlampan skaffa sig vatten,
kan någon tvättning af kroppen vid denna tid på året ej ifrågakomma.
Ansigtena äro dock renpiskade af yrsnö, men tillika under den kalla
tiden oftast svullna eller såriga af frostskador. Öfver hufvud är
det klent bestäldt med tschuktschernas renlighetssinne, och framför
allt är deras uppfattning af rent och orent betydligt afvikande
från vår. Sålunda begagna qvinnorna urin som skönhetsvatten. Vid
en gemensam måltid användes handen ofta som sked, och efter densamma
går, i brist på vatten, en skål med nyss låten urin kring laget
för händernas tvättning. Ömsning af kläder förekommer sällan, och
äfven när ytterdrägten är ren, ny och väl tillskuren af omsorgsfullt
valda vackra skinn, är underdrägten mycket smutsig, och tillgång
på ohyra riklig nog, ehuru mindre än man skulle väntat. Maten förtäres
ofta på ett för oss vämjeligt sätt, t. ex. så att en läckerbit går
från mun till mun. Matkärlen begagnas på mångahanda sätt och tvättas
sällan o. s. v. Såsom motsats härtill må anföras, att man, för att
ej göra uppehållet i den trånga tältkammaren allt för obehagligt,
derstädes strängt uppehåller åtskilliga ordningsregler. Så t. ex.
är det ej medgifvet att i det inre af tältet spotta på golfvet,
utan det skall ske i ett kärl, som i nödfall användes till nattkärl.
I hvarje yttertält ligger ett särskildt tillskuret renhorn, med
hvilket man slår bort snö från kläderna, ytterpäsken aflägges gerna,
innan man går in i det inre tältet, och snön aflägsnas omsorgsfullt
från skodonen. Den matta af hvalrosskinn, som täcker det inre tältgolfvet,
är derför fullkomligt torr och ren. Äfven det yttre tältet
sopas rent och fritt från lös snö, och dagligen bortskyfflas med
en spade af hvalben snön från tältdörren. Hvarje sak i så väl det
yttre som inre tältet lägges på sin bestämda plats o. s. v.
Till prydnader användas hufvudsakligast glasperlor,
som dels hängas om halsen och i öronen, dels äro fastsydda på hufvan
och andra klädesplagg eller inflätade i håret. Dessutom begagnas
broderier af ganska behagligt mönster. Till höjande af päskarnes
utseende äro ofta skinnremmar eller svansar af murmeldjur, ekorrar
m. m. vid dem fastsydda. Ofta är en af olika skinn konstgjord brokig
svans fästad baktill på hufvan, eller är skinnet till hufvan så
valdt, att djurets öron utskjuta på sidan om hufvudet. Jemte perlorna
äro fästade amuletter, träklykor, små benhufvuden eller benbilder,
metallbitar, mynt m. m. Ett barn hade om halsen ett gammalt kinesiskt
mynt med fyrkantigt hål i midten, jemte ett nytt amerikanskt femcent-stycke.
|
Tschuktschiska vapen och jagtredskap.
|
1. Harpun
1/15. 2. Spjut, funnet vid en graf 1/4.
3. Fogelslunga 1/8. 4. Kastspjut med
tillhörande piskslunga 1/7. 5. Fogelspjut
med kastträ 1/12. 6. Ljuster af ben
1/4. 7. Pansar af elfenben 1/9.
|
Fordom måtte vackra och goda vapen stått i högt pris
hos ett så krigiskt folk som tschuktscherna, men nu utgöra vapen
i egentlig mening sällsynta fornsaker, hvilka dock fortfarande betraktas
med en viss vördnad och derför mindre gerna bortbytas. Den lans,
som träffades vid det på tundran utlagda liket (bild 2 å sid. 109
[här ovan]), visar genom sina
ännu delvis bibehållna guldsirater, att den blifvit smidd af en
konstfärdig hand. Förmodligen är den ett gammalt krigsbyte från
striden med kosackerna. Genom byte förvärfvade jag ett pansar
af elfenben (bild 7 å sid. 109 [här ovan])
och lemningar af ett annat. Pansarplåtarne bestå af 12 cm. långa,
4 cm. breda och nära 1 cm. tjocka elfenbenskifvor, i hvilkas kanter
hål blifvit borrade för de läderremmar, med hvilka skifvorna äro
fastbundna vid hvarandra. Denna bindning har verkstälts så, att
hela pansarskjortan, då den ej användes, kan fällas ihop.
|
Tschuktschisk båge och koger.
|
1/8
af nat. storl.
|
Jemte spjut och pansar begagnade de forna tschuktscherna
båge för krigsbruk. Numera användes detta vapen endast för jagt,
men det tyckes, som om det äfven för detta ändamål snart skulle
komma ur bruk. Några af infödingarne sköta dock ännu bågen med temligen
stor träffsäkerhet. De bågar, jag tillbytte mig, bestodo vanligen
af en illa arbetad, föga böjd, fjädrande träbit, hvars ändar voro
hopspända med en skinnrem. Endast några gamla bågar hade en ädlare
form. De voro större och förfärdigade med omsorg, t. ex. omgifna
med näfver och förstärkta med en konstig flätning af senor på yttersidan.
Pilarne äro af mångahanda slag, dels försedda med ben- eller träspets,
dels skodda med jern. Riktfjädrar saknas oftast. Skaftet utgöres
af en klumpigt arbetad trästicka. Äfven pilbössor eller armborst
begagnas stundom. Leksaksbågar, med omsorgsfullt arbetade, jernskodda
pilar, sågo vi äfven. I tältplatserna nära vinterstationen funnos
ett par slaglåsgevär, jemte knallhattar, bly och krut. De begagnades
tydligen föga, och mitt försök att medelst löfte om en bössa med
nödigt förråd af krut och bly locka tschuktscherna till långa resor
misslyckades helt och hållet. Då den tschuktsch, som fört våra bref
till Nischni Kolymsk, efter återkomsten belönades med en röd skjorta,
ett gevär, knallhattar, kulor och krut, ville han utbyta geväret
med tillbehör mot en yxa.
Tschuktschernas hufvudnäring består af jagt och fiske.
Båda utfalla vissa tider af året mycket rikligt, men blifva under
den kalla årstiden föga gifvande, hvarvid, till följd af vildens
ringa förtänksamhet, stor brist uppstår så väl på föda som på bränsle
och medel att smälta snö. Hvad deras jagt- och fiskredskap beträffar,
kan jag ej lemna så fullständiga upplysningar jag skulle önska,
emedan de mycket omsorgsfullt undveko att taga någon af Vegas jägare
med sig på sina jagtfärder.
Snadden fångas med nät, gjorda af starka sälskinns-remmar.
Näten utläggas om sommaren bland grundisarne vid stranden. Djuret
trasslar in sig deri och qväfves, då det ej mer kan komma upp till
ytan att hemta andan. Om vintern fångas sälen dels med nät
i råkar på isen, dels med harpun, när den kryper upp ur sitt hål;
slutligen fångas den äfven med en öfver sälhålet lagd snara af remmar.
Tör att undvika förlusten af det värderika, i tschuktschernas tycke
ytterst läckra sälblodet, dödar man ej djuren med eggjern, om det
kan undvikas, utan med upprepade slag i hufvudet. Björnen nedlägges
med lans eller knif, den senare enligt en tschuktsch' påstående
det säkraste vapnet, hvalross och större sälarter med harpun (se
bild 1 å sid. 109 [här ovan])
eller lans af ungefär samma slag som grönländarnes. Äfven hvalen
harpuneras, men med en harpun, som är betydligt gröfre än den vanliga,
och vid hvilken ända till sex uppblåsta sälskinn äro fastade. För
att döda en hval måste en mängd dylika harpuner stötas i den. Foglar
fångas med snaror eller dödas med fogelkastspjut, pilar och slungor.
De sistnämnda (bild 3 å sid. 109 [här ovan])
bestå af en mängd runda benkulor, fastade vid sammanknutna läderremmar.
Några fjädrar äro ofta fastsatta vid knuten för att öka luftens
motstånd mot denna del af slungan. När slungan kastas, spridas benkulorna
derigenom åt alla håll, och träffsannolikheten blir större. Hvarje
man och pojke bär om sommaren en dylik slunga på sig, oftast bunden
om pannan, och är genast till reds att med den kasta mot förbiflygande
fogelskaror. Äfven användas vanliga slungor, bestående af två remmar
och en vid dem fästad skinnbit. Fogelkastspjuten (bild 5 å sid.
109 [här ovan]) likna fullkomligt
eskimåernas. Ett slags snaror begagnades af pojkarne vid Jinretlen
för att fånga småfogel åt vår zoolog. De voro förfärdigade af bardfibrer.
|
Tschuktschiska pilar.
|
1/9
af nat. storl. a. En pilspets ½ af nat. storl.
|
Fiskar fångas dels med nät dels med krok eller med
ett slags ljuster (bild 6 å sid. 109 [se högre
upp]). Näten äro förfärdigade af sentråd. Jag tillbytte
mig flere sådana och förvånades öfver det ringa värde infödingarne
satte på dem, oaktadt det dryga arbete, som måste hafva erfordrats
för trådens förfärdigande och nätets knytning. Stundom användas
näten äfven till notdragning. Metspöna bestå af ett endast 80 centimeter
långt skaft, vid hvilket en kort ref af senor är fästad. Refvens
yttersta ända löper genom ett stort sänke af elfenben, hvarifrån
utgå tre eller fyra tafsar med hvar sin krok af vare sig endast
ben, eller ock ben och koppar eller ben och jern. Kroken är försedd
med tre eller fyra åt olika håll vända spetsar. Jag har förut omtalat,
huru metspöna om hösten användas för fångande af ismört, äfvensom
huru det tillgår vid det gifvande vinterfisket i närheten af Tjapka.
Äfven för kust-tschuktschen tyckes renkött utgöra
ett vigtigt födoämne. Förmodligen upphandlar han sitt förråd deraf
från ren-tschuktscherna mot trän, skinnremmar, hvalrosständer och
kanske fisk. Jag antager, att en del af det frusna renblod, som
invånarne i byarna vid vår vinterstation använde till soppa, hade
förvärfvats på samma sätt. Vildrenar eller förvildade renar jagas
med lasso. Dylika djur tyckas dock numera ej förekomma i någon större
mängd på Tschuktsch-halfön.
Utom fisk och kött förtära tschuktscherna ofantliga
massor grönsaker och andra ämnen ur växtriket.13
De vigtigaste bland dessa utgöras af blad och unga qvistar af en
mängd olika växtarter (t. ex. Salix, Rhodiola m. fl.), hvilka hopsamlas
och rensas samt förvaras i säckar af sälskinn. Med eller utan afsigt
får anrättningen under loppet af sommaren surna. Om hösten fryser
alltsammans till en klump af det utspända sälskinnets form. Den
frusna massan hugges i bitar och förtäres till köttet,
ungefär som vi spisa bröd. Stundom kokas bitarne med vatten till
en grön soppa, som förtäres varm. På samma sätt användes innanmätet
af ren-vomben. Dessutom ätas alger och flere slag af rötter, af
hvilka senare en sorts hopskrumpna knölar, såsom ofvan
är anfördt (föregående del, s. 434), hafva en mycket angenäm
smak.
Om sommaren äta tschuktscherna hjortron, lingon m.
fl. bär, som sägas förekomma i riklig mängd i det inre af landet.
Mängden af matväxter, som under denna årstid insamlas, är ganska
betvdlig, och man tyckes vara föga noggrann i valet, blott bladen
äro gröna, saftiga och utan någon särskild skärpa. När invånarne
till följd af matbrist i början af februari månad bortflyttade från
Pitlekaj, medförde de flere säckar med frusna grönsaker, och dock
fans åtskilligt qvarlemnadt i källrarne för att efter behof afhemtas.
I tälten vid S:t Lawrence bay lågo högar af löfklädda pilqvistar
och säckar fylda med blad och stjelkar af Rhodiola. De författare,
som anföra tschuktscherna såsom exempel på ett folk lefvande endast
af ämnen hemtade ur djurriket, begå alltså ett fullkomligt misstag.
Tvärt om tyckas de under vissa tider af året vara mer »gräsätare»
än något annat folk jag känner, och med afseende härå synes mig
deras smak gifva antropologen en vink om vissa hittills alldeles
förbisedda drag ur stenåldersfolkens lefnadssätt. Att döma af tschuktscherna
skulle våra urfäder ingalunda varit så rofdjurslika, som man vanligen
föreställer sig dem, och möjligt torde vara, att »bellum omnium
inter omnes» infördes först med brons- och jernålderns högre odling.
Tschuktschernas matlagning är, liksom de flesta vilda
folkslags, mycket enkel. Efter en lycklig fångst frossa alla invånarne
i tältet på det fångade djuret och tyckas finna särskildt nöje i
att härvid nedbloda ansigte och händer så mycket som möjligt. Omvexlande
med det råa köttet ätas bitar af späck och märg samt stycken af
tarmar, som endast genom pressning mellan fingrarne befrias från
innanmätet. Fisken förtäres ej allenast rå, utan äfven
så hårdt frusen, att den kan brytas sönder. När tillfälle dertill
erbjuder sig, försumma tschuktscherna dock ej att koka sin mat eller
att rosta köttbitarne öfver tranlampan — ordet rosta borde dock
härvid utbytas mot nedsota. Vid ett besök, som löjtnant Hovgaard
gjorde i Najtskaj, åt man i det tält, der han gästade, till qvällsvard
först soppa på sälkött, sedan kokt fisk och slutligen kokt sälkött.
Man iakttog således fullständigt den i Europa godkända spisordningen.
Andra gafflar än fingrarna känna tschuktscherna ej, och äfven bruket
af sked är ej allmänt. Många föra dock en dylik af koppar, jernbleck
eller ben med sig (bild 8 å sid. 121 [ett stycke
längre ner]). Ofta drickes soppan omedelbart ur
kokkärlet, eller ock uppsörplas den med ihåliga ben (se figuren
å sid. 108). Dessa ben användas äfven i stället för dryckesbägare
och bäras liksom skedarna fastade vid bältet. Såsom exempel på tschuktschiska
anrättningar kan jag ytterligare nämna: soppa på grönt, kokt sälkött,
kokt fisk, blodsoppa, soppa af sälblod och späck. Härtill kommer
slutligen soppa på fint krossade ben eller på sälkött, späck och
ben. För benens krossning finnes i hvarje tält en hammare, bestående
af en oval sten, rundt om försedd med en urgröpning för den skinnrem,
med hvilken stenen är fästad vid det korta skaftet af trä eller
ben. De ben, som användas till mat, krossas med detta redskap fint
mot ett stenunderlag eller en hvalkota, kokas sedan med vatten och
blod för att spisas. I början trodde vi, att denna anrättning endast
var afsedd för hundarne, men sedermera blef jag i tillfälle att
öfvertyga mig om, att äfven infödingarne sjelfva åto den, och det
långt före den tid, då de ledo brist på lifsmedel. Hammaren är så
till vida af intresse, som den utgör ett af de stenredskap, som
hos oss oftast träffas i grafvar från stenåldern. Att hammaren hufvudsakligast
var afsedd för »köket», synes af den omständigheten, att qvinnorna
ensamma förfogade öfver densamma och rådfrågades vid dess bortbytande.
Jemte dylika hammare fans i hvarje tält ett städ, bestående af en
hvalkota eller en större rund sten, i hvars midt en skålformig fördjupning
var utnött eller uthuggen.
|
Stenhammare och städ för benkrossning.
|
1/6
af nat. storlek.
|
Under vintern kom en stor del af befolkningen från
Jinretlen, Pitlekaj och ända bort från Irgunnuk dagligen om bord
för att tigga eller tillbyta sig mat, och de föddes under denna
tid hufvudsakligast af oss. Härvid vande de sig snart vid våra lifsmedel.
De tyckte särdeles mycket om ärtsoppa och gröt. Den senare lade
de vanligen ut i en snödrifva att frysa och togo den sedan i frusen
form med sig till tälten. Kaffe brydde de sig mindre om, i fall
det ej var väl sockradt. Salt begagnade de icke, men i socker voro
alla mycket förtjusta. Äfven te drucko de gerna. Eljest utgör vatten
deras förnämsta dryck. Dock nödgades de om vintern, till följd af
svårigheten att öfver tranlamporna smälta tillräckligt is, mången
gång släcka törsten med snö. Om bord begärde de ofta vatten och
drucko på en gång stora mängder deraf.
Bränvin, hvarpå de äro ytterst begifna, kalla de,
såsom redan är nämdt, under samtal med europeer »ram», hvarvid ordets
uttalande ofta åtföljes af ett harklande läte, en salig; min och
en betecknande åtbörd, bestående i den flata högra handens förande
från munnen till midjan eller i efterapande af en rusig mans lallande.
Sinsemellan kalla de det eldvatten (akmimil). Löftet derom
var det verksammaste medel att förmå en motsträfvig tschuktsch att
foga sig efter ens önskan. I fall de åtagit sig en skjuts med sina
hundspann, voro de aldrig angelägna att taga reda på, om någon matsäck
medföljde, men varnade af vår sparsamhet i utdelandet af spritdrycker,
ville de ej gerna börja färden, innan de granskat »ram»-förrådet.
Att ruset, ej smakens tillfredsställande härvid var hufvudmålet,
visar den omständigheten, att de ofta som pris för ett föremål,
hvilket de sågo att jag gerna ville hafva, betingade sig så mycket
bränvin, att de kunde blifva fullkomligt rusiga. Då jag en
gång visade mig mycket angelägen att förvärfva en elddrill, som
fans i ett tält, bebodt af ett nygift par, öfvertog den unga, ganska
täcka hustrun underhandlingen och började genast med den förklaring,
att hennes man icke kunde afstå elddonet, med mindre jag beredde
honom tillfälle till ett grundligt rus, hvartill enligt hennes påstående,
som förtydligades med lifliga åtbörder efterapande rusets olika
grader, behöfdes åtta supar. Först när mannen fått så många, skulle
han vara nöjd, d. v. s. dödfull. Sjelf har jag dock flere gånger
sett, att två små supar äro tillräckliga att göra dem ostadiga på
benen. Under ruset äro de muntra, glada och vänliga, men besvärliga
genom sin ytterliga smeksamhet. I sällskap med rusiga infödingar
fick man passa väl upp för att ej oförmodadt få sig en kyss af någon
gammal flottig säljägare. Äfven qvinnorna drucko gerna ett glas,
men voro tydligen mindre begifna på rusmedel än männen. De fingo
dock sin andel, likaså till och med de yngsta af barnen. När, såsom
hände ett par gånger under vintern, ett tältlag varit nog lyckligt
att från Beringssund få sig tillsändt ett större bränvinsförråd,
var ruset allmänt och, såsom jag förut omnämnt, bevisade blågula
ögon den följande dagen, att stridslystnaden äfven hos detta fredsamma
folk framkallades af deras kära akmimil. Under vår närvaro
förekommo i byarna närmare Beringssund till och med två dråp, af
hvilka åtminstone det ena begicks af en rusig man.
Så ytterst ringa beröring tschuktscherna än hafva
med den verld, som nått till bränvinsindustriens ståndpunkt, tyckes
dock detta njutningsmedel bland dem vara föremål för en regelmessig
byteshandel. Många af de tschuktscher, som foro förbi oss, voro
rusiga och skakade med stolthet på en ännu ej fullt tömd kagge eller
sälskinnssäck för att låta oss genom sqvalpet höra, att den innehöll
våtvaror. En af manskapet, som jag bedt taga reda på hvad slags
bränvin det var, stälde sig väl med egaren och förmådde honom slutligen
att afstå ungefär så mycket som en fingerborg deraf; mera bestods
icke. Enligt matrosens utsago, var det ofärgadt, utan bismak, kristallklart,
men svagt. Det var således troligen ryskt sädesbränvin, ej gin.
Under ett besök, som löjtnanterna Hovgaard och Nordqvist
om hösten 1878 gjorde hos ren-tschuktscherna i det inre af landet,
utskänktes deremot mycket utspädt amerikanskt gin, och tältets egare
visade sina gäster en tennpokal med inskrift: »Capt. Ravens, Brig
Timandra 1878». Några af infödingarne påstodo med bestämdhet, att
de vid Beringssund året om kunde få tillhandla sig bränvin. Alla
männen i tältbyn och de flesta qvinnor, men ej barnen, hade vid
tillfället tagit sig ett grundligt rus för att fira främlingarnes
ankomst, eller kanske snarare bränvinsförrådets. Då några europeer
icke finnas bosatta vid Beringssund, åtminstone ej på den asiatiska
sidan, framgår af denna bränvinshandel det oväntade förhållande,
att det verkligen gifves infödingar återhållsamma nog att kunna
syssla dermed.
Tobak är i allmänt bruk, så väl till rökning som tuggning.14
Hvarje inföding bär på sig en pipa, snarlik tungusens, jemte en
tobakspung (fig. 7 å sid. 121 [nästa bild]).
Tobaken är af mångahanda slag, så väl rysk som amerikansk, och när
förrådet deraf är slut, användas inhemska ersättningsmedel. Företräde
tyckes gifvas åt den söta, starka tuggtobak, som sjömän vanligen
begagna. För att göra den tobak söt, som ej förut är genomdränkt
med melass, pläga männen, då de erhålla ett stycke socker, söndersmula
det och lägga det i tobakspungen. Ofta tuggas tobaken först, hvarefter
tuggan torkas bakom örat och förvaras i en särskild pung om halsen
för att sedan rökas. Piporna äro så små, att de, liksom japanesernas,
utrökas med några kraftiga andedrag. Röken sväljes. Äfven qvinnorna
och barnen röka och tugga, och början sker vid så späd ålder, att
vi hafva sett ett barn, som visserligen kunde gå, men i alla fall
ännu diade sin moder, både tugga tobak, röka och taga sig en »ram».
Några bundtar Ukraine-tobak, som jag tagit med mig
för byte med infödingarne, satte mig i tillfälle att till den etnografiska
samlingen anskaffa en mängd bidrag, som jag i brist på andra bytesvaror
eljest icke kunnat förvärfva. Penningar förstå tschuktscherna sig
nämligen ej på. Detta är så mycket besynnerligare, som de förmedla
en ganska vidsträckt byteshandel och ögonskenligen äro goda handelsmän.
Enligt von Dittmar (anf. st. s. 129) existerar, eller existerade
ännu 1856, en ständig, långsam, men regelbunden varutransport längs
hela Asiens och Amerikas nordkust, genom hvilken varor från Ryssland
forslas till de innersta delarne af Polar-Amerika, och skinnvaror
derifrån i stället söka sig väg till basarerna i Moskwa och S:t
Petersburg. Denna handel bedrifves på fem marknadsplatser, af hvilka
tre äro belägna i Amerika, en på öarna i Beringssund och en vid
Anjui nära Kolyma. Den sistnämnda kallas af tschuktscherna »femte
bäfver-marknaden».15
|
Tschuktschiska redskap.
|
1. Garfskrapa 1/7.
2. Prylar 1/2. 3. Isskrapa, afsedd att
framlocka sälen till sitt hål, med vidfästad amulett
af ben 1/2. 4. Knif af ben
1/2. 5, 6. Amuletter af ben 1/1.
7. Pipa och tobakspung 1/3. 8. Skedar
af metall 1/3.
|
Tschuktschernas förnämsta handelsartiklar utgöras
af sälskinn, tran, skinn af räf och andra pelsdjur, hvalrosständer,
hvalbarder m. m. I stället inköpa de tobak, jernsaker, renskinn
och äfven renkött samt, när det kan fås, bränvin. En affär
uppgöres med stor betänksamhet, efter långvarigt rådslående i hviskande
ton mellan de närvarande. Bränvin använde jag endast i yttersta
nödfall som bytesvara, men de märkte snart, att begäret att blifva
egare af en ovanlig tschuktschisk konst- eller fornsak var mäktigare
än min vackra föresats, och de lärde snart begagna sig häraf, i
synnerhet som jag i alla fall alltid betalade varan till fullo och
gaf eldvattnet på köpet.
Lampan (se bilderna
å sid. 24 o. 25), med hvilken eld och ljus underhållas i tältet,
består af ett platt tråg af trä, hvalben, tälgsten eller bränd lera,
bredare baktill än framtill och medelst en fristående tandad kam
deladt i två afdelningar. I den främre lägges veken af mossa (Sphagnum-arter)
i en lång tunn rad längs hela kanten. Brännmaterialet utgöres af
tran. Under lampan finnes alltid ett annat kärl, afsedt att upptaga
den tran, som möjligen spilles.
Om sommaren kokar man äfven med ved i fria luften
eller i yttertältet, om vintern endast i yttersta nödfall i det
senare. De finna nämligen den rök, som veden sprider i det täppta
tältet, outhärdlig. Oaktadt drifved finnes i riklig mängd på stranden,
ansågs tydligen brist på tran af infödingarne för en lika stor olycka
som brist på mat. »Uinga eek», intet bränsle (egentligen:
ingen eld), var den ständiga klagan vi hörde äfven af dem, som släpade
lass af drifved om bord för att tillbyta sig bröd. Den omständigheten
att deras bränsle icke sprider någon rök medför emellertid den fördelen,
att tschuktschernas ögon ej pläga vara på långt när så angripna
som lapparnes.
I tältet har qvinnan alltid ett vaksamt öga på lampans
putsning och eldens underhållande. De träpinnar, hon använder att
putsa veken, och hvilka naturligtvis äro genomdränkta med tran,
begagnas vid behof såsom ljus eller fackla i det yttre tältet, till
att tända piporna med o. s. v. På samma sätt användas andra i tran
doppade pinnar.16
Lerlamporna förfärdigas af tschuktscherna sjelfva, hvarvid leran
knådas väl och genomdränkes med urin. Bränningen är ofullständig
och utelemnas väl ofta helt och hållet.
Tran och andra flytande varor förvaras ofta i säckar
af sälskinn, bestående af hela hudar, från hvilka kroppen blifvit
uttagen genom den vid hufvudets bortskärande bildade öppningen,
och hvarå denna samt alla andra naturliga eller vid djurets dödande
förorsakade hål blifvit hårdt tillknutna. I ena framlabben anbringas
derpå med stor skicklighet en luft- och vattentät träkloss med svickhål
och tapp. På säckar, ämnade för torra varor, bortskäras äfven labbarne,
och öppningen, genom hvilken innehållet inlägges och uttages, anbringas
tvärs öfver bröstet strax nedom framfötterna.
Elden uppgöres dels på det ännu för några årtionden
tillbaka hos oss brukliga sättet medelst eldstål, flinta och fnöske,
dels genom ett drillredskap. Eldstålet består oftast af en filbit
eller något annat gammalt stålredskap eller ock af jern- eller stålstycken,
som äro smidda särskildt för ändamålet. Vanligen angifver dessa
redskaps form ett europeiskt eller rysk-sibiriskt ursprung, men
jag förvärfvade mig äfven klumpigt tillhamrade jernbitar, hvilka
tycktes utgöra prof på inhemsk smidesskicklighet. En tschuktsch
visade mig ett stort eldstål af sistnämnda slag, försedt med ett
särskildt fingertag af koppar, vackert glättadt genom långvarig
nötning. Han betraktade det tydligen som en stor klenod, och jag
kunde ej förmå honom att bortbyta det. I förmodan att metallen till
de otympligt tillhamrade jernbitarne möjligen kunde vara af meteoriskt'
ursprung, tillbytte jag mig så många jag kunde öfverkomma. Men den
undersökning, som. efter hemkomsten blifvit på dem utförd, har visat,
att de ej innehålla spår till nickel. Jernet var således ej meteoriskt.
Flintan utgöres af en vacker kalcedon eller agat,
som bildats i hålrum på de i nordöstra Asien rikligt förekommande
vulkaniska bergarterna och sannolikt äfven här och der förekommer
som klappur i tundrans elfbäddar. Såsom sköre användas dels ullhåren
af åtskilliga djur, dels hvarjehanda torra växtdelar. Stålet och
en mängd flintbitar förvaras jemte tobaken i en skinnpung, som hänges
om halsen. Inuti denna pung finnes en annan mindre, innehållande
sköret. Detta hålles sålunda genom kroppsvärmen varmt och skyddas
genom det dubbla höljet för väta. Derjemte bära männen ofta på sig
ett slags lunta af hvita, väl torkade och krossade vidjor, hvilka
äro hopflätade och lagda i jemna rullar. Denna lunta brinner långsamt,
jemnt och väl.
|
Elddrill.
|
1/8
af nat. storl.
|
Det andra slaget elddon består af en torr träpinne,
som medelst en vanlig bågdrill gnides mot en trästock af torrt,
halfmurket trä. Öfre delen af den pinne, som drillas omkring,
löper i en med ett rundt hål försedd drillbricka af trä eller ben.
På ett af de elddon, jag tillbytte mig, var språngbenet (astragalus)
af en ren härtill begagnadt. I tändstocken finnas hak anbragta för
att gifva stöd åt drill-pinnen och kanske för att underlätta bildandet
af det halfförkolade trämjöl, som vid drillningen lösslites från
tändstocken och i hvilket glöden uppstår. Då med detta redskap eld
skall uppgöras, bestrykes nedre delen af drillpinnen med litet tran,
ena foten håller tändstocken stadigt mot marken, bågsträngen slås
om drillpinnen, venstra handen trycker med drillbrickan pinnen hårdt
mot tändstocken, och derpå föres bågen af och an, ej synnerligen
hastigt, men jemnt, stadigt och oaf brutet, tills eld uppstår. Ett
par minuter pläga härtill åtgå. Qvinnorna tycktes vara mer vana
än männen att begagna detta redskap. Ett förbättradt slag af detta
elddon bestod af en träpinne, på hvars nedre del en linsformad och
genomborrad träklump var fästad. Denna klump tjenade som svänghjul
och tyngd. Öfver träpinnen löpte en genomborrad tvärslå, som med
tvenne senor var fästad vid dess öfre ända. Genom att föra denna
tvärslå af och an kunde pinnen kringvridas med stor hastighet. Redskapet
synes mig så till vida anmärkningsvärdt, som det visar ett nytt
användningssätt för de genomborrade sten- och tegellinser man så
ofta finner i grafvar och på gamla husplatser från stenåldern.
Hos tschuktscherna, liksom hos många andra vilda folk,
hafva tändstickorna fått äran att vara det första af bildade folks
påfund, hvars företräde framför deras egna obetingadt erkännes.
Anhållan om tändstickor var derför ett af de vanligaste tiggerier,
hvarmed våra vänner vid Beringssund under vintern plågade oss, och
de voro villiga att för en enda låda offra jemförelsevis ganska
dyrbara saker. Beklagligen hade vi icke någon öfverflödig tillgång
på denna nödvändighetsvara, eller kanske man snarare bör säga lyckligtvis,
ty om tschuktscherna under några år skulle kunna tillbyta sig ett
par tändsticksaskar för en hvalrosstand, så tror jag, att de med
sin vanliga sorglöshet snart skulle alldeles bortglömma bruket af
sina egna elddon.
Bland husgerådssaker vill jag vidare nämna följande:
Garfskrapan (fig. 1 å sid. 121 [se
ovan]) är af sten eller jern och fästad vid ett träskaft.
Med detta redskap rengöres mycket noga den fuktade huden, som derpå
gnuggas, töjes och knådas så omsorgsfullt, att flere dagar åtgå
för att bereda ett enda renskinn. Att garfningen äfven är ett ansträngande
göromål synes deraf, att qvinnan, som i tältet sysslar dermed, dryper
af svett. Hon sitter härvid på en del af skinnet och spänner ut
den öfriga delen med händernas och de blottade fötternas förenade
hjelp. Sedan huden blifvit tillräckligt arbetad, fyller hon ett
kärl med egen urin, blandar denna med söndersmulad videbark, som
torkats öfver lampan, och rifver den kroppsvarma blandningen in
i renskinnet. För att gifva detta på ena sidan en röd färg inblandas
i garfvätskan barken af en Pinus-art (?). Skinnen blifva på detta
sätt mycket mjuka och på inre sidan nästan sämsklika. Stundom garfvas
renskinnen äfven till verklig sämsk af ganska utmärkt beskaffenhet.
Tvenne slags ishackor; skaftet är af trä, bladet
i den spadformiga af ett hvalben, i den andra af en hvalrosstand;
det är medelst skinnremmar med stor skicklighet fästadt vid skaftet.
Någon gång äro både skaft och blad af ben och sammanfästningen anbragt
på ett något afvikande sätt.
|
Ishackor.
|
1/9
af nat. storl.
|
Brynstenar af inhemsk lerskiffer. Dessa äro
ofta genomborrade i ena ändan och bäras, jemte knifven, skeden och
sugröret, fästade med en elfenbensklyka i bältet.
Hemgjorda kärl af trä, hvalben, hvalbarder
och skinn af olika slag.
Knifvar, borrar, yxor, grytor af europeiskt,
amerikanskt eller sibiriskt ursprung. Härtill komma fat, bitar af
ankarkettingar, jernskräp, konservburkar, glas, flaskor m. m., erhållna
från skepp, som ankrat vid kusten. Fartyg hafva först under de senaste
årtiondena regelmessigt besökt hafvet norr om Beringssund, och beröringen
mellan matroserna och tschuktscherna har ännu ej utöfvat något betydligare
inflytande på de sistnämndas lefnadsvanor. Infödingarne beklaga
sig dock öfver, att hvalfångarne förstöra hvalrossfångsten, hvaremot
de gerna se, att handelsfartyg någon gång besöka deras kuster.
Vid vårt uppehåll utanför den betydliga tältplatsen
Irkaipij trodde vi oss, såsom jag förut berättat, hafva funnit en
höfding i en inföding vid namn Tschepurin, som, att döma af drägten,
tycktes vara något förmögnare än de andra, hade tvenne hustrur och
ett ståtligt yttre. Han undfägnades med anledning häraf i gunrummet,
erhöll de vackraste skänkerna och blef på mångahanda sätt föremål
för en särskild uppmärksamhet. Tschepurin fann sig utan svårighet
i upphöjelsen och visade sig vara densamma värdig genom ett tryggt
och säkert, kanske något nedlåtande uppförande, hvilket ytterligare
bekräftade vår förmodan och naturligtvis ökade skänkernas mängd.
Sedermera blefvo vi dock öfvertygade om, att vi härvid begått ett
fullständigt misstag, och att numera hvarken några erkända höfdingar
eller något annat spår till samhällsordning finnes bland de vid
kusten boende tschuktscherna. Under folkets forna krigiska tid har
förhållandet kanske varit annorlunda,17
men nu är här rådande den fullständigaste anarki, om man med detta
namn kan beteckna ett samhällsskick, der strid, brott och straff
äro okända eller åtminstone ytterst sällsynta. Ett slags höfdingskap
tyckes i alla fall förekomma bland de i det inre landet boende ren-tschuktscherna.
Åtminstone finnas bland dem män, som kunna uppvisa fullmakter af
ryska myndigheter. En sådan man var starosten Menka, för hvilkens
besök jag förut redogjort. Allt antyder dock, att hans inflytande
var ytterst obetydligt. Han kunde hvarken läsa, skrifva eller tala
ryska, och han hade ingen aning om tillvaron af en rysk zar. All
den skatt han under flere år mot betalningsbevis, som företeddes
oss, aflemnat, utgjordes af några få räfskinn, hvilka sannolikt
lemnats som marknadsafgift vid Anjui och Markova. Menka åtföljdes
vid sitt besök på fartyget af tvenne illa klädda yngre män, med
en ansigtstyp betydligt afvikande från tschuktschernas vanliga.
Deras ställning tycktes vara så underordnad, att vi höllo dem för
slafvar, ehuru med orätt, åtminstone med afseende å en af dem, Jettugin.
Denne skröt sedermera af att ega en renhjord vida större än Menkas
och talade gerna med ett visst hån om Menkas höfdingegriller. Slafvar,
förmodligen ättlingar af forna krigsfångar, skola enligt ryska författare
verkligen finnas bland tschuktscherna i det inre af landet. Bland
kustbebyggarne eger deremot den mest fullständiga jemlikhet rum.
Man kunde bland dem aldrig märka spår af, att en man utöfvade det
ringaste inflytande utom sin egen familj eller sitt eget tält.
Kust-tschuktscherna äro icke allenast hedningar, utan
sakna ock, så vidt vi kunnat märka, hvarje föreställning om högre
väsenden. Öfvertro finnes dock. Sålunda bära de flesta om halsen
läderremmar, vid hvilka små träklykor eller träsniderier äro fastade.
Dessa bortbytas ej och visas mindre gerna för främlingen. En gosse
hade ett perlband fastsydt på sin hufva, och framtill på detta var
fästadt ett elfenbenssnideri, som troligen skulle föreställa ett
björnhufvud (fig. 6 å sid. 121 [ett stycke längre
upp]). Det var så litet och så konstlöst skuret, att
en man helt säkert kunnat förfärdiga ett dussin dylika på dagen.
Jag bjöd dock förgäfves åt fadern en fällknif och tobak derför,
men pojken sjelf, som hört vår underhandling, utbytte det kort derefter
mot en sockerbit. Då fadern fick kännedom härom, skrattade han godmodigt,
utan att göra något försök att få handeln att återgå.
Vid vissa redskap finnas små träbeläten fastade, såsom
vid en här ofvan (fig. 8 å sid. 121) afbildad skrapa, och likartade
bilder finner man i mängd uti tältens skräpgömmen, der elfenbensbitar,
agatstycken och jernskrot förvaras. Ett urval från den stora samling
af dylika bilder jag tillbytte mig finnes här återgifvet i träsnitt.
Om också dessa sniderier verkligen skulle kunna betraktas som af
bildningar af högre väsenden, så äro de religiösa begrepp, som vid
dem fästas, äfven bedömda från schaman-ståndpunkt, ytterst obestämda,
mindre ett medvetande, som fortfarande lefver bland folket, än ett
minne från fordom. De flesta af bilderna bära en tydlig prägel af
folkets nutida drägt och lefnadssätt. Anmärkningsvärdt synes mig
vara, att å samtliga de ben- och träsniderier jag öfverkommit ansigtet
blifvit skuret mera platt än det i verkligheten är hos detta folk.
Några sniderier synas mig erinra om en buddistisk urbild.
|
Menniskobilder.
|
N:r 1, 3 och 5 föreställa
qvinnor med tatuerade ansigten. N:r 4 är af trä, n:r 6 af
trä med ögon af tenn; de öfriga af elfenben.
|
Den hos de flesta så väl europeiska som asiatiska
och amerikanska polarfolk, hos lappen, samojeden, tungusen och eskimåen,
så vanliga trumman eller rättare tamburinen (se fig.
å sid. 26) träffas i hvarje tschuktsch-tält. En viss vidskepelse
är äfven här fästad vid densamma. Man spelade ej gerna på den i
vår närvaro och bytte ogerna bort den. Om tid dertill fans, undangömdes
den vid vårt inträde i tälten. Trumman består af magsäcken af en
säl, utspänd öfver en låg träring fästad på ett kort skaft. Några
teckningar finnas ej på skinnet. Trumpinnen består af en 300-400
m.m. lång flisa af en hvalbard, som mot ändan utlöper i en spets
så fin och böjlig, att den bildar ett slags pisksnärt. Då den tjockare
delen af bardbiten slås mot randen af trumskinnet, snärtar ytterändan
mot dess midt, och skinnet erhåller således på en gång tvenne slag.
Spelandet verkställes vanligen af männen och åtföljes af en mycket
enformig sång. Vi hafva ej sett det beledsagas af dans, förvridning
af anletsdrag eller annat schamangyckel.
Öfver hufvud sågo vi ej bland de tschuktscher vi träffade
några schamaner. Dessa beskrifvas af Wrangel, Hooper och andra resande.
Wrangel omtalar (I s. 284), att schamanerna år 1814, när en svår
epidemi utbrutit bland tschuktscherna och deras renar vid Anjui,
förklarade, att man, för att försona andarne, måste offra en af
folkets mest ansedde män, Kotschen. Denne var så omtyckt, att ingen
ville utföra domen, som man försökte få ändrad först genom skänker
till profeterna och sedan genom att uppiska dem. Men när detta icke
lyckades, då sjukdomen fortfor och ingen af folket ville verkställa
domen, befalde Kotschen sin son att göra det. Denne nödgades sålunda
sticka ned sin egen far och utlemna liket till schamanerna. Hela
berättelsen är absolut stridande mot lynne och sedvänjor hos det
folk, med hvilket vi 65 år efter denna händelse gjorde bekantskap
vid Beringssund, och jag vore benägen att helt och hållet bestrida
uppgiftens sanningsenlighet, om ej vår egen verldsdels historia
lärt oss, att blod flutit i strömmar för dogmatiska hårklyfverier,
som ingen numera bekymrar sig om. Kanske har indifferentismens flägt
utbredt sig äfven till polarländernas isöknar.
Trumman har för öfrigt äfven en annan användning,
som föga tyckes öfverensstämma med dess egenskap af schaman-psykograf
eller kyrkklocka. Då damerna reda och kamma sitt långa svarta hår,
sker detta försigtigtvis öfver trumman, på hvars botten de talrika
varelser, som kammen för med sig från hemmets varma härd ut i den
kalla vida verlden, uppsamlas och knäppas — i fall de ej ätas upp.
Det senare är enligt tschuktschisk åsigt smakligt och högst helsosamt
för bröstet. Äfven gorm (den stora, fullt utbildade, feta
larven af renflugan, Oestrus tarandi) pressas ut ur renarnes hud
och förtäres; likaså den fullbildade renflugan.
Ännu några af de få vidskepliga drag, som vi kunde
märka hos tschuktscherna, må här anföras. Efter den goda jagten
i februari sökte vi förgäfves förmå tschuktscherna att lemna oss
ett hufvud eller en hufvudskål af någon bland de skjutna sälarne.
Äfven bränvin bjöds utan framgång härför, och endast i största
hemlighet vågade en af våra bästa vänner från Irgunnuk, Notti, lemna
oss ett sälfoster. En korp blef en gång skjuten i granskapet af
ishuset. Skytten gick derpå till det magnetiska observatoriet, men
nedlade, innan han trädde in, den skjutna fogeln jemte gevär och
jernsaker i den förut omtalade, utanför observatoriet stälda vapenkistan.
En stund derpå blef det stor uppståndelse utanför tältet. Några
män, qvinnor och barn bland infödingarne skockade sig skrikande
och hojtande kring vapenkistan. Tschuktscherna hade nämligen märkt,
att den genom skottet endast döfvade korpen börjat skrika och flaxa
i kistan, och de gåfvo nu med ord och tecken till känna, att en
stor olycka var nära att hända. Medlidsamhet hör som bekant ej till
vildens dygder. Det var tydligt, att äfven i detta fall ej denna
känsla, utan rädsla för det onda, den sårade korpen kunde åstadkomma,
föranledde uppträdet, och då en matros strax derpå vred nacken af
fogeln, hade tschuktscherna intet emot att mottaga och äta den.
|
Musikinstrument.
|
1. hvisselpipa, nat.
storl. 2. hvisselredskap 1/8
af nat. storl.; a. munhålet.
|
Vintern 1878-1879 tycktes i dessa trakter hafva varit
ovanligt svår och jagten mindre gifvande än vanligt. Detta tillskrefs
vår närvaro. Med oro frågade oss tschuktscherna flere gånger, om
vi ämnade skaffa så högt vattenstånd, att hafvet nådde deras tält.
När man den 11 februari, efter det jagten en lång tid slagit fel,
ändtligen lyckades fånga en hop sälar, så slog man vatten i
munnen på dem, innan de infördes i tälten. Detta skedde, enligt
uppgift, för att de öppna vattenrännorna i isen ej skulle sluta
sig allt för snart.
Utom trumman begagna tschuktscherna såsom ljudredskap
äfven en pinne, klufven i två hälfter, som åter hopfogas, sedan
sprickan blifvit något vidgad i midten och ett stycke af en hvalbard
inspänd mellan båda halfvorna. De gjorde äfven under vinterns lopp
några försök att efter ett om bord sedt mönster förfärdiga fioler
och lyckades verkligen att framställa en bättre resonanslåda, än
man kunnat på förhand förmoda. I dragremmen på hundsläden hade man
ofta en från ryssarne inköpt klocka eller bjellra, och ren-tschuktscher
sågos någon gång bära dylika i bältet.
Den dans jag såg bestod deri, att två qvinnor eller
barn togo hvarandra öfver axlarna och derpå hoppade än på det ena
benet, än på det andra. När många deltogo i dansen, stälde man sig
i rad, sjöng en monoton, meningslös sång, hoppade i takt, vände
ut och in på ögonen och kastade sig med krampaktiga rörelser, som
tydligen skulle beteckna vällust och smärta, än till höger än till
venster. »La saison» för dans och sång, renslagttiden om hösten,
inträffade dock icke under vår närvaro, hvarför vår erfarenhet om
tschuktschernas förmåga i den vägen är mycket ringa.
All sport omfattade de med synnerlig förtjusning,
t. ex. några skjutförsök, som Palander nyårsaftonen anstälde med
en liten om bord på Vega befintlig refflad kanon. I början satte
sig qvinnorna med barnen akter ut, långt från det förfärliga skjutvapnet,
och gåfvo sin rädsla till känna med ungefär samma åtbörder, som
vid dylika tillfällen pläga utmärka det svagare och vackrare könet
af europeisk ras. Men snart tog nyfikenheten öfverhand. De trängde
sig fram, der de kunde se bäst, och utbröto i ett ljudeligt ho ho
ho!, då skotten aflossades och då granaterna söndersprungo i luften.
Hurudant är tschuktschernas konstsinne? Då detta folkslag
ännu nästan tillhör stenåldern, och då dess beröring med europeer
varit så ringa, att den ej i nämnvärd mån torde hafva bidragit till
förändrande af dess smak och konstfärdighet, så synes mig denna
fråga hafva ett stort intresse så väl för konsthistorikern, som
här erhåller upplysning om arten af det frö, från hvilket mästerskapet
under seklers och årtusendens lopp utbildat sig, som för fornforskaren,
hvilken här finner en utgångspunkt för bedömande af så väl Skandinaviens
hällristningar som de paleolitiska teckningar, hvilka på senare
tider spelat en så stor rol i uppfattningen af menniskans äldsta
historia. Vi hafva derför med ifver samlat allt som kunnat öfverkommas
af tschuktschiska sniderier, teckningar och mönster. De i ett eller
annat hänseende mest anmärkningsvärda finnas afbildade i vidstående
träsnitt.
|
Handteckningar utförda af tschuktscher.
|
|
Handteckningar utförda af tschuktscher.
|
Många af sniderierna i elfenben äro gamla och nötta,
utvisande att de länge varit i bruk, förmodligen som amuletter.
Åtskilliga bland djurbilderna äro inbillningsfoster, och kunna såsom
sådana vara lärorika. I allmänhet äro sniderierna klumpigt utförda,
men de röja dock en bestämd stil. Jemför man dem med de samojediska
gudabilder vi hemfört, så visar det sig, att tschuktschernas konstsinne
är ojemförligt högre utbildadt än det polarfolks, som bebor vestra
delen af Asiens nordkust; deremot äro de i detta hänseende tydligen
underlägsna eskimåerna vid Port Clarence. Afven de tschuktschiska
teckningarna18
äro groft och otympligt utförda, men många af dem röja en viss säkerhet
i teckning. Dessa bilder synas mig visa, att de inkast, som man,
just på grund af tecknarens jemförelsevis säkra hand, gjort mot
åtskilliga paleolitiska teckningars äkthet; ej äro berättigade.
Äfven mönster och elfenbensspännen röja en viss smak. Broderierna
göras vanligen på rödfärgade skinnremsor dels med hvita hår af ren,
dels med röda och svarta garnsorter, hvilka i ringa mängd genom
byte erhållas från Beringssund. Tillgången på färgstofter är ej
synnerligen stor. De hemtas dels ur mineralriket (limonit af olika
färgskiftningar och grafit), dels ur växtriket (bark af några trädslag).
Mineralfärgerna rifvas med vatten mellan flata stenar. Barken behandlas
förmodligen med urin. Den röda färgen är tschuktschernas älsklingsfärg.
|
Tschuktschiska spännen och hakar af elfenben.
|
1/2
af nat. storl.
|
För att lemna ett bidrag till besvarande af den omtvistade
frågan, hurudant färgsinnet är hos vilda folkstammar, anstälde dr
Almqvist under vinterns lopp omfattande undersökningar rörande tschuktschernas
färgsinne enligt den af professor Fr. Holmgren utarbetade
metoden. En utförlig uppsats härom finnes införd i »Vega-expeditionens
vetenskapliga arbeten» och i åtskilliga facktidskrifter. Här vill
jag blott nämna, att dr Almqvist såsom slutresultat af sin undersökning
anför: »att tschuktscherna i allmänhet ega ett lika godt organ att
skilja färger som vi svenskar. Deremot tyckas de ej vara vana att
iakttaga färger och särskilja skarpt ingen annan färg än den röda.
De sammanföra allt rödt som något särskildt för sig, men anse ett
måttligt ljusstarkt grönt öfverensstämma mindre med ett ljussvagt
af samma färgton än med blått af samma ljusstyrka. För att kunna
sammanfatta allt grönt för sig, behöfver tschuktschen lära sig en
alldeles ny abstraktion». Af 300 personer, som undersöktes, hade
273 fullt utbildadt färgsinne, 9 voro fullständigt färgblinda, 18
ofullständigt färgblinda eller sådana, i afseende å hvilka undersökningen
ej lemnade något säkert utslag.
Af hvad ofvanför anförts synes, att kust-tschuktscherna
äro utan nämnvärd religion, samhällsordning eller öfverhet. Hade
ej erfarenheten från polarfolken i Amerika lärt oss annorlunda,
så skulle man tro, att hos ett sådant i bokstaflig mening anarkiskt
och gudlöst följe säkerheten till lif och egendom vore ingen, osedligheten
obegränsad, och den svagare utan allt skydd mot den starkares våldsamhet.
Detta är dock så långt ifrån förhållandet, att en brottmålsstatistik
här i brist på brott blefve omöjlig, åtminstone i fall man undantager
våldsamheter begångna i rusigt tillstånd.
Under vintern besöktes Vega, såsom man af berättelsen
om öfvervintringen finner, dagligen af befolkningen från de närbelägna
byarna, hvarjemte vårt fartyg utgjorde en rastplats för alla foror,
som från de vestliga tältbyarna reste till öarna i Beringssund eller
tvärt om. Ej allenast våra grannar utan äfven främmande folk, som
vi förr ej sett och som vi enligt all sannolikhet ej skulle återse,
kommo och gingo obehindradt bland en mängd föremål, som i deras
hand skulle varit verkliga dyrbarheter. Vi hade aldrig någon orsak
att ångra det förtroende vi visade dem. Äfven under mycket svår
tid, då jagten helt och hållet felslog, och då de flesta lefde på
lifsmedel, som utdelades om bord, rördes ej det betydliga proviantförråd,
som vi, för den händelse att någon olycka skulle drabba vårt fartyg,
utan särskild bevakning upplagt på land. Deremot förekommo ett par
fall, då de hemligen bemäktigade sig den fisk de redan sålt, och
som förvarades å ett för dem tillgängligt ställe på däcket. Med
den mest oskyldiga min i verlden sålde de den då en gång till. Detta
slag af oärlighet betraktades af dem tydligen icke som stöld, utan
som ett lofligt handelsknep.
Det anförda fallet var ej det enda som bevisade, att
tschuktscherna anse bedrägeri i handel icke allenast fullt berättigadt,
utan nästan förtjenstfullt. Medan deras egna saker alltid voro förfärdigade
med stor omsorg, var allt hvad de enkom gjorde åt oss ytterst slarfvigt
hopkommet, och de voro sällan nöjda med det pris som erbjöds, innan
de blifvit öfvertygade derom, att de ej kunde få mera. Då de sågo,
att vi gerna önskade få ripor, utbjödo de från sina vinterförråd
åt oss under detta namn en lika tecknad, men föga matnyttig unge
af Larus eburneus. När jag med förtjusning köpte den i ungdrägt
mycket svåråtkomliga och derför för ornitologen värderika fogeln,
drog sig ett sjelfbelåtet leende öfver säljarens anletsdrag. Han
var tydligen stolt öfver sitt lyckade knep. Någon fördom hindrade,
såsom ofvan nämndes, tschuktscherna att afyttra sälhufvuden, oaktadt
vi, för att få reda på de härvarande arterna, bjödo höga pris för
dem. »Irgatti» (i morgon) eller »Isgatti», i fall löftet gafs af
en qvinna, var det vanliga svaret. Men löftet hölls aldrig. Slutligen
kom en pojke och lemnade en hufvudskål, som han sade härröra af
en säl. Vid närmare påseende befans den dock hafva tillhört
ej en säl, utan en gammal hund, hvars hufvud man tydligen ansåg
sig utan fara för jagten kunna lemna åt de hvita trollkarlarne.
Denna gång gick det sämre för utprånglaren än vid riphandeln. Ett
par af kamraterna företogo sig nämligen att i de andra tschuktschernas
närvaro skämma ut pojken och skratta åt, »att han, en tschuktsch,
kunde vara nog dum att begå ett dylikt misstag», och det tycktes
verkligen, som om hånet här fallit i god jord. En annan gång, medan
jag hade min vakt i ishuset, kom en inföding till mig och berättade,
att han skjutsat en man från Irgunnuk till fartyget, men att mannen
ej betalt honom, utan bedt mig derför lemna en låda tändstickor.
Då jag derpå svarade, att han redan på fartyget måste hafva fått
rikligt betaldt för sin skjuts, sade han med ynklig ton: »blott
en mycket liten bit bröd». Han blef ej det ringaste förlägen, då
jag endast skrattade åt den, som jag väl visste, osanna uppgiften
och ej gaf honom hvad han begärde.
|
Tschuktschiska bensniderier.
|
1. Hund af ben 1/1.
2, 3. Harar 1/1. 4. Qvinna bärande sitt
barn på axlarne 2/3. 5. Blötdjur trån
insjöarna (Branchypus?) 1/1. 6. Missfoster
1/1. 7. Räf 1/1.
8. Djur med tre hnfvuden 2/3. 9. Sjöstjerna
1/1. 10. Fisk 1/1.
|
Vanligen lefva tschuktscherna i engifte, endast undantagsvis
förekommer tvegifte, såsom fallet var med den förut omnämnde Tschepurin.
Det föreföll, som om hustrurna skulle vara sina män trogna. Endast
sällan inträffade fall, då qvinnorna, ovisst om på skämt eller allvar,
tillkännagåfvo, att de önskade sig en hvit man till älskare. En
icke just genom skönhet och renlighet framstående qvinna sade t.
ex. en gång, att hon haft två barn med tschuktscher, och att hon
nu ville skaffa sig ett tredje med en af skeppsfolket. De yngre
qvinnorna voro sedesamma, ofta ganska täcka, och kände tydligen
samma behof att väcka uppmärksamhet genom små koketteri-konstgrepp
som Evas döttrar af europeisk ras. Såsom en yttring af qvinlig behagsjuka
får man väl ock uppfatta deras egendomliga uttal af språket. De
ersätta nämligen, då de vilja vara intagande, männens r-ljud med
ett lent s; korang (ren) uttalas af qvinnorna såsom
kosang, tirkir (sol) såsom tiskis o. s. v.
Qvinnorna äro mycket arbetsamma. Ej allenast barnens
skötsel, matkokningen, issmältningen, städningen i tältet, sömnaden
m. fl. »qvinnoarbeten» verkställas af dem, utan de mottaga fångsten,
om vintern i tältet, om sommaren vid stranden, stycka den, hjelpa
till vid fisket, åtminstone när det sker i tältets närhet, samt
verkställa den ytterst besvärliga garfningen af hudarne och tillreda
sentråd. Om sommaren insamla de »grödan» på ängarne och bergsluttningarna
i tältens granskap. De äro derför oftast hemma och ständigt sysselsatta.
Männen hafva på sin lott att genom jagt och fiske skaffa familjen
föda ur djurriket. De äro för detta ändamål ofta på längre utfärder.
I tältet är mannen för det mesta sysslolös, sofver, äter, sqvallrar,
jollrar med barnen o. s. v., i fall han ej fördrifver tiden med
att i all maklighet iordningställa sina jagtredskap.
Inom familjen eger den allra utmärktaste endrägt rum,
så att vi aldrig hört något hårdt ord vexlas hvarken mellan man
och hustru eller mellan föräldrar och barn, ej heller mellan det
gifta par, som eger tältet, och de ogifta, som tillfälligtvis bebo
detsamma. Qvinnans myndighet tyckes vara ganska stor. Vid uppgörandet
af vigtigare byten, äfven af vapen och fångstredskap, rådfrågas
hon i regeln, och hennes råd följas. En mängd saker, som utgöra
qvinnoredskap, kan hon bortbyta på eget ansvar eller på annat sätt
använda efter godtycke. När mannen genom byte förvärfvat sig en
bit tyg, tobak, socker eller dylikt, lemnar han det oftast till
förvaring åt hustrun.
|
Tschuktschisk docka.
|
1/8 af nat. storl.
|
Barnen hvarken agas eller bannas, men de äro dock
de mest höfviska jag någonsin sett. Deras uppförande i tältet kan
fullt jemföras med de bäst uppfostrade europeiska barns i förmaket.
De äro kanske mindre yra än våra, men dock begifna på ungefär likartade
lekar, som de hos oss på landet brukliga. Äfven leksaker begagnas,
t. ex. dockor, leksaksbågar, en tvåvingad leksaks-väderqvarn o.
s. v. Om föräldrarne erhålla någon läckerhet, låta de alltid barnen
få hvar sin bit, och något gräl om storleken af hvart barns andel
ifrågakommer aldrig. Om en sockerbit lemnas åt ett af barnen i en
flock, låter det den gå ur mun i mun laget om. Likaså erbjuder barnet
mor och far att smaka på den sockerbit eller det brödstycke det
erhållit. Redan i barnaåldern äro tschuktscherna ytterst tåliga.
En flicka, som föll ned från skeppstrappan med hufvudet förut och
härvid fick ett så häftigt slag, att hon nästan var bedöfvad, utstötte
knappt ett klagorop. En starkt påpelsad pojke om 3 till 4 år, som
föll ned uti ett i isen på skeppsdäcket upphugget dike och till
följd af sin oviga drägt ej sjelf kunde resa sig, låg tåligt stilla
ända tills han blef bemärkt och upphjelpt af en bland besättningen.
Tschuktschernas mest besvärliga lyte är en af ingen
sjelfkänsla begränsad benägenhet för tiggeri. Troligen uppväges
den af obegränsad gästfrihet och stor inbördes gifmildhet samt betingas
kanske ofta af verklig nöd. Men de blefvo dock derigenom verkliga
plågoandar, som stälde ej allenast vetenskapsmännens och officerarnes,
utan äfven manskapets tålamod på hårdt prof. Den godmodighet, med
hvilken de härvid bemöttes af våra sjömän, står öfver allt beröm.
Något spår till missämja mellan infödingarne och oss
egde aldrig rum, och jag har allt skäl att förmoda, att de länge
skola hafva vår öfvervintring i kärt minne, i synnerhet som jag
för att ej bortskämma fångsten på det allvarligaste förbjöd allt
obehörigt intrång i deras säljagt.
Troligen vore det omöjligt för en tschuktsch att intaga
en europeisk arbetares ställning. Det har dock händt, att tschuktscher
följt med hvalfångare till Sandwich-öarna samt utbildat sig till
dugliga sjömän. Under vår öfvervintring fingo ett par unga män vanan
att dagligen inställa sig om bord och der, i all maklighet förstås,
tillhandagå med åtskilliga göromål, såsom vedsågning, snöskottning,
hemtning af is o. s. v. De fingo i ersättning mat af det som blef
öfver och underhöllo derigenom till stor del ej allenast sig sjelfva
utan äfven sina familjer under den tid vi vistades i deras granskap.
|
Tschuktschiska bensniderier.
|
Sälar, hvalrossar, en
sjöbjörn? (nedersta figuren till venster).
|
De
fyra nedersta nat. storl. de öfriga 2/3 af nat. storl.
|
|
Tschuktschiska bensniderier.
|
Fiskar, fluglarver (gorm),
blötdjur och hvalar.
|
N:r
1-9 o. 14 nat. storl., n:r 10-13 2/3 af nat. storl.
|
Om man jemför hvad jag här anfört med sir Edvard
Parrys mästerliga skildringar af eskimåerna på Winter Island
och Iglolik och dr Simpsons af eskimåerna i nordvestra Amerika
eller med de talrika berättelser vi hafva om eskimåerna på danska
Grönland, så skall man finna en mycket stor öfverensstämmelse i
tschuktschernas, de vilda eskimåernas och grönländarnes naturanlag,
lefnadsvanor, fel och dygder. Denna öfverensstämmelse är så mycket
mer påfallande, som tschuktschen och eskimåen tillhöra skilda folkraser
och tala helt olika språk, och som den förre, att döma af äldre
berättelser om detta folk, först under senaste slägtled sjunkit
till den okrigiska, fredsälskande, menlösa, anarkiska och irreligiösa
ståndpunkt, han för det närvarande innehar. Anmärkas bör ock, att
hos eskimåerna i danska Grönland ingen betydligare förändring föranledts
deraf, att alla lärt sig att läsa och skrifva samt bekänna sig till
den kristna religionen — ehuru med en likgiltighet rörande arfsyndens
följder, återlösningens hemligheter och helvetets straff, som allt
upptänkligt missionärsnit ej lyckats förinta. Det menlösa naturtillståndet
har genom inhemtande af dessa vilkor för bildning icke i väsentlig
mån förändrats. Helt säkert är dessutom det blod, som flyter i grönländarnes
ådror, icke rent eskimåblod, utan blandadt med blodet från en af
verldens stoltaste krigarstammar. När man betänker, huru hastigt
äfven nu, när Grönland står i ständig beröring med det europeiska
moderlandet, alla ättlingar af blandad ras blifva fullkomliga eskimåer
till språk och lefnadsvanor, huru svårt det ofta är, äfven för rent
europeiska föräldrar, att förmå sina barn att tala något annat språk
än infödingarnes, och huru dessa å sin sida sällan låna ett ord
från europeerna, huru vanliga blandade äktenskap och infödingar
af blandad ras äfven nu äro, i betraktande af allt detta synes det
mig vida mer sannolikt, att Erik Rödes kolonister i all fredlighet
och endrägt småningom blifvit eskimåiserade, än att de blifvit af
eskimåerna dödade. Ett enda sekels fullständig skilsmessa från Europa
skulle vara tillräcklig att i grund genomföra denna förändring med
den nuvarande europeiska befolkningen i Grönland, och mycket dunkla
blefve då sägnerna om det danska väldet i detta land. Kanske skulle
något smågräl mellan en koloni-styresman ocli en inföding bland
de öfverblifna sägnerna intaga främsta rummet och tolkas som minnet
af ett utrotningskrig.
|
Fogelbilder af ben skurna af tschuktscher.
|
originalens
storlek.
|
Äfven de nuvarande tschuktscherna utgöra utan tvifvel
en blandning af flere förut vilda och krigiska raser, som blifvit
jagade af främmande inkräktare från södern mot norden och der antagit
ett gemensamt språk, och på hvilka näringsvilkoren vid polarhafvets
strand, den arktiska nattens köld, snö och mörker, polarsommarens
rena, ljusa luft tryckt sin outplånliga prägel, en prägel som med
föga vexling möter oss, ej allenast hos de folk, hvarom här varit
fråga, utan äfven — med behörigt afseende på de ej alltid tyckliga
förändringar en ständig beröring med europeer medfört — hos Skandinaviens
lappar och Rysslands samojeder.
Det vore af stort psykologiskt intresse att kunna
utreda, om den förändring, som i fredlig riktning försiggått med
dessa folk, är ett framåtskridande eller ett tillbakagående. Oaktadt
allt det intresse polarfolkens ärlighet, fridsamhet och menlösa
vänlighet inger, så tror jag, att svaret måste blifva — ett tillbakagående.
Det förefaller nämligen, som om man här skulle bevittna omgestaltningen
af en vild, rå och grym menniska till en visserligen ädlare varelse,
men en varelse hos hvilken just de egenskaper, som skilja menniskan
från djuren, som skapat på en gång menniskans storverk och menniskans
brott, allt mer och mer utplånas, och hvilken, i fall särskildt
skydd eller särskildt gynnande omständigheter ej förefinnas, knappast
skall kunna bestå kampen om tillvaron med nya i landet inträngande
raser.
|
|