Vegas färd - Elfte kapitlet

Hopp om befrielse vid nyåret.Boves utfärd till det öppna vattnet.Blidväder och å nyo sträng köld.Fruset qvicksilfver.Populära föreläsningar.Brusewitz' utflygt till Najtskaj.Förnyad brefsändning till hemmet. — Infödingarnes berättelser om isförhållanden vid Tschuktsch-landets kust.Tschuktscherna förmedla varubytet mellan arktiska Amerika och Sibirien.Utfärder i omgifningarna af vinterqvarteret.Väderleken under våren.Snösmältningen.Norrskenet.Flyttfoglarnes ankomst.Tschuktsch-landets djurverld.Noak Elisejs undsättningsexpedition.En märkvärdig fisk.Landet snöfritt.Befrielsen.Nordostpassagen fulländad.

Hopp om befrielse vid nyåret.

Det nya året inleddes med ett svagt hopp om befrielse. Sedan nämligen de mot slutet af december nästan ständigt rådande nord- och nordvestvindarne gifvit vika för vindar från öster och söder, bildade sig åter betydliga »reningar» utåt hafvet, och tschuktscherna började åter tala om, att isen skulle drifva bort, så att fartyget kunde fortsätta sin färd, en spådom som de alltid afslutade med en i ord och åtbörder afgifven förklaring, att de då komme att bittert gråta, hvartill de nog också skulle haft goda skäl i betraktande af det utmärkta sätt, på hvilket de behandlades af alla om bord på Vega, så väl befäl som manskap.

Boves utfärd till det öppna vattnet.

För att se till, huru det förhöll sig med isen längre utåt hafvet, företog löjtnant Bove, åtföljd af fångstmannen Johnsen, sjelfva nyårsdagen åter en utfärd till det öppna vattnet. Härom meddelar han följande:

»Jag lemnade fartyget på förmiddagen den 1 januari och kom till det öppna vattnet efter fyra timmars jemn gång. Den djupa, lösa snön gjorde vandringen mycket mödosam, och trenne rader af torosser bidrogo äfven härtill, hufvudsakligast i följd af de ofta snötäckta råkar, som i deras granskap genomkorsade istäcket. En af torosserna var 10 meter hög. Storleken af de isblock, som här voro hopade på hvarandra, visade hvilka våldsamma krafter varit verksamma vid torossernas bildning. Dessa isvallar lemna numera ett väl behöfligt skydd för Vegas osäkra vinterhamn. Ungefär midt emellan det öppna vattnet och fartyget var vägen genomskuren af sprickor, som gingo från öster till vester och tydligt angåfvo, att öppningen i isen skulle hafva vidgat sig till en kilometers afstånd från fartyget, om den svåra stormen i december varat ytterligare 12 timmar. Vega hade härigenom råkat i stor fara. Iskanten mot det öppna vattnet var jemnskuren, som med en ofantlig knif, och så stark, att man kunde framgå längs densamma som på en berghäll. Äfven från toppen af en fem meter hög isvall kunde man icke mot nordost och norr se någon begränsning af det öppna vattnet. Dels härafv dels af vattenskyarnes utsträckning i denna riktning drager jag den slutsatsen, att det öppna vattnets bredd var minst 35 kilometer. I öster begränsades reningen af en mot norr framlöpande isvall, hvilken nio eller tio kilometer längre bort åter tycktes böja af mot öster. Möjligtvis fans bortom denna isvall längre öster ut ännu en vattenbasin. Djupet vid isranden var 21 meter, vattnets temperatur -2° C. Vattnet strömmade med temlig fart rätt ut från kusten (d. v. s. från SSO). Då denna här framgår nästan i rät linie, torde strömmen hafva varit en tidvattenström. Det öppna vattnet vimlade af sälar, enligt Johnsen såväl storsäl som snadd. Ingen isbjörn, ingen hvalross och inga foglar sågos.»

Löjtnant Boves berättelse styrkte mig i min förmodan, att det öppna vattnet, liksom under slutet af januari månad 1873 i Mosselbay, möjligen skulle framtränga ända till vår förtöjningsplats och lemna oss en väg öppen till Beringssund, i hvilken händelse vi icke kunnat undgå att genast fortsätta vår färd, så obehaglig och farlig den ock under denna årstid blifvit. Äfven tschuktscherna förklarade upprepade gånger, att det öppna vattnet i januari skulle bibehålla sig en längre tid, och stälde i förväntan derpå sina enkla fångstredskap i ordning. Men både de och vi blefvo svikna i vår förväntan. Vegas isbojor lågo orubbade qvar, och den blåa randen vid horisonten minskades och försvann åter. Detta förorsakade bland infödingarne en så stor brist på föda och framför allt tran, att alla invånarne i den oss närmast belägna byn, Pitlekaj, nödgades flytta öster ut, oaktadt för nödens lindrande en betydlig mängd mat dagligen utdelades från fartyget.

Tältplatsen Pitlekaj öfvergifven af invånarne, d. 8 febr. 1879.
Efter teckning af O. Nordqvist.

Blidväder och å nyo sträng köld.

Det tyckes dock, som om en verklig erfarenhet från föregående år skulle legat till grund för tschuktschernas väderleksspådom. Ty den 6 februari började en sydostlig vind att blåsa, och med ens upphörde den stränga kölden. Temperaturen steg för några timmar till och med öfver 0°. En vattensky bildade sig åter längs ishorisonten från nordost till nord, och från bergshöjderna vid kusten såg man en vidsträckt öppning i isfältet, hvilken ett stycke öster om Irgunnuk gick nära till stranden. Några kilometer längre öster ut var till och med sjelfva stranden isfri, och från bergen tyckte sig våra sjömän märka en stark sjögång i den blåa vattenrand, som begränsade synkretsen. I fall detta ej berodde på en synvilla, förorsakad af de nedre luftlagrens ojemna uppvärmning och dallring, måtte det öppna vattnet hafva varit mycket vidsträckt. Kanske var infödingarnes påstående riktigt, att det sträckte sig till Beringssund. Men på deras uppgifter kunde vi numera ej fullt lita, sedan vi med extra traktering belönat några för oss gynsamma förutsägelser om is och väderlek. Äfven mellan fartygets förtöjningsplats och land hade åtskilliga sprickor uppstått, genom hvilka flodvattnet trängde fram under snön, och i hvilka några af oss fingo kalla fot-eller benbad under vandringarna till och från land.

Tschuktscherna i Irgunnuk lyckades nu fånga en isbjörn och sjuttio sälar, af hvilka en del, jemte frusna späckskifvor, skrytsamt uppradades längs tältens ytterväggar, andra nedlades i späckkällrarne, hvilka snart voro öfverfulla. I den närmare oss belägna tältplatsen Jinretlen hade jägarne deremot endast erhållit åtta sälar. Glädje och bekymmerslöshet för morgondagen rådde i alla fall äfven här, och våra skinnklädda vänner passade på tillfället att visa en sjelfbelåten missaktning för de simpla lifsmedlen från Vega, som de dagen förut med så ömkliga åtbörder tiggt om, och hvilka de åter om ett par dagar måste lita till. Barnen, som de sista veckorna varit något affallna, om ej i jemförelse med europeiska barn, så åtminstone med välfödda tschuktsch-barn, började hastigt återtaga sitt forna hull, och lika så de äldre. Tiggeriet upphörde för några dagar, men fartygets däck utgjorde fortfarande en kär samlingsplats för skaror af män, qvinnor och barn. Många tillbragte här muntra och glada i en temperatur af -40° C. större delen af dagen, sqvallrade, hjelpte smått, men alltid endast smått, till med arbeten om bord o. s. v. Den blida väderleken, utsigten för oss att komma loss och den rika fångsttiden för tschuktscherna upphörde dock snart. Temperaturen sjönk åter under fryspunkten, d. v. s. under qvicksilfrets, och hafvet frös så långt från stranden, att tschuktscherna ej mer kunde göra någon fångst. I stället sågo vi dem en morgon komma tågande, likt fångarne på ett egyptiskt eller assyriskt segermonument, i gåsmarsch öfver isen mot fartyget, hvar och en med en börda på skuldran, hvars rätta natur vi, medan de voro på afstånd, förgäfves sökte gissa oss till. Det var isstycken, ej synnerligen stora, hvilka de sjelfbelåtna, muntra och glada öfver sitt nya påhitt lemnade åt kocken för att i stället af honom få något af den kauka (mat), de några dagar förut missaktat.

Fruset qvicksilfver.

Första gången lufttemperaturen sjönk under qvicksilfrets fryspunkt, var i januari. Det blef nu nödvändigt att vid de meteorologiska observationerna i stället för qvicksilfvertermometrar använda de sprittermometrar, hvilka, i förväntan på den stränga kölden, för länge sedan blifvit upphängda i termometerburen. Då qvicksilfret fryser i en vanlig termometer, drager det sig så starkt tillsammans, att qvicksilfverpelaren plötsligen sjunker djupt ned i röret eller, om detta är kort, helt och hållet går in i kulan. Pelarens ställning är derför icke något mått på den verkliga köldgraden vid frysningen. Den afläsning af -89°, ja till och med af -150°, som på en tid, då man ännu ej kände, att qvicksilfver kunde i köld antaga fast form, i norra Sverige1 gjordes på en qvicksilfvertermometer, och som på sin tid gaf anledning till åtskillig strid och tvifvel om observatorns sanningsenlighet, var helt säkert fullt riktig, och är något, som när som helst kan omgöras, i fall man afkyler qvicksilfret under dess fryspunkt i en tillräckligt långt under 0° indelad termometer. Qvicksilfrets frysning2 sker nedifrån uppåt, i det att den frusna metallen såsom tyngre sjunker ned i den del, som ännu är flytande. I fall man, när det är till hälften fruset, bortgjuter det flytande från det frusna, så erhållas kristallgrupper bestående af nålar, som äro sammansatta af små oktaedrar, grupperade till hvarandra efter kubens kanter. Ingen af våra qvicksilfvertermometrar led någon skada eller någon förändring af nollpunktens läge derigenom, att qvicksilfret i dem frös och åter upptinade.

Populära föreläsningar.

Under den stränga kölden blef isen naturligtvis allt tjockare och tjockare, och för de ständiga nordliga vindarne hopade sig allt högre torosser kring fartyget, allt större och större snömassor mellan detsamma och land samt längs höjdsträckningarna vid kusten. Alla förhoppningar eller farhågor att komma tidigt loss öfvergåfvos åter, och en märkbar tomhet började göra sig gällande efter julhelgens stök och festande. I stället anordnades nu för manskapet en följd af populära föreläsningar, hvilka höllos på trossbottnen och afhandlade nordostpassagens och nordvestpassagens historia, de första verldsomseglingarna, österrikisk-ungerska expeditionen, jordytans förändringar, menniskans härkomst, bladets betydelse för växten o. s. v. Det blef så väl för officerare och vetenskapsmän som för manskapet ett litet afbrott i det arktiska vinterlifvets enformighet, och föreläsaren kunde alltid vara säker att finna sitt lilla auditorium fulltaligt och högeligen intresseradt. Äfven några svaga försök till musikaliska aftonunderhållningar gjordes, men dessa blefvo af brist på musikaliska instrument och musikalisk begåfning bland Vega-männen väl bristfälliga. Någon lämplig direktör för teaterföreställningar efter engelskt-arktiskt mönster hade vi ej heller ibland oss, och äfven om så varit fallet, fruktar jag, att direktören här fått ganska svårt att samla de för hans upptåg behöfliga dramatiska talangerna.

Brusewitz' utflygt till Najtskaj.

Den 17 febr. gjorde löjtnant Brusewitz [foto] en utflygt till Najtskaj, hvarom han meddelar följande:

»Jag och Notti lemnade fartyget på eftermiddagen och kommo efter ett par timmar till Rirajtinop, Nottis hem, der vi tillbragte natten, tillsammans med hans tre yngre bröder och en sjuk syster, hvilka alla bodde i samma tältkammare. Genast efter ankomsten började den ene brodern göra i ordning hundselar och släde till följande dags färd, medan vi öfriga gingo in i det inre af tältet, der den sjuka systern låg, oklädd men omsvept med renskinn. Hon skötte tvenne tranlampor, öfver hvilka hängde två kokkärl, det ena en f. d. preservburk, det andra en f. d. pyts af jernbleck. En af bröderna kom in med ett tråg, hvaruti var upplagdt ett stycke sälspäck jemte frusna grönsaker, hufvudsakligen pilblad. Späcket skars i omkring tumsstora tärningar, hvarefter en af bröderna gaf systern en god del af så väl späck som grönt. Först derefter utdelades maten bland de andra. Hvarje späcktärning inbäddades omsorgsfullt i grönt, innan den åts. När grönsakerna voro slut, fans ännu något späck, som gafs till hundarne, hvilka lågo i yttre tältet. Härefter spisades kokt refbensspjell af säl och till sist ett slags soppa, troligen af sälblod. Systern fick först och särskildt äfven af dessa rätter. Man bjöd också mig af hvarje anrättning, och det tycktes ej väcka anstöt, att jag icke antog anbudet.

Notti och. hans hustru Aitanga.
Efter fotografier af L. Palander.

Efter måltidens slut sattes matkärlen undan, päskarne afdrogos, några renhudar nedtogos från taket och utbreddes. De äldre bröderna tände sina pipor, och de yngre lade sig att sofva. Mig anvisades en af sidoplatserna i tältet, synbarligen Nottis egen sofplats. Den ena lampan släcktes, och alla somnade efter hand. Under natten jemrade sig flickan flere gånger, då alltid en af bröderna gick upp och skötte om henne. Klockan 6 f. m. väckte jag sällskapet och påminde om vår utfärd. Alla uppstego genast. Påklädningen gick ej fort, ty mycken omsorg egnades åt fotbeklädnaden. Ingen mat framtogs, men alla sågo belåtna ut, när jag gaf dem utaf mitt förråd, som bestod af bröd och några konservbiffstekar. Strax efter frukosten spändes fyra hundar för släden, hvarpå Notti och jag fortsatte färden åt Najtskaj, jag åkande, han springande bredvid släden. Vid Irgunnuk, en tschuktsch-by belägen en engelsk mil öster om Rirajtinop, gjordes ett kort uppehåll för att försöka få låna flere hundar, hvilket dock misslyckades. Vi fortsatte färden längs stranden och framkommo vid 10-tiden på f. m. till Najtskaj, beläget 15 till 18 kilometer i OSO från Irgunnuk. Här mottogos vi af större delen af våra forna grannar, invånarne i Pitlekaj. Af byns 13 tält innehades de 5 vestligaste af Pitlekajs f. d. befolkning, då de 8 mera östligt belägna beboddes af andra tschuktscher. Pitlekajs invånare hade ej rest sina vanliga stora tält, utan sådana som voro dels utaf obetydligare storlek, dels mindre fast sammanfogade. I alla tält här, liksom i Rirajtinop och Irgunnuk, fans mycket sälspäck upplagdt; vi sågo stycken af säl och hela sälar uppstaplade utanför tälten, och under vägen till Najtskaj mötte vi flere slädar, lastade med säl, på väg till Pidlin. Vid Najtskaj gick jag ut på jagt, åtföljd af en tschuktsch. Vi fingo upp åtta harar, men lyckades ej närma oss dem inom skotthåll. En röd räf sågs på mycket långt håll, men hvarken ripor eller ripspår kunde upptäckas. Klockan 2 e. m. återvände jag till Irgunnuk och fick der en annan släde förspänd med 10 hundar, med hvilka jag snart åter nådde fartyget.»

Förnyad brefsändning till hemmet.

Den 20 februari stannade tre stora, med varor lastade och med 16 till 20 hundar förspända tschuktsch-slädar vid Vega. De sade sig komma öster ifrån och vara på väg till marknaden i granskapet af Nischni Kolymsk. Jag sände åter på försök med dem bref till hemlandet, för hvilka, sedan de vägrat att mottaga penningar, i postarfvode lemnades tre flaskor rom och riklig undfägnad för folk och hundar. Mot denna aflöning förbundo de sig att troget utföra sitt uppdrag och lofvade att återkomma i maj. Härmed höllo de ock ord. Den 8 och 9 maj passerade nämligen en mängd med renskinn tungt lastade och med en massa hundar förspända slädar från vester till öster längs kusten. Naturligtvis rastade alla på den asiatiska ishafskustens enda värdshus, Vega, betraktande det som en sjelfskrifven sak att de hos oss skulle i ersättning för litet prat och sqvaller erhålla mat och »ram». Med mycken ifver berättade de nu, att bref skulle komma med en annan hundfora, som vore att vänta om några timmar. Det var för oss en mycket stor nyhet, hvars betydelse den, som aldrig i månadtal hungrat efter nyheter från hem, hemland och hemverld, knappast kan fatta. Ifriga att få veta, om vi verkligen hade att förvänta en post från Europa, frågade vi dem huru stort paketet var. »Mycket stort» blef svaret, och »ramen» utmättes naturligtvis derefter. Men när slutligen brefvet framkom, så visade det sig endast vara en ytterst knapphändig biljett från någon af de ryska myndigheterna i Kolyma, som underrättade mig, att våra bref kommit honom till handa den 23 mars alt. 4 april och genast blifvit sända med express till Jakutsk. Derifrån befordrades de vidare med posten och kommo till Irkutsk den 14 alt. 26 maj och till Sverige den 2 augusti.

Under hösten och midvintern var naturligtvis solskenet ej starkt och ihållande nog att kunna vara plågsamt för ögonen, men i februari började ljuset från snömoln och snödrifvor blifva besvärligt nog. Den 22 februari utdelades derför snöglasögon åt alla man, ett, såsom jag förut anfört, oundgängligt försigtighetsmått vid arktiska färder. Äfven många bland tschuktscherna blefvo något senare på året angripna af snöblindhet och mycket angelägna att af oss erhålla blåfärgade brillor. Johnsen påstod till och med, att en af de harar han skjutit, uppenbarligen var snöblind.

Om aftonen den 22 februari utbrast en storm med snöyra och en köld af -36°. Att vara ute i ett dylikt väder är ej godt ens för en tschuktschisk hund. Härpå fingo vi bekräftelse den följande dagen, då en vilsekommen tschuktsch kom om bord, bärande en fullkomligt stelfrusen hund vid bakbenen, som en död hare. Han hade med sin hund gått vilse på isen och legat, utan att förtära något, ute i en snödrifva öfver natten. Husbonden sjelf hade icke lidit någon skada, han var blott hungrig, hunden deremot visade knappast tecken till lif. Båda blefvo naturligtvis om bord på Vega omhuldade med mycken medlidsamhet och ömhet. De togos på mellandäck, dit hvarken tschuktscher eller tschuktsch-hundar eljest insläpptes; för mannen dukades en riklig måltid af hvad vi trodde kunde smaka honom bäst, och derpå fick han, troligen för första gången i sitt lif, sofva om ej under sotad, så åtminstone under timrad ås. Hunden blef under timtal omsorgsfullt massagerad med den påföljd, att han kom till lifs igen, något som föreföll oss alla och, efter hvad det tycktes, ej minst tschuktschen högeligen besynnerligt.

I början på mars passerade ett stort antal med renhudar lastade slädar, förspända med 8 till 10 hundar hvar, förbi oss. Hvarje släde hade en körsven, och såsom vanligt deltogo qvinfolk ej i färden. Dessa foror voro på handelsresa från Irkaipij till Päk (Beringssund). Vi träffade bland formännen många af våra bekanta från sistlidne höst, och jag behöfver ej säga, att detta gaf anledning till en särskild undfägnad, för folket bröd, en sup, soppa, något socker och tobak, för hundarne pemmikan. Samspråket blef vid dylika besök vanligen mycket lifligt och gick temligen obehindradt, sedan nu ett par af oss blifvit något hemmastadda i tschuktschernas tungomål. Om jag undantager två män, Menka och Noak Elisej, hvilka kunde tala ytterst bristfällig ryska, förstodo nämligen ej heller en enda af de förbifarande ren- eller hundformännen något europeiskt tungomål, och det oaktadt de alla idka liflig handel med ryssarne. Men tschuktschen är stolt nog att fordra, det hans eget språk skall vid internationel handel och vandel i nordöstra Asien vara förherskande, och grannarne finna sig häri.

Infödingarnes berättelser om isförhållanden vid Tschuktsch-landets kust.

Under vinterns lopp insamlade löjtnant Nordqvist af förbifarande långväga ifrån kommande tschuktschiska formän upplysningar om isens läge mellan Tschaun-bay och Beringssund under olika tider på året. Med anledning af frågans ofantliga vigt, äfven i rent praktiskt hänseende, skall jag ordagrant anföra hvad han sålunda inhemtat.

Underrättelser om isförhållandena vid kusten mellan Kap Jakan och Beringssund, af der boende tschuktscher.

1. En tschuktsch från Jekanenmitschikan, nära Kap Jakan, sade, att der brukar vara öppet vatten hela sommaren.

2. Detsamma sade en tschuktsch från Kinmankau, som ligger något vester om Kap Jakan.

3. En tschuktsch från Jakan berättade, att hafvet der blir isfritt i slutet af maj eller början af juni. Deremot är det aldrig öppet om vintern.

4. Tatan från Jakan berättade, att hafvet der är öppet från slutet af maj eller början af juni till senare delen af september eller början af oktober, då isen börjar att drifva mot land.

5. Rikkion från Vankarema sade, att hafvet der är isbelagdt om vintern, men öppet om sommaren.

6. En ren-tschuktsch, Rotschitlen, som bor omkring 12 engelska mil från Vegas vinterläger, berättade, att Koljutschin-viken, af tschuktscherna kallad Pidlin, är isfri hela sommaren.

7. Urtridlin från Koljutschin sade, att hvarken vid denna ö eller i Koljutschin-viken finnes någon is om sommaren.

8. Ranau från Jinretlen sade också, att Koljutschin-viken alltid är öppen om somrarna.

9. Ettiu från byn Nettej, mellan Irgunnuk och Beringssund, berättade, att hafvet vid Nettej är isfritt om sommaren oberoende af vinden, om vintern endast vid sydlig vind.

10. Vankatte från Nettej berättade, att hafvet der blir isfritt under månaden »Tautinjadlin», d. v. s. senare delen af maj och början af juni, och åter isbeläggas under månaden »Kutschkau», eller oktober och november.

11. Kepljeplja från byn Irgunnuk, belägen 5 engelska mil öster om Vegas vinterqvarter vid Pitlekaj, sade, att hafvet utanför dessa byar är isfritt alla somrar, utom då det råder nordlig vind. Deremot sade han, att man längre vester ut, såsom vid Irkaipij, nästan alltid skall kunna se is från land.

12. Kapatljin från Kingetschkun, en by mellan Irgunnuk och Beringssund, berättade den 11 januari, att det då var öppet vatten vid denna by. Han sade vidare, att Beringssund om vintern vid sydlig vind är isfyldt, vid nordlig isfritt. Samma dag berättade en tschuktsch från Nettej-Kengitschkun, också mellan Irgunnuk och Beringssund, att utanför denna by då låg is. Han bekräftade Kapatljins utsago angående Beringssund.

13. Kvano från Uedlje, nära Beringssund sade, att der alltid är isfritt från maj till och med september månad.

Tschuktscherna förmedla varubytet mellan arktiska Amerika och Sibirien.

Den 18 mars fingo vi erfara, att äfven bränvin här utgör en handelsvara. Utan att hafva erhållit någon spirituosa från Vega blefvo nämligen denna dag tschuktscherna vid Jinretlen i tillfälle att taga sig ett generalrus, och att äfven deras fredliga lynne ger vika för rusets inverkan, derpå fingo vi ett ögonskenligt bevis, då de dagen derpå kommo om bord med blåa och gula ögon, ej så litet dufna och skamflata. På hösten berättade till och med en lång och grofbyggd tschuktschisk jettinna, som då besökte oss, att hennes man blifvit mördad under ett fyllerigräl.

Betydande foror, dragna af renar, började efter medlet af mars i temligen stort antal fara förbi Vega. De voro lastade med renskinn samt varor uppköpta vid de ryska marknadsplatserna och afsedda att bortbytas vid Beringssund.

Ren-tschuktschen är bättre klädd, ser förmögnare och myndigare ut än kust-tschuktschen eller, såsom denne i konseqvens med den förra benämningen borde kallas, hund-tschuktschen. Såsom alla egare af renhjordar måste han föra nomadens lefnadssätt, men här förmedlar han derjemte varubytet mellan vildarne i nordligaste delen af Amerika och de ryska pelshandlarne i Sibirien, och mången tillbringar hela sin lefnad på handelsresor. Den förnämsta marknaden hålles under mars månad hvarje år på en ö i floden Lilla Anjui, 250 verst från Nischni Kolymsk. Byteshandeln försiggår enligt en af de ryska handelsmännen och de äldste bland tschuktscherna gemensamt faststäld normaltaxa, och innan varubytet börjar, aflemna tschuktscherna en obetydlig marknadsafgift. Marknaden inviges på ryssarnes sida med en messa af den prest3, som alltid medföljer det ryska kronoombudet, och i tschuktschernas läger med gyckel af en bland deras schamaner. Det lär gå brokigt till vid en dylik marknad efter den lifliga beskrifning, som Wrangel lemnar om densamma (Reise, I s. 269), hvarvid man dock bör erinra sig, att beskrifningen gäller om sederna för 60 år tillbaka. Nu har kanske också här mycket förändrat sig. Troligen hafva vi i handelsförhållandena i nordöstra Asien under början af detta århundrade en temligen trogen bild af bjarmernas handel i forna dagar i nordöstra Europa. Äfven varorna voro sannolikt på båda hållen af samma slag, kanske ock de båda folkens kulturståndpunkt.

Utom handelsmännen reste under loppet af vintern en mängd tschuktscher från Koljutschin-ön och andra vester ut belägna byar förbi oss med tomma slädar, för hvilka voro spända endast ett fåtal hundar. De återkommo om några dagar med slädarne fullastade med fisk, hvilken de sade sig: hafva fångat i en öster ut belägen lagum. Dessutom sålde de någon gång en läcker sikart fångad i en insjö i det inre af landet ett stycke från kusten.

Utfärder i omgifningarna af vinterqvarteret.

Dels för att få närmare reda på dessa fiskställen, dels för att erhålla ett begrepp om ren-tschuktschernas lefnadsätt företogs längre fram på vintern en mängd utflygter i olika riktningar från vinterqvarteret. Jag vågade dock aldrig gifva tillstånd till någon lång frånvaro från fartyget, emedan jag var fullt öfvertygad, att hafvet kring Vega för några få dagars ihållande sydlig storm skulle kunna öppna sig under förhållanden, som ej medgåfvo oss att stanna qvar på den öppna redd, der vi lågo förtöjda. Mina kamraters önskan att tränga långt in i det inre af Tschuktsch-halfön kunde derför ej gå i uppfyllelse. Men så korta dessa utfärder än voro, lemna de dock en mängd upplysningar om vårt vinterlif och vår beröring med det föga kända folk, vid hvars hemlands kust Vega blifvit instängd, och det torde derför vara skäl att meddela några utdrag ur en del af de till mig med anledning af dessa färder aflemnade rapporterna.

Karta öfver trakten kring Vegas vinterkvarter.
1. Rotschitlens tält. 2. Jettugins tält.
Hufvudsakligast efter G. Bove.

Palanders och Kjellmans utfärd till ett ren-tschuktsch-läger sydvest om Pitlekaj skildras af den förre sålunda:

»Den 17 mars 1879 gick jag, åtföljd af dr Kjellman, ut med en släde och 5 man, hvaribland en inföding såsom vägvisare, till det i närheten af Taffelberget liggande ren-tschuktsch-lägret, i afsigt att der söka erhålla färskt renkött. Expeditionen var utrustad med två dagars proviant, tält, madrasser och päskar. Ren-tschuktscherna träffades 11 engelska mil från fartyget. På en höjd funnos här tvenne tält, af hvilka det ena för tillfället var obebodt. Det andra beboddes af tschuktschen Rotschitlen, hans unga hustru och ett annat ungt par, hvilket senare, så vidt jag förstod dem rätt, var på besök och egentligen hade sitt hem i Irgunnuk.

Omkring tälten, som voro betydligt mindre än dem vi dagligen sågo vid kusten, lågo en mängd slädar uppstaplade på hvarandra. Dessa slädar skilde sig från de vanliga hundslädarne derigenom, att de voro betydligt större och bredare i gången. Medarne voro klumpiga och tillyxade af grof t trä.

Vår framställning att få tillbyta oss renar afslogs genast, ehuru vi såsom bytesartiklar erbjödo bröd, tobak, rom samt till och med ett gevär. Såsom skäl för sin vägran uppgåfvo de, att renarne denna årstid äro för magra för att nedslagtas. På en några tusen fot från oss liggande höjd sågo vi ett femtiotal renar gå och beta.

På eftermiddagen blefvo Kjellman och jag inbjudna i tältet, hvarest vi tillbragte en timme i deras sofrum. Vid vårt inträde påtändes lampan, hvilken var fyld med sältran; såsom veke användes ett slags mossa (Sphagnum). Värdinnan sökte göra vårt vistande i tältet så angenämt som möjligt: hon hoprullade renhudar till hufvudkuddar och beredde oss plats, så att vi fullt utsträckta kunde njuta en väl behöflig hvila. I det yttre tältet tillreddes af den andra qvinnan qvällsvarden, hvilken bestod af kokt sälkött. Vi erbjödos välvilligt att dela deras måltid, men då vi ej hade smak för sälköttet, afböjde vi deras anbud under förevändning att vi nyss ätit middag. Sjelfva intogo de sin måltid liggande med kroppen i det inre tältet, men med hufvudet under renskinnsfällen i det yttre, hvarest maten fans. Efter intagen måltid drogos hufvudena innanför fällen, värden klädde af sig in på bara kroppen, undantagandes byxorna, hvilka fingo sitta qvar. Värdinnan lät sin päsk falla ned öfver axlarna, så att hela öfverkroppen härigenom blef blottad. Renskinnsstöflarne aftogos och vändes ut och in, aftorkades noga och upphängdes i taket öfver lampan för att torka under natten. Qvinnorna trakterades af oss med socker, hvilket de, till följd af obekantskap med detsamma, till en början undersökte med en viss försigtighet, men som sedan smakade dem förträffligt. Efter måltiden syntes vårt värdfolk blifva sömnigt, hvarför vi sade god natt och gingo till vårt eget tält, hvarest var allt annat än varmt; vi hade derstädes under natten omkring -11° C.

Efter en till större delen sömnlös natt purrade vi ut klockan half 7 nästa morgon. Då vi kommo ut ur tältet, voro alla renarne i tätt sluten trupp i anmarsch. I spetsen syntes en gammal höghornad ren, hvilken gick fram till sin husbonde (denne hade under tiden gått renhjorden till mötes) och helsade god morgon på honom genom att stryka sin nos mot hans händer. De öfriga renarne stodo under tiden uppstälda i ordnade led, alldeles som besättningen om bord på ett örlogsfartyg vid divisioner. Egaren gick derefter fram och helsade på hvarje ren; de fingo stryka sina nosar mot hans händer. Han å sin sida tog hvarje ren i hornen och undersökte honom på det nogaste. Efter slutad inspektion och på gifvet tecken från husbonden gjorde hela renhjorden helt om och återvände i tätt slutna led, med gamlingen i spetsen, till föregående dags betesmark.

Det hela gjorde på oss ett särdeles godt intryck; det var ej den grymme hårde vilden, som på ett rått och barbariskt sätt visade sitt herravälde öfver djuren, utan det var den gode husbonden, som välvilligt betraktade sina underlydande, och som hade ett vänligt ord till hvar och en af dem. Här rådde ett godt förhållande mellan herre och djur. Sjelf var han en ståtlig ung man, med ett intelligent utseende och med smidig, vacker kropp. Hans kläder, af utmärkt trefligt snitt och af ovanligt vackert renskinn, föllo tätt efter den välväxta kroppen och lemnade oss tillfälle att se hans behagliga och stolta hållning, hvilken tog sig bäst ut, då han rörde sig.

På vår förnyade framställning att få tillbyta oss renar fingo vi åter afslag, hvarför vi nedtogo vårt tält och anträdde hemfärden. Vi återkommo om bord den 18 mars kl. 3 e. m. efter en marsch af 4 3/4 timme.

Vägen till renlägret höjde och sänkte sig långsamt. Snön var hård och jemn, så att vi kunde gå fram med rask fart. Under bortvägen syntes fyra räfvar och några korpar. På ett ställe funnos en mängd lemmelgångar nedgräfda genom snön i sned riktning mot marken. De flesta af dem voro uppkrafsade af räfvar. Nedgången till ett orördt lemmelbo var cylindrisk och höll i genomskärning 4 ½ centimeter. Under båda dagarne hade vi snö, tjock och disig luft, så att vi endast kunde se en kort distans framför oss; likvisst gingo vi aldrig vilse, tack vare vår vägvisares, infödingens, goda ögon och starkt utpräglade lokalsinne.»

Brusewitz' och Nordqvists utfärd till Nutschoitjin. Nordqvist meddelar härom följande:

»Den 20 mars kl. 9 f. m. lemnade löjtnant Brusewitz, båtsmannen Lustig, norske fångstmännen Johnsen och Sievertsen, tschuktschen Notti och jag Vega. Vår utrustning, som utgjordes af proviant för 8 dagar, kokapparat, segeldukstält, kautschukmadrasser, renskinnspäskar m. m., drogo vi efter oss på en släde. Kl. 2 t. 45 min. e. m. framkommo vi till Nutschoitjin (Siksjön). Under färden passerade vi en å, som flyter mellan Nutschoitjin och det omkring 1½ svensk mil söder om denna sjö belägna berget Hotschkeanranga samt faller ut i den stora lagunen söder om Pitlekaj. Längre inåt landet genomflyter denna å, enligt Nottis utsago, flere sjöar; han berättade också, att hon om sommaren är mycket rik på lax (lienne). Några sandkullar utgjorde vattendelaren mellan henne och Nutschoitjin. Det enda djur, som sågs under ditfärden, var en räf. Deremot funno vi spår efter harar, ripor och ett par lemlar. Sedan vi valt en lämplig lägerplats, började vi att uppföra ett snöhus, hvilket vi dock icke hunno få färdigt förr än följande dagen.

Den 21 gingo Brusewitz och jag ut för att bese den närmaste omgifningen. På en backe norr om sjön, der Potentilla, Carex och Poa stucko upp ur snötäcket, sågo vi en mängd spår efter räf, hare och ripa. Den 22 användes att hugga några vakar uti den omkring 1½ meter tjocka isen och sätta ut nät. Jag ville nämligen hafva reda på hvad det är för en sikart, som enligt Nottis påstående talrikt förekommer i denna sjö. På det ställe, der nätet utsattes, var under isen något mer än 1 meter djupt vatten. Bottnen bestod af dy. Då vi höggo en vak midt på sjön för att få djupare vatten, funno vi, att den 1½ meter tjocka isen här räckte till bottnen.

Följande morgon erhöllo vi i nätet elfva sikar, af hvilka de största voro omkring 35 centimeter långa. Oaktadt vädret var grått och man icke såg särdeles långt, gingo vi denna dag till berget Hotschkeanranga dels för att bestämma dess höjd och dels för att från dess vidt omkring synliga topp få en öfverblick af den omgif vande traktens utseende. Sedan vi gått öfver den mellan Nutschoitjin och Hotschkeanranga flytande ån, började vi stiga upp för den långa sluttning, på hvars krön Hotschkanrakenljeut (Hotschkeanrangas hufvud) reser sig med brant sluttande sidor öfver omgifningen. Sluttningen var öfversållad med lösa stenblock af en eruptiv bergart. »Hufvudets» hjessa utgjordes af en platå, som också var tätt belagd med lösa stenar. På norra (d. v. s. vind-) sidan hade dessa stenar en närmare två fot tjock, hårdt tillpiskad snöskorpa; på sydsidan voro de flesta bara. Enligt Brusewitz sluttade berget ännu brantare mot söder än mot norr. Söder om berget såg han en stor dal — troligtvis en sjö —, genom hvilken den å flyter, som vi passerat.

Då jag på ditvägen gick tillsammans med Notti, uppmanade han mig att offra litet mat och bränvin åt sjöns gudomlighet, itjaken kamak, för att få en god fångst i nätet. På min fråga huru den såg ut, svarade Notti »uinga lilapen», jag har ej sett den. Utom denne gud finnes det enligt hans åsigt gudomligheter äfven uti strömmar, uti jorden och på några berg. Dessutom offra tschuktscherna åt solen och månen. Deremot tyckas de icke, såsom åtskilliga andra folk, egna sina aflidne någon dyrkan. Då jag senare gaf åt honom en skorpa och bad honom offra den, gjorde han med hälen en liten fördjupning uti snön på Nutschoitjin, smulade sönder en liten bit af skorpan och kastade smulorna i gropen. Resten af skorpan gaf han tillbaka med den förklaringen, att »kamak» icke behöfde mera, och att vi nu skulle få mera fisk i nätet än första gången. Notti sade ock, att tschuktscherna brukade offra något för hvarje fångst. Sålunda hafva troligtvis alla de samlingar af björn- och sälskallar samt renhorn uppkommit, som vi ofta sett på den tschuktschiska kusten, i synnerhet på höjder.

Sedan vi afläst aneroiden, begåfvo vi oss skyndsamt tillbaka från bergstoppen till snöhuset, emedan det under tiden hade blåst upp ett starkt yrväder, så att man icke såg mer än några tiotal steg framför sig. På sluttningen nedanför »hufvudet» hade vi redan på ditvägen sett spåren af tvänne vildrenar. Notti sade, att några få sådana finnas på berget hela vintern. Största delen drager dock längre söder ut och närmar sig till kusten endast om sommaren. Johnsen hade sårat en uggla (Strix nyctea), som dock undkom honom. Den 24 yrade det hela dagen, så att vi icke kunde begifva oss ut för att skjuta. Den 25 återvände vi om bord.

Enligt de aneroid-observationer, som under färden anstäldes, hade den högsta bergstoppen vi besökt en höjd af 197 meter.»

Löjtnant Boves [bild] berättelse om en utfärd till Najtskaj och Tiapka.

»Den 19 april kl. 4 f. m. afreste fångstmannen Johnsen och jag på en kort utflygt öster ut längs kusten, i afsigt att gästa den mycket besökta fiskplatsen Najtskaj, der våra gamla vänner från Pitlekaj slagit sig ned. Vi begåfvo oss på väg med en liten släde, som drogs af oss sjelfva och var lastad med lifsmedel för tre dagar samt några meteorologiska och hydrografiska instrumenter.

Klockan 6 f. m. hunno vi till Rirajtinop, der vi hemtade Notti, en duglig, begåfvad och behaglig yngling. Byn Rirajtinop, som förut bestod af ganska många tält, egde nu endast ett tält, Nottis, och det var klent nog. Det lemnade invånarne endast ett svagt skydd mot vind och kyla. Bland husgerådssaker i tältet fäste jag mig vid en ansigtsmask af trä, mindre oformlig än de som, enligt Whympers teckningar, träffas hos infödingarne längs floden Youcon i Alaska-territoriet och enligt dr Simpson hos vest-eskimåerna. Jag fick senare veta, att denna mask kommit från Päk (Beringssund), dit den troligen öfverförts från den motsatta amerikanska stranden.

Byn Irgunnuk ligger 300-400 meter från Rirajtinop och består af fem tält, bland hvilka ett för två dagar sedan flyttats från Jinretlen. Tälten äro såsom vanligt belägna på jordhöjder och hafva om möjligt ingången ett par steg från någon brant afsats, ögonskenligen för att dörröppningen ej skall allt för mycket belamras af snö. Jag beräknade Irgunnuks befolkning till 40 personer.

Utanför nämnda by är isen ända in till land sönderbruten till 5 à 6 meter höga torosser, hvilka bilda en kedja, som tätt följer stranden på en sträcka af 500 till 600 meter mot öster. Kusten från Irgunnuk till Najtskaj löper i rät linie, är låg och blott då och då afbruten af små jordupphöjningar, hvilka alla bära spår af gamla boningar. Hvar och en af dessa höjder har sitt särskilda namn: först Uelkantinop, derefter Tiumgatti och slutligen Tiungo, två mil vester om Najtskaj. I närheten af Uelkantinop upphunnos vi af en ren-tschuktsch, hvilken gjorde oss sällskap till Najtskaj för att der köpa fisk och sälspäck. Middagstiden kommo vi till Najtskaj, der vår ankomst hade blifvit bebådad af en inföding, som med sitt hundspann kört om oss under vägen. Derför blefvo vi vid vårt intåg omgifna af byns ungdom, som bedöfvade oss med sina oafbrutna rop på bröd (kauka), tobak, ram o.s.v. Efter några ögonblick sällade sig både qvinnor och fullvuxna män till de tiggande pojkarne. Vi togo in i ett tält, som tillhörde en vän eller kanske slägtinge till Notti. Der blefvo vi ganska väl mottagna. På samma ställe gästade äfven den ren-tschuktsch, hvilken gjort oss sällskap under vägen. Han gick in i sofkammaren, slog sig ned der, deltog i familjens aftonmåltid, allt nästan utan att yttra ett ord till värdinnan, och följande morgon den 20 afreste han utan att hafva helsat på värden. Gästfriheten här är af ett eget slag. Den kan kanske kännetecknas med orden: i dag äter och sofver jag i ditt tält, i morgon äter och sofver du i mitt, och efter allt hvad jag såg, mottogos derför alla, både rik och fattig, både den som for med stora slädar och den som vandrade till fots, på samma sätt. Alla äro de säkra att finna en vrå i tältkammaren.

Sofkammaren i ett tschuktschiskt tält.
Efter en teckning af matrosen Hansson.

Tältkammaren eller jaranga, såsom denna del af tältet kallas af infödingarne, upptager en god tredjedel af hela tältet och är arbetsrum, matsal och sofrum på samma gång. Formen är parallelipipedisk, och en medelstor sofkammare har 1,80 meters höjd, 8,50 meters längd och 2,20 meters bredd. Väggarna äro bildade af renhudar med håren inåt, hvilka uppbäras af ett resvirke af stolpar och tvärslåar. Golfvet utgöres underst af ett lager af gräs, hvarpå en hvalrosshud är utbredd. Gräset och huden bilda visserligen ej någon synnerligen mjuk bädd, men dock ett lager, hvarpå äfven en uttröttad europeisk vandringsman kan finna hvila. Sofkammarens inre upplyses och uppvärmes af lampor, hvilkas antal vexlar efter rummets storlek. En medelstor kammare har tre lampor, den största midt emot ingången, de två andra på tvärväggarna.

Tschuktschiska lampor.
a. Skål af trä att sätta under lampan, b. Lampa af bränd lera.
1/5 af nat. storl.
 
Genomskärning af en tschuktschisk lampa.
a. oljan, b. veken, c. fotställningen, d. skål under densamma, e. putspinne.
Efter teckning af G. Bove.

Lamporna äro ofta förfärdigade af en stenart, som af infödingarne kallas ukulschi. De hafva formen af en stor slef. Bränslet utgöres af tran och till veke användes mossa. För öfrigt kräfva dessa lampor en ständig uppmärksamhet, emedan en half timmes brist på skötsel är nog för att få dem att röka eller slockna. Lågan ledes längs ena kanten på lampan, hvars veke af mossa putsas med en träbit af den form, som teckningen angifver. Lampan hvilar på en fot och denna i sin ordning på en skål. På sådant sätt uppsamlas hvarje droppe olja, som möjligen spilles. Om det är något, hvarpå detta folk bör spara, är det för visso på olja, ty den betyder för dem ljus och värme. I sängkammartaket voro öfver lamporna fastade några stänger, på hvilka man upphängde kläderna och skodonen för att torka. Lamporna hållas tända hela dagen; under natten äro de vanligen släckta, då de eljest skulle kräfva ständig tillsyn. Några kläder och fiskredskap, två eller tre renhudar för att hvila på — se der hela husgerådet i ett tschuktschiskt tält.

Tschuktschisk schamantrumma.
1/8 af nat. storl.

Hvarje tält är derjemte försedt med några trummor (járar). Dessa äro gjorda af en träring, omkring 70 centimeter i genomskärning, hvarpå man spänt ett skinn af säl-eller hvalrosstarmar. Trumman slås med en lätt staf af hvalfiskben. Det derigenom frambragta ljudet är melankoliskt och blir det i än högre grad, när det beledsagas af infödingarnes entoniga, vanligen rytmiska sånger, hvilka synas mig hafva stort tycke af de sånger man hör i Japan och Kina. En ännu större öfverensstämmelse tyckte jag mig finna i dessa folks dansar. Notti är en väldig jarar-spelare. Efter något bedjande spelade han flere af deras sånger med en känsla, som jag icke tilltrott honom. Åhörarne voro talrika, och på deras leenden och glädjestrålande ögon kunde man märka, att de voro hänförda af de ljud, som Notti förstod framkalla ur trumman. Notti åhördes också under djup tystnad med en beundran lik den, hvarmed vi i en stor salong lyssna till en utmärkt pianist. Jag såg intet annat musikaliskt instrument än det nyssnämnda i tälten.

Den dag vi anlände till Najtskaj användes att bese byns omgifningar. Vi bestego derför en 30 meter hög kulle söder om byn, för att få en tydlig föreställning om trakten. Från kullens spets fingo vi en öfverblick öfver de två lagunerna vester och öster om Najtskaj. Den vestra tycktes, med afbrott af några jordhöjder, innefatta hela kuststräckan mellan Najtskaj, kullen vid Jinretlen och bergen, som synas i söder från observatoriet och Irgunnuk. Lagunen öster om Najtskaj skiljes från hafvet genom en hög sandvall och sträcker sig omkring 30 kilometer in i landet till foten af den kedja af kullar, som här framgår. Mot öster utbreder sig lagunen längs kusten ända till granskapet af Serdzekamen. Denna udde syntes tydligt och var enligt en uppskattning, som jag ej tror vara synnerligt felaktig, belägen 25 à 26 kilometer från Najtskaj. Den sänker sig terassformigt mot hafvet, och dess sidor äro betäckta med stenpelare, liknande dem vi sågo i närheten af Kap Stora Baranoff. I söder sammanhänger Serdzekamen med bergshöjder, som blifva allt högre, ju längre in i landet de äro belägna. Några af dessa hafva en konisk form, andra en taffelform, påminnande om Abyssiniens Ambas. Tio eller tolf mil in i landet tyckas de nå en höjd af 600 till 900 meter.

Fisket i den östra lagunen eger hufvudsakligast rum i granskapet af Najtskaj, på ett afstånd af vid pass 5 kilometer från byn. Det sker uteslutande med krok och icke med nät eller andra fiskredskap. Inom några få minuter såg jag mer än tjugu stycken torskar (urokadlin) uppdragas och ungefär lika många små fiskar, af infödingarne kallade nukionukio. För fisket göra infödingarne i isen ett hål af en decimeters genomskärning. Kring vaken bygga de derpå, till skydd mot blåst och yrsnö, en 80 centimeter hög snömur, som bildar en rundel med en inre genomskärning af 1½ meter. Fiskkrokarne äro af jern och sakna hulling. Refven är ungefär 5 meter lång och fästad vid ett nära en meter långt spö. På metrefven sitter en tyngd af ben och dervid kroken. I allmänhet är det qvinnorna som fiska, dock äro alltid två eller tre karlar till städes för att öppna hålen, uppföra murarne och hålla fiskplatserna rena. Samtliga vakar med sina tillhörande skyddsmurar ligga i en båge, ungefär en kilometer i längd, hvars konvexa del är vänd mot öster. Isen i lagunen var 1,7 meter tjock, vattnet 3,2 meter djupt och snötäcket på isen 0,3 meter mäktigt.

Kusten mellan Padljonna och Enjurmi.
Till venster ön Idlidja, i fonden byn Tjapka, till höger den stora lagunen.
Efter teckning af O. Nordqvist.

Dagen efter vår ankomst till Najtskaj besökte vi den på ett af stånd af 6 kilometer derifrån belägna byn Tjapka. Denna by räknar 18 tält, bland hvilka en del rymligare och bättre byggda än alla de tschuktsch-tält jag förut sett. Vi gästade i ett tält, som tillhörde Erere, en vänlig man med ett städse gladt utseende. Hans sofkammare var så stor, att den kunde rymma mer än en familj. Vi funno der alla invånarne fullständigt nakna, Ereres hustru Kedlanga icke undantagen. Kedlanga var väl byggd, hennes bröst fylligt, magen något framskjutande, låren magra, benen spinkiga, fötterna små. Männen tycktes hafva större anlag för fetma än qvinnorna. Några af barnen hade oproportionerligt stora magar. Så väl män som qvinnor buro kopparringar om benen, handlederna och öfverarmen. På högtidsdagar pryda de sig med jernringar, med hvilka något minne tyckes vara förenadt, att döma deraf att de ej ville göra sig af med dem.

Armring af koppar.
½ af nat. storl.

Ereres familj var efter härvarande förhållanden ganska talrik. Han hade fem barn, hvilkas namn efter åldern voro: Hatanga, Etughi, Vedlat, Uai och Umonga. I alla tält, som jag besökt, har jag efterfrågat antalet barn. Blott två eller tre hustrur hade flere än tre; medeltalet kan uppskattas till två.

Barnen äro ända från sina spädaste år bestämda för hvarandra; så var Etughi, Ereres andre föga mer än åttaårige son, bestämd för Keipteka, en sex eller sju års flicka. Etughi och Keipteka sofvo under samma tak, ehuru skilda åt. När de blifva större, sade mig Erere, skola deras sängplatser föras bredvid hvarandra. Vid hvilken ålder detta sker har jag ej fått reda på, men antager, att det är mycket tidigt, såsom vanligt hos alla orientaliska folk.

Midt emot Tjapka ligger en liten ö, af infödingarne kallad Idlidlja, som är omkring 800 meter i omkrets. Dess stränder stupa lodrätt åt alla sidor, utom åt den som vätter mot Tjapka, åt hvilket håll ön sänker sig med en brant sluttning. På norra ändan deraf funno vi tre eller fyra hvalben och några drifvedstycken, men intet som tydde på, att några onkilon-boningar här varit belägna. Ön vimlade af harar, hvilka invånarne i Tjapka jaga med båge. För denna jagt pläga de uppföra cirkelformiga murar af snö, försedda med skottgluggar, genom hvilka de skjuta på de intet ondt anande djuren.

Ön Idlidljas norra ända.
Efter en teckning af O. Nordqvist.

Rörande lifvet i tälten skall jag ännu meddela följande. De besvärligaste arbetena lemnas åt de äldre qvinnorna. Dessa stiga tidigt upp för att tända och sköta om lamporna, binda hundarne och gå på fiske. De unga sofva deremot långt fram på dagen. Hustrurna återvända först middagstiden; deras arbete är då slut, om vi ej vilja betrakta som arbete tungans ständiga gång för prat och sqvaller. Det yngre folket har på sin lott att sy kläder, göra i ordning metrefvar och nät, bereda hudar o. s. v. Sytråd tillverkas af renens ryggsenor, hvilka de tillbyta sig af rentschuktscherna mot fisk och sälspäck.

Man kan ej, utan att sjelf hafva sett det, göra sig någon föreställning om den mängd mat, de kunna förtära. En afton såg jag åtta personer, ett barn inberäknadt, förtära vidpass 30 skålpund mat. Matsedeln var följande: 1. rå fisk, 2. soppa, 3. kokt fisk, 4. sälspäck, 5. sälkött. Den råa fisken utgöres vanligen af frusen torsk. Soppan kokas dels på grönsaker, dels på sälblod; jag såg båda slagen. Grrönsoppan tillagades genom att koka lika mängd vatten och grönsaker, tills blandningen bildade en tjock välling. Blodsoppan bereddes så, att blodet kokades tillsammans med vatten, fisk och fett. De äro mycket begärliga efter denna soppa. Sälspäcket äta de på det sättet, att de stoppa i munnen det stycke, som serverats dem, och derpå skära af en passande munsbit med knifven, som de föra tätt intill läpparne. På samma sätt göra de med köttet.

På gummornas prat när, herskar den största fred i sofkammaren. Det är icke ovanligt, att man gör besök hos hvarandra. Den första aftonen, vi tillbragte i Najtskaj, var sålunda tältet, der vi gästade, fullt med folk, men utan att det minsta oljud uppstod. Om någon hade något att säga, talade han helt lågmäldt, liksom om han vore blyg. Han åhördes uppmärksamt, utan något afbrott. Först när en slutat, började en annan.

Kärleken mellan makar, föräldrar och barn är synnerligen stor. Jag har sett fäder kyssa och smeka sina barn, förr än de gingo till hvila, och hvad jag fann märkligast var, att barnen icke missbrukade en dylik mild behandling. Hvad än man gaf dem, var det deras första tanke att dela med sig åt sina föräldrar. I detta afseende och många andra stodo de långt framom mängden af barn i Europa.»

Löjtnant Boves berättelse om en utfärd tillsammans med dr Almqvist till det inre af Tschuktsch-halfön den 13-17 juni 1879.

»Vi afreste morgonen den 18 juni från fartyget i afsigt att framtränga så långt som möjligt i det inre af Tschuktsch-halfön. För resan hade vi, mot en rundlig ersättning, förhyrt två med hundar förspända slädar af en tschuktsch från Irgunnuk, Rotschitlen. Hundar och slädar öfverträffade vår förväntan. På fjorton timmar tillryggalade vi, om man beräknar krökarne, nära 40 minuter, hvilket motsvarar en hastighet i timmen af tre engelska mil, kanske fyra, om man afdrager de raster, hvilka föranleddes af resans mål — vetenskapliga undersökningar. Denna hastighet förefaller mig ej obetydlig, om man gör afseende på den tyngd, som hundarne måste framsläpa, väglagets dåliga beskaffenhet och vägens ojemnhet. Marken gick nämligen upp och ned i vågor, som ett af storm upprördt haf. Men så nöjda som vi voro med våra slädar och hundar, lika missnöjda voro vi med Rotschitlen, en försagd yngling, utan drift och erfarenhet. Med en annan skjutsgosse hade vi på några dagar kunnat framtränga ända till bottnen af Koljutschin-bay, hvilken till sin gestalt mycket skiljer sig från den form, som ryska, engelska och tyska kartor gifva åt densamma. Det är ej osannolikt, att den genom sjöar, laguner och floder nästan står i förbindelse med S:t Lawrence-bay eller Metschigme-bay, hvilkas inre delar ännu äro outforskade.

Sedan man lemnat lagunerna vid Pitlekaj och Jinretlen, börjar kusten att småningom höja sig i afsatser, hvarje ungefär 5 meter hög. Slätterna mellan afsatserna äro uppfylda med laguner eller träsk. En dylik terräng fortfar ända tills man, ungefär 5 timmars väg från fartyget, kommit på en höjd af 27 meter. Härifrån upphör terassbildningarna, och terrängen utgöres sedan af en mängd små höjdsträckningar, som äro genomskurna af bäckar, hvilka under snösmältningstiden måste vara mycket våldsamma. Sju eller åtta timmars väg från fartyget mötte vi en dylik bäck, hvilken längre i SSO förenar sig med en annan, som framlöper mellan tvenne klippafsatser af 20 meters höjd. På en af dessa uppslogo vi vårt tält för att afteckna och undersöka några kullar, hvilka redan afklädt sig den vinterdrägt, som de burit nio långa månader. På toppen af den ena kullen funno vi märken efter två nyligen borttagna tält, som troligen tillhört den ren-tschuktsch, hvilken nu slagit sig ned halfvägs mellan Pitlekaj och Taffelberget på en kedja af höjder, som tyckes skilja Irgunnuk-lagunen från den bergiga östra stranden af Koljutschin-bay. Vid vårt rastställe funno vi en mängd renhorn och en hög sönderslagna ben.

Sedan vi åter anträdt vår färd, kommo vi snart till foten af Taffelberget, hvars höjd jag beräknade till 180 meter. Berget sluttar sakta åt vester och söder (ungefär 10°), men brantare åt öster och norr (ungefär 15°). Djurlifvet deromkring var mycket lifligt. På mindre än en timme varseblefvo vi öfver ett dussin räfvar, som sprungo upp och ned för backarne och cirklade omkring oss, som om de löpt för lina. Lyckligtvis för dem, höllo de sig på ett vördnadsfullt afstånd från vår doktors säkra gevär.

På andra sidan om Taffelberget sänker sig marken regelbundet mot Koljutschin-viken. En stund sökte vi här förgäfves Jettugins tält, i hvilket vi ämnade tillbringa natten, och som bestämts till utgångspunkt för kommande utfärder, tills slutligen renspår och derefter anblicken af några af dessa fredliga djur förde oss på rätt väg, så att vi omkring kl. 9 e. m. fingo syn på den efterlängtade boningen midt i en snö-öken. Vid ropet jaranga (tält) spetsade hundarne öronen, utstötte ett glädjetjut och sprungo i fullt traf mot målet. Vi framkommo kl. ½ 11 på natten. I tältet mottogos vi gästvänligt af hustrun, hvilken genast gjorde i ordning allt som behöfdes för erhållande af mat och hvila. Jettugin sjelf var icke hemma, men återkom snart med en släde, dragen af renar. Knappt hade dessa blifvit frånspända, förr än de sprungo tillbaka till hjorden, hvilken enligt Jettugins utsago uppehöll sig 9 kilometer öster ut från tältet.

Jag har aldrig sett en familj så behäftad med krämpor som Jettugins. Den sextioårige fadern förenade hos sig nästan alla de kroppslyten, som kunna falla på en dödligs lott. Han var blind, spetälsk(?), lam i venstra handen, högra delen af ansigtet och troligen i benen. Kroppen var dessutom nästan öfverallt täckt med ärr efter gamla sårnader af 4-5 centimeters genomskärning. Då dr Almqvist och jag nödgades tillbringa natten i samma trånga sofkammare som han, var det derför ej underligt, att vi drogo oss så långt undan som möjligt i vårt hörn. Sofkammaren eller det inre tältet hos en ren-tschuktsch är för öfrigt mycket mera beboelig än hos kust-tschuktschen; luften är, om icke just ren, åtminstone möjlig att inandas, och det tjocka lager af renhudar, som betäcker tältgolfvet, kunde i mjukhet mer än väl täfla med våra bäddar om bord. Jettugin, hans hustru Tengaech och brodern Keuto sofvo under bar himmel för att lemna oss mer utrymme och icke störa oss vid uppstigandet. Äfven Keuto hade ärft icke så litet af faderns elände. Han var döf, half idiot, och på hans kropp funnos redan spår till likadana fläckar som på gubbens. Keuto var dock en tjenstvillig yngling, som under vårt uppehåll vid tältet gjorde allt sitt till för att vara oss till gagn och ständigt ströfvade omkring för att skaffa oss foglar och växter. Han var en skicklig bågskytt; jag såg honom på 20-25 stegs af stånd med en trubbig pil döda småfogel, och då jag stälde mig sjelf som skottafla, träffade han mig midt i bröstet på kanske 30 meters af stånd.

Den 14 användes af mig till astronomiska och geodetiska observationer, af dr Almqvist till utflygter i närheten af Jettugins tält för att undersöka nejdens fauna och flora. Omkring kl. 10 e. m. återvände han, alldeles uttröttad efter åtta timmars marsch i djup, vattendränkt snö och under en känbar solvärme. Resultatet af utflygten var i alla afseenden utmärkt godt, ej allenast till följd af en mängd naturhistoriska fynd, utan äfven genom upptäckten att stranden af Koljutschin-viken framgår 3/4 mil sydvest från Jettugins tält, beläget vid 66° 42' 4" nordl. br. och 186° 24' 0" ostl. längd från Greenwich. Dr Almqvist hade vandrat 4 eller 5 mil längs vikens östra strand, som på de flesta ställen är lodrät med en 15 meters stupa. I följd af denna upptäckt beslöto vi fortsätta våra hydrografiska iakttagelser ända till vikens botten, som enligt Jettugins beskrifning skulle ligga två dagsmarscher från tältet. Men vi kunde icke utföra vår plan på grund af vår förares lättja; han förklarade nämligen, att han på inga vilkor ville följa oss längre. Hvarken böner eller hotelser förmådde rubba denna hans föresats. Jag försökte sjelf köra slädarne, men hundarne ville ej röra sig ur fläcken, ehuru jag, följande Rotschitlens system, tuktade upp dem ganska eftertryckligt.

Platsen, der Jettugins tält var uppslaget, erbjöd oss en utsigt öfver en vidsträckt snöslätt, som på alla håll inneslöts af höga berg. I norr och nordost afhålla Taffelberget och berget Tenen nordanvindarne, och i söder skyddas tältplatsen af en lång och hög bergskedja mot de från detta väderstreck kommande vindarne. Jag beräknade några af de södra bergens höjd till 1200-1500 meter, och deras af mörka linier fårade asurblå färg syntes mig ange tillvaron af is på sluttningarna. En af spetsarne på nämnda bergskedja var lätt igenkänlig. Det var en stympad kon af måhända 1500 meters höjd. Koljutschin-viken ligger mellan dessa berg och Jettugins tält. Äfven dess vestra strand synes stiga lodrätt upp från hafvet, men den är högre än den östra. Viken, som förefaller mycket betydligare än kartorna angifva, var belagd med jemn is; blott på ett och annat ställe uppstack ett af jord täckt isstycke.

Då vi måste afstå från att besöka det inre af Koljutschin-viken, beslöto vi att fara till betesplatsen för Jettugins renar. Vi lemnade derför tältet den 15 på aftonen och foro mot ONO. Den värme, som inträdt, började redan göra resan öfver snöfälten besvärlig; hundarne sjönko ned till magen, och icke sällan måste vi stiga ur för att hjelpa de stackars djuren att klättra uppför de kullar, som vi nödgades passera. Knappt hade de dock kommit på renspåren, förr än äfven de mest uttröttade rusade å stad allt hvad tygen höllo, hvilket kan vara nöjsamt nog uppför kullarne, men då det bär utför, blir rätt farligt, emedan sluttningen nästan alltid slutar med en tvärbrant afsats. Utan att märka det, kommo vi en gång i full fart på kanten af en dylik brant, och om vi ej i tid lyckats hejda farten, så skulle ett rätt vackert virrvarr af menniskor, hundar och slädar störtat ned i djupet. För att uppegga sina dragare begagna sig tschuktscherna af hundarnes begär att springa efter renarne, och de söka under sina färder ytterligare mana dem genom att då och då härma renens skri. Efter 2 till 3 timmars färd träffade vi den första renen och småningom allt flere och flere, tills vi ändtligen omkring kl. 11 e. m. kommo till en talrik hjord, som vaktades af Jettugin. Jag vände mig till honom för att mot en medförd bössa tillbyta mig en fullt frisk ren. Efter åtskilliga undanflykter lofvade Jettugin slutligen att följande dag lemna oss renen mot bössan. Han ville dock icke sjelf eller med egen knif döda renen, hvarför jag bad doktor Almqvist ge den nådestöten.

I följd af snöns upplösta tillstånd måste vi vänta till den 16 på aftonen för att begifva oss på återvägen. Vi foro nu öfver den kedja af kullar, som förenar Taffelberget med Tenen, och nedstego utför deras nordliga branta sluttning mot en vidsträckt, mestadels kärr- och träskuppfyld slätt. Den 17 ingick med dimma och betydande värme. Dimman begränsade på några få meters afstånd synkretsen, och den höga temperaturen förstörde inom kort den skare, som föregående natt bildats på snöns yta, samt smälte de snölager, som ännu betäckte den nordliga sluttningen af de två ofvannämnda bergen. På södra sluttningen deremot voro kullarne nästan fullständigt bara, och dälderna började vattenfyllas. Fyra eller fem lika varma dagar som denna, och jag tror det knappast skall finnas någon snö qvar omkring Koljutschin-viken. De irrbilder, hvartill den hvita, af solljuset upplysta dimman gaf upphof, voro synnerligen öfverraskande. Hvarje obetydlig jordfläck såg ut som ett vidsträckt snöfritt fält, hvarje grässtrå som en buske, och en räf i vårt omedelbara granskap blef ett ögonblick tagen för en jettebjörn. Dessutom var under en sådan dimma verkan af solljuset på ögonen synnerligen plågsam äfven för den, som bar konservglasögon. Under återfärden kom Rotschitlen i följd af de många olika spåren vilse. Lyckligtvis hade jag hållit reda på huru vi färdats och kunde med kompassens hjelp lotsa våra två små skutor i god hamn. Den 17 juni kl. 2 ½ e. m. voro vi åter välbehållna om bord på Vega.»

Väderleken under våren.

Vid samqvämet om bord under vinterns lopp voro naturligtvis utsigterna till förändring i den ständiga nordanvinden, den evinnerliga snöyran och den oupphörliga kölden samt hoppet om en snar befrielse från isens bojor ett ständigt återkommande samtalsämne. Mången liflig ordstrid utkämpades härunder mellan väderleksprofeterna i gunrummet, och skämtsamma vad höllos mellan optimister och pessimister. De förre vunno en stor seger, då den 8 februari vid middagen lufttemperaturen steg till + 0°,1 C, men på denna framgång när gick det dem alltid illa. Nordanvinden, snöyran och kölden ville aldrig taga slut. En blå vattensky hägrade visserligen ofta vid horisonten i norr och nordost, men »reningen» nådde vårt fartyg först ett par timmar, innan vi för alltid lemnade vinterhamnen, och ända till den 15 juni blef isens tjocklek nästan oförminskad (1½ meter). Solen steg dock allt högre och högre, men utan att vilja bilda någon skare på snön, om den ock på Vegas svarta skrof, kanske med tillhjelp af värmen i dess inre, redan den 14 mars smälte så mycken snö, att små istappar kunde bilda sig vid relingen. Det var ett af de många bedrägliga vårförebud, som helsades med förtjusning. Strax derpå inträffade dock åter stark köld, som höll i hela april månad, under hvilken luftvärmen aldrig steg öfver -4°,6 och hvars medeltemperatur var -18°,9.

Maj ingick med en köldgrad af -20°,1. Den 8 visade termometern -26°,8, och endast några få timmar hade vi under »blomstermånaden» blidväder med en lufttemperatur af + 1°,8. Äfven början af juni var mycket kall; den 3 hade vi -14°,3 med en medeltemperatur för dygnet af -9°,4. Ännu den 18 visade termometern vid midnatt -8°,0, men samma dag vid middagstiden egde under svag sydlig vind en plötslig omkastning rum, och efter den tiden sjönk termometern i det fria endast undantagsvis under 0°. Snösmältningen och snöafdunstningen började nu och fortgingo med sådan hastighet, att landet i slutet af månaden var nästan snöfritt.

Snösmältningen.

Under hvilka förhållanden detta skedde visas af nedanstående sammandrag af temperatur-iakttagelserna vid Pitlekaj från den 13 juni till den 18 juli 1879:

De tal, som maximikolumnen innehåller, äro, såsom man ser, ingalunda synnerligen stora. Att det ofantliga snötäcke, som nordanvindarne hopat på stranden, oaktadt denna låga värmegrad kunde så hastigt försvinna, beror tydligen dels derpå, att en mängd af den värme, som solstrålarne föra med sig, direkt verka till snöns smältning, utan att solvärmd luft användes som mellanlänk eller värmetransportör, dels derpå, att de om våren rådande vindarne komma från hafvet i söder och, innan de nå nordkusten, passera betydande bergshöjder i det inre af landet. De hafva derför naturen af föhnvindar, d. v. s. hela luftmassan, som vinden för med sig, är uppvärmd, och dess relativa fuktighet är ringa, emedan en stor del af luftens ursprungliga vattenhalt kondenserats vid passerandet af bergshöjden. Då den torra föhnvinden råder, eger derför en betydande snöafdunstning rum. Atmosferens ringa halt af vattenånga minskar derjemte dess förmåga att absorbera solvärmen, men ökar i stället den andel af solvärmen, som ännu finnes i behåll, då solstrålarne tränga in i snödrifvorna och der bidraga, ej till temperaturens höjnings men väl till snöns förvandling i vatten.4

Norrskenet.

Norrskenet är, såsom bekant, en på samma gång kosmisk och terrestrisk företeelse, hvilken å ena sidan är bunden vid jordens luftkrets och står i nära sammanhang med jordmagnetismen, men å andra sidan är beroende af vissa, till sin natur ännu föga kända förändringar, hvilka vid mer eller mindre regelbundet återkommande tider inträffa i solens hölje och för oss gifva sig till känna genom bildningen af solfläckar; den berömde holländske forskaren v. Baumhauer har till och med stält norrskenets uppträdande i samband med kosmiska ämnen, som i stoftform från verldsalltet nedfalla till jordytan. Detta praktfulla naturfenomen spelar dessutom, om ock med orätt, en mycket stor rol i diktade skildringar af vinterlifvet i den höga norden, och det är i folkmedvetandet så bundet vid polarländernas is och snö, att de flesta läsare af arktiska reseskildringar helt säkert tro det vara en oförsvarlig glömska, om författaren ej redogör för norrskenen vid sitt vinterläger. Visserligen har vetenskapsmannen sig bekant, att denna underlåtenhet i de flesta fall berott derpå, att ljusstarka norrsken äro högeligen sällsynta just i den Franklinska arkipelagen vid Amerikas nordkust, der flertalet af detta århundrades arktiska öfvervintringar egt rum, men knappast någon forskningsfärd har i alla fall företagits till den höga nordens obygder, som ej i sin arbetsplan upptagit insamlande af nya bidrag till utredande af norrskenets rätta natur och läge i rymden. Sällan har likväl det vetenskapliga resultatet motsvarat de förhoppningar man hyst. Af rent arktiska expeditioner hafva, så vidt jag vet, endast tvenne, den österrikisk-ungerska till Frans Josefs land (1872-74) och den svenska till Mosselbay (1872-73), återkommit med en rik och för vetenskapen upplysande norrskens-förteckning.5 Ross, Parry, Kane, M'Clintock, Hayes, Nares m. fl. hafva deremot endast varit i tillfälle att inregistrera enstaka norrsken; fenomenet har vid deras öfvervintringar icke bildat något kännetecknande drag för polarvinternatten. Det var så mycket mindre att vänta, att expeditionen med Vega skulle bilda ett undantag; i detta hänseende, som dess färd inträffade under ett af de år, om hvilka man på förhand visste, att det skulle blifva ett norrskensminimi-år. Just denna omständighet har dock medgifvit mig att i en särdeles lämpligt belägen trakt studera en del af denna naturföreteelse under oväntadt gynsamma omständigheter. De ljusbågar, som äfven i Skandinavien oftast utgöra utgångspunkten för strålnorrskenen, hafva nämligen här visat sig ofördunklade af norrskenets mera praktfulla former. Jag har sålunda, ostörd af biomständigheter, kunnat egna mig åt insamlande af bidrag till utredande af dessa ljusbågars läge, och jag tror mig på detta sätt hafva kommit till några ganska märkliga slutledningar, hvilka närmare blifvit utvecklade i en särskild afhandling, tryckt i »Vegaexpeditionens vetenskapliga arbeten» (Del I s. 400). Här medgifver mig utrymmet endast att derom anföra följande.

Den vanliga norrskensbågen vid Vegas vinterqvarter.

Norrskenens utseende vid Beringssund under minimi-året 1878-79 synes af vidfogade taflor. Man såg här aldrig de praktfulla strålband eller stråldraperier, vid hvilka vi äro så vana i Skandinavien, utan endast mångårdslika ljusbågar, som timme efter timme, dag efter dag voro oförändrade till sitt läge. Då himlahvalfvet ej var molnhöljdt och då norrskenets svaga ljus ej fördunklades af solens eller fullmånens strålar, började dessa bågar vanligen att visa sig mellan kl. 8 och kl. 9 e. m. och syntes sedan oafbrutet, under midvintern till kl. 6, längre fram på året till kl. 3 om morgonen. Häraf framgår, att norrskenet äfven under ett minimi-år är ett permanent naturfenomen. Bågarnes nästan oföränderliga läge har vidare möjliggjort en mängd mätningar af deras höjd, utbredning och läge, hvaraf jag trott mig kunna sluta: att vårt jordklot äfven under ett norrskensminimi-år är prydt med en nästan ständig, enkel, dubbel eller flerdubbel ljuskrans, hvars inre kant vanligen har en höjd öfver jordytan af ungefär 200 kilometer eller 0,03 jordradier, hvars midt, »norrskenspolen», är belägen något under jordytan, ett stycke norr om den magnetiska polen, och som, med en tvärgenomskärning af 2000 kilometer eller 0,3 jordradier, utbreder sig i ett plan vinkelrätt mot den jordradie, som träffar kretsens medelpunkt.

Jag har benämnt denna ljuskrans norrskensglorian med anledning af dess form och dess likhet med strålkronan kring ett helgons hufvud. Den står i samma förhållande till Skandinaviens strål- och draperinorrsken, som passad-och monsunvindarne i södern till nordens oregelbundna vindar och stormar. Sjelfva kransens ljus är aldrig stråldeladt, utan snarlikt det ljus, som gått igenom en mattslipad glasskifva. Då norrskenet blir starkare, förändras ljuskransens omfång: man ser dubbla eller flerdubbla bågar, oftast belägna ungefär i samma plan och med gemensam medelpunkt, och strålkastning eger rum mellan de olika bågarne. Sällan ser man bågar, som ligga oregelbundet till hvarandra och korsa hvarandra.

Norrsken vid Vegas vinterkvarter d. 3 mars 1879 kl. 9 t. e. m.
Dubbla norrskensbågar sedda d. 20 mars 1879 kl. 9 t. 30 m. e. m.
Elliptiskt norrsken d. 21 mars 1879 kl. 2 t. 15 m. f m.
Elliptiskt norrsken d. 21 mars 1879 kl. 3 t. f. m.

Synområdet för den vanliga bågen är begränsadt inom tvenne kretsar, som dragas på jordytan, med norrskenspolen till midt och radier mätta på jordens rundning af 8° och 28°. Det berör endast obetydligt länder bebodda af folk med europeiskt ursprung (nordligaste Skandinavien, Island, danska Grönland), och äfven midt i detta område finnes ett öfver mellersta Grönland, södra Spetsbergen och Frans Josefs land framgående bälte, der den vanliga bågen bildar endast en svag, mycket utbredd ljusslöja i zenit, hvilken kanske röjer sig blott derigenom, att vintermörkret här blir betydligt förminskadt. Detta bälte skiljer de trakter, der ljusbågarne företrädesvis visa sig åt söder, från dem, der de företrädesvis framträda på norra synranden. I området närmast norrskenspolen ser man endast de mindre, i mellersta Skandinavien endast de större, mera oregelbundet bildade ljuskransarne. Men i sistnämnda trakt, liksom i södra brittiska Amerika, blifva i stället norrskensstormarne, strål- och draperinorrskenen, allmänna, och dessa tyckas ligga närmare jordytan än bågnorrskenen. De allra flesta polarexpeditioner hafva öfvervintrat så nära norrskenspolen, att den vanliga norrskensbågen der legat under eller helt nära horisonten, och då strålnorrsken sällan tyckas förekomma inom denna krets, är det lätt förklarligt, hvarför vinternatten vid dessa expeditioners vinterqvarter så sällan varit upplyst af norrsken, och hvarför beskrifningen af detta fenomen spelar en så liten rol i deras reseskildringar.

Flyttfoglarnes ankomst.

Sångfoglar i Vegas rigg.
Juni 1879.

Långt innan marken blifvit bar och blidväder inträdt, begynte flyttfoglar ankomma: först snösparfven den 23 april, derpå stora skaror af gäss, ejdrar, alor, fiskmåsar, flere arter vadare och sångare. Den första bland dessa senare var den lilla sirliga Sylvia Ewersmanni, som i midten af juni uti stora skaror slog sig ned på den enda mörka fläck, som ännu syntes i trakten — Vegas svarta däck. Alla voro tydligen ytterligt uttröttade, och det första de små stackarena gjorde var att uppsöka beqväma sofplatser, på hvilka ett fartygs rigg har rik tillgång, när det gäller småfogel. Jag behöfver väl knappast tillägga, att våra nya gäster, vårens förebud, om bord stördes så litet som möjligt.

Tschuktsch-landets djurverld.

Vi började nu flitigt samla material till kännedomen om traktens fogel- och däggdjursfauna. Samlingarna äro, då detta skrifves, ännu ej bearbetade, och jag kan derför härom endast anföra följande.

Af den bekantskap, jag under egna föregående resor och studiet af andras gjort med den högnordiska fogelverlden, hade jag fått den oriktiga föreställningen, att ungefär samma fogelarter skulle möta oss öfverallt i Europas, Asiens och Amerikas polarländer. Erfarenheten under expeditionen med Vega visar, att detta ingalunda är förhållandet, utan att Asiens nordöstra udde, Tschuktsch-halfön, i detta hänseende bildar ett fullständigt undantag. Foglar förekomma här i mycket mindre antal, men med en vida större mångfald af former än på Novaja Semlja, Spetsbergen och Grönland, till följd hvaraf fogelverlden i dess helhet på Tschuktsch-halfön har en från de atlantiska polarländernas helt och hållet afvikande prägel. Visserligen möter man äfven här former ytterst närbeslägtade med Spetsbergens och Novaja Semljas stormås (Larus glaucus Brünn.), ismås (L. eburneus Gmel.), kryckja (L. tridactylus L.), alfogel (Harelda glacialis L.), praktejder (Somateria spectabilis L.)6, simsnäppa (Phalaropus fulicarius Bonap.), fjärplyt (Tringa maritima Brünn.) o. s. v., men derjemte träffas här en oväntad mängd egendomliga arter, t. ex. den amerikanska ejdern (Somateria V-nigrum Gray), en svanlik gås, helt hvit med svarta vingspetsar (Anser hyperboreus Pall.), en gråbrun gås med yfvig gulhvit fjäderbeklädnad på hufvudet (Anser pictus Pall.), en på hufvudet synnerligen grant, i sammetssvart, hvitt och grönt färgad Fuligula-art (Fuligula Stelleri Pall.), den vackert tecknade, sällsynta Larus Rossii Richards., af hvilken dr Almqvist d. 1 juli 1879 sköt ett exemplar från fartyget, en liten brun snäppa med skedlikt utvidgad näbbspets (Eurynorhynchus pygmæus L.), samt åtskilliga hos oss ej förekommande sångfoglar o. s. v.

Dessutom utmärka sig, enligt löjtnant Nordqvist, äfven en del af de här lefvande skandinaviska formerna genom mindre betydande olikheter i färgteckning och storlek. Den besynnerliga skedsnäppan var en tid på våren så allmän, att den ett par gånger serverades vid gunrummets bord, något för hvilket vi efter hemkomsten fått uppbära svåra förebråelser af djursamlare. Denna fogel finnes nämligen endast i några få museer. Den beskrefs första gången af Linné i »Museum Adolphi Friderici, Tomi secundi prodromus, Holmiæ 1764», och derpå af C. P. Thunberg i Vetenskaps-akademiens handlingar för 1816 (sid. 194), der det uppgifves, att fogelns hemland är det tropiska Amerika. Sedermera har den några få gånger blifvit fångad i sydöstra Asien. Sannolikt tillbringar den, liksom Sylvia Ewersmanni, vintern någonstädes i den Filippinska ögruppen, men söker sig om sommaren bort till den höga norden. Liksom åtskilliga andra foglar, som visade sig om våren med de första bara fläckarna, försvann den i juli. Kanske drog den sig för att häcka till busksnåren i det inre af landet, eller ock, hvilket är sannolikare, längre norr ut till de af europeer ännu ej upptäckta öar eller kontinenter, som enligt all sannolikhet sammanbinda Wrangels land med den Franklinska arkipelagen.

Skedsnäppa från Tschuktsch-landet.
Eurynorhynchus pygmæus L. Vid sidan fogelns näbb sedd uppifrån, i naturlig storlek.

En egendomlig dragningskraft på polarfararen utöfva de högre djurformer, som jemte honom våga trotsa den arktiska nattens köld och mörker. Rörande dessa har löjtnant Nordqvist meddelat följande:

»Det om vintern vanligaste däggdjuret på Tschuktsch-halföns nordkust är haren. Den skiljer sig från den i Skandinavien förekommande fjellharen (Lepus borealis Lillj.) genom sin ansenligare storlek och de icke så hastigt afsmalnande näsbenen. Oftast träffas den uti flockar af 5 eller 6 stycken på de endast af ett tunnt snölager täckta kullarne i granskapet af tälten, trots de hungriga hundskaror som der kringstryka.

Ganska talrika äro fjellrackorna (Vulpes lagopus L.). Vanliga räfven (Vulpes vulgaris Gray) tyckes äfven vara allmän. En röd räf, som löjtnant Brusewitz sköt från fartyget i oktober, afvek betydligt från den vanliga räfven och närmade sig fjellrackan. Räfvarnes föda tyckes om vintern utgöras af harar, snöripor och lemlar. Jag har ett par gånger sett omkring en meter djupa, vid mynningen icke öfver 30 centimeter vida hål, hvilka enligt tschuktschernas uppgift voro gräfda af räfvar under sökande efter lemlar.

Af lemlar har jag här sett tre arter, nämligen Myodes obensis, M. torquatus och Arvicola obscurus. Dessutom skall här, enligt tschuktschernas utsago, förekomma en liten mus, efter all sannolikhet en näbbmus. Myodes torquatus erhölls för första gången den 12 januari, Myodes obensis den 13 februari. Båda arterna bragtes derefter ofta om bord af tschuktscher, och icke sällan sågos under vintern lemlar springa på snön. Myodes obensis tycktes förekomma betydligt talrikare än den andra arten. Egendomligt är, att alla de nio exemplar af Myodes torquatus, som jag under vintern erhöll, voro hanar. I motsats mot dessa båda lemmelarter tyckes icke Arvicola obscurus om vintern visa sig ofvanom snön. Af den senare hemtades åtta stycken från den mellan Jinretlen och Beringssund belägna byn Tjapka den 8 maj. Derpå erhöll jag ännu en från den 5 engelska mil öster om Jinretlen belägna byn Irgunnuk.

Sällsyntare i dessa trakter öfvervintrande landdäggdjur äro vargen, som af oss blifvit sedd ett par gånger, samt vildrenen. Fotspår efter den sistnämnda sågos den 23 mars uti bergstrakten 15-20 engelska mil söder om Jinretlen. Enligt tschuktschernas utsago stanna några få renar qvar vid kustbergen, då deremot största delen mot vintern flyttar längre söder ut. Dessutom lefva här om vintern ytterligare tvenne däggdjur, ehuru man endast ser dem om sommaren eller hösten, emedan de den öfriga tiden ligga i dvala. Dessa äro landbjörnen och murmeldjuret (Arctomys sp.). Någon landbjörn sågo vi icke, men väl funno löjtnant Hovgaard och jag den 8 oktober spår af detta djur omkring 2-3 engelska mil från kusten. Tschuktscherna säga, att landbjörnen icke skall vara sällsynt om somrarne. Murmeldjuret förekommer talrikt. Den 26 maj bragtes det för första gången om bord af en tschuktsch, och följande dagen såg jag sjelf ett sitta på toppen af en liten kulle, uti hvilken det hade sin boning.

Murmeldjur från Tschuktsch-landet.

Utom de anförda djuren hafva infödingarne talat om ett djur, som af dem kallas »nennet» och säges lefva vid åstränder. Enligt deras beskrifningar tyckes det vara den vanliga uttern. Liksom på de flesta ställen, der lemlar äro allmänna, så träffas äfven här småvesslan (Mustela vulgaris Briss.), af hvilken jag genom tschuktscherna erhållit tvenne skinn. Om hermelinen förekommer i den del af Tschuktsch-landet vi besökt, kan jag icke med säkerhet säga. Det är dock troligt, emedan tschuktscher berättat mig, att här skall finnas en vessla, som har svart svansspets.

Endast tvenne hafsdäggdjur hafva under vintern blifvit sedda i trakten, nämligen snadden eller ringlade sälen och isbjörnen. Ett par gånger hafva spår af den senare iakttagits i närheten af land. Den tyckes dock egentligen hålla sig vid öppningar i isen längre utåt hafvet, der under vår härvaro två stycken blifvit dödade af tschuktscher från grannbyarna. Snadden är troligtvis den enda sälart som förekommer nära kusten under vintern. Den fångas i stor mängd och utgör jemte fisk och åtskilliga växtämnen tschuktschernas hufvudföda.

Af landfoglar öfvervintra i trakten endast tre arter, nämligen en uggla (Strix nyctea L.), en korp (Corvus sp.) och en ripa (Lagopus subalpina Nilss.); den sistnämnda är den allmännaste. Den 14 december såg jag under en slädfärd inåt landet, ungefär 10-12 engelska mil från kusten, tvenne stora flockar ripor. Den ena räknade troligtvis öfver 50 stycken. Närmare kusten träffas deremot, i synnerhet mot våren, för det mesta endast enstaka foglar. Korpen förekommer allmänt vid tschuktsch-byarna och bygger sitt bo uti närbelägna klippbranter. Det första korpägget erhölls den 31 maj. Fjellugglan sågs för första gången den 11 mars, men skall, enligt tschuktschernas utsago, träffas under hela vintern. I april och maj sågo vi äfven några fjellugglor, den 21 maj såg jag två.

På öppna ställen uti hafvet skola här, enligt tschuktschernas påstående, vintern om förekomma tvenne simfoglar, nämligen alkan (Uria Brünnichii Sabine) och tejsten (Uria grylle L.). Af den förra erhöllo vi exemplar första gången den 1 maj, af den senare den 19 i samma månad. Möjligen öfvervintra i öppna ställen af hafvet utom dessa foglar äfven en Mergulus-art, af hvilken ett exemplar kom till Vegas öfvervintringsplats den 3 november, och en Fuligula, hvaraf ett exemplar åt oss såldes den 9 mars af en tschuktsch, som sade sig hafva dödat det vid en rening utanför kusten.»

Efter flyttfoglarnes ankomst började jagtutflygter bilda ett välkommet afbrott i vårt enformiga vinterlif och jagtutbytet en ej mindre angenäm omvexling i konservfödan. Dessutom utbjödo tschuktscherna dagligen åt oss en mängd olika slag af foglar, i synnerhet sedan de märkt, att vi betalte ett högre pris för mången sällsynt, men liten och föga matnyttig fogelart, än för en stor fet gås. Småfoglar dödade tschuktscherna antingen med stenkastning eller genom att skjuta dem med båge och pil, hvarvid må anmärkas, att de flesta voro mycket klena skyttar. Äfven fångade de dem med rännsnaror af hvalbarder, hvilka spändes öfver bara fläckar vid stranden, oftast mellan två hvalkotor. Kullerstenar äro nämligen sällsynta, men hvalben träffas, såsom ofvan är anfördt, flerstädes i mängd på de strandvallar, der tälten äro uppförda. I juni började vi få ägg af måsar, ejdrar, alfoglar, gäss och lommar i tillräckligt antal för bordets behof. Tillgången var dock ingalunda så riklig som under häckningstiden på Grönland, Spetsbergen eller Novaja Semlja.

Ett stycke bortom fartyget bildade sig i slutet på maj tvenne råkar af några famnars bredd. Jag utsände den 31 maj några man för att dragga på detta ställe. De återkommo med rikt utbyte, men beklagligen slöt sig öppningen å nyo den följande dagen, och då jag jemte löjtnant Bove den 2 juni besökte stället, var en stor nybildad toross uppskjuten längs kanten af den forna rännan. En annan råk bildade sig några dagar derpå, men slöt sig åter genom en ny rubbning i isens läge, hvarvid åter en hög isvall, bildad af lösa, öfver hvarandra hopade isblock, angaf den forna öppningens läge. Äfven det starkaste fartyg skulle vid isens sammanskjutning hafva blifvit krossadt i en dylik ränna. Af olika slag med dessa båda tillfälliga råkar var en vidsträckt öppning, som visade sig en eller två kilometer norr om fartyget. Antagligt är, att den med få, ehuru kanske svårpasserbara afbrott sträckte sig ända till Beringssund, der enligt tschuktschernas utsago flere hvalfångare redan infunnit sig. Omkring sjelfva fartyget låg isen dock fortfarande fast och obruten. Ej heller tycktes tschuktscherna vänta, att den så snart skulle lossna, att döma af den mängd foror, dragna af hundar och renar, som fortfarande passerade förbi oss, så väl mot öster som vester. En bland dessa förbiresande måste här särskildt omnämnas, enär hans färd varit omtalad såsom en till oss utsänd undsättningsexpedition.

Stegocephalus
Stegocephalus Kessleri Stuxb.
naturlig storlek.
Sabinea
Sabinea septemcarinata Sabine.
naturlig storlek.
Acanthostephia
Acanthostephia Malmgreni (Goës).
2 ggr förstorad.
Ophioglypha
Ophioglypha nodosa (Lütken).
2 ggr förstorad.
Evertebrater från hafvet vid Vegas vinterkvarter.

Noak Elisejs undsättningsexpedition.

Det var den 19 juni. En mängd förbiresande tschuktscher kommo såsom vanligt om bord, dels för att uppbära den gästfrihetstribut, hvartill de ansågo sig berättigade, dels för att tillfredsställa en lättförklarlig nyfikenhet och smått sqvallra om de föregående dagarnes vigtigaste händelser. En bland dem, en medelålders man, som vi ej sett förut, med välvilliga och något sjelfbelåtna drag, hvars ansigte var en samling af idel skrynklor och hvars päsk var öfverdragen med en gammal sammetsskjorta, presenterade sig med en viss anspråksfullhet såsom höfdingen Noak Elisej. Allt sedan misstaget med den ståtlige Tschepurin, och sedan till och med Menkas förmodade träl förklarat sig vara minst lika god som Menka sjelf, hade vi börjat taga tschuktschisk höfdingavärdighet temligen likgiltigt. Noak Elisej blef derför, oaktadt han sålunda framstält sina anspråk, mottagen allmogen likt, hvaröfver han syntes litet stött. Men vårt beteende ändrade sig snart, då Notti eller någon annan af våra dagliga gäster, som blifvit väl förtroliga med våra tycken, böjelser och svagheter, upplyste oss, att Noak Elisej hade med sig ett stort, ett mycket stort bref. Gubben Noak medförde således post, kanske europeisk post. Med ens blef han i våra ögon en vigtig man.

Noak Elisej.
Efter en fotografi af L. Palander.

Sedan han en tid blifvit bestormad med frågor, framtog han från en om halsen hängande påse de vanliga hopsurrade brädlapparne, hvilka här tjena som postväska. De befunnos dock innehålla endast ett bref på ett par rader från en rysk embetsman i Nischni Kolymsk, utan några underrättelser från Europa, men med tillkännagifvande, att furst Noak Elisej vore sänd till oss för att bistå oss, om så erfordrades. Till en början skakade Noak på sin mage för att tillkännagifva att han var hungrig och äskade mat, samt harklade och pekade med fingret på strupen för att ange, att en »ram» skulle smaka bra. Derpå berättade han något som vi ej så noga begrepo, men som vi numera hafva skäl att tolka såsom ett tillkännagifvande, att Noak ledde en af de sibiriska myndigheterna för vår undsättning utsänd expedition, och att han derför vore villig att mot lämplig ersättning till oss lemna några renar. Jag begagnade mig äfven af anbudet och tillhandlade mig tre djur för socker, te och litet tobak. Noak var för öfrigt en vänlig och gemytlig man, som, så kristen han var, reste omkring med två hustrur och en mängd barn, hvilka naturligtvis alla skulle se fartyget och få sin välfägnad af tobak, lerpipor, socker, ram m. m.

Det hade nu börjat samla sig så mycket flödvatten på isen, i synnerhet nära land, att det var ytterst svårt att gå från fartyget till stranden och åter. Mången tilltänkt landutflygt blef afbruten derigenom, att man, strax sedan man lemnat fartyget, klef ned i något djupare hål på isen och fick sig ett kallt bad. Utflygterna i land började dock blifva af mycket stort intresse för botanisterna och zoologerna, och jag lät derför, för att undgå de nämnda olägenheterna, uppslå ett tält vid sidan om den stora lagunen mellan Pitlekaj och Jinretlen och ditföra en lätt båt. Lagunens botten var ännu upptagen af is, öfver hvilken dock vattnet stod så högt, att båten flöt deri. Naturforskarne slogo sig turvis ned i tältet och gjorde härifrån dels i båt dels till lands utfärder åt olika håll, efter hvad jag hoppas med det resultat, att omgifningen af Pitlekaj numera är den bäst kända trakt af Asiens nordkust, hvilket i det hela ej vill säga så mycket. Den första blomman (Cochlearia fenestrata R. Br.) sågs den 23 juni.7 En vecka derefter började marken att grönska och blommor af olika slag visa sig i allt större och större antal.8 Några flugor sågos en solskensdag redan i maj (den 27) hoppa på sjelfva snön, men först i slutet på juni började insekter visa sig i något större antal, deribland en mängd Harpalider, ett par stora Carabus-arter och en stor Curculionid. De här förekommande insekterna äro dock, i af seende på så väl art- som individantalet, icke synnerligen talrika, hvilket ej är så besynnerligt, då marken året om på ett ringa djup under jordytan är frusen. Då äfven det föga mäktiga lager, som om sommaren tinar upp, är hårdt fruset om vintern, måste alla de insekter, som här förekomma, kunna i en eller annan utvecklingsform uthärda att under någon tid vara stelfrusna. Med skäl kan i anledning häraf anmärkas att, om lifvet i en organism kan under månader så att säga suspenderas genom stelfrysning utan att förintas, hvad hindrar då, att denna suspendering utsträckes öfver år, årtionden eller århundraden?

Skalbaggar från Pitlekaj.
a. Carabus truncaticollis Eschscholtz 1½ af nat. storl.
b. Alophus sp. l 2/3 af nat. storl.

Den vanliga föreställningen, att allt animaliskt lif skulle upphöra, då den inre djurvärmen sjunker under 0°, är för öfrigt ej fullt riktig. Detta bevisas af det rika evertebratlif, som träffas på Ishafvets botten, äfven der vattnet året om har en temperatur af -2° till -2°,7 C, äfvensom af den märkliga iakttagelse under 1872-78 års öfvervintring i Mosselbay, att små krustaceer i milliontal kunna lefva i en vattendränkt snö, hvars temperatur är -2°,0 till -10°,2 C. Jag säger härom i redogörelsen för 1872-73 års resa9:

Lysande krustacé från Mosselbay.
Metridia armata A. Boeck.
1. En hona, 12 ggr förstorad.
2. ena foten af andra paret.

»Om man under vintertiden framgår längs hafsbandet på den snö, som vid ebbtid är torr, vid flodtid mer eller mindre genomdränkt af hafsvatten, så uppstår för hvarje steg man tager ett ytterst intensivt, praktfullt, blåhvitt ljussken, som i spektroskop gifver ett enfärgadt labrador-blått spektrum. Det vackra ljusskenet uppstår i den förut fullkomligt mörka snön då den omröres, varar endast några ögonblick, efter det snön åter lemnas orörd, och är så intensivt, att det ser ut, som om ett eldhaf skulle öppna sig för hvart steg man tager. Det gör i sanning ett egendomligt intryck att under en mörk och bister vinterdag (lufttemperaturen var ibland i närheten af qvicksilfrets fryspunkt) framgå i denna blandning af snö och lågor, hvilken för hvarje steg man tager stänker åt alla sidor, lysande med ett sken så intensivt, att man vore färdig att befara, det skodonen och kläderna skulle förbrännas.»

Vid närmare undersökning visade det sig, att detta ljusfenomen härrörde från ett litet kräftdjur, hvilket, enligt bestämning af professor W. Lilljeborg, tillhör arten Metridia armata A. Boeck, och hvars rätta element tyckes vara en betydligt under 0° afkyld, med saltvatten genomdränkt snösörja. Först vid en temperatur under -10° tyckes dessa små djurs förmåga att lysa upphöra. Men då det element, i hvilket de lefva, ytan af snön närmast stranden, otaliga gånger under vintern blir ytterligare afkyldt ett par tiotal grader, så synes det vara föga sannolikt, att dessa små djur lida något men genom att någon tid utsättas för en köld af -20° till -30°, ett ganska märkligt förhållande, då de inom sin organism helt säkert icke ega något medel att höja den inre kroppsvärmen nämnvärdt öfver det omgifvande mediets temperatur.

Vid Pitlekaj sågo vi dessa djur icke, men ett likartadt fenomen, ehuru i mycket mindre skala, iakttog löjtnant Bellot10 under en slädfärd i Polar-Amerika. Han trodde, att ljuset uppkom genom förmultnade organiska ämnen.

En märkvärdig fisk.

Reitinacka.
Efter en fotografi af L. Palander.

Sedan tschuktscherna talat om för oss, att en utmärkt smaklig svart fisk skulle förekomma i den från hafvet helt och hållet afstängda, om vintern bottenfrusna sötvattens-lagunen vid Jinretlen, företogo vi en utfärd dit den 8 juli. Våra vänner på tältplatsen voro genast till reds att hjelpa oss, i synnerhet qvinnorna Aitanga och den tolfåriga, något bortskämda Vega-favoriten Reitinacka. De sprungo som yra och lekfulla barn af och an för att ställa nätet i ordning och anskaffa allt hvad som erfordrades för fisket. Vi hade från fartyget medfört ett 9 meter långt och 1 meter djupt nät. I dess öfre kant voro flöten anbragta, på den nedre fastbands en lång stång, vid hvilken fästades fem käppar, hvarmed stången ett stycke från stranden sänktes till lagunens botten. Några i det kalla vattnet vadande infödingar framsköto derpå nätet mot land med käpparne och stången, som lätt gled fram öfver den gräsbevuxna sjöbottnen. För att hindra fisken att simma undan vadade qvinnorna på sidorna om nätet med högt uppskörtade päskar, skrikande och stojande samt då och då stannande för att genom en våldsam darrning gifva till känna, att vattnet var mycket kallt. Utbytet blef rikligt, Vi fingo i hundratal en svart, för oss alldeles okänd fiskart, af en typ, som man snarare skulle väntat finna i eqvatorialtrakternas sumpar, än här uppe i norden. Fisken kördes i en hundsläde till fartyget, der den blef dels för zoologens räkning spritlagd, dels stekt, ej utan protest från vår gamle kock, som tyckte, att den svarta, slemmiga fisken såg märkeligt otäck och stygg ut. Men tschuktscherna hade rätt: det var en verklig läckerhet, till smaken i viss mån liknande ålen, ehuru finare och köttigare. Dessa fiskar voro för öfrigt seglifvade som ålar. Efter att hafva legat 1½ timme i luften, simmade de nämligen, om man lade dem i vatten, lika raskt omkring som förut. Huru denna fiskart tillbringar vintern, är mera gåtfullt än insekternas vinterlif. Lagunen har nämligen intet utlopp och synes helt och hållet bottenfrysa. Den vattenmassa, som om hösten funnits i lagunen, låg derför ännu till större delen qvar som ett osmält och ej lossnadt islager, hvilket var täckt med ett flere fot högt lager af flödvatten, som öfversvämmade de närliggande gräsmarkerna. Det var i detta flödvatten, som fisket egde rum.

Efter hemkomsten har Jinretlen-fisken blifvit undersökt af professor F. A. Smitt i Stockholm, som om densamma i ett för Vetenskapsakademien hållet föredrag meddelat, att den tillhör en ny art, åt hvilken prof. Smitt gifvit namnet Dallia delicatissima. En mycket närstående form förekommer på Alaska och har benämnts Dallia pectoralis Bean. För öfrigt äro dessa fiskar närbeslägtade med hundfisken (Umbra Krameri Fitzing), som träffas i Neusiedler- och Platten-sjöarna och i grottor och andra vattenfylda underjordiska håligheter i södra Europa. Märkvärdigt är, att den europeiska arten anses som oätbar och till och med betraktas med sådan vämjelse, att fiskare bortkasta den, så snart den blifvit fångad, emedan de anse den giftig och frukta, att deras öfriga fiskar skola förderfvas genom beröring med densamma. De anse sig också förnärmade, om man begär hundfiskar af dem.11 Hade vi haft reda derpå, så skulle vi nu ej kunna intyga, att Dallia delicatissima Smitt verkligen förtjenar sitt namn.

Hundfisk från Tschuktsch-halfön.
Dallia delicatissima Smitt.
½ af nat. storl.

Landet snöfritt.

I början af juli blef marken nästan snöfri, och vi kunde nu göra oss ett begrepp om huru sommartiden den trakt såg ut, der vi tillbragt vintern. Den var just ej intagande. Längst i söder höjde sig landet med terassformiga afsatser till ett berg, af oss kalladt Taffelberget, hvilket visserligen var temligen högt, men icke genom några branter eller djerfva klipputsprång gaf något bidrag till en sådan pittoresk landskapsram, som sällan saknas på de delar af Spetsbergen, Grönland och nordliga delen af Novaja Semlja, som jag besökt; södra Novaja Semlja har åtminstone på de flesta ställen branta pittoreska strandklippor. Om jag undantager bergudden vid Jinretlen, der en af korpar bebodd klippa stupar ned i hafvet, och några längre in vid Koljutschin-vikens strand belägna klippor, utgjordes hafsbandet i det omedelbara granskapet af vår öfvervintringsplats öfverallt endast af en låg strandsluttning, bildad af grof sand. Ofvanpå denna sand, som alltid var frusen, framgick, parallelt med stranden, en 50 till 100 meter bred vall eller dyn af fin, om sommaren icke vattendränkt och om vintern derför ej heller af is hopbunden sand. Det är på denna vall, som tschuktscherna uppföra sina tält. Märken efter dem träffar man nästan öfverallt, och vallen är derför allestädes beströdd med sönderbrutna redskap och lemningar efter fångsten. Ja, man kan utan öfverdrift säga, att Sibiriens hela nordöstra ishafskust är kantad med ett band af sopor och affall af allehanda slag.

Grofsanden, som underlagrar dynen, är såsom sagdt ständigt frusen, på det ringa lager när, som om sommaren upptinar. Det är här som Sibiriens »frostformation» börjar, d. v. s. det ständigt frusna jordlager, som med vissa afbrott utbreder sig från Ishafvet långt söder ut, ej allenast under den skoglösa tundran, utan äfven under härliga skogar och odlade åkerfält12. Rätteligen börjar dock den frusna jorden ett stycke från stranden under hafvet.13 Vid kusten utgöres nämligen bottnen ofta af hårdt frusen sand, »berghård sand», såsom draggarena plägade inberätta. Frostformationen i Sibirien innehåller sålunda ej allenast terrestra utan äfven marina bildningar jemte rena klara islager, dessa senare bildade i flodmynningar eller smärre sjöar, derigenom att det bottenfrusna vattendragets is om våren blifvit täckt med ett slamlager tillräckligt tjockt att skydda isen för smältning under sommaren. Den frusna hafsbottnen tyckes åter hafva bildats derigenom, att den af floden nedsköljda sanden varit omgifven af och vid sjunkandet fört med sig något vatten från de uppvärmda, men föga salta ytlagren. På hafsbottnen har den sålunda med saltfritt, vid 0° frysande vatten omgifna sanden mött ett salt vattenlager, hvars temperatur varit 2° till 3° under 0°, till följd hvaraf sandkornen frusit hårdt tillsammans. Att det kan tillgå på detta sätt, derom fingo vi direkt bevis, då vi om våren från Vega nedsänkte djurkroppar för att skeletteras af de kräftdjur, som vimlade på hafsbottnen. Om den här och der genombrutna säck, i hvilken skelettet nedsänktes, först fick fylla sig med det föga salta vattnet från ytan och derpå hastigt sjunka till bottnen, så var densamma, då den om en eller ett par dagar upptogs, fyld med is, som hindrat kräftdjuren att åtkomma köttet. Vi hade redan beslutit öfvergifva detta beqväma rengöringssätt, då jag lyckades finna ett medel att undvika olägenheten; detta vans nämligen derigenom att man, då säcken befann sig ett stycke under ytan, drog den häftigt af och an, så att det deruti medförda ytvattnet aflägsnades. Frusen lera och gyttja tyckes ej förekomma på Ishafvets botten. Djurlifvet på den frusna sanden var temligen fattigt, men alger förekommo här, om ock i ringa mängd.

Krabba från hafvet norr om Beringssund.
Chionoecetes opilio Kröyer.
½ af naturlig storlek.

Innanför stranden vidtager ett slättland, betäckt med vidsträckta laguner och en mängd mindre sjöar. Om vårtiden är detta område så vattendränkt och så genomkorsadt af djupa strida snöbäckar, att det är svårt, ofta omöjligt att komma fram öfver detsamma. Strax efter snöns försvinnande hade i alla fall en mängd foglar slagit sig ned derstädes. Lappsparfven hade letat upp en från den sanka marken framskjutande tufva för att i den anlägga sitt vackra, med tak försedda bo, i granskapet hade vadarne lagt sina ägg, vanligen omedelbart på den vattendränkta mossan utan spår till rede, och på tufvor, som voro helt och hållet omgifna af vårflödet, träffade man ägg af lommar, alfoglar, ejdrar och gäss. Redan under vår härvaro rann vattnet så hastigt undan, att ställen, som ena dagen varit täckta med en vattenspegel, öfver hvilken en grundgående båt kunnat ros fram, den andra dagen voro förvandlade till våta sumpiga marker, skylda af gul gräshalm från det föregående året. Mångenstädes hade grässvålen blifvit af isen uppryckt och bortförd, hvarigenom svarta, af skarpa räta linier begränsade öppningar i gräsvallen uppstått, fullkomligt liknande nyss afverkade ställen i en torftägt.

Om sommaren måtte här finnas gröna ängsmarker, täckta med temligen högt gräs, men vid vår afresa hade växtligheten ännu ej hunnit någon synnerlig utveckling, och få voro de blommor, som då kunde upptäckas. Jag förmodar dock, att äfven här en vacker arktisk blomsterverld framspirar, om ock, till följd af kustlandets för nordanvindarne blottade läge, fattig i jemförelse med växtligheten i skyddade dalar uti det inre af landet. Der finnas äfven temligen höga buskar, medan deremot trädrepresentanten vid Pitlekaj utgjordes endast af en låg, längs marken krypande videart.

Träd från Pitlekaj.
Salix arctica Pallas.
nat. storlek.

Vi fingo dock ej se ens denna »skog» fullt löfbeklädd. För att full sommarvärme skall inträda, behöfves det väl äfven här, att isen skall bryta upp, och denna efterlängtade stund tycktes ännu vara långt aflägsen. Isen blef visserligen i början af juli snöfri, och dervid minskades den issörja och det flödvatten, som under de föregående veckorna varit samladt på dess yta och gjort det ganska svårt att från fartyget gå i land. Nu kunde man åter temligen torrskodd och på en hård blå isyta göra utflygter i fartygets granskap. Man fick dock vara försigtig. De forna springorna hade mångenstädes af det nedrinnande flodvattnet vidgats till större eller mindre öppningar, och der ett tunnt svart föremål — litet grus, bleckbitar från konserv burkar o. s. v. — legat på isen, hade bildat sig runda hål, liknande de sälhål, som jag om våren efter snösmältningen sett blottade på isen å Spetsbergens fjordar. För öfrigt var isens styrka nästan oförändrad, och ännu den 16 juli hade man kunnat köra en tungt lastad parsläde från fartyget till stranden.

Den 17 lossnade ändtligen årsisen närmast land, så att en vidsträckt landrening uppstod. Men grundisarne voro orubbade, och mellan dessa låg äfven årsisen fortfarande så fast, att alla voro ense derom, att minst fjorton dagar ännu skulle åtgå, innan utsigt fans till befrielse.

Då ren-tschuktschen Jettugin den 16 kom om bord och med anledning af den hvalbensinsamling, hvarmed vi några dagar förut varit sysselsatta, berättade, att ben af mammut fans vid hans tält, och att en mammutbete stack upp ur den af vårvattnet utskurna branten af en å, som flyter från Taffelberget till Riraitinop, tvekade jag derför ej att begifva mig å stad på en utflygt till nämnda ställe. Frånvaron från fartyget var beräknad till fem eller sex dagar. Det var min afsigt att i en stor skinnbåt, tillhörig Notti, färdas uppför elfven till det ställe, der mammutbeten fans, och att derifrån till fots fortsätta till Jettugins tält. Jettugin försäkrade, att elfven var tillräckligt djup för den plattbottnade båten. Men när vi färdats ett stycke inåt landet, visade det sig, att elfven, under den dag, Jettugin tillbragt på fartyget, betydligt utsinat. Så viss var jag emellertid, att is-stängslen ännu på lång tid icke skulle öppnas, att jag genast efter återkomsten från den med anledning häraf misslyckade utflygten vidtog anordningar till en ny utfärd för att med andra fortskaffningsmedel nå målet.

Befrielsen.

Under sysselsättningen härmed förflöt förmiddagen den 18 juli. Vi satte oss vid vanlig tid ned vid middagsbordet, utan aning om att stunden för vår förlossning nu var inne. Under middagen märktes plötsligt, att fartyget kom i en svag gungning; Palander rusade upp på däck, såg att isen var i rörelse, lät elda på maskinen, som länge sedan blifvit, i förväntan på denna stund, iordningstäld, och två timmar derefter, den 18 juli kl. 3 t. 30 min. e. m., var Vega flaggbeprydd under ånga och segel åter på väg mot målet.

Vi funno nu, att en fullkomligt isfri spricka uppstått mellan fartyget och det öppna vattnet närmast stranden, hvarjemte isfälten vester om vår grundis skjutit längre ut till sjös, så att strandreningen vidgats nog långt för att lemna tillräckligt djupt farvatten åt Vega. Kursen stäldes först mot NV för att kringgå de närmast oss belägna drifisfälten, derpå längs kusten mot Beringssund. På höjden vid Jinretlen stodo, då vi ångade förbi, byns män, qvinnor och barn mangrant församlade, blickande utåt hafvet på den eldhäst — tschuktscherna skulle kanske säga eldhund eller eldren — som för alltid förde vännerna från de långa vintermånaderna bort från deras kalla, kala strand. Om de verkligen, såsom de ofta lofvat, vid vår bortresa fälde tårar, kunde vi ej se från det afstånd, som nu skilde oss från dem. Men nog kan det hända, att vildens lättrörda sinne förledt dem dertill. Säkert är, att hos mången af oss skilsmessans vemod blandade sig i de känslor af stormande glädje, som nu genomilade hvarje Vega-mans bröst.

Vega mötte ej mer några ishinder på sin väg mot Stilla hafvet. Serdzekamen passerades natten mot den 19 kl. 1 t. 30 min. f. m. under tjock dimma, som hindrade oss att tydligt urskilja landkonturerna. Man kunde ofvanom dimbanken vid horisonten endast se, att denna i den sibiriska ishafsfartens historia berömda udde upptogs af höga berg, söndersplittrade, liksom bergen öster om Björn-öarna, i ruinlika jettemurar och pelare. Hafvet var spegelblankt och nästan isfritt, en och annan hvalross stack upp sitt af dimman vidunderligt förstorade hufvud i fartygets granskap, massor af sälar summo kring oss, och skaror af foglar, hvilka förmodligen häcka på Serdzekamens branta klippor, omsvärmade fartyget. Från hafsbottnen upphemtade trawlnätet upprepade gånger en synnerligen rik skörd af maskar, mollusker, kräftdjur m. m. En zoolog hade här haft ett rikt arbetsfält.

Dimman fortfor, så att vi å andra sidan om Serdzekamen förlorade all landkänning, tills den 20 på morgonen mörka höjder åter började skymta fram. Det var bergstopparne vid Asiens östra udde, Ostkap, ett mindre lämpligt namn, som jag på kartan utbytt mot namnet Kap Deschnew efter den djerfve kosack, som för 230 år sedan första gången kringseglade densamma.

Nordostpassagen fulländad.

Klockan 11 f. m. voro vi midt i det sund, som förenar Norra Ishafvet med Stilla Oceanen, och härifrån helsades från Vega den gamla och den nya verlden med flaggning och svensk salut.

Ändtligen var alltså det mål nådt, för hvilket så många nationer sträfvat, allt sedan sir Hugh Willoughby, under kanonsalut och hurrarop från de högtidsklädda matroserna, i närvaro af en otalig jublande menniskoskara, år 1553 segerviss inledde nordostfärdernas långa rad. Men, såsom jag förut nämnt, blefvo förhoppningarna grymt svikna. Sir Hugh och alla hans män omkommo som banbrytare för Englands sjöfart och för färderna på det isfylda haf, som i norr begränsar Europa och Asien. Otaliga andra sjöexpeditioner hafva sedan dess beträdt samma väg, alltid utan framgång och oftast med uppoffring af fartyg och många käcka sjömäns lif och helsa. Nu först, efter förloppet af 336 år och sedan de fleste i sjösaker förfarne män förklarat företaget omöjligt, har nordostpassagen ändtligen blifvit verkstäld. Detta har, tack vare våra örlogsmäns och deras befäls ordningssinne, nit och duglighet, skett utan uppoffring af ett enda menniskolif, utan sjukdom bland deltagarne i företaget, utan ringaste skada på fartyget och under förhållanden, som visa, att samma sak de flesta, kanske alla år kan göras om igen på några få veckor. Det må förlåtas oss, om vi under sådana förhållanden med stolthet sågo vår blågula flagga höja sig till masttoppen och hörde den svenska saluten i det sund, der den gamla och den nya verlden räcka hvarandra handen. Visserligen behöfves den väg, der vi färdats fram, ej mer såsom en handelsväg mellan Europa och Kina. Men det har förunnats denna och de närmast föregående svenska expeditionerna att öppna en ocean för sjöfart och att åt nära hälften af en verldsdel skänka möjlighet till sjöförbindelse med verldshafven.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 20 september 2018.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt