Öfvervintring blir nödvändig. — Vegas läge. — Isen kring fartyget. — Amerikanskt skepp i närheten af Vega vid instängningen. — Det närbelägna landets beskaffenhet. — Vega inrättas för öfvervintring. — Proviantdepot och observationshus anläggas i land. — Vinterdrägten. — Temperatur om bord. — Helsotillstånd och matordning. — Köld-, vind- och snöförhållanden. — Tschuktscherna om bord. — Menkas besök. — Sändning af bref till hemmet. — Nordqvists och Hovgaards utfärd till Menkas tältplats. — Nytt besök af Menka. — Brefvens öde. — Nordqvists resa till Pidlin. — Fynd af en tschuktschisk graf. — Jagt. — Vetenskapliga arbeten. — Lifvet om bord. — Julafton.

Öfvervintring blir nödvändig.

Viss derom, att några få timmars sydlig vind vore tillräcklig att skingra det knappast en svensk mil breda isband, som spärrade vår väg, och tryggad genom ofvan anförda meddelanden från sakkunnige män i Amerika rörande höstisens förhållande i hafvet norr om Beringssund, var jag i början föga orolig öfver uppehållet, som begagnades till korta utflygter i land och samqväm med invånarne. Först sedan dag förflutit efter dag utan att någon förändring inträdt, blef det klart för mig, att vi måste bereda oss på en öfvervintring just på tröskeln mellan Ishafvet och Stilla oceanen. Det var en oväntad motgång, så mycket svårare att med jemnmod fördraga, som det var ögonskenligt, att vi skulle hafva undgått densamma, om vi kommit några timmar tidigare till östra sidan af Koljutschin-bay. Talrika tillfällen hade under den föregående delen af resan funnits, då dessa timmar kunnat besparas: Vega hade ej behöft dröja så länge i Dicksons hamn, vi hade kunnat spara en dag vid Taimur-ön, dragga något mindre vester om de Nysibiriska öarna o. s. v., och framför allt var vårt långa uppehåll vid Irkaipij för inväntande af bättre isförhållanden förderfligt, emedan åtminstone tre dagar derigenom förlorades, utan att i isen någon ändring till det bättre inträdde.

Vegas läge.

Fartygets läge var ingalunda särdeles tryggt. Vega låg nämligen, såsom synes af det kartutkast som längre ned skall meddelas, vid infrysningen icke för ankar i någon hamn utan var, i väntan på gynsamt tillfälle att ånga vidare, endast förtöjd bakom en grundis, som strandat på 9½ meters djup, 1400 meter från land, på en redd som var fullkomligt öppen från rättvisande N 74° V öfver nord till O. Hon hade här icke något annat skydd mot den våldsamma ispressning, som vinterstormarne pläga åstadkomma i polarhafven, än en vid högt vatten strandad, samt derför ock vid högt vatten föga säkert rotad isklippa. Lyckligtvis tyckes hafvets vattenstånd just vid instängningstillfället varit högre än under någon annan tid af vinterns lopp. Isklipporna blefvo derför å nyo flott först långt in på sommaren 1879, då deras öfver vattnet skjutande del minskats genom smältning. Föga fattades för öfrigt, att vinterhamnen blifvit ännu sämre, än den i verkligheten var. Vega förtöjdes nämligen första gången den 28 sept. vid några mindre isblock, som strandat 200 meter närmare land, men flyttades den följande dagen från detta ställe, emedan hon derstädes hade endast några få tum vatten under kölen. Hade fartyget förblifvit förtöjdt vid detta första ställe, hade det gått oss illa. Den nybildade isen blef nämligen under de våldsamma höststormarne, i synnerhet under natten mellan den 14 och 15 dec, pressad öfver dessa isblock, som härvid flyttades betydligt närmare land. Det omkring ½ meter tjocka istäcket söndersplittrades härvid under stort buller i tusentals stycken, som upptornades på den underliggande grundisen till en ofantlig toross eller vall af lösa, kantiga isblock. Ett fartyg förtöjdt vid dess sida hade blifvit öfverhöljdt med isstycken, pressadt på grund och krossadt redan ganska tidigt på vintern.

Toross

från granskapet af Vegas vinterqvarter.

Isen kring fartyget.

Vid fartygets instängning var hafvet närmast kusten, såsom redan är nämdt, täckt af nybildad is, allt för tunn att hålla en fotgängare, men tjock nog att hindra en båt att framgå. Utanför låg, så långt ögat kunde nå, tätt packad drifis, som blifvit så hårdt sammanbunden med nybildad is, att det varit fruktlöst att här söka framtränga. Redan den 2 oktober kunde man med nödig försigtighet gå på den nybildade isen närmast fartyget, och den 3 oktober kommo tschuktscher till fots om bord. Ännu den 10 funnos dock här och der svaga ställen mellan fartyget och land, och en blå sky i öster angaf fortfarande öppet vatten i den riktningen. Att denna »rening» likväl var betydligt aflägsen från fartyget, visade sig vid en utfärd, som dr Almqvist företog i nordostlig riktning den 18 okt., då han, efter en vandring af ungefär 20 kilometer öfver tätt packad drifis, nödgades vända utan att hafva nått det öppna vattnet. Det var häraf klart, att Vega numera omgafs af ett åtminstone 30 kilometer bredt band af drifisfält, förenade genom nybildad is, som under vinterns lopp uppnådde en ansenlig tjocklek.¹

I detta väldiga istäcke uppstodo under vinterns lopp ofta sprickor eller råkar, hvilka sträckte sig mycket långt. De framgingo utan afbrott tvärs öfver nybildade isfält och gamla, höga grundisar. En af de största bland dessa råkar bildade sig natten mot den 15 december tvärs för fartygets bog. Den var nära en meter bred och mycket lång. Vanligen voro råkarne endast några centimeter breda, men ofta detta oaktadt besvärliga nog, emedan flödvatten genom dem trängde upp till isens yta och genomdränkte den närmast densamma liggande snön.

Orsaken till råkarnes bildning var tvåfaldig. Antingen uppkommo de derigenom, att en häftig vind något rubbade isens läge, eller ock genom isens sammandragning vid stark köld. Sprickningen skedde med en mer eller mindre våldsam smäll och inträffade, att döma af smällarnes antal, oftare än man kunde märka på den snötäckta isens utseende. Äfven under stark köld var derför det skenbart sammanhängande istäcket deladt i otaliga, tätt till hvarandra passande stycken, hvilka antingen voro fullkomligt lösa eller sammanbundna endast af det svaga isband, som småningom bildade sig under snön på ytan af det i sprickan inträngda vattnet. Ända till ett afstånd af omkring 6 kilometer från stranden låg isen i alla fall under loppet af hela vintern nästan orubbad, på nämnda småråkar när. Längre ut till sjös var den deremot i ständig rörelse. Så kallade polynior eller öppna ställen förekomma härstädes sannolikt året om, och vid gynsam väderlek kunde man derför nästan ständigt se en blå vattensky vid synranden ifrån rättvisande NV till O. En sydlig vind under några få dagar bragte sedermera den öppna vattenrännan så nära fartyget, att man kunde på några timmar gå ut till den. Den vimlade då af sälar, hvilket anger, att den stod i sammanhang med ett ständigt öppet haf. På granskapet af ett dylikt berodde kanske ock den omständigheten, att vi icke sågo ett enda sälhål i de isfält, som omgåfvo fartyget.

Den grundis, vid hvilken Vega den 29 sept. förtöjdes, och vid hvilken hon blef liggande under vinterns lopp, var omkring 40 meter lång och 25 meter bred; dess högsta punkt låg 6 meter öfver vattenytan. Den var således ej synnerligen stor, men lemnade dock ett godt skydd åt fartyget. Visserligen flyttades äfven denna grundis jemte fartyget och det innanför liggande nybildade isfältet under de våldsamma höststormarne betydligt närmare land. En och annan suck och knakning i fartygets skrof gaf till känna, att detta härvid icke undgick ganska hårda påkänningar, men någon skada led Vega under vinterns lopp hvarken häraf eller af den starka kölden, under hvilken skarpa smällar tidt och ofta angåfvo, att någon spricka i trävirket vidgat sig genom det inträngande vattnets frysning till is. »Kallt så det smäller i knutarne», är ett välbekant talesätt, med hvilket vi nordbor oftast förena minnet från någon bister vinterqväll, tillbragt vid hemmets härd, men här voro dessa i synnerhet om nätterna i våra hytter hörbara smällar obehagliga nog, emedan man måste befara, att de nybildade eller vidgade sprickorna skulle gifva upphof till farliga läckor i fartygets skrof. Till följd deraf att under köld jernet drager sig starkare tillsamman än träet, sänkte sig under vintern hufvudena på de jernbultar, med hvilka skeppstimret var hopfogadt, djupt ned i bordläggningen. Men ej heller häraf uppkom någon allvarlig läcka, kanske emedan kölden endast verkade på den del af fartyget, som låg ofvan vattenytan.

Amerikanskt skepp i närheten af Vega vid instängningen.

Redan under de första dagarne af vår öfvervintring tolkade vi åtskilliga lifliga, med tecken förtydligade berättelser af infödingarne så, att ett hvalfångarefartyg skulle finnas vid Serdzekamen, i granskapet af Vegas vinterhamn. Med anledning häraf utsändes morgonen den 4 oktober löjtnant Brusewitz med två man och den lilla, i Kjöbenhavn för 1872-73 års expedition byggda och för slädfärder afsedda båten Louise, med uppdrag att om möjligt taga reda på förhållandet. Han återkom sent om natten samma dag, utan att hafva fått sigte på något fartyg. Vi antogo nu, att allt sammans berott på en missuppfattning af tschuktschernas berättelser. Men ett bref, som jag efter återkomsten erhållit af herr W. Bartlett, dagtecknadt New-Bedford den 6 januari 1880, visar, att detta icke varit förhållandet. Han skrifver nämligen bland annat:

»Min son Gideon W. Bartlett lemnade San Francisco den 1 juni 1878 i ett af oss förhyrdt fartyg »Syren» om 875 tons, bestämdt till S:t Lawrence bay. Han kom dit den 8 juli. Efter att hafva intagit 6100 barrels tran och 37,000 pounds barder från våra hvalfångare, seglade fartyget direkt till New-Bedford, läggande till vid Honolulu för att der landsätta barderna, hvilka skulle hitsändas via San Francisco. Sjelf gick min son i S:t Lawrence bay om bord på vår hvalfångarebark »Rainbow» i afsigt att företaga en resa för studier och nöje. Han besökte härunder Point Barrow och gick öster ut så långt som till Lions Reefs nära Camden bay. Härifrån återvände han först till Point Barrow, och derpå seglade han till Herald-ön, hvarest han besökte våra hvalfångare och såg en »Bowhead» fången och flensad. Den 25 sept. gick han om bord på skonaren »W. M. Meyer», med hvilken han kom till San Francisco den 22 oktober. Vid jemförelse af resedata finner man, att han seglade nära Serdzekamen den 29 sept., två dagar efter det Ni ankrat nära Koljutschin-bay.»

Den 29 sept. motsvarar efter amerikansk dagräkning den 30 efter gamla verldens, som fortfarande följdes om bord på Vega. Skonerten »W. M. Meyer» låg således vid Serdzekamen ännu två dagar efter det vi ankrat i vår vinterhamn. Afståndet mellan de båda ställena är endast omkring 70 kilometer.

Vinterhamnen var belägen vid 67° 4' 49" n. br. och 173° 23' 2" v. längd från Greenwich, 1,4 kilometer från land. Afståndet till Ostkap var 120' och till Point Hope, nära Kap Lisburn på amerikanska sidan, 180'.

Det närbelägna landets beskaffenhet.

Det närliggande landet bildade en från hafvet långsamt uppstigande, svagt vågformig och af elfdalar genomskuren slätt, som vid Vegas instängning visserligen var rimfrosttäckt och frusen, men ännu snöfri, så att våra botanister kunde bilda sig ett begrepp om traktens förut alldeles okända flora. Närmast stranden funnos täta elymus-bäddar, omvexlande med mattor af Halianthus peploides, samt derofvan en mager, jemn, om våren vattentäckt grusmark, skyld endast af en skifformig laf, Gyrophora proboscidea, och af några få blomväxter, bland hvilka Armeria sibirica var allmännast. Innanför strandvallen utbredde sig vidsträckta, af lågland skilda salt- och sötvattenslaguner, hvilkas stränder voro täckta med en temligen yppig växtmatta, bildad af mossa, gräs och starrarter. Men först på det kringliggande höglandet, der vittrade gneislager beredt en rikare jordmån än den magra sand, som uppkastas ur hafvet, antog växtligheten en mer skiftande prägel. Något spår till skog² fans visserligen icke, men man såg der låga pilbuskar, vidsträckta mattor af kråkris (Empetrum nigrum) och lummerlyng (Andromeda tetragona) samt stora tufvor af en Artemisia-art. Mellan dessa framskjuta om sommaren, att döma dels af de förtorkade och förfrusna växtlemningar, som dr Kjellman om hösten hopbragte, dels af samlingarna från våren, ett ringa antal blomväxter, af hvilka en del voro välbekanta från hemlandet, såsom lingon, hjortron och maskros.

Vega inrättas för öfvervintring.

Oaktadt erfarenheten från föregående polarfärder och särskildt från 1872-73 års svenska expedition visade, att äfven vid 80:de breddgraden hafvet plötsligt kan bryta upp midt på vintern, funno vi dock snart, såsom ofvan är nämdt, att vi måste bereda oss på en öfvervintring. Nödiga anordningar vidtogos också derför. Den snö, som samlade sig på däcket och som i början dagligen bortsopats, fick ligga qvar, så att den slutligen bildade ett 30 centimeter tjockt, hårdt hoptrampadt snö- eller islager, som i ej oväsentlig mån bidrog att öka däckets motståndskraft mot kölden, och snödrifvor uppkastades för samma ändamål längs fartygets sidor. En ståtlig istrappa uppfördes från isen till styrbords reling. Ett för ändamålet i Karlskrona förfärdigadt stort tält uppslogs från kommandobryggan till fören, så att endast akterdäcket fortfarande blef fritt. Tältet var akter ut fullkomligt öppet, hvarjemte blåst och yrsnö hade fritt tillträde från sidorna och från en ofullständigt sluten öppning förut. Det skydd, det lemnade mot kölden, blef visserligen härigenom mycket förminskadt, men i stället verkade det ej det ringaste menligt på luftens beskaffenhet inom fartyget, ett för helsotillståndet om bord synnerligen beaktansvärdt förhållande. De mörka vinterdagarne flammade ofta under detta tält en liflig smideseld, kring hvilken tschuktscherna skockade sig i nyfiken beundran öfver den skicklighet, med hvilken smeden formade det glödande jernet. Här utdelade kocken åt tschuktscherna öfverblifven soppa och mat samt de brödbullar, som vid hvarje bakning särskildt bakades för deras räkning. Här var mottagningssalongen, der tobak och socker utdelades åt qvinnorna och barnen, och der någon gång, om ock sällan, en frusen fångst- eller forman hugnades med en sup. Här värderades och uppköptes vedbitar och hvalkotor, och här fördes vidlyftiga underhandlingar om resor i hundslädar åt olika håll.

Vega i vinterqvarter.

Efter en fotografi, tagen på våren 1879 af L. Palander.

Proviantdepot och observationshus anläggas i land.

Den våldsamma rörelse, som egde rum i isen natten mot den 15 dec, lemnade oss en kraftig påminnelse derom, att vårt läge på den öppna redden ingalunda var så tryggt, som man kunde önska, utan att en möjlighet fans, det fartyget plötsligt och kanske utan föregående varning skulle kunna blifva fullkomligt krossadt. Om en sådan olycka inträffat, hade helt säkert ingen svårighet mött för Vegas besättning att öfver isen komma i land. Men så obetydligt som jagtutbytet här tycktes vara och så utblottade på alla förråd som tschuktscherna nästan ständigt voro — ty de följa efter bokstafven budet att ej sörja för morgondagen — var det all sannolikhet, att vi, väl ditkomna, skulle dött af hunger, i fall ej proviant bergats från fartyget. Detta hade åter, då hufvudmassan af provianten naturligtvis var nedlagd i lastrummet, blifvit förenadt med stor svårighet, om Vega plötsligt en natt sönderskurits af isen i vattengången. För att så vidt möjligt trygga oss emot följderna af en sådan olyckshändelse blef ett upplag af lifsmedel, gevär, ammunition m. m., beräknadt för 30 man och 100 dagar, nedlagdt i land. Lyckligtvis behöfde vi ej anlita det. Förrådet var upplagdt på stranden utan skydd af lås och bom, endast täckt med segel och åror, och någon vakt hölls ej på stället. Det förblef detta oaktadt och oaktadt den matbrist, som tidtals rådde bland infödingarne, orördt så väl af de tschuktscher, som bodde i granskapet, som af dem, hvilka dagligen från aflägsna trakter åkte förbi stället. Alla kände dock ganska väl den segeltäckta högens innehåll, och de antogo helt säkert, att der funnos ofantliga skatter och lifsmedel nog för hela Tschuktsch-halföns befolkning under ett helt år.

Det magnetiska observatoriet blef, såsom längre fram närmare skall omtalas, uppfördt på stranden 1½ kilometer från fartyget. Till detta hus hade observatörerna att gå minst fyra gånger om dygnet fram och åter öfver ett isfält, täckt med en lös, stoftfin snö, som sattes i rörelse af den ringaste vindflägt och då inom några ögonblick fullkomligt dolde hvarje fotspår. Vinternätterna voro, då månen ej lyste, så mörka, att man ej kunde urskilja de allra närmaste föremål, och dag efter dag hade vi dessutom under vinterns lopp så tät yrsnö, att sjelfva det höga mörka fartygsskrofvet kunde skönjas endast då man var i dess omedelbara närhet. Att vid vandring från land under nattens mörker eller snöyra utan ledning finna rätt på fartyget, hade varit ganska svårt, och ohjelpligt förlorad hade den varit, som då gått vilse. För att någon sådan olyckshändelse ej skulle inträffa, vidtogs derför det försigtighetsmått, att en ledlina utspändes öfver höga isstolpar mellan observationshuset och fartyget. Äfven med ledlinans hjelp blef det ofta svårt nog att hitta fram.

Försök att under hela vinterns lopp hålla en isränna rundt om fartyget öppen måste snart nog öfvergifvas, men deremot höllos tvenne vakar ständigt öppna, den ena vid sidan af fartyget till brandvak, den andra för de tidvattensobservationer, som kapten Palander under vintern anordnade. Den senare vaken valde en liten säl långa tider till uppehållsort, ända tills vi en dag roade oss att med nödig varsamhet fånga honom och låta honom göra en ofrivillig visit om bord, der han bjöds på åtskilliga läckerheter, som dock försmåddes. Sälen lössläpptes å nyo i sin vak, men återkom, oaktadt all den vänlighet vi visat honom, aldrig mer.

Vinterdrägten.

Af de meteorologiska iakttagelserna synes, att vintern icke var så kall som vintrarna i den Franklinska arkipelagen eller i de kallaste delarne af Sibiriens fasta land.³ Deremot var den vid Vegas vinterstation ovanligt stormig, och vi hafva dag efter dag, natt efter natt gått till och från observationshuset i hård blåst och en köld af -30° till -46° C. Vid stilla väder är en köld af -40° knappast mycket besvärlig, men redan vid ett ringa drag blir en köldgrad af t. ex -35° rent af farlig för den, som går emot vinden och utan nödig försigtighet utsätter blottade delar af ansigtet, händerna eller handlofvarne för den kalla luftströmmen. Utan att man varnas af någon häftigare plåga, uppstår frostskada, hvilken, om den ej i tid upptinas genom den skadade delens gnidning med handen eller med smältande snö, lätt kan blifva af ganska allvarsam beskaffenhet. De flesta bland dem, som nu för första gången voro med om en högnordisk öfvervintring, blefvo, då den första kölden inträffade, mer eller mindre frostbrända, flere gånger så att höga, med blodvatten fylda frostblåsor af flere qvadratcentimeters utsträckning uppstodo, men lyckligtvis aldrig så mycket, att någon verklig olycka inträffade. Sedan de till polartrakterna nykomne, varnade af erfarenheten, blifvit mer aktsamma, inträffade dylika frostskador sällan. Ej heller förekom något enda fall af frostskada på fötterna. Härtill bidrog vår för klimatet ändamålsenliga beklädnad, hvilken utom goda vinterkläder af det slag, som vanligen begagnas i hemlandet, bestod af följande, för den höga norden särskildt medtagna klädespersedlar:

Vegamännens vinterdrägt.

1. Ett rikt förråd af tjocka goda underkläder af ylle.

2. En omsorgsfullt gjord, med en mängd fickor försedd blus af segelduk, afsedd att dragas utanpå den vanliga sjömanskavajen för att skydda mot blåst och yrsnö. Denna visade sig mycket ändamålsenlig och begagnades af manskapet med stor förkärlek.

3. En lapp-päsk med s. k. bellingar (engelsmännens leggins); begagnades mindre ofta, emedan den var så varm, att man endast med svårighet kunde dermed gå längre sträckor. Vid vinterresor med hundar eller renar var den deremot oumbärlig.

4. Ett par mycket stora segelduksstöflar med sulor af läder. Inuti dessa hade man senegräs (Carex vesicaria L.). Sjelfva foten var klädd i ett eller två par strumpor, utanpå hvilka man bar en fotlapp af filt. Våra skodon voro således ett mellanting mellan den af Parry för arktiska resor införda fotbeklädnaden och lapparnes höfylda »komager». Alla, som begagnat dessa segelduksstöflar, äro ense derom, att de lemna intet öfrigt att önska. Äfven vid längre vandringar i våt snö äro de att föredraga framför läderskodon. Dessa senare blifva nämligen tunga och vattendränkta och kunna svårligen under en nattrast i det fria torkas. Segelduksstöflarna och det i dem lagda höet torkas deremot lätt på en enda natt. De äro äfven som våta lätta och genom den luftvexling, som det under foten liggande höet möjliggör, föga osunda. Jag tror mig derför på det högsta kunna förorda dylika skodon för vinterresor och vinterjagtfärder äfven i vårt eget land.

5. En »öresundsmössa» och en lös filthufva (baschlik) af samma slag som de, hvilka begagnas af den ryska militären. Baschlikerna hade jag köpt i Petersburg för expeditionens räkning.

6. Helvantar af sälskinn och sämsk, inuti fodrade med fårskinn och vid handlofven kantade med långhårigt pelsverk. De buros vanligen med band om halsen, såsom barn pläga bära sina vantar. Vid utarbete voro dessa tjocka vantar för obeqväma; man använde då helvantar af ylle.

7. Färgade glasögon, hvilka utdelades åt alla man i början af februari. Man måste sjelf hafva vistats i polartrakterna under vintern och våren, »efter solens återkomst», för att inse, huru oumbärligt ett dylikt skydd är mot det enformiga hvita ljus, som vid den tiden på alla kanter omgifver ögat. Den oerfarne iakttager, om ock varnad, sällan nödig försigtighet och får vanligen plikta derför genom en visserligen ej synnerligen farlig, men alltid ytterligt smärtsam, mer eller mindre fullständig snöblindhet under några dagar.

Temperatur om bord.

Om bord på fartyget, i våra hytter och samlingsrum, hade vi för öfrigt ingalunda så kallt, som mången skulle föreställa sig. Visserligen beslogo sig fartygets väggar flerstädes, i synnerhet i hytterna, med ett tjockt islager och likaså skylighten i gunrummet. Men i de bebodda delarne af fartyget hade vi ett stycke från bordläggningen vanligen en temperatur af +12° till +17°, d. v. s. ungefär densamma som man i norden vintertiden plägar hafva inom hus och helt säkert högre än den vanliga rumtemperaturen under årets kallaste dagar i många sydligt belägna städer, t. ex. i Paris eller Wien. Om natten sjönk dock värmen i hytterna någon gång till +5° à +10°, och bordläggningen på sidan om sängstället blef isbelagd. I slöjdrummet på mellandäck visade termometern vanligen omkring +10°, och till och med i det oeldade, men under vattenlinien liggande underrummet var temperaturen aldrig under, vanligen en eller två grader öfver vattnets fryspunkt.

Vida större obehag än af kölden hade man i hytterna af den brådvärme och det os, som eldning i stora kaminer af gjutjern plägar åstadkomma i små instängda rum. När på morgonen efter en kall natt vakten allt för villigt lydde de maningsrop, som ljödo från skilda håll, att elda på duktigt, fick man ofta sin önskan så grundligt uppfyld, att alla man en halftimme derpå lågo badande i svett. Det var då ingen annan råd än att lemna kojen, taga sig en kall öfversköljning och afrifning, kläda på sig hastigt och rusa upp på däck för att hemta frisk luft och svalka sig i den der rådande temperaturen af -30° till -40°. Äfven eljest bereddes tillfälle till bad så väl för officerare som manskap, och nödig tillsyn hölls öfver renligheten, en helsoåtgärd som vid arktiska öfvervintringar aldrig bör försummas.

Helsotillstånd och matordning.

Helsotillståndet om bord var under vinterns lopp utomordentligt godt. Dr Almqvists rapport uppräknar endast några få allvarligare, men alla lyckligen botade sjukdomsfall, bland hvilka må nämnas magkatarrer och lindriga lunginflammationer, men intet enda fall af den lömska sjukdom, skörbjugg, som fordom härjade på ett så förfärligt sätt bland besättningarna under alla långväga sjöresor, och som ännu bland polarfararne plägar skörda så månget offer.

Det lyckliga helsotillståndet berodde tydligen i första hand på den goda anda, som lifvade expeditionens vetenskapsmän, officerare och manskap, men bör äfven till stor del tillskrifvas Vegas, af kapten Palander i Karlskrona anordnade, ändamålsenliga inredning och framför allt vår för klimatet lämpade spisordning, hvilken upprättats på grund af den erfarenhet, som vunnits under 1872-73 års expedition, och efter inhemtande af råd från dess utmärkte läkare dr Envall. Spisordningen angifves af följande tabell:

N:o 1. Söndag.

Frukost: smör 6 ort, kaffe 10 ort, socker 7,5 ort.⁴

Middag: salt fläsk eller torkad fisk 75 ort, surkål 75 ort, preserverad eller färsk potatis 12 ort, preserverade grönsaker 5,5 ort, köttextrakt 1,5 ort, russin 5 ort, risgryn 50 ort, bränvin eller rom 2 k.t.

Afton: smör 6 ort, te 1,5 ort, socker 7,5 ort, korngryn 10 k.t., ost 12 ort.

N:o 2. Måndag, Onsdag, Fredag.

Frukost lika med n:r. 1.

Middag: preserveradt kött eller fisk 1 portion, preserv. potatis 12 ort, preserv. grönsaker 5,5 ort, preserv. lök 1 port., köttextrakt 1,5 ort, bränvin eller rom 2 k.t.

Afton lika med n:r 1 utan ost.

N:o 3. Torsdag.

Frukost lika med n:r 1.

Middag: salt fläsk 1 [skålpund] ärter 10 k.t., köttextrakt 1,5 ort, korngryn 2 k.t., bränvin eller rom 2 k.t.

Afton lika med n:r 2.

N:o 4. Tisdag.

Frukost: smör 6 ort, chokolad 10 ort, socker 7,5 ort.

Middag: salt kött 1 , mackaroni 15 ort (eller bruna bönor 10 k.t. eller gröna ärter 1 port.), fruktsoppa 1 port., bränvin eller rom 2 k.t.

Afton lika med n:r 2.

N:o 5. Lördag.

Frukost lika med n:r 4.

Middag: preserverad biffstek eller pannbiff 1 port., preserv. eller färsk potatis 12 ort., preserv. lök 1 port., fruktsoppa 1 port., bränvin eller rom 2 k.t.

Afton lika med n:r 2.

Dessutom erhöll hvarje man dagligen 1,25 torkadt bröd eller mjöl (2/3 hvetemjöl och 1/3 rågmjöl), 3 ort tobak och 2 k.t. ättika, samt för hvarje vecka 1 hvetemjöl, 30 ort smör, 21 ort salt, 7 ort senap, 3 ort peppar och 2 k.t. ättika.

Utom hvad i ofvanstående lista uppräknas utspisades från den 15 februari till den 1 april »multegröt», blandad med rom, tvenne gånger i veckan. Jag skulle gerna hafva låtit utspisa en vida större mängd af detta enligt nordisk erfarenhet ypperliga medel mot skörbjugg, men emedan skörden på hjortron år 1877 slagit helt och hållet fel, kunde jag till intet pris förskaffa expeditionen den mängd, som deraf behöfdes. I stället uppköptes i Finland en betydligare mängd tranbärsaft, som regelmessigt utdelades och med begärlighet förtärdes af manskapet. Dessutom medfördes ett par lefvande svin, hvilka slagtades till julhelgen.⁵ Derigenom bereddes alla man tillfälle att vid denna tid ett par gånger få spisa färsk skinka, ett ovärderligt afbrott i den enformiga konservmaten, hvilket i sin mån bidrog att under den helg, vid hvilken vi nordbor äro fästade med så många minnen, lifva och muntra sinnesstämningen.

Jagtens utbyte inskränkte sig under vinterns lopp till några ripor och harar och lemnade sålunda icke något nämnvärdt bidrag till fartygets proviantering. Deremot kunde jag genom byte med infödingarne skaffa oss fisk i något rikligare mängd, så att vissa tider fans tillgång att utspisa färsk fisk en gång i veckan. Den art, som under vintern företrädesvis erhölls, ett slags torsk med grågröna ryggradsben, kunde dock i början endast serveras i gunrummet, emedan manskapet till följd af benens färg länge hade en oöfvervinnelig motvilja mot densamma.

Torsk från Pitlekaj.

Gadus navaga Kölreuter.

1/3 af nat. storl.

På många af grundisarne i fartygets närhet funnos betydliga djupa sötvattensamlingar, hvilka visserligen redan voro starkt frusna på ytan, men dock länge lemnade oss härligt dricks- och bykvatten. Efter den 14 dec, då alla smärre sötvattensamlingar på rundisarne i det närmaste bottenfrusit, och saltvatten inträngt i den största och mest anlitade, blef det nödigt att anskaffa vatten genom smältning af is.

Köld-, vind- och snöförhållanden.

Iakttagelserna öfver väderleken gjordes intill den 1 november hvar fjerde timme, derefter till den 1 april hvarje timme, sedan åter sex gånger om dygnet. Från den 27 november till den 1 april voro termometrarne uppstälda i land vid det magnetiska observatoriet, före och efter denna tid i fartygets omedelbara närhet. Under vintern var öfvervakandet af de meteorologiska iakttagelserna anförtrodt åt dr Stuxberg, som vid denna tid, medan allt omkring oss var isbelagdt, nödgades låta sina egna zoologiska forskningar hvila.

Väderleksförhållandena ingrepo naturligtvis på ett synnerligen känbart sätt i vårt dagliga lif och utgjorde den probersten, på hvilken vår utrustning pröfvades. Utrymmet medgifver mig icke att i detta verk utförligare framställa resultaten af de meteorologiska observationerna; jag vill derföre blott framhålla följande:

Den största köld, som under de olika månaderna iakttogs, var:

Oktober	den	24		-20°,8		Mars	den	29		-39°,8
November	den	30		-27°,2		April	den	15		-38°,0
December	den	23		-37°,1		Maj	den	3		-26°,8
Januari	den	25		-45°,7		Juni	den	3		-14°,3
Februari	den	2		-43°,8		Juli	den	2		-1°,0

Tvenne gånger hade vi ovanligt hög barometer, nämligen:

den 22 december	6 f. m. 782,0 (0°) m.m.
den 17 februari	6 f. m. 788,1 (0°) m.m.

Det lägsta lufttrycket, 728,8 (0°) m.m., inträffade den 31 december kl. 2 f. m.

Väderleken var under vintern mycket stormig och vindriktningen närmast jordytan nästan ständigt mellan nordvest och nordnordvest. Men redan i luftlager af föga betydlig höjd förherskade, att döma af molnens riktning, en lika oafbruten luftström från sydost, hvilken, då den någon gång sänkte sig till jordytan, medförde en varmare och med fuktighet mindre mättad luft. Orsaken härtill är lätt att inse, om man betänker, att Beringssund bildar en af temligen höga berg omgifven port mellan Stilla hafvets varma och Polarhafvets kalla luftområde. Vindarne måste här ordnas ungefär efter samma lagar som draget i dörröppningen mellan ett varmt och ett kallt rum, d. v. s. den kalla luftströmmen måste gå nedtill från det kalla området till det varma, den varma tvärt om. Till de sydliga och sydostliga vindarnes värme och torrhet bidraga dessutom de bergshöjder, som enligt infödingarnes utsago skola finnas i det inre af Tschuktsch-halfön. Dessa förläna nämligen de hafsvindar, som framgå öfver deras krön, föhn-vindarnes. egenskaper. Våra kallaste vindar hafva kommit från SV till V, d. v. s. från gamla verldens, i trakten af Werchojansk belägna, köldpol. På tillvaron af tvenne luftströmmar, hvilka vid en viss höjd öfver jordytan kämpa med hvarandra, beror äfven den förvånande hastighet, med hvilken himlahvalfvet i trakten af Beringssund plötsligen blir molnhöljdt och åter fullkomligt klart. Redan den berömde Beringssunds-fararen, numera amiralen i amerikanska marinen Rodgers har anmärkt detta förhållande och mycket träffande liknat det vid uppdragandet och fällandet af förhänget för en skådebana.

I våra väderleksanteckningar gjordes skilnad mellan snöyra (snöfall under blåst) och yrsnö (snöstorm utan snöfall). Snönederbörden var ej synnerligen stor, men då under vintern icke inträffade något så ihållande blidväder, att snön någonsin täcktes med en sammanhängande smältskorpa, förblef en betydlig del af den snö, som nedföll, så lös, att den för minsta vindpust hvirflade af och an. Vid storm eller stark bris fördes snön till högre luftlager, hvilka hastigt fyldes med ett så tätt, fint snödam, att föremål på några få meters afstånd icke mer kunde urskiljas. Det var icke någon möjlighet att i ett dylikt väder hålla väg öppen, och den som gick vilse var hjelplöst förlorad, i fall han ej likt tschuktschen kunde, insnöad i en drifva, afbida stormens upphörande. Men äfven vid svag vind och under molnfri himmel framgick en snöström af några centimeters höjd längs marken i vindens riktning, således företrädesvis från nordvest till sydost. Äfven den hopade drifvor öfverallt, der vindskydd förefans, och begrof säkrare, om ock mindre hastigt än stormens yrsnö utlagda föremål och trampad stig. Den mängd vatten, som i frusen form förflyttades i denna visserligen ej mäktiga, men oafbrutna och vindsnabba ström öfver Sibiriens nordkust till sydligare trakter, måste vara jemförbar med vattenmassan i jordens jettefloder och spelar en tillräckligt stor rol i klimatiskt hänseende, bland annat som köldförare till de nordligaste skogsmarkerna, för att böra af meteorologerna beaktas.

Luftens fuktighet bestämdes så väl med Augusts psykrometer som med Saussures hygrometer. Men jag tror icke, att dessa redskap vid en temperatur betydligt under 0° gifva tillförlitligt utslag. Härtill kommer, att luftens fuktighetsgrad på det ställe, der det kan komma i fråga att uppställa psykrometern och hygrometern under en högnordisk öfvervintring, icke har den meteorologiska betydelse, som man ofta tilldelat densamma. Redskapen blifva nämligen i regeln uppstälda i en fritt stående spjelbur, belägen på en för afläsning lämplig höjd öfver jordytan. Under en nästan oafbruten snöyra är det omöjligt att hålla denna bur snöfri. Äfven luft, som ursprungligen varit fullkomligt torr, måste här mätta sig med fuktighet genom afdunstningen från omgifvande snölager och från det snödam, som kringyrar närmast jordytan. För bestämmande af luftens verkliga fuktighetsgrad skulle jag derför råda framtida resande till snötäckta trakter att omedelbart väga det vatten, som en gifven rymd luft innehåller, genom att upptaga det i rör med klorkalcium, kalcinerad kopparvitriol eller svafvelsyra. Ett redskap för detta ändamål vore lätt att uppställa så, att hela arbetet kunde verkställas under däck, och att man efter behag kunde undersöka luften från hvilket lager som helst nedom masttoppen. I fall jag haft medel att anordna en sådan undersökning vid Vegas vinterläger, hade det helt säkert visat sig, att luftens relativa fuktighet redan på en höjd af några få meter öfver jordytan för det mesta var ganska ringa.

Det sandnäs, som närmast fartyget skilde lagunerna från hafvet, var beströdt med kolossala hvalben och med afskräden efter de tschuktscher, som under århundraden bott och vandrat fram derstädes, och dessutom med skelettdelar af säl och hvalross, med spillning efter menniskor, hundar, foglar o. s. v. Trakten var bland de fulaste och otrefligaste jag sett i någon af de landsdelar, som bebos af fiskarelappar, samojeder, tschuktscher och eskimåer. Vid vår instängning funnos två tschuktschbyar på den närbelägna stranden, af hvilka den, som låg närmast Vegas vinterhamn, kallades Pitlekaj. Den bestod i början af sju tält, men till följd af matbrist bortflyttade dess invånare småningom under vinterns lopp, de sista i februari, till en närmare Beringssund belägen fiskrikare trakt. Vid flyttningen medtogs endast det oundgängligaste, emedan man ämnade återvända vid den årstid, då jagten åter blef riklig. Den andra tältplatsen, Jinretlen, låg närmare udden mot Koljutschin-bay och räknade vid början af vår öfvervintring likaledes sju tält, hvilkas bebyggare tycktes vara bättre bergade än Pitlekajs. De hade under hösten gjort bättre fångst och samlat mer förråd. Af dem bortflyttade derför endast en del under vintern.

Följande tältplatser lågo på något längre afstånd från vårt vinterqvarter, men dock så nära, att vi ofta hade besök af deras invånare:

Pidlin, på östra stranden af Koljutschin-bay, 4 tält.

Koljutschin, på den lika benämnda ön, 25 tält. Byn besöktes ej af någon bland Vega-expeditionens medlemmar.

Rirajtinop, belägen 6 kilometer öster om Pitlekaj, 3 tält.

Irgunnuk, 7 kilometer öster om Pitlekaj, 10 tält, af hvilka dock i februari endast fyra återstodo. Invånarne i de öfriga hade för vintern sökt en bättre fångstplats längre öster ut.

Antalet af de personer, som tillhörde hvarje tält, var svårt att afgöra, emedan tschuktscherna ständigt för sqvaller och prat gästa hos hvarandra. I medeltal kan det kanske anslås till fem eller sex personer. Inberäknadt invånarne på Koljutschin-ön bodde således omkring 300 infödingar i granskapet af vårt vinterläger.

Tschuktscherna om bord.

När vi instängdes, var såsom nämdt isen närmast stranden för svag att bära en fotgängare, och svårigheten att från land taga sig till fartyget med de medel, öfver hvilka tschuktscherna förfogade, var således ganska stor. Då infödingarne märkte oss, blef det i alla fall genast stor uppståndelse bland dem. Män, qvinnor, barn och hundar sågos med oredig ifver springa af och an på stranden; några syntes åka med hundslädar på isgatan närmast hafsbandet. Man fruktade tydligen, att det ypperliga tillfälle, som här förelåg att tillbyta sig bränvin och tobak, skulle gå förloradt. Från fartyget kunde vi med kikare se huru flere försök att utsätta båtar gjordes, men åter öfvergåfvos, ända tills man lyckats släpa en farkost till en isfri eller endast med tunn is betäckt strandrening, som förde till fartygets granskap. I denna utsköts en stor skinnbåt, hvilken lastades med män och qvinnor ända till brädden, utan afseende på den ögonskenliga faran att med en sådan båt, tungt lastad, färdas fram genom skarp, nybildad is. Man rodde genast till fartyget, och väl framkomna klättrade de flesta utan ringaste tvekan öfver relingen under skämt och skratt samt rop af anoaj anoaj (goddag, goddag). Vårt första möte med inbyggarne i denna trakt, der vi sedermera tillbragte tio långa månader, var å ömse sidor mycket hjertligt och bildade utgångspunkten för ett särdeles godt förhållande mellan tschuktscherna och oss, hvilket bibehöll sig oförändradt under hela vår dervaro.

Kautljkau, tschuktschisk flicka från Irgunnuk,

framifrån och från sidan.

Efter fotografi af L. Palander.

Hänsyn till renlighet nödgade oss att endast undantagsvis låta tschuktscherna komma under däck, hvilket till en början förtröt dem mycket, så att en af dem till och med visade lust att öfva vedergällning genom att utesluta oss från sofkammaren i sitt tält. Vår fasthet i denna punkt, förenad med vänlighet och gifmildhet, lugnade dem dock snart, och att utesluta oss från det inre tältet var för männen ej så lätt, då vi vid dylika besök alltid hade med oss sötsaker och tobak så väl för dem sjelfva som för qvinnorna och barnen. Om bord blef fartygets tältklädda däck snart en verklig mottagningssalong för hela befolkningen i granskapet. Hundspann vid hundspann stodo alla dagar uppradade eller riktigare lågo insnöade framför den af is byggda trappuppgången till Vega, tåligt väntande på de besökandes återkomst eller på den pemmikan jag då och då af medlidande lät utdela till de uthungrade djuren. Ryktet om de märkvärdiga främlingarnes ankomst måtte för öfrigt hafva spridt sig hastigt. Vi fingo nämligen snart besök äfven från aflägsnare bygder, och Vega blef slutligen en rastplats, vid hvilken hvarje förbifarande under några timmar stannade med sitt hundspann för att tillfredsställa nyfikenheten och för att i byte mot goda ord eller någon annan mera påtaglig vara erhålla litet varm föda, en bit tobak och någon gång, då vädret var mycket ruskigt, en sup, af tschuktscherna kallad ram, ett ord hvars härledning ej får sökas i det svensk-norska dram, utan i det engelska ordet rum.

Alla som kommo fingo obehindradt gå af och an på vårt med en mängd saker belamrade däck. Vi hade dock icke att beklaga oss öfver förlusten af den ringaste småsak. Ärligheten var här lika hemmastadd som i renlapparnes gammor. Deremot blefvo de snart mycket besvärliga genom sitt af ingen sjelfkänsla begränsade tiggeri. Att vid byteshandel draga all möjlig fördel af europeens i deras tanke helt säkert djupa »opraktiskhet», skydde de ej heller. Små bedrägerier i det syftet räknades tydligen ej som fel, utan som förtjenst. Stundom sålde de t. ex. samma sak två gånger, alltid voro de frikostiga på löften, som de aldrig ämnade hålla, och ofta lemnade de bedrägliga uppgifter om saker, som höllos till salu. Räfkroppar utbjödos sålunda, sedan de blifvit flådda samt hufvud och fötter afskurna, flere gånger som harar, och löjligt var att se deras förvåning deröfver, att vi genast upptäckte bedrägeriet. Tschuktschernas fullkomliga obekantskap med penningar och den ringa tillgång jag hade på bytesmedel i deras smak nödgade för öfrigt äfven mig att hålla åtminstone en del af våra varor i högt pris. Polarlandens vanliga produkter skinn och späck upphandlades, till invånarnes stora förvåning, alldeles icke på Vega. Deremot förvärfvades genom byte en fullständig samling af vapen, drägter och husgerådssaker. Alla dylika inköp skedde uteslutande för expeditionens räkning, och öfver hufvud var samlande af naturhistoriska och etnografiska föremål för enskild räkning helt och hållet förbjudet, en förhållningsorder som borde gälla vid hvarje vetenskaplig expedition till aflägsna trakter.

Metande tschuktscher.

Då tschuktscherna började få smak för vår mat, släpade de, i synnerhet under den tid då deras jagt felslog, dagligen drifved samt kotor och andra ben af hval om bord. De utbytte dessa mot bröd. Härvid betalades ett lass af fem vedpinnar, som hade 4 à 5 tums genomskärning och en famns längd, vanligen med två till tre skeppsskorpor, d. v. s. med vid pass 250 gram bröd, en hvalkota med ett par dylika skorpor o. s. v. Småningom fingo ett par unga infödingar vanan att dagligen inställa sig om bord för verkställande, i all maklighet förstås, af en art drängtjenst. Kocken blef deras patron, och de erhöllo af honom i ersättning brorslotten af den öfverblifna maten. Dels såsom betalning för visade tjenster eller sålda varor, dels som gåfva blef en så betydlig mängd mat utdelad, att vi ganska väsentligt bidrogo till lindrande af den hungersnöd, som under midvintern hotade att utbryta bland befolkningen.

Ingen af infödingarne i granskapet af Vegas vinterstation var kristen. Ingen af dem talade något europeiskt språk, om ock en eller annan kunde ett par ord engelska eller ett helsningsord på ryska. Detta var en ledsam omständighet, som förorsakade oss mycken omak. Men den afhjelptes derigenom, att löjtnant Nordqvist särskildt egnade sig åt studiet af deras språk, och det med sådan ifver och framgång, att han om ett par veckor kunde göra sig temligen förstådd. Infödingarne uppgåfvo också hösten 1879 för de Long, att en person på den »man of war», som öfvervintrat vid nordkusten, talte utmärkt väl tschuktschiska. Språkstudiet försvårades ej obetydligt derigenom, att tschuktscherna, för att till mötes gå oss i våra bemödanden att finna ett gemensamt tungomål, voro nog artiga att ej rätta, utan adoptera de misstag i afseende å ordens uttal eller betydelse, som gjordes om bord på Vega. Såsom en frukt af sina studier har löjtnant Nordqvist författat en rikhaltig ordlista öfver detta föga kända språk äfvensom gifvit en antydan till dess grammatikaliska byggnad.⁶

Is-sil.

1/8 af nat. storl.

Den kunskap i det tschuktschiska språket, som de öfriga af expeditionens medlemmar förvärfvade, inskränkte sig till ett större eller mindre antal glosor, hvarjemte infödingarne lärde sig ett eller annat ord af vårt språk, så att en för båda partierna något så när begriplig rotvälska småningom uppstod, i hvilken flere bland manskapet snart blefvo ganska hemmastadda, och med hvilken man i nödfall kunde hjelpa sig ganska bra, oaktadt alla grammatikaliska böjningsformer i detta nybildade språk fullkomligt saknades. Dessutom befriade jag en af manskapet, fångstmannen Johnsen, under en längre tid från alla arbeten om bord för att han skulle kunna dagligen ströfva omkring i landet, dels för jagt dels för samqväm med tschuktscherna. Han lyckades i början af vintern fälla några ripor och harar, förskaffade mig en mängd vigtiga upplysningar om tschuktschernas lefnadssätt och förvärfvade åtskilliga värderika etnografiska föremål. Men efter en tid fick han, af hvad orsak kunde jag aldrig utröna, en oöfvervinnelig motvilja att vidare besöka tschuktsch-tälten, utan att dock hafva kommit i någon osämja med befolkningen.

Den 5 oktober voro öppningarna mellan drifisfälten närmast fartyget betäckta med en ypperlig skridskois, hvilken vi begagnade för firande af en glad och munter skridskofest. De tschuktschiska qvinnorna och barnen sågos nu meta ismört längs stranden. Vid detta slags fiske tillgår så, att en man, som alltid medföljer de metande qvinnorna, med en jernskodd lans upphugger ett hål i isen så nära stranden, att af ståndet mellan vakens undre kant och bottnen endast utgör en half meter. Hvarje hål begagnas af endast en meterska och blott en kort stund. Nedhukad vid vaken, i hvilken vattenytan hålles väl fri från isbitar medelst en is-sil, söker hon locka fisken genom ett eget underligt smattrande läte. Först när en fisk synes i vattnet, nedkastas den med en krok af ben, jern eller koppar försedda metrefven; till bete användas tarmslingor af fisk. Såsom fångstredskap begagnas äfven en fin meterlång käpp med en enkel eller dubbel krok i ändan. Med detta lilla ljuster kasta männen upp fisken på isen med otrolig färdighet. Sedan isen blifvit tjockare, öfvergafs detta fiske helt och hållet, hvaremot en torsk- och en norsart under hela vintern fångades i stor mängd i en lagun belägen närmare Beringssund. Äfven sik fiskades i insjöarne, ehuru, åtminstone vid denna tid på året, endast i ringa mängd.

Nors från Tschuktsch-halfön.

Osmerus eperlanus Lin.

1/3 af nat. storl.

Menkas besök.

Den 6 oktober om morgonen sågo vi från fartyget ett besynnerligt tåg röra sig fram på isen. En mängd tschuktscher drogo en hundsläde, på hvilken låg en man. Till en början trodde vi, att det var en svårt sjuk, som kom att söka läkarhjelp, men då tåget hunnit till fartygets sida, klättrade den förmodade sjuke ganska vigt uppför den isbelagda fallrepstrappan (vår istrappa hade vi då ännu ej fått i ordning), steg genast med en om hög värdighet vittnande tillförsigt upp på halfdäcket, korsade sig, helsade nådigt och gaf på bruten ryska till känna, att han var en betydande man i den landsdelen. Det visade sig nu, att vi hedrats med besök af representanten för det ryska väldet på Tschuktsch-halfön, starosten bland rentschuktscherna Wassili Menka. Han var en liten, mörklagd man med temligen tärdt utseende, klädd i en vacker, hvitbrokig renskinnspäsk, under hvilken en blå flanellskjorta skymtade fram. För att genast vid sin ankomst inge oss aktning och kanske också för att ej utsätta sitt dyrbara lif för den falska Rans försåt, anlände han till fartyget öfver den ännu ej fullt pålitliga isen åkande på en släde, som drogs ej af hundar utan af hans underlydande. Vid framkomsten visade han oss genast en fullmakt på sin värdighet och åtskilliga intyg öfver aflemnad skatt (eller marknadsafgifter?), bestående i några få röda och några hvita räfskinn, beräknade de förra till 1 rubel 80 kopek, de senare till 40 kopek stycket.

Wassili Menka

Starost bland ren-tschuktscherna.

Efter en fotografi af L. Palander.

Han bjöds genast ned i gunrummet, undfägnades efter bästa förmåga samt plågades med en mängd för honom tydligen svårfattliga frågor, hvilka han besvarade på mycket svårbegriplig ryska. Han var i alla fall den förste, med hvilken några af oss kunde åtminstone hjelpligt meddela sig. Läs- och skrifkunnig var han icke. Deremot kunde han snart uppfatta en honom förevisad karta och på den med stor säkerhet utpeka en mängd märkligare ställen i nordöstra Sibirien. Om tillvaron af en rysk kejsare hade traktens förste embetsman ej någon aning; deremot visste han, att en mycket mäktig person hade sitt hemvist i Irkutsk. Åt oss utdelade han ispravnik-värdigheter i kringliggande städer. Han korsade sig i början med mycken ifver för några fotografier och kopparstick i gunrummet, men upphörde snart dermed, då han märkte, att vi icke gjorde på samma sätt. Menka var åtföljd af tvenne sämre klädda infödingar med mycket sneda ögon, hvilka vi i början togo för hans tjenstehjon eller trälar. Sedermera erforo vi dock, att de voro renegare, som betraktade sig fullt lika goda som Menka sjelf, och vi hörde äfven längre fram en af dem med ett medlidsamt småleende omtala Menkas höfdinge-anspråk. Nu voro de emellertid ganska undfallande, och det var af dem som Menkas välkomstgåfva, två renstekar, framburos med en viss högtidlighet. Som återskänk lemnade jag honom en ylleskjorta och några bundtar tobak.

Sändning af bref till hemmet.

Menka omtalade, att han dagarne derpå skulle resa till Markova, en af ryssar bebodd plats vid floden Anadyr, i granskapet af det gamla Anadyrsk. Oaktadt jag ännu ej uppgifvit hoppet att komma loss innan vintern, ville jag dock försöka begagna denna lägenhet för att sända underrättelser till hemmet om Vegas läge, tillståndet om bord m. m. Ett öppet bref uppsattes derför på ryska och adresserades till h. exc. generalguvernören i Irkutsk, med begäran att han skulle meddela dess innehåll till K. M:t konung Oscar. Det inlades jemte några förseglade enskilda bref mellan ett par brädlappar samt gafs åt Menka, med anmaning att lemna det åt den ryska myndigheten i Markova. I början såg det ut, som om Menka skulle uppfattat brefvet såsom något slags ytterligare fullmakt för sig sjelf. När han kommit i land, samlade han nämligen, i närvaro af några bland oss, en krets af tschuktscher omkring sig, satte sig med värdighet i deras midt, utvecklade papperet, men så att han hade det upp och ned, och läste ur detsamma långa ramsor på tschuktschiska för en andäktig och öfver Menkas lärdom häpen åhörarekrets. Följande förmiddag hade vi ett nytt besök af den store och lärde höfdingen. Nya skänker vexlades, och han undfägnades åter efter bästa förmåga. Slutligen dansade han efter positiv, dels solo dels tillsammans med några af sina värdar, till stor fröjd för närvarande europeer och asiater.

Nordqvists och Hovgaards utfärd till Menkas tältplats.

Då isens läge fortfarande var oförändradt, ville jag icke försumma det tillfälle, som nu erbjöd sig att få någon kunskap om det inre af landet. Med nöje gaf jag derför löjtnanterna Nordqvist och Hovgaard tillstånd att göra ett besök vid Menkas tältplats. De afreste dit den 8 oktober om morgonen. Löjtnant Nordqvist har om denna deras färd lemnat mig följande berättelse.

»Tisdagen den 8 oktober kl. 10 f. m. foro löjtnant Hovgaard och jag från Pitlekaj på slädar, förspända med hundar, inåt landet i sydsydostlig riktning. Hovgaard och jag hade hvardera en tschuktsch till körsven. Menka hade med sig en tjenare, som nästan hela tiden sprang framför som vägvisare. Min kamrats släde, som var tyngst, drogs af 10 hundar, min af 8, och Menkas, som var minst och på hvilken han satt ensam, af 5 hundar. I allmänhet tyckas tschuktscherna beräkna 4 eller 5 hundar för en släde med en person.

Den med träsk och vattendrag öfversållade tundran var under första delen af vår färd endast svagt kuperad, men ju längre inåt landet vi kommo, desto ojemnare blef den, och då vi följande morgon kl. 8 f. m. framkommo till målet för vår färd — Menkas brors läger — befunno vi oss uti en dal, som omgafs af berg, af hvilka några höjde sig ungefär 300 meter öfver dalbottnen. Genom det tunna snölagret kunde ännu en del af tundrans växttäcke urskiljas. De allmännaste växterna på de torrare ställena voro Aira alpina och Poa alpina; på mera lågländta ställen växte Glyceria, Pedicularis och Ledum palustre; öfverallt förekommo Petasites frigida och en Salix-art. Den senare växte i synnerhet på sluttningarna i stora klungor, hvilka betäckte fläckar af 20 till 30 qvadratmeters areal. På sina ställen höjde sig denna buske omkring en meter öfver marken. Den förherskande bergarten syntes vara granit. Dalbottnarne utgjordes af posttertiära bildningar, hvilka oftast bestodo af sand och rullsten, såsom t. ex. fallet var uti den stora dal, der Menkas brors läger var uppslaget.

Då vi på morgonen den 9 framkommo till lägret, mötte oss några af de förnämsta bland tschuktscherna. Dessa helsade Menka på ryskt sätt, d. v. s. så att de kysstes först på hvardera kinden och sedan på munnen. Tschuktscherna tycktes dock vara ganska förlägna för denna ceremoni och vidrörde nästan icke hvarandra med munnen. Oss helsade de på vanligt sätt, med att räcka fram handen och buga sig. Härefter gingo vi in i Menkas brors tält, utanför hvilket lägrets hela befolkning snart samlade sig för att betrakta oss. Lägret utgjordes af 18 tält, uppslagna på hvardera sidan om en å, som genomflöt dalgången. Tälten beboddes af ren-tschuktscher, hvilka drifva mellanhandel mellan ryssar vid Kolyma och ett folk, som bor på andra sidan Beringssund och af dem kallades jekargauler. Mellan tälten sågos en mängd lastade och tomma slädar. Dessa voro dels lätta och låga körslädar med upp- och tillbakaböjda medar, dels tyngre, af gröfre trä gjorda packslädar med icke tillbakaböjda medar. En del af de lätta slädarne voro försedda med kurar af spjelor, utanpå öfverdragna med renhudar; andra voro heltäckta och endast försedda med en ingång framtill.

Tschuktschisk hundsläde.

De knifvar, yxor, borrar m. m., hvilka jag såg, voro af jern och stål och hade tydligen erhållits af amerikanare eller ryssar. Husgerådet utgjordes i Menkas brors tält af några vanliga kaffepannor af koppar, hvilka användas för kokning af vatten, en nysilfverbägare med engelsk inskrift, ett par tekoppar med fat, platta trätråg och skäppor. Ren-tschuktschernas drägt är lik kust-tschuktschernas, endast med den skilnad att de förra uteslutande använda renskinn, då de senare derjemte begagna sälskinn. Några togo vid vår ankomst på sig brokiga tygbluser, troligen af rysk tillverkning. Bland smycken må nämnas glasperlor, uppträdda på senor, hvilka buros uti öronen eller om halsen, företrädesvis af qvinnorna. Dessa voro tatuerade på samma sätt som hos kust-tschuktscherna. Dock såg jag här en äldre qvinna, hvilken utom den vanliga ansigtstatueringen äfven var tatuerad på axlarna, och en annan, som på händernas yttre sida hade två parallela, längs handen gående linier och ett snedt dem förenande streck. Männen voro otatuerade. Ett par af dem buro kors med slavonska inskrifter om halsen; andra buro på samma sätt tvågreniga trästycken. Om dessa senare äro att betrakta som deras gudar eller som amuletter, är mig icke bekant.

Då vi här icke kunde erhålla de renar, som vi skulle uppköpa för expeditionens räkning, begåfvo vi oss med hundar på eftermiddagen samma dag tillsammans med Menka till hans svärsons läger, dit vi anlände kl. 8 på aftonen. Vi blefvo mycket vänligt mottagna och lågo här öfver natten. Alla ett tälts invånare sofva gemensamt uti det deri befintliga sofrummet, som icke är mer än 2 till 2,4 meter långt, 1,8 till 2 meter bredt och 1,2 till 1,5 meter högt. Innan de lägga sig, äta de sin qvällsvard. Män och qvinnor bära under natten endast ett »cingulum pudicitiæ», omkring 15 centimeter bredt, men äro för öfrigt fullständigt nakna. Om morgonen steg husmodern först upp och kokade något kött, som derpå framsattes uti sofrummet, innan dess invånare ännu klädt på sig. Dervid skar hon köttet uti ett tråg i skifvor, hvilka hon efter hand utdelade. Om morgonen sågo vi, huru tschuktscherna fånga och slagta sina renar. Tvenne karlar gå in uti renhjorden, och då de fått sigte på den ren, de vilja hafva, slunga de på ett af stånd af 9 till 10 meter en rännsnara om djurets horn. Detta kastar sig nu fram och tillbaka för att undkomma och släpar derunder den, som håller i snaran, med sig några ögonblick. Den andra karlen söker emellertid att närma sig renen, fattar djuret i hornen och kastar det till marken, hvarpå han dödar det genom ett knifstyng bakom bogen. Derefter öfverlemnas renen till qvinnorna, hvilka genom ett snitt på sidan om buken uttaga inelfvorna. Magsäckens innehåll tömmes, hvarpå denna användes till att förvara blodet. Slutligen afdrages skinnet.

Ungefär kl. 10 f. m. anträdde vi hemfärden. Vid nattens inbrott sökte våra förare tak öfver hufvudet uti ett uselt tschuktsch-tält på Utschunutsch-sjöns strand. Detta var till en del nedgräfdt uti en af de små kullar, som här träffas längs stranden, och hvilka troligtvis äro lemningar af gamla onkilonboningar. De nuvarande invånarne, tvenne äldre karlar och en gammal qvinna, hade sin bostad inrättad på följande sätt. I midten af en ungefär 1 meter djup och 3½ till 4½ meter bred cylindrisk grop var en vertikal påle inslagen; mot denna påles öfre ända hvilade en mängd från gropens kant utgående, snedt stälda stänger, öfver hvilka hudar voro uppspända. Den för tschuktsch-tälten egendomliga inhägnaden eller sofrummet saknades icke heller här. Eljest bar hela boningen prägeln af fattigdom och osnygghet. Invånarnes näringsfång syntes vara fiske. Derom vittnade, utom den fisk vi här erhöllo, de utanför upphängda näten. Några klädesplagg, en jerngryta, ett par träkärl och en schamantrumma voro de enda saker jag kunde upptäcka uti tältet.

Följande morgon fortsatte vi vår färd. På andra sidan om Utschunutsch-sjön sågo vi tvenne boningar, hvilka endast bestodo af omkullstjelpta båtar och några öfver dessa spända hudar. Återstoden af vägen tillryggalades förbi byn Najtskaj och öfver Irgunnuk, der vi blefvo ytterst vänligt emottagna. Kl. 7 e. m. den 11 oktober voro vi åter om bord på Vega.»

Ur löjtnant Hovgaards berättelse, som hufvudsakligast berör den genomfarna traktens topografi, må ytterligare följande meddelas om den uthållighet, som tschuktscherna och deras hundar visade. »Under bortresan, som varade 21½ timmar, sprang Menkas följeslagare, den förut omnämnde renegaren, som vi i början antogo för träl eller tjenare åt Menka, oafbrutet framför slädarne, och äfven när vi rastade, var han i verksamhet för att uppsöka spåret, sköta hundarne o. s. v. Då vi kommo till lägret, sof han icke och var dock lika rask under den följande dagens färd. Under tiden njöt han icke någon spirituosa, på uttrycklig tillsägelse af Menka, som förklarade, att han i sådant fall ej skulle hålla ut att springa. I stället tuggade han en förvånande mängd tobak. Hundarne voro under hela tiden icke ett ögonblick frånspända; om morgonen lågo de halft öfversnöade och sofvo framför slädarne. Vi sågo aldrig tschuktscherna gifva dem någon föda; det enda de fingo var frusna exkrementer af räf och andra djur, som de sjelfva uppsnappade i förbifarten. Likväl kunde man icke ens den sista dagen märka någon minskning i deras dragförmåga.»

Nordqvist hemförde bland annat två renar, köpta för 1½ rubel stycket. Dessa voro ännu ganska användbara, ehuru osmakligt slagtade. Men de renar, vi längre fram på vintern köpte, voro så utmerglade, att ingen om bord kunde förmå sig att spisa dem.

Nytt besök af Menka. — Brefvens öde.

Den 18 oktober, då vi trodde, att Menka redan skulle vara vid Markova, fingo vi åter besök af honom och hans svärson. Han sade sig icke hafva något akmimil (eldvatten) till helgen och kom nu till oss för att tillbyta sig sådant mot tre slagtade renar. Vår missräkning med afseende å brefven, som vi hoppats redan för länge sedan skulle vara på väg till deras bestämmelseort, och min obenägenhet för det ifrågavarande betalningssättet — jag bjöd honom förgäfves halfimperialer och metallrubelstycken i stället för bränvin — gjorde mottagandet denna gång mindre hjertligt, och han lemnade oss derför äfven snart. Först den 9 februari 1879 fingo vi åter underrättelser från Menka genom en af de tschuktscher, som förra gången åtföljt honom. Tschuktschen sade sig på tio dagar hafva tillryggalagt vägen mellan Vegas vinterhamn och Markova, hvilket skulle utgöra omkring 90 kilometer om dagen. Enligt hvad han sade, skulle Menka hafva rest med brefven till Jakutsk. Uppgiften syntes högeligen misstänkt och visade sig äfven sedermera hafva varit delvis diktad eller kanske af oss missförstådd. Men efter återkomsten till tidningarnas verld erforo vi, att Menka verkligen utfört sitt uppdrag. Han kom dock först den 23 febr. alt. 7 mars till Anadyrsk. Derifrån sändes brefvet till Irkutsk, dit det ankom den 28 april alt. 10 maj. Till Sverige kommo dessa underrättelser genom telegram sex dagar derpå, den 16 maj, just på en tid då oron öfver Vega-expeditionens öde började blifva mycket stor, och frågan om undsättningsexpeditioner på allvar väcktes.⁷

För att lugna de hemmavarande var det dock ytterst vigtigt att meddela dem några underrättelser om Vegas vinterläge, och jag uppbjöd derför all den öfvertalningsförmåga, som de på fartyget hopade skatterna af gevär, krut, kulor, mat, granna skjortor och till och med bränvin kunde utöfva, för att förmå några infödingar att skjutsa löjtnanterna Nordqvist och Bove till Markova eller Nischni Kolymsk. Underhandlingarna tycktes i början gå ganska bra, förskott begärdes och lemnades, men när resan skulle anträdas, vägrade tschuktscherna alltid under en eller annan förevändning; än var det för kallt, än för mörkt, än fans ingen mat åt hundarne. Dessa underhandlingar hade således ingen annan påföljd än att göra oss bekanta med en af de få mindre behagliga sidorna af tschuktschernas sinnelag, nämligen dessa eljest förträffliga vildars fullkomliga opålitlighet och deras egendomligas uppfattning af aftals bindande kraft.

Nordqvists resa till Pidlin.

De här omnämnda resplanerna föranledde emellertid löjtnant Nordqvist till en utfärd på hundslädar för att hålla räfst med en af de infödingar, som mottagit förskott för att skjutsa honom till Markova, men ej hållit sitt löfte. Om denna färd meddelar Nordqvist följande:

»Den 5 december kl. 8 ½ f. m. begaf jag mig med hundsläde till den vid Koljutschin-viken liggande byn Pidlin. Jag skjutsades af tschuktschen Auango, hemma från Irgunnuk. Han hade en liten lätt, med medar af hvalbarder försedd släde, dragen af sex hundar, af hvilka ledhunden var spänd framför de andra fem, som voro fästade i bredd framför släden med hvar sin dragrem. Hundarne voro svaga och illa skötta och sprungo derför så långsamt, att jag ej kan uppskatta deras hastighet till mer än 2 à 3 engelska mil i timmen. Så väl dit- som återfärden räckte 8 till 9 timmar; således torde afståndet mellan Pitlekaj och Pidlin vara omkring 25 engelska mil.

Pidlin och Koljutschin-ön äro de enda bebodda platserna vid Koljutschin-viken. På det förstnämnda stället finnas fyra tält, uppslagna vid vikens östra strand, med ett invånareantal uppgående till endast något öfver tjugu personer. Jag blef utanför tälten mottagen af byns befolkning och förd till det tält, som beboddes af Tscheptscho, hvilken nu lofvade att i februari fara med mig till Anadyrsk. Min värd hade en hustru och tre barn. För natten af kläddes barnen fullständigt, de fullvuxna hade på sig korta byxor, mannen af garfvadt skinn, hustrun af tyg. I den tryckande värmen, som underhölls af tvenne under hela natten brinnande tranlampor, vore det äfven svårt att sofva i de tunga renskinnsdrägterna. Dock täckte de öfver sig med renhudar. Då här utom hettan herskade en förskräcklig stank — tschuktscherna förrättade sina naturliga behof inne i sofrummet — kunde jag icke uthärda, utan att ett par gånger gå ut för att hemta frisk luft. Då vi följande morgon stigit upp, uppdukade värdinnan uti ett platt tråg frukosten, bestående af först sälkött och späck, med ett slags surkål af jästa Salix-blad, derpå sällefver och slutligen sälblod — alltsammans fruset.

Tschuktschiska bensniderier.

(De båda största figurerna föreställa björnar.)

Bland föremål af etnografiskt intresse såg jag, utom den i hvarje tält förekommande schamantrumman, hvilken icke betraktades med den vidskepliga fruktan, som jag eljest ofta märkt, en knippa amuletter fästade vid en smal rem, en vargskalle, som äfven var upphängd vid en rem, skinnet jemte hela broskdelen af en vargnos och en platt sten. Amuletterna utgjordes af 4-5 centimeter långa träklykor af det slag, som man ofta ser tschuktscherna bära på bröstet. Min värd sade, att en sådan amulett buren om halsen skulle vara ett verksamt medel mot sjukdomar. Vargskallen, hvilken jag redan hade fått, tog han tillbaka, emedan hans fyra- eller femårige son skulle behöfva den vid val af hustru. Hvilken rol den dervid spelade, fick jag dock icke veta.

Medan min skjutskarl spände för hundarne för hemfärden, var jag i tillfälle att se några mindre flickor dansa, hvilket de gjorde på samma sätt, som jag förut sett flickor dansa i Pitlekaj och Jinretlen. Två flickor ställa sig då vanligtvis antingen midt emot eller bredvid hvarandra, i förra fallet lägga de ofta händerna på hvarandras skuldror, vagga turvis åt hvardera sidan, hoppa emellanåt jemnfota fram och svänga om, hvartill de sjunga eller snarare grymta takten.

Hemresan anträddes kl. 8 förmiddagen. Derunder sjöng min skjutskarl tschuktschiska sånger. Dessa äro ofta endast efterhärmningar af djurs läten eller ock improvisationer utan någon bestämd meter eller rytm och ganska liten omvexling i toner; endast ett par gånger tyckte jag mig kunna höra en bestämd melodi. På aftonen sade min skjutskarl de tschuktschiska namnen på flere stjernor. Kl. 5 e. m. kom jag fram till Vega.»

Ännu den 10 oktober var den nya isen mångenstädes i granskapet af fartyget så svag, att den ej höll att gå på, och blåa vattenskyar vid horisonten angåfvo, att betydliga sträckor öppet vatten ännu funnos i närheten. Men drifisen i vår omgifning låg så bergfast, att jag redan kunde på fartygets däck taga solhöjder med en qvicksilfver-horisont. För att få reda på huru det verkligen förhöll sig med det öppna vattnet, företogos den 13 okt. utflygter åt olika håll. Dr Kjellman kunde då från den 42 meter höga bergudden vid Jinretlen se ganska betydliga isfria ställen i hafvet norr ut. Dr Almqvist gick rätt utåt isen, följande spåren af tschuktscher, som utgått på sälfångst. Han tillryggalade omkring 20 kilometer öfver tätt packade drifisfält, utan att nå öppet vatten, och fann den nyfrusna is, med hvilken drifisstyckena voro sammanbundna, ännu öfverallt obruten. Tschuktscher, som den 28 okt. besökte fartyget i hundslädar, berättade dock, att hafvet ett stycke öster om oss var fullkomligt isfritt.

Fynd af en tschuktschisk graf.

Den 15 oktober återkom fångstmannen Johnsen från en jagtutfärd alldeles förfärad. Han berättade, att han under sina ströftåg på tundran funnit en mördad man, och medförde, i tanke att man här borta i tschuktschernas land vid ett dylikt tillfälle borde vidtaga ungefär likadana åtgärder som i de trakter, hvilka lyckliggöras genom ett ordnadt domstolsväsende, såsom species facti några hos den döde liggande redskap, deribland en ganska vacker lans, på hvars blad man ännu kunde upptäcka spår af guldinläggningar. Lyckligtvis hade han med dessa saker kommit obemärkt genom tschuktsch-lägret. På den beskrifning, som lemnades mig, kunde jag dock genast märka, att här ej var fråga om något mord, utan om en på tundran utlagd död man. Jag bad dr Almqvist besöka stället för att närmare taga reda på förhållandet. Han bekräftade min gissning. Då vargar, räfvar och korpar redan sönderslitit liket, ansåg doktorn, att äfven han kunde taga sin del, och hemförde derför från sin utfärd ett omsorgsfullt insvept och bland jagtutrustningen doldt föremål, nämligen tschuktschens hufvud. Det nedsänktes genast till hafsbottnen, hvarest det förblef under ett par veckor för att skeletteras af de der vimlande krustaceerna, och har nu sitt nummer i de af Vega-expeditionen hemförda samlingarna. Detta helgerån märkte tschuktscherna aldrig, och förmodligen fingo vargarne bära skulden, då man nästa vår såg, att det lik, som om hösten blifvit utlagdt, under vintern förlorat hufvudet. Svårare torde varit att förklara lansens försvinnande, men äfven härför fingo väl vargmagarne bära skulden.

Jagt.

Våra jägare gjorde nu jagtutflygter åt olika håll, men det var klent med villebrådet. Öppningarna i isen vimlade sannolikt af sälar, men voro för aflägsna, och utan båt kunde någon jagt å dem ej anställas. Ej en enda isbjörn tycktes nu finnas i granskapet, ehuru björnskallar träffas flerstädes på stranden och detta djur synes spela en stor rol i infödingarnes inbillning, att döma af de många björnbilderna bland de bensniderier jag af tschuktscherna tillbytt mig. Oftast hafva infödingarne äfven en liten björnskinnslapp på sitsen i sina slädar, men något helt björnskinn har jag ej sett härstädes; kanske håller djuret på att blifva utrotadt vid Sibiriens nordkust. Vår öfvervintring kommer derför ej att rikta den arktiska litteraturen med några nya björnhistorier, en för sjelfva reseskildraren mycket känbar svårighet. Vargar tycktes deremot på tundran förekomma rikligt nog, äfven om en och annan af de under dimma eller snöyra påträffade och med skott helsade vargarne vid en kritisk artbestämning skulle befunnits vara våra egna hundar. Åtminstone torde detta varit fallet med den »varg», som narrade en af manskapet att en mörk natt skjuta en kula tvärs genom termometerburen, lyckligtvis dock utan att skada instrumenten, och med ingen annan påföljd, än att han sedermera fick uppbära ett ändlöst antal speglosor af kamraterna för sin vargjagt. Räfvar, hvita, röda och svarta, förekommo här i mängd, men de voro vid denna tid svåråtkomliga och hade kanske dessutom äfven de under midvintern dragit sig bort från kusten. Harar uppehöllo sig deremot under hela vintern vid Jinretlen, om dagarne dels ute på isen dels på udden, om nätterna i tältens omgifningar. Sopor och affall från fångsten hade der framkallat en växtlighet, som, ehuru dold af snö, lemnade haren om vintern en rikligare tillgång på föda än den magra tundran. Det märkliga var, att hararne fingo husera mellan tälten och i deras granskap, utan att störas af ett tjogtal till byn hörande eller der vistande magra och utsvultna hundar. Då jag längre fram på vintern för harjagtens underlättande lät åt fångstmannen Johnsen uppföra ett jagtskjul, valde han till plats för detsamma till och med byns omedelbara granskap, förklarande att den rikaste jagtmarken i hela nejden just var derstädes. Skyttarne uppgåfvo, att en del harar blefvo snöblinda om våren. Haren är här större än den hos oss vanliga och har ett ganska läckert kött.

Harar från Tschuktsch-landet.

De flesta foglar hade redan vid vår hitkomst lemnat dessa under vintern så ogästvänliga trakter eller sågos högt upp i luften i samlade flockar flyga mot södra mynningen af Beringssund. Ännu den 19 oktober sågs ett oöfverskådligt fogeltåg draga mot denna trakt, men redan den 3 november inregistrerades såsom något ovanligt, att en mås slog sig ned på afskrädeshögarne i fartygets granskap. Den var snarlik ismåsen, men hade svart hufvud. Kanske var det den sällsynta Larus Sabinii, af hvilken en bild förut meddelats.⁸ Alla de foglar, som drogo förbi oss, kommo från nordvest, d. v. s. från Sibiriens nordkust, de Ny-Sibiriska öarna eller Wrangels land. Endast fjellugglan, en korpart och ripan öfvervintrade i trakten, den sistnämnda tidtals insnöad.

Ripan är här visserligen ej så fet och god som spetsbergsripan under vintern, men beredde oss i alla fall en alltid välkommen, om ock ringa omvexling i den tråkiga konservmaten; när några ripor blifvit skjutna, sparades de derför, jemte hararne, gerna af kocken till festdagarne. För att afbryta enformigheten om bord försummades nämligen sällan någon anledning till festtillställningar, som kunde yppa sig. Der borta vid Tschuktsch-halföns kust firades sålunda under vintern 1878-79 med stor samvetsgranhet ej allenast våra egna födelsedagar, utan äfven konungarne Oscars, Christians och Umbertos samt kejsar Alexanders. Hvarje morgon utdelades en tidning, visserligen för dagen, men för ett förgånget år. Härtill kom såsom förströelser flitigt samqväm med tschuktscherna och täta besök i angränsande byar, åkning med hundsläde, en sport som skulle varit synnerligen treflig, om ej infödingarnes hundar varit så ytterst magra och dåliga, samt slutligen flitig läsning och ifriga studier, för hvilka jag försett expeditionen med ett omfattande, så väl för vetenskapsmännen och officerarne som för manskapet afsedt bibliotek, inberäknadt det enskilda bokförrådet uppgående till inemot tusen band.

Vetenskapliga arbeten.

Under allt detta fingo naturligtvis de rent vetenskapliga arbetena ej försummas. I främsta rummet bland dessa stodo de meteorologiska iakttagelserna och de magnetiska observationer, som från den 1 nov. anstäldes i land dag och natt hvarje timme. Huru fast isen än låg kring fartyget, var det dock omöjligt att på den få ett tillräckligt stadigt underlag för de magnetiska variationsinstrumenten. Det magnetiska observatoriet uppfördes derför på land af det vackraste byggnadsmaterial, någon arkitekt haft till sitt förfogande, nämligen stora parallelipipediska, grant blåfärgade isblock. Byggnaden kallades derför af tschuktscherna Tintinjaranga (ishuset), ett namn som snart äfven af Vega-männen allmänt antogs. Till murbruk använde byggmästaren, Palander, vattenblandad snö, hvarpå det hela täcktes med ett tak af bräder. Men då det efter en tid visade sig, att stormen banade sig väg genom fogarne, och att dessa småningom vidgades till följd af isens afdunstning, så att yrsnö kunde intränga, öfverdrogs hela huset med ett segel. Till stativer för de tre variationsinstrumenten användes grofva träkubbar, hvilkas nedre ändar insänktes i gropar, som med stort besvär upphöggos i den frusna jorden samt derpå, sedan stativ-stockarna blifvit nedsatta, fyldes med vattenblandad sand.

Ishuset var ett rymligt och i allo ändamålsenligt observatorium. Det hade blott ett fel: temperaturen höll sig der alltid på en obehagligt låg ståndpunkt. Då intet jern fick användas i byggnaden och vi ej hade med oss någon kopparkamin, kunde ingen eldstad der inrättas. Visserligen försökte vi att med ett för slädfärder afsedt kopparkök åstadkomma uppvärmning, men endast med den påföljd, att observatorn höll på att bli ihjälosad. Föga bättre gick det, då längre fram på vintern, vid stufning i rummet, en bortglömd ankare björntran, erhållen från de under början af resan skjutna björnarne, upptäcktes. Vi ansågo detta fynd som en tydlig fingervisning att i stället för en med ved eldad kamin efter polarfolkens sed använda tranlampor till mildring af den stränga köld, som förtog vistelsen i Tintinjaranga en del af dess behag. Men här visade sig detta eldningssätt alldeles opraktiskt. Tranoset luktade värre än koloset, och följden af detta försök blef ingen annan än den, att de härliga iskristaller, med hvilka tak och väggar i ishuset småningom beklädt sig, öfverdrogos med svart sot. Traneldningen förkastades, och tranen skänktes åt våra vänner i Jinretlen, som just då ljudligt beklagade sig öfver, att de icke hade något annat bränsle än ved.

Observatoriet vid Pitlekaj.

Efter en teckning af O. Nordqvist.

I de magnetiska och meteorologiska iakttagelserna deltogo, utom Vegas nio vetenskapsmän och officerare, maskinisten Nordström och matrosen Lundgren. Hvar och en hade sin vakt på sex timmar, af hvilka vanligen fem tillbragtes i ishuset. Att vid en temperatur under qvicksilfrets fryspunkt eller, hvad som är vida värre, under storm vid -36° gå från fartyget till det 1½ kilometer aflägsna observatoriet, dröja der under fem timmar i en temperatur af -17° och derpå återvända till fartyget, vanligen mot vinden — ty denna kom nästan ständigt från norr eller nordvest — var bistert nog. Ingen af oss hade dock något men deraf. Tvärt om föreföll det mig, som om detta nödtvungna afbrott i vårt enformiga lif om bord och det långvariga uppehållet i fria luften verkat uppfriskande på så väl kropp som själ.

I granskapet af ishuset uppstäldes termometerburen, och längre fram på vintern uppfördes i de omgifvande snödrifvorna ett par andra observationshus, men ej af is utan af snö, i grönländsk snöbyggnadsstil. Äfven vår proviantdepot var upplagd i trakten, och på ett tillräckligt afstånd från det magnetiska observatoriet fans en stor trälår, i hvilken de remingtongevär, som man för säkerhetens skull förde med sig vid utflygter från fartyget, och andra jernsaker, som observatorn hade på sig, nedlades, innan han inträdde i observatoriet.

Tintinjarangas uppbyggande följdes af tschuktscherna med stort intresse. Då de sågo, att vi ej ämnade bo der, utan att sällsamma, glänsande metallredskap uppsattes derstädes, och att en i jemförelse med deras tältbelysning underbart rik ljusflod ständigt underhölls derinne med ett för dem alldeles okändt lyse (stearinljus och fotogenlampor), blef bland dem en nyfiken oro rådande, som vi ej kunde lugna genom det endast med ett eller annat tschuktschiskt ord inblandade teckenspråk, till hvilket våra meddelanden med infödingarne vid den tiden voro inskränkta. Äfven längre fram på året, då ett kraftigt, om ock ordfattigt internationelt språk småningom oss emellan utbildats, gjorde de förfrågningar här vid lag — dock med temligen stor likgiltighet. Allt förståndigt folk bland dem hade tydligen redan kommit till den slutsatsen, att det var lönlös möda att söka en förnuftig förklaring till alla de tokerier, som de besynnerliga, på många jordiska håfvor, men ingalunda på praktiskt förstånd rikt lottade främlingarne företogo sig. Det var i alla fall med en viss häpnad och vördnad som de, då de undantagsvis erhöllo tillstånd dertill, en och en i sänder trädde in genom dörren för att se ljusen brinna och för att titta i tuberna. Mången gång stannade till och med ett långväga hundspann för några ögonblick vid ishuset för att tillfredsställa egarens nyfikenhet, och ett par gånger voro vi under svårt yrväder tvungna att här herbergera vilsekomna vandringsmän.

Lifvet om bord.

När ishuset var färdigt och timobservationerna der börjat, antog lifvet om bord den prägel, som det sedermera bibehöll under vinterns lopp. För att gifva läsaren ett begrepp om vårt hvardagslif skall jag här meddela den lifliga skildring af en dag på Vega, som dr Kjellman lemnat i ett af sina bref till hemlandet:⁹

»Klockan är ungefär ½ 9 på morgonen. Den vakthafvande har återkommit efter fem timmars vistelse i ishuset, der temperaturen under natten hållit sig omkring -16°. Hans uppgifter om vädret äro goda nog. Det är endast ett par och trettio grader kallt, halfklart och blåser för ovanlighetens skull icke. Frukosten är öfver. Cigarrer, cigarretter och pipor tändas, och gunrumspersonalen går upp på däck för att röra på sig och hemta frisk luft, ty nere är trångt och qvaft. Ögat hvilar öfver det ödsliga, ännu föga belysta landskapet, som är sig fullkomligt likt sedan i går: en hvit slätt åt alla håll, öfver hvilken en låg, likaledes hvit kedja af kullar eller torosser här och der höjer sig, och hän öfver hvilken några korpar med matta vingslag flyga fram, spanande efter något att lifnära sig med. — »Metschinko Orpist», »metschinko Okerpist», »metschinko Kellman» o. s. v. ljuder nu öfverallt på fartyget och från isen i dess närhet. »Orpist» skall föreställa Nordqvist, »Okerpist» åter Stuxberg. Det är tschuktschernas morgonhälsning till oss. I dag har det jemförelsevis vackra vädret lockat en större skara infödingar än vanligt, 30-40 menniskor, från späda dibarn till grånade åldringar, män så väl som qvinnor, de senare i helsningsordet »metschinko» ersättande tsch-ljudet med ett ofantligt lent, smekande ts-ljud. Att de flesta af dem kommit åkande, visa de talrika ekipager, som hålla vid fartyget. Dessa utgöras af små, låga, smala, lätta slädar, förspända med fyra till tio à tolf hundar. Slädarne äro förfärdigade af små trästycken och bitar af renhorn, förenade medelst sälskinns-remmar. Såsom medskoningar användas tunna skifvor af hvalrefben. De spetsnosade, långraggiga, till ytterlighet smutsiga hundarne hafva lagt sig till hvila, hoprullade på snön.

Helsningen åtföljdes nästan omedelbart i dag liksom föregående dagar af några andra ord: »Ouinga mouri kauka», som på svenska skulle kunna öfversättas med: jag är så hungrig; jag har ingen mat; gif mig litet bröd! De lida nöd nu, de stackars varelserna. Sälköttet, deras hufvudföda, kunna de icke med bästa vilja för tillfället förskaffa sig. Den enda mat, som är att få, består af fisk (två slags torsk), men detta är en allt för klen kost för dem. De hafva också fallit af, sedan vi först sammanträffade med dem.

Snart äro vi alla omringade af tschuktsch-bekanta. Den dagliga marknaden tar sin börian. De hafva åtskilliga saker att bjuda, som de veta vara af värde för oss, såsom vapen, pelsvaror, prydnader, leksaker, fisk, hvalben, alger, grönsaker o. s. v. För allt detta begäres numera endast »kauka». I dag är tillförseln af hvalben stor i följd af vår dagarne förut uttalade önskan att erhålla sådana. En har kommit med en eller ett par ryggkotor, en med ett refben eller några bitar af ett sådant, en med ett skulderblad. De äro ej blyga att lägga tunga lass på sina hundar.

Efter promenadens slut och efter byteshandeln med infödingarne har gunrumspersonalen börjat sina arbeten. Somliga hålla sig i sina hytter, andra i sjelfva gunrummet. De dygnet förut gjorda meteorologiska och magnetiska observationerna renskrifvas och underkastas en förutgående bearbetning, de naturhistoriska samlingarna granskas och omses, studier och författarskap idkas. Då och då afbrytes arbetet genom samtal af dels allvarsam, dels skämtsam art. Från det intill liggande maskinrummet hör man slag af släggor och gnisslet af filar. På det temligen väl uppvärmda, ej synnerligt starkt upplysta mellandäcket är en del af manskapet sysselsatt med hvarjehanda skeppsarbeten, och i köksregionen är kocken just midt upp i tilllagningen af middagen. Han är nyter som vanligt, men brummar kanske något öfver »mosuckerna» (ett om bord hos oss vanligt namn på tschuktscherna), som ej vilja lemna honom någon ro genom sina ständiga rop på »mimil» (vatten).

Förmiddagen förflyter i all tysthet och stillhet. Strax efter kl. 12 äro nästan alla gunrumsmedlemmarne åter på däck, promenerande fram och åter. För ut är det nu mycket lifligt. Det är manskapets mattimme. Hela tschuktsch-skaran är samlad vid nedgången till dess rum, trossbottnen. Den ena soppskålen efter den andra kommer upp; dess innehåll tömmes ögonblickligen af den, som varit nog lycklig att i trängseln och virrvarret komma öfver den. Bröd och köttstycken, sockerbitar m. m. utdelas flitigt och försvinna lika hastigt. Slutligen visar sig kocken sjelf med en stor kittel, innehållande en ganska stor mängd köttsoppa, hvilken tschuktscherna såsom utsvultna djur kasta sig öfver, ösande i sig med skedar, tomma preservburkar och framför allt med händerna. Trots den ganska bistra kölden har en och annan qvinna blottat sin ena arm och halfva bröstet för att icke under bemödandet att komma åt soppkittelns innehåll besväras af den vida renskinnsärmen. Skådespelet är ingalunda af behaglig art.

Klockan 8 e. m. börjar det mörkna, och den ena efter den andra af våra gäster beger sig af, för att, de flesta af dem, återkomma i morgon. Nu blir det tyst och stilla om bord. Omkring kl. 6 har manskapet slutat sina arbeten och förfogar öfver den återstående delen af dagen efter behag. De flesta af dem äro under qvällstunden sysselsatta med läsning. Då qvällsvarden kl. ½ 8 serverats i gunrummet, rustar sig den, som från kl. 9 till kl. 2 följande morgon har vakten i ishuset, till fullgörande af sin oangenäma pligt; de öfriga af gunrumspersonalen äro samlade i gunrummet och fördrifva aftonen med samtal, spel, lättare lektyr o. s. v. Kl. 10 går hvar och en till sitt, och lamporna släckas. I mångens hytt brinner dock ljus ännu till efter midnatt.

Vegas gunrum en afton under öfvervintringen.

Sådant var i allmänhet under vintern vårt lif på Vega. Den ena dagen var den andra mycket lik. Då stormen tjöt, snön yrde och kölden blef för bister, höllo vi oss mera under däck, då vädret var vackrare, lefde vi mera i det fria, ofta afläggande besök hos observatorn i ishuset och hos de kringboende tschuktscherna eller ströfvande omkring för att möjligen komma öfver något villebråd.»

Den snö, som nedföll under vintern, bestod oftare af små enkla snökristaller eller isnålar än af de vackra stjernlika snöflingor, hvilkas granna kaleidoskopformer nordbon så ofta är i tillfälle att beundra. Redan vid svag vind och vid temligen klar luft voro de nedre luftlagren uppfylda af dessa regelbundna isnålar, i hvilka solstrålarne bröto sig, så att vädersolar eller haloer uppkommo. Be-klagligen voro dessa dock aldrig så fullständigt utbildade som de haloer, hvilka jag år 1873 såg under slädfärden kring Nordostlandet på Spetsbergen, men jag trodde mig äfven nu kunna bekräfta riktigheten af den iakttagelse jag då gjorde, att den bild man vanligen lemnar af detta vackra fenomen, i hvilken haloen tecknas som en samling af regelbundna cirklar, icke är riktig, utan att haloen bildar ett mycket inveckladt, efter hela himlahvalfvet utbredt, åt solsidan för det mesta färgadt, åt motsidan ofärgadt liniesystem af det slag, som vidstående från 1872-73 års Spetsbergsresa lånade bilder utvisa.

Refraktions-halo,

sedd på Spetsbergen i maj 1873, samtidigt med den på följande sida afbildade reflex-halon.

Reflex-halo,

sedd samtidigt med den på föregående sida afbildade refraktions-halon å den mot solen belägna delen af himlahvalfvet.

Ett annat ganska vackert fenomen, som solstrålarnes brytning i de isnålar, hvilka under vintern ständigt voro inblandade i de närmast jordytan belägna luftlagren, åstadkom, var det, att bergshöjderna söder om Vega i en viss belysning visade sig liksom plymagerade med eldmoln. Under en klar solskensdag vid hård vind såg man dessutom ofta liksom en glödande dunstpelare snedt uppstiga från topparne af bergen och gifva åt dessa utseende af vulkaner, som utstöta väldiga rökpelare, eldfärgade genom återskenet från de glödande lavaströmmarne i djupet af kratern.

En blå vattensky sågs fortfarande utåt hafvet och angaf, att öppningar förefunnos. Jag sände derför den 18 dec. fångstmannen Johnsen utåt isen för att se huru härmed förhöll sig. På tre qvarts timmes väg från fartyget fann han en vidsträckt öppning, som nyligen betäckts med tunn, blå, nyfrusen is. En frisk nordlig bris blåste vid tillfället, och för den sköto drifisfälten å nyo så hastigt tillsamman, att Johnsen förmodade, att hela rännan om ett par timmar skulle sluta sig fullkomligt.

I dylika öppningar blifva på Grönland ofta hvithvalar och andra smärre hvalarter instängda i hundratal, hvarigenom infödingarne komma i tillfälle att på några timmar göra fångst för hela vintern, ja för åratal, i fall begreppet spara inginge i vildens föreställning. Men här, i en trakt der hvalfångsten för närvarande är mer gifvande än i något annat haf, inträffade något dylikt icke. Under hela vår vistelse vid Tschuktsch-landets kust sågo vi icke en enda hval. Deremot funnos massor af hvalben uppkastade på stranden. Jag fäste i början mindre uppmärksamhet vid dem, i tanke att de härrörde af hvalar, som blifvit dödade under den nutida fångstperioden. Snart fann jag dock, att detta icke kunde vara förhållandet. Benen hade nämligen uppenbart blifvit framsköljda ur den längs stranden gående sanddynen, hvilken blifvit aflagrad vid en tid, då den nuvarande kusten låg 10 till 20 meter under hafsytan, således för århundraden eller årtusenden tillbaka, helt säkert före den tid, då Asiens nordkust blef bebodd af menniskor. Dynsanden är, enligt hvad nyblottade profiler utvisade, alldeles fri från andra kökkenmödding-lemningar än dem, som förekomma på dess yta. De hvalben, hvarom här är fråga, voro således subfossila. Deras mängd var så stor, att vid den systematiska undersökning af stranden i fartygets omedelbara närhet, som jag, biträdd af dr Kjellman och ett halft dussin matroser, företog under våren, trettio nackben och otaliga andra ben af hval träffades på en sträcka af 4 till 5 kilometer. Ändock doldes naturligtvis massor af ben i sanden, och en mängd underkäksben, refben, skulderblad och kotor hade af infödingarne blifvit förbrukade till medskoningar, resvirke för tälten, spadar, hackor och andra redskap. En del hade ock, sedan de under några år varit utsatta för luftens inverkan, förmultnat. Benen träffades derför i största mängd på sådana ställen, der dynens sand nyligen blifvit bortförd af vårflödena eller af de våldsamma vindar, hvilka ofta råda härstädes och som lätt få makt med den torra, endast af glesa Elymus-stånd hopbundna sanden. De största kranierna tillhörde en art stående nära Balæna mysticetus. Vidare förekommo kranier af en Rachianectes-art jemte några ben af mindre hvalarter. Något helt skelett fans dock icke, men af de lösa benen hemfördes så stora massor, att ensamt hvalbensamlingen kunnat utgöra full last för en mindre farkost. Hvalbenen komma att afbildas och beskrifvas af professor A. W. Malm uti Vega-expeditionens vetenskapliga arbeten. Särskild uppmärksamhet ådrog sig ett skelett, tillhörande Balæna mysticetus, derigenom att det ännu delvis var täckt af hud, och att högrödt, nästan friskt kött häftade vid de delar deraf, som voro fastfrusna i marken. Detta skelett låg på ett ställe, der dynsanden nyligen blifvit bortsköljd, hvarigenom den under liggande grofsanden blifvit blottad, och jag antager, att äfven hvalmumien kommit i dagen vid samma tid. Att den ifrågavarande hvalen icke strandat i mannaminne, försäkrade mig tschuktscherna enhälligt. I så fall har man här ett bevis derför, att äfven jettesjödjurs köttdelar under årtusenden skyddats mot förruttnelse i Sibiriens frusna jord — ett sidostycke till mammutmumierna, ehuru från en betydligt yngre geologisk tidsålder.

Genomskärning af strandlagren vid Pitlekaj.

1. Hårdt frusen grofsand. 2. Hafvet. 3. Strandvall af fin torr sand med massor af hvalben. 4. Kustlagun.

Julafton.

Julaftonen firades på vanligt nordiskt sätt. Vi hade visserligen försummat att såsom vid expeditionen 1872-73 taga med oss någon julgran. Men i stället vidtalade dr Kjellman våra tschuktschiska vänner att med hundslädar hemta videris från dalarne bortom bergen i söder. Medelst detta omskapades en kal drifvedsstam till ett frodigt, grenrikt träd, som, för att ersätta grönskan, kläddes med brokiga papperslappar och planterades på det efter instängningen till slöjdrum inredda, för julhelgen uppfejade och med flaggor rikt och sirligt prydda mellandäcket. En mängd för detta ändamål särskildt medförda små vaxljus blefvo fästade i julgranen jemte inemot två hundra, före afresan till skänks erhållna eller uppköpta julklappar. Klockan 6 e. m. samlades alla officerare och manskap på mellandäck, och lottdragningen började, då och då afbruten af en dundrande polska kring den egendomliga julgranen. Vid qvällsvarden saknades ej julöl och skinka. Och längre fram på aftonen serverades på mellandäcket fem punschbålar, som tömdes under sånger och skåltal för kung och fosterland, för expeditionens mål, för dess befäl och manskap, för hemmavarande familjer, anhöriga och vänner och till sist för dem som klädt och ordnat julgranen, hvilka voro matroserna C. Lundgren och O. Hansson samt eldarne O. Ingelsson och C. Carlström.

Julaftonen på Vega.

Äfven de andra helgdagarne firades på bästa sätt, och nyårsnatten kl. 12 sköts det nya året in med skarpa spränggranatskott från Vegas refflade kanoner och en mängd från däcket uppkastade raketer.