Nionde kapitlet

De nysibiriska öarna. — Mammut.Fynd af mammut- och noshörningsmumier.Fossila noshörningshorn.Stolbovoj-ön.Liachoffs ö.Denna ös första upptäckt. Färd genom sundet mellan Liachoffs ö och fastlandet. — Djurlifvet derstädes.Isbildning i vatten öfver fryspunkten.Björnöarna.Isens mängd och groflek börjar tilltaga.Olika slag af hafsis.Förnyadt försök att lemna den isfria rännan vid kusten.Fyrpelarön.Färd längs kusten till Kap Schelagskoj. — Framfarten fördröjes af is, grund och dimma.Första möte med tschuktscher.Landstigning och besök i tschuktsch-byar.Fynd af öfvergifna tältplatser.Handel med infödingarne försvåras af brist på bytesmedel.Uppehåll vid Irkajpi.Onkilon-grafvar.Underrättelser om folket Onkilon.Ny beröring med tschuktscher.Koljutschin bay.Amerikanska uppgifter om isförhållanden norr om Beringssund.Instängningen.

De nysibiriska öarna. — Mammut.

Efter skilsmessan stälde Lena kursen mot land; Vega fortsatte sin färd i nordostlig riktning mot de Ny-sibiriska öarna.

Dessa hafva, allt sedan de upptäcktes, bland ryska elfenbensamlare varit berömda för sin utomordentliga rikedom på tänder och skelettdelar af den utdöda nordiska elefantart, som är känd under namnet mammut.

Genom omsorgsfulla undersökningar af akademikerna Pallas, v. Baer, Brandt, v. Middendorff, Fr. Schmidt m. fl. vet man, att mammuten varit en egen nordisk hårbeklädd elefantart, hvilken åtminstone vissa tider af året lefvat under naturförhållanden snarlika dem, som nu äro rådande i mellersta och kanske till och med i nordliga Sibirien. Norra Asiens vidsträckta gräsmarker och skogar hafva varit detta djurs rätta hemland, och en gång måtte det derstädes hafva kringströfvat i talrika skaror.

Samma eller en mycket närstående elefantart har äfven förekommit i Norra Amerika, i England, Frankrike, Schweiz, Tyskland och norra Ryssland. Ja äfven i Sverige och Finland hafva någon gång obetydliga mammutrester blifvit tillvaratagna.1 Men medan man i Europa vanligen endast träffar några mer eller mindre oansenliga benlemningar, finner man i Sibirien ej allenast hela skeletter, utan äfven hela i jorden infrusna djur, med stelnadt blod, kött, hud och hår. Man kan häraf draga den slutsatsen, att mammuten dött ut, geologiskt taladt, för ej så synnerligen längre sedan. Detta bestyrkes dessutom af ett märkligt i Frankrike gjordt fornfynd. Jemte en mängd groft bearbetade flintskärfvor har man nämligen funnit bitar af elfenben, på hvilka bland annat en mammut med snabel, betar och hår varit inristad i grofva men omisskänliga drag och i en stil snarlik den, som utmärker de tschuktschiska ritningar, af hvilka afbildningar skola lemnas längre fram i detta arbete. Denna teckning, hvars äkthet tyckes vara ådagalagd, öfverträffar i ålder kanske hundrafaldt de äldsta minnesmärken Egypten har att uppvisa och bildar ett märkligt bevis, att teckningens urbild, mammuten, lefvat i vestra Europa samtidigt med menniskan. Mammutlemningarna härröra således från en jettestor, fordom i nästan alla nutidens kulturländer lefvande djurform, hvars utdöende våra fäder upplefvat, och hvars lik ännu ej allestädes fullständigt förruttnat. Häraf det stora och spännande intresse, som är fästadt vid allt som rör detta underbara djur.

Om tolkningen af ett dunkelt ställe hos Plinius är riktig, så har mammutelfenben sedan de äldsta tider utgjort en värderad handelsvara, hvilken dock ofta förvexlats med elfenben af lefvande elefanter och af hvalross. Men skelettdelar af sjelfva mammuten omtalas utförligare först hos Witsen, som under sin vistelse i Ryssland år 1666 insamlat en mängd hithörande uppgifter och, åtminstone i andra upplagan af sitt arbete, lemnar goda afbildningar af en mammutunderkäk och kraniet af en fossil oxart, hvars ben förekomma tillsammans med mammutlemningarna (Witsen, 2:dra uppl. s. 746). Men det tyckes hafva undgått Witsen, som sjelf ansåg mammutbenen vara lemningar af forntida elefanter och som väl kände hvalrossen, att i en del af de berättelser, han anför, mammut och hvalross tydligen blifvit sammanblandade, hvilket ej är så underligt, då båda träffades vid Ishafvets kust och båda lemmade elfenben till den sibiriska handelsmannens varulager. Likaledes hänföra sig alla de underrättelser, som den franske jesuiten Avril under sin vistelse i Moskwa 1686 insamlade om det vid Tartariska hafvets (Ishafvets) kust förekommande amfibiska djuret Behemot, ej till mammuten, såsom några författare t. ex. Howorth2 antagit, utan till hvalrossen. Namnet mammut, som väl ursprungligen är af tartariskt ursprung, tyckes äfven Witsen vilja härleda af »Behemot», om hvilken talas i 40:de kapitlet af Jobs bok. Den första mammuttand bragtes till England 1611 af Josias Logan. Den var inköpt i trakten af Petschora och väckte mycken uppmärksamhet, såsom synes af Logans anmärkning i ett bref till Hakluyt, att man ej skulle drömt om att finna en sådan vara i trakten af Petschora (Purchas, III s. 546). Då engelsmän vid den tiden ofta och länge vistats i Moskwa, så synes denna förundran antyda, att fossilt elfenben först en tid efter Sibiriens eröfring blef kändt i ryska rikets hufvudstad.

Det har visserligen ej lyckats mig att under Vega-expeditionen göra något märkligt och för mammutens forna lefnadssätt upplysande fynd3, men då vi nu framsegla mellan stränder, sannolikt rikare på mammutlemningar än någon annan trakt af jordklotet, och öfver ett haf, från hvars botten vår skrapa jemte drifvedsbitar upphemtade halfförmultnade stycken af mammuttänder, och då de vildar, med hvilka vi kommo i beröring, flere gånger åt oss utbjödo ganska vackra mammutbetar eller af mammutelfenben förfärdigade redskap, så kan det kanske vara på sin plats att här i korthet redogöra för några af de vigtigaste mammutfynd, som blifvit för vetenskapen bevarade. Det kan härvid endast blifva fråga om fynd af mammut-»mumier»4, ty fynden af mammutbetar tillräckligt väl bibehållna för att kunna användas till sniderier äro allt för talrika för att ens kunna förtecknas. Middendorff beräknar antalet af de betar, som årligen komma i handeln, till minst hundra par5, hvaraf man kan sluta, att under de år, Sibirien varit kändt, användbara tänder blifvit tillvaratagna från mer än 20000 djur.

Fynd af mammut- och noshörningsmumier.

Fyndet af en mammut-»mumie» omtalas för första gången utförligare i skildringen af en resa, som den ryske ambassadören Evert Yssbrants Ides, holländare till börden, år 1692 gjorde genom Sibirien till Kina. En person, som Yssbrants Ides hade med sig under färden genom Sibirien, och som hvarje år reste ut för att samla mammutelfenben, försäkrade, att han en gång i ett stycke nedrasad frusen jord funnit ett hufvud af detta djur. Köttet var ruttet, halsbenen voro ännu färgade af blod, och ett stycke från hufvudet fans en frusen fot.6 Foten fördes till Turuchansk, hvaraf man kan sluta, att fyndet gjordes vid Jenisej. En annan gång hade samme man funnit ett par tänder vägande tillsammans 12 pud eller nära 200 kilogram. Ides' sagesman berättade vidare, att medan hedningarne, jakuter, tunguser och ostjaker, antaga, att mammuten alltid lefver i jorden och uti denna går af och an, huru hårdt marken än må vara frusen, äfvensom att det stora djuret dör, då det kommer så högt, att det ser eller luktar luften, förmena gamla i Sibirien boende ryssar, att mammut är ett djur af samma slag som elefanten, ehuru med något krokigare och närmare hvarandra fästade tänder; före syndafloden hade Sibirien varit varmare än nu för tiden, och elefanter hade då i mängd lefvat derstädes; de hade drunknat under öfversvämningen och sedermera, då klimatet blifvit kallare, frusit in i flodslammet.7

Ännu utförligare anföras infödingarnes sagor om mammutdjurets lefnadssätt under jorden i J. B. Müllers Leben und Grewonheiten der Ostiaken unter dem polo arctico wohnende etc, Berlin 1720 (på franska i Recueil de Voiages au Nord, Amsterdam 1731-38, T. VIII s. 373). Enligt de berättelser, som anföras af Müller, hvilken såsom svensk krigsfånge vistats i Sibirien8, skulle betarne hafva utgjort djurets horn. Med dessa, som voro fästade strax ofvan om ögonen och voro rörliga, gräfde djuret sig fram genom lera och gyttja, men då det kom till sandblandad mark, rasade sanden tillsammans, så att det fastnade och omkom. Müller berättar vidare, att många försäkrat honom, det de sjelfva sett dylika djur på andra sidan om Beresowsk i Ural-bergens stora grottor (anf. st. s. 382).

En snarlik berättelse om mammutdjurets lefnadsvanor hörde Klaproth af kineserna i den rysk-kinesiska gränsorten och handelsstaden Kjachta. Mammutelfenben ansågs nämligen der vara tänder af jetteråttan tien-shu, hvilken endast träffas i de kalla trakterna vid Ishafvets kust, skyr ljuset och lefver i mörka hålor uti jordens inre. Dess kött sades vara kylande och helsosamt.9 Några kinesiska lärde ansågo sig till och med genom upptäckten af dessa ofantliga jordråttor på ett enkelt sätt kunna förklara jordbäfningarnas uppkomst.

Fossila noshörningshorn.

Sibiriskt noshörningshorn,
förvaradt uti museet i S:t Petersburg.

Först under senare hälften af förra århundradet kom en europeisk vetenskapsman i tillfälle att granska ett likartadt fynd. Grenom ett ras på stranden af Wilui-floden vid 64° n. br. blef nämligen år 1771 en hel noshörning med kött och hud blottad. Dess hufvud och fötter finnas ännu förvarade i Petersburg. Allt annat fick af brist på transport- och förvaringsmedel förstöras.10 Det som tillvaratogs visade, att denna forntida noshörning (Rhinoceros antiquitatis Blumenbach) varit hårbeklädd och afvikande från alla nu lefvande arter af samma slägte, om ock snarlik dem till gestalt och storlek. Redan långt förut hade för öfrigt hornen efter fossila noshörningar ådragit sig infödingarnes uppmärksamhet. Tågor af dessa horn användes af dem för samma ändamål, som tschuktscherna använda tågor af hvalbarder, nämligen för att förstärka bågarnes spänstighet, och ansågos derjemte utöfva ett lika välgörande inflytande på pilens träffsäkerhet, som, enligt jägar-skrocket i forna dagar hos oss, några i stöpslefven lagda kattklor och uggleögon på kulans. Invånarne trodde, att de jemte mammut-resterna funna kranierna och hornen af noshörningar härrörde från jettefoglar, om hvilka i jakutens, ostjakens och tungusens skinntält mången sägen berättades, snarlik sagan om fogeln Rook i Tusen och en natt.

Ermann och Middendorff antaga till och med, att dylika fynd för ett par årtusenden tillbaka gifvit upphof till Herodots berättelse om Arimasperna och de guldbevakande griparne (Herodot, bok 4 kap. 27). Säkert är, att man under medeltiden förvarade dylika »gripklor» som stora dyrbarheter i dåtidens skatt- och konstkammare, och att de gifvit upphof till mången romantisk berättelse uti så väl vester- som österlandets sagokrans. Ännu i detta århundrade trodde den eljest skarpsynte resanden i Sibiriens ishaf Hedenström, att de fossila noshörningshornen voro verkliga gripklor. Han omtalar nämligen i sitt ofta anförda arbete, att han sett en dylik klo af 20 werschoks (0,9 meters) längd, och då han år 1830 besökte Petersburg, lyckades dervarande vetenskapsmän icke öfvertyga honom om det oriktiga i denna uppfattning.11

Ett nytt fynd af en mammutmumie gjordes 1787, då invånarne berättade för de ryska resandena Sarytschew och Merk, att ungefär 100 werst nedom byn Alasejsk, belägen vid den i Ishafvet mynnande floden Alasej, ett jettedjur blifvit ursköljdt ur strandens sandlager, i upprätt ställning, oskadadt med hud och hår. Fyndet tyckes dock ej hafva blifvit närmare undersökt.12

År 1799 fann en tungus på den i hafvet utskjutande Tamut-halfön, strax sydost om den flodarm, genom hvilken ångbåten Lena ångade uppför floden, ett annat infruset mammutdjur. Han väntade tåligt i fem år på att jorden skulle upptina så mycket, att de dyrbara betarne blefve blottade. Djurets mjukare delar voro derför delvis sönderrifna och förtärda af rofdjur och hundar, då stället 1806 närmare undersöktes af akademikern Adams. Endast hufvudet och ett par fötter voro då något så när oskadade. Skelettet, en del af huden, en mängd långa manhår och 1½ fot långa ullhår tillvaratogos. Huru friskt liket var, kunde man se deraf, att delar af ögat ännu tydligen kunde urskiljas. Likartade lemningar hade två år tidigare träffats något längre bort från Lenas mynning, men hvarken blifvit undersökta eller tillvaratagna.13

Ett nytt fynd gjordes år 1839, då åter ett helt mammutdjur blottades genom ett jordras vid stranden af en stor sjö på vestra sidan om Jenisejs mynningsvik, sjuttio werst från Ishafvet. Det var ursprungligen ganska oskadadt, så att till och med snabeln tyckes hafva funnits i behåll, att döma af infödingarnes uppgift, att en svart tunga, lång som en månadsgammal renkalf, hängt ut från munnen, men hade, då det år 1842 genom köpmannen Trofimows försorg afhemtades, redan blifvit mycket förstördt.14

Näst efter den Trofimowska mammuten komma Middendorffs och Schmidts mammut-fynd. Det förra gjordes år 1843 vid Tajmur-flodens strand under 75° n. br.; det senare år 1866 på Gyda-tundran vester om Jenisejs mynningsvik vid 70° 13' n. br. De mjuka delarne vid dessa fynd voro mindre väl bibehållna än vid de förut anförda. Men fynden blefvo i alla fall för vetenskapen af en vida större betydelse derigenom, att fyndställena till fullo undersöktes af dertill fullt förberedda vetenskapsmän. Middendorff kom till det resultat, att det af honom funna djuret från sydligare trakter flutit ned till det ställe, der det träffades. Schmidt deremot fann, att det mammutförande lagret hvilade på ett marint lerlager, innehållande skal af samma högnordiska snäckarter, som ännu lefva i Ishafvet, och att det täcktes med lager af sand vexlande med ¼ till ½ fot mäktiga bäddar af förmultnade växtlemningar, hvilka fullkomligt öfverensstämde med de torfbäddar, som fortfarande bilda sig i tundrans sjöar. Till och med sjelfva den bädd af jord och lera, som omslöt benen, hudflikarne och håren af mammutmumien, innehöll stycken af lärkträd, grenar och blad af dvergbjörk (Betula nana) och af tvenne nordiska videarter (Salix glauca och herbacea).15 Det visar sig häraf, att Sibiriens klimat vid den tiden, då detta mammut-lik inbäddades, var i det nämaste likadant som för det närvarande, och då det vattendrag, i hvars granskap fyndet gjordes, är en jemförelsevis obetydlig, helt och hållet norr om skogsgränsen belägen tundra-elf, så finnes ej heller någon sannolikhet för, att liket med vårisen drifvit från Sibiriens skogsregion mot norden. Schmidt antager derför, att den sibiriska elefanten, om den ock ej ständigt lefvat i nordligaste Asien, tidtals företagit vandringar dit, på samma sätt som nu för tiden renen begifver sig till Ishafvets kust. Redan förut hade för öfrigt v. Brandt, v. Schmalhausen m. fl. visat, att de matlemningar, som blifvit qvar i tandhåligheter på Wilui-noshörningen, utgjordes af barr-och bladdelar af trädslag, som ännu lefva i Sibirien.16

Kort efter det den på Gyda-tundran funna mammuten blifvit undersökt af Schmidt, undersöktes likartade fynd af Gerhard von Maydell på tre olika ställen mellan floderna Kolyma och Indigirka, ungefär hundra kilometer från Ishafvet. I afseende å dessa fynd kan jag endast hänvisa till en uppsats af L. von Schrenck i Petersburger-akade-miens Bulletin, T. XVI 1871, s. 147.

Vägledd af infödingar uppsamlade jag år 1876 vid Mesenkin-flodens utlopp i Jenisej, på 71° 28' n. br. några benbitar och hudflikar af en mammut. Huden var 20-25 mm. tjock och nästan garfvad af ålder, hvilket ej bör förefalla besynnerligt, då man betänker, att om ock mammuten lefvat i ett af de senaste tidskiftena af jordskorpans historia, så hafva dock hundra tusen, kanske millioner år förgått, sedan det djur dött, till hvilket dessa skinnbitar en gång hörde. Det var tydligt, att de af den närbelägna Mesenkin-floden blifvit utsköljda ur tundra-stranden, men jag sökte förgäfves att få reda på det ursprungliga, troligen redan af flodslam dolda fyndstället. I granskapet träffades ett ganska vackert kranium af myskoxen.

Ett nytt vigtigt fynd gjordes 1877 vid en biflod till Lena i kretsen Werchojansk, vid 69° n. br. Man fann nämligen här ett synnerligen väl bibehållet lik af en noshörning (Rhinoceros Merckii Jaeg.), till arten skild från den af Pallas undersökta Wilui-noshörningen. Innan liket bortsköljdes af floden, hann man dock äfven här endast tillvarataga det hårbeklädda hufvudet och ena foten.17 Af detta fynd drager Schrenck den slutsatsen, att äfven denna noshörningsart varit en högnordisk, för ett kallt klimat utrustad form, som lefvat i eller åtminstone tidtals vandrat till de trakter, der liket fans. Der är nu årets medeltemperatur18 mycket låg, vintern ytterligt kall (man har här antecknat ända till -63°,2), den korta sommaren högeligen varm. Ingenstädes på jorden visar temperaturen så vidt från hvarandra skilda extremer som här. Oaktadt träden om vintern mången gång med våldsamt dån spricka, och marken remnar af köld, så är dock skogen frodig och sträcker sig ända till granskapet af Ishafvets kust, der för öfrigt vintern är vida mildare än längre in i landet. I afseende på möjligheten för dessa stora djur att om sommaren finna tillräckligt bete i de trakter, hvarom här är fråga, bör ej förglömmas, att man på skyddade, af vårfloden öfversvämmade ställen ännu långt norr om Sibiriens skogsgräns träffar yppiga busksnår, hvilkas nyutspruckna, af ingen tropisk sol förbrända, saftiga blad torde utgöra en synnerlig läckerhet för gräsätande djur, och att äfven de kalaste landsträckor i den höga norden äro bördiga i jemförelse med många trakter, der åtminstone kamelen kan finna sin näring, t. ex. ostkusten af Röda hafvet.

Ju närmare man kommer Ishafvets kust, desto allmännare förekomma mammut-lemningar, i synnerhet på sådana ställen, der efter islossning om våren större ras inträffat vid flodstränderna. Ingenstädes träffas de dock i sådan mängd som på de Ny-sibiriska öarna. Här såg Hedenström, på en sträcka af en werst, tio betar sticka fram ur jorden, och från en enda sandbank å vestsidan af Ljachoffs ö hade, då denne resande besökte stället, elfenbenssamlare under åttio år gjort sin bästa tandskörd. Att nya fynd der årligen kunna göras beror derpå, att benen och tänderna af vågsvallet sköljas fram ur strandens sandlager, så att de efter ihållande ostvind kunna under lågvatten insamlas på den då torrlagda banken. De tänder, som träffas vid Ishafskusten, sägas vara mindre än de, som träffas längre söder ut, ett förhållande livilket möjligen kan förklaras sålunda, att under det mammuten kringströfvade på Sibiriens slätter, olika åldersklasser betade tillsammans, och att af dessa de yngre, såsom mer rörliga och kanske mer besvärade af flugor än de äldre, gått längre mot norden än dessa.

Jemte ben af mammut skall man på de Ny-sibiriska öarna träffa en ej obetydlig mängd skelettdelar af andra djurformer, föga kända, men naturligtvis af utomordentlig vigt för utredande af den vertebratfauna, som samtidigt med mammuten lefde på Sibiriens slätter, och ej mindre märklig är den Ny-sibiriska ögruppen genom de till sitt uppkomstsätt högst gåtfulla »träberg», som Hedenström träffade på den nordostligaste öns sydkust. Dessa berg äro 64 meter höga och bestå af tjocka horisontela sandstenslager vexlande med lager af spjelkbara, bituminösa trädstammar, hopade på hvarandra ända till bergets topp. Trädstammarne ligga i bergets nedre del horisontelt, medan de i de öfre lagren stå upprätt, ehuru kanske ej rotfästade.19 Härtill kommer, att ögruppens flora och fauna ännu äro fullkomligt okända, samt att de försteningar, deribland ammoniter med förträfflig perlemorglans, hvilka Hedenström hemförde från berglagren på Kotelnoj-ön, mana till ytterligare undersökningar, hvilka böra lemna geologen goda upplysningar om det forna klimatet och den forna fördelningen af land och haf på jordytan. Dessutom är kännedomen om de hydrografiska förhållandena härstädes ett oundgängligt vilkor för bedömandet af isförhållandena i det haf, som sköljer Asiens nordkust, här finnes den enda användbara utgångspunkten för utforskning af det ännu alldeles okända hafvet längre norr ut, och från bergen på de två nordligaste öarna trodde sig Hedenström vid hafsbandet i nordvest och nordost se otydliga konturer af nya land, på hvilka ingen menniska ännu satt sin fot. Alla dessa omständigheter förläna åt denna ögrupp ett ovanligt stort intresse i naturvetenskapligt och geografiskt hänseende, och länge kan det derför ej dröja, innan en vetenskaplig expedition blifver afsänd till dessa trakter. Just af den anledningen önskade jag nu, såsom förberedelse till en framtida färd, att åtminstone under ett par dagar få dels till fots dels i båt ströfva omkring härstädes.

Stolbovoj-ön.

Luften var stilla, men för det mesta mulen, temperaturen ända till +4°, hafvet isfritt, vattnets salthalt 1,8 procent med en temperatur af +2° till +3°. Det gick i början raskt framåt, men sedan vi på eftermiddagen den 28 aug. fått i sigte de vestligaste öarna, Semenoffski och Stolbowoj, blef hafvet så grundt, att vi på långa sträckor nödgades fara fram öfver 6 till 7 meters vatten. En del mycket sönderfrätt is, eller snarare issörja, möttes äfven, hvilken nödgade oss till tidsödande omvägar och hindrade Vega att framgå med full fart.

Stolbowoj-ön.
Efter en teckning af O. Nordqvist.

Djurlifvet var bland det fattigaste jag sett under mina många resor i polarhafven. Endast en eller annan säl syntes. Af foglar sågos några tärnor och måsar samt till och med långt ut på hafvet ett temligen stort antal simsnäppor — den asiatiska ishafskustens allmännaste fogelart, åtminstone om hösten. Stolbowoj-ön var, i synnerhet på norra sidan, hög med tvärbranta stränder, hvilka erbjödo ypperliga häckningsställen för alkor, tejstar och måsar. Vid alla dylika klippor häcka på Spetsbergen milliontals foglar, hvilka man redan ute på det omgifvande hafvet möter i stora skaror letande efter sin föda. Här sågs ej en enda alka, och äfven måsarnes antal var ringa, hvilket visserligen i någon mån berodde på den sena årstiden, men kanske äfven derpå, att icke någon fogelkoloni slagit sig ned på öns klippstränder.

Hafvets botten bestod på vissa ställen af hårdt packad sand eller snarare, såsom jag längre fram skall söka visa, af frusen sand; härifrån upphemtade trawlnätet inga djur. På andra ställen fans en lera, ytterst rik på Idothea entomon och Sabinei samt en otrolig massa bryozoer, liknande äggsamlingar af mollusker.

Idothea entomon Lin.
Idothea Sabinei Kröyer
från hafvet norr om Lenas mynning. nat. storl.
från hafvet utanför Lenas mynning. nat. storl.

Liachoffs ö.

Först den 30 augusti kommo vi utanför vestsidan af Ljachoffs-ö, vid hvilken jag ämnat landstiga. Nordkusten och, såsom det dagen derpå visade sig, äfven ostkusten var isfri, men de under de senare dagarne rådande vindarne hade hopat en massa sönderfrätt is mot vestkusten. Dessutom var hafvet här så grundt, att man redan på ett afstånd af 15' från land hade ett djup af endast 8 meter. Den mot öns vestkust hopade isen bildade visserligen icke något synnerligt svårt hinder för Vegas framfärd, men för den händelse man försökt landstiga här, kunde den hafva blifvit obehaglig nog, när det gält att med båt eller ångslup tillryggalägga den betydliga sträckan mellan fartyget och land, och den kunde till och med, i fall en hastig frost inträffat, blifvit en boja, som för vintern fängslat oss vid detta ställe. Äfven en plötsligt uppkommen storm kunde i detta grunda farvatten blifva en verklig fara för det på en öppen redd förankrade fartyget. Utsigten att under några dagar få ströfva omkring på ön syntes mig icke uppväga faran att förfela expeditionens hufvudändamål. Jag uppgaf derför för denna gång planen att landstiga. Kursen stäldes söder ut mot det i Sibiriska Ishafvets historia så illa beryktade sund, som skiljer Ljachoffs ö från fastlandet.

Så vidt man på afstånd kunde döma af bergens utseende, bestod Stolbowoj af lagrade bergarter, Ljachoffs ö deremot, liksom det motsatta fastlandet, af höga, starkt söndersplittrade bergkullar, förmodligen bildade af plutoniska stenmassor. Mellan dessa finnas vidsträckta slättmarker, hvilka enligt uppgift af landtmätaren Chwoinoff, som på kejserlig befallning år 1775 besökte ön, äro bildade af is och sand, hvari ligga inbäddade ofantliga massor ben och betar af mammut, blandade med horn och skallar af någon oxart och horn af noshörningar. Hvalben och ben af hvalross nämnas ej såsom der förekommande, men väl »långa smala skruf-formiga ben», hvarmed förmodligen menas tänder af narhvalen.20

Allt var nu snöfritt, om man undantager en eller annan djupare klyfta mellan bergen. Några spår till isbräer syntes ej, ej ens sådana små issamlingar, som på Spetsbergen träffas öfverallt, der landet höjer sig några få hundra fot öfver hafsytan. Att döma af bergens utseende hafva ej heller fordom några glacierer funnits i dessa trakter, och detsamma är helt säkert förhållandet på fastlandet. Nordligaste delen af Asien har i så fall aldrig varit täckt af en sådan isbädd, som anhängarne af en allmän, hela jordklotet omfattande istid antaga.

Ljachoffs ö.
Efter en teckning af O. Nordqvist.

Denna ös första upptäckt.

Den stora ön midt emot Swjatoinos upptäcktes 1770 af Ljachoff, hvars namn ön nu bär. År 1788 träffade Billings' handsekreterare Martin Sauer Ljachoff i Jakutsk, men denne var då gammal och orkeslös, hvarför han, då Sauer begärde upplysningar om öarna i Ishafvet, hänvisade honom till en af sina följeslagare Zaitai Protodiakonoff. Denne förtäljde, att upptäckten föranledts af en ofantlig renhjord, som Ljachoff i april månad 1770 såg gå från Swjatoinos mot söder, och hvars spår kommo öfver isen norr ifrån. Under den riktiga förutsättningen, att renarne kommo från något norr ut beläget land, följde Ljachoff i en af hundar dragen släde spåren och upptäckte sålunda de två sydligaste af de Ny-sibiriska öarna, en upptäckt som af kejsarinnan Katarina II belönades med uteslutande rätt att på dem jaga och samla elfenben.21

Ljachoff uppgifver bredden af sundet mellan fastlandet och den närmaste stora ön till 70 werst eller 40'. Wrangels karta åter upptager bredden till ej fullt 30'. På fastlandssidan begränsas det af en långt utskjutande bergsudde, som ofta utgjort vändpunkten vid försöken att från Lena-flodens mynning framtränga mot öster, och som kanske just derför, i likhet med många andra för sjöfaranden farliga uddar vid Rysslands nordkust, erhållit namnet Swjatoinos (den heliga udden), ett namn som för de äldsta ryska ishafsfararne tyckes hafva varit liktydigt med »udden som man svårligen kan komma förbi». Ingen tänker dock numera med någon förskräckelse på de tvenne »heliga uddar», hvilka fordom begränsade de vid Hvita hafvet boende ryssarnes och finnarnes sjöfärder mot öster och vester, och på samma sätt skall det en gång, derom är jag fullt förvissad, komma att gå äfven med denna och alla andra heliga uddar i Sibiriens Ishaf.

Färd genom sundet mellan Liachoffs ö och fastlandet. — Djurlifvet derstädes.

Hafsvattnet i sundet var starkt uppblandadt med flodvatten och af en jemförelsevis hög temperatur, äfven på ett djup af 9 till 11 meter. På hafsbottnen fans ett artfattigt, men individrikt djurlif, bestående hufvudsakligast af Idothea entomon, af hvilken dr Stuxberg räknade 800 exemplar från ett enda skraptag. Derjemte erhöllos, förutom ett eller annat exemplar af Idothea Sabinei, spongier och bryozoer i riklig mängd samt smärre musslor, snäckor, maskar o. s. v. Åtskilliga fiskar togos äfven och några små alger. Dessutom upphemtade trawlnätet från bottnen några flisor af mammutbetar och en mängd träbitar, för det mesta stickor och qvistar, hvilka tycktes hafva stått upprätt i leran, att döma deraf, att deras ena ända ofta var betäckt med lefvande bryozoer. Vid draggningarna voro dessa stickor till stor olägenhet, i det de sönderrefvo det längs bottnen släpande nätet.

Isbildning i vatten öfver fryspunkten.

Natten mot den 31 augusti, då vi ångade förbi Swjatoinos, iakttogs en egendomlig företeelse. Himmelen var molnfri i zenit och på östra delen af himlahvalfvet; i vester stod deremot en tjock blygrå molnbank. Vattnets temperatur vexlade nära ytan mellan +1° och +1°,6, luftens på fartyget mellan +1°,5 och +1°,8. Oaktadt således så väl luften som vattnet hade en temperatur något öfver fryspunkten, syntes is bilda sig på den lugna spegelblanka hafsytan. Denna is bestod dels af isnålar, dels af en tunn ishinna. Jag har förut flere gånger iakttagit en liknande företeelse i de arktiska hafven, d. v. s. sett is bilda sig vid en lufttemperatur öfver 0°. Vid detta tillfälle, då äfven det öfversta vattenlagret var öfver 0°, är isbildningen tydligen ett slags rimfrostfenomen, beroende på värmeutstrålning, kanske så väl uppåt mot luften, som nedåt mot det under 0° afkylda vattenlagret på bottnen.

Björnöarna.

Hela dagen fortsatte vi vår färd mot öster under härligt väder, i smul isfri sjö. Likaså den 1 september, under svag sydlig vind och en lufttemperatur vid middagstiden i skuggan af +5°,6. Natten mot den 2 september blef vinden nordlig, och luftvärmen sjönk till -1°. Land sågs föga, ehuru vi fortfarande ej voro synnerligen långt ifrån kusten. Närmast denna fans en bred isfri eller nästan isfri ränna, men längre utåt hafvet vidtog is. Den följande natten inträffade ett snöfall, så att hela däcket och Björnöarna, som vi nådde den 3 september middagstiden, blefvo snöstänkta.

Isens mängd och groflek börjar tilltaga.

Hittills hade vi under hela vår segling längs kusten knappast mött några andra drifisfält än sådana, som bildades af frätta, flerstädes nästan till issörja förvandlade, jemna, tunna och spröda isstycken, utan isfot och ofta smutsiga på ytan. Intet isberg hade synts till och ej heller några sådana större glacierisblock som de, hvilka vid Spetsbergens kuster ersätta de grönländska isbergen. Men öster om Swjatoinos började isen tilltaga i groflek och få samma utseende som isen norr om Spetsbergen. Den var här tilllika mindre smutsig och hvilade på en hård, djupt under vattnet utskjutande, för seglaren försåtlig isfot.

Olika slag af hafsis.

Man kan indela polarhafvets is i följande slag:

1. Isberg. De verkliga isbergen hafva en höjd öfver vattenytan af ända till 100 meter. De stranda ofta på ett djup af 200 till 300 meter och hafva således någon gång en tvärgenomskärning af ända till 400 kanske 500 meter. Arealen kan uppgå till flere qvadratkilometer. Dylika ofantliga isblock utskjuta i norra polarhafvet endast från Grönlands och, enligt uppgift af Payer, äfven från Frans Josefs lands isbräer, men ej, såsom några författare (Geikie, Brown m. fl.) synas antaga och genom oriktiga schematiska taflor närmare belyst, från glacierer som skjuta ut till det öppna hafvet och der afslutas med ett tvärbrant, jemnt afskuret bräm, utan från mycket ojemna, långt innan de nå hafvet i isberg söndersplittrade isbräer, hvilka alltid utmynna i bottnen af djupa fjordar. Önskligt vore, att de, som skrifva om isbergens uppkomst, ville beakta det faktum, att isberg endast bildas der, hvarest en häftig rörelse i ismassan eger rum, hvilken åter inom jemförelsevis kort tid har till följd utgräfningen af den djupa isfjorden. Det största isberg, som, så vidt jag vet, uppmätts i den mellan Spetsbergen och Wrangels land belägna delen af polarhafvet är ett, som Barents såg vid Kap Nassau den 7 alt. 17 augusti 1596. Det var 16 famnar högt och hade strandat på 36 famnars djup. I det Södra Ishafvet skola isberg förekomma i riklig mängd och af ofantlig storlek. Om man får antaga, att de hafva ett likartadt uppkomstsätt som isbergen vid Grönland, så är det sannolikt, att ett vidsträckt, af djupa fjordar inskuret fastland finnes omkring sydpolen.

2. Glacier-isblock. Dessa, som väl ofta fått namn af isberg, skilja sig från de verkliga isbergen ej allenast genom storleken, utan äfven genom uppkomstsättet. De hafva sällan en genomskärning af mer än 30-40 meter och skjuta endast undantagsvis mer än 10 meter högt öfver vattenytan. De uppkomma genom »kalfning» af glacierer, som med ett rakt och jemnhögt tvärbrant bräm skjuta ut i hafvet. Dylika glacierer förekomma i mängd vid Spetsbergens kuster, och de äro der af samma höjd som likartade, jemnt afskurna glacierer på Grönland. Enligt utsago af dansken Petersen, följeslagare på så väl Kanes resa 1853-55 som Torells 1861, lära isbräerna t. ex. i Hinlopen Strait på Spetsbergen vara fullt jemförliga i af seende å storlek och brämets höjd öfver hafsytan med den mäktiga och mångomskrifna Humboldt-glacieren på Grönland. Äfven på Spetsbergen träffar man på ett par ställen miniaturbilder af de grönländska is-strömmarne, t. ex. den isbrä, som igenfylt Nordhamnen i Belsound, en annan isbrä, som fylt en gammal holländsk hvalfångarehamn mellan Recherche bay och van Keulen bay, en isbrä på nordsidan af Wahlenbergs bay, och kanske vid den på min karta till 1872 års resa såsom en bugt på Nordostlandets ostkust utprickade del af inlandsisen. Möjligt är till och med, att smärre isberg kunna utskjutas från det sist angifna stället och derifrån drifva ut i hafvet vid Spetsbergens ostkust.

Glacieris visar en stor benägenhet att utan märkbar orsak sönderfalla i smärre stycken. Den är full med blåsor, innehållande sammanpressad luft, hvilken, då isen smälter, sönderspränger sitt förtunnade hölje med ett knistrande ljud, likt sprakandet af en elektrisk gnista. Den förhåller sig således i detta hänseende på samma sätt som en del stensaltarter (knistersalt), hvilka upplösa sig i vatten under små explosioner. Barents berättar, att han den 10 alt. 20 augusti 1596 förankrat sitt fartyg vid ett isblock, som stannat på grund vid Novaja Semljas nordkust. Plötsligen och utan någon märkbar orsak söndersprang isklippan i hundratals smärre stycken med ett förfärligt buller och till stor förskräckelse för alla man. Likartade fall i mindre skala har jag sjelf bevittnat. Orsaken härtill synes mig vara följande. Isblocket har i glacieren varit utsatt för ett mycket starkt tryck, hvilket upphört sedan det fallit ned i hafvet. Oftast utjemnar sig nu trycket utan någon söndersprängning, men någon gång händer, att isblockets inre starkt sammanpressade delar, oaktadt trycket upphört, icke kunna fritt utvidga sig till följd af det sammanhängande ishöljer af hvilket de fortfarande omgifvas. En stark inre spänning i hela ismassan måste derigenom uppstå, som slutligen föranleder dess sönderspringande i tusentals stycken. Man har således här en Bologneserdroppe, men en sådan hvars genomskärning kan vara ända till 50 meter, och som består ej af glas, utan af is.

Glacier-isblock förekomma rikligt vid Spetsbergens och norra Novaja Semljas kuster, men tyckas saknas eller vara ytterst sällsynta längs hela Asiens nordkust, mellan Jugor Schar och Wrangels land. Öster derom förekomma de åter, ehuru ej synnerligen talrikt. Detta tyckes visa, att det vestra Sibiriska ishafvet icke omgifves af några glacialland. Vanligen är glacierisen blå till färgen. Vid smältning ger den ett rent, saltfritt dricksvatten. Någon gång innehåller den dock spår till salt, hvilket härrör från det hafsstänk, som stormarne föra högt upp på glacierens yta.

3. Isstycken från den under vintern vid hafs- eller flodstränder bildade isfoten. Dessa skjuta någon gång 5-6 meter öfver vattenytan. De bestå vanligen af smutsig, jordblandad is.

4. Flodis, jemna jemforelsevis små isfält, som, då de komma till hafvet, redan äro så sönderfrätta, att de snart bortsmälta och försvinna.

5. Fångstmännens bay-is, hvarmed förstås jemna isfält, som bildat sig i fjordar och bugter vid kusterna, och som der varit utsatta för en jemforelsevis tidig sommarvärme. Bay-isen bortsmälter derför under sommaren helt och hållet, och den plägar icke vara mycket hopskrufvad. När all snö på densamma försvunnit, ser man öfver vattenbrynet föga af denna på samma sätt som vattnet färgade is, medan under vattnet ganska betydliga osmälta, hårda delar ännu kunna finnas qvar. Detta har gifvit fångstmännen anledning till det med ifver försvarade påståendet, att isen om hösten slutligen skulle försvinna genom att sjunka. Nästan all den is, vi mött under resans lopp, har hört till denna grupp.

6. Hafsis eller grof is, som ofta visar spår af att hafva varit mycket hopskrufvad, men som icke varit utsatt för någon tidig sommarvärme. Fångstmännen kalla den »hafsis», viljande, efter hvad jag förmodar, dermed beteckna, att den bildat sig i hafvet högre upp mot norden. Att den norr ifrån drifvit ned, eger nog sin riktighet, men att den skulle bildats långt från land, på betydligt djup i öppna hafvet, torde vara ovisst, enär den der bildade isen knappast lär blifva synnerligen mäktig. Snarare torde den hafva drifvit ned från omgifningarna af en ännu okänd polarkontinent. Denna is bildar hufvudmassan af isfälten i hafven öster om Grönland, norr om Spetsbergen, mellan Spetsbergen och Novaja Semljas norra ö samt norr om Beringssund. I de nordliga hafven hinner den ej fullständigt bortsmälta under sommaren, och lemningar af hafsis ingå derför ofta som beståndsdelar i den under följande vinter bildade bay-isen. Denna blir då knölig och ojemn, derigenom att rester af gammal hafsis frysa in i den nybildade isen. Hafsisen är ofta hopskrufvad till stora torosser eller iskast, bildade af isstycken, som i början äro kantiga och löst staplade öfver hvarandra, men småningom afrundas och frysa tillsammans till ofantliga isblock, hvilka jemte glacier-isblocken bilda hufvudmassan af de grundisar, som träffas vid polarländernas kuster. Det vatten, som erhålles genom smältning af hafsis, är ej fullkomligt fritt från salt, men ju äldre denna is blir, desto mera minskas salthalten.

Öster om Björnöarna hade en grof hafsis i temligen täta massor drifvit ned mot kusten, dock ännu lemnande en öppen isfri ränna längs land. Här var det högre djurlifvet ytterst fattigt, hvilket, hvad fogellifvet beträffar, i viss mån måste tillskrifvas den sena årstiden. Wrangel talar nämligen om en klippa vid Björnöarna, som var täckt af tallösa fogelbon. Dessutom såg han på den största af dessa öar spår af björn, varg, räf, lemmel och ren (Wrangels Reise, I s. 304 o. 327). Nu var det omgifvande hafvet fullkomligt öde. Ingen hvitbjörn helsade oss från isstyckena, ingen hvalross och endast ytterst få sälar syntes. Under mången vakt såg man ej en enda simfogel. Endast simsnäppan förekom fortfarande i någon större mängd, äfven temligen långt ut till sjös. Kanske var den stadd på flyttning norr ifrån. Det lägre djurlifvet var rikare. Från hafsytan upphemtade släphåfven åtskilliga små ytkrustaceer, sjelfva obetydliga, men vigtiga såsom föda åt större djur, och från hafvets botten erhölls fortfarande en riklig mängd af samma djurformer som från sundet vid Swjatoinos. Härtill kommo några vackra sjöstjernor och en hop ganska stora bägarsvampar.

Bägarspongier
från hafvet utanför Kolymas mynning.

Förnyadt försök att lemna den isfria rännan vid kusten.

Den 3 september, sedan vi seglat förbi Björnöarna, stäldes kosan rakt på Kap Schelagskoj. Såsom en blick på kartan utvisar, förde oss denna kurs långt från kusten och sålunda bort från den landvattenränna, i hvilken vi hittills framseglat. Isen var grof och tät, ehuru till en början så fördelad, att det »var framkommeligt». Men med en nordlig vind, som natten mot den 4 september börjat att blåsa, föll temperaturen under fryspunkten, vattnet mellan drifisstyckena betäcktes med en ganska tjock isskorpa, och drifisen tätnade allt mer och mer. Det blef härigenom omöjligt att fortsätta den antagna kursen. Vi vände derför mot land och nådde kl. 6 e. m. efter åtskilliga bugter i isen och en eller annan törn mot de isstycken, som spärrade vår väg, åter igen den 8 till 12 kilometer breda, isfria rännan närmast land. Medan vi lågo ett obetydligt stycke in bland drifisfälten, kunde vi ej se spår till öppet vatten, utan det såg ut, som om den täta isen sträckt sig ända intill land, ett förhållande som visar, huru försigtig sjöfararen bör vara att uttala ett omdöme om drifisens beskaffenhet bortom fartygets omedelbara granskap. Lufttemperaturen, som inom isfältet sjunkit till -3°, steg nu med ens till +4°,1, medan vattnets värme höjde sig från -1°,2 till +3°,5 och dess salthalt minskades från 2,4 till 1,3 procent. Allt visade, att vi nu kommit in i Kolymas strömfåra, hvilken på grund af förhållanden, som jag förut angifvit, från flodmynningen drager sig längs landet mot öster.

Fyrpelarön.

De utanför Kolymas mynning belägna Björnöarna äro till större delen bildade af en plutonisk bergart, hvars öfversta del vittrat sönder, men qvarlemnat jettelika fristående pelare. Fyra dylika pelare hafva åt den ostligaste bland öarna gifvit namnet Fyrpelarön. Likartade ruinlika bildningar träffas ej allenast på det midt emot liggande Kap Baranow, utan äfven på en mängd andra ställen å den längre öster ut belägna delen af Sibiriens nordkust. Oftast äro klippruinerna hopade tillsammans öfver betydande områden i grupper och regelbundna rader. Härigenom erhålla de, sedda från hafvet, en så förvillande likhet med ruiner af en jettestor stad, som en gång varit omgifven af starka murar och full med tempel och praktbyggnader, att man nästan frestas att i dem se minnen af en Tamerlans eller Tschingiskans bragder här uppe i den höga norden.

Fyrpelarön.
Efter en teckning af O. Nordqvist.

Färd längs kusten till Kap Schelagskoj. — Framfarten fördröjes af is, grund och dimma.

Bergstopparnes norra sida var pudrad af nyfallen snö, men för öfrigt var landet snöfritt. Afståndet mellan sydspetsen af Ljachoffs ö och Björnöarna är 360'. Denna sträcka hade vi tillryggalagt på tre dagar; vi hade således gjort 120' på dygnet eller 5' i timmen. Om man tager i betraktande den tid, som förloras genom draggningar, lodningar och bestämning af vattnets temperatur och salthalt på olika djup, samt den försigtighet seglaren måste iakttaga under en färd i ett alldeles okändt farvatten, så visar denna hastighet, att vi ännu under denna del af resan varit endast obetydligt hindrade af is. Kap Baranow passerades natten mot den 5 sept. i en isfri ränna närmast kusten, mynningen af Tschaun-bay natten mot den 6 sept., och Kap Schelagskoj nåddes den 6 kl. 4 e. m. Afståndet mellan denna udde och Björnöarna är i rak linie 180'. Till följd af de många omvägarna i isen hade vi behöft 2½ dygn för att tillryggalägga denna sträcka, hvilket motsvarar 72' i dygnet eller 3' i timmen, en hastighet, som vid en färd i ett okändt, för det mesta isbeströdt farvatten ännu måste anses ganska tillfredsställande. Men hädanefter började det gå vida långsammare. Midnattstiden var solen redan 12° till 13° under horisonten, och nätterna voro numera så mörka, att vi måste finna oss i att vid denna tid af dygnet under flere timmar ligga stilla, förtöjda vid någon större grundis. En ytterligare tidsförlust förorsakade den täta dimma, som ofta var rådande om dagen, och som i det okända grunda farvattnet närmast land nödgade kapten Palander att framgå med ytterlig försigtighet. Seglatsen längs Asiens nordkust började blifva något enformig. Äfven den ifrigaste polarfarare kan i längden ledsna på idel is, grund och dimma och idel dimma, grund och is.

Första möte med tschuktscher.

Nu inträdde dock en angenäm omvexling, i det att vi ändtligen kommo i beröring med infödingar. Vi hade under hela sträckan från Jugor Schar till Kap Schelagskoj ej sett några menniskor eller menniskoboningar, om jag undantager den gamla obebodda stugan mellan Kap Tscheljuskin och Chatanga. Men den 6 september, då vi voro ett stycke utanför Kap Schelagskoj, varskoddes tvenne båtar. Alla man, med undantag af kocken, som af ingen katastrof kunde förledas att lemna grytor och stekpannor, och som kringseglat Asien och Europa kanske utan att en enda gång hafva varit i land, rusade upp på däck. Båtarne voro af skinn, byggda på samma sätt som eskimåernas umiaker eller qvinnobåtar. De voro fullastade med skrattande och pladdrande infödingar, män, qvinnor och barn, hvilka med rop och åtbörder gåfvo till känna, att de ville komma om bord. Maskinen stoppades, båtarne lade till, och en mängd skinnklädda, barhufvade varelser klättrade upp öfver relingen på ett sätt, som tydligen gaf till känna, att de sett fartyg förut. Ett lifligt språkande började, men vi kommo snart under fund med, att ingen af båtarnes eller fartygets besättning kände något för båda gemensamt språk. Det var en ledsam omständighet, men man hjelpte sig, så godt sig göra lät, med tecken. Pladdret hindrades häraf icke, och stor glädje blef snart rådande, i synnerhet sedan några skänker utdelats, hufvudsakligast af tobak och holländska lerpipor. Märkvärdigt var, att ingen af dem kunde tala ett enda ryskt ord, hvaremot en gosse kunde hjelpligt räkna till tio på engelska, hvilket visar, att infödingarne här stå mera i beröring med amerikanska hvalfångare än med ryska köpmän. Sjelfva vidkändes de namnet tschuktsch eller tschautschu.

Tschuktschiska båtar.

Många af dem voro höga, resliga och väl växta män. De voro klädda i åtsittande skinnbyxor och peskar af renskinn. Hufvudet var bart, håret alldeles kortklippt, med undantag af en smal frans framtill, der håret hade en längd af 4 centimeter och var nedkammadt öfver pannan. Några hade en mössa, af samma slag som ryssarne vid Chabarowa begagnade, instucken bak i bältet, men de tycktes anse väderleken ännu för varm för hufvudbonads begagnande. De flestas hår var blåsvart och ytterst tätt. Qvinnorna voro tatuerade med svarta eller svartblå streck öfver pannan och näsan, en mängd likadana streck på hakan och slutligen några granlåter på kinderna. Ansigtstypen föreföll ej så obehaglig som samojedernas och eskimåernas. Några af de unga flickorna voro till och med ej absolut fula. I jemförelse med samojederna voro de äfven temligen rena och hade en vacker, nästan hvitröd hy. Ett par af männen voro alldeles ljusletta. Förmodligen voro de ättlingar af ryssar, hvilka af en eller annan anledning, som krigsfångar eller rymmare, kommit att lefva bland tschuktscherna och hos dem blifvit nationaliserade.

Tschuktsch. i regnrock af sältarmar.
Efter fotografi af L. Palander.

Efter en stund fortsatte vi vår färd, sedan tschuktscherna återvändt till sina båtar, synbarligen väl förnöjda med de skänker de erhållit, med den bladtobak som jag bundtvis utdelat, med lerpiporna, af hvilka hvar och en fick så många han kunde bära mellan fingrarne, med de granlåter och gamla kläder, som mina kamrater och manskapet strött omkring sig med gifmild hand. Alla voro vi nämligen öfvertygade, att vi efter några dagar skulle framkomma till farvatten, der vinterkläder vore alldeles obehöfliga, der brist på ett eller annat lätt skulle kunna ersättas i närmaste hamn, och der bytesmedlet ej skulle utgöras af varor, utan af stämplade metallbitar och papperslappar.

Hela dagen den 7 sept. ångade vi vidare längs kusten i temligen fördelad is. Om natten lade vi till vid en drifisflak. Svabeln och trawlnätet utsattes och lemnade en mycket rik skörd. Men om morgonen funno vi oss åter så omgifna af is och dimma, att vi, efter några fåfänga försök att genast komma vidare, nödgades lägga till vid ett större drifisstycke nära stranden. När dimman lättat så mycket, att fartyget kunde skönjas från land, fingo vi åter besök af en mängd infödingar, hvilka såsom förut af oss undfägnades efter bästa förmåga. De inbjödo oss med tydliga tecken att landstiga och besöka deras tält. Då det i alla fall var omöjligt att strax fortsätta färden, antog jag inbjudningen, lät sätta ut en båt och gick jemte de flesta af kamraterna i land.

Landstigning och besök i tschuktsch-byar.

Stranden bildas här af en låg sandvall, som framgår mellan hafvet och en mindre, nästan i jemnhöjd dermed belägen grund lagun eller sötvattensjö. Längre in höjer sig landet småningom till kala, snöfria eller af de sista dagarnes snöfall med ett tunnt snöpuder täckta bergshöjder. Lagunbildningar antingen med sött eller salt vatten af samma slag som de, hvilka vi här sågo för första gången, äro betecknande för Sibiriens nordöstra kust. Det är dessa bildningar, som gifvit upphof till påståendet, att vid Sibiriens nordkust gränserna mellan haf och land äro svåra att uppdraga. Om vintern kan detta nog vara förhållandet, ty den låga vall, som skiljer lagunen från hafvet, är, när den blifvit snötäckt, svår att urskilja, och vid vinterfärder längs kusten kan det derför lätt hända, att man är långt in på land, medan man ännu tror sig vara ute på hafsisen. Men sedan snön bortsmält, är gränsen skarp nog och hafvet ingalunda så långgrundt, som äldre uppgifter gifva vid handen. En ständig ismuddring eger ock här rum under sommaren. Redan helt nära stranden har man derför 2 meter djupt vatten och en kilometer längre ut 10 till 11 meter. Utanför de höga berguddarne är det vanligen farbart vatten, till och med för djupgående fartyg, tätt intill klipputsprånget.

Tschuktschernas byar uppslås vanligen på sjelfva den strandvall, som skiljer lagunen från hafvet. Bostäderna utgöras af rymliga skinntält, hvilka omsluta en af varma väl beredda renskinn omgifven parallelipipedisk sofkammare, som upplyses och uppvärmes af en eller flere tranlampor. Det är här som familjen sofver om sommaren, och här har den mest hela dygnet om sitt tillhåll under vintern. Om sommaren, mindre ofta om vintern, eldar man dessutom i midten af det yttre tältet med ved, för hvilket ändamål ett hål öppnas i toppen på det brutna tälttaket. Men att nödgas använda ved till det inre tältets uppvärmning anse tschuktscherna för höjden af bränslebrist.

Tschuktschiskt tält.
Efter en fotografi af L. Palander.

Vi blefvo öfverallt mycket vänligt emottagna, och man bjöd oss hvad huset förmådde. För tillfället var tillgången på föda riklig. Uti ett tält kokades renkött i en stor gryta af gjutjern. Vid ett annat höll man på att stycka och uttaga inelfvorna från två nyss skjutna eller slagtade renar. Vid ett tredje sysslade en gumma med att ur renarnes våm uttaga det gröna, spenatlika innehållet och proppa det i en sälskinnssäck, tydligen för att förvaras till grönfoder under vintern. Handen begagnades härvid som skopa, och de nakna armarna voro högt upp färgade af den just ej aptitliga spenaten, som dock, enligt meddelanden af danska kolonister i Grönland, ej skall hafva någon obehaglig smak. Andra skinnsäckar fylda med tran stodo uppradade längs tältens väggar.

Man utbjöd tran till salu, och syntes förvånad öfver, att vi ej ville tillbyta oss något deraf. I alla tält funnos sönderstyckade sälar, ett bevis att sälfångsten under de senare dagarne varit riklig. Vid ett tält lågo två friska hvalrosshufvuden med stora vackra betar. Jag sökte förgäfves tillbyta mig dessa hufvuden, men följande dagen utbjödos tänderna åt oss. Tschuktscherna tyckas hafva fördom mot att afyttra hufvuden af dödade djur. Enligt äldre resebeskrifvare egna de till och med hvalrosshufvudet ett slags dyrkan.

Barn funnos i mängd, friska och frodiga. I det inre tältet gingo de större barnen nästan nakna, och härifrån såg jag dem utan skor eller andra kläder begifva sig ut och springa mellan tälten på den rimfrostklädda marken. De mindre kringburos af så väl män som qvinnor på axlarne, hvarvid de voro så påpaltade, att de liknade skinnbollar. Barnen behandlades med utmärkt vänlighet, och aldrig hörde man de äldre till dem yttra ett ondt ord. Jag tillbytte mig här en mängd husgerådssaker och drägter, hvilka jag framdeles skall beskrifva.

Om morgonen den 9 sept. sökte vi ånga vidare, men nödgades snart af den täta dimman att åter lägga bi vid en grundis, hvilken, då dimman lättat, befans hafva strandat alldeles nära land. Djupet var här 11 meter. På detta ställe lågo vi till den 10 om morgonen. Stranden bildades af en sandvall22, som strax ofvanom högsta vattenståndet var täckt med en tät gräsmatta, ett vittne derom att klimatet här, oaktadt granskapet till köldpolen, är vida gynsammare för växtlighetens utveckling än till och med de bäst gynnade delar af Spetsbergens vestkust. Längre inåt land sågs en ganska hög, men snöfri bergsträckning och långt bortom den några höga snötoppar. Inga isbräer funnos här, ehuru jag anser det sannolikt, att smärre glacierer kunna träffas i dalarne mellan de höga fjellen i det inre af landet. Ej heller sågos några flyttblock hvarken i det inre kustlandet eller längs strandvallen. Något sådant istäckt land som Grönland torde sålunda knappast för närvarande begränsa Sibiriens ishaf mot norr. På ett par ställen vid hafsbandet i granskapet af vår ankarplats var den fasta klyften blottad. Den bildade der 9 till 12 meter höga, tvärbranta strandafsatser, bestående af talkskiffer, mer eller mindre kiselblandad kalk och kiselskiffer. Lagren voro nästan upprättstående, ströko från norr till söder och förde icke några försteningar. I geologiskt hänseende voro derför dessa klippor af föga intresse. Men de voro rikt lafklädda och lemnade dr Almqvist goda bidrag till kännedom om denna trakts förut alldeles okända lafflora.

Skörden af högre landväxter blef deremot till följd af den långt framskridna årstiden obetydlig, om ock af stort vetenskapligt intresse såsom kommande från en trakt, förut aldrig besökt af någon botaniker. I hafvet draggade dr Kjellman förgäfves efter alger. Af högre djur sågo vi endast en hvalross och några få sälar, men inga landdäggdjur. Lemlar måtte dock tidtals förekomma i otrolig mängd, att döma af de hål och gångar, gräfda af dessa djur, som i alla riktningar genomkorsade marken. Bland foglar var simsnäppan fortfarande den allmännaste arten i synnerhet på hafvet, der densamma i skaror af sex till sju stycken beskäftigt sam af och an mellan isbitarne.

Fynd af öfvergifna tältplatser.

Några tält träffades icke i granskapet af fartygets ankarplats, men på många ställen af stranden sågos märken efter gamla tältplatser, nedsotade kullerstenar, som användts till tältens uppspänning, sönderslagna husgerådssaker och framför allt benlemningar af säl, ren och hvalross. På ett ställe lågo en mängd hvalrosskallar i en ring, möjligen lemningar af ett efter en större fångst anstäldt kalas. Nära en tältplats, vid mynningen af en ännu ej utsinad eller utfrusen bäck, upptäckte dr Stuxberg några små kullar, innehållande brända ben. Förbränningen hade varit så fullständig, att endast en af de funna benbitarne kunde af dr Almqvist bestämmas. Det var en menniskotand. Efter bränningen hade benlemningarna och askan blifvit samlade i en grop och täckta först med torf och sedan med små flata stenar. Tältplatserna föreföllo mig vara öfvergifna för endast några få år sedan, och äfven bensamlingarna tycktes ej vara gamla. Man bör dock vara mycket försigtig, då man i de arktiska trakterna söker uppskatta en gammal tältplats' ålder, emedan man vid bedömande af de förändringar, som jordytan med tiden undergår, lätt låter leda sig af erfarenheten från sydligare trakter. Huru föga denna erfarenhet kan användas i den höga norden, visas af Rinks påstående, att man på Grönland vid några af de norska kolonisternas i århundraden ödelemnade stugor23 ännu kan urskilja gångstigar, en iakttagelse som jag knappast ville sätta tro till, innan jag sjelf sett något likartadt vid en sedan ett eller par århundraden tillbaka öfvergifven hustomt i bottnen af Jakobshavns isfjord på nordvestra Grönland. Gångstigar, lika skarpa som om de varit trampade i går, utgingo här från ruinen af stugan i olika riktningar. Det kan derför ganska väl hända, att de vid vår nuvarande ankarplats belägna tältplatserna voro äldre än man vid första påseendet kunde förmoda. Några betydande afskrädeshögar funnos här ej.

Genomskärning af en tschuktschisk graf.24
a. Lager af brända, starkt vittrade ben. b. Lager af torf och risqvistar. c. Stenar.
Efter teckning af A. Stuxberg.

Det var nu första gången ett fartyg lade till vid denna kust. Vår hitkomst ansågs derför uppenbarligen af infödingarne som en mycket märklig händelse, och ryktet derom tycktes hafva spridt sig hastigt. Vi mottogo nämligen, oaktadt tält icke funnos i granskapet, talrika besök. Jag begagnade fortfarande tillfället att tillbyta mig en mängd för tschuktschernas lefnadssätt betecknande redskap. Åtta år förut hade jag insamlat och uppköpt en mängd »ethnographica» i nordvestra Grönland, och jag förvånades nu öfver den stora öfverensstämmelse, som egde rum mellan de husgerådssaker, som inköptes af tschuktscherna, och dem man på Grönland träffar i gamla eskimågrafvar.

Handel med infödingarne försvåras af brist på bytesmedel.

Min handel med infödingarne var för öfrigt denna gång förenad med ganska stor svårighet. Jag led nämligen känbar brist på första vilkoret för handelsföretags jemna gång, begärlig valuta. Emedan jag under 1875 och 1876 årens resor icke kunnat begagna de småsaker jag medförde för byte med infödingarne, men väl ryska sedelpengar, som med begärlighet mottogos, hade jag vid Vegas afresa från Sverige medtagit endast penningar, ej varor afsedda för byte. Men penningar hade här föga användning. En 25-rubelsedel värderades af tschuktscherna mindre än ett grant tvålomslag och ett guld- eller silfvermynt mindre än tenn- och messingsknappar. Ett eller annat 50-örestycke kunde jag dock utprångla, men först sedan det blifvit medelst genomborrning lämpadt till örhänge.

De enda egentliga bytesvaror jag nu hade voro tobak och holländska lerpipor. Af tobak hade jag endast några dussin bundtar, erhållna af det parti, som herr Sibiriakoff ämnat öfver Jenisej införa till Sibirien. Öfvertygad som jag var att redan denna höst uppnå Stilla hafvet, strödde jag mitt tobaksförråd omkring mig med så gifmild hand, att förrådet snart blef slut och mina tschuktschiska vänners behof för flere veckor fyldt. Jag drabbades således, hvad detta mynt beträffar, redan vid infrysningen af slösarens öde att snart blifva vid klen kassa. Holländska lerpipor funnos åter i riklig mängd. Jag hade tillfälligtvis fått dem med mig derigenom, att två kistor dylika pipor, som skulle med 1876 års expedition införas till Sibirien, kommo till Trondhjem först efter Ymers afgång från denna stad. De medtogos i stället på Vega och kommo nu, ehuru allt för bräckliga för tschuktschernas hårda fingrar, väl till pass vid smärre byten, såsom välkomstskänker till en större mängd vid fartyget samlade infödingar och som gåfvor till barnen för att göra föräldrarne mig väl bevågna. En mängd silfvermynt med konung Oscars bild utdelade jag dessutom för att, om någon olycka inträffade, lemna en ledning för bedömandet af de ställen vi besökt.

Till gagn för framtida resande vill jag nämna, att de här begärligaste varorna äro grofva synålar och stoppnålar, grytor, knifvar (helst stora), yxor, sågar, borrar och andra redskap af jern, linne- och ylleskjortor (helst grant färgade, men äfven hvita), halsdukar, tobak och socker. Härtill kommer det för alla vilda folk så begärliga bränvinet, ett mynt af hvilket det visserligen fans riklig tillgång på Vega, men som jag ansåg mig förhindrad att använda. För detta kan man erhålla snart sagdt hvad som helst af många bland infödingarne, men ingalunda af alla, ty äfven här finnas män, som ej smaka bränvin, utan med en åtbörd af förakt afvisa det glas, som bjudes dem. Tschuktscherna äro eljest sluga och beräknande handelsmän, vana att tillvarataga sin egen fördel. Härtill uppfostras de genom den byteshandel, som de förmedla mellan Amerika och Sibirien. Månget till marknaden i Irbit kommande bäfverskinn härrör från ett i Amerika fångadt djur och har gått hand ur hand mellan amerikanska och sibiriska vildar, innan det slutligen nått den ryske köpmannen. För denna byteshandel mellan Asiens och Amerikas polarfolk hålles ett slags marknad på en ö i Beringssund. Vid den mest aflägsna handelsplats i Polar-Amerika sades man ännu för några år sedan stundom hafva betalt ett bäfverskinn med endast ett blad tobak.25 Ett utomordentligt vackert svart räfskinn utbjöd en tschuktsch åt mig för en gryta. Beklagligen hade jag ingen, som jag kunde undvara. Äfven här hafva dock prisen stigit. När ryssarne först kommo till Kamtschatka, erhöllo de åtta sobelskinn för en knif och aderton för en yxa, och dock skrattade kamtschadalerna åt de godtrogna främlingarne, som så lätt läto lura sig. I Jakutsk skall till och med, då ryssarne först slogo sig ned derstädes, en gryta hafva blifvit betald med så mycket sobelskinn, som kunde rymmas i densamma.26

Natten mot den 10 sept. betäckte sig hafsytan med en ganska tjock skorpa af nyfrusen is, men denna sönderbröts åter i fartygets granskap af kringdrifvande gamla isstycken. Sjelfva drifisen tycktes hafva skingrats något. Vi kastade derför loss för att fortsätta vår färd. Till en början var en omväg mot vester nödig för kringgående af ett drifisfält. Äfven här stängdes dock snart vår väg af ett band gammal is, som var så hårdt sammanbundet af den is, som bildats under nattens lopp, att en kanal genom detsamma kunde banas först efter ett par timmars arbete med yxor och isbillar. På andra sidan om detta isband kommo vi åter i temligen isfritt vatten, men i stället blef dimman så tät, att vi, för att ej komma helt och hållet i besätt, åter måste lägga bi vid en grundis, belägen längre ut till sjös, men vestligare än vår förra rastplats. Om natten mot den 11 var det häftig rörelse i isen. Lyckligtvis klarnade luften om morgonen, så att vi kunde fortsätta vår väg bland temligen fördelad is, tills vi vid nattens inbrott som vanligt nödgades lägga till vid en grundis.

Uppehåll vid Irkajpi.

Följande dag den 12 sept., då vi redan kommit ett godt stycke förbi Irkaipij eller Nordkap, mötte vi så tät is, att någon möjlighet ej fans att tränga vidare. Vi måste derföre åter vända, och med knapp nöd kunde vi bana oss en väg till land bland de tätt hopade drifismassorna. Här förtöjdes fartyget innanför en grundis, som strandat nära Irkaipijs nordligaste utsprång, tills en våldsam tidvattenström började att föra stora drifisbitar förbi fartygets förtöjningsplats. Det flyttades nu och förankrades i en liten mot norr öppen bugt, som bildades af tvenne från fastlandet utskjutande berguddar. Beklagligen uppehöllos vi här, i väntan på förändrade isförhållanden, till den 18 september. Det var detta ofrivilliga dröjsmål, som måste anses för närmaste anledningen till vår öfvervintring.

Irkaipij.
Efter en teckning af O. Nordqvist.

Irkaipij är nordligaste udden på den del af Asien, som sågs af Cook år 1778. Den kallades derför af honom Nordkap, ett namn som sedan dess blifvit upptaget på de flesta kartor, oaktadt det är vilseledande derigenom, att lika benämnda uddar finnas i de flesta länder. Det är äfven oriktigt, emedan udden icke bildar det nordligaste utsprånget hvarken på hela Sibirien eller på någon betydligare del af landet. Den nordligaste udden på Sibiriens fastland är nämligen Kap Tscheljuskin, den nordligaste på landet öster om Lena Swjatoinos, den nordligaste på kuststräckan öster om Tschaunbay Kap Schelagskoj o. s. v. Nordkap bör derför utbytas mot det ursprungliga namnet Irkaipij, hvilket är väl bekant för alla infödingar mellan Tschaunbay och Beringssund.

Onkilon-grafvar.

Lemningar af ett Onkilon-hus
a. sedt från sidan, b. uppifrån.
Efter en teckning af O. Nordqvist.

På det näs, som sammanbinder Irkaipij med fasta landet, fans vid vårt besök en by, bestående af 16 tält. Vi sågo här äfven ruiner, nämligen lemningar af en mängd gamla husplatser, som tillhört ett folk, kalladt Onkilon27, hvilket fordom bott i dessa trakter och för några hundra år sedan blifvit förjagadt af tschuktscherna, enligt hvad sägnen påstår, till några långt bort i polarhafvet belägna öar. På dessa gamla husplatser anstälde dr Almqvist och löjtnant Nordqvist gräfningar för att insamla bidrag till sagofolkets etnografi. Husen tycktes hafva varit åtminstone delvis uppförda af hvalben och till hälften nedsänkta i jorden. Afskrädeshögarne i granskapet innehöllo ben af flere hvalarter, deribland hvithval, samt af säl, hvalross, ren, björn, hund, räf och åtskilliga fogelarter. Förutom dessa lemningar af jagtbytet träffades redskap af sten och ben, bland hvilka funnos stenyxor, som ännu, oaktadt de legat 250 år i jorden, voro fästade vid sina skaft af trä eller ben. Till och med de remmar, med hvilka yxan varit fastbunden vid eller inkilad i skaftet, voro ännu i behåll. Hvalrosständer28 hade åt ställets forna invånare, liksom åt de nuvarande tschuktscherna, lemnat ett ämne, som i många fall med större fördel än flintan kunde användas till lansspetsar, fogelpilar, fiskkrokar, isyxor m. m. Mer eller mindre bearbetade hvalrosständer hittades derför vid gräfningarna i riklig mängd. Äfven hvalben hade användts i stor skala, men några större stycken af mammutbetar funno vi ej, hvilket antyder, att folket ej stått i någon lifligare beröring med invånarne i de på mammut så rika trakterna vester ut.29 På många ställen voro de gamla onkilon-boningarna af tschuktscherna använda till späckkällare, och på andra tycktes gräfningar hafva anstälts i afskrädeshögarne för uppletande af hvalrosständer. Våra undersökningar betraktades af tschuktscherna med misstroende. En gammal man kom liksom af en tillfällighet från det inre af landet förbi det ställe, hvarest vi arbetade, dröjde der en stund, betraktande vårt göromål med skenbar likgiltighet, tills han öfvertygat sig, att vi af enfald eller någon annan för honom obegriplig orsak undveko att röra späckkällrarne, men i stället rotade efter gamla benbitar och stenflisor.

Redskap funna i ruinen af ett onkilon-hus.
1. Mejsel af sten med skaft af ben. 1/2. 2, 4. Knifvar af skiffer. 1/3. 3, 7 Spjutspetsar af skiffer, 1/3. 5. Spjutspets af ben. 1/3. 6. Sked af ben. 1/3.

Lemningar efter gamla boningar träffades äfven högst upp bland Irkaipijs stenrös, och här var kanske onkilon-folkets allra sista tillflyktsort. Flerstädes på sluttningarna af berget sågos stora bensamlingar, bestående dels af en mängd (på ett ställe ända till 50) lafbevuxna björnskallar lagda i ring med nosen inåt, dels af ren-, isbjörn-30 och hvalrosskallar blandade om hvarandra i en mindre regelmessig krets, i hvars midt renhorn funnos uppstaplade. Jemte renhornen träffades ett pannben med vidsittande horndelar af elg. Bredvid de öfriga benen lågo otaliga, för det mesta friska och ej med lafvar betäckta tinningben af säl. Andra sälben saknades nästan helt och hållet, hvilket visar, att tinningbenen icke voro lemningar af vittrade sälskallar, utan af en eller annan anledning under senare tider blifvit hopade på stället. Delar af menniskoskelett träffades ej i granskapet. Helt säkert utgöra derför dessa ställen offerplatser, som gått i arf från det ena folket till det andra.

Underrättelser om folket Onkilon.

Om det folk, som fordom bott här, berättar Wrangel följande:

»Som bekant, bebos hafskusten vid Anadyr-bugten af ett folk, som genom kroppsbyggnad, klädedrägt och språk ögonskenligen skiljer sig från tschuktscherna, och som kallar sig Onkilon, sjöfolk. I beskrifningen öfver kapten Billings resa genom tschuktschemas land uppvisar denne den nära slägtskap, som detta kustfolks språk eger med aleuternas vid Kadjak, hvilka äro af samma urstam som grönländarne. Sägnen påstod, att för 200 år sedan dessa onkilon intogo hela Tschuktscherkusten, från kap Schelagskoj ända till Beringssund, och verkligen finner man ännu på hela denna sträcka qvarlefvor af deras jordhyddor, hvilka måtte hafva varit ganska olika med tschuktschernas nuvarande boningar; de hafva formen af små kullar, äro till hälften ingräfda i marken och ofvan tillslutna med hvalfiskrefben, som äro öfverhöljda med ett tjockt lager af jord. En häftig misshällighet mellan Krächoj, dessa nordasiatiska eskimåers höfding, och en errim eller höfding bland ren-tschuktscherna utbröt i öppen fejd. Krächoj drog det kortare strået och såg sig tvungen att fly och utvandra med sitt folk; allt sedan har hela kusten förblifvit öde och obebodd. Om denna onkilons utvandring berättade invånarne i byn Irkaipij, hvarest Krächoj äfven skall hafva uppehållit sig, följande. Denne hade dödat en tschuktschisk errim och förföljdes derför ifrigt af den mördades son, hvars efterspaningar han en längre tid undgick. Ändtligen trodde sig Krächoj hafva funnit en säker tillflyktsort på Irkaipijs klippa, hvarest han förskansade sig bakom ett slags naturlig mur, som ännu kan ses. Men den unge tschuktscher-errim, drifven af begär att hämnas sin faders död, finner medel att smyga sig in till förskansningen och dödar Krächojs son. Ehuru blodshämnden härmed enligt det rådande föreställningssättet egentligen var uppfyld, så måtte Krächoj ännu hafva fruktat en vidare förföljelse af sin oförsonlige fiende, ty under natten släpper han sig med remmar ned från sin höga, mot hafvet nästan tvärbranta tillflyktsort, bestiger en båt, som väntar honom vid klippans fot, och styr, för att vilseleda sin förföljare, i början mot öster, men vänder sig natten derpå mot vester, uppnår ön Schalaurow och förskansar sig der i en jordhydda, hvars qvarlefvor vi (Wrangels expedition) ännu hafva sett. Här samlade sig efter hand alla hans stamförvandter omkring honom, och med dem flydde han på 15 bajdarer till det land, hvars berg tschuktscherna försäkra sig kunna vid klart solsken se ifrån Kap Jakan. Under den derpå följande vintern försvann ännu en med Krächoj beslägtad tschuktsch med sina anhöriga och renar, och man förmodar, att äfven denne dragit till landet på andra sidan hafvet. Härmed stämmer äfven en annan sägen, hvilken invånarne på Koljutschin-ön meddelade oss. Der berättade nämligen en gubbe för mig (Wrangel), att under hans farfars lifstid en bajdar med sju tschuktscher, deribland en qvinna, vågat sig för långt ut i hafvet. Sedan de länge drifvits hit och dit af vinden, strandade de vid ett för dem obekant land, hvars invånare föreföllo sjelfva tschuktscherna råa och djuriska. De skeppsbrutna männen blefvo alla mördade. Endast qvinnan blef skonad, ganska väl behandlad samt kringförd i hela landet och förevisad för infödingarne såsom något sällsynt och märkvärdigt. Så kom hon till sist ända till kargauterna, ett på den amerikanska kusten vid Beringssund boende folk, hvarifrån hon fann medel att undkomma till de sina. Denna qvinna berättade för sina landsmän mycket om sina resor och öden; bland annat påstod hon sig äfven hafva varit i ett stort land, som låg norr om ön Koljutschin, sträckte sig långt mot vester och sannolikt sammanhängde med Amerika. Detta land skulle vara bebodt af åtskilliga folkslag; de i vester lefvande skulle i allt likna tschuktscherna, men de i öster boende vara så vilda och djuriska, att de knappt förtjente att kallas menniskor. Hela berättelsen är så väl af qvinnan sjelf som äfven af de efterkommande sagesmännen späckad med så många osannolika äfventyr, att den knappt skulle förtjena någon uppmärksamhet, så framt den icke vore anmärkningsvärd genom öfverensstämmelsen med Krächojs historia.»31

När Wrangel skref detta, trodde han ej på tillvaron af det land, som vid 177° östlig längd och 71° n. bredd finnes utsatt på hans karta, och som, sedermera å nyo upptäckt af engelsmannen Kellett, efter ordstäfvet »lucus a non lucendo» erhållit namnet Wrangels land. Numera vet man, att det land, som i sagorna omtalas, verkligen förefinnes, och mycket talar till och med derför, att det sträcker sig ända bort till archipelagen vid Amerikas nordkust. På detta sätt belyst bör tschuktschergummans berättelse utgöra en god fingervisning för framtida forskningsfärder i hafvet norr om Beringssund och en vigtig insats vid bedömande af de öden, som träffat den amerikanska expeditionen med Jeannette32, om hvilken man, då detta skrifves, ännu saknar underrättelse. [Se upplysningar här. /SZ]

Ny beröring med tschuktscher.

Mellan oss och invånarne i den nuvarande tschuktscher-byn vid Irkaipij uppstod snart ett mycket vänligt förhållande. En något fetlagd, välväxt, reslig och vacker man vid namn Tschepurin togo vi i början för byns höfding. Han undfägnades derför flere gånger i gunrummet, hvarvid små skänker gåfvos för befästande af vänskapen. Tschepurin var tydligen svag för artighet och granlåt och kunde nu genom den med oss idkade byteshandeln och de skänker han erhöll tillfredsställa sin prålsjuka i en grad, som han förut sannolikt aldrig drömt om. Då han under de sista dagarne gjorde besök på Vega, var han klädd i en utanpå päsken dragen röd ylleskjorta, och från hvartdera örat nedhängde en förgyld urkedja, vid hvars nedre ända ett genomborradt tioörestycke var fästadt. Redan vid vår ditkomst var han för öfrigt bättre klädd än de andra, hans tält var rymligare och försedt med tvenne sofställen, ett för hvardera af hans hustrur. Men allt detta oaktadt funno vi snart, att vi begått ett misstag, då vi, i tanke att ett samhälle icke kunde lefva utan öfverhet, tilldelat honom en så upphöjd ställning. Här liksom i alla tschuktscherbyar, hvilka vi sedermera besökte, var absolut anarki rådande.

Likväl herskade den största endrägt i det lilla hufvudlösa samhället. Barn, friska, frodiga, af invånarne ömt omhuldade, funnos i mängd. Ett godt ord till dem var tillräckligt att bereda ett vänligt mottagande i tältet. Qvinnorna behandlades som männens jemlikar, och hustrun rådfrågades alltid af mannen, då ett vigtigare byte skulle uppgöras; mången gång kom detta till stånd först sedan rådgifverskan blifvit mutad med en halsduk eller en brokig näsduk. De saker, som mannen tillbytt sig, lemnades äfven genast i hustruns vård. Ett af barnen hade om halsen ett perlband med ett derpå hängande kinesiskt mynt med ett fyrkantigt hål i midten; ett annat bar ett genomborradt amerikanskt centstycke. Ingen kände ett ord ryska, men äfven här kunde en yngling räkna till 10 på engelska. Likaledes kände de ordet »ship». I alla tälten sågos renmagar med sitt innanmäte, eller säckar fullproppade med annat grönfoder. Mere gånger bjöd man oss till gengäld för de sockerbitar och tobaksnypor, som vi utdelade, skrynkliga rotknölar något större än en hasselnöt, hvilka smakade mycket bra, snarlikt färska nötter. En under vår dervaro bland isen med garn fångad säl styckades i tältet af qvinnorna. De voro härvid omgifna af en mängd barnungar, som då och då hugnades med blodiga köttremsor. Styckningsarbetet utförde de unga tärnorna con amore, smått koketterande med sina nedblodade armar och ansigten.

Den i trakten rådande bergarten utgöres hufvudsakligast af gabbro, som inåt landet bildar flere fristående, 100 till 150 meter höga, svarta, platåformiga berg, mellan hvilka en jemn, gräsbevuxen men skoglös slättmark utbreder sig. Denna hvilar förmodligen på sedimentära lager. På vestra sidan af Irkaipij ser man nämligen den plutoniska bergarten vara underlagrad af en svart skiffer med spår till försteningar, för det mesta otydliga växtaftryck, förmodligen tillhörande permo-carbon-formationen.

Orolig öfver det långa dröjsmålet härstädes, gjorde jag, för att från en större höjd få en fullständigare öfversigt af isens läge än den, som genom rekognoscering från båt var möjlig, en utflygt till ett i granskapet af ankarplatsen beläget berg, som enligt barometermätning var 129 meter högt. Berget kallades af tschuktscherna Hammong-Ommang. Härifrån hade man en vidsträckt utsigt öfver det utanför liggande hafvet. Detta var öfverallt betäckt med tätt packad drifis. Endast närmast land sågs en öppen vattenränna, som dock mångenstädes var på ett betänkligt sätt afbruten af isband.

Den plutoniska stenarten, af hvilken berget bildades, var nästan öfverallt genom frostens inverkan sönderbruten i kantiga stenblock, så att bergets yta blifvit förvandlad till ett ofantligt stenrös. Stenarne voro på vindsidan betäckta med en genomskinlig, glaslik, lätt affallande isskorpa, hvilken betydligt försvårade klättringen. Bildningen af en sådan isskorpa har jag förut iakttagit på Spetsbergens nordligaste bergstoppar.33 Den beror helt säkert på nederbörd af öfverkyld vattendimma, d. v. s. af vattendimma hvars droppar blifvit afkylda betydligt under fryspunkten, utan att de förvandlats till is, hvilket först inträffar, då de efter nedfallandet komma i beröring med annan is eller snö eller med något kantigt hårdt föremål. Det är en dylik dimma, som förorsakar riggens nedisning på fartyg, en för sjöfararen mycket obehaglig företeelse, hvilken vi fingo erfara under de följande dagarne, då Vegas tackling bekläddes med så stora istappar och så tjocka lager af is, att olyckshändelse lätt kunnat uppkomma vid isens nedfallande på däcket.34

Draggningarna lemnade här åt dr Kjellman några alger och åt dr Stuxberg massor af en cumacé, Diastylis Rathkei (Kr.), af Acanthostephia Malmgreni (Goës) och Liparis gelatinosus (Pallas), men föga annat. Vid Irkaipijs brant stupande nordsida hade en skarf-art i så stora massor slagit sig ned, att klippan der kunde kallas ett verkligt fogelfjell. En mängd sälar syntes bland isen och jemte skarfven några få andra foglar, hufvudsakligast simsnäppor. Fisk fans nu endast i ytterst ringa mängd. Äfven sommarfisket tycktes här ej vara synnerligen rikligt, att döma deraf att tschuktscherna ej insamlat några fiskförråd för vintern. Dock utbjöd man åt oss en eller annan lax af obetydlig storlek.

Alg från Irkaipij.
Skarf från Irkaipij.
Laminaria solidungula J. G. Ag.
Graculus bicristatus (Pallas).

Ännu den 18 sept.35 var isens läge alldeles oförändradt. För den händelse öfvervintring skulle undvikas, var det dock ej rådligt att dröja längre. Det hade dessutom från bergstoppen, som jag föregående dagen besökt, visat sig, att en vattenränna, endast på ett par ställen afbruten af is, fortfarande fans längs kusten. Ankaret lyftades derför, och Vega ångade vidare, men på ett djup af endast 6 till 8 meter. Då Vega ligger 4,8 till 5 meter djupt, hade vi således endast obetydligt vatten under kölen, och det bland is i ett alldeles okändt farvatten. Ungefär 20 kilometer från ankarplatsen mötte vi ett isband, genom hvilket vi kunde framtränga endast med stor svårighet och tack vare de väldiga stötar, som Vegas starka bog förmådde uthärda. Derpå fortsattes färden, ofta på ännu grundare vatten än förut, ända tills fartyget kl. 8 e. m. tornade mot en grundisfot. Vattnet var i fallande, och vi kunde derför först följande morgon komma loss, sedan en betydlig del af grundisen, på hvars fot Vega hakat sig upp, blifvit borthuggen med yxor och isbillar. Några försök att spränga isen med krut misslyckades. För detta ändamål är dynamit vida verksammare, och detta sprängämne borde derför alltid medföras på färder, der det gäller att genombryta isband.

Den 19 fortsatte Vega sin färd på samma sätt som förut, i smult och för det mesta grundt vatten nära kusten, mellan höga grundisstycken, hvilka ofta hade de mest pittoreska former. Senare på dagen mötte vi åter mycket låg, i floder eller instängda hafsvikar bildad is och kommo i föga salt vatten med en temperatur öfver 0°.

Isstycken från kusten af Tschuktscher-halfön.
Efter teckning af O. Nordqvist.

Sedan vi om natten varit förtöjda vid en större grundis, fortsattes färden den 20 sept. nästan uteslutande mellan låg, smutsig is, som icke varit mycket hopskrufvad under föregående vinter. Denna is låg mindre djupt än den blåa grundisen och kunde derför drifva närmare kusten, en stor olägenhet för vårt djupgående fartyg. Snart nog kommo vi äfven till ett ställe, der isen var packad så tätt till land, att en endast 3½ till 4½ meter djup isfri ränna återstod närmast stranden. Vi nödgades derför efter några timmars seglats åter lägga bi vid en grundis för att invänta gynsammare förhållanden. Vinden hade nu från V gått till N och NV. Temperaturen blef detta oaktadt mildare och väderleken regnig, ett tecken att stora isfria vattensträckor funnos norr och nordvest om oss. Under natten mot den 21 regnade det starkt med NNV-vind och en temperatur af +2°. Ett försök gjordes denna dag att längre ut finna något ställe, der det mot land pressade drifisbandet kunde genombrytas, men detta lyckades icke, kanske till följd af den ytterst starka dimma, som var rådande.

Draggningarna lemnade här föga utbyte, troligen emedan djurlifvet på så grundt vatten som det, der vi voro förtöjda, förstöres af de grundisar, som här större delen af året drifva af och an. Utflygterna på den närbelägna kusten gåfvo deremot, oaktadt den sena årstiden, åt Vegas botanister värderika upplysningar om traktens flora.

Den 22 gjorde jag med kapten Palander en utflygt i ångslupen för att anställa lodningar öster ut. Det lyckades snart att upptäcka en tillräckligt djup, ej allt för isfyld ränna, och den 23 kunde Vega derför åter fortsätta sin färd bland mycket tät drifis, ofta så nära land, att hon endast hade ¼ meter vatten under sin köl. Det gick dock framåt, om ock långsamt.

Landet bildade här en gräsrik, ännu snöfri slätt, som höjde sig inåt till långsamt sluttande berg eller jordhöjder. Stranden var beströdd med ej obetydligt drifved, och här och der sågos lemningar efter gamla boningsplatser. Om aftonen den 28 september lade vi till vid en grundis i en temligen stor öppning af isfältet. Denna öppning slöt sig; under natten, så att vi den 24 och 25 förmådde flytta oss endast helt obetydligt, men den 26 kunde färden åter fortsättas, i början med svårighet, men sedermera i temligen öppet vatten till den udde, som på kartorna kallas Kap Onman. Äfven infödingarne, som här kommo om bord, betecknade stället med detta namn. Den is, vi denna dag mötte, var gröfre än förut samt blåhvit, ej smutsig. Den var således bildad längre ut i hafvet.

Koljutschin bay.

Den 27 fortsattes färden i någorlunda isfritt vatten till Koljutschin-bay. Ingen större flod utfaller i bottnen af denna stora fjord, hvilken är den enda på Asiens nordkust, som genom sin långa smala form, genom de omgifvande strändernas gestalt och fjordens tudelning i bottnen, erinrar om de af glacierer utgräfda fjordarne på Spetsbergen. Vikens mynning var full med tätt tillpackad drifis, som hopat sig kring den här belägna, af en mängd tschuktschiska familjer bebodda ön. För att undvika denna is gjorde Vega en betydlig bugt uppför fjorden. Vädret var stilla och vackert, men ny is bildade sig emellan den gamla drifisen öfverallt, der denna låg tätt sammanhopad. Bland isen svärmade småsäl i hundratal, nyfiket följande fartygets kölvatten. Foglar sågos deremot endast i ringa antal. Tydligen hade de flesta redan flyttat bort till sydligare haf. Kl. 4 t. 45 m. e. m. förtöjdes fartyget vid en isflak nära fjordens östra strand. Man kunde derifrån se, att isen vid den udde, som i öster begränsade fjordmynningen, låg så nära land, att det var fara värdt, att det isfria farvattnet närmast stranden ej var djupt nog för Vega.

Löjtnant Hovgaard utsändes derför med ångslupen för att anställa lodningar. Han återkom med det besked, att farvattnet utanför udden var tillräckligt djupt. Samtidigt gjorde jag, jemte några af naturforskarne, en utflygt i land. Härunder utsändes fångstmannen Johnsen till toppen af den höjdsträckning, som upptog uddens inre, för att derifrån få en öfversigt af isförhållandena längre mot öster. Äfven Johnsen återkom med det lugnande besked, att en ganska bred öppen vattenränna sträckte sig bortom udden längs kusten mot sydost. Sjelf ströfvade jag jemte mina kamrater omkring på strandsluttningarna för att, så vidt det inbrytande mörkret det medgaf, undersöka deras naturförhållanden. När Johnsen kom ned, berättade han, att man från kullens krön kunde höra stoj och buller samt se eldar från en tältplats å andra sidan om udden. Han förmodade, att infödingarne der firade någon fest. Jag hade stor lust att gå dit ned för att, såsom jag trodde, »taga afsked af tschuktscherna», ty fullt förvissad var jag, att vi någon af de följande dagarne skulle segla in i Stilla oceanen. Men dels var det redan sent på aftonen och mörkt, dels voro vi ännu ej tillräckligt bekanta med tschuktschernas lynne för att, utan någon allvarlig anledning, i ringa antal och försedda endast med jagtvapen nattetid gå till en för oss okänd tältplats. Först senare lärde vi oss, att ett dylikt besök ej var förenadt med någon fara. I stället dröjde vi, då fartyget i alla fall ej kunde lyfta ankar denna afton, ännu några timmar qvar på stranden och upptände der en ofantlig; stockeld af drifved, kring; hvilken vi snart alla samlades, gladt glammande om resans återstående del i haf, der ej köld utan värme skulle besvära oss, och der vår färd åtminstone ej skulle hämmas af is, ständig dimma och okända grund. Ingen af oss anade då, att vi, i stället för tropikernas värme, skulle få under de närmaste tio månaderna pröfva en köldpols vinter, infrusna på en öppen redd, under nästan ständiga snöstormar och med en temperatur, som ofta sjönk långt under qvicksilfrets fryspunkt.

Aftonen var härlig, himmelen klar och luften så stilla, att stockeldens lågor och rök stego högt mot skyn. Den svarta, med en tunn ishinna täckta vattenytan återspeglade dess sken som en snörrät eldväg, längst bort vid synranden begränsad af ett isband, hvars ojemnheter i mörkret tedde sig som toppar af en aflägsen hög bergskedja. Temperaturen kändes i den fullkomligt dragfria luften mild, och termometern visade endast 2° under fryspunkten. Denna ringa köldgrad var dock tillräcklig att under natten betäcka hafvet med ett lager nyfrusen is, hvilket, såsom följande dags erfarenhet visade, på öppnare ställen visserligen endast kunde fördröja, icke hindra Vegas färd, men som dock sammanband de utanför kusten hopade drifisfälten så hårdt, att ett fartyg, äfven med tillhjelp af ångkraft, svårligen kunde tränga genom dem.

Då vi den följande dagen, den 28 september, seglat förbi den udde, som i öster begränsar Koljutschin-bay, grundade den drifisfria, men med ny is betäckta vattenrännan närmast kusten hastigt upp. Djupet blef för ringa för Vega, som derför måste söka bana sig väg bland de utanför liggande grundisstyckena och drifisfälten. Nattens frost hade bundit dessa så hårdt tillsammans, att försöket visade sig outförbart. Härigenom nödgades vi lägga till vid en grundis, så mycket säkrare att vid första omkastning af vinden åter komma loss och kunna tillryggalägga de få mil, hvilka skilde oss från det öppna vattnet vid Beringssund, som hvalfångare flere gånger lemnat denna trakt först i medlet af oktober.

Amerikanska uppgifter om isförhållanden norr om Beringssund.

Emedan amerikanska hvalfångare under de senare årtiondena utsträckt sin hvalfångst ända till norra Bering-hafvet, vände jag mig nämligen före afresan hemifrån, dels omedelbart dels genom kongl. utrikes-departementet, till flere amerikanska vetenskapsmän och myndigheter med begäran om upplysningar rörande isförhållandena i detta haf. Öfverallt blef min anhållan upptagen med synnerlig välvilja och hänförelse för den tilltänkta resan. Jag erhöll alltså dels en mängd eljest svårtillgängliga trycksaker och kartor öfver hafvet mellan Norra Amerika och Norra Asien, dels muntliga och skriftliga meddelanden från flere personer, bland hvilka må nämnas den berömde forskaren professor W. H. Dall i Washington, som länge uppehållit sig i Alaska-territoriet och norra delen af Stilla oceanen, amiral John Rodgers, som varit befälhafvare på den amerikanska örlogsmannen »Vincennes» under dess kryssning norr om Beringssund år 1855, samt löjtnanten vid amerikanska marinen Washburn Maynod. Vigtiga upplysningar hade jag dessutom erhållit genom tyske sjökaptenen E. Dallmann, hvilken under några år fört ett fartyg i dessa farvatten för kusthandel med infödingarne. Utrymmet medger mig icke att här intaga alla dessa skrifvelser. Men för att visa, det full anledning fans att ej anse seglingstiden i hafvet mellan Koljutschin-bay och Beringssund afslutad med utgången af september månad, skall jag här meddela några utdrag ur ett mig genom amerikanske generalkonsuln i Stockholm N. A. Elfving tillstäldt bref från Alaska Commercial Company's president Mr Miller.

»Det följande är en sammanfattning af de underrättelser, som vi kunnat insamla till svar på edra förfrågningar.

Barken Massachusetts, kapten O. Williams, var den 21 sept. 1867 vid 74° 30' n. br. och 173° vestlig längd. Ingen is i sigte mot norr, men öster ut sågs is. Höga bergstoppar sågos i VNV på ungefär 60 minuters afstånd. Kapten Williams anser, att den ö, som Kellet kallade Plover-ön, är en udde af Wrangels land. Kapten Williams säger vidare, att han af sina iakttagelser drager den slutsatsen, att från midten af augusti månad till början af oktober ingen is finnes söder om 70° och vester om 175° v. l. och det gifves knappast något år, då man ej i september kan framtränga så långt som till Nordkap (Irkaipij), beläget vid 180° längd. Om, såsom vanligen är förhållandet, sydvestvindar herska under juli och augusti, så är nordkusten under denna tid alldeles fri från is. År 1877 ansågs som ett svårt isår, mycken is möttes söder ut. År 1876 var ett »öppet» år (an open season); likaså år 1875. Vår kapten Gustav Niebaum säger, att östra sidan af Beringssund är öppen till november; han har vid två särskilda tillfällen seglat genom sundet så sent som den 22 oktober. Nordkusten var då isfri »within reasonable distance». År 1869 var barken Navy förankrad vid Koljutschin-ön den 8-10 oktober. Den 10 oktober nämnda år fans ingen is söder och öster om Wrangels land.»

Instängningen.

Dessa underrättelser visa, att iag visserligen kunde hafva skäl att vara otålig öfver min otur att åter förlora några dagar på ett ställe, vid hvars magra, för nordhafvets vindar blottade kust för tillfället föga af vetenskapligt intresse var att uträtta, åtminstone föga i jemförelse med hvad man under några dagar kunde göra t. ex. på öarna i Beringssund eller i den söder om Asiens östra udde belägna och derför mot Ishafvets vindar skyddade S:t Lawrence bay, men att intet skäl fans att befara nödvändigheten af en öfvervintring. Detsamma trodde jag mig äfven kunna sluta af erfarenheten från min öfvervintring på Spetsbergen 1872-73, då först under februari månad varaktig is bildades i vår hamn, vid 80:de breddgraden. Nu var det dock annorlunda. Det bräckliga istäcke, som den 28 sept. sammanband grundisarne och hindrade vår framfart, tilltog under en allt strängare och strängare köld dagligen i styrka, ända tills det först för följande årets sommarvärme åter bortsmälte. Endast fyra eller fem kilometer från vår vinterhamn fans dock ännu långt efter vår instängning öppet vatten vid kusten, och efter hemkomsten fick jag underrättelse om, att samma dag, som vi infröso, en amerikansk hvalfångare varit förankrad på detta ställe.

Om vår segling längs Asiens nordkust ända till Koljutschin-bay var en lyckträff eller ej, det skall framtiden komma att utvisa. Jag för min del tror, att den åtminstone var en lyckträff, som ofta skall inträffa. Säkert är i alla fall, att när vi kommit så långt som hit, så berodde vår instängning på ett alldeles tillfälligt missöde och på ovanliga isförhållanden under hösten 1878 i norra Bering-hafvet.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 20 september 2018.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt