|
De
nysibiriska öarna. — Mammut. — Fynd af mammut-
och noshörningsmumier. — Fossila noshörningshorn.
— Stolbovoj-ön. — Liachoffs
ö. — Denna ös första upptäckt. — Färd
genom sundet mellan Liachoffs ö och fastlandet. — Djurlifvet derstädes.
— Isbildning i vatten öfver fryspunkten.
— Björnöarna. — Isens
mängd och groflek börjar tilltaga. — Olika
slag af hafsis. — Förnyadt försök att lemna
den isfria rännan vid kusten. — Fyrpelarön.
— Färd längs kusten till Kap Schelagskoj. — Framfarten
fördröjes af is, grund och dimma. — Första
möte med tschuktscher. — Landstigning
och besök i tschuktsch-byar. — Fynd af öfvergifna
tältplatser. — Handel med infödingarne försvåras
af brist på bytesmedel. — Uppehåll vid Irkajpi.
— Onkilon-grafvar. — Underrättelser
om folket Onkilon. — Ny beröring med tschuktscher.
— Koljutschin bay. — Amerikanska
uppgifter om isförhållanden norr om Beringssund. — Instängningen.
De
nysibiriska öarna. — Mammut.
Efter skilsmessan stälde Lena kursen mot land; Vega
fortsatte sin färd i nordostlig riktning mot de Ny-sibiriska öarna.
Dessa hafva, allt sedan de upptäcktes, bland ryska
elfenbensamlare varit berömda för sin utomordentliga rikedom på
tänder och skelettdelar af den utdöda nordiska elefantart, som är
känd under namnet mammut.
Genom omsorgsfulla undersökningar af akademikerna
Pallas, v. Baer, Brandt, v. Middendorff,
Fr. Schmidt m. fl. vet man, att mammuten varit en egen nordisk
hårbeklädd elefantart, hvilken åtminstone vissa tider af året lefvat
under naturförhållanden snarlika dem, som nu äro rådande i mellersta
och kanske till och med i nordliga Sibirien. Norra Asiens vidsträckta
gräsmarker och skogar hafva varit detta djurs rätta hemland, och
en gång måtte det derstädes hafva kringströfvat i talrika skaror.
Samma eller en mycket närstående elefantart har äfven
förekommit i Norra Amerika, i England, Frankrike, Schweiz, Tyskland
och norra Ryssland. Ja äfven i Sverige och Finland hafva någon gång
obetydliga mammutrester blifvit tillvaratagna.1
Men medan man i Europa vanligen endast träffar några mer eller mindre
oansenliga benlemningar, finner man i Sibirien ej allenast hela
skeletter, utan äfven hela i jorden infrusna djur, med stelnadt
blod, kött, hud och hår. Man kan häraf draga den slutsatsen, att
mammuten dött ut, geologiskt taladt, för ej så synnerligen längre
sedan. Detta bestyrkes dessutom af ett märkligt i Frankrike gjordt
fornfynd. Jemte en mängd groft bearbetade flintskärfvor har man
nämligen funnit bitar af elfenben, på hvilka bland annat en mammut
med snabel, betar och hår varit inristad i grofva men omisskänliga
drag och i en stil snarlik den, som utmärker de tschuktschiska ritningar,
af hvilka afbildningar skola lemnas längre fram i detta arbete.
Denna teckning, hvars äkthet tyckes vara ådagalagd, öfverträffar
i ålder kanske hundrafaldt de äldsta minnesmärken Egypten har att
uppvisa och bildar ett märkligt bevis, att teckningens urbild, mammuten,
lefvat i vestra Europa samtidigt med menniskan. Mammutlemningarna
härröra således från en jettestor, fordom i nästan alla nutidens
kulturländer lefvande djurform, hvars utdöende våra fäder upplefvat,
och hvars lik ännu ej allestädes fullständigt förruttnat. Häraf
det stora och spännande intresse, som är fästadt vid allt som rör
detta underbara djur.
Om tolkningen af ett dunkelt ställe hos Plinius är
riktig, så har mammutelfenben sedan de äldsta tider utgjort en värderad
handelsvara, hvilken dock ofta förvexlats med elfenben af lefvande
elefanter och af hvalross. Men skelettdelar af sjelfva mammuten
omtalas utförligare först hos Witsen, som under sin vistelse
i Ryssland år 1666 insamlat en mängd hithörande uppgifter och, åtminstone
i andra upplagan af sitt arbete, lemnar goda afbildningar af en
mammutunderkäk och kraniet af en fossil oxart, hvars ben förekomma
tillsammans med mammutlemningarna (Witsen, 2:dra uppl. s.
746). Men det tyckes hafva undgått Witsen, som sjelf ansåg mammutbenen
vara lemningar af forntida elefanter och som väl kände hvalrossen,
att i en del af de berättelser, han anför, mammut och hvalross tydligen
blifvit sammanblandade, hvilket ej är så underligt, då båda träffades
vid Ishafvets kust och båda lemmade elfenben till den sibiriska
handelsmannens varulager. Likaledes hänföra sig alla de underrättelser,
som den franske jesuiten Avril under sin vistelse i Moskwa
1686 insamlade om det vid Tartariska hafvets (Ishafvets) kust förekommande
amfibiska djuret Behemot, ej till mammuten, såsom några författare
t. ex. Howorth2
antagit, utan till hvalrossen. Namnet mammut, som väl ursprungligen
är af tartariskt ursprung, tyckes äfven Witsen vilja härleda af
»Behemot», om hvilken talas i 40:de kapitlet af Jobs bok. Den första
mammuttand bragtes till England 1611 af Josias Logan. Den
var inköpt i trakten af Petschora och väckte mycken uppmärksamhet,
såsom synes af Logans anmärkning i ett bref till Hakluyt, att man
ej skulle drömt om att finna en sådan vara i trakten af Petschora
(Purchas, III s. 546). Då engelsmän vid den tiden ofta och
länge vistats i Moskwa, så synes denna förundran antyda, att fossilt
elfenben först en tid efter Sibiriens eröfring blef kändt i ryska
rikets hufvudstad.
Det har visserligen ej lyckats mig att under Vega-expeditionen
göra något märkligt och för mammutens forna lefnadssätt upplysande
fynd3,
men då vi nu framsegla mellan stränder, sannolikt rikare på mammutlemningar
än någon annan trakt af jordklotet, och öfver ett haf, från hvars
botten vår skrapa jemte drifvedsbitar upphemtade halfförmultnade
stycken af mammuttänder, och då de vildar, med hvilka vi kommo i
beröring, flere gånger åt oss utbjödo ganska vackra mammutbetar
eller af mammutelfenben förfärdigade redskap, så kan det kanske
vara på sin plats att här i korthet redogöra för några af de vigtigaste
mammutfynd, som blifvit för vetenskapen bevarade. Det kan härvid
endast blifva fråga om fynd af mammut-»mumier»4,
ty fynden af mammutbetar tillräckligt väl bibehållna för att kunna
användas till sniderier äro allt för talrika för att ens kunna förtecknas.
Middendorff beräknar antalet af de betar, som årligen komma i handeln,
till minst hundra par5,
hvaraf man kan sluta, att under de år, Sibirien varit kändt, användbara
tänder blifvit tillvaratagna från mer än 20000 djur.
Fynd
af mammut- och noshörningsmumier.
Fyndet af en mammut-»mumie» omtalas för första gången
utförligare i skildringen af en resa, som den ryske ambassadören
Evert Yssbrants Ides, holländare till börden, år 1692 gjorde
genom Sibirien till Kina. En person, som Yssbrants Ides hade med
sig under färden genom Sibirien, och som hvarje år reste ut för
att samla mammutelfenben, försäkrade, att han en gång i ett stycke
nedrasad frusen jord funnit ett hufvud af detta djur. Köttet var
ruttet, halsbenen voro ännu färgade af blod, och ett stycke från
hufvudet fans en frusen fot.6
Foten fördes till Turuchansk, hvaraf man kan sluta, att fyndet gjordes
vid Jenisej. En annan gång hade samme man funnit ett par tänder
vägande tillsammans 12 pud eller nära 200 kilogram. Ides' sagesman
berättade vidare, att medan hedningarne, jakuter, tunguser och ostjaker,
antaga, att mammuten alltid lefver i jorden och uti denna går af
och an, huru hårdt marken än må vara frusen, äfvensom att det stora
djuret dör, då det kommer så högt, att det ser eller luktar luften,
förmena gamla i Sibirien boende ryssar, att mammut är ett djur af
samma slag som elefanten, ehuru med något krokigare och närmare
hvarandra fästade tänder; före syndafloden hade Sibirien varit
varmare än nu för tiden, och elefanter hade då i mängd lefvat derstädes;
de hade drunknat under öfversvämningen och sedermera, då klimatet
blifvit kallare, frusit in i flodslammet.7
Ännu utförligare anföras infödingarnes sagor om mammutdjurets
lefnadssätt under jorden i J. B. Müllers Leben und Grewonheiten
der Ostiaken unter dem polo arctico wohnende etc, Berlin 1720 (på
franska i Recueil de Voiages au Nord, Amsterdam 1731-38, T. VIII
s. 373). Enligt de berättelser, som anföras af Müller, hvilken
såsom svensk krigsfånge vistats i Sibirien8,
skulle betarne hafva utgjort djurets horn. Med dessa, som voro fästade
strax ofvan om ögonen och voro rörliga, gräfde djuret sig fram genom
lera och gyttja, men då det kom till sandblandad mark, rasade sanden
tillsammans, så att det fastnade och omkom. Müller berättar
vidare, att många försäkrat honom, det de sjelfva sett dylika djur
på andra sidan om Beresowsk i Ural-bergens stora grottor (anf. st.
s. 382).
En snarlik berättelse om mammutdjurets lefnadsvanor
hörde Klaproth af kineserna i den rysk-kinesiska gränsorten
och handelsstaden Kjachta. Mammutelfenben ansågs nämligen der vara
tänder af jetteråttan tien-shu, hvilken endast träffas i
de kalla trakterna vid Ishafvets kust, skyr ljuset och lefver i
mörka hålor uti jordens inre. Dess kött sades vara kylande och helsosamt.9
Några kinesiska lärde ansågo sig till och med genom upptäckten af
dessa ofantliga jordråttor på ett enkelt sätt kunna förklara jordbäfningarnas
uppkomst.
Fossila
noshörningshorn.
|
Sibiriskt noshörningshorn,
|
förvaradt
uti museet i S:t Petersburg.
|
Först under senare hälften af förra århundradet kom
en europeisk vetenskapsman i tillfälle att granska ett likartadt
fynd. Grenom ett ras på stranden af Wilui-floden vid 64° n. br.
blef nämligen år 1771 en hel noshörning med kött och hud blottad.
Dess hufvud och fötter finnas ännu förvarade i Petersburg. Allt
annat fick af brist på transport- och förvaringsmedel förstöras.10
Det som tillvaratogs visade, att denna forntida noshörning (Rhinoceros
antiquitatis Blumenbach) varit hårbeklädd och afvikande från
alla nu lefvande arter af samma slägte, om ock snarlik dem till
gestalt och storlek. Redan långt förut hade för öfrigt hornen efter
fossila noshörningar ådragit sig infödingarnes uppmärksamhet. Tågor
af dessa horn användes af dem för samma ändamål, som tschuktscherna
använda tågor af hvalbarder, nämligen för att förstärka bågarnes
spänstighet, och ansågos derjemte utöfva ett lika välgörande inflytande
på pilens träffsäkerhet, som, enligt jägar-skrocket i forna dagar
hos oss, några i stöpslefven lagda kattklor och uggleögon på kulans.
Invånarne trodde, att de jemte mammut-resterna funna kranierna och
hornen af noshörningar härrörde från jettefoglar, om hvilka i jakutens,
ostjakens och tungusens skinntält mången sägen berättades, snarlik
sagan om fogeln Rook i Tusen och en natt.
Ermann och Middendorff antaga till och med, att dylika
fynd för ett par årtusenden tillbaka gifvit upphof till Herodots
berättelse om Arimasperna och de guldbevakande griparne (Herodot,
bok 4 kap. 27). Säkert är, att man under medeltiden förvarade dylika
»gripklor» som stora dyrbarheter i dåtidens skatt- och konstkammare,
och att de gifvit upphof till mången romantisk berättelse uti så
väl vester- som österlandets sagokrans. Ännu i detta århundrade
trodde den eljest skarpsynte resanden i Sibiriens ishaf Hedenström,
att de fossila noshörningshornen voro verkliga gripklor. Han omtalar
nämligen i sitt ofta anförda arbete, att han sett en dylik klo af
20 werschoks (0,9 meters) längd, och då han år 1830 besökte Petersburg,
lyckades dervarande vetenskapsmän icke öfvertyga honom om det oriktiga
i denna uppfattning.11
Ett nytt fynd af en mammutmumie gjordes 1787, då invånarne
berättade för de ryska resandena Sarytschew och Merk,
att ungefär 100 werst nedom byn Alasejsk, belägen vid den i Ishafvet
mynnande floden Alasej, ett jettedjur blifvit ursköljdt ur strandens
sandlager, i upprätt ställning, oskadadt med hud och hår. Fyndet
tyckes dock ej hafva blifvit närmare undersökt.12
År 1799 fann en tungus på den i hafvet utskjutande
Tamut-halfön, strax sydost om den flodarm, genom hvilken ångbåten
Lena ångade uppför floden, ett annat infruset mammutdjur. Han väntade
tåligt i fem år på att jorden skulle upptina så mycket, att de dyrbara
betarne blefve blottade. Djurets mjukare delar voro derför delvis
sönderrifna och förtärda af rofdjur och hundar, då stället 1806
närmare undersöktes af akademikern Adams. Endast hufvudet
och ett par fötter voro då något så när oskadade. Skelettet, en
del af huden, en mängd långa manhår och 1½ fot långa ullhår
tillvaratogos. Huru friskt liket var, kunde man se deraf, att delar
af ögat ännu tydligen kunde urskiljas. Likartade lemningar hade
två år tidigare träffats något längre bort från Lenas mynning, men
hvarken blifvit undersökta eller tillvaratagna.13
Ett nytt fynd gjordes år 1839, då åter ett helt mammutdjur
blottades genom ett jordras vid stranden af en stor sjö på vestra
sidan om Jenisejs mynningsvik, sjuttio werst från Ishafvet. Det
var ursprungligen ganska oskadadt, så att till och med snabeln tyckes
hafva funnits i behåll, att döma af infödingarnes uppgift, att en
svart tunga, lång som en månadsgammal renkalf, hängt ut från
munnen, men hade, då det år 1842 genom köpmannen Trofimows
försorg afhemtades, redan blifvit mycket förstördt.14
Näst efter den Trofimowska mammuten komma Middendorffs
och Schmidts mammut-fynd. Det förra gjordes år 1843 vid Tajmur-flodens
strand under 75° n. br.; det senare år 1866 på Gyda-tundran vester
om Jenisejs mynningsvik vid 70° 13' n. br. De mjuka delarne vid
dessa fynd voro mindre väl bibehållna än vid de förut anförda. Men
fynden blefvo i alla fall för vetenskapen af en vida större betydelse
derigenom, att fyndställena till fullo undersöktes af dertill fullt
förberedda vetenskapsmän. Middendorff kom till det resultat, att
det af honom funna djuret från sydligare trakter flutit ned till
det ställe, der det träffades. Schmidt deremot fann, att det mammutförande
lagret hvilade på ett marint lerlager, innehållande skal af samma
högnordiska snäckarter, som ännu lefva i Ishafvet, och att det täcktes
med lager af sand vexlande med ¼ till ½ fot mäktiga
bäddar af förmultnade växtlemningar, hvilka fullkomligt öfverensstämde
med de torfbäddar, som fortfarande bilda sig i tundrans sjöar. Till
och med sjelfva den bädd af jord och lera, som omslöt benen, hudflikarne
och håren af mammutmumien, innehöll stycken af lärkträd, grenar
och blad af dvergbjörk (Betula nana) och af tvenne nordiska videarter
(Salix glauca och herbacea).15
Det visar sig häraf, att Sibiriens klimat vid den tiden, då detta
mammut-lik inbäddades, var i det nämaste likadant som för det närvarande,
och då det vattendrag, i hvars granskap fyndet gjordes, är en jemförelsevis
obetydlig, helt och hållet norr om skogsgränsen belägen tundra-elf,
så finnes ej heller någon sannolikhet för, att liket med vårisen
drifvit från Sibiriens skogsregion mot norden. Schmidt antager derför,
att den sibiriska elefanten, om den ock ej ständigt lefvat i nordligaste
Asien, tidtals företagit vandringar dit, på samma sätt som nu för
tiden renen begifver sig till Ishafvets kust. Redan förut hade för
öfrigt v. Brandt, v. Schmalhausen m. fl. visat, att
de matlemningar, som blifvit qvar i tandhåligheter på Wilui-noshörningen,
utgjordes af barr-och bladdelar af trädslag, som ännu lefva i Sibirien.16
Kort efter det den på Gyda-tundran funna mammuten
blifvit undersökt af Schmidt, undersöktes likartade fynd af Gerhard
von Maydell på tre olika ställen mellan floderna Kolyma och
Indigirka, ungefär hundra kilometer från Ishafvet. I afseende å
dessa fynd kan jag endast hänvisa till en uppsats af L. von Schrenck
i Petersburger-akade-miens Bulletin, T. XVI 1871, s. 147.
Vägledd af infödingar uppsamlade jag år 1876 vid Mesenkin-flodens
utlopp i Jenisej, på 71° 28' n. br. några benbitar och hudflikar
af en mammut. Huden var 20-25 mm. tjock och nästan garfvad af ålder,
hvilket ej bör förefalla besynnerligt, då man betänker, att om ock
mammuten lefvat i ett af de senaste tidskiftena af jordskorpans
historia, så hafva dock hundra tusen, kanske millioner år förgått,
sedan det djur dött, till hvilket dessa skinnbitar en gång hörde.
Det var tydligt, att de af den närbelägna Mesenkin-floden blifvit
utsköljda ur tundra-stranden, men jag sökte förgäfves att få reda
på det ursprungliga, troligen redan af flodslam dolda fyndstället.
I granskapet träffades ett ganska vackert kranium af myskoxen.
Ett nytt vigtigt fynd gjordes 1877 vid en biflod till
Lena i kretsen Werchojansk, vid 69° n. br. Man fann nämligen här
ett synnerligen väl bibehållet lik af en noshörning (Rhinoceros
Merckii Jaeg.), till arten skild från den af Pallas undersökta
Wilui-noshörningen. Innan liket bortsköljdes af floden, hann man
dock äfven här endast tillvarataga det hårbeklädda hufvudet och
ena foten.17
Af detta fynd drager Schrenck den slutsatsen, att äfven denna noshörningsart
varit en högnordisk, för ett kallt klimat utrustad form, som lefvat
i eller åtminstone tidtals vandrat till de trakter, der liket fans.
Der är nu årets medeltemperatur18
mycket låg, vintern ytterligt kall (man har här antecknat ända till
-63°,2), den korta sommaren högeligen varm.
Ingenstädes på jorden visar temperaturen så vidt från hvarandra
skilda extremer som här. Oaktadt träden om vintern mången gång med
våldsamt dån spricka, och marken remnar af köld, så är dock skogen
frodig och sträcker sig ända till granskapet af Ishafvets kust,
der för öfrigt vintern är vida mildare än längre in i landet. I
afseende på möjligheten för dessa stora djur att om sommaren finna
tillräckligt bete i de trakter, hvarom här är fråga, bör ej förglömmas,
att man på skyddade, af vårfloden öfversvämmade ställen ännu långt
norr om Sibiriens skogsgräns träffar yppiga busksnår, hvilkas nyutspruckna,
af ingen tropisk sol förbrända, saftiga blad torde utgöra en synnerlig
läckerhet för gräsätande djur, och att äfven de kalaste landsträckor
i den höga norden äro bördiga i jemförelse med många trakter, der
åtminstone kamelen kan finna sin näring, t. ex. ostkusten af Röda
hafvet.
Ju närmare man kommer Ishafvets kust, desto allmännare
förekomma mammut-lemningar, i synnerhet på sådana ställen, der efter
islossning om våren större ras inträffat vid flodstränderna. Ingenstädes
träffas de dock i sådan mängd som på de Ny-sibiriska öarna. Här
såg Hedenström, på en sträcka af en werst, tio betar sticka fram
ur jorden, och från en enda sandbank å vestsidan af Ljachoffs ö
hade, då denne resande besökte stället, elfenbenssamlare under åttio
år gjort sin bästa tandskörd. Att nya fynd der årligen kunna göras
beror derpå, att benen och tänderna af vågsvallet sköljas fram ur
strandens sandlager, så att de efter ihållande ostvind kunna under
lågvatten insamlas på den då torrlagda banken. De tänder, som träffas
vid Ishafskusten, sägas vara mindre än de, som träffas längre söder
ut, ett förhållande livilket möjligen kan förklaras sålunda, att
under det mammuten kringströfvade på Sibiriens slätter, olika åldersklasser
betade tillsammans, och att af dessa de yngre, såsom mer rörliga
och kanske mer besvärade af flugor än de äldre, gått längre mot
norden än dessa.
Jemte ben af mammut skall man på de Ny-sibiriska öarna
träffa en ej obetydlig mängd skelettdelar af andra djurformer, föga
kända, men naturligtvis af utomordentlig vigt för utredande af den
vertebratfauna, som samtidigt med mammuten lefde på Sibiriens slätter,
och ej mindre märklig är den Ny-sibiriska ögruppen genom de till
sitt uppkomstsätt högst gåtfulla »träberg», som Hedenström träffade
på den nordostligaste öns sydkust. Dessa berg äro 64 meter höga
och bestå af tjocka horisontela sandstenslager vexlande med lager
af spjelkbara, bituminösa trädstammar, hopade på hvarandra ända
till bergets topp. Trädstammarne ligga i bergets nedre del horisontelt,
medan de i de öfre lagren stå upprätt, ehuru kanske ej rotfästade.19
Härtill kommer, att ögruppens flora och fauna ännu äro fullkomligt
okända, samt att de försteningar, deribland ammoniter med förträfflig
perlemorglans, hvilka Hedenström hemförde från berglagren på Kotelnoj-ön,
mana till ytterligare undersökningar, hvilka böra lemna geologen
goda upplysningar om det forna klimatet och den forna fördelningen
af land och haf på jordytan. Dessutom är kännedomen om de hydrografiska
förhållandena härstädes ett oundgängligt vilkor för bedömandet af
isförhållandena i det haf, som sköljer Asiens nordkust, här finnes
den enda användbara utgångspunkten för utforskning af det ännu alldeles
okända hafvet längre norr ut, och från bergen på de två nordligaste
öarna trodde sig Hedenström vid hafsbandet i nordvest och nordost
se otydliga konturer af nya land, på hvilka ingen menniska ännu
satt sin fot. Alla dessa omständigheter förläna åt denna ögrupp
ett ovanligt stort intresse i naturvetenskapligt och geografiskt
hänseende, och länge kan det derför ej dröja, innan en vetenskaplig
expedition blifver afsänd till dessa trakter. Just af den anledningen
önskade jag nu, såsom förberedelse till en framtida färd, att åtminstone
under ett par dagar få dels till fots dels i båt ströfva omkring
härstädes.
Stolbovoj-ön.
Luften var stilla, men för det mesta mulen, temperaturen
ända till +4°, hafvet isfritt, vattnets salthalt 1,8
procent med en temperatur af +2° till +3°. Det gick i början raskt
framåt, men sedan vi på eftermiddagen den 28 aug. fått i sigte de
vestligaste öarna, Semenoffski och Stolbowoj, blef hafvet så grundt,
att vi på långa sträckor nödgades fara fram öfver 6 till 7 meters
vatten. En del mycket sönderfrätt is, eller snarare issörja, möttes
äfven, hvilken nödgade oss till tidsödande omvägar och hindrade
Vega att framgå med full fart.
|
Stolbowoj-ön.
|
Efter
en teckning af O. Nordqvist.
|
Djurlifvet var bland det fattigaste jag sett under
mina många resor i polarhafven. Endast en eller annan säl syntes.
Af foglar sågos några tärnor och måsar samt till och med långt ut
på hafvet ett temligen stort antal simsnäppor — den asiatiska ishafskustens
allmännaste fogelart, åtminstone om hösten. Stolbowoj-ön var, i
synnerhet på norra sidan, hög med tvärbranta stränder, hvilka erbjödo
ypperliga häckningsställen för alkor, tejstar och måsar. Vid alla
dylika klippor häcka på Spetsbergen milliontals foglar, hvilka man
redan ute på det omgifvande hafvet möter i stora skaror letande
efter sin föda. Här sågs ej en enda alka, och äfven måsarnes antal
var ringa, hvilket visserligen i någon mån berodde på den sena årstiden,
men kanske äfven derpå, att icke någon fogelkoloni slagit sig ned
på öns klippstränder.
Hafvets botten bestod på vissa ställen af hårdt packad
sand eller snarare, såsom jag längre fram skall söka visa, af frusen
sand; härifrån upphemtade trawlnätet inga djur. På andra ställen
fans en lera, ytterst rik på Idothea entomon och Sabinei samt en
otrolig massa bryozoer, liknande äggsamlingar af mollusker.
|
|
Idothea entomon Lin.
|
Idothea Sabinei Kröyer
|
från
hafvet norr om Lenas mynning. nat. storl.
|
från
hafvet utanför Lenas mynning. nat. storl.
|
Liachoffs
ö.
Först den 30 augusti kommo vi utanför vestsidan af
Ljachoffs-ö, vid hvilken jag ämnat landstiga. Nordkusten och, såsom
det dagen derpå visade sig, äfven ostkusten var isfri, men de under
de senare dagarne rådande vindarne hade hopat en massa sönderfrätt
is mot vestkusten. Dessutom var hafvet här så grundt, att man redan
på ett afstånd af 15' från land hade ett djup af endast 8 meter.
Den mot öns vestkust hopade isen bildade visserligen icke något
synnerligt svårt hinder för Vegas framfärd, men för den händelse
man försökt landstiga här, kunde den hafva blifvit obehaglig nog,
när det gält att med båt eller ångslup tillryggalägga den betydliga
sträckan mellan fartyget och land, och den kunde till och med, i
fall en hastig frost inträffat, blifvit en boja, som för vintern
fängslat oss vid detta ställe. Äfven en plötsligt uppkommen storm
kunde i detta grunda farvatten blifva en verklig fara för det på
en öppen redd förankrade fartyget. Utsigten att under några dagar
få ströfva omkring på ön syntes mig icke uppväga faran att förfela
expeditionens hufvudändamål. Jag uppgaf derför för denna gång planen
att landstiga. Kursen stäldes söder ut mot det i Sibiriska Ishafvets
historia så illa beryktade sund, som skiljer Ljachoffs ö från fastlandet.
Så vidt man på afstånd kunde döma af bergens utseende,
bestod Stolbowoj af lagrade bergarter, Ljachoffs ö deremot, liksom
det motsatta fastlandet, af höga, starkt söndersplittrade bergkullar,
förmodligen bildade af plutoniska stenmassor. Mellan dessa finnas
vidsträckta slättmarker, hvilka enligt uppgift af landtmätaren Chwoinoff,
som på kejserlig befallning år 1775 besökte ön, äro bildade af is
och sand, hvari ligga inbäddade ofantliga massor ben och betar af
mammut, blandade med horn och skallar af någon oxart och horn af
noshörningar. Hvalben och ben af hvalross nämnas ej såsom der förekommande,
men väl »långa smala skruf-formiga ben», hvarmed förmodligen menas
tänder af narhvalen.20
Allt var nu snöfritt, om man undantager en eller annan
djupare klyfta mellan bergen. Några spår till isbräer syntes ej,
ej ens sådana små issamlingar, som på Spetsbergen träffas öfverallt,
der landet höjer sig några få hundra fot öfver hafsytan. Att döma
af bergens utseende hafva ej heller fordom några glacierer funnits
i dessa trakter, och detsamma är helt säkert förhållandet på fastlandet.
Nordligaste delen af Asien har i så fall aldrig varit täckt af en
sådan isbädd, som anhängarne af en allmän, hela jordklotet omfattande
istid antaga.
|
Ljachoffs ö.
|
Efter
en teckning af O. Nordqvist.
|
Denna
ös första upptäckt.
Den stora ön midt emot Swjatoinos upptäcktes 1770
af Ljachoff, hvars namn ön nu bär. År 1788 träffade
Billings' handsekreterare Martin Sauer Ljachoff i
Jakutsk, men denne var då gammal och orkeslös, hvarför han, då Sauer
begärde upplysningar om öarna i Ishafvet, hänvisade honom till en
af sina följeslagare Zaitai Protodiakonoff. Denne förtäljde,
att upptäckten föranledts af en ofantlig renhjord, som Ljachoff
i april månad 1770 såg gå från Swjatoinos mot söder, och hvars spår
kommo öfver isen norr ifrån. Under den riktiga förutsättningen,
att renarne kommo från något norr ut beläget land, följde Ljachoff
i en af hundar dragen släde spåren och upptäckte sålunda de två
sydligaste af de Ny-sibiriska öarna, en upptäckt som af kejsarinnan
Katarina II belönades med uteslutande rätt att på dem jaga och samla
elfenben.21
Ljachoff uppgifver bredden af sundet mellan fastlandet
och den närmaste stora ön till 70 werst eller 40'. Wrangels karta
åter upptager bredden till ej fullt 30'. På fastlandssidan begränsas
det af en långt utskjutande bergsudde, som ofta utgjort vändpunkten
vid försöken att från Lena-flodens mynning framtränga mot öster,
och som kanske just derför, i likhet med många andra för sjöfaranden
farliga uddar vid Rysslands nordkust, erhållit namnet Swjatoinos
(den heliga udden), ett namn som för de äldsta ryska ishafsfararne
tyckes hafva varit liktydigt med »udden som man svårligen kan komma
förbi». Ingen tänker dock numera med någon förskräckelse på de tvenne
»heliga uddar», hvilka fordom begränsade de vid Hvita hafvet boende
ryssarnes och finnarnes sjöfärder mot öster och vester, och på samma
sätt skall det en gång, derom är jag fullt förvissad, komma att
gå äfven med denna och alla andra heliga uddar i Sibiriens Ishaf.
Färd
genom sundet mellan Liachoffs ö och fastlandet. — Djurlifvet derstädes.
Hafsvattnet i sundet var starkt uppblandadt med flodvatten
och af en jemförelsevis hög temperatur, äfven på ett djup af 9 till
11 meter. På hafsbottnen fans ett artfattigt, men individrikt djurlif,
bestående hufvudsakligast af Idothea entomon, af hvilken dr Stuxberg
räknade 800 exemplar från ett enda skraptag. Derjemte erhöllos,
förutom ett eller annat exemplar af Idothea Sabinei, spongier och
bryozoer i riklig mängd samt smärre musslor, snäckor, maskar o.
s. v. Åtskilliga fiskar togos äfven och några små alger. Dessutom
upphemtade trawlnätet från bottnen några flisor af mammutbetar och
en mängd träbitar, för det mesta stickor och qvistar, hvilka tycktes
hafva stått upprätt i leran, att döma deraf, att deras ena ända
ofta var betäckt med lefvande bryozoer. Vid draggningarna voro dessa
stickor till stor olägenhet, i det de sönderrefvo det längs bottnen
släpande nätet.
Isbildning
i vatten öfver fryspunkten.
Natten mot den 31 augusti, då vi ångade förbi Swjatoinos,
iakttogs en egendomlig företeelse. Himmelen var molnfri i zenit
och på östra delen af himlahvalfvet; i vester stod deremot en tjock
blygrå molnbank. Vattnets temperatur vexlade nära ytan mellan +1°
och +1°,6, luftens på fartyget mellan +1°,5
och +1°,8. Oaktadt således så väl luften som
vattnet hade en temperatur något öfver fryspunkten, syntes is bilda
sig på den lugna spegelblanka hafsytan. Denna is bestod dels af
isnålar, dels af en tunn ishinna. Jag har förut flere gånger iakttagit
en liknande företeelse i de arktiska hafven, d. v. s. sett is bilda
sig vid en lufttemperatur öfver 0°. Vid detta tillfälle, då äfven
det öfversta vattenlagret var öfver 0°, är isbildningen tydligen
ett slags rimfrostfenomen, beroende på värmeutstrålning, kanske
så väl uppåt mot luften, som nedåt mot det under 0° afkylda vattenlagret
på bottnen.
Björnöarna.
Hela dagen fortsatte vi vår färd mot öster under härligt
väder, i smul isfri sjö. Likaså den 1 september, under svag sydlig
vind och en lufttemperatur vid middagstiden i skuggan af +5°,6.
Natten mot den 2 september blef vinden nordlig, och luftvärmen sjönk
till -1°. Land sågs föga, ehuru vi fortfarande ej voro synnerligen
långt ifrån kusten. Närmast denna fans en bred isfri eller nästan
isfri ränna, men längre utåt hafvet vidtog is. Den följande natten
inträffade ett snöfall, så att hela däcket och Björnöarna, som vi
nådde den 3 september middagstiden, blefvo snöstänkta.
Isens
mängd och groflek börjar tilltaga.
Hittills hade vi under hela vår segling längs kusten
knappast mött några andra drifisfält än sådana, som bildades af
frätta, flerstädes nästan till issörja förvandlade, jemna, tunna
och spröda isstycken, utan isfot och ofta smutsiga på ytan. Intet
isberg hade synts till och ej heller några sådana större glacierisblock
som de, hvilka vid Spetsbergens kuster ersätta de grönländska isbergen.
Men öster om Swjatoinos började isen tilltaga i groflek och få samma
utseende som isen norr om Spetsbergen. Den var här tilllika mindre
smutsig och hvilade på en hård, djupt under vattnet utskjutande,
för seglaren försåtlig isfot.
Olika
slag af hafsis.
Man kan indela polarhafvets is i följande slag:
1. Isberg. De verkliga isbergen hafva en höjd
öfver vattenytan af ända till 100 meter. De stranda ofta på ett
djup af 200 till 300 meter och hafva således någon gång en tvärgenomskärning
af ända till 400 kanske 500 meter. Arealen kan uppgå till flere
qvadratkilometer. Dylika ofantliga isblock utskjuta i norra polarhafvet
endast från Grönlands och, enligt uppgift af Payer, äfven från Frans
Josefs lands isbräer, men ej, såsom några författare (Geikie,
Brown m. fl.) synas antaga och genom oriktiga schematiska
taflor närmare belyst, från glacierer som skjuta ut till det öppna
hafvet och der afslutas med ett tvärbrant, jemnt afskuret bräm,
utan från mycket ojemna, långt innan de nå hafvet i isberg söndersplittrade
isbräer, hvilka alltid utmynna i bottnen af djupa fjordar. Önskligt
vore, att de, som skrifva om isbergens uppkomst, ville beakta det
faktum, att isberg endast bildas der, hvarest en häftig rörelse
i ismassan eger rum, hvilken åter inom jemförelsevis kort tid har
till följd utgräfningen af den djupa isfjorden. Det största isberg,
som, så vidt jag vet, uppmätts i den mellan Spetsbergen och
Wrangels land belägna delen af polarhafvet är ett, som Barents såg
vid Kap Nassau den 7 alt. 17 augusti 1596.
Det var 16 famnar högt och hade strandat på 36 famnars djup. I det
Södra Ishafvet skola isberg förekomma i riklig mängd och af ofantlig
storlek. Om man får antaga, att de hafva ett likartadt uppkomstsätt
som isbergen vid Grönland, så är det sannolikt, att ett vidsträckt,
af djupa fjordar inskuret fastland finnes omkring sydpolen.
2. Glacier-isblock. Dessa, som väl ofta fått
namn af isberg, skilja sig från de verkliga isbergen ej allenast
genom storleken, utan äfven genom uppkomstsättet. De hafva sällan
en genomskärning af mer än 30-40 meter och skjuta endast undantagsvis
mer än 10 meter högt öfver vattenytan. De uppkomma genom »kalfning»
af glacierer, som med ett rakt och jemnhögt tvärbrant bräm skjuta
ut i hafvet. Dylika glacierer förekomma i mängd vid Spetsbergens
kuster, och de äro der af samma höjd som likartade, jemnt afskurna
glacierer på Grönland. Enligt utsago af dansken Petersen,
följeslagare på så väl Kanes resa 1853-55 som Torells
1861, lära isbräerna t. ex. i Hinlopen Strait på Spetsbergen vara
fullt jemförliga i af seende å storlek och brämets höjd öfver hafsytan
med den mäktiga och mångomskrifna Humboldt-glacieren på Grönland.
Äfven på Spetsbergen träffar man på ett par ställen miniaturbilder
af de grönländska is-strömmarne, t. ex. den isbrä, som igenfylt
Nordhamnen i Belsound, en annan isbrä, som fylt en gammal holländsk
hvalfångarehamn mellan Recherche bay och van Keulen bay, en isbrä
på nordsidan af Wahlenbergs bay, och kanske vid den på min karta
till 1872 års resa såsom en bugt på Nordostlandets ostkust utprickade
del af inlandsisen. Möjligt är till och med, att smärre isberg kunna
utskjutas från det sist angifna stället och derifrån drifva ut i
hafvet vid Spetsbergens ostkust.
Glacieris visar en stor benägenhet att utan märkbar
orsak sönderfalla i smärre stycken. Den är full med blåsor, innehållande
sammanpressad luft, hvilken, då isen smälter, sönderspränger sitt
förtunnade hölje med ett knistrande ljud, likt sprakandet af en
elektrisk gnista. Den förhåller sig således i detta hänseende på
samma sätt som en del stensaltarter (knistersalt), hvilka upplösa
sig i vatten under små explosioner. Barents berättar, att han den
10 alt. 20 augusti 1596 förankrat sitt fartyg
vid ett isblock, som stannat på grund vid Novaja Semljas nordkust.
Plötsligen och utan någon märkbar orsak söndersprang isklippan i
hundratals smärre stycken med ett förfärligt buller och till stor
förskräckelse för alla man. Likartade fall i mindre skala har jag
sjelf bevittnat. Orsaken härtill synes mig vara följande. Isblocket
har i glacieren varit utsatt för ett mycket starkt tryck, hvilket
upphört sedan det fallit ned i hafvet. Oftast utjemnar sig nu trycket
utan någon söndersprängning, men någon gång händer, att isblockets
inre starkt sammanpressade delar, oaktadt trycket upphört, icke
kunna fritt utvidga sig till följd af det sammanhängande ishöljer
af hvilket de fortfarande omgifvas. En stark inre spänning i hela
ismassan måste derigenom uppstå, som slutligen föranleder dess sönderspringande
i tusentals stycken. Man har således här en Bologneserdroppe, men
en sådan hvars genomskärning kan vara ända till 50 meter, och som
består ej af glas, utan af is.
Glacier-isblock förekomma rikligt vid Spetsbergens
och norra Novaja Semljas kuster, men tyckas saknas eller vara ytterst
sällsynta längs hela Asiens nordkust, mellan Jugor Schar och Wrangels
land. Öster derom förekomma de åter, ehuru ej synnerligen talrikt.
Detta tyckes visa, att det vestra Sibiriska ishafvet icke omgifves
af några glacialland. Vanligen är glacierisen blå till färgen. Vid
smältning ger den ett rent, saltfritt dricksvatten. Någon gång innehåller
den dock spår till salt, hvilket härrör från det hafsstänk, som
stormarne föra högt upp på glacierens yta.
3. Isstycken från den under vintern vid hafs- eller
flodstränder bildade isfoten. Dessa skjuta någon gång 5-6 meter
öfver vattenytan. De bestå vanligen af smutsig, jordblandad is.
4. Flodis, jemna jemforelsevis små isfält,
som, då de komma till hafvet, redan äro så sönderfrätta, att de
snart bortsmälta och försvinna.
5. Fångstmännens bay-is, hvarmed förstås
jemna isfält, som bildat sig i fjordar och bugter vid kusterna,
och som der varit utsatta för en jemforelsevis tidig sommarvärme.
Bay-isen bortsmälter derför under sommaren helt och hållet, och
den plägar icke vara mycket hopskrufvad. När all snö på densamma
försvunnit, ser man öfver vattenbrynet föga af denna på samma sätt
som vattnet färgade is, medan under vattnet ganska betydliga osmälta,
hårda delar ännu kunna finnas qvar. Detta har gifvit fångstmännen
anledning till det med ifver försvarade påståendet, att isen om
hösten slutligen skulle försvinna genom att sjunka. Nästan all den
is, vi mött under resans lopp, har hört till denna grupp.
6. Hafsis eller grof is, som ofta visar spår
af att hafva varit mycket hopskrufvad, men som icke varit utsatt
för någon tidig sommarvärme. Fångstmännen kalla den »hafsis»,
viljande, efter hvad jag förmodar, dermed beteckna, att den bildat
sig i hafvet högre upp mot norden. Att den norr ifrån drifvit ned,
eger nog sin riktighet, men att den skulle bildats långt från land,
på betydligt djup i öppna hafvet, torde vara ovisst, enär den der
bildade isen knappast lär blifva synnerligen mäktig. Snarare torde
den hafva drifvit ned från omgifningarna af en ännu okänd polarkontinent.
Denna is bildar hufvudmassan af isfälten i hafven öster om Grönland,
norr om Spetsbergen, mellan Spetsbergen och Novaja Semljas norra
ö samt norr om Beringssund. I de nordliga hafven hinner den ej fullständigt
bortsmälta under sommaren, och lemningar af hafsis ingå derför ofta
som beståndsdelar i den under följande vinter bildade bay-isen.
Denna blir då knölig och ojemn, derigenom att rester af gammal hafsis
frysa in i den nybildade isen. Hafsisen är ofta hopskrufvad till
stora torosser eller iskast, bildade af isstycken, som i
början äro kantiga och löst staplade öfver hvarandra, men småningom
afrundas och frysa tillsammans till ofantliga isblock, hvilka jemte
glacier-isblocken bilda hufvudmassan af de grundisar, som träffas
vid polarländernas kuster. Det vatten, som erhålles genom smältning
af hafsis, är ej fullkomligt fritt från salt, men ju äldre denna
is blir, desto mera minskas salthalten.
Öster om Björnöarna hade en grof hafsis i temligen
täta massor drifvit ned mot kusten, dock ännu lemnande en öppen
isfri ränna längs land. Här var det högre djurlifvet ytterst fattigt,
hvilket, hvad fogellifvet beträffar, i viss mån måste tillskrifvas
den sena årstiden. Wrangel talar nämligen om en klippa vid Björnöarna,
som var täckt af tallösa fogelbon. Dessutom såg han på den största
af dessa öar spår af björn, varg, räf, lemmel och ren (Wrangels
Reise, I s. 304 o. 327). Nu var det omgifvande hafvet fullkomligt
öde. Ingen hvitbjörn helsade oss från isstyckena, ingen hvalross
och endast ytterst få sälar syntes. Under mången vakt såg man
ej en enda simfogel. Endast simsnäppan förekom fortfarande i någon
större mängd, äfven temligen långt ut till sjös. Kanske var den
stadd på flyttning norr ifrån. Det lägre djurlifvet var rikare.
Från hafsytan upphemtade släphåfven åtskilliga små ytkrustaceer,
sjelfva obetydliga, men vigtiga såsom föda åt större djur, och från
hafvets botten erhölls fortfarande en riklig mängd af samma djurformer
som från sundet vid Swjatoinos. Härtill kommo några vackra sjöstjernor
och en hop ganska stora bägarsvampar.
|
Bägarspongier
|
från
hafvet utanför Kolymas mynning.
|
Förnyadt
försök att lemna den isfria rännan vid kusten.
Den 3 september, sedan vi seglat förbi Björnöarna,
stäldes kosan rakt på Kap Schelagskoj. Såsom en blick på kartan
utvisar, förde oss denna kurs långt från kusten och sålunda bort
från den landvattenränna, i hvilken vi hittills framseglat. Isen
var grof och tät, ehuru till en början så fördelad, att det »var
framkommeligt». Men med en nordlig vind, som natten mot den 4 september
börjat att blåsa, föll temperaturen under fryspunkten, vattnet mellan
drifisstyckena betäcktes med en ganska tjock isskorpa, och drifisen
tätnade allt mer och mer. Det blef härigenom omöjligt att fortsätta
den antagna kursen. Vi vände derför mot land och nådde kl. 6 e.
m. efter åtskilliga bugter i isen och en eller annan törn mot de
isstycken, som spärrade vår väg, åter igen den 8 till 12 kilometer
breda, isfria rännan närmast land. Medan vi lågo ett obetydligt
stycke in bland drifisfälten, kunde vi ej se spår till öppet vatten,
utan det såg ut, som om den täta isen sträckt sig ända intill land,
ett förhållande som visar, huru försigtig sjöfararen bör vara att
uttala ett omdöme om drifisens beskaffenhet bortom fartygets omedelbara
granskap. Lufttemperaturen, som inom isfältet sjunkit till -3°,
steg nu med ens till +4°,1, medan vattnets
värme höjde sig från -1°,2 till +3°,5
och dess salthalt minskades från 2,4 till 1,3 procent. Allt visade,
att vi nu kommit in i Kolymas strömfåra, hvilken på grund af förhållanden,
som jag förut angifvit, från flodmynningen drager sig längs landet
mot öster.
Fyrpelarön.
De utanför Kolymas mynning belägna Björnöarna äro
till större delen bildade af en plutonisk bergart, hvars öfversta
del vittrat sönder, men qvarlemnat jettelika fristående pelare.
Fyra dylika pelare hafva åt den ostligaste bland öarna gifvit namnet
Fyrpelarön. Likartade ruinlika bildningar träffas ej allenast på
det midt emot liggande Kap Baranow, utan äfven på en mängd andra
ställen å den längre öster ut belägna delen af Sibiriens nordkust.
Oftast äro klippruinerna hopade tillsammans öfver betydande områden
i grupper och regelbundna rader. Härigenom erhålla de, sedda från
hafvet, en så förvillande likhet med ruiner af en jettestor stad,
som en gång varit omgifven af starka murar och full med tempel och
praktbyggnader, att man nästan frestas att i dem se minnen af en
Tamerlans eller Tschingiskans bragder här uppe i den höga norden.
|
Fyrpelarön.
|
Efter
en teckning af O. Nordqvist.
|
Färd
längs kusten till Kap Schelagskoj. — Framfarten fördröjes af is,
grund och dimma.
Bergstopparnes norra sida var pudrad af nyfallen snö,
men för öfrigt var landet snöfritt. Afståndet mellan sydspetsen
af Ljachoffs ö och Björnöarna är 360'. Denna sträcka hade vi tillryggalagt
på tre dagar; vi hade således gjort 120' på dygnet eller 5' i timmen.
Om man tager i betraktande den tid, som förloras genom draggningar,
lodningar och bestämning af vattnets temperatur och salthalt på
olika djup, samt den försigtighet seglaren måste iakttaga under
en färd i ett alldeles okändt farvatten, så visar denna hastighet,
att vi ännu under denna del af resan varit endast obetydligt hindrade
af is. Kap Baranow passerades natten mot den 5 sept. i en isfri
ränna närmast kusten, mynningen af Tschaun-bay natten mot den 6
sept., och Kap Schelagskoj nåddes den 6 kl. 4 e. m. Afståndet mellan
denna udde och Björnöarna är i rak linie 180'. Till följd af de
många omvägarna i isen hade vi behöft 2½ dygn för att tillryggalägga
denna sträcka, hvilket motsvarar 72' i dygnet eller 3' i timmen,
en hastighet, som vid en färd i ett okändt, för det mesta isbeströdt
farvatten ännu måste anses ganska tillfredsställande. Men hädanefter
började det gå vida långsammare. Midnattstiden var solen redan 12°
till 13° under horisonten, och nätterna voro numera så mörka, att
vi måste finna oss i att vid denna tid af dygnet under flere timmar
ligga stilla, förtöjda vid någon större grundis. En ytterligare
tidsförlust förorsakade den täta dimma, som ofta var rådande om
dagen, och som i det okända grunda farvattnet närmast land nödgade
kapten Palander att framgå med ytterlig försigtighet. Seglatsen
längs Asiens nordkust började blifva något enformig. Äfven den ifrigaste
polarfarare kan i längden ledsna på idel is, grund och dimma och
idel dimma, grund och is.
Första
möte med tschuktscher.
Nu inträdde dock en angenäm omvexling, i det att vi
ändtligen kommo i beröring med infödingar. Vi hade under hela sträckan
från Jugor Schar till Kap Schelagskoj ej sett några menniskor eller
menniskoboningar, om jag undantager den gamla obebodda stugan mellan
Kap Tscheljuskin och Chatanga. Men den 6 september, då vi voro ett
stycke utanför Kap Schelagskoj, varskoddes tvenne båtar. Alla man,
med undantag af kocken, som af ingen katastrof kunde förledas att
lemna grytor och stekpannor, och som kringseglat Asien och Europa
kanske utan att en enda gång hafva varit i land, rusade upp på däck.
Båtarne voro af skinn, byggda på samma sätt som eskimåernas umiaker
eller qvinnobåtar. De voro fullastade med skrattande och pladdrande
infödingar, män, qvinnor och barn, hvilka med rop och åtbörder gåfvo
till känna, att de ville komma om bord. Maskinen stoppades, båtarne
lade till, och en mängd skinnklädda, barhufvade varelser klättrade
upp öfver relingen på ett sätt, som tydligen gaf till känna, att
de sett fartyg förut. Ett lifligt språkande började, men vi kommo
snart under fund med, att ingen af båtarnes eller fartygets besättning
kände något för båda gemensamt språk. Det var en ledsam omständighet,
men man hjelpte sig, så godt sig göra lät, med tecken. Pladdret
hindrades häraf icke, och stor glädje blef snart rådande, i synnerhet
sedan några skänker utdelats, hufvudsakligast af tobak och holländska
lerpipor. Märkvärdigt var, att ingen af dem kunde tala ett enda
ryskt ord, hvaremot en gosse kunde hjelpligt räkna till tio på engelska,
hvilket visar, att infödingarne här stå mera i beröring med amerikanska
hvalfångare än med ryska köpmän. Sjelfva vidkändes de namnet tschuktsch
eller tschautschu.
|
Tschuktschiska båtar.
|
Många af dem voro höga, resliga och väl växta män.
De voro klädda i åtsittande skinnbyxor och peskar af renskinn. Hufvudet
var bart, håret alldeles kortklippt, med undantag af en smal frans
framtill, der håret hade en längd af 4 centimeter och var nedkammadt
öfver pannan. Några hade en mössa, af samma slag som ryssarne vid
Chabarowa begagnade, instucken bak i bältet, men de tycktes anse
väderleken ännu för varm för hufvudbonads begagnande. De flestas
hår var blåsvart och ytterst tätt. Qvinnorna voro tatuerade med
svarta eller svartblå streck öfver pannan och näsan, en mängd likadana
streck på hakan och slutligen några granlåter på kinderna. Ansigtstypen
föreföll ej så obehaglig som samojedernas och eskimåernas. Några
af de unga flickorna voro till och med ej absolut fula. I jemförelse
med samojederna voro de äfven temligen rena och hade en vacker,
nästan hvitröd hy. Ett par af männen voro alldeles ljusletta. Förmodligen
voro de ättlingar af ryssar, hvilka af en eller annan anledning,
som krigsfångar eller rymmare, kommit att lefva bland tschuktscherna
och hos dem blifvit nationaliserade.
|
Tschuktsch. i regnrock af sältarmar.
|
|
Efter en stund fortsatte vi vår färd, sedan tschuktscherna
återvändt till sina båtar, synbarligen väl förnöjda med de skänker
de erhållit, med den bladtobak som jag bundtvis utdelat, med lerpiporna,
af hvilka hvar och en fick så många han kunde bära mellan fingrarne,
med de granlåter och gamla kläder, som mina kamrater och manskapet
strött omkring sig med gifmild hand. Alla voro vi nämligen öfvertygade,
att vi efter några dagar skulle framkomma till farvatten, der vinterkläder
vore alldeles obehöfliga, der brist på ett eller annat lätt skulle
kunna ersättas i närmaste hamn, och der bytesmedlet ej skulle utgöras
af varor, utan af stämplade metallbitar och papperslappar.
Hela dagen den 7 sept. ångade vi vidare längs kusten
i temligen fördelad is. Om natten lade vi till vid en drifisflak.
Svabeln och trawlnätet utsattes och lemnade en mycket rik skörd.
Men om morgonen funno vi oss åter så omgifna af is och dimma, att
vi, efter några fåfänga försök att genast komma vidare, nödgades
lägga till vid ett större drifisstycke nära stranden. När dimman
lättat så mycket, att fartyget kunde skönjas från land, fingo vi
åter besök af en mängd infödingar, hvilka såsom förut af oss undfägnades
efter bästa förmåga. De inbjödo oss med tydliga tecken att landstiga
och besöka deras tält. Då det i alla fall var omöjligt att strax
fortsätta färden, antog jag inbjudningen, lät sätta ut en båt och
gick jemte de flesta af kamraterna i land.
Landstigning och besök i tschuktsch-byar.
Stranden bildas här af en låg sandvall, som framgår
mellan hafvet och en mindre, nästan i jemnhöjd dermed belägen grund
lagun eller sötvattensjö. Längre in höjer sig landet småningom till
kala, snöfria eller af de sista dagarnes snöfall med ett tunnt snöpuder
täckta bergshöjder. Lagunbildningar antingen med sött eller salt
vatten af samma slag som de, hvilka vi här sågo för första gången,
äro betecknande för Sibiriens nordöstra kust. Det är dessa bildningar,
som gifvit upphof till påståendet, att vid Sibiriens nordkust gränserna
mellan haf och land äro svåra att uppdraga. Om vintern kan detta
nog vara förhållandet, ty den låga vall, som skiljer lagunen från
hafvet, är, när den blifvit snötäckt, svår att urskilja, och vid
vinterfärder längs kusten kan det derför lätt hända, att man är
långt in på land, medan man ännu tror sig vara ute på hafsisen.
Men sedan snön bortsmält, är gränsen skarp nog och hafvet ingalunda
så långgrundt, som äldre uppgifter gifva vid handen. En ständig
ismuddring eger ock här rum under sommaren. Redan helt nära stranden
har man derför 2 meter djupt vatten och en kilometer längre ut 10
till 11 meter. Utanför de höga berguddarne är det vanligen farbart
vatten, till och med för djupgående fartyg, tätt intill klipputsprånget.
Tschuktschernas byar uppslås vanligen på sjelfva den
strandvall, som skiljer lagunen från hafvet. Bostäderna utgöras
af rymliga skinntält, hvilka omsluta en af varma väl beredda renskinn
omgifven parallelipipedisk sofkammare, som upplyses och uppvärmes
af en eller flere tranlampor. Det är här som familjen sofver om
sommaren, och här har den mest hela dygnet om sitt tillhåll under
vintern. Om sommaren, mindre ofta om vintern, eldar man dessutom
i midten af det yttre tältet med ved, för hvilket ändamål ett hål
öppnas i toppen på det brutna tälttaket. Men att nödgas använda
ved till det inre tältets uppvärmning anse tschuktscherna för höjden
af bränslebrist.
|
Tschuktschiskt tält.
|
|
Vi blefvo öfverallt mycket vänligt emottagna, och
man bjöd oss hvad huset förmådde. För tillfället var tillgången
på föda riklig. Uti ett tält kokades renkött i en stor gryta af
gjutjern. Vid ett annat höll man på att stycka och uttaga inelfvorna
från två nyss skjutna eller slagtade renar. Vid ett tredje sysslade
en gumma med att ur renarnes våm uttaga det gröna, spenatlika innehållet
och proppa det i en sälskinnssäck, tydligen för att förvaras till
grönfoder under vintern. Handen begagnades härvid som skopa, och
de nakna armarna voro högt upp färgade af den just ej aptitliga
spenaten, som dock, enligt meddelanden af danska kolonister i Grönland,
ej skall hafva någon obehaglig smak. Andra skinnsäckar fylda med
tran stodo uppradade längs tältens väggar.
Man utbjöd tran till salu, och syntes förvånad öfver,
att vi ej ville tillbyta oss något deraf. I alla tält funnos sönderstyckade
sälar, ett bevis att sälfångsten under de senare dagarne varit
riklig. Vid ett tält lågo två friska hvalrosshufvuden med stora
vackra betar. Jag sökte förgäfves tillbyta mig dessa hufvuden, men
följande dagen utbjödos tänderna åt oss. Tschuktscherna tyckas hafva
fördom mot att afyttra hufvuden af dödade djur. Enligt äldre resebeskrifvare
egna de till och med hvalrosshufvudet ett slags dyrkan.
Barn funnos i mängd, friska och frodiga. I det inre
tältet gingo de större barnen nästan nakna, och härifrån såg jag
dem utan skor eller andra kläder begifva sig ut och springa mellan
tälten på den rimfrostklädda marken. De mindre kringburos af så
väl män som qvinnor på axlarne, hvarvid de voro så påpaltade, att
de liknade skinnbollar. Barnen behandlades med utmärkt vänlighet,
och aldrig hörde man de äldre till dem yttra ett ondt ord. Jag tillbytte
mig här en mängd husgerådssaker och drägter, hvilka jag framdeles
skall beskrifva.
Om morgonen den 9 sept. sökte vi ånga vidare, men
nödgades snart af den täta dimman att åter lägga bi vid en grundis,
hvilken, då dimman lättat, befans hafva strandat alldeles nära land.
Djupet var här 11 meter. På detta ställe lågo vi till den 10 om
morgonen. Stranden bildades af en sandvall22,
som strax ofvanom högsta vattenståndet var täckt med en tät gräsmatta,
ett vittne derom att klimatet här, oaktadt granskapet till köldpolen,
är vida gynsammare för växtlighetens utveckling än till och med
de bäst gynnade delar af Spetsbergens vestkust. Längre inåt land
sågs en ganska hög, men snöfri bergsträckning och långt bortom den
några höga snötoppar. Inga isbräer funnos här, ehuru jag anser det
sannolikt, att smärre glacierer kunna träffas i dalarne mellan de
höga fjellen i det inre af landet. Ej heller sågos några flyttblock
hvarken i det inre kustlandet eller längs strandvallen. Något sådant
istäckt land som Grönland torde sålunda knappast för närvarande
begränsa Sibiriens ishaf mot norr. På ett par ställen vid hafsbandet
i granskapet af vår ankarplats var den fasta klyften blottad. Den
bildade der 9 till 12 meter höga, tvärbranta strandafsatser, bestående
af talkskiffer, mer eller mindre kiselblandad kalk och kiselskiffer.
Lagren voro nästan upprättstående, ströko från norr till söder och
förde icke några försteningar. I geologiskt hänseende voro derför
dessa klippor af föga intresse. Men de voro rikt lafklädda och lemnade
dr Almqvist goda bidrag till kännedom om denna trakts förut alldeles
okända lafflora.
Skörden af högre landväxter blef deremot till följd
af den långt framskridna årstiden obetydlig, om ock af stort vetenskapligt
intresse såsom kommande från en trakt, förut aldrig besökt af någon
botaniker. I hafvet draggade dr Kjellman förgäfves efter alger.
Af högre djur sågo vi endast en hvalross och några få sälar,
men inga landdäggdjur. Lemlar måtte dock tidtals förekomma i otrolig
mängd, att döma af de hål och gångar, gräfda af dessa djur, som
i alla riktningar genomkorsade marken. Bland foglar var simsnäppan
fortfarande den allmännaste arten i synnerhet på hafvet, der densamma
i skaror af sex till sju stycken beskäftigt sam af och an mellan
isbitarne.
Fynd
af öfvergifna tältplatser.
Några tält träffades icke i granskapet af fartygets
ankarplats, men på många ställen af stranden sågos märken efter
gamla tältplatser, nedsotade kullerstenar, som användts till tältens
uppspänning, sönderslagna husgerådssaker och framför allt benlemningar
af säl, ren och hvalross. På ett ställe lågo en mängd hvalrosskallar
i en ring, möjligen lemningar af ett efter en större fångst anstäldt
kalas. Nära en tältplats, vid mynningen af en ännu ej utsinad eller
utfrusen bäck, upptäckte dr Stuxberg några små kullar, innehållande
brända ben. Förbränningen hade varit så fullständig, att endast
en af de funna benbitarne kunde af dr Almqvist bestämmas. Det var
en menniskotand. Efter bränningen hade benlemningarna och askan
blifvit samlade i en grop och täckta först med torf och sedan med
små flata stenar. Tältplatserna föreföllo mig vara öfvergifna för
endast några få år sedan, och äfven bensamlingarna tycktes ej vara
gamla. Man bör dock vara mycket försigtig, då man i de arktiska
trakterna söker uppskatta en gammal tältplats' ålder, emedan man
vid bedömande af de förändringar, som jordytan med tiden undergår,
lätt låter leda sig af erfarenheten från sydligare trakter. Huru
föga denna erfarenhet kan användas i den höga norden, visas af Rinks
påstående, att man på Grönland vid några af de norska kolonisternas
i århundraden ödelemnade stugor23
ännu kan urskilja gångstigar, en iakttagelse som jag knappast ville
sätta tro till, innan jag sjelf sett något likartadt vid en sedan
ett eller par århundraden tillbaka öfvergifven hustomt i bottnen
af Jakobshavns isfjord på nordvestra Grönland. Gångstigar, lika
skarpa som om de varit trampade i går, utgingo här från ruinen af
stugan i olika riktningar. Det kan derför ganska väl hända, att
de vid vår nuvarande ankarplats belägna tältplatserna voro äldre
än man vid första påseendet kunde förmoda. Några betydande afskrädeshögar
funnos här ej.
|
Genomskärning af en tschuktschisk graf.24
|
a. Lager af brända, starkt
vittrade ben. b. Lager af torf och risqvistar. c. Stenar.
|
Efter
teckning af A. Stuxberg.
|
Det var nu första gången ett fartyg lade till vid
denna kust. Vår hitkomst ansågs derför uppenbarligen af infödingarne
som en mycket märklig händelse, och ryktet derom tycktes hafva spridt
sig hastigt. Vi mottogo nämligen, oaktadt tält icke funnos i granskapet,
talrika besök. Jag begagnade fortfarande tillfället att tillbyta
mig en mängd för tschuktschernas lefnadssätt betecknande redskap.
Åtta år förut hade jag insamlat och uppköpt en mängd »ethnographica»
i nordvestra Grönland, och jag förvånades nu öfver den stora öfverensstämmelse,
som egde rum mellan de husgerådssaker, som inköptes af tschuktscherna,
och dem man på Grönland träffar i gamla eskimågrafvar.
Handel
med infödingarne försvåras af brist på bytesmedel.
Min handel med infödingarne var för öfrigt denna gång
förenad med ganska stor svårighet. Jag led nämligen känbar brist
på första vilkoret för handelsföretags jemna gång, begärlig valuta.
Emedan jag under 1875 och 1876 årens resor icke kunnat begagna de
småsaker jag medförde för byte med infödingarne, men väl ryska sedelpengar,
som med begärlighet mottogos, hade jag vid Vegas afresa från Sverige
medtagit endast penningar, ej varor afsedda för byte. Men penningar
hade här föga användning. En 25-rubelsedel värderades af tschuktscherna
mindre än ett grant tvålomslag och ett guld- eller silfvermynt mindre
än tenn- och messingsknappar. Ett eller annat 50-örestycke kunde
jag dock utprångla, men först sedan det blifvit medelst genomborrning
lämpadt till örhänge.
De enda egentliga bytesvaror jag nu hade voro tobak
och holländska lerpipor. Af tobak hade jag endast några dussin bundtar,
erhållna af det parti, som herr Sibiriakoff ämnat öfver Jenisej
införa till Sibirien. Öfvertygad som jag var att redan denna höst
uppnå Stilla hafvet, strödde jag mitt tobaksförråd omkring mig med
så gifmild hand, att förrådet snart blef slut och mina tschuktschiska
vänners behof för flere veckor fyldt. Jag drabbades således, hvad
detta mynt beträffar, redan vid infrysningen af slösarens öde att
snart blifva vid klen kassa. Holländska lerpipor funnos åter i riklig
mängd. Jag hade tillfälligtvis fått dem med mig derigenom, att två
kistor dylika pipor, som skulle med 1876 års expedition införas
till Sibirien, kommo till Trondhjem först efter Ymers afgång från
denna stad. De medtogos i stället på Vega och kommo nu, ehuru allt
för bräckliga för tschuktschernas hårda fingrar, väl till pass vid
smärre byten, såsom välkomstskänker till en större mängd vid fartyget
samlade infödingar och som gåfvor till barnen för att göra föräldrarne
mig väl bevågna. En mängd silfvermynt med konung Oscars bild utdelade
jag dessutom för att, om någon olycka inträffade, lemna en ledning
för bedömandet af de ställen vi besökt.
Till gagn för framtida resande vill jag nämna, att
de här begärligaste varorna äro grofva synålar och stoppnålar, grytor,
knifvar (helst stora), yxor, sågar, borrar och andra redskap af
jern, linne- och ylleskjortor (helst grant färgade, men äfven hvita),
halsdukar, tobak och socker. Härtill kommer det för alla vilda folk
så begärliga bränvinet, ett mynt af hvilket det visserligen fans
riklig tillgång på Vega, men som jag ansåg mig förhindrad att använda.
För detta kan man erhålla snart sagdt hvad som helst af många bland
infödingarne, men ingalunda af alla, ty äfven här finnas män, som
ej smaka bränvin, utan med en åtbörd af förakt afvisa det glas,
som bjudes dem. Tschuktscherna äro eljest sluga och beräknande handelsmän,
vana att tillvarataga sin egen fördel. Härtill uppfostras de genom
den byteshandel, som de förmedla mellan Amerika och Sibirien. Månget
till marknaden i Irbit kommande bäfverskinn härrör från ett i Amerika
fångadt djur och har gått hand ur hand mellan amerikanska och sibiriska
vildar, innan det slutligen nått den ryske köpmannen. För denna
byteshandel mellan Asiens och Amerikas polarfolk hålles ett slags
marknad på en ö i Beringssund. Vid den mest aflägsna handelsplats
i Polar-Amerika sades man ännu för några år sedan stundom hafva
betalt ett bäfverskinn med endast ett blad tobak.25
Ett utomordentligt vackert svart räfskinn utbjöd en tschuktsch åt
mig för en gryta. Beklagligen hade jag ingen, som jag kunde undvara.
Äfven här hafva dock prisen stigit. När ryssarne först kommo till
Kamtschatka, erhöllo de åtta sobelskinn för en knif och aderton
för en yxa, och dock skrattade kamtschadalerna åt de godtrogna främlingarne,
som så lätt läto lura sig. I Jakutsk skall till och med, då ryssarne
först slogo sig ned derstädes, en gryta hafva blifvit betald med
så mycket sobelskinn, som kunde rymmas i densamma.26
Natten mot den 10 sept. betäckte sig hafsytan med
en ganska tjock skorpa af nyfrusen is, men denna sönderbröts åter
i fartygets granskap af kringdrifvande gamla isstycken. Sjelfva
drifisen tycktes hafva skingrats något. Vi kastade derför loss för
att fortsätta vår färd. Till en början var en omväg mot vester nödig
för kringgående af ett drifisfält. Äfven här stängdes dock snart
vår väg af ett band gammal is, som var så hårdt sammanbundet af
den is, som bildats under nattens lopp, att en kanal genom detsamma
kunde banas först efter ett par timmars arbete med yxor och isbillar.
På andra sidan om detta isband kommo vi åter i temligen isfritt
vatten, men i stället blef dimman så tät, att vi, för att ej komma
helt och hållet i besätt, åter måste lägga bi vid en grundis, belägen
längre ut till sjös, men vestligare än vår förra rastplats. Om natten
mot den 11 var det häftig rörelse i isen. Lyckligtvis klarnade luften
om morgonen, så att vi kunde fortsätta vår väg bland temligen fördelad
is, tills vi vid nattens inbrott som vanligt nödgades lägga till
vid en grundis.
Uppehåll
vid Irkajpi.
Följande dag den 12 sept., då vi redan kommit ett
godt stycke förbi Irkaipij eller Nordkap, mötte vi så tät is, att
någon möjlighet ej fans att tränga vidare. Vi måste derföre åter
vända, och med knapp nöd kunde vi bana oss en väg till land bland
de tätt hopade drifismassorna. Här förtöjdes fartyget innanför en
grundis, som strandat nära Irkaipijs nordligaste utsprång, tills
en våldsam tidvattenström började att föra stora drifisbitar förbi
fartygets förtöjningsplats. Det flyttades nu och förankrades i en
liten mot norr öppen bugt, som bildades af tvenne från fastlandet
utskjutande berguddar. Beklagligen uppehöllos vi här, i väntan på
förändrade isförhållanden, till den 18 september. Det var detta
ofrivilliga dröjsmål, som måste anses för närmaste anledningen till
vår öfvervintring.
|
Irkaipij.
|
Efter
en teckning af O. Nordqvist.
|
Irkaipij är nordligaste udden på den del af Asien,
som sågs af Cook år 1778. Den kallades derför af honom Nordkap,
ett namn som sedan dess blifvit upptaget på de flesta kartor, oaktadt
det är vilseledande derigenom, att lika benämnda uddar finnas i
de flesta länder. Det är äfven oriktigt, emedan udden icke bildar
det nordligaste utsprånget hvarken på hela Sibirien eller på någon
betydligare del af landet. Den nordligaste udden på Sibiriens fastland
är nämligen Kap Tscheljuskin, den nordligaste på landet öster om
Lena Swjatoinos, den nordligaste på kuststräckan öster om Tschaunbay
Kap Schelagskoj o. s. v. Nordkap bör derför utbytas mot det ursprungliga
namnet Irkaipij, hvilket är väl bekant för alla infödingar mellan
Tschaunbay och Beringssund.
Onkilon-grafvar.
|
Lemningar af ett Onkilon-hus
|
a. sedt från sidan, b. uppifrån.
|
Efter
en teckning af O. Nordqvist.
|
På det näs, som sammanbinder Irkaipij med fasta landet,
fans vid vårt besök en by, bestående af 16 tält. Vi sågo här äfven
ruiner, nämligen lemningar af en mängd gamla husplatser,
som tillhört ett folk, kalladt Onkilon27,
hvilket fordom bott i dessa trakter och för några hundra år sedan
blifvit förjagadt af tschuktscherna, enligt hvad sägnen påstår,
till några långt bort i polarhafvet belägna öar. På dessa gamla
husplatser anstälde dr Almqvist och löjtnant Nordqvist gräfningar
för att insamla bidrag till sagofolkets etnografi. Husen tycktes
hafva varit åtminstone delvis uppförda af hvalben och till hälften
nedsänkta i jorden. Afskrädeshögarne i granskapet innehöllo ben
af flere hvalarter, deribland hvithval, samt af säl, hvalross,
ren, björn, hund, räf och åtskilliga fogelarter. Förutom dessa lemningar
af jagtbytet träffades redskap af sten och ben, bland hvilka funnos
stenyxor, som ännu, oaktadt de legat 250 år i jorden, voro fästade
vid sina skaft af trä eller ben. Till och med de remmar, med hvilka
yxan varit fastbunden vid eller inkilad i skaftet, voro ännu
i behåll. Hvalrosständer28
hade åt ställets forna invånare, liksom åt de nuvarande tschuktscherna,
lemnat ett ämne, som i många fall med större fördel än flintan kunde
användas till lansspetsar, fogelpilar, fiskkrokar, isyxor m. m.
Mer eller mindre bearbetade hvalrosständer hittades derför vid gräfningarna
i riklig mängd. Äfven hvalben hade användts i stor skala, men
några större stycken af mammutbetar funno vi ej, hvilket antyder,
att folket ej stått i någon lifligare beröring med invånarne i de
på mammut så rika trakterna vester ut.29
På många ställen voro de gamla onkilon-boningarna af tschuktscherna
använda till späckkällare, och på andra tycktes gräfningar hafva
anstälts i afskrädeshögarne för uppletande af hvalrosständer.
Våra undersökningar betraktades af tschuktscherna med misstroende.
En gammal man kom liksom af en tillfällighet från det inre af landet
förbi det ställe, hvarest vi arbetade, dröjde der en stund, betraktande
vårt göromål med skenbar likgiltighet, tills han öfvertygat sig,
att vi af enfald eller någon annan för honom obegriplig orsak undveko
att röra späckkällrarne, men i stället rotade efter gamla benbitar
och stenflisor.
|
Redskap funna i ruinen af ett onkilon-hus.
|
1. Mejsel af sten med skaft
af ben. 1/2. 2, 4. Knifvar af skiffer.
1/3. 3, 7 Spjutspetsar af skiffer, 1/3.
5. Spjutspets af ben. 1/3.
6. Sked af ben. 1/3.
|
Lemningar efter gamla boningar träffades äfven högst
upp bland Irkaipijs stenrös, och här var kanske onkilon-folkets
allra sista tillflyktsort. Flerstädes på sluttningarna af berget
sågos stora bensamlingar, bestående dels af en mängd (på ett ställe
ända till 50) lafbevuxna björnskallar lagda i ring med nosen inåt,
dels af ren-, isbjörn-30
och hvalrosskallar blandade om hvarandra i en mindre regelmessig
krets, i hvars midt renhorn funnos uppstaplade. Jemte renhornen
träffades ett pannben med vidsittande horndelar af elg. Bredvid
de öfriga benen lågo otaliga, för det mesta friska och ej med lafvar
betäckta tinningben af säl. Andra sälben saknades nästan helt och
hållet, hvilket visar, att tinningbenen icke voro lemningar af vittrade
sälskallar, utan af en eller annan anledning under senare tider
blifvit hopade på stället. Delar af menniskoskelett träffades ej
i granskapet. Helt säkert utgöra derför dessa ställen offerplatser,
som gått i arf från det ena folket till det andra.
Underrättelser
om folket Onkilon.
Om det folk, som fordom bott här, berättar Wrangel
följande:
»Som bekant, bebos hafskusten vid Anadyr-bugten
af ett folk, som genom kroppsbyggnad, klädedrägt och språk ögonskenligen
skiljer sig från tschuktscherna, och som kallar sig Onkilon, sjöfolk.
I beskrifningen öfver kapten Billings resa genom tschuktschemas
land uppvisar denne den nära slägtskap, som detta kustfolks språk
eger med aleuternas vid Kadjak, hvilka äro af samma urstam som grönländarne.
Sägnen påstod, att för 200 år sedan dessa onkilon intogo hela Tschuktscherkusten,
från kap Schelagskoj ända till Beringssund, och verkligen finner
man ännu på hela denna sträcka qvarlefvor af deras jordhyddor, hvilka
måtte hafva varit ganska olika med tschuktschernas nuvarande boningar;
de hafva formen af små kullar, äro till hälften ingräfda i marken
och ofvan tillslutna med hvalfiskrefben, som äro öfverhöljda med
ett tjockt lager af jord. En häftig misshällighet mellan Krächoj,
dessa nordasiatiska eskimåers höfding, och en errim eller
höfding bland ren-tschuktscherna utbröt i öppen fejd. Krächoj drog
det kortare strået och såg sig tvungen att fly och utvandra med
sitt folk; allt sedan har hela kusten förblifvit öde och obebodd.
Om denna onkilons utvandring berättade invånarne i byn Irkaipij,
hvarest Krächoj äfven skall hafva uppehållit sig, följande. Denne
hade dödat en tschuktschisk errim och förföljdes derför ifrigt af
den mördades son, hvars efterspaningar han en längre tid undgick.
Ändtligen trodde sig Krächoj hafva funnit en säker tillflyktsort
på Irkaipijs klippa, hvarest han förskansade sig bakom ett slags
naturlig mur, som ännu kan ses. Men den unge tschuktscher-errim,
drifven af begär att hämnas sin faders död, finner medel att smyga
sig in till förskansningen och dödar Krächojs son. Ehuru blodshämnden
härmed enligt det rådande föreställningssättet egentligen var uppfyld,
så måtte Krächoj ännu hafva fruktat en vidare förföljelse af sin
oförsonlige fiende, ty under natten släpper han sig med remmar ned
från sin höga, mot hafvet nästan tvärbranta tillflyktsort, bestiger
en båt, som väntar honom vid klippans fot, och styr, för att vilseleda
sin förföljare, i början mot öster, men vänder sig natten derpå
mot vester, uppnår ön Schalaurow och förskansar sig der i en jordhydda,
hvars qvarlefvor vi (Wrangels expedition) ännu hafva sett. Här samlade
sig efter hand alla hans stamförvandter omkring honom, och med dem
flydde han på 15 bajdarer till det land, hvars berg tschuktscherna
försäkra sig kunna vid klart solsken se ifrån Kap Jakan. Under den
derpå följande vintern försvann ännu en med Krächoj beslägtad tschuktsch
med sina anhöriga och renar, och man förmodar, att äfven denne dragit
till landet på andra sidan hafvet. Härmed stämmer äfven en annan
sägen, hvilken invånarne på Koljutschin-ön meddelade oss. Der berättade
nämligen en gubbe för mig (Wrangel), att under hans farfars lifstid
en bajdar med sju tschuktscher, deribland en qvinna, vågat sig för
långt ut i hafvet. Sedan de länge drifvits hit och dit af vinden,
strandade de vid ett för dem obekant land, hvars invånare föreföllo
sjelfva tschuktscherna råa och djuriska. De skeppsbrutna männen
blefvo alla mördade. Endast qvinnan blef skonad, ganska väl behandlad
samt kringförd i hela landet och förevisad för infödingarne såsom
något sällsynt och märkvärdigt. Så kom hon till sist ända till kargauterna,
ett på den amerikanska kusten vid Beringssund boende folk, hvarifrån
hon fann medel att undkomma till de sina. Denna qvinna berättade
för sina landsmän mycket om sina resor och öden; bland annat påstod
hon sig äfven hafva varit i ett stort land, som låg norr om ön Koljutschin,
sträckte sig långt mot vester och sannolikt sammanhängde
med Amerika. Detta land skulle vara bebodt af åtskilliga folkslag;
de i vester lefvande skulle i allt likna tschuktscherna, men de
i öster boende vara så vilda och djuriska, att de knappt förtjente
att kallas menniskor. Hela berättelsen är så väl af qvinnan sjelf
som äfven af de efterkommande sagesmännen späckad med så många
osannolika äfventyr, att den knappt skulle förtjena någon uppmärksamhet,
så framt den icke vore anmärkningsvärd genom öfverensstämmelsen
med Krächojs historia.»31
När Wrangel skref detta, trodde han ej på tillvaron
af det land, som vid 177° östlig längd och 71° n. bredd finnes utsatt
på hans karta, och som, sedermera å nyo upptäckt af engelsmannen
Kellett, efter ordstäfvet »lucus a non lucendo» erhållit
namnet Wrangels land. Numera vet man, att det land, som i sagorna
omtalas, verkligen förefinnes, och mycket talar till och med derför,
att det sträcker sig ända bort till archipelagen vid Amerikas nordkust.
På detta sätt belyst bör tschuktschergummans berättelse utgöra en
god fingervisning för framtida forskningsfärder i hafvet norr om
Beringssund och en vigtig insats vid bedömande af de öden, som träffat
den amerikanska expeditionen med Jeannette32,
om hvilken man, då detta skrifves, ännu saknar underrättelse. [Se
upplysningar här.
/SZ]
Ny
beröring med tschuktscher.
Mellan oss och invånarne i den nuvarande tschuktscher-byn
vid Irkaipij uppstod snart ett mycket vänligt förhållande. En något
fetlagd, välväxt, reslig och vacker man vid namn Tschepurin togo
vi i början för byns höfding. Han undfägnades derför flere gånger
i gunrummet, hvarvid små skänker gåfvos för befästande af vänskapen.
Tschepurin var tydligen svag för artighet och granlåt och kunde
nu genom den med oss idkade byteshandeln och de skänker han erhöll
tillfredsställa sin prålsjuka i en grad, som han förut sannolikt
aldrig drömt om. Då han under de sista dagarne gjorde besök på Vega,
var han klädd i en utanpå päsken dragen röd ylleskjorta, och från
hvartdera örat nedhängde en förgyld urkedja, vid hvars nedre ända
ett genomborradt tioörestycke var fästadt. Redan vid vår ditkomst
var han för öfrigt bättre klädd än de andra, hans tält var rymligare
och försedt med tvenne sofställen, ett för hvardera af hans hustrur.
Men allt detta oaktadt funno vi snart, att vi begått ett misstag,
då vi, i tanke att ett samhälle icke kunde lefva utan öfverhet,
tilldelat honom en så upphöjd ställning. Här liksom i alla tschuktscherbyar,
hvilka vi sedermera besökte, var absolut anarki rådande.
Likväl herskade den största endrägt i det lilla hufvudlösa
samhället. Barn, friska, frodiga, af invånarne ömt omhuldade, funnos
i mängd. Ett godt ord till dem var tillräckligt att bereda ett vänligt
mottagande i tältet. Qvinnorna behandlades som männens jemlikar,
och hustrun rådfrågades alltid af mannen, då ett vigtigare byte
skulle uppgöras; mången gång kom detta till stånd först sedan rådgifverskan
blifvit mutad med en halsduk eller en brokig näsduk. De saker, som
mannen tillbytt sig, lemnades äfven genast i hustruns vård. Ett
af barnen hade om halsen ett perlband med ett derpå hängande kinesiskt
mynt med ett fyrkantigt hål i midten; ett annat bar ett genomborradt
amerikanskt centstycke. Ingen kände ett ord ryska, men äfven här
kunde en yngling räkna till 10 på engelska. Likaledes kände de ordet
»ship». I alla tälten sågos renmagar med sitt innanmäte, eller säckar
fullproppade med annat grönfoder. Mere gånger bjöd man oss till
gengäld för de sockerbitar och tobaksnypor, som vi utdelade, skrynkliga
rotknölar något större än en hasselnöt, hvilka smakade mycket bra,
snarlikt färska nötter. En under vår dervaro bland isen med garn
fångad säl styckades i tältet af qvinnorna. De voro härvid omgifna
af en mängd barnungar, som då och då hugnades med blodiga köttremsor.
Styckningsarbetet utförde de unga tärnorna con amore, smått koketterande
med sina nedblodade armar och ansigten.
Den i trakten rådande bergarten utgöres hufvudsakligast
af gabbro, som inåt landet bildar flere fristående, 100 till 150
meter höga, svarta, platåformiga berg, mellan hvilka en jemn, gräsbevuxen
men skoglös slättmark utbreder sig. Denna hvilar förmodligen på
sedimentära lager. På vestra sidan af Irkaipij ser man nämligen
den plutoniska bergarten vara underlagrad af en svart skiffer med
spår till försteningar, för det mesta otydliga växtaftryck, förmodligen
tillhörande permo-carbon-formationen.
Orolig öfver det långa dröjsmålet härstädes, gjorde
jag, för att från en större höjd få en fullständigare öfversigt
af isens läge än den, som genom rekognoscering från båt var möjlig,
en utflygt till ett i granskapet af ankarplatsen beläget berg, som
enligt barometermätning var 129 meter högt. Berget kallades af tschuktscherna
Hammong-Ommang. Härifrån hade man en vidsträckt utsigt öfver det
utanför liggande hafvet. Detta var öfverallt betäckt med tätt packad
drifis. Endast närmast land sågs en öppen vattenränna, som dock
mångenstädes var på ett betänkligt sätt afbruten af isband.
Den plutoniska stenarten, af hvilken berget bildades,
var nästan öfverallt genom frostens inverkan sönderbruten i kantiga
stenblock, så att bergets yta blifvit förvandlad till ett ofantligt
stenrös. Stenarne voro på vindsidan betäckta med en genomskinlig,
glaslik, lätt affallande isskorpa, hvilken betydligt försvårade
klättringen. Bildningen af en sådan isskorpa har jag förut iakttagit
på Spetsbergens nordligaste bergstoppar.33
Den beror helt säkert på nederbörd af öfverkyld vattendimma, d.
v. s. af vattendimma hvars droppar blifvit afkylda betydligt under
fryspunkten, utan att de förvandlats till is, hvilket först inträffar,
då de efter nedfallandet komma i beröring med annan is eller snö
eller med något kantigt hårdt föremål. Det är en dylik dimma, som
förorsakar riggens nedisning på fartyg, en för sjöfararen mycket
obehaglig företeelse, hvilken vi fingo erfara under de följande
dagarne, då Vegas tackling bekläddes med så stora istappar och så
tjocka lager af is, att olyckshändelse lätt kunnat uppkomma vid
isens nedfallande på däcket.34
Draggningarna lemnade här åt dr Kjellman några alger
och åt dr Stuxberg massor af en cumacé, Diastylis Rathkei (Kr.),
af Acanthostephia Malmgreni (Goës) och Liparis gelatinosus
(Pallas), men föga annat. Vid Irkaipijs brant stupande nordsida
hade en skarf-art i så stora massor slagit sig ned, att klippan
der kunde kallas ett verkligt fogelfjell. En mängd sälar syntes
bland isen och jemte skarfven några få andra foglar, hufvudsakligast
simsnäppor. Fisk fans nu endast i ytterst ringa mängd. Äfven sommarfisket
tycktes här ej vara synnerligen rikligt, att döma deraf att tschuktscherna
ej insamlat några fiskförråd för vintern. Dock utbjöd man åt oss
en eller annan lax af obetydlig storlek.
|
|
Alg från Irkaipij.
|
Skarf från Irkaipij.
|
Laminaria solidungula J.
G. Ag.
|
Graculus bicristatus (Pallas).
|
Ännu den 18 sept.35
var isens läge alldeles oförändradt. För den händelse öfvervintring
skulle undvikas, var det dock ej rådligt att dröja längre. Det hade
dessutom från bergstoppen, som jag föregående dagen besökt, visat
sig, att en vattenränna, endast på ett par ställen afbruten af is,
fortfarande fans längs kusten. Ankaret lyftades derför, och Vega
ångade vidare, men på ett djup af endast 6 till 8 meter. Då Vega
ligger 4,8 till 5 meter djupt, hade vi således
endast obetydligt vatten under kölen, och det bland is i ett alldeles
okändt farvatten. Ungefär 20 kilometer från ankarplatsen mötte vi
ett isband, genom hvilket vi kunde framtränga endast med stor svårighet
och tack vare de väldiga stötar, som Vegas starka bog förmådde uthärda.
Derpå fortsattes färden, ofta på ännu grundare vatten än förut,
ända tills fartyget kl. 8 e. m. tornade mot en grundisfot. Vattnet
var i fallande, och vi kunde derför först följande morgon komma
loss, sedan en betydlig del af grundisen, på hvars fot Vega hakat
sig upp, blifvit borthuggen med yxor och isbillar. Några försök
att spränga isen med krut misslyckades. För detta ändamål är dynamit
vida verksammare, och detta sprängämne borde derför alltid medföras
på färder, der det gäller att genombryta isband.
Den 19 fortsatte Vega sin färd på samma sätt som förut,
i smult och för det mesta grundt vatten nära kusten, mellan höga
grundisstycken, hvilka ofta hade de mest pittoreska former. Senare
på dagen mötte vi åter mycket låg, i floder eller instängda hafsvikar
bildad is och kommo i föga salt vatten med en temperatur öfver 0°.
|
Isstycken från kusten af Tschuktscher-halfön.
|
Efter
teckning af O. Nordqvist.
|
Sedan vi om natten varit förtöjda vid en större grundis,
fortsattes färden den 20 sept. nästan uteslutande mellan låg, smutsig
is, som icke varit mycket hopskrufvad under föregående vinter. Denna
is låg mindre djupt än den blåa grundisen och kunde derför drifva
närmare kusten, en stor olägenhet för vårt djupgående fartyg. Snart
nog kommo vi äfven till ett ställe, der isen var packad så tätt
till land, att en endast 3½ till 4½ meter djup isfri
ränna återstod närmast stranden. Vi nödgades derför efter några
timmars seglats åter lägga bi vid en grundis för att invänta gynsammare
förhållanden. Vinden hade nu från V gått till N och NV. Temperaturen
blef detta oaktadt mildare och väderleken regnig, ett tecken att
stora isfria vattensträckor funnos norr och nordvest om oss. Under
natten mot den 21 regnade det starkt med NNV-vind och en temperatur
af +2°. Ett försök gjordes denna dag att längre ut finna något ställe,
der det mot land pressade drifisbandet kunde genombrytas, men detta
lyckades icke, kanske till följd af den ytterst starka dimma, som
var rådande.
Draggningarna lemnade här föga utbyte, troligen emedan
djurlifvet på så grundt vatten som det, der vi voro förtöjda, förstöres
af de grundisar, som här större delen af året drifva af och an.
Utflygterna på den närbelägna kusten gåfvo deremot, oaktadt den
sena årstiden, åt Vegas botanister värderika upplysningar om traktens
flora.
Den 22 gjorde jag med kapten Palander en utflygt i
ångslupen för att anställa lodningar öster ut. Det lyckades snart
att upptäcka en tillräckligt djup, ej allt för isfyld ränna, och
den 23 kunde Vega derför åter fortsätta sin färd bland mycket tät
drifis, ofta så nära land, att hon endast hade ¼ meter vatten
under sin köl. Det gick dock framåt, om ock långsamt.
Landet bildade här en gräsrik, ännu snöfri slätt,
som höjde sig inåt till långsamt sluttande berg eller jordhöjder.
Stranden var beströdd med ej obetydligt drifved, och här och der
sågos lemningar efter gamla boningsplatser. Om aftonen den 28 september
lade vi till vid en grundis i en temligen stor öppning af isfältet.
Denna öppning slöt sig; under natten, så att vi den 24 och 25 förmådde
flytta oss endast helt obetydligt, men den 26 kunde färden åter
fortsättas, i början med svårighet, men sedermera i temligen öppet
vatten till den udde, som på kartorna kallas Kap Onman. Äfven
infödingarne, som här kommo om bord, betecknade stället med detta
namn. Den is, vi denna dag mötte, var gröfre än förut samt blåhvit,
ej smutsig. Den var således bildad längre ut i hafvet.
Koljutschin
bay.
Den 27 fortsattes färden i någorlunda isfritt vatten
till Koljutschin-bay. Ingen större flod utfaller i bottnen af denna
stora fjord, hvilken är den enda på Asiens nordkust, som genom sin
långa smala form, genom de omgifvande strändernas gestalt och fjordens
tudelning i bottnen, erinrar om de af glacierer utgräfda fjordarne
på Spetsbergen. Vikens mynning var full med tätt tillpackad drifis,
som hopat sig kring den här belägna, af en mängd tschuktschiska
familjer bebodda ön. För att undvika denna is gjorde Vega en betydlig
bugt uppför fjorden. Vädret var stilla och vackert, men ny is bildade
sig emellan den gamla drifisen öfverallt, der denna låg tätt sammanhopad.
Bland isen svärmade småsäl i hundratal, nyfiket följande fartygets
kölvatten. Foglar sågos deremot endast i ringa antal. Tydligen hade
de flesta redan flyttat bort till sydligare haf. Kl. 4 t. 45 m.
e. m. förtöjdes fartyget vid en isflak nära fjordens östra strand.
Man kunde derifrån se, att isen vid den udde, som i öster begränsade
fjordmynningen, låg så nära land, att det var fara värdt, att det
isfria farvattnet närmast stranden ej var djupt nog för Vega.
Löjtnant Hovgaard utsändes derför med ångslupen för
att anställa lodningar. Han återkom med det besked, att farvattnet
utanför udden var tillräckligt djupt. Samtidigt gjorde jag, jemte
några af naturforskarne, en utflygt i land. Härunder utsändes fångstmannen
Johnsen till toppen af den höjdsträckning, som upptog uddens inre,
för att derifrån få en öfversigt af isförhållandena längre mot öster.
Äfven Johnsen återkom med det lugnande besked, att en ganska
bred öppen vattenränna sträckte sig bortom udden längs kusten mot
sydost. Sjelf ströfvade jag jemte mina kamrater omkring på
strandsluttningarna för att, så vidt det inbrytande mörkret det
medgaf, undersöka deras naturförhållanden. När Johnsen kom ned,
berättade han, att man från kullens krön kunde höra stoj och buller
samt se eldar från en tältplats å andra sidan om udden. Han förmodade,
att infödingarne der firade någon fest. Jag hade stor lust att gå
dit ned för att, såsom jag trodde, »taga afsked af tschuktscherna»,
ty fullt förvissad var jag, att vi någon af de följande dagarne
skulle segla in i Stilla oceanen. Men dels var det redan sent på
aftonen och mörkt, dels voro vi ännu ej tillräckligt bekanta med
tschuktschernas lynne för att, utan någon allvarlig anledning, i
ringa antal och försedda endast med jagtvapen nattetid gå till en
för oss okänd tältplats. Först senare lärde vi oss, att ett dylikt
besök ej var förenadt med någon fara. I stället dröjde vi, då fartyget
i alla fall ej kunde lyfta ankar denna afton, ännu några timmar
qvar på stranden och upptände der en ofantlig; stockeld af drifved,
kring; hvilken vi snart alla samlades, gladt glammande om resans
återstående del i haf, der ej köld utan värme skulle besvära oss,
och der vår färd åtminstone ej skulle hämmas af is, ständig dimma
och okända grund. Ingen af oss anade då, att vi, i stället för tropikernas
värme, skulle få under de närmaste tio månaderna pröfva en köldpols
vinter, infrusna på en öppen redd, under nästan ständiga snöstormar
och med en temperatur, som ofta sjönk långt under qvicksilfrets
fryspunkt.
Aftonen var härlig, himmelen klar och luften så stilla,
att stockeldens lågor och rök stego högt mot skyn. Den svarta, med
en tunn ishinna täckta vattenytan återspeglade dess sken som en
snörrät eldväg, längst bort vid synranden begränsad af ett isband,
hvars ojemnheter i mörkret tedde sig som toppar af en aflägsen hög
bergskedja. Temperaturen kändes i den fullkomligt dragfria luften
mild, och termometern visade endast 2° under fryspunkten. Denna
ringa köldgrad var dock tillräcklig att under natten betäcka hafvet
med ett lager nyfrusen is, hvilket, såsom följande dags erfarenhet
visade, på öppnare ställen visserligen endast kunde fördröja, icke
hindra Vegas färd, men som dock sammanband de utanför kusten hopade
drifisfälten så hårdt, att ett fartyg, äfven med tillhjelp af ångkraft,
svårligen kunde tränga genom dem.
Då vi den följande dagen, den 28 september, seglat
förbi den udde, som i öster begränsar Koljutschin-bay, grundade
den drifisfria, men med ny is betäckta vattenrännan närmast kusten
hastigt upp. Djupet blef för ringa för Vega, som derför måste söka
bana sig väg bland de utanför liggande grundisstyckena och drifisfälten.
Nattens frost hade bundit dessa så hårdt tillsammans, att försöket
visade sig outförbart. Härigenom nödgades vi lägga till vid en grundis,
så mycket säkrare att vid första omkastning af vinden åter komma
loss och kunna tillryggalägga de få mil, hvilka skilde oss från
det öppna vattnet vid Beringssund, som hvalfångare flere gånger
lemnat denna trakt först i medlet af oktober.
Amerikanska
uppgifter om isförhållanden norr om Beringssund.
Emedan amerikanska hvalfångare under de senare årtiondena
utsträckt sin hvalfångst ända till norra Bering-hafvet, vände jag
mig nämligen före afresan hemifrån, dels omedelbart dels genom kongl.
utrikes-departementet, till flere amerikanska vetenskapsmän och
myndigheter med begäran om upplysningar rörande isförhållandena
i detta haf. Öfverallt blef min anhållan upptagen med synnerlig
välvilja och hänförelse för den tilltänkta resan. Jag erhöll alltså
dels en mängd eljest svårtillgängliga trycksaker och kartor öfver
hafvet mellan Norra Amerika och Norra Asien, dels muntliga och skriftliga
meddelanden från flere personer, bland hvilka må nämnas den berömde
forskaren professor W. H. Dall i Washington, som länge uppehållit
sig i Alaska-territoriet och norra delen af Stilla oceanen, amiral
John Rodgers, som varit befälhafvare på den amerikanska örlogsmannen
»Vincennes» under dess kryssning norr om Beringssund år 1855, samt
löjtnanten vid amerikanska marinen Washburn Maynod. Vigtiga
upplysningar hade jag dessutom erhållit genom tyske sjökaptenen
E. Dallmann, hvilken under några år fört ett fartyg i dessa
farvatten för kusthandel med infödingarne. Utrymmet medger mig icke
att här intaga alla dessa skrifvelser. Men för att visa, det full
anledning fans att ej anse seglingstiden i hafvet mellan Koljutschin-bay
och Beringssund afslutad med utgången af september månad, skall
jag här meddela några utdrag ur ett mig genom amerikanske generalkonsuln
i Stockholm N. A. Elfving tillstäldt bref från Alaska Commercial
Company's president Mr Miller.
»Det följande är en sammanfattning
af de underrättelser, som vi kunnat insamla till svar på edra förfrågningar.
Barken Massachusetts, kapten O.
Williams, var den 21 sept. 1867 vid 74° 30' n. br. och 173°
vestlig längd. Ingen is i sigte mot norr, men öster ut sågs is.
Höga bergstoppar sågos i VNV på ungefär 60 minuters afstånd.
Kapten Williams anser, att den ö, som Kellet kallade Plover-ön,
är en udde af Wrangels land. Kapten Williams säger vidare, att han
af sina iakttagelser drager den slutsatsen, att från midten af augusti
månad till början af oktober ingen is finnes söder om 70° och vester
om 175° v. l. och det gifves knappast något år, då man ej i september
kan framtränga så långt som till Nordkap (Irkaipij), beläget vid
180° längd. Om, såsom vanligen är förhållandet, sydvestvindar herska
under juli och augusti, så är nordkusten under denna tid alldeles
fri från is. År 1877 ansågs som ett svårt isår, mycken is möttes
söder ut. År 1876 var ett »öppet» år (an open season); likaså år
1875. Vår kapten Gustav Niebaum säger, att östra sidan af
Beringssund är öppen till november; han har vid två särskilda tillfällen
seglat genom sundet så sent som den 22 oktober. Nordkusten var då
isfri »within reasonable distance». År 1869 var barken Navy förankrad
vid Koljutschin-ön den 8-10 oktober. Den 10 oktober nämnda år fans
ingen is söder och öster om Wrangels land.»
Instängningen.
Dessa underrättelser visa, att iag visserligen kunde
hafva skäl att vara otålig öfver min otur att åter förlora några
dagar på ett ställe, vid hvars magra, för nordhafvets vindar blottade
kust för tillfället föga af vetenskapligt intresse var att uträtta,
åtminstone föga i jemförelse med hvad man under några dagar kunde
göra t. ex. på öarna i Beringssund eller i den söder om Asiens östra
udde belägna och derför mot Ishafvets vindar skyddade S:t Lawrence
bay, men att intet skäl fans att befara nödvändigheten af en öfvervintring.
Detsamma trodde jag mig äfven kunna sluta af erfarenheten från min
öfvervintring på Spetsbergen 1872-73, då först under februari månad
varaktig is bildades i vår hamn, vid 80:de breddgraden. Nu var det
dock annorlunda. Det bräckliga istäcke, som den 28 sept. sammanband
grundisarne och hindrade vår framfart, tilltog under en allt strängare
och strängare köld dagligen i styrka, ända tills det först för följande
årets sommarvärme åter bortsmälte. Endast fyra eller fem kilometer
från vår vinterhamn fans dock ännu långt efter vår instängning öppet
vatten vid kusten, och efter hemkomsten fick jag underrättelse om,
att samma dag, som vi infröso, en amerikansk hvalfångare varit förankrad
på detta ställe.
Om vår segling längs Asiens nordkust ända till Koljutschin-bay
var en lyckträff eller ej, det skall framtiden komma att utvisa.
Jag för min del tror, att den åtminstone var en lyckträff, som ofta
skall inträffa. Säkert är i alla fall, att när vi kommit så långt
som hit, så berodde vår instängning på ett alldeles tillfälligt
missöde och på ovanliga isförhållanden under hösten 1878 i norra
Bering-hafvet.
|
|