|
Hopp
om befrielse vid nyåret. — Boves utfärd till
det öppna vattnet. — Blidväder och å nyo
sträng köld. — Fruset qvicksilfver. —
Populära föreläsningar. — Brusewitz'
utflygt till Najtskaj. — Förnyad brefsändning
till hemmet. — Infödingarnes berättelser
om isförhållanden vid Tschuktsch-landets kust. — Tschuktscherna
förmedla varubytet mellan arktiska Amerika och Sibirien. — Utfärder
i omgifningarna af vinterqvarteret. — Väderleken
under våren. — Snösmältningen.
— Norrskenet. — Flyttfoglarnes
ankomst. — Tschuktsch-landets djurverld.
— Noak Elisejs undsättningsexpedition. — En
märkvärdig fisk. — Landet snöfritt. —
Befrielsen. — Nordostpassagen
fulländad.
Hopp
om befrielse vid nyåret.
Det nya året inleddes med ett svagt hopp om befrielse.
Sedan nämligen de mot slutet af december nästan ständigt rådande
nord- och nordvestvindarne gifvit vika för vindar från öster och
söder, bildade sig åter betydliga »reningar» utåt hafvet, och tschuktscherna
började åter tala om, att isen skulle drifva bort, så att fartyget
kunde fortsätta sin färd, en spådom som de alltid afslutade med
en i ord och åtbörder afgifven förklaring, att de då komme att bittert
gråta, hvartill de nog också skulle haft goda skäl i betraktande
af det utmärkta sätt, på hvilket de behandlades af alla om bord
på Vega, så väl befäl som manskap.
Boves utfärd till det öppna vattnet.
För att se till, huru det förhöll sig med isen längre
utåt hafvet, företog löjtnant Bove, åtföljd af fångstmannen Johnsen,
sjelfva nyårsdagen åter en utfärd till det öppna vattnet. Härom
meddelar han följande:
»Jag lemnade fartyget på förmiddagen den 1 januari
och kom till det öppna vattnet efter fyra timmars jemn gång. Den
djupa, lösa snön gjorde vandringen mycket mödosam, och trenne rader
af torosser bidrogo äfven härtill, hufvudsakligast i följd af de
ofta snötäckta råkar, som i deras granskap genomkorsade istäcket.
En af torosserna var 10 meter hög. Storleken af de isblock, som
här voro hopade på hvarandra, visade hvilka våldsamma krafter varit
verksamma vid torossernas bildning. Dessa isvallar lemna numera
ett väl behöfligt skydd för Vegas osäkra vinterhamn. Ungefär midt
emellan det öppna vattnet och fartyget var vägen genomskuren af
sprickor, som gingo från öster till vester och tydligt angåfvo,
att öppningen i isen skulle hafva vidgat sig till en kilometers
afstånd från fartyget, om den svåra stormen i december varat ytterligare
12 timmar. Vega hade härigenom råkat i stor fara. Iskanten mot det
öppna vattnet var jemnskuren, som med en ofantlig knif, och så stark,
att man kunde framgå längs densamma som på en berghäll. Äfven från
toppen af en fem meter hög isvall kunde man icke mot nordost och
norr se någon begränsning af det öppna vattnet. Dels härafv dels
af vattenskyarnes utsträckning i denna riktning drager jag den slutsatsen,
att det öppna vattnets bredd var minst 35 kilometer. I öster begränsades
reningen af en mot norr framlöpande isvall, hvilken nio eller tio
kilometer längre bort åter tycktes böja af mot öster. Möjligtvis
fans bortom denna isvall längre öster ut ännu en vattenbasin. Djupet
vid isranden var 21 meter, vattnets temperatur -2° C. Vattnet strömmade
med temlig fart rätt ut från kusten (d. v. s. från SSO). Då denna
här framgår nästan i rät linie, torde strömmen hafva varit en tidvattenström.
Det öppna vattnet vimlade af sälar, enligt Johnsen såväl storsäl
som snadd. Ingen isbjörn, ingen hvalross och inga foglar sågos.»
Löjtnant Boves berättelse styrkte mig i min förmodan,
att det öppna vattnet, liksom under slutet af januari månad 1873
i Mosselbay, möjligen skulle framtränga ända till vår förtöjningsplats
och lemna oss en väg öppen till Beringssund, i hvilken händelse
vi icke kunnat undgå att genast fortsätta vår färd, så obehaglig
och farlig den ock under denna årstid blifvit. Äfven tschuktscherna
förklarade upprepade gånger, att det öppna vattnet i januari skulle
bibehålla sig en längre tid, och stälde i förväntan derpå sina enkla
fångstredskap i ordning. Men både de och vi blefvo svikna i vår
förväntan. Vegas isbojor lågo orubbade qvar, och den blåa randen
vid horisonten minskades och försvann åter. Detta förorsakade bland
infödingarne en så stor brist på föda och framför allt tran, att
alla invånarne i den oss närmast belägna byn, Pitlekaj, nödgades
flytta öster ut, oaktadt för nödens lindrande en betydlig mängd
mat dagligen utdelades från fartyget.
|
Tältplatsen Pitlekaj öfvergifven af invånarne,
d. 8 febr. 1879.
|
Efter
teckning af O. Nordqvist.
|
Blidväder
och å nyo sträng köld.
Det tyckes dock, som om en verklig erfarenhet från
föregående år skulle legat till grund för tschuktschernas väderleksspådom.
Ty den 6 februari började en sydostlig vind att blåsa, och med ens
upphörde den stränga kölden. Temperaturen steg för några timmar
till och med öfver 0°. En vattensky bildade sig åter längs ishorisonten
från nordost till nord, och från bergshöjderna vid kusten såg man
en vidsträckt öppning i isfältet, hvilken ett stycke öster om Irgunnuk
gick nära till stranden. Några kilometer längre öster ut var till
och med sjelfva stranden isfri, och från bergen tyckte sig våra
sjömän märka en stark sjögång i den blåa vattenrand, som begränsade
synkretsen. I fall detta ej berodde på en synvilla, förorsakad af
de nedre luftlagrens ojemna uppvärmning och dallring, måtte det
öppna vattnet hafva varit mycket vidsträckt. Kanske var infödingarnes
påstående riktigt, att det sträckte sig till Beringssund. Men på
deras uppgifter kunde vi numera ej fullt lita, sedan vi med extra
traktering belönat några för oss gynsamma förutsägelser om is och
väderlek. Äfven mellan fartygets förtöjningsplats och land hade
åtskilliga sprickor uppstått, genom hvilka flodvattnet trängde fram
under snön, och i hvilka några af oss fingo kalla fot-eller benbad
under vandringarna till och från land.
Tschuktscherna i Irgunnuk lyckades nu fånga en isbjörn
och sjuttio sälar, af hvilka en del, jemte frusna späckskifvor,
skrytsamt uppradades längs tältens ytterväggar, andra nedlades i
späckkällrarne, hvilka snart voro öfverfulla. I den närmare oss
belägna tältplatsen Jinretlen hade jägarne deremot endast erhållit
åtta sälar. Glädje och bekymmerslöshet för morgondagen rådde
i alla fall äfven här, och våra skinnklädda vänner passade på tillfället
att visa en sjelfbelåten missaktning för de simpla lifsmedlen från
Vega, som de dagen förut med så ömkliga åtbörder tiggt om, och hvilka
de åter om ett par dagar måste lita till. Barnen, som de sista veckorna
varit något affallna, om ej i jemförelse med europeiska barn, så
åtminstone med välfödda tschuktsch-barn, började hastigt återtaga
sitt forna hull, och lika så de äldre. Tiggeriet upphörde för några
dagar, men fartygets däck utgjorde fortfarande en kär samlingsplats
för skaror af män, qvinnor och barn. Många tillbragte här muntra
och glada i en temperatur af -40° C. större delen af dagen, sqvallrade,
hjelpte smått, men alltid endast smått, till med arbeten om bord
o. s. v. Den blida väderleken, utsigten för oss att komma loss och
den rika fångsttiden för tschuktscherna upphörde dock snart. Temperaturen
sjönk åter under fryspunkten, d. v. s. under qvicksilfrets,
och hafvet frös så långt från stranden, att tschuktscherna ej mer
kunde göra någon fångst. I stället sågo vi dem en morgon komma tågande,
likt fångarne på ett egyptiskt eller assyriskt segermonument, i
gåsmarsch öfver isen mot fartyget, hvar och en med en börda på skuldran,
hvars rätta natur vi, medan de voro på afstånd, förgäfves sökte
gissa oss till. Det var isstycken, ej synnerligen stora, hvilka
de sjelfbelåtna, muntra och glada öfver sitt nya påhitt lemnade
åt kocken för att i stället af honom få något af den kauka
(mat), de några dagar förut missaktat.
Fruset
qvicksilfver.
Första gången lufttemperaturen sjönk under qvicksilfrets
fryspunkt, var i januari. Det blef nu nödvändigt att vid de meteorologiska
observationerna i stället för qvicksilfvertermometrar använda de
sprittermometrar, hvilka, i förväntan på den stränga kölden, för
länge sedan blifvit upphängda i termometerburen. Då qvicksilfret
fryser i en vanlig termometer, drager det sig så starkt tillsammans,
att qvicksilfverpelaren plötsligen sjunker djupt ned i röret eller,
om detta är kort, helt och hållet går in i kulan. Pelarens ställning
är derför icke något mått på den verkliga köldgraden vid frysningen.
Den afläsning af -89°, ja till och med af -150°, som på en tid,
då man ännu ej kände, att qvicksilfver kunde i köld antaga fast
form, i norra Sverige1
gjordes på en qvicksilfvertermometer, och som på sin tid gaf anledning
till åtskillig strid och tvifvel om observatorns sanningsenlighet,
var helt säkert fullt riktig, och är något, som när som helst kan
omgöras, i fall man afkyler qvicksilfret under dess fryspunkt i
en tillräckligt långt under 0° indelad termometer. Qvicksilfrets
frysning2
sker nedifrån uppåt, i det att den frusna metallen såsom tyngre
sjunker ned i den del, som ännu är flytande. I fall man, när det
är till hälften fruset, bortgjuter det flytande från det frusna,
så erhållas kristallgrupper bestående af nålar, som äro sammansatta
af små oktaedrar, grupperade till hvarandra efter kubens kanter.
Ingen af våra qvicksilfvertermometrar led någon skada eller någon
förändring af nollpunktens läge derigenom, att qvicksilfret i dem
frös och åter upptinade.
Populära
föreläsningar.
Under den stränga kölden blef isen naturligtvis allt
tjockare och tjockare, och för de ständiga nordliga vindarne hopade
sig allt högre torosser kring fartyget, allt större och större snömassor
mellan detsamma och land samt längs höjdsträckningarna vid kusten.
Alla förhoppningar eller farhågor att komma tidigt loss öfvergåfvos
åter, och en märkbar tomhet började göra sig gällande efter julhelgens
stök och festande. I stället anordnades nu för manskapet en följd
af populära föreläsningar, hvilka höllos på trossbottnen och afhandlade
nordostpassagens och nordvestpassagens historia, de första verldsomseglingarna,
österrikisk-ungerska expeditionen, jordytans förändringar, menniskans
härkomst, bladets betydelse för växten o. s. v. Det blef så väl
för officerare och vetenskapsmän som för manskapet ett litet
afbrott i det arktiska vinterlifvets enformighet, och föreläsaren
kunde alltid vara säker att finna sitt lilla auditorium fulltaligt
och högeligen intresseradt. Äfven några svaga försök till musikaliska
aftonunderhållningar gjordes, men dessa blefvo af brist på musikaliska
instrument och musikalisk begåfning bland Vega-männen väl bristfälliga.
Någon lämplig direktör för teaterföreställningar efter engelskt-arktiskt
mönster hade vi ej heller ibland oss, och äfven om så varit fallet,
fruktar jag, att direktören här fått ganska svårt att samla de för
hans upptåg behöfliga dramatiska talangerna.
Brusewitz'
utflygt till Najtskaj.
Den 17 febr. gjorde löjtnant Brusewitz
[foto] en
utflygt till Najtskaj, hvarom han meddelar följande:
»Jag och Notti lemnade fartyget på eftermiddagen och
kommo efter ett par timmar till Rirajtinop, Nottis hem, der vi tillbragte
natten, tillsammans med hans tre yngre bröder och en sjuk syster,
hvilka alla bodde i samma tältkammare. Genast efter ankomsten började
den ene brodern göra i ordning hundselar och släde till följande
dags färd, medan vi öfriga gingo in i det inre af tältet, der den
sjuka systern låg, oklädd men omsvept med renskinn. Hon skötte tvenne
tranlampor, öfver hvilka hängde två kokkärl, det ena en f. d. preservburk,
det andra en f. d. pyts af jernbleck. En af bröderna kom in med
ett tråg, hvaruti var upplagdt ett stycke sälspäck jemte frusna
grönsaker, hufvudsakligen pilblad. Späcket skars i omkring tumsstora
tärningar, hvarefter en af bröderna gaf systern en god del af så
väl späck som grönt. Först derefter utdelades maten bland de andra.
Hvarje späcktärning inbäddades omsorgsfullt i grönt, innan den åts.
När grönsakerna voro slut, fans ännu något späck, som gafs till
hundarne, hvilka lågo i yttre tältet. Härefter spisades kokt refbensspjell
af säl och till sist ett slags soppa, troligen af sälblod.
Systern fick först och särskildt äfven af dessa rätter. Man bjöd
också mig af hvarje anrättning, och det tycktes ej väcka anstöt,
att jag icke antog anbudet.
|
Notti och. hans hustru Aitanga.
|
|
Efter måltidens slut sattes matkärlen undan, päskarne
afdrogos, några renhudar nedtogos från taket och utbreddes. De äldre
bröderna tände sina pipor, och de yngre lade sig att sofva. Mig
anvisades en af sidoplatserna i tältet, synbarligen Nottis egen
sofplats. Den ena lampan släcktes, och alla somnade efter hand.
Under natten jemrade sig flickan flere gånger, då alltid en af bröderna
gick upp och skötte om henne. Klockan 6 f. m. väckte jag sällskapet
och påminde om vår utfärd. Alla uppstego genast. Påklädningen gick
ej fort, ty mycken omsorg egnades åt fotbeklädnaden. Ingen mat framtogs,
men alla sågo belåtna ut, när jag gaf dem utaf mitt förråd, som
bestod af bröd och några konservbiffstekar. Strax efter frukosten
spändes fyra hundar för släden, hvarpå Notti och jag fortsatte färden
åt Najtskaj, jag åkande, han springande bredvid släden. Vid Irgunnuk,
en tschuktsch-by belägen en engelsk mil öster om Rirajtinop, gjordes
ett kort uppehåll för att försöka få låna flere hundar, hvilket
dock misslyckades. Vi fortsatte färden längs stranden och framkommo
vid 10-tiden på f. m. till Najtskaj, beläget 15 till 18 kilometer
i OSO från Irgunnuk. Här mottogos vi af större delen af våra forna
grannar, invånarne i Pitlekaj. Af byns 13 tält innehades de 5 vestligaste
af Pitlekajs f. d. befolkning, då de 8 mera östligt belägna beboddes
af andra tschuktscher. Pitlekajs invånare hade ej rest sina vanliga
stora tält, utan sådana som voro dels utaf obetydligare storlek,
dels mindre fast sammanfogade. I alla tält här, liksom i Rirajtinop
och Irgunnuk, fans mycket sälspäck upplagdt; vi sågo stycken af
säl och hela sälar uppstaplade utanför tälten, och under vägen
till Najtskaj mötte vi flere slädar, lastade med säl, på väg till
Pidlin. Vid Najtskaj gick jag ut på jagt, åtföljd af en tschuktsch.
Vi fingo upp åtta harar, men lyckades ej närma oss dem inom skotthåll.
En röd räf sågs på mycket långt håll, men hvarken ripor eller ripspår
kunde upptäckas. Klockan 2 e. m. återvände jag till Irgunnuk och
fick der en annan släde förspänd med 10 hundar, med hvilka jag snart
åter nådde fartyget.»
Förnyad
brefsändning till hemmet.
Den 20 februari stannade tre stora, med varor lastade
och med 16 till 20 hundar förspända tschuktsch-slädar vid Vega.
De sade sig komma öster ifrån och vara på väg till marknaden i granskapet
af Nischni Kolymsk. Jag sände åter på försök med dem bref till hemlandet,
för hvilka, sedan de vägrat att mottaga penningar, i postarfvode
lemnades tre flaskor rom och riklig undfägnad för folk och hundar.
Mot denna aflöning förbundo de sig att troget utföra sitt uppdrag
och lofvade att återkomma i maj. Härmed höllo de ock ord. Den 8
och 9 maj passerade nämligen en mängd med renskinn tungt lastade
och med en massa hundar förspända slädar från vester till öster
längs kusten. Naturligtvis rastade alla på den asiatiska ishafskustens
enda värdshus, Vega, betraktande det som en sjelfskrifven sak att
de hos oss skulle i ersättning för litet prat och sqvaller erhålla
mat och »ram». Med mycken ifver berättade de nu, att bref skulle
komma med en annan hundfora, som vore att vänta om några timmar.
Det var för oss en mycket stor nyhet, hvars betydelse den, som aldrig
i månadtal hungrat efter nyheter från hem, hemland och hemverld,
knappast kan fatta. Ifriga att få veta, om vi verkligen hade att
förvänta en post från Europa, frågade vi dem huru stort paketet
var. »Mycket stort» blef svaret, och »ramen» utmättes naturligtvis
derefter. Men när slutligen brefvet framkom, så visade det sig endast
vara en ytterst knapphändig biljett från någon af de ryska myndigheterna
i Kolyma, som underrättade mig, att våra bref kommit honom till
handa den 23 mars alt. 4 april och genast
blifvit sända med express till Jakutsk. Derifrån befordrades de
vidare med posten och kommo till Irkutsk den 14 alt.
26 maj och till Sverige den 2 augusti.
Under hösten och midvintern var naturligtvis solskenet
ej starkt och ihållande nog att kunna vara plågsamt för ögonen,
men i februari började ljuset från snömoln och snödrifvor blifva
besvärligt nog. Den 22 februari utdelades derför snöglasögon åt
alla man, ett, såsom jag förut anfört, oundgängligt försigtighetsmått
vid arktiska färder. Äfven många bland tschuktscherna blefvo något
senare på året angripna af snöblindhet och mycket angelägna att
af oss erhålla blåfärgade brillor. Johnsen påstod till och med,
att en af de harar han skjutit, uppenbarligen var snöblind.
Om aftonen den 22 februari utbrast en storm med snöyra
och en köld af -36°. Att vara ute i ett dylikt väder är ej godt
ens för en tschuktschisk hund. Härpå fingo vi bekräftelse den följande
dagen, då en vilsekommen tschuktsch kom om bord, bärande en fullkomligt
stelfrusen hund vid bakbenen, som en död hare. Han hade med sin
hund gått vilse på isen och legat, utan att förtära något, ute i
en snödrifva öfver natten. Husbonden sjelf hade icke lidit någon
skada, han var blott hungrig, hunden deremot visade knappast tecken
till lif. Båda blefvo naturligtvis om bord på Vega omhuldade med
mycken medlidsamhet och ömhet. De togos på mellandäck, dit hvarken
tschuktscher eller tschuktsch-hundar eljest insläpptes; för mannen
dukades en riklig måltid af hvad vi trodde kunde smaka honom bäst,
och derpå fick han, troligen för första gången i sitt lif, sofva
om ej under sotad, så åtminstone under timrad ås. Hunden blef under
timtal omsorgsfullt massagerad med den påföljd, att han kom till
lifs igen, något som föreföll oss alla och, efter hvad det tycktes,
ej minst tschuktschen högeligen besynnerligt.
I början på mars passerade ett stort antal med renhudar
lastade slädar, förspända med 8 till 10 hundar hvar, förbi oss.
Hvarje släde hade en körsven, och såsom vanligt deltogo qvinfolk
ej i färden. Dessa foror voro på handelsresa från Irkaipij till
Päk (Beringssund). Vi träffade bland formännen många af våra bekanta
från sistlidne höst, och jag behöfver ej säga, att detta gaf anledning
till en särskild undfägnad, för folket bröd, en sup, soppa, något
socker och tobak, för hundarne pemmikan. Samspråket blef vid dylika
besök vanligen mycket lifligt och gick temligen obehindradt, sedan
nu ett par af oss blifvit något hemmastadda i tschuktschernas tungomål.
Om jag undantager två män, Menka och Noak Elisej, hvilka kunde tala
ytterst bristfällig ryska, förstodo nämligen ej heller en enda af
de förbifarande ren- eller hundformännen något europeiskt tungomål,
och det oaktadt de alla idka liflig handel med ryssarne. Men tschuktschen
är stolt nog att fordra, det hans eget språk skall vid internationel
handel och vandel i nordöstra Asien vara förherskande, och grannarne
finna sig häri.
Infödingarnes
berättelser om isförhållanden vid Tschuktsch-landets kust.
Under vinterns lopp insamlade löjtnant Nordqvist af
förbifarande långväga ifrån kommande tschuktschiska formän upplysningar
om isens läge mellan Tschaun-bay och Beringssund under olika tider
på året. Med anledning af frågans ofantliga vigt, äfven i rent praktiskt
hänseende, skall jag ordagrant anföra hvad han sålunda inhemtat.
Underrättelser om isförhållandena
vid kusten mellan Kap Jakan och Beringssund, af der boende tschuktscher.
1. En tschuktsch från Jekanenmitschikan,
nära Kap Jakan, sade, att der brukar vara öppet vatten hela sommaren.
2. Detsamma sade en tschuktsch från
Kinmankau, som ligger något vester om Kap Jakan.
3. En tschuktsch från Jakan berättade,
att hafvet der blir isfritt i slutet af maj eller början af juni.
Deremot är det aldrig öppet om vintern.
4. Tatan från Jakan berättade, att
hafvet der är öppet från slutet af maj eller början af juni till
senare delen af september eller början af oktober, då isen börjar
att drifva mot land.
5. Rikkion från Vankarema sade, att
hafvet der är isbelagdt om vintern, men öppet om sommaren.
6. En ren-tschuktsch, Rotschitlen,
som bor omkring 12 engelska mil från Vegas vinterläger, berättade,
att Koljutschin-viken, af tschuktscherna kallad Pidlin, är isfri
hela sommaren.
7. Urtridlin från Koljutschin sade,
att hvarken vid denna ö eller i Koljutschin-viken finnes någon is
om sommaren.
8. Ranau från Jinretlen sade också,
att Koljutschin-viken alltid är öppen om somrarna.
9. Ettiu från byn Nettej, mellan Irgunnuk
och Beringssund, berättade, att hafvet vid Nettej är isfritt om
sommaren oberoende af vinden, om vintern endast vid sydlig vind.
10. Vankatte från Nettej berättade,
att hafvet der blir isfritt under månaden »Tautinjadlin», d. v.
s. senare delen af maj och början af juni, och åter isbeläggas under
månaden »Kutschkau», eller oktober och november.
11. Kepljeplja från byn Irgunnuk, belägen
5 engelska mil öster om Vegas vinterqvarter vid Pitlekaj, sade,
att hafvet utanför dessa byar är isfritt alla somrar, utom då det
råder nordlig vind. Deremot sade han, att man längre vester ut,
såsom vid Irkaipij, nästan alltid skall kunna se is från land.
12. Kapatljin från Kingetschkun, en
by mellan Irgunnuk och Beringssund, berättade den 11 januari, att
det då var öppet vatten vid denna by. Han sade vidare, att Beringssund
om vintern vid sydlig vind är isfyldt, vid nordlig isfritt. Samma
dag berättade en tschuktsch från Nettej-Kengitschkun, också mellan
Irgunnuk och Beringssund, att utanför denna by då låg is. Han bekräftade
Kapatljins utsago angående Beringssund.
13. Kvano från Uedlje, nära Beringssund
sade, att der alltid är isfritt från maj till och med september
månad.
Tschuktscherna
förmedla varubytet mellan arktiska Amerika och Sibirien.
Den 18 mars fingo vi erfara, att äfven bränvin
här utgör en handelsvara. Utan att hafva erhållit någon spirituosa
från Vega blefvo nämligen denna dag tschuktscherna vid Jinretlen
i tillfälle att taga sig ett generalrus, och att äfven deras
fredliga lynne ger vika för rusets inverkan, derpå fingo vi ett
ögonskenligt bevis, då de dagen derpå kommo om bord med blåa och
gula ögon, ej så litet dufna och skamflata. På hösten berättade
till och med en lång och grofbyggd tschuktschisk jettinna, som då
besökte oss, att hennes man blifvit mördad under ett fyllerigräl.
Betydande foror, dragna af renar, började efter medlet
af mars i temligen stort antal fara förbi Vega. De voro lastade
med renskinn samt varor uppköpta vid de ryska marknadsplatserna
och afsedda att bortbytas vid Beringssund.
Ren-tschuktschen är bättre klädd, ser förmögnare och
myndigare ut än kust-tschuktschen eller, såsom denne i konseqvens
med den förra benämningen borde kallas, hund-tschuktschen. Såsom
alla egare af renhjordar måste han föra nomadens lefnadssätt, men
här förmedlar han derjemte varubytet mellan vildarne i nordligaste
delen af Amerika och de ryska pelshandlarne i Sibirien, och mången
tillbringar hela sin lefnad på handelsresor. Den förnämsta marknaden
hålles under mars månad hvarje år på en ö i floden Lilla Anjui,
250 verst från Nischni Kolymsk. Byteshandeln försiggår enligt en
af de ryska handelsmännen och de äldste bland tschuktscherna gemensamt
faststäld normaltaxa, och innan varubytet börjar, aflemna tschuktscherna
en obetydlig marknadsafgift. Marknaden inviges på ryssarnes sida
med en messa af den prest3,
som alltid medföljer det ryska kronoombudet, och i tschuktschernas
läger med gyckel af en bland deras schamaner. Det lär gå brokigt
till vid en dylik marknad efter den lifliga beskrifning, som Wrangel
lemnar om densamma (Reise, I s. 269), hvarvid man dock bör erinra
sig, att beskrifningen gäller om sederna för 60 år tillbaka. Nu
har kanske också här mycket förändrat sig. Troligen hafva vi i handelsförhållandena
i nordöstra Asien under början af detta århundrade en temligen trogen
bild af bjarmernas handel i forna dagar i nordöstra Europa. Äfven
varorna voro sannolikt på båda hållen af samma slag, kanske ock
de båda folkens kulturståndpunkt.
Utom handelsmännen reste under loppet af vintern en
mängd tschuktscher från Koljutschin-ön och andra vester ut belägna
byar förbi oss med tomma slädar, för hvilka voro spända endast ett
fåtal hundar. De återkommo om några dagar med slädarne fullastade
med fisk, hvilken de sade sig: hafva fångat i en öster ut belägen
lagum. Dessutom sålde de någon gång en läcker sikart fångad i en
insjö i det inre af landet ett stycke från kusten.
Utfärder
i omgifningarna af vinterqvarteret.
Dels för att få närmare reda på dessa fiskställen,
dels för att erhålla ett begrepp om ren-tschuktschernas lefnadsätt
företogs längre fram på vintern en mängd utflygter i olika riktningar
från vinterqvarteret. Jag vågade dock aldrig gifva tillstånd till
någon lång frånvaro från fartyget, emedan jag var fullt öfvertygad,
att hafvet kring Vega för några få dagars ihållande sydlig storm
skulle kunna öppna sig under förhållanden, som ej medgåfvo oss att
stanna qvar på den öppna redd, der vi lågo förtöjda. Mina kamraters
önskan att tränga långt in i det inre af Tschuktsch-halfön kunde
derför ej gå i uppfyllelse. Men så korta dessa utfärder än voro,
lemna de dock en mängd upplysningar om vårt vinterlif och vår beröring
med det föga kända folk, vid hvars hemlands kust Vega blifvit instängd,
och det torde derför vara skäl att meddela några utdrag ur en del
af de till mig med anledning af dessa färder aflemnade rapporterna.
|
Karta öfver trakten kring Vegas vinterkvarter.
|
1. Rotschitlens tält. 2.
Jettugins tält.
|
Hufvudsakligast
efter G. Bove.
|
Palanders och Kjellmans utfärd till ett ren-tschuktsch-läger
sydvest om Pitlekaj skildras af den förre sålunda:
»Den 17 mars 1879 gick jag, åtföljd af dr Kjellman,
ut med en släde och 5 man, hvaribland en inföding såsom vägvisare,
till det i närheten af Taffelberget liggande ren-tschuktsch-lägret,
i afsigt att der söka erhålla färskt renkött. Expeditionen var utrustad
med två dagars proviant, tält, madrasser och päskar. Ren-tschuktscherna
träffades 11 engelska mil från fartyget. På en höjd funnos här tvenne
tält, af hvilka det ena för tillfället var obebodt. Det andra beboddes
af tschuktschen Rotschitlen, hans unga hustru och ett annat ungt
par, hvilket senare, så vidt jag förstod dem rätt, var på besök
och egentligen hade sitt hem i Irgunnuk.
Omkring tälten, som voro betydligt mindre än dem vi
dagligen sågo vid kusten, lågo en mängd slädar uppstaplade på hvarandra.
Dessa slädar skilde sig från de vanliga hundslädarne derigenom,
att de voro betydligt större och bredare i gången. Medarne voro
klumpiga och tillyxade af grof t trä.
Vår framställning att få tillbyta oss renar afslogs
genast, ehuru vi såsom bytesartiklar erbjödo bröd, tobak, rom samt
till och med ett gevär. Såsom skäl för sin vägran uppgåfvo de, att
renarne denna årstid äro för magra för att nedslagtas. På en några
tusen fot från oss liggande höjd sågo vi ett femtiotal renar gå
och beta.
På eftermiddagen blefvo Kjellman och jag inbjudna
i tältet, hvarest vi tillbragte en timme i deras sofrum. Vid vårt
inträde påtändes lampan, hvilken var fyld med sältran; såsom veke
användes ett slags mossa (Sphagnum). Värdinnan sökte göra vårt vistande
i tältet så angenämt som möjligt: hon hoprullade renhudar till hufvudkuddar
och beredde oss plats, så att vi fullt utsträckta kunde njuta en
väl behöflig hvila. I det yttre tältet tillreddes af den andra qvinnan
qvällsvarden, hvilken bestod af kokt sälkött. Vi erbjödos välvilligt
att dela deras måltid, men då vi ej hade smak för sälköttet, afböjde
vi deras anbud under förevändning att vi nyss ätit middag. Sjelfva
intogo de sin måltid liggande med kroppen i det inre tältet, men
med hufvudet under renskinnsfällen i det yttre, hvarest maten fans.
Efter intagen måltid drogos hufvudena innanför fällen, värden
klädde af sig in på bara kroppen, undantagandes byxorna, hvilka
fingo sitta qvar. Värdinnan lät sin päsk falla ned öfver axlarna,
så att hela öfverkroppen härigenom blef blottad. Renskinnsstöflarne
aftogos och vändes ut och in, aftorkades noga och upphängdes i taket
öfver lampan för att torka under natten. Qvinnorna trakterades af
oss med socker, hvilket de, till följd af obekantskap med detsamma,
till en början undersökte med en viss försigtighet, men som sedan
smakade dem förträffligt. Efter måltiden syntes vårt värdfolk blifva
sömnigt, hvarför vi sade god natt och gingo till vårt eget tält,
hvarest var allt annat än varmt; vi hade derstädes under natten
omkring -11° C.
Efter en till större delen sömnlös natt purrade vi
ut klockan half 7 nästa morgon. Då vi kommo ut ur tältet, voro alla
renarne i tätt sluten trupp i anmarsch. I spetsen syntes en gammal
höghornad ren, hvilken gick fram till sin husbonde (denne hade under
tiden gått renhjorden till mötes) och helsade god morgon på honom
genom att stryka sin nos mot hans händer. De öfriga renarne stodo
under tiden uppstälda i ordnade led, alldeles som besättningen om
bord på ett örlogsfartyg vid divisioner. Egaren gick derefter fram
och helsade på hvarje ren; de fingo stryka sina nosar mot hans händer.
Han å sin sida tog hvarje ren i hornen och undersökte honom på det
nogaste. Efter slutad inspektion och på gifvet tecken från husbonden
gjorde hela renhjorden helt om och återvände i tätt slutna led,
med gamlingen i spetsen, till föregående dags betesmark.
Det hela gjorde på oss ett särdeles godt intryck;
det var ej den grymme hårde vilden, som på ett rått och barbariskt
sätt visade sitt herravälde öfver djuren, utan det var den gode
husbonden, som välvilligt betraktade sina underlydande, och som
hade ett vänligt ord till hvar och en af dem. Här rådde ett godt
förhållande mellan herre och djur. Sjelf var han en ståtlig ung
man, med ett intelligent utseende och med smidig, vacker kropp.
Hans kläder, af utmärkt trefligt snitt och af ovanligt vackert renskinn,
föllo tätt efter den välväxta kroppen och lemnade oss tillfälle
att se hans behagliga och stolta hållning, hvilken tog sig bäst
ut, då han rörde sig.
På vår förnyade framställning att få tillbyta oss
renar fingo vi åter afslag, hvarför vi nedtogo vårt tält och anträdde
hemfärden. Vi återkommo om bord den 18 mars kl. 3 e. m. efter en
marsch af 4 3/4 timme.
Vägen till renlägret höjde och sänkte sig långsamt.
Snön var hård och jemn, så att vi kunde gå fram med rask fart. Under
bortvägen syntes fyra räfvar och några korpar. På ett ställe funnos
en mängd lemmelgångar nedgräfda genom snön i sned riktning mot marken.
De flesta af dem voro uppkrafsade af räfvar. Nedgången till ett
orördt lemmelbo var cylindrisk och höll i genomskärning 4 ½
centimeter. Under båda dagarne hade vi snö, tjock och disig luft,
så att vi endast kunde se en kort distans framför oss; likvisst
gingo vi aldrig vilse, tack vare vår vägvisares, infödingens, goda
ögon och starkt utpräglade lokalsinne.»
Brusewitz' och Nordqvists utfärd till Nutschoitjin.
Nordqvist meddelar härom följande:
»Den 20 mars kl. 9 f. m. lemnade löjtnant Brusewitz,
båtsmannen Lustig, norske fångstmännen Johnsen och Sievertsen, tschuktschen
Notti och jag Vega. Vår utrustning, som utgjordes af proviant för
8 dagar, kokapparat, segeldukstält, kautschukmadrasser, renskinnspäskar
m. m., drogo vi efter oss på en släde. Kl. 2 t. 45 min. e. m. framkommo
vi till Nutschoitjin (Siksjön). Under färden passerade vi en å,
som flyter mellan Nutschoitjin och det omkring 1½ svensk
mil söder om denna sjö belägna berget Hotschkeanranga samt faller
ut i den stora lagunen söder om Pitlekaj. Längre inåt landet genomflyter
denna å, enligt Nottis utsago, flere sjöar; han berättade också,
att hon om sommaren är mycket rik på lax (lienne). Några
sandkullar utgjorde vattendelaren mellan henne och Nutschoitjin.
Det enda djur, som sågs under ditfärden, var en räf. Deremot funno
vi spår efter harar, ripor och ett par lemlar. Sedan vi valt en
lämplig lägerplats, började vi att uppföra ett snöhus, hvilket vi
dock icke hunno få färdigt förr än följande dagen.
Den 21 gingo Brusewitz och jag ut för att bese den
närmaste omgifningen. På en backe norr om sjön, der Potentilla,
Carex och Poa stucko upp ur snötäcket, sågo vi en mängd spår efter
räf, hare och ripa. Den 22 användes att hugga några vakar uti den
omkring 1½ meter tjocka isen och sätta ut nät. Jag ville
nämligen hafva reda på hvad det är för en sikart, som enligt Nottis
påstående talrikt förekommer i denna sjö. På det ställe, der nätet
utsattes, var under isen något mer än 1 meter djupt vatten. Bottnen
bestod af dy. Då vi höggo en vak midt på sjön för att få djupare
vatten, funno vi, att den 1½ meter tjocka isen här räckte
till bottnen.
Följande morgon erhöllo vi i nätet elfva sikar, af
hvilka de största voro omkring 35 centimeter långa. Oaktadt vädret
var grått och man icke såg särdeles långt, gingo vi denna dag till
berget Hotschkeanranga dels för att bestämma dess höjd och dels
för att från dess vidt omkring synliga topp få en öfverblick af
den omgif vande traktens utseende. Sedan vi gått öfver den mellan
Nutschoitjin och Hotschkeanranga flytande ån, började vi stiga upp
för den långa sluttning, på hvars krön Hotschkanrakenljeut
(Hotschkeanrangas hufvud) reser sig med brant sluttande sidor öfver
omgifningen. Sluttningen var öfversållad med lösa stenblock af en
eruptiv bergart. »Hufvudets» hjessa utgjordes af en platå, som också
var tätt belagd med lösa stenar. På norra (d. v. s. vind-) sidan
hade dessa stenar en närmare två fot tjock, hårdt tillpiskad snöskorpa;
på sydsidan voro de flesta bara. Enligt Brusewitz sluttade berget
ännu brantare mot söder än mot norr. Söder om berget såg han en
stor dal — troligtvis en sjö —, genom hvilken den å flyter, som
vi passerat.
Då jag på ditvägen gick tillsammans med Notti, uppmanade
han mig att offra litet mat och bränvin åt sjöns gudomlighet,
itjaken kamak, för att få en god fångst i nätet. På min fråga
huru den såg ut, svarade Notti »uinga lilapen», jag har ej
sett den. Utom denne gud finnes det enligt hans åsigt gudomligheter
äfven uti strömmar, uti jorden och på några berg. Dessutom offra
tschuktscherna åt solen och månen. Deremot tyckas de icke, såsom
åtskilliga andra folk, egna sina aflidne någon dyrkan. Då jag senare
gaf åt honom en skorpa och bad honom offra den, gjorde han med hälen
en liten fördjupning uti snön på Nutschoitjin, smulade sönder en
liten bit af skorpan och kastade smulorna i gropen. Resten af skorpan
gaf han tillbaka med den förklaringen, att »kamak» icke behöfde
mera, och att vi nu skulle få mera fisk i nätet än första gången.
Notti sade ock, att tschuktscherna brukade offra något för hvarje
fångst. Sålunda hafva troligtvis alla de samlingar af björn- och
sälskallar samt renhorn uppkommit, som vi ofta sett på den tschuktschiska
kusten, i synnerhet på höjder.
Sedan vi afläst aneroiden, begåfvo vi oss skyndsamt
tillbaka från bergstoppen till snöhuset, emedan det under tiden
hade blåst upp ett starkt yrväder, så att man icke såg mer än några
tiotal steg framför sig. På sluttningen nedanför »hufvudet» hade
vi redan på ditvägen sett spåren af tvänne vildrenar. Notti sade,
att några få sådana finnas på berget hela vintern. Största delen
drager dock längre söder ut och närmar sig till kusten endast om
sommaren. Johnsen hade sårat en uggla (Strix nyctea), som dock undkom
honom. Den 24 yrade det hela dagen, så att vi icke kunde begifva
oss ut för att skjuta. Den 25 återvände vi om bord.
Enligt de aneroid-observationer, som under färden
anstäldes, hade den högsta bergstoppen vi besökt en höjd af 197
meter.»
Löjtnant Boves [bild]
berättelse om en utfärd till Najtskaj och Tiapka.
»Den 19 april kl. 4 f. m. afreste fångstmannen Johnsen
och jag på en kort utflygt öster ut längs kusten, i afsigt att gästa
den mycket besökta fiskplatsen Najtskaj, der våra gamla vänner från
Pitlekaj slagit sig ned. Vi begåfvo oss på väg med en liten släde,
som drogs af oss sjelfva och var lastad med lifsmedel för tre dagar
samt några meteorologiska och hydrografiska instrumenter.
Klockan 6 f. m. hunno vi till Rirajtinop, der vi hemtade
Notti, en duglig, begåfvad och behaglig yngling. Byn Rirajtinop,
som förut bestod af ganska många tält, egde nu endast ett tält,
Nottis, och det var klent nog. Det lemnade invånarne endast ett
svagt skydd mot vind och kyla. Bland husgerådssaker i tältet fäste
jag mig vid en ansigtsmask af trä, mindre oformlig än de som, enligt
Whympers teckningar, träffas hos infödingarne längs floden Youcon
i Alaska-territoriet och enligt dr Simpson hos vest-eskimåerna.
Jag fick senare veta, att denna mask kommit från Päk (Beringssund),
dit den troligen öfverförts från den motsatta amerikanska stranden.
Byn Irgunnuk ligger 300-400 meter från Rirajtinop
och består af fem tält, bland hvilka ett för två dagar sedan flyttats
från Jinretlen. Tälten äro såsom vanligt belägna på jordhöjder och
hafva om möjligt ingången ett par steg från någon brant afsats,
ögonskenligen för att dörröppningen ej skall allt för mycket belamras
af snö. Jag beräknade Irgunnuks befolkning till 40 personer.
Utanför nämnda by är isen ända in till land sönderbruten
till 5 à 6 meter höga torosser, hvilka bilda en kedja, som
tätt följer stranden på en sträcka af 500 till 600 meter mot öster.
Kusten från Irgunnuk till Najtskaj löper i rät linie, är låg och
blott då och då afbruten af små jordupphöjningar, hvilka alla bära
spår af gamla boningar. Hvar och en af dessa höjder har sitt särskilda
namn: först Uelkantinop, derefter Tiumgatti och slutligen Tiungo,
två mil vester om Najtskaj. I närheten af Uelkantinop upphunnos
vi af en ren-tschuktsch, hvilken gjorde oss sällskap till Najtskaj
för att der köpa fisk och sälspäck. Middagstiden kommo vi till Najtskaj,
der vår ankomst hade blifvit bebådad af en inföding, som med sitt
hundspann kört om oss under vägen. Derför blefvo vi vid vårt intåg
omgifna af byns ungdom, som bedöfvade oss med sina oafbrutna rop
på bröd (kauka), tobak, ram o.s.v. Efter några ögonblick sällade
sig både qvinnor och fullvuxna män till de tiggande pojkarne. Vi
togo in i ett tält, som tillhörde en vän eller kanske slägtinge
till Notti. Der blefvo vi ganska väl mottagna. På samma ställe gästade
äfven den ren-tschuktsch, hvilken gjort oss sällskap under vägen.
Han gick in i sofkammaren, slog sig ned der, deltog i familjens
aftonmåltid, allt nästan utan att yttra ett ord till värdinnan,
och följande morgon den 20 afreste han utan att hafva helsat på
värden. Gästfriheten här är af ett eget slag. Den kan kanske kännetecknas
med orden: i dag äter och sofver jag i ditt tält, i morgon äter
och sofver du i mitt, och efter allt hvad jag såg, mottogos
derför alla, både rik och fattig, både den som for med stora slädar
och den som vandrade till fots, på samma sätt. Alla äro de säkra
att finna en vrå i tältkammaren.
|
Sofkammaren i ett tschuktschiskt tält.
|
Efter
en teckning af matrosen Hansson.
|
Tältkammaren eller jaranga, såsom denna del
af tältet kallas af infödingarne, upptager en god tredjedel af hela
tältet och är arbetsrum, matsal och sofrum på samma gång. Formen
är parallelipipedisk, och en medelstor sofkammare har 1,80
meters höjd, 8,50 meters längd och 2,20
meters bredd. Väggarna äro bildade af renhudar med håren inåt, hvilka
uppbäras af ett resvirke af stolpar och tvärslåar. Golfvet utgöres
underst af ett lager af gräs, hvarpå en hvalrosshud är utbredd.
Gräset och huden bilda visserligen ej någon synnerligen mjuk bädd,
men dock ett lager, hvarpå äfven en uttröttad europeisk vandringsman
kan finna hvila. Sofkammarens inre upplyses
och uppvärmes af lampor, hvilkas antal vexlar efter rummets storlek.
En medelstor kammare har tre lampor, den största midt emot ingången,
de två andra på tvärväggarna.
|
Tschuktschiska lampor.
|
a. Skål af trä att
sätta under lampan, b. Lampa af bränd lera.
|
1/5
af nat. storl.
|
|
|
Genomskärning af en tschuktschisk lampa.
|
a. oljan, b. veken, c. fotställningen,
d. skål under densamma, e. putspinne.
|
Efter
teckning af G. Bove.
|
Lamporna äro ofta förfärdigade af en stenart, som
af infödingarne kallas ukulschi. De hafva formen af en stor
slef. Bränslet utgöres af tran och till veke användes mossa. För
öfrigt kräfva dessa lampor en ständig uppmärksamhet, emedan en half
timmes brist på skötsel är nog för att få dem att röka eller slockna.
Lågan ledes längs ena kanten på lampan, hvars veke af mossa putsas
med en träbit af den form, som teckningen angifver. Lampan hvilar
på en fot och denna i sin ordning på en skål. På sådant sätt uppsamlas
hvarje droppe olja, som möjligen spilles. Om det är något, hvarpå
detta folk bör spara, är det för visso på olja, ty den betyder för
dem ljus och värme. I sängkammartaket voro öfver lamporna fastade
några stänger, på hvilka man upphängde kläderna och skodonen för
att torka. Lamporna hållas tända hela dagen; under natten äro de
vanligen släckta, då de eljest skulle kräfva ständig tillsyn. Några
kläder och fiskredskap, två eller tre renhudar för att hvila på
— se der hela husgerådet i ett tschuktschiskt tält.
|
Tschuktschisk schamantrumma.
|
1/8
af nat. storl.
|
Hvarje tält är derjemte försedt med några trummor
(járar). Dessa äro gjorda af en träring, omkring 70
centimeter i genomskärning, hvarpå man spänt ett skinn af säl-eller
hvalrosstarmar. Trumman slås med en lätt staf af hvalfiskben. Det
derigenom frambragta ljudet är melankoliskt och blir det i än högre
grad, när det beledsagas af infödingarnes entoniga, vanligen rytmiska
sånger, hvilka synas mig hafva stort tycke af de sånger man hör
i Japan och Kina. En ännu större öfverensstämmelse tyckte jag
mig finna i dessa folks dansar. Notti är en väldig jarar-spelare.
Efter något bedjande spelade han flere af deras sånger med en känsla,
som jag icke tilltrott honom. Åhörarne voro talrika, och på
deras leenden och glädjestrålande ögon kunde man märka, att de voro
hänförda af de ljud, som Notti förstod framkalla ur trumman. Notti
åhördes också under djup tystnad med en beundran lik den, hvarmed
vi i en stor salong lyssna till en utmärkt pianist. Jag såg intet
annat musikaliskt instrument än det nyssnämnda i tälten.
Den dag vi anlände till Najtskaj användes att bese
byns omgifningar. Vi bestego derför en 30 meter hög kulle söder
om byn, för att få en tydlig föreställning om trakten. Från kullens
spets fingo vi en öfverblick öfver de två lagunerna vester och öster
om Najtskaj. Den vestra tycktes, med afbrott af några jordhöjder,
innefatta hela kuststräckan mellan Najtskaj, kullen vid Jinretlen
och bergen, som synas i söder från observatoriet och Irgunnuk. Lagunen
öster om Najtskaj skiljes från hafvet genom en hög sandvall och
sträcker sig omkring 30 kilometer in i landet till foten af den
kedja af kullar, som här framgår. Mot öster utbreder sig lagunen
längs kusten ända till granskapet af Serdzekamen. Denna udde syntes
tydligt och var enligt en uppskattning, som jag ej tror vara synnerligt
felaktig, belägen 25 à 26 kilometer från Najtskaj. Den sänker
sig terassformigt mot hafvet, och dess sidor äro betäckta med stenpelare,
liknande dem vi sågo i närheten af Kap Stora Baranoff. I söder sammanhänger
Serdzekamen med bergshöjder, som blifva allt högre, ju längre in
i landet de äro belägna. Några af dessa hafva en konisk form, andra
en taffelform, påminnande om Abyssiniens Ambas. Tio eller tolf mil
in i landet tyckas de nå en höjd af 600 till 900 meter.
Fisket i den östra lagunen eger hufvudsakligast rum
i granskapet af Najtskaj, på ett afstånd af vid pass 5 kilometer
från byn. Det sker uteslutande med krok och icke med nät eller andra
fiskredskap. Inom några få minuter såg jag mer än tjugu stycken
torskar (urokadlin) uppdragas och ungefär lika många små
fiskar, af infödingarne kallade nukionukio. För fisket göra
infödingarne i isen ett hål af en decimeters genomskärning. Kring
vaken bygga de derpå, till skydd mot blåst och yrsnö, en 80 centimeter
hög snömur, som bildar en rundel med en inre genomskärning af 1½
meter. Fiskkrokarne äro af jern och sakna hulling. Refven är ungefär
5 meter lång och fästad vid ett nära en meter långt spö. På metrefven
sitter en tyngd af ben och dervid kroken. I allmänhet är det qvinnorna
som fiska, dock äro alltid två eller tre karlar till städes för
att öppna hålen, uppföra murarne och hålla fiskplatserna rena. Samtliga
vakar med sina tillhörande skyddsmurar ligga i en båge, ungefär
en kilometer i längd, hvars konvexa del är vänd mot öster. Isen
i lagunen var 1,7 meter tjock, vattnet 3,2
meter djupt och snötäcket på isen 0,3 meter
mäktigt.
|
Kusten mellan Padljonna och Enjurmi.
|
Till venster ön Idlidja,
i fonden byn Tjapka, till höger den stora lagunen.
|
Efter
teckning af O. Nordqvist.
|
Dagen efter vår ankomst till Najtskaj besökte vi den
på ett af stånd af 6 kilometer derifrån belägna byn Tjapka. Denna
by räknar 18 tält, bland hvilka en del rymligare och bättre byggda
än alla de tschuktsch-tält jag förut sett. Vi gästade i ett tält,
som tillhörde Erere, en vänlig man med ett städse gladt utseende.
Hans sofkammare var så stor, att den kunde rymma mer än en familj.
Vi funno der alla invånarne fullständigt nakna, Ereres hustru Kedlanga
icke undantagen. Kedlanga var väl byggd, hennes bröst fylligt, magen
något framskjutande, låren magra, benen spinkiga, fötterna små.
Männen tycktes hafva större anlag för fetma än qvinnorna. Några
af barnen hade oproportionerligt stora magar. Så väl män som qvinnor
buro kopparringar om benen, handlederna och öfverarmen. På högtidsdagar
pryda de sig med jernringar, med hvilka något minne tyckes vara
förenadt, att döma deraf att de ej ville göra sig af med dem.
|
Armring af koppar.
|
½
af nat. storl.
|
Ereres familj var efter härvarande förhållanden ganska
talrik. Han hade fem barn, hvilkas namn efter åldern voro: Hatanga,
Etughi, Vedlat, Uai och Umonga. I alla tält, som jag besökt, har
jag efterfrågat antalet barn. Blott två eller tre hustrur hade flere
än tre; medeltalet kan uppskattas till två.
Barnen äro ända från sina spädaste år bestämda för
hvarandra; så var Etughi, Ereres andre föga mer än åttaårige son,
bestämd för Keipteka, en sex eller sju års flicka. Etughi och Keipteka
sofvo under samma tak, ehuru skilda åt. När de blifva större, sade
mig Erere, skola deras sängplatser föras bredvid hvarandra. Vid
hvilken ålder detta sker har jag ej fått reda på, men antager, att
det är mycket tidigt, såsom vanligt hos alla orientaliska folk.
Midt emot Tjapka ligger en liten ö, af infödingarne
kallad Idlidlja, som är omkring 800 meter i omkrets. Dess stränder
stupa lodrätt åt alla sidor, utom åt den som vätter mot Tjapka,
åt hvilket håll ön sänker sig med en brant sluttning. På norra ändan
deraf funno vi tre eller fyra hvalben och några drifvedstycken,
men intet som tydde på, att några onkilon-boningar här varit belägna.
Ön vimlade af harar, hvilka invånarne i Tjapka jaga med båge. För
denna jagt pläga de uppföra cirkelformiga murar af snö, försedda
med skottgluggar, genom hvilka de skjuta på de intet ondt anande
djuren.
|
Ön Idlidljas norra ända.
|
Efter
en teckning af O. Nordqvist.
|
Rörande lifvet i tälten skall jag ännu meddela följande.
De besvärligaste arbetena lemnas åt de äldre qvinnorna. Dessa stiga
tidigt upp för att tända och sköta om lamporna, binda hundarne och
gå på fiske. De unga sofva deremot långt fram på dagen. Hustrurna
återvända först middagstiden; deras arbete är då slut, om vi ej
vilja betrakta som arbete tungans ständiga gång för prat och sqvaller.
Det yngre folket har på sin lott att sy kläder, göra i ordning metrefvar
och nät, bereda hudar o. s. v. Sytråd tillverkas af renens ryggsenor,
hvilka de tillbyta sig af rentschuktscherna mot fisk och sälspäck.
Man kan ej, utan att sjelf hafva sett det, göra sig
någon föreställning om den mängd mat, de kunna förtära. En afton
såg jag åtta personer, ett barn inberäknadt, förtära vidpass 30
skålpund mat. Matsedeln var följande: 1. rå fisk, 2. soppa, 3. kokt
fisk, 4. sälspäck, 5. sälkött. Den råa fisken utgöres vanligen af
frusen torsk. Soppan kokas dels på grönsaker, dels på sälblod; jag
såg båda slagen. Grrönsoppan tillagades genom att koka lika mängd
vatten och grönsaker, tills blandningen bildade en tjock välling.
Blodsoppan bereddes så, att blodet kokades tillsammans med vatten,
fisk och fett. De äro mycket begärliga efter denna soppa. Sälspäcket
äta de på det sättet, att de stoppa i munnen det stycke, som serverats
dem, och derpå skära af en passande munsbit med knifven, som de
föra tätt intill läpparne. På samma sätt göra de med köttet.
På gummornas prat när, herskar den största fred i
sofkammaren. Det är icke ovanligt, att man gör besök hos hvarandra.
Den första aftonen, vi tillbragte i Najtskaj, var sålunda tältet,
der vi gästade, fullt med folk, men utan att det minsta oljud uppstod.
Om någon hade något att säga, talade han helt lågmäldt, liksom om
han vore blyg. Han åhördes uppmärksamt, utan något afbrott. Först
när en slutat, började en annan.
Kärleken mellan makar, föräldrar och barn är synnerligen
stor. Jag har sett fäder kyssa och smeka sina barn, förr än de gingo
till hvila, och hvad jag fann märkligast var, att barnen icke missbrukade
en dylik mild behandling. Hvad än man gaf dem, var det deras första
tanke att dela med sig åt sina föräldrar. I detta afseende och många
andra stodo de långt framom mängden af barn i Europa.»
Löjtnant Boves berättelse om en utfärd tillsammans
med dr Almqvist till det inre af Tschuktsch-halfön den 13-17
juni 1879.
»Vi afreste morgonen den 18 juni från fartyget i afsigt
att framtränga så långt som möjligt i det inre af Tschuktsch-halfön.
För resan hade vi, mot en rundlig ersättning, förhyrt två med hundar
förspända slädar af en tschuktsch från Irgunnuk, Rotschitlen. Hundar
och slädar öfverträffade vår förväntan. På fjorton timmar tillryggalade
vi, om man beräknar krökarne, nära 40 minuter, hvilket motsvarar
en hastighet i timmen af tre engelska mil, kanske fyra, om man afdrager
de raster, hvilka föranleddes af resans mål — vetenskapliga undersökningar.
Denna hastighet förefaller mig ej obetydlig, om man gör afseende
på den tyngd, som hundarne måste framsläpa, väglagets dåliga beskaffenhet
och vägens ojemnhet. Marken gick nämligen upp och ned i vågor, som
ett af storm upprördt haf. Men så nöjda som vi voro med våra slädar
och hundar, lika missnöjda voro vi med Rotschitlen, en försagd yngling,
utan drift och erfarenhet. Med en annan skjutsgosse hade vi på några
dagar kunnat framtränga ända till bottnen af Koljutschin-bay, hvilken
till sin gestalt mycket skiljer sig från den form, som ryska, engelska
och tyska kartor gifva åt densamma. Det är ej osannolikt, att den
genom sjöar, laguner och floder nästan står i förbindelse med S:t
Lawrence-bay eller Metschigme-bay, hvilkas inre delar ännu äro outforskade.
Sedan man lemnat lagunerna vid Pitlekaj och Jinretlen,
börjar kusten att småningom höja sig i afsatser, hvarje ungefär
5 meter hög. Slätterna mellan afsatserna äro uppfylda med laguner
eller träsk. En dylik terräng fortfar ända tills man, ungefär 5
timmars väg från fartyget, kommit på en höjd af 27 meter. Härifrån
upphör terassbildningarna, och terrängen utgöres sedan af en mängd
små höjdsträckningar, som äro genomskurna af bäckar, hvilka under
snösmältningstiden måste vara mycket våldsamma. Sju eller åtta timmars
väg från fartyget mötte vi en dylik bäck, hvilken längre i SSO förenar
sig med en annan, som framlöper mellan tvenne klippafsatser af 20
meters höjd. På en af dessa uppslogo vi vårt tält för att afteckna
och undersöka några kullar, hvilka redan afklädt sig den vinterdrägt,
som de burit nio långa månader. På toppen af den ena kullen funno
vi märken efter två nyligen borttagna tält, som troligen tillhört
den ren-tschuktsch, hvilken nu slagit sig ned halfvägs mellan Pitlekaj
och Taffelberget på en kedja af höjder, som tyckes skilja Irgunnuk-lagunen
från den bergiga östra stranden af Koljutschin-bay. Vid vårt rastställe
funno vi en mängd renhorn och en hög sönderslagna ben.
Sedan vi åter anträdt vår färd, kommo vi snart till
foten af Taffelberget, hvars höjd jag beräknade till 180 meter.
Berget sluttar sakta åt vester och söder (ungefär 10°), men brantare
åt öster och norr (ungefär 15°). Djurlifvet deromkring var mycket
lifligt. På mindre än en timme varseblefvo vi öfver ett dussin räfvar,
som sprungo upp och ned för backarne och cirklade omkring oss, som
om de löpt för lina. Lyckligtvis för dem, höllo de sig på ett vördnadsfullt
afstånd från vår doktors säkra gevär.
På andra sidan om Taffelberget sänker sig marken regelbundet
mot Koljutschin-viken. En stund sökte vi här förgäfves Jettugins
tält, i hvilket vi ämnade tillbringa natten, och som bestämts till
utgångspunkt för kommande utfärder, tills slutligen renspår och
derefter anblicken af några af dessa fredliga djur förde oss på
rätt väg, så att vi omkring kl. 9 e. m. fingo syn på den efterlängtade
boningen midt i en snö-öken. Vid ropet jaranga (tält) spetsade
hundarne öronen, utstötte ett glädjetjut och sprungo i fullt traf
mot målet. Vi framkommo kl. ½ 11 på natten. I tältet mottogos
vi gästvänligt af hustrun, hvilken genast gjorde i ordning allt
som behöfdes för erhållande af mat och hvila. Jettugin sjelf var
icke hemma, men återkom snart med en släde, dragen af renar. Knappt
hade dessa blifvit frånspända, förr än de sprungo tillbaka till
hjorden, hvilken enligt Jettugins utsago uppehöll sig 9 kilometer
öster ut från tältet.
Jag har aldrig sett en familj så behäftad med krämpor
som Jettugins. Den sextioårige fadern förenade hos sig nästan alla
de kroppslyten, som kunna falla på en dödligs lott. Han var blind,
spetälsk(?), lam i venstra handen, högra delen af ansigtet och troligen
i benen. Kroppen var dessutom nästan öfverallt täckt med ärr efter
gamla sårnader af 4-5 centimeters genomskärning. Då dr Almqvist
och jag nödgades tillbringa natten i samma trånga sofkammare som
han, var det derför ej underligt, att vi drogo oss så långt undan
som möjligt i vårt hörn. Sofkammaren eller det inre tältet hos en
ren-tschuktsch är för öfrigt mycket mera beboelig än hos kust-tschuktschen;
luften är, om icke just ren, åtminstone möjlig att inandas, och
det tjocka lager af renhudar, som betäcker tältgolfvet, kunde i
mjukhet mer än väl täfla med våra bäddar om bord. Jettugin, hans
hustru Tengaech och brodern Keuto sofvo under bar himmel för att
lemna oss mer utrymme och icke störa oss vid uppstigandet. Äfven
Keuto hade ärft icke så litet af faderns elände. Han var döf, half
idiot, och på hans kropp funnos redan spår till likadana fläckar
som på gubbens. Keuto var dock en tjenstvillig yngling, som under
vårt uppehåll vid tältet gjorde allt sitt till för att vara oss
till gagn och ständigt ströfvade omkring för att skaffa oss foglar
och växter. Han var en skicklig bågskytt; jag såg honom på 20-25
stegs af stånd med en trubbig pil döda småfogel, och då jag stälde
mig sjelf som skottafla, träffade han mig midt i bröstet på kanske
30 meters af stånd.
Den 14 användes af mig till astronomiska och geodetiska
observationer, af dr Almqvist till utflygter i närheten af Jettugins
tält för att undersöka nejdens fauna och flora. Omkring kl. 10 e.
m. återvände han, alldeles uttröttad efter åtta timmars marsch i
djup, vattendränkt snö och under en känbar solvärme. Resultatet
af utflygten var i alla afseenden utmärkt godt, ej allenast till
följd af en mängd naturhistoriska fynd, utan äfven genom upptäckten
att stranden af Koljutschin-viken framgår 3/4
mil sydvest från Jettugins tält, beläget vid 66° 42' 4" nordl. br.
och 186° 24' 0" ostl. längd från Greenwich. Dr Almqvist hade vandrat
4 eller 5 mil längs vikens östra strand, som på de flesta ställen
är lodrät med en 15 meters stupa. I följd af denna upptäckt beslöto
vi fortsätta våra hydrografiska iakttagelser ända till vikens botten,
som enligt Jettugins beskrifning skulle ligga två dagsmarscher från
tältet. Men vi kunde icke utföra vår plan på grund af vår förares
lättja; han förklarade nämligen, att han på inga vilkor ville följa
oss längre. Hvarken böner eller hotelser förmådde rubba denna hans
föresats. Jag försökte sjelf köra slädarne, men hundarne ville ej
röra sig ur fläcken, ehuru jag, följande Rotschitlens system, tuktade
upp dem ganska eftertryckligt.
Platsen, der Jettugins tält var uppslaget, erbjöd
oss en utsigt öfver en vidsträckt snöslätt, som på alla håll inneslöts
af höga berg. I norr och nordost afhålla Taffelberget och berget
Tenen nordanvindarne, och i söder skyddas tältplatsen af en lång
och hög bergskedja mot de från detta väderstreck kommande vindarne.
Jag beräknade några af de södra bergens höjd till 1200-1500 meter,
och deras af mörka linier fårade asurblå färg syntes mig ange tillvaron
af is på sluttningarna. En af spetsarne på nämnda bergskedja var
lätt igenkänlig. Det var en stympad kon af måhända 1500 meters höjd.
Koljutschin-viken ligger mellan dessa berg och Jettugins tält. Äfven
dess vestra strand synes stiga lodrätt upp från hafvet, men den
är högre än den östra. Viken, som förefaller mycket betydligare
än kartorna angifva, var belagd med jemn is; blott på ett och annat
ställe uppstack ett af jord täckt isstycke.
Då vi måste afstå från att besöka det inre af Koljutschin-viken,
beslöto vi att fara till betesplatsen för Jettugins renar. Vi lemnade
derför tältet den 15 på aftonen och foro mot ONO. Den värme, som
inträdt, började redan göra resan öfver snöfälten besvärlig; hundarne
sjönko ned till magen, och icke sällan måste vi stiga ur för att
hjelpa de stackars djuren att klättra uppför de kullar, som vi nödgades
passera. Knappt hade de dock kommit på renspåren, förr än äfven
de mest uttröttade rusade å stad allt hvad tygen höllo, hvilket
kan vara nöjsamt nog uppför kullarne, men då det bär utför, blir
rätt farligt, emedan sluttningen nästan alltid slutar med en tvärbrant
afsats. Utan att märka det, kommo vi en gång i full fart på kanten
af en dylik brant, och om vi ej i tid lyckats hejda farten, så skulle
ett rätt vackert virrvarr af menniskor, hundar och slädar störtat
ned i djupet. För att uppegga sina dragare begagna sig tschuktscherna
af hundarnes begär att springa efter renarne, och de söka under
sina färder ytterligare mana dem genom att då och då härma renens
skri. Efter 2 till 3 timmars färd träffade vi den första renen och
småningom allt flere och flere, tills vi ändtligen omkring kl. 11
e. m. kommo till en talrik hjord, som vaktades af Jettugin. Jag
vände mig till honom för att mot en medförd bössa tillbyta mig en
fullt frisk ren. Efter åtskilliga undanflykter lofvade Jettugin
slutligen att följande dag lemna oss renen mot bössan. Han ville
dock icke sjelf eller med egen knif döda renen, hvarför jag bad
doktor Almqvist ge den nådestöten.
I följd af snöns upplösta tillstånd måste vi vänta
till den 16 på aftonen för att begifva oss på återvägen. Vi foro
nu öfver den kedja af kullar, som förenar Taffelberget med Tenen,
och nedstego utför deras nordliga branta sluttning mot en vidsträckt,
mestadels kärr- och träskuppfyld slätt. Den 17 ingick med dimma
och betydande värme. Dimman begränsade på några få meters afstånd
synkretsen, och den höga temperaturen förstörde inom kort den skare,
som föregående natt bildats på snöns yta, samt smälte de snölager,
som ännu betäckte den nordliga sluttningen af de två ofvannämnda
bergen. På södra sluttningen deremot voro kullarne nästan fullständigt
bara, och dälderna började vattenfyllas. Fyra eller fem lika varma
dagar som denna, och jag tror det knappast skall finnas någon snö
qvar omkring Koljutschin-viken. De irrbilder, hvartill den hvita,
af solljuset upplysta dimman gaf upphof, voro synnerligen öfverraskande.
Hvarje obetydlig jordfläck såg ut som ett vidsträckt snöfritt fält,
hvarje grässtrå som en buske, och en räf i vårt omedelbara granskap
blef ett ögonblick tagen för en jettebjörn. Dessutom var under en
sådan dimma verkan af solljuset på ögonen synnerligen plågsam äfven
för den, som bar konservglasögon. Under återfärden kom Rotschitlen
i följd af de många olika spåren vilse. Lyckligtvis hade jag hållit
reda på huru vi färdats och kunde med kompassens hjelp lotsa våra
två små skutor i god hamn. Den 17 juni kl. 2 ½ e. m. voro
vi åter välbehållna om bord på Vega.»
Väderleken
under våren.
Vid samqvämet om bord under vinterns lopp voro naturligtvis
utsigterna till förändring i den ständiga nordanvinden, den evinnerliga
snöyran och den oupphörliga kölden samt hoppet om en snar befrielse
från isens bojor ett ständigt återkommande samtalsämne. Mången liflig
ordstrid utkämpades härunder mellan väderleksprofeterna i gunrummet,
och skämtsamma vad höllos mellan optimister och pessimister. De
förre vunno en stor seger, då den 8 februari vid middagen lufttemperaturen
steg till + 0°,1 C, men på denna framgång
när gick det dem alltid illa. Nordanvinden, snöyran och kölden ville
aldrig taga slut. En blå vattensky hägrade visserligen ofta vid
horisonten i norr och nordost, men »reningen» nådde vårt fartyg
först ett par timmar, innan vi för alltid lemnade vinterhamnen,
och ända till den 15 juni blef isens tjocklek nästan oförminskad
(1½ meter). Solen steg dock allt högre och högre, men utan
att vilja bilda någon skare på snön, om den ock på Vegas svarta
skrof, kanske med tillhjelp af värmen i dess inre, redan den 14
mars smälte så mycken snö, att små istappar kunde bilda sig vid
relingen. Det var ett af de många bedrägliga vårförebud, som helsades
med förtjusning. Strax derpå inträffade dock åter stark köld, som
höll i hela april månad, under hvilken luftvärmen aldrig steg öfver
-4°,6 och hvars medeltemperatur var -18°,9.
Maj ingick med en köldgrad af -20°,1.
Den 8 visade termometern -26°,8, och endast
några få timmar hade vi under »blomstermånaden» blidväder med en
lufttemperatur af + 1°,8. Äfven början af
juni var mycket kall; den 3 hade vi -14°,3
med en medeltemperatur för dygnet af -9°,4.
Ännu den 18 visade termometern vid midnatt -8°,0,
men samma dag vid middagstiden egde under svag sydlig vind en plötslig
omkastning rum, och efter den tiden sjönk termometern i det fria
endast undantagsvis under 0°. Snösmältningen och snöafdunstningen
började nu och fortgingo med sådan hastighet, att landet i slutet
af månaden var nästan snöfritt.
Snösmältningen.
Under hvilka förhållanden detta skedde visas af nedanstående
sammandrag af temperatur-iakttagelserna vid Pitlekaj från den 13
juni till den 18 juli 1879:
De tal, som maximikolumnen innehåller, äro, såsom
man ser, ingalunda synnerligen stora. Att det ofantliga snötäcke,
som nordanvindarne hopat på stranden, oaktadt denna låga värmegrad
kunde så hastigt försvinna, beror tydligen dels derpå, att en mängd
af den värme, som solstrålarne föra med sig, direkt verka till snöns
smältning, utan att solvärmd luft användes som mellanlänk eller
värmetransportör, dels derpå, att de om våren rådande vindarne komma
från hafvet i söder och, innan de nå nordkusten, passera betydande
bergshöjder i det inre af landet. De hafva derför naturen af föhnvindar,
d. v. s. hela luftmassan, som vinden för med sig, är uppvärmd, och
dess relativa fuktighet är ringa, emedan en stor del af luftens
ursprungliga vattenhalt kondenserats vid passerandet af bergshöjden.
Då den torra föhnvinden råder, eger derför en betydande snöafdunstning
rum. Atmosferens ringa halt af vattenånga minskar derjemte dess
förmåga att absorbera solvärmen, men ökar i stället den andel af
solvärmen, som ännu finnes i behåll, då solstrålarne tränga in i
snödrifvorna och der bidraga, ej till temperaturens höjnings men
väl till snöns förvandling i vatten.4
Norrskenet.
Norrskenet är, såsom bekant, en på samma gång kosmisk
och terrestrisk företeelse, hvilken å ena sidan är bunden vid jordens
luftkrets och står i nära sammanhang med jordmagnetismen, men å
andra sidan är beroende af vissa, till sin natur ännu föga kända
förändringar, hvilka vid mer eller mindre regelbundet återkommande
tider inträffa i solens hölje och för oss gifva sig till känna genom
bildningen af solfläckar; den berömde holländske forskaren v.
Baumhauer har till och med stält norrskenets uppträdande i samband
med kosmiska ämnen, som i stoftform från verldsalltet nedfalla till
jordytan. Detta praktfulla naturfenomen spelar dessutom, om ock
med orätt, en mycket stor rol i diktade skildringar af vinterlifvet
i den höga norden, och det är i folkmedvetandet så bundet vid polarländernas
is och snö, att de flesta läsare af arktiska reseskildringar helt
säkert tro det vara en oförsvarlig glömska, om författaren ej redogör
för norrskenen vid sitt vinterläger. Visserligen har vetenskapsmannen
sig bekant, att denna underlåtenhet i de flesta fall berott derpå,
att ljusstarka norrsken äro högeligen sällsynta just i den Franklinska
arkipelagen vid Amerikas nordkust, der flertalet af detta århundrades
arktiska öfvervintringar egt rum, men knappast någon forskningsfärd
har i alla fall företagits till den höga nordens obygder, som ej
i sin arbetsplan upptagit insamlande af nya bidrag till utredande
af norrskenets rätta natur och läge i rymden. Sällan har likväl
det vetenskapliga resultatet motsvarat de förhoppningar man hyst.
Af rent arktiska expeditioner hafva, så vidt jag vet, endast tvenne,
den österrikisk-ungerska till Frans Josefs land (1872-74) och den
svenska till Mosselbay (1872-73), återkommit med en rik och för
vetenskapen upplysande norrskens-förteckning.5
Ross, Parry, Kane, M'Clintock, Hayes,
Nares m. fl. hafva deremot endast varit i tillfälle att inregistrera
enstaka norrsken; fenomenet har vid deras öfvervintringar icke bildat
något kännetecknande drag för polarvinternatten. Det var så mycket
mindre att vänta, att expeditionen med Vega skulle bilda ett undantag;
i detta hänseende, som dess färd inträffade under ett af de år,
om hvilka man på förhand visste, att det skulle blifva ett norrskensminimi-år.
Just denna omständighet har dock medgifvit mig att i en särdeles
lämpligt belägen trakt studera en del af denna naturföreteelse under
oväntadt gynsamma omständigheter. De ljusbågar, som äfven i Skandinavien
oftast utgöra utgångspunkten för strålnorrskenen, hafva nämligen
här visat sig ofördunklade af norrskenets mera praktfulla former.
Jag har sålunda, ostörd af biomständigheter, kunnat egna mig åt
insamlande af bidrag till utredande af dessa ljusbågars läge, och
jag tror mig på detta sätt hafva kommit till några ganska märkliga
slutledningar, hvilka närmare blifvit utvecklade i en särskild afhandling,
tryckt i »Vegaexpeditionens vetenskapliga arbeten» (Del I s. 400).
Här medgifver mig utrymmet endast att derom anföra följande.
|
Den vanliga norrskensbågen vid
Vegas vinterqvarter.
|
Norrskenens utseende vid Beringssund under minimi-året
1878-79 synes af vidfogade taflor. Man såg här aldrig de praktfulla
strålband eller stråldraperier, vid hvilka vi äro så vana i Skandinavien,
utan endast mångårdslika ljusbågar, som timme efter timme, dag efter
dag voro oförändrade till sitt läge. Då himlahvalfvet ej var molnhöljdt
och då norrskenets svaga ljus ej fördunklades af solens eller fullmånens
strålar, började dessa bågar vanligen att visa sig mellan kl. 8
och kl. 9 e. m. och syntes sedan oafbrutet, under midvintern till
kl. 6, längre fram på året till kl. 3 om morgonen. Häraf framgår,
att norrskenet äfven under ett minimi-år är ett permanent naturfenomen.
Bågarnes nästan oföränderliga läge har vidare möjliggjort en mängd
mätningar af deras höjd, utbredning och läge, hvaraf jag trott mig
kunna sluta: att vårt jordklot äfven under ett norrskensminimi-år
är prydt med en nästan ständig, enkel, dubbel eller flerdubbel ljuskrans,
hvars inre kant vanligen har en höjd öfver jordytan af ungefär 200
kilometer eller 0,03 jordradier, hvars midt, »norrskenspolen», är
belägen något under jordytan, ett stycke norr om den magnetiska
polen, och som, med en tvärgenomskärning af 2000 kilometer eller
0,3 jordradier, utbreder sig i ett plan vinkelrätt mot den jordradie,
som träffar kretsens medelpunkt.
Jag har benämnt denna ljuskrans norrskensglorian
med anledning af dess form och dess likhet med strålkronan kring
ett helgons hufvud. Den står i samma förhållande till Skandinaviens
strål- och draperinorrsken, som passad-och monsunvindarne i södern
till nordens oregelbundna vindar och stormar. Sjelfva kransens ljus
är aldrig stråldeladt, utan snarlikt det ljus, som gått igenom en
mattslipad glasskifva. Då norrskenet blir starkare, förändras ljuskransens
omfång: man ser dubbla eller flerdubbla bågar, oftast belägna ungefär
i samma plan och med gemensam medelpunkt, och strålkastning eger
rum mellan de olika bågarne. Sällan ser man bågar, som ligga oregelbundet
till hvarandra och korsa hvarandra.
|
Norrsken vid Vegas vinterkvarter d. 3
mars 1879 kl. 9 t. e. m.
|
|
Dubbla norrskensbågar sedda d. 20 mars
1879 kl. 9 t. 30 m. e. m.
|
|
Elliptiskt norrsken d. 21 mars 1879 kl.
2 t. 15 m. f m.
|
|
Elliptiskt norrsken d. 21 mars 1879 kl.
3 t. f. m.
|
Synområdet för den vanliga bågen är begränsadt inom
tvenne kretsar, som dragas på jordytan, med norrskenspolen till
midt och radier mätta på jordens rundning af 8° och 28°. Det berör
endast obetydligt länder bebodda af folk med europeiskt ursprung
(nordligaste Skandinavien, Island, danska Grönland), och äfven midt
i detta område finnes ett öfver mellersta Grönland, södra Spetsbergen
och Frans Josefs land framgående bälte, der den vanliga bågen bildar
endast en svag, mycket utbredd ljusslöja i zenit, hvilken kanske
röjer sig blott derigenom, att vintermörkret här blir betydligt
förminskadt. Detta bälte skiljer de trakter, der ljusbågarne företrädesvis
visa sig åt söder, från dem, der de företrädesvis framträda på norra
synranden. I området närmast norrskenspolen ser man endast de mindre,
i mellersta Skandinavien endast de större, mera oregelbundet bildade
ljuskransarne. Men i sistnämnda trakt, liksom i södra brittiska
Amerika, blifva i stället norrskensstormarne, strål- och draperinorrskenen,
allmänna, och dessa tyckas ligga närmare jordytan än bågnorrskenen.
De allra flesta polarexpeditioner hafva öfvervintrat så nära norrskenspolen,
att den vanliga norrskensbågen der legat under eller helt nära horisonten,
och då strålnorrsken sällan tyckas förekomma inom denna krets, är
det lätt förklarligt, hvarför vinternatten vid dessa expeditioners
vinterqvarter så sällan varit upplyst af norrsken, och hvarför beskrifningen
af detta fenomen spelar en så liten rol i deras reseskildringar.
Flyttfoglarnes
ankomst.
|
Sångfoglar i Vegas rigg.
|
Juni 1879.
|
Långt innan marken blifvit bar och blidväder inträdt,
begynte flyttfoglar ankomma: först snösparfven den 23 april, derpå
stora skaror af gäss, ejdrar, alor, fiskmåsar, flere arter vadare
och sångare. Den första bland dessa senare var den lilla sirliga
Sylvia Ewersmanni, som i midten af juni uti stora skaror slog sig
ned på den enda mörka fläck, som ännu syntes i trakten — Vegas svarta
däck. Alla voro tydligen ytterligt uttröttade, och det första de
små stackarena gjorde var att uppsöka beqväma sofplatser, på hvilka
ett fartygs rigg har rik tillgång, när det gäller småfogel. Jag
behöfver väl knappast tillägga, att våra nya gäster, vårens förebud,
om bord stördes så litet som möjligt.
Tschuktsch-landets
djurverld.
Vi började nu flitigt samla material till kännedomen
om traktens fogel- och däggdjursfauna. Samlingarna äro, då detta
skrifves, ännu ej bearbetade, och jag kan derför härom endast anföra
följande.
Af den bekantskap, jag under egna föregående resor
och studiet af andras gjort med den högnordiska fogelverlden, hade
jag fått den oriktiga föreställningen, att ungefär samma fogelarter
skulle möta oss öfverallt i Europas, Asiens och Amerikas polarländer.
Erfarenheten under expeditionen med Vega visar, att detta ingalunda
är förhållandet, utan att Asiens nordöstra udde, Tschuktsch-halfön,
i detta hänseende bildar ett fullständigt undantag. Foglar förekomma
här i mycket mindre antal, men med en vida större mångfald af former
än på Novaja Semlja, Spetsbergen och Grönland, till följd hvaraf
fogelverlden i dess helhet på Tschuktsch-halfön har en från de atlantiska
polarländernas helt och hållet afvikande prägel. Visserligen möter
man äfven här former ytterst närbeslägtade med Spetsbergens och
Novaja Semljas stormås (Larus glaucus Brünn.), ismås
(L. eburneus Gmel.), kryckja (L. tridactylus L.), alfogel
(Harelda glacialis L.), praktejder (Somateria spectabilis L.)6,
simsnäppa (Phalaropus fulicarius Bonap.), fjärplyt (Tringa
maritima Brünn.) o. s. v., men derjemte träffas här
en oväntad mängd egendomliga arter, t. ex. den amerikanska ejdern
(Somateria V-nigrum Gray), en svanlik gås, helt hvit med
svarta vingspetsar (Anser hyperboreus Pall.), en gråbrun
gås med yfvig gulhvit fjäderbeklädnad på hufvudet (Anser pictus
Pall.), en på hufvudet synnerligen grant, i sammetssvart,
hvitt och grönt färgad Fuligula-art (Fuligula Stelleri Pall.),
den vackert tecknade, sällsynta Larus Rossii Richards., af
hvilken dr Almqvist d. 1 juli 1879 sköt ett exemplar från fartyget,
en liten brun snäppa med skedlikt utvidgad näbbspets (Eurynorhynchus
pygmæus L.), samt åtskilliga hos oss ej förekommande sångfoglar
o. s. v.
Dessutom utmärka sig, enligt löjtnant Nordqvist, äfven
en del af de här lefvande skandinaviska formerna genom mindre betydande
olikheter i färgteckning och storlek. Den besynnerliga skedsnäppan
var en tid på våren så allmän, att den ett par gånger serverades
vid gunrummets bord, något för hvilket vi efter hemkomsten fått
uppbära svåra förebråelser af djursamlare. Denna fogel finnes nämligen
endast i några få museer. Den beskrefs första gången af Linné
i »Museum Adolphi Friderici, Tomi secundi prodromus, Holmiæ
1764», och derpå af C. P. Thunberg i Vetenskaps-akademiens
handlingar för 1816 (sid. 194), der det uppgifves, att fogelns hemland
är det tropiska Amerika. Sedermera har den några få gånger blifvit
fångad i sydöstra Asien. Sannolikt tillbringar den, liksom Sylvia
Ewersmanni, vintern någonstädes i den Filippinska ögruppen, men
söker sig om sommaren bort till den höga norden. Liksom åtskilliga
andra foglar, som visade sig om våren med de första bara fläckarna,
försvann den i juli. Kanske drog den sig för att häcka till busksnåren
i det inre af landet, eller ock, hvilket är sannolikare, längre
norr ut till de af europeer ännu ej upptäckta öar eller kontinenter,
som enligt all sannolikhet sammanbinda Wrangels land med den Franklinska
arkipelagen.
|
Skedsnäppa från Tschuktsch-landet.
|
Eurynorhynchus pygmæus
L. Vid sidan fogelns näbb sedd uppifrån, i naturlig storlek.
|
En egendomlig dragningskraft på polarfararen utöfva de högre djurformer,
som jemte honom våga trotsa den arktiska nattens köld och mörker.
Rörande dessa har löjtnant Nordqvist meddelat följande:
»Det om vintern vanligaste däggdjuret på Tschuktsch-halföns
nordkust är haren. Den skiljer sig från den i Skandinavien
förekommande fjellharen (Lepus borealis Lillj.) genom sin
ansenligare storlek och de icke så hastigt afsmalnande näsbenen.
Oftast träffas den uti flockar af 5 eller 6 stycken på de endast
af ett tunnt snölager täckta kullarne i granskapet af tälten, trots
de hungriga hundskaror som der kringstryka.
Ganska talrika äro fjellrackorna (Vulpes
lagopus L.). Vanliga räfven (Vulpes vulgaris Gray)
tyckes äfven vara allmän. En röd räf, som löjtnant Brusewitz sköt
från fartyget i oktober, afvek betydligt från den vanliga räfven
och närmade sig fjellrackan. Räfvarnes föda tyckes om vintern utgöras
af harar, snöripor och lemlar. Jag har ett par gånger sett omkring
en meter djupa, vid mynningen icke öfver 30 centimeter vida hål,
hvilka enligt tschuktschernas uppgift voro gräfda af räfvar under
sökande efter lemlar.
Af lemlar har jag här sett tre arter, nämligen
Myodes obensis, M. torquatus och Arvicola obscurus. Dessutom skall
här, enligt tschuktschernas utsago, förekomma en liten mus, efter
all sannolikhet en näbbmus. Myodes torquatus erhölls för första
gången den 12 januari, Myodes obensis den 13 februari. Båda arterna
bragtes derefter ofta om bord af tschuktscher, och icke sällan sågos
under vintern lemlar springa på snön. Myodes obensis tycktes förekomma
betydligt talrikare än den andra arten. Egendomligt är, att alla
de nio exemplar af Myodes torquatus, som jag under vintern erhöll,
voro hanar. I motsats mot dessa båda lemmelarter tyckes icke Arvicola
obscurus om vintern visa sig ofvanom snön. Af den senare hemtades
åtta stycken från den mellan Jinretlen och Beringssund belägna byn
Tjapka den 8 maj. Derpå erhöll jag ännu en från den 5 engelska mil
öster om Jinretlen belägna byn Irgunnuk.
Sällsyntare i dessa trakter öfvervintrande landdäggdjur
äro vargen, som af oss blifvit sedd ett par gånger, samt
vildrenen. Fotspår efter den sistnämnda sågos den 23 mars
uti bergstrakten 15-20 engelska mil söder om Jinretlen. Enligt tschuktschernas
utsago stanna några få renar qvar vid kustbergen, då deremot största
delen mot vintern flyttar längre söder ut. Dessutom lefva här om
vintern ytterligare tvenne däggdjur, ehuru man endast ser dem om
sommaren eller hösten, emedan de den öfriga tiden ligga i dvala.
Dessa äro landbjörnen och murmeldjuret (Arctomys sp.).
Någon landbjörn sågo vi icke, men väl funno löjtnant Hovgaard och
jag den 8 oktober spår af detta djur omkring 2-3 engelska mil från
kusten. Tschuktscherna säga, att landbjörnen icke skall vara sällsynt
om somrarne. Murmeldjuret förekommer talrikt. Den 26 maj bragtes
det för första gången om bord af en tschuktsch, och följande dagen
såg jag sjelf ett sitta på toppen af en liten kulle, uti hvilken
det hade sin boning.
|
Murmeldjur från Tschuktsch-landet.
|
Utom de anförda djuren hafva infödingarne talat
om ett djur, som af dem kallas »nennet» och säges lefva vid åstränder.
Enligt deras beskrifningar tyckes det vara den vanliga uttern.
Liksom på de flesta ställen, der lemlar äro allmänna, så träffas
äfven här småvesslan (Mustela vulgaris Briss.),
af hvilken jag genom tschuktscherna erhållit tvenne skinn. Om hermelinen
förekommer i den del af Tschuktsch-landet vi besökt, kan jag icke
med säkerhet säga. Det är dock troligt, emedan tschuktscher berättat
mig, att här skall finnas en vessla, som har svart svansspets.
Endast tvenne hafsdäggdjur hafva under vintern blifvit
sedda i trakten, nämligen snadden eller ringlade sälen
och isbjörnen. Ett par gånger hafva spår af den senare iakttagits
i närheten af land. Den tyckes dock egentligen hålla sig vid öppningar
i isen längre utåt hafvet, der under vår härvaro två stycken blifvit
dödade af tschuktscher från grannbyarna. Snadden är troligtvis den
enda sälart som förekommer nära kusten under vintern. Den fångas
i stor mängd och utgör jemte fisk och åtskilliga växtämnen tschuktschernas
hufvudföda.
Af landfoglar öfvervintra i trakten endast tre arter,
nämligen en uggla (Strix nyctea L.), en korp (Corvus
sp.) och en ripa (Lagopus subalpina Nilss.); den sistnämnda
är den allmännaste. Den 14 december såg jag under en slädfärd inåt
landet, ungefär 10-12 engelska mil från kusten, tvenne stora
flockar ripor. Den ena räknade troligtvis öfver 50 stycken. Närmare
kusten träffas deremot, i synnerhet mot våren, för det mesta endast
enstaka foglar. Korpen förekommer allmänt vid tschuktsch-byarna
och bygger sitt bo uti närbelägna klippbranter. Det första korpägget
erhölls den 31 maj. Fjellugglan sågs för första gången den 11 mars,
men skall, enligt tschuktschernas utsago, träffas under hela vintern.
I april och maj sågo vi äfven några fjellugglor, den 21 maj såg
jag två.
På öppna ställen uti hafvet skola här,
enligt tschuktschernas påstående, vintern om förekomma tvenne simfoglar,
nämligen alkan (Uria Brünnichii Sabine) och tejsten
(Uria grylle L.). Af den förra erhöllo vi exemplar första gången
den 1 maj, af den senare den 19 i samma månad. Möjligen öfvervintra
i öppna ställen af hafvet utom dessa foglar äfven en Mergulus-art,
af hvilken ett exemplar kom till Vegas öfvervintringsplats den 3
november, och en Fuligula, hvaraf ett exemplar åt oss såldes den
9 mars af en tschuktsch, som sade sig hafva dödat det vid en rening
utanför kusten.»
Efter flyttfoglarnes ankomst började jagtutflygter
bilda ett välkommet afbrott i vårt enformiga vinterlif och jagtutbytet
en ej mindre angenäm omvexling i konservfödan. Dessutom utbjödo
tschuktscherna dagligen åt oss en mängd olika slag af foglar, i
synnerhet sedan de märkt, att vi betalte ett högre pris för mången
sällsynt, men liten och föga matnyttig fogelart, än för en stor
fet gås. Småfoglar dödade tschuktscherna antingen med stenkastning
eller genom att skjuta dem med båge och pil, hvarvid må anmärkas,
att de flesta voro mycket klena skyttar. Äfven fångade de dem
med rännsnaror af hvalbarder, hvilka spändes öfver bara fläckar
vid stranden, oftast mellan två hvalkotor. Kullerstenar äro nämligen
sällsynta, men hvalben träffas, såsom ofvan är anfördt, flerstädes
i mängd på de strandvallar, der tälten äro uppförda. I juni började
vi få ägg af måsar, ejdrar, alfoglar, gäss och lommar i tillräckligt
antal för bordets behof. Tillgången var dock ingalunda så riklig
som under häckningstiden på Grönland, Spetsbergen eller Novaja Semlja.
Ett stycke bortom fartyget bildade sig i slutet på
maj tvenne råkar af några famnars bredd. Jag utsände den 31 maj
några man för att dragga på detta ställe. De återkommo med rikt
utbyte, men beklagligen slöt sig öppningen å nyo den följande dagen,
och då jag jemte löjtnant Bove den 2 juni besökte stället, var en
stor nybildad toross uppskjuten längs kanten af den forna rännan.
En annan råk bildade sig några dagar derpå, men slöt sig åter genom
en ny rubbning i isens läge, hvarvid åter en hög isvall, bildad
af lösa, öfver hvarandra hopade isblock, angaf den forna öppningens
läge. Äfven det starkaste fartyg skulle vid isens sammanskjutning
hafva blifvit krossadt i en dylik ränna. Af olika slag med dessa
båda tillfälliga råkar var en vidsträckt öppning, som visade sig
en eller två kilometer norr om fartyget. Antagligt är, att den med
få, ehuru kanske svårpasserbara afbrott sträckte sig ända till Beringssund,
der enligt tschuktschernas utsago flere hvalfångare redan infunnit
sig. Omkring sjelfva fartyget låg isen dock fortfarande fast och
obruten. Ej heller tycktes tschuktscherna vänta, att den så snart
skulle lossna, att döma af den mängd foror, dragna af hundar och
renar, som fortfarande passerade förbi oss, så väl mot öster som
vester. En bland dessa förbiresande måste här särskildt omnämnas,
enär hans färd varit omtalad såsom en till oss utsänd undsättningsexpedition.
|
Stegocephalus Kessleri Stuxb.
|
naturlig
storlek.
|
|
Sabinea septemcarinata Sabine.
|
naturlig
storlek.
|
|
|
Acanthostephia Malmgreni (Goës).
|
2
ggr förstorad.
|
|
Ophioglypha nodosa (Lütken).
|
2
ggr förstorad.
|
|
Evertebrater från hafvet vid Vegas vinterkvarter.
|
Noak
Elisejs undsättningsexpedition.
Det var den 19 juni. En mängd förbiresande tschuktscher
kommo såsom vanligt om bord, dels för att uppbära den gästfrihetstribut,
hvartill de ansågo sig berättigade, dels för att tillfredsställa
en lättförklarlig nyfikenhet och smått sqvallra om de föregående
dagarnes vigtigaste händelser. En bland dem, en medelålders man,
som vi ej sett förut, med välvilliga och något sjelfbelåtna drag,
hvars ansigte var en samling af idel skrynklor och hvars päsk var
öfverdragen med en gammal sammetsskjorta, presenterade sig med en
viss anspråksfullhet såsom höfdingen Noak Elisej. Allt sedan misstaget
med den ståtlige Tschepurin, och sedan till och med Menkas förmodade
träl förklarat sig vara minst lika god som Menka sjelf, hade vi
börjat taga tschuktschisk höfdingavärdighet temligen likgiltigt.
Noak Elisej blef derför, oaktadt han sålunda framstält sina anspråk,
mottagen allmogen likt, hvaröfver han syntes litet stött. Men vårt
beteende ändrade sig snart, då Notti eller någon annan af våra dagliga
gäster, som blifvit väl förtroliga med våra tycken, böjelser och
svagheter, upplyste oss, att Noak Elisej hade med sig ett stort,
ett mycket stort bref. Gubben Noak medförde således post, kanske
europeisk post. Med ens blef han i våra ögon en vigtig man.
|
Noak Elisej.
|
|
Sedan han en tid blifvit bestormad med frågor, framtog
han från en om halsen hängande påse de vanliga hopsurrade brädlapparne,
hvilka här tjena som postväska. De befunnos dock innehålla endast
ett bref på ett par rader från en rysk embetsman i Nischni Kolymsk,
utan några underrättelser från Europa, men med tillkännagifvande,
att furst Noak Elisej vore sänd till oss för att bistå oss, om så
erfordrades. Till en början skakade Noak på sin mage för att tillkännagifva
att han var hungrig och äskade mat, samt harklade och pekade med
fingret på strupen för att ange, att en »ram» skulle smaka bra.
Derpå berättade han något som vi ej så noga begrepo, men som
vi numera hafva skäl att tolka såsom ett tillkännagifvande, att
Noak ledde en af de sibiriska myndigheterna för vår undsättning
utsänd expedition, och att han derför vore villig att mot lämplig
ersättning till oss lemna några renar. Jag begagnade mig äfven af
anbudet och tillhandlade mig tre djur för socker, te och litet tobak.
Noak var för öfrigt en vänlig och gemytlig man, som, så kristen
han var, reste omkring med två hustrur och en mängd barn, hvilka
naturligtvis alla skulle se fartyget och få sin välfägnad af tobak,
lerpipor, socker, ram m. m.
Det hade nu börjat samla sig så mycket flödvatten
på isen, i synnerhet nära land, att det var ytterst svårt att gå
från fartyget till stranden och åter. Mången tilltänkt landutflygt
blef afbruten derigenom, att man, strax sedan man lemnat fartyget,
klef ned i något djupare hål på isen och fick sig ett kallt bad.
Utflygterna i land började dock blifva af mycket stort intresse
för botanisterna och zoologerna, och jag lät derför, för att undgå
de nämnda olägenheterna, uppslå ett tält vid sidan om den stora
lagunen mellan Pitlekaj och Jinretlen och ditföra en lätt båt. Lagunens
botten var ännu upptagen af is, öfver hvilken dock vattnet stod
så högt, att båten flöt deri. Naturforskarne slogo sig turvis ned
i tältet och gjorde härifrån dels i båt dels till lands utfärder
åt olika håll, efter hvad jag hoppas med det resultat, att omgifningen
af Pitlekaj numera är den bäst kända trakt af Asiens nordkust, hvilket
i det hela ej vill säga så mycket. Den första blomman (Cochlearia
fenestrata R. Br.) sågs den 23 juni.7
En vecka derefter började marken att grönska och blommor af olika
slag visa sig i allt större och större antal.8
Några flugor sågos en solskensdag redan i maj (den 27) hoppa på
sjelfva snön, men först i slutet på juni började insekter visa sig
i något större antal, deribland en mängd Harpalider, ett par stora
Carabus-arter och en stor Curculionid. De här förekommande insekterna
äro dock, i af seende på så väl art- som individantalet, icke synnerligen
talrika, hvilket ej är så besynnerligt, då marken året om på ett
ringa djup under jordytan är frusen. Då äfven det föga mäktiga lager,
som om sommaren tinar upp, är hårdt fruset om vintern, måste alla
de insekter, som här förekomma, kunna i en eller annan utvecklingsform
uthärda att under någon tid vara stelfrusna. Med skäl kan i anledning
häraf anmärkas att, om lifvet i en organism kan under månader så
att säga suspenderas genom stelfrysning utan att förintas, hvad
hindrar då, att denna suspendering utsträckes öfver år, årtionden
eller århundraden?
|
|
Skalbaggar från Pitlekaj.
|
a. Carabus truncaticollis
Eschscholtz 1½ af nat. storl.
|
b. Alophus sp. l 2/3
af nat. storl.
|
Den vanliga föreställningen, att allt animaliskt lif
skulle upphöra, då den inre djurvärmen sjunker under 0°, är för
öfrigt ej fullt riktig. Detta bevisas af det rika evertebratlif,
som träffas på Ishafvets botten, äfven der vattnet året om har en
temperatur af -2° till -2°,7 C, äfvensom af
den märkliga iakttagelse under 1872-78 års öfvervintring i Mosselbay,
att små krustaceer i milliontal kunna lefva i en vattendränkt snö,
hvars temperatur är -2°,0 till -10°,2
C. Jag säger härom i redogörelsen för 1872-73 års resa9:
|
|
Lysande krustacé från Mosselbay.
|
Metridia armata A. Boeck.
|
1.
En hona, 12 ggr förstorad.
|
2.
ena foten af andra paret.
|
»Om man under vintertiden framgår längs
hafsbandet på den snö, som vid ebbtid är torr, vid flodtid mer eller
mindre genomdränkt af hafsvatten, så uppstår för hvarje steg man
tager ett ytterst intensivt, praktfullt, blåhvitt ljussken, som
i spektroskop gifver ett enfärgadt labrador-blått spektrum. Det
vackra ljusskenet uppstår i den förut fullkomligt mörka snön då
den omröres, varar endast några ögonblick, efter det snön åter lemnas
orörd, och är så intensivt, att det ser ut, som om ett eldhaf skulle
öppna sig för hvart steg man tager. Det gör i sanning ett egendomligt
intryck att under en mörk och bister vinterdag (lufttemperaturen
var ibland i närheten af qvicksilfrets fryspunkt) framgå i denna
blandning af snö och lågor, hvilken för hvarje steg man tager stänker
åt alla sidor, lysande med ett sken så intensivt, att man vore färdig
att befara, det skodonen och kläderna skulle förbrännas.»
Vid närmare undersökning visade det sig, att detta
ljusfenomen härrörde från ett litet kräftdjur, hvilket, enligt bestämning
af professor W. Lilljeborg, tillhör arten Metridia armata
A. Boeck, och hvars rätta element tyckes vara en betydligt
under 0° afkyld, med saltvatten genomdränkt snösörja. Först vid
en temperatur under -10° tyckes dessa små djurs förmåga att lysa
upphöra. Men då det element, i hvilket de lefva, ytan af snön närmast
stranden, otaliga gånger under vintern blir ytterligare afkyldt
ett par tiotal grader, så synes det vara föga sannolikt, att dessa
små djur lida något men genom att någon tid utsättas för en köld
af -20° till -30°, ett ganska märkligt förhållande, då de inom sin
organism helt säkert icke ega något medel att höja den inre kroppsvärmen
nämnvärdt öfver det omgifvande mediets temperatur.
Vid Pitlekaj sågo vi dessa djur icke, men ett likartadt
fenomen, ehuru i mycket mindre skala, iakttog löjtnant Bellot10
under en slädfärd i Polar-Amerika. Han trodde, att ljuset uppkom
genom förmultnade organiska ämnen.
En
märkvärdig fisk.
|
Reitinacka.
|
|
Sedan tschuktscherna talat om för oss, att en utmärkt
smaklig svart fisk skulle förekomma i den från hafvet helt och hållet
afstängda, om vintern bottenfrusna sötvattens-lagunen vid Jinretlen,
företogo vi en utfärd dit den 8 juli. Våra vänner på tältplatsen
voro genast till reds att hjelpa oss, i synnerhet qvinnorna Aitanga
och den tolfåriga, något bortskämda Vega-favoriten Reitinacka. De
sprungo som yra och lekfulla barn af och an för att ställa nätet
i ordning och anskaffa allt hvad som erfordrades för fisket. Vi
hade från fartyget medfört ett 9 meter långt och 1 meter djupt nät.
I dess öfre kant voro flöten anbragta, på den nedre fastbands en
lång stång, vid hvilken fästades fem käppar, hvarmed stången
ett stycke från stranden sänktes till lagunens botten. Några i det
kalla vattnet vadande infödingar framsköto derpå nätet mot land
med käpparne och stången, som lätt gled fram öfver den gräsbevuxna
sjöbottnen. För att hindra fisken att simma undan vadade qvinnorna
på sidorna om nätet med högt uppskörtade päskar, skrikande och stojande
samt då och då stannande för att genom en våldsam darrning gifva
till känna, att vattnet var mycket kallt. Utbytet blef rikligt,
Vi fingo i hundratal en svart, för oss alldeles okänd fiskart, af
en typ, som man snarare skulle väntat finna i eqvatorialtrakternas
sumpar, än här uppe i norden. Fisken kördes i en hundsläde till
fartyget, der den blef dels för zoologens räkning spritlagd, dels
stekt, ej utan protest från vår gamle kock, som tyckte, att den
svarta, slemmiga fisken såg märkeligt otäck och stygg ut. Men tschuktscherna
hade rätt: det var en verklig läckerhet, till smaken i viss mån
liknande ålen, ehuru finare och köttigare. Dessa fiskar voro för
öfrigt seglifvade som ålar. Efter att hafva legat 1½ timme
i luften, simmade de nämligen, om man lade dem i vatten, lika raskt
omkring som förut. Huru denna fiskart tillbringar vintern, är mera
gåtfullt än insekternas vinterlif. Lagunen har nämligen intet utlopp
och synes helt och hållet bottenfrysa. Den vattenmassa, som om hösten
funnits i lagunen, låg derför ännu till större delen qvar som ett
osmält och ej lossnadt islager, hvilket var täckt med ett flere
fot högt lager af flödvatten, som öfversvämmade de närliggande gräsmarkerna.
Det var i detta flödvatten, som fisket egde rum.
Efter hemkomsten har Jinretlen-fisken blifvit undersökt
af professor F. A. Smitt i Stockholm, som om densamma i ett
för Vetenskapsakademien hållet föredrag meddelat, att den tillhör
en ny art, åt hvilken prof. Smitt gifvit namnet Dallia delicatissima.
En mycket närstående form förekommer på Alaska och har benämnts
Dallia pectoralis Bean. För öfrigt äro dessa fiskar närbeslägtade
med hundfisken (Umbra Krameri Fitzing), som träffas i Neusiedler-
och Platten-sjöarna och i grottor och andra vattenfylda underjordiska
håligheter i södra Europa. Märkvärdigt är, att den europeiska arten
anses som oätbar och till och med betraktas med sådan vämjelse,
att fiskare bortkasta den, så snart den blifvit fångad, emedan de
anse den giftig och frukta, att deras öfriga fiskar skola förderfvas
genom beröring med densamma. De anse sig också förnärmade, om man
begär hundfiskar af dem.11
Hade vi haft reda derpå, så skulle vi nu ej kunna intyga, att Dallia
delicatissima Smitt verkligen förtjenar sitt namn.
|
Hundfisk från Tschuktsch-halfön.
|
Dallia delicatissima Smitt.
|
½
af nat. storl.
|
Landet
snöfritt.
I början af juli blef marken nästan snöfri, och vi
kunde nu göra oss ett begrepp om huru sommartiden den trakt såg
ut, der vi tillbragt vintern. Den var just ej intagande. Längst
i söder höjde sig landet med terassformiga afsatser till ett berg,
af oss kalladt Taffelberget, hvilket visserligen var temligen högt,
men icke genom några branter eller djerfva klipputsprång gaf något
bidrag till en sådan pittoresk landskapsram, som sällan saknas på
de delar af Spetsbergen, Grönland och nordliga delen af Novaja Semlja,
som jag besökt; södra Novaja Semlja har åtminstone på de flesta
ställen branta pittoreska strandklippor. Om jag undantager bergudden
vid Jinretlen, der en af korpar bebodd klippa stupar ned i hafvet,
och några längre in vid Koljutschin-vikens strand belägna klippor,
utgjordes hafsbandet i det omedelbara granskapet af vår öfvervintringsplats
öfverallt endast af en låg strandsluttning, bildad af grof sand.
Ofvanpå denna sand, som alltid var frusen, framgick, parallelt med
stranden, en 50 till 100 meter bred vall eller dyn af fin, om sommaren
icke vattendränkt och om vintern derför ej heller af is hopbunden
sand. Det är på denna vall, som tschuktscherna uppföra sina tält.
Märken efter dem träffar man nästan öfverallt, och vallen är derför
allestädes beströdd med sönderbrutna redskap och lemningar efter
fångsten. Ja, man kan utan öfverdrift säga, att Sibiriens hela nordöstra
ishafskust är kantad med ett band af sopor och affall af allehanda
slag.
Grofsanden, som underlagrar dynen, är såsom sagdt
ständigt frusen, på det ringa lager när, som om sommaren upptinar.
Det är här som Sibiriens »frostformation» börjar, d. v. s. det ständigt
frusna jordlager, som med vissa afbrott utbreder sig från Ishafvet
långt söder ut, ej allenast under den skoglösa tundran, utan äfven
under härliga skogar och odlade åkerfält12.
Rätteligen börjar dock den frusna jorden ett stycke från stranden
under hafvet.13
Vid kusten utgöres nämligen bottnen ofta af hårdt frusen sand, »berghård
sand», såsom draggarena plägade inberätta. Frostformationen i Sibirien
innehåller sålunda ej allenast terrestra utan äfven marina bildningar
jemte rena klara islager, dessa senare bildade i flodmynningar eller
smärre sjöar, derigenom att det bottenfrusna vattendragets is om
våren blifvit täckt med ett slamlager tillräckligt tjockt att skydda
isen för smältning under sommaren. Den frusna hafsbottnen tyckes
åter hafva bildats derigenom, att den af floden nedsköljda sanden
varit omgifven af och vid sjunkandet fört med sig något vatten från
de uppvärmda, men föga salta ytlagren. På hafsbottnen har den sålunda
med saltfritt, vid 0° frysande vatten omgifna sanden mött
ett salt vattenlager, hvars temperatur varit 2° till 3° under
0°, till följd hvaraf sandkornen frusit hårdt tillsammans. Att det
kan tillgå på detta sätt, derom fingo vi direkt bevis, då vi om
våren från Vega nedsänkte djurkroppar för att skeletteras af de
kräftdjur, som vimlade på hafsbottnen. Om den här och der genombrutna
säck, i hvilken skelettet nedsänktes, först fick fylla sig med det
föga salta vattnet från ytan och derpå hastigt sjunka till bottnen,
så var densamma, då den om en eller ett par dagar upptogs, fyld
med is, som hindrat kräftdjuren att åtkomma köttet. Vi hade redan
beslutit öfvergifva detta beqväma rengöringssätt, då jag lyckades
finna ett medel att undvika olägenheten; detta vans nämligen derigenom
att man, då säcken befann sig ett stycke under ytan, drog den häftigt
af och an, så att det deruti medförda ytvattnet aflägsnades. Frusen
lera och gyttja tyckes ej förekomma på Ishafvets botten. Djurlifvet
på den frusna sanden var temligen fattigt, men alger förekommo här,
om ock i ringa mängd.
|
Krabba från hafvet norr om Beringssund.
|
Chionoecetes opilio Kröyer.
|
½
af naturlig storlek.
|
Innanför stranden vidtager ett slättland, betäckt
med vidsträckta laguner och en mängd mindre sjöar. Om vårtiden är
detta område så vattendränkt och så genomkorsadt af djupa strida
snöbäckar, att det är svårt, ofta omöjligt att komma fram öfver
detsamma. Strax efter snöns försvinnande hade i alla fall en mängd
foglar slagit sig ned derstädes. Lappsparfven hade letat upp en
från den sanka marken framskjutande tufva för att i den anlägga
sitt vackra, med tak försedda bo, i granskapet hade vadarne lagt
sina ägg, vanligen omedelbart på den vattendränkta mossan utan spår
till rede, och på tufvor, som voro helt och hållet omgifna af vårflödet,
träffade man ägg af lommar, alfoglar, ejdrar och gäss. Redan under
vår härvaro rann vattnet så hastigt undan, att ställen, som ena
dagen varit täckta med en vattenspegel, öfver hvilken en grundgående
båt kunnat ros fram, den andra dagen voro förvandlade till våta
sumpiga marker, skylda af gul gräshalm från det föregående året.
Mångenstädes hade grässvålen blifvit af isen uppryckt och bortförd,
hvarigenom svarta, af skarpa räta linier begränsade öppningar i
gräsvallen uppstått, fullkomligt liknande nyss afverkade ställen
i en torftägt.
Om sommaren måtte här finnas gröna ängsmarker, täckta
med temligen högt gräs, men vid vår afresa hade växtligheten ännu
ej hunnit någon synnerlig utveckling, och få voro de blommor, som
då kunde upptäckas. Jag förmodar dock, att äfven här en vacker arktisk
blomsterverld framspirar, om ock, till följd af kustlandets för
nordanvindarne blottade läge, fattig i jemförelse med växtligheten
i skyddade dalar uti det inre af landet. Der finnas äfven temligen
höga buskar, medan deremot trädrepresentanten vid Pitlekaj utgjordes
endast af en låg, längs marken krypande videart.
|
Träd från Pitlekaj.
|
Salix arctica Pallas.
|
nat.
storlek.
|
Vi fingo dock ej se ens denna »skog» fullt löfbeklädd.
För att full sommarvärme skall inträda, behöfves det väl äfven
här, att isen skall bryta upp, och denna efterlängtade stund tycktes
ännu vara långt aflägsen. Isen blef visserligen i början af juli
snöfri, och dervid minskades den issörja och det flödvatten, som
under de föregående veckorna varit samladt på dess yta och gjort
det ganska svårt att från fartyget gå i land. Nu kunde man åter
temligen torrskodd och på en hård blå isyta göra utflygter i fartygets
granskap. Man fick dock vara försigtig. De forna springorna hade
mångenstädes af det nedrinnande flodvattnet vidgats till större
eller mindre öppningar, och der ett tunnt svart föremål — litet
grus, bleckbitar från konserv burkar o. s. v. — legat på isen, hade
bildat sig runda hål, liknande de sälhål, som jag om våren efter
snösmältningen sett blottade på isen å Spetsbergens fjordar. För
öfrigt var isens styrka nästan oförändrad, och ännu den 16 juli
hade man kunnat köra en tungt lastad parsläde från fartyget till
stranden.
Den 17 lossnade ändtligen årsisen närmast land, så
att en vidsträckt landrening uppstod. Men grundisarne voro orubbade,
och mellan dessa låg äfven årsisen fortfarande så fast, att alla
voro ense derom, att minst fjorton dagar ännu skulle åtgå, innan
utsigt fans till befrielse.
Då ren-tschuktschen Jettugin den 16 kom om bord och
med anledning af den hvalbensinsamling, hvarmed vi några dagar förut
varit sysselsatta, berättade, att ben af mammut fans vid hans tält,
och att en mammutbete stack upp ur den af vårvattnet utskurna branten
af en å, som flyter från Taffelberget till Riraitinop, tvekade jag
derför ej att begifva mig å stad på en utflygt till nämnda ställe.
Frånvaron från fartyget var beräknad till fem eller sex dagar. Det
var min afsigt att i en stor skinnbåt, tillhörig Notti, färdas uppför
elfven till det ställe, der mammutbeten fans, och att derifrån till
fots fortsätta till Jettugins tält. Jettugin försäkrade, att elfven
var tillräckligt djup för den plattbottnade båten. Men när vi färdats
ett stycke inåt landet, visade det sig, att elfven, under den dag,
Jettugin tillbragt på fartyget, betydligt utsinat. Så viss var jag
emellertid, att is-stängslen ännu på lång tid icke skulle öppnas,
att jag genast efter återkomsten från den med anledning häraf misslyckade
utflygten vidtog anordningar till en ny utfärd för att med andra
fortskaffningsmedel nå målet.
Befrielsen.
Under sysselsättningen härmed förflöt förmiddagen
den 18 juli. Vi satte oss vid vanlig tid ned vid middagsbordet,
utan aning om att stunden för vår förlossning nu var inne. Under
middagen märktes plötsligt, att fartyget kom i en svag gungning;
Palander rusade upp på däck, såg att isen var i rörelse, lät elda
på maskinen, som länge sedan blifvit, i förväntan på denna stund,
iordningstäld, och två timmar derefter, den 18 juli kl. 3 t. 30
min. e. m., var Vega flaggbeprydd under ånga och segel åter på väg
mot målet.
Vi funno nu, att en fullkomligt isfri spricka uppstått
mellan fartyget och det öppna vattnet närmast stranden, hvarjemte
isfälten vester om vår grundis skjutit längre ut till sjös, så att
strandreningen vidgats nog långt för att lemna tillräckligt djupt
farvatten åt Vega. Kursen stäldes först mot NV för att kringgå de
närmast oss belägna drifisfälten, derpå längs kusten mot Beringssund.
På höjden vid Jinretlen stodo, då vi ångade förbi, byns män, qvinnor
och barn mangrant församlade, blickande utåt hafvet på den eldhäst
— tschuktscherna skulle kanske säga eldhund eller eldren — som för
alltid förde vännerna från de långa vintermånaderna bort från deras
kalla, kala strand. Om de verkligen, såsom de ofta lofvat, vid vår
bortresa fälde tårar, kunde vi ej se från det afstånd, som nu skilde
oss från dem. Men nog kan det hända, att vildens lättrörda sinne
förledt dem dertill. Säkert är, att hos mången af oss skilsmessans
vemod blandade sig i de känslor af stormande glädje, som nu genomilade
hvarje Vega-mans bröst.
Vega mötte ej mer några ishinder på sin väg mot Stilla
hafvet. Serdzekamen passerades natten mot den 19 kl. 1 t. 30 min.
f. m. under tjock dimma, som hindrade oss att tydligt urskilja landkonturerna.
Man kunde ofvanom dimbanken vid horisonten endast se, att denna
i den sibiriska ishafsfartens historia berömda udde upptogs af höga
berg, söndersplittrade, liksom bergen öster om Björn-öarna, i ruinlika
jettemurar och pelare. Hafvet var spegelblankt och nästan isfritt,
en och annan hvalross stack upp sitt af dimman vidunderligt förstorade
hufvud i fartygets granskap, massor af sälar summo kring oss,
och skaror af foglar, hvilka förmodligen häcka på Serdzekamens branta
klippor, omsvärmade fartyget. Från hafsbottnen upphemtade trawlnätet
upprepade gånger en synnerligen rik skörd af maskar, mollusker,
kräftdjur m. m. En zoolog hade här haft ett rikt arbetsfält.
Dimman fortfor, så att vi å andra sidan om Serdzekamen
förlorade all landkänning, tills den 20 på morgonen mörka höjder
åter började skymta fram. Det var bergstopparne vid Asiens östra
udde, Ostkap, ett mindre lämpligt namn, som jag på kartan
utbytt mot namnet Kap Deschnew efter den djerfve kosack,
som för 230 år sedan första gången kringseglade densamma.
Nordostpassagen
fulländad.
Klockan 11 f. m. voro vi midt i det sund, som förenar
Norra Ishafvet med Stilla Oceanen, och härifrån helsades från Vega
den gamla och den nya verlden med flaggning och svensk salut.
Ändtligen var alltså det mål nådt, för hvilket
så många nationer sträfvat, allt sedan sir Hugh Willoughby, under
kanonsalut och hurrarop från de högtidsklädda matroserna, i närvaro
af en otalig jublande menniskoskara, år 1553 segerviss inledde nordostfärdernas
långa rad. Men, såsom jag förut nämnt, blefvo förhoppningarna grymt
svikna. Sir Hugh och alla hans män omkommo som banbrytare för Englands
sjöfart och för färderna på det isfylda haf, som i norr begränsar
Europa och Asien. Otaliga andra sjöexpeditioner hafva sedan dess
beträdt samma väg, alltid utan framgång och oftast med uppoffring
af fartyg och många käcka sjömäns lif och helsa. Nu först, efter
förloppet af 336 år och sedan de fleste i sjösaker förfarne män
förklarat företaget omöjligt, har nordostpassagen ändtligen blifvit
verkstäld. Detta har, tack vare våra örlogsmäns och deras befäls
ordningssinne, nit och duglighet, skett utan uppoffring af ett enda
menniskolif, utan sjukdom bland deltagarne i företaget, utan ringaste
skada på fartyget och under förhållanden, som visa, att samma sak
de flesta, kanske alla år kan göras om igen på några få veckor.
Det må förlåtas oss, om vi under sådana förhållanden med stolthet
sågo vår blågula flagga höja sig till masttoppen och hörde den svenska
saluten i det sund, der den gamla och den nya verlden räcka hvarandra
handen. Visserligen behöfves den väg, der vi färdats fram, ej mer
såsom en handelsväg mellan Europa och Kina. Men det har förunnats
denna och de närmast föregående svenska expeditionerna att öppna
en ocean för sjöfart och att åt nära hälften af en verldsdel skänka
möjlighet till sjöförbindelse med verldshafven.
|
|