Utvecklingen af vår kunskap om Asiens nordkust. — Herodot. — Strabo. — Plinius. — Marco Polo. — Herbersteins karta. — Sibiriens eröfring af ryssarne. — Deschnews färder. — Kustfart mellan Lena och Kolyma. — Berättelser om öar i Ishafvet och äldre färder till desamma. — Kamtschatkas upptäckt. — Sjöfarten på Ochotska hafvet öppnas genom svenska krigsfångar. — Den stora nordiska expeditionen. — Bering. — Schalaurow. — Andrejews land. — De Nysibiriska öarna. — Hedenströms expeditioner. — Anjou och Wrangel. — Färder från Beringssund vester ut. — Diktade polarfärder.

Utvecklingen af vår kunskap om Asiens nordkust.

Herodot. — Strabo. — Plinius.

Då nu Asiens nordöstra udde ändtligen blifvit kringseglad, och fartyg sålunda färdats fram längs alla kuststräckor af den gamla verlden; skall jag, innan jag går vidare i skildringen af Vegas färd, uti en kort öfversigt framställa utvecklingen af vår kunskap om Asiens nordkust.

Redan i forntiden antogo grekerna, att alla jordens länder voro kringflutna af oceanen. Efter att hafva visat, att Homerus hyllat denna åsigt, sammanställer Strabo under första århundradet före vår tidräkning i första bokens första kapitel af sin geografi skälen härför med följande ord:

»Åt alla håll, der man framträngt till jordens yttersta gräns, har man mött hafvet, d. v. s. oceanen. Man har kringseglat ostkusten mot Indien, vestkusten mot Iberien och Mauricierna, och en stor del af syd- och nordkusten. Den återstod, som ännu ej kringseglats till följd af brist på sammanbindning af de sjöresor, som från båda sidor företagits, är obetydlig. Ty de, hvilka försökt omsegla jorden och vändt om, försäkra, att deras företag ej misslyckats till följd deraf att de mött fastland, utan till följd af brist på lifsmedel och fullständig modlöshet. — — — På hafvet hade de alltid kunnat komma vidare. — — — Detta (att jorden är kringfluten) stämmer äfven bättre med tidvattnets förhållande, ty då vattnets till- och aftagande öfverallt är detsamma, eller åtminstone ej mycket vexlande, så är väl också orsaken till denna rörelse att söka i blott ett enda haf».¹

Men om man sålunda var ense derom, att Asiens och Europas nordkust begränsades af haf, så hade man dock, ännu sexton hundra år efter Kristi födelse, ingen verklig kunskap om beskaffenheten af den asiatiska delen af denna kuststräcka. Dunkla sägner voro emellertid redan tidigt om densamma gängse.

Medan Herodot i 4:de bokens 45:te kap. uttryckligen säger, att ingen menniska, så mycket man vet, undersökt, om Europas östra och norra länder äro kringflutna, meddelar han i samma boks 23:e och följande kapitel om de i nordost belägna länderna följande:

»Ända till dessa skyters område är allt det land, som vi beskrifvit, en enda slättmark, med åkermylla, men derifrån blir marken stenig och hård. Och på andra sidan om denna vidsträckta, stenbundna trakt bo vid foten af en hög bergskedja menniskor, hvilka samt och synnerligen, män och qvinnor, skola vara födda flintskalliga; äfven äro de plattnästa och hafva stora kinder. De tala ett eget tungomål, men bruka skytisk klädedrägt och lefva af frukter. Ponticum är namnet på trädet, hvaraf de lefva, hvilket är ungefär så stort som det vilda fikonträdet och bär en kärnfrukt, som liknar en böna, men har en kärna. När denna frukt är mogen, pressa de den i dukar, och saften, som afrinner, är tjock och svart och kallas aschy. Denna saft slicka de, eller ock dricka den blandad med mjölk, och af de utkramade frukterna göra de kakor som de äta. Boskap hafva de icke mycket, emedan betet derstädes är klent. — — — Ända till dessa flintskalliga är nu landet tillräckligt bekant och kändt, äfvenså folkslagen på denna sidan om dem, ty de besökas af skyter. Från dessa är det icke svårt att samla underrättelser, hvarjemte sådana äfven kunna erhållas af hellener ifrån stapelplatsen vid Borysthenes och ifrån de öfriga stapelplatserna vid Pontus. De skyter, som fara till dem, uppgöra sina angelägenheter genom sju tolkar och på sju språk. Så långt går vår kunskap. Men om landet på andra sidan om de flintskallige vet ingen att lemna någon säker berättelse, emedan det är afstängdt genom en skiljemur af höga obanade berg, hvilka ingen menniska kan öfverstiga. Men de flintskallige berätta — hvad jag likväl ej tror — att menniskor med bockfötter bo på bergen, och på andra sidan om dem andra menniskor, som sofva hela sex månader. Detta senare kan jag dock alldeles icke antaga. Deremot känner man noga till landet öster om de flintskallige, i hvilket issedonerna bo, men hvad som är der bortom åt norr till, både på andra sidan om de flintskallige och på andra sidan om issedonerna, det är endast kändt genom det som dessa folk veta att berätta. — — — Ofvanom issedonerna bo de enögda menniskorna och de guldbevakande griparne. Af issedonerna hafva skyterna fått denna underrättelse, och vi af skyterna, och vi benämna det enögda folket med det skytiska namnet arimasper, ty ett kalla skyterna arima, och öga spu. Hela det ofvan beskrifna landet har en så hård och sträng vinter, att der under åtta månader herskar en aldeles olidlig köld, och under denna tid blifver marken icke smutsig, om man uthäller vatten, men väl om man upptänder eld. Och hafvet fryser till och hela den Kimmeriska Bosporus, och de inom grafven boende skyterna färdas på isen och köra deröfver med vagnar. — — — Hvad åter fjädern beträffar, som efter skytemas berättelse uppfyller hela luften, och som förorsakar, att man hvarken kan se eller genomvandra det längre bort belägna fasta landet, så har jag derom följande åsigt. I trakten ofvanom detta land snöar det ständigt, men, såsom naturligt är, mindre om sommaren än om vintern. Och den, som på nära håll sett snö falla i mängd, vet hvad jag menar. Snön liknar nämligen fjäder, och för denna så beskaffade vinter kan den mot norr belägna delen af fasta landet icke bebos. Alltså tror jag, att skyterna och de deromkring boende folken kalla snön liknelsevis för fjäder. Detta är hvad man berättar om det längst bort belägna landet.»

Dessa och andra likartade sägner synas, oaktadt alla i dem förekommande orimligheter, ursprungligen grunda sig på ögonvittnens berättelser, hvilka gått från mun till mun, från folk till folk, innan de blifvit upptecknade. Ännu flere århundraden efter Herodots tid, då romarväldet nått sin höjdpunkt, kände man föga mer om norra Asiens aflägsnare delar. Medan Herodot i l:sta bokens 203:e kap. säger, att »Kaspiska hafvet är ett vatten för sig sjelf, som icke blandar sig med det andra hafvet», påstår Strabo (2:a bokens l:a och 4:e kap.), förledd af intyg från befälhafvaren på en grekisk flotta i detta haf, att Kaspiska hafvet är en vik af norra oceanen, från hvilken man kan segla till Indien. Plinius d. ä. (Historia naturalis, 6:e bokens 13:e och 17:e kap.) låter Asiens norra del upptagas af vidsträckta, i norr af Skytiska hafvet begränsade ödemarker, hvilka utlöpa i en udde, Promontorium Scythicum, som för snö är obeboelig. Derpå kommer ett land, bebodt af menniskoätande skyter, derpå ödemarker, så åter skyter, så ödemarker med vilddjur intill en i hafvet stupande bergsrygg, som man kallar Tabin. Det första folk man längre bort känner äro sererna. Ptolemæus och hans efterföljare antogo åter, oaktadt de ej torde varit okunniga om den gamla berättelsen, att Afrika blifvit kringsegladt under Pharao Necho, att Indiska hafvet var ett inhaf, som öfverallt omgafs af land, hvilket sammanband södra Afrika med östra delen af Asien, en uppfattning som först efter Vasco da Gamas kringsegling af Afrika blef fullkomligt öfvergifven af femtonde seklets kartografer.

Verldskarta, enligt uppgift från tionde seklet, befintlig i ett manuskript från 12:e seklet uti biblioteket i Turin.

Ur Santarems Atlas.

Marco Polo.

På denna ståndpunkt förblef läran om norra Asiens geografi, ända tills Marco Polo², i berättelsen om sina märkliga resor bland mellersta Asiens folk, lemnade några upplysningar äfven om denna verldsdels nordligaste länder. De kapitel, som handla härom, bära de betecknande titlarne: »Om de i norden boende tartarernas land»; »Om en annan trakt, till hvilken handelsmän endast resa i vagnar dragna af hundar» och »Om den trakt, der mörker råder» (De regione tenebrarum). Af hvad som anföres i dessa kapitel framgår, att det nuvarande Sibirien redan då var bebodt eller genomströfvadt af jägare och handelsmän, hvilka derifrån hemtade dyrbara pelsverk af svart räf, sobel, hermelin m. m. De nordligast boende menniskorna sades vara vackra, stora och fetlagda, men mycket bleka af brist på sol. De lydde ingen kung eller furste, voro råa och ohyfsade samt lefde som djur.³ Bland de norra ländernas produkter omtalas hvita björnar, hvaraf synes, att jägare redan då nådde sjelfva ishafskusten. Men uttryckligen talar Marco Polo ingenstädes om, att Asien i norr begränsas af haf.

Verldskarta utvisande Asien sammanhängande med Afrika.

Ur Nicolai Donis uppl. af Ptolemæi Cosmographia, Ulm 1482.

Verldskarta efter Fra Mauro från medlet af 1400-talet.

Ur: Il mappamondo di Fra Mauro Camaldolese descritto ed illustrato da D. Placido Zurla, Venezia 1806.

Samtliga de kartor öfver norra Asien, som blifvit offentliggjorda intill medlet af femtonhundra-talet, grunda sig mer eller mindre på uttolkningar af Herodots, Plinii och Marco Polos berättelser. Då de ej omgifva hela Indiska hafvet med land, gifva de åt Asien i norr och öster en vida mindre utsträckning, än det verkligen eger, låta landet i denna riktning helt och hållet begränsas af haf och utrita tvenne uddar, som i norr utskjuta från fastlandet. Åt dessa gifva de namnen Promontorium Scythicum och Tabin, och dessutom förlägga de i granskapet af nordkusten en stor ö, hvilken de benämna med det redan hos Plinius förekommande namnet Insula Tazata, genom en kanske tillfällig ljudlikhet erinrande om namnet på den mellan Ob och Jenisej belägna floden och hafsviken Tas. Slutligen äro kartornas kanter ofta prydda med bilder af vidunderligt formade menniskor, hvilkas bostäder jägarne förlade till dessa trakter, hvarjemte upptagas namn på ett större eller mindre antal af Marco Polo omnämnda folk och städer.

Herbersteins karta.

I det hela utöfvade portugisernas resor till Indien och den ostasiatiska arkipelagen, Amerikas upptäckt och den första verldsomseglingen föga inflytande på uppfattningen af norra Asiens geografi. En ny tidsperiod i afseende på vår kunskap om denna del af den gamla verlden inträdde först med offentliggörandet af Herbersteins Rerum Moscoviticarum commentarii, Vindobonæ 1549.⁴ Till detta arbete finnes en karta med titel: »Moscovia Sigismundi liberi baronis in Herberstein Neiperg et Gutnhag. Anno MDXLIX. Hanc tabulam absolvit Aug. Hirsfogel Viennæ Austriæ cum gra. et pri vi. imp.»⁵, hvilken visserligen endast omfattar en liten del af Sibirien, men dock visar, att kännedomen om norra Ryssland nu började grunda sig på verkliga iakttagelser. En stor hafsvik, betecknad med namnet Mare Glaciale (det nuvarande Hvita hafvet), skjuter här in i Rysslands nordkust; från söder utfaller deri en mäktig flod, kallad Dwina. Yid Dwinas stränder finnas borgar eller städer utsatta med namnen Solovoka (Solowets), Pinega, Colmogor m. fl. Man träffar på kartan vidare namnen Mesen, Peczora, Oby⁶, Tumen m. fl. Oby upprinner ur en stor sjö, som för namnet Kythay lacus. I texten talas om Irtisch och Papingorod, om hvalrossar och hvitbjörnar⁷ vid ishafskusten, om det sibiriska cederträdet, om att ordet samojed betyder sjelfätare⁸ m. m. Hvalrossen beskrifves ganska utförligt. Vidare nämnes, att den ryske storfursten utsände tvenne män, Simeon Theodorowitsch Kurbski och knes Pietro Uchatoi, att utforska länderna öster om Petschora o. s. v.

Herbersteins arbete, der man äfven finner den förut omnämnda berättelsen om Istomas kringsegling af Europas nordspets, offentliggjordes endast några få år före engelsmännens och holländarnes första nordostfärder, för hvilka jag förut utförligt redogjort. Genom dessa blefvo nordligaste delen af europeiska Ryssland och vestligaste delen af Asiens ishafskust kartlagda, men en verklig kännedom om Asiens nordkust i dess helhet fick man först genom Sibiriens eröfring af ryssarne. Det kan här ej komma i fråga att redogöra för de krigståg, genom hvilka hela detta ofantliga land underlades den moskowska zarens spira, eller för de enskilda jagt-, handels- och skatteindrifningsfärder, hvarigenom denna eröfring underlättades. Men då hvarje steg, som de ryska inkräktarne togo framåt, också medförde en vidgad kunskap om förut alldeles okända trakter, skall jag dels anföra årtalen för de i geografiskt hänseende vigtigaste händelserna under denna eröfring, dels litet utförligare redogöra för de upptäckts- och eröfringståg, som direkt medfört vigtiga resultat i afseende å utvidgningen af vår kännedom om de trakters geografi, hvarom här är fråga.

Sibiriens eröfring af ryssarne.

Sibiriens eröfring förbereddes genom fredliga handelsförbindelser⁹, hvilka en rik rysk bonde Anika, stamfader för familjen Stroganow, inledde med de i vestra Sibirien bosatta vilda folkstammarne, som han till och med delvis förmådde att betala en årlig skatt till zaren i Moskwa. Han och hans söner erhöllo med anledning häraf i medlet af femtonhundratalet stora förläningar kring floderna Kama och Tschusowaja samt dessas bifloder, med rätt att der bygga städer och fästningar, hvarigenom deras förut mycket betydliga förmögenhet ytterligare ökades. Familjens vidsträckta besittningar hotades dock 1577 af en svår fara, då en fribytareskara af sex till sju tusen kosacker, under anförande af Jermak Timofejew, tog sin tillflykt till länderna kring Tschusowaja för att undgå de trupper, som zaren sändt ut att kufva dem och straffa dem för alla de rofferier de förut begått vid Don, Kaspiska hafvet och Wolga. För att blifva af med fribytarne, försedde Anikas sonson, Maxim Stroganow, ej allenast Jermak och hans folk med nödigt underhåll, utan understödde äfven på allt sätt den djerfve äfventyrarens plan att göra ett eröfringståg mot Sibirien. Detta anträddes 1579. Ar 1580 öfverskred Jermak Ural och tågade efter åtskilliga träffningar, i synnerhet mot de i Vest-Sibirien boende tartarerna, utmed floderna Tagil och Tura till Tjumen och derifrån år 1581 vidare längs Tobol och Irtisch till Kutschum-kans residens Sibir, beläget i granskapet af det nuvarande Tobolsk. Det är denna länge sedan ödelagda fästning, som gifvit namn åt hela norra delen af Asien.

Härifrån utbredde sig ryssarne, hufvudsakligast följande de stora floderna och passerande från ett flodområde till ett annat på ställen der bifloderna nästan möttes, hastigt åt alla håll. Jermak sjelf drunknade visserligen den 6 alt. 16 aug. 1584 i floden Irtisch, men de äfventyrare, som följt honom, öfversvämmade inom några årtionden hela den norr om Central-Asiens öknar belägna ofantliga landsträckan från Ural till Stilla hafvet, öfverallt befästande sitt välde genom att på lämpligt valda ställen uppbygga mindre fästningar eller ostroger. Det var de ädla pelsdjuren i Sibiriens vidsträckta skogar, som för de ryska promyschleni spelade samma rol, som guldet för de spanska äfventyrarne i Södra Amerika.

I slutet på femtonhundratalet hade kosackerna redan bemäktigat sig större delen af Irtisch-Obs flodgebit, och sobeljägare hade utbredt sig mot nordost¹⁰ till floden Tas, der sobelfångsten en tid var mycket riklig och gaf anledning till anläggandet af en snart nog åter öfvergifven stad, kallad Mangasej. År 1610 kommo de ryska pelsjägarne från Tas' flodområde till Jenisej, hvarest staden Turuchansk snart anlades vid Jenisejs biflod Turuchan. Försöket att härifrån i båtar ro ned till Ishafvet, för att sedan längs hafskusten framtränga vidare, misslyckades till följd af ishinder, men förde dock till upptäckten af floden Pjäsina och till beskattande af der boende samojeder. För den vidare utbredningen mot öster användes i stället för hafsvägen Jenisejs bifloder. Följande dessa mötte man vid Tunguskas öfre lopp den bergsrygg, som skiljer Jenisejs och Lenas flodområden. Denna öfverskreds, och på andra sidan stötte man på ett nytt vattendrag, som år 1627 ledde äfventyrarne till Lena, utöfver hvars flodområde kosacker och pelsjägare, sina vanor trogna, genast utbredde sig för att jaga, för att tillbyta sig pelsverk och framför allt för att med »jassak» belägga kringboende folkstammar. Men man var ej nöjd dermed. Redan 1636 utsändes från Jenisejsk kosacken Elisej Busa med uttrycklig uppgift att undersöka de floder, som längre bort falla ut i Ishafvet, och att skattlägga infödingarne vid dess stränder. Han åtföljdes af 10 kosacker, till hvilka sedermera sällade sig 40 pelsjägare. År 1637 kom han till Lenas vestra mynningsarm, från hvilken han begaf sig utmed kusten till floden Olenek, vid hvilken han tillbringade vintern. Följande året återvände han landvägen till Lena och byggde der tvenne »kotscher»¹¹, med hvilka han begaf sig utför floden till Ishafvet. Efter fem dagars lycklig rodd längs kusten mot öster upptäckte han Janas mynning. Tre dagsmarscher uppför floden fann han en jakutstam, hos hvilken han gjorde ett rikt byte af sobel och andra pelsverk. Här tillbragte han vintern 1638-39, och här byggde han nya farkoster, drog med dem åter till Ishafvet, kom till en annan, i Janas östra mynningsarm utfallande flod, der han träffade en jukagir-stam, boende i jordhyddor, hos hvilken han tillbragte ytterligare två år för indrifvande af skatt från de kringboende folken.

Samtidigt upptäckte Ivanow Postnik från landsidan floden Indigirka. Som vanligt indrefs skatt från de kringliggande jukagir-stammarne, dock icke utan strider, under hvilka infödingarne till en början riktade sina vapen mot de hästar kosackerna förde med sig, i tanke att dessa voro farligare än menniskorna. De hade ej sett hästar förut. En simovie anlades, vid hvilken 16 kosacker qvarlemnades. Dessa byggde båtar, seglade för skattindrifvande utför floden ut i Ishafvet och upptäckte Alasej-floden.

Några år derpå tyckes Kolyma-floden hafva blifvit upptäckt, och 1644 anlade kosacken Michailo Staduchin vid denna flod en simovie, som sedermera växte till en liten stad, Nischni Kolymsk. Staduchin fick här tre underrättelser, som utöfvat betydligt inflytande på senare upptäcktsfärder. Han erhöll nämligen här kunskap om den då för tiden krigiska folkstam, tschuktscherna, som innehade den ett stycke längre öster ut belägna delen af norra Asien. Vidare berättade infödingarne och ryska jägare, som före Staduchin kringsvärmat i trakten, att i Ishafvet, utanför Janas och Indigirkas mynningar, skulle finnas en stor ö, hvilken man vid klart väder kunde se från land, och till hvilken tschuktscherna om vintern nådde med renslädar på en dag från en vester om Kolyma i Ishafvet mynnande flod, Tschukotska. De hembragte härifrån hvalrosständer. Ön skulle vara af betydlig storlek, och fångstmännen förmodade, »att det var en fortsättning af Novaja Semlja, hvilket besökes af folk från Mesen». Wrangel anser, att berättelsen ej afser annat än Krestowski-ön (en af Björnöarna). Detta synes mig dock föga troligt; sannolikare är det, att den hänför sig dels till de Nysibiriska öarna, dels till Wrangels land, och kanske till och med till Amerika. Att ryssarne sjelfva ej ännu upptäckt Ljachows ö eller, såsom den ock kallas, Blischni-ön, som ligger så nära fastlandet och är så hög, att man omöjligt kan undgå att se den, då man i klart väder seglar förbi det öster om Jana belägna Swjatoinos, är ett bevis derpå, att de vid den tiden ännu ej färdats längs kusten mellan Janas och Indigirkas mynningar. Slutligen talade man om en stor flod Pogytscha, som vid god vind kunde nås efter tre eller fyra dagars segling mot öster från Kolymas mynning. Detta var den första underrättelse, som nådde Sibiriens eröfrare om den i Stilla hafvet utfallande floden Anadyr.

Dessa berättelser voro tillräckliga att egga kosackerna och jägarne till nya färder. Början gjordes af Isai Ignatiew från Mesen, som jemte åtskilliga jägare år 1646 reste utför Kolyma till Ishafvet och sedan längs dess kust mot öster. Hafvet var fullt af is, men närmast land fans en isfri ränna, i hvilken man framseglade två dygn. Man kom då till en bugt, vid hvars strand ankaret fäldes. Här hade ryssarne sitt första, af mig förut omnämnda möte med tschuktscherna. Derifrån återvände Ignatiew till Kolyma, och utbytet ansågs så rikligt och hans reseskildring så lofvande, att man genast gjorde sig i ordning att det följande året afsända en ny, i större skala utrustad sjöfärd till ishafskusten.

Deschnews färder.

Denna gång blef Feodot Alexejew från Kolmogor företagets hufvudman, men derjemte medsändes på jägarnes begäran en i tjenst varande kosack för att bevaka kronans rätt. Hans namn var Simeon Iwanow Sin Deschnew, i geografiska skrifter vanligen känd under namnet Deschnew. Man ville uppsöka mynningen af den stora öster ut belägna flod, om hvilken några underrättelser erhållits af infödingarne, och som, enligt hvad man trodde, skulle utfalla i Ishafvet. Första resan år 1647 med fyra farkoster misslyckades, såsom det uppgifves derför att hafvet var spärradt af is. Men att detta icke var den verkliga orsaken visas deraf, att man med full tillförsigt om framgång följande året utrustade en ny större expedition. Snarare har man ansett bemanningen på de fyra båtarna för svag för att våga sig in bland tschuktscherna, och isen fick bära skulden för reträtten. Men hvad man än kunde förebrå Sibiriens eröfrare, icke var det klenmodighet och brist på uthållighet i att fullfölja en, en gång utkastad plan. Motstånd ökade alltid deras handlingskraft, så ock nu. Sju kotscher utrustades det följande året 1648, hvilka alla skulle segla ned till Ishafvet och sedan längs kusten mot öster. Ändamålet var fortfarande att närmare undersöka dervarande okända länder och folk samt att, till fromma för egen kassa och ryska väldets utvidgning, indrifva skatt af de folkstammar man träffade under färden. Müller anger, att hvarje båt var bemannad med vid pass trettio man, ett tal som synes mig något öfverdrifvet, i betraktande af de sibiriska farkosternas beskaffenhet och svårigheten att föda ett så stort antal menniskor vare sig medelst medförda lifsmedel eller genom jagtbyte.

Fyra af fartygen omnämnas ej vidare i berättelsen om resan; de tyckas tidigt hafva återvändt. De tre andra gjorde deremot en högst märklig färd. Befälhafvarne för dem voro kosackerna Gerasim Ankudinow och Simeon Deschnew samt jägaren Feodot Alexejew. Deschnew hyste sådan tillförsigt om framgång, att han före afresan lofvade att vid Anadyr indrifva en skatt af 7 gånger 40 sobelskinn. De sibiriska arkiven innehålla, enligt Müller, om resan följande:¹²

Den 20 alt. 30 juni 1648 afseglade man från Kolyma. Hafvet var isfritt; åtminstone kom man utan något äfventyr, som Deschnew ansett mödan värdt att i sin berättelse anmärka, till Stora Tschukotskoj-nos. Om denna udde säger Deschnew, att den är af helt annan beskaffenhet än udden vid floden Tschukotskaja. Den ligger nämligen mellan norr och nordost och böjer sig med en rundning mot Anadyr. På ryska sidan faller en bäck i hafvet, vid hvilken tschuktscherna upprest ett kummel af hvalfiskben. Midt emot udden ligga två öar, på hvilka man såg folk af tschuktschisk stam med genomborrade läppar. Från denna udde kan man med god vind segla till Anadyr på tre dygn, och landvägen är det ej längre, emedan Anadyr utfaller i en hafsvik. Vid Tschukotskoj-nos eller, enligt Wrangel, vid en föregående »helig udde», Swjatoinos (Serdzekamen?) förliste Ankudinows farkost. Manskapet räddades och fördelades på Deschnews och Alexejews båtar. Den 20 alt. 30 sept. sammandrabbade man med de vid kusten boende tschuktscherna, i hvilken strid Alexejew blef sårad. Kort derpå blefvo Deschnews och Alexejews kotscher åtskilda för att aldrig mer sammanträffa.

Deschnew drefs omkring af storm och motvind ända in i oktober. Slutligen strandade hans fartyg i granskapet af floden Olutorsks mynning vid 61° n. br. Härifrån tågade han med sina 25 man till Anadyr. Man hade hoppats att vid dess nedre lopp träffa några infödingar, men trakten var obebodd, hvilket vållade inkräktarne stort bryderi, emedan de ledo brist på lifsmedel. Ehuru Deschnew sålunda ej kunde af infödingar erhålla någon förstärkning uti de helt säkert mycket små förråd af lifsmedel, som han fört med sig, lyckades han dock att draga sig fram i dessa trakter öfver vintern. Först följande sommar träffade man infödingar, af hvilka en stor skatt indrefs, men ej utan grymma strider. En simovie uppbyggdes på det ställe, der sedermera Anadyrski Ostrog anlades. Medan Deschnew dröjde här, bekymrad huru han, då båtarne voro sönderslagna, skulle kunna återvända till Kolyma eller finna en landväg dit, kom plötsligen 25 april alt. 5 maj 1650 ett nytt parti jägare till hans vinterhydda.

Berättelsen om öarna i Ishafvet och om floden Pogytscha, som skulle utfalla i hafvet tre eller fyra dagsresor bortom Kolyma, hade nämligen föranledt utsändandet af ytterligare en expedition under kosacken Staduchin. Denne afreste från Jakutsk i båtar den 5 alt. 15 juni 1647, öfvervintrade vid Jana, reste derifrån i slädar till Indigirka och byggde sig der åter båtar, med hvilka han rodde till Kolyma. Det är att märka, att Staduchin, just emedan han föredrog landvägen mellan Jana och Indigirka för sjövägen, gick miste om upptäckten af den stora, i Ishafvet belägna ö, hvarom så mycket talats. Följande sommar (1649) seglade Staduchin åter utför floden Kolyma till hafvet och derpå längs dess kust under 7 dygn mot öster, utan att finna mynningen af den af honom sökta floden. Han återvände derför med oförrättadt ärende, medförande en hop hvalrosständer, hvilka sändes till Jakutsk såsom bilaga till ett förslag att utsända fångstmän till Ishafvet för jagt på dessa djur. Under tiden hade man genom berättelser af infödingar fått begrepp om Anadyrs rätta utlopp och lärt känna en landväg mellan dess och Kolymas flodområde. Åtskilliga kosacker och fångstmän anhöllo nu om rättighet att få slå sig ned vid Anadyr och skattlägga dervarande folkstammar. Det beviljades. Några infödingar tvungos att blifva vägvisare. Man begaf sig å stad under befäl af Simeon Motora och kom slutligen till Deschnews simovie vid Anadyr. Staduchin följde efter och tillryggalade vägen på sju veckor. Han kom dock snart i tvist med Deschnew och Motora, skilde sig derför ifrån dem och begaf sig till Penschina-floden. Deschnew och Motora byggde sig båtar vid Anadyr för anställande af vidare upptäcktsfärder, men den senare blef 1651 dödad under strid med infödingar, som kallades anauler. Dessa hade först bland alla folk vid norra Asiens Stilla-hafskust betalat jassak åt Deschnew, och han hade redan då kommit i strid med dem och utrotat en af deras stammar.

Ar 1652 färdades Deschnew utför Anadyr till flodens mynning, hvarest han upptäckte en hvalrossbank, och hembragte derifrån hvalrosständer. Om upptäcktsrätten till denna hvalrossbank uppstod sedermera inför myndigheterna i Jakutsk en tvist mellan Deschnew och Selivestrow¹³, och det är ur handlingarna rörande densamma, som Müller hemtat sin berättelse om Deschnews färd. Endast härigenom hafva enskildheterna af denna märkliga sjöresa blifvit räddade från fullkomlig glömska.¹⁴

År 1653 lät Deschnew samla virke för att bygga fartyg, med hvilka han ärnade sjöledes hemföra samlade skatter till Kolyma, men han nödgades af stå derifrån af brist på nödiga materialier för båtarnes byggande och utrustning, hvarvid han tröstade sig med infödingarnes påstående, att hafvet icke alltid var lika isfritt som vid hans första färd. Nödtvungen dröjde han ännu ett år qvar vid Anadyr och företog 1654 en ny fångstfärd till hvalrossbanken, hvarest han träffade den förut nämnde Selivestrow. Han kom här i beröring med infödingarne (korjäker) och träffade bland dem en jakutisk qvinna, som hade tillhört Ankudinow. På frågan hvar hennes herre blifvit af, svarade hon, att Feodot och Gerasim (Ankudinow) hade dött af skörbjugg, och att deras följeslagare blifvit dödade, med undantag af några få, som räddat sig i båtar. Det tyckes, som om dessa längs kusten framträngt ända till Kamtschatka-floden. När nämligen Kamtschatka år 1697 eröfrades af Atlassow, så berättade infödingarne derstädes, att lång tid förut en Feodotow (förmodligen son af Feodot Alexejew) hade jemte några följeslagare bott hos dem och äktat deras qvinnor. De vördades nästan som gudar. Man trodde dem vara osårbara, ända tills de slogos sins emellan, då kamtschadalerna insågo sitt misstag och dödade dem.¹⁵

Kustfart mellan Lena och Kolyma.

Genom Deschnews, Staduchins och deras följeslagares resor hade man småningom fått reda på floden Anadyrs lopp och gjort bekantskap med der boende folkstammar. Men ännu återstod det att få närmare kännedom om de öar, som berättades vara belägna i Ishafvet, och man måste förvånas öfver de ytterliga svårigheter, hvilka mötte lösandet af denna, som det skulle tyckas, ytterst enkla geografiska uppgift. Orsaken var väl den, att de sibiriska sjömännen aldrig vågade aflägsna sig från kustens omedelbara granskap, en försigtighet som för öfrigt var ganska förklarlig i betraktande af deras farkosters dåliga beskaffenhet. Längs ishafsstranden tyckes deremot en ganska liflig sjöförbindelse egt rum mellan Lena och Kolyma, ehuru vi af dessa resor endast känna dem, hvilka på ett eller annat sätt gifvit anledning till juridiska förhandlingar eller varit förenade med synnerligen anmärkningsvärda faror och förluster.

År 1650 sändes Andrej Goreloj sjövägen från Jakutsk för att skattlägga de stammar, som bodde vid Indigirkas källor och vid Moma, en biflod till Indigirka. Han kom lyckligen förbi Swjatoinos till Kromas utloppsvik, men här blef han instängd af is, med hvilken han dref ut till sjös. Efter att hafva drifvit omkring under tio dagar nödgades han öfvergifva fartyget, som snart krossades, och att till fots gå öfver isen i land. Den 12 alt. 22 november kom han till simovien Ujandino, hvarest under vintern hungersnöd var rådande, emedan de fartyg, som skulle föra lifsmedel till stället, hade antingen förlist eller nödgats vända; en anmärkning, som bevisar, att vid denna tid en regelbunden sjöfart egde rum utmed vissa delar af ishafskusten.

Samma år reste kosacken Timofei Buldakow sjöledes från Lena till Kolyma för att öfvertaga kommandot i den kringliggande trakten. Han kom lyckligen till Kroma, men råkade der i besätt och dref till sjös. Han beslöt då att öfver isen söka nå land. Men det var ingen lätt sak. Isen, som redan var en half famn tjock, sprang plötsligen i tusen stycken, medan fartygen för en häftig vind drefvo allt längre och längre från stranden. Detta upprepades flere gånger. När slutligen hafvet åter frös till, öfvergåfvos fartygen, och man lyckades till sist, utmattade af hunger, skörbjugg, arbete och köld, nå land vid Indigirkas mynning. Berättelsen om Buldakows resa är så till vida ytterst märklig, som deri omtalas ett möte med tolf kotscher, fylda af kosacker, handlande och fångstmän, bestämda att resa, dels från Lena till floderna längre öster ut, dels från Kolyma och Indigirka till Lena, ett förhållande som visar huru liflig samfärdseln då var inom den ifrågavarande delen af Sibiriens Ishaf.

Berättelser om öar i Ishafvet och äldre färder till desamma.

Detta bestyrkes ytterligare genom en berättelse af Nikifor Malgin. Medan knes Iwan Petrowitsch Barjatinsky var wojwod i Jakutsk (1667-75), reste Malgin tillsammans med en handlande, Andrei Woripajew, sjöledes från Lena till Kolyma. Under denna färd fäste lotsen alla mans uppmärksamhet på en ö, belägen långt ut till sjös, vester om Kolymas mynning. Vid ett samtal härom, efter Malgins lyckliga framkomst till Kolyma, berättade en annan handlande, Jakob Wiätka, att en gång, då han med nio kotscher seglat mellan Lena och Kolyma, hade tre af dem blifvit af vinden drifna till denna ö, och att män, som blifvit sända i land derstädes, funnit spår af okända djur, men inga inbyggare.

Alla dessa berättelser tyckas dock icke hafva tillvunnit sig full tilltro. I början på sjuttonhundratalet anstäldes derför nya undersökningar och nya färder. En kosack, Jakob Permakow, berättade, att han under en resa mellan Lena och Kolyma utanför Swjatoinos sett en ö, om hvilken han ej visste huruvida den var bebodd eller ej, och likaledes att utanför Kolymas mynning funnes en ö, som kunde ses från land. För att vinna visshet om uppgiftens sanningsenlighet utsändes en kosack, Merkurej Wagin. Tillsammans med Permakow reste han i maj månad 1712 i slädar, dragna af hundar, öfver isen från Swjatoinos till den midt emot liggande, af Permakow sedda ön. Man landsteg der, fann den obebodd och skoglös, samt bestämde dess omkrets till 9-12 dagsresor. Bortom denna ö såg Wagin en annan, hvilken han dock ej kunde nå af brist på lifsmedel. Han beslöt derför att vända för att nästa år bättre utrustad åter upptaga färden. Under hemvägen led man svår hungersnöd, och för att slippa förnya den farliga och besvärliga upptäcktsfärden mördade slutligen manskapet Permakow, Wagin och dennes son. Brottet upptäcktes, och den kännedom vi hafva om denna färd, under hvilken de Ny-sibiriska öarna första gången beträddes af europeer, grundar sig på de orediga upplysningar, som vunnos under förhöret med mördarne. Müller betviflar till och med hela historiens sanningsenlighet.

De försök, som sedermera gjordes att nå dessa öar, dels till sjös 1712 af Wasilej Staduchin, dels med hundslädar år 1714 af Alexej Markow och Grigorej Kusakow, lemnade intet resultat. Tio år derefter förmådde »den gamla sagan» om öar i Ishafvet åter en Sin Bajorski Feodot Amossow till en expedition, med uppgift att skattlägga dervarande inbyggare, men han hindrades af is att nå sitt mål. Under vägen träffade han en fångstman, Ivan Willegin, som sade sig hafva, jemte en annan fångstman Grigorej Sankin, rest öfver isen till nämnda öar, från mynningen af floden Tschukotskaja. Han hade hvarken träffat folk eller skog, men väl öfvergifna hyddor. »Sannolikt sträckte sig detta land allt ifrån Janas mynning, förbi Indigirka och Kolyma, till den trakt, som bebos af schelagerna, en tschuktschisk folkstam». Han hade hört det af en schelag vid namn Kopai, i hvars hem han varit föregående år. För att till sjös nå detta land, måste man utgå från den kust, som schelagerna bebodde, emedan hafvet der var mindre istäckt.

Då Amossow ej kunde nå sitt mål till sjös, reste han redan samma år, november 1724, dit öfver isen, men hans beskrifning af landet skiljer sig i mycket från hans föregångares, och Müller tyckes högeligen betvifla berättelsens sanningsenlighet.¹⁶ På grund af en karta, upprättad af kosack-öfversten Schestakow, som dock, enligt Müller, hvarken kunde läsa eller skrifva, finnes det nya landet infördt på Delisles och Buache's karta, med tillägg att schelagen Kopai bott derstädes och der blifvit tillfångatagen af ryssarne. Detta är så till vida oriktigt, som Kopai ej bodde på någon ö utan på fastlandet och aldrig var fånge hos ryssarne, ehuru han, efter att 1723 och 1724 hafva betalt skatt till dem, ledsnade dervid och dödade några af Amossows folk, hvarefter man aldrig hörde af honom. Den oriktiga uppgiften om Kopai klandras skarpt af Müller, men den lärde akademikern begår dock det vida större felet, att han anser sig böra helt och hållet lemna de många berättelserna af fångstmän och kosacker om land och öar i Sibiriens Ishaf utan afseende. Alla dessa land äro derför utelemnade på Petersburger-akademiens år 1758 utgifna karta.¹⁷ Den är i detta hänseende vida ofullständigare än det kartblad, som åtföljer Strahlenbergs bok.¹⁸

Kamtschatkas upptäckt.

Innan jag går att skildra den stora nordiska expeditionens färder, återstår ännu att redogöra för Kamtschatkas upptäckt. Af det föregående ser man, att Kamtschatka nåddes redan af några bland Deschnews följeslagare, men deras vigtiga upptäckt blef helt och hållet okänd i Moskwa. Dock nämnes Kamtschatka redan i berättelsen om Evert Ysbrants Ides' beskickning till Kina 1692-95¹⁹; underrättelserna derom hade troligen erhållits af de vidt och bredt kringströfvande infödingarne i Sibirien. Dessa berättelser voro dock ytterst ofullständiga, och man anser derför Wolodomir Atlassow, piätidesätnik (d. v. s. befälhafvare för femtio man) i Anadyrsk, såsom Kamtschatkas egentlige upptäckare.

Medan Atlassow var befälhafvare i Anadyrsk, utsände han år 1696 kosacken Lucas Semenow Sin Morosko med 16 man för att skattlägga de söder ut boende folkstammarne. Uppdraget utfördes, och vid sin återkomst berättade Morosko, att han ej allenast varit hos korjäkerna, utan äfven framträngt ända till närheten af Kamtschatka-floden, samt att han bemäktigat sig en kamtschadalisk ostrog och der funnit några manuskript på ett okändt språk, hvilka, enligt senare erhållna upplysningar, härrörde från japaneser, som strandat på Kamtschatkas kust.²⁰ Det var den första erinran, som Sibiriens eröfrare erhöllo om granskapet med Japan.

Året derpå följde Atlassow sjelf med en större styrka den väg, Morosko banat, och trängde fram till Kamtschatka-floden, hvarest han, till tecken att han tagit landet i besittning, uppreste ett kors med en inskrift, som i svensk öfversättning lyder: År 7205 (d. v. s. 1697) den 13 juli blef detta kors upprest af piätidesätniken Wolodomir Atlassow och hans följeslagare, 55 man. Atlassow byggde derpå vid Kamtschatka-floden en simovie, som sedermera befästades och erhöll namnet Werchni Kamtschatskoj Ostrog. Härifrån utbredde ryssarne sitt välde öfver landet, dock icke utan motstånd, som fullständigt bröts först genom det grymma undertryckandet af upproret 1730.

År 1700 reste Atlassow till Moskwa, medförande en japanes, som tagits till fånga, sedan han förlist vid Kamtschatkas kust, och den insamlade tributen, som bestod uti skinn af 3200 soblar, 10 sjöuttrar, 7 bäfrar, 4 uttrar, 10 gråa räfvar och 191 röda räfvar. Han mottogs nådigt samt återsändes som befälhafvare för kosackerna i Jakutsk, med order att fullborda Kamtschatkas eröfring. Ett afbrott inträffade dock för någon tid i Atlassows krigare- och upptäckarebana till följd deraf, att han under återfärden till Jakutsk plundrade ett ryskt, med kinesiska varor lastadt fartyg, en biomständighet som kan förtjena anföras för att belysa karakteren hos denne Kamtschatkas Pizarro. Han lösgafs först år 1706 och återfick då sitt befäl i Kamtschatka, med sträng befallning att afstå från alla godtyckligheter och våldsamheter och att göra sitt bästa för upptäckande af nya länder. Den första delen af denna order lydde han dock föga, hvilket gaf anledning till upprepade klagomål²¹ och uppror bland de redan förut tygellösa kosackerna. Slutligen blefvo år 1711 Atlassow och åtskilliga andra af befälhafvarne mördade af sina egna landsmän. För att försona detta brott, och kanske för att komma något längre undan rättvisans arm, företogo sig mördarne, Anziphorow och Ivan Kosirewskoj²², att underkufva den ännu ej eröfrade delen af Kamtschatka och de tvenne nordligaste af de Kurilska öarna. Ytterligare upplysningar om länderna söder ut fick man genom några japaneser, som 1710 strandat på Kamtschatka.

Sjöfarten på Ochotska hafvet öppnas genom svenska krigsfångar.

Till en början hade man alltid för att komma till Kamtschatka tagit den besvärliga omvägen öfver Anadyrsk. Men år 1711 erhöll befälhafvaren i Ochotsk Sin Bojarski Peter Guturow af den energiske befordraren af upptäcktsfärderna i östra Sibirien, wojwoden i Jakutsk Dorofej Trauernicht, befallning att från Ochotsk sjövägen resa till Kamtschatka. Men denna färd kunde ej blifva utaf, emedan det vid den tiden i Ochotsk hvarken fans sjögående båtar, sjöfolk eller ens män förtroliga med kompassens bruk. Några år derpå afsände guvernören furst Gagarin till nämnda stad Iwan Sorokaumow med 12 kosacker för att anordna denna resa. I brist på fartyg och sjömän kunde den dock ej heller nu företagas, och sedan Sorokaumow stält till stor oreda, blef han af myndigheterna på stället fängslad och återsänd till guvernören. Nu befalde Peter I, att man bland fångna svenskar skulle uppsöka folk, bekanta med sjöväsendet, och sända dem till Ochotsk. De skulle bygga en båt derstädes och, försedda med en kompass, resa jemte några kosacker sjöledes till Kamtschatka och komma åter.²³ Så kom sjöfarten på Ochotska hafvet till stånd. Bland svenskar, som öppnat den, namnes Henrik Busch²⁴, enligt Strahlenberg en svensk korporal, som förut varit skeppstimmerman. Enligt Müller, som ännu år 1736 träffade honom i Jakutsk, var han född i Hoorn i Holland, hade derpå flerstädes tjenat som matros samt slutligen som ryttare bland svenskarne, tills han blef fången vid Viborg 1706. Om sin första resa öfver Ochotska hafvet berättade han för Müller följande:

Efter ankomsten till Ochotsk hade man byggt ett fartyg, snarlikt de lodjor som begagnas i Archangel och Mesen för fart på Hvita hafvet och till Novaja Semlja. Fartyget var starkt, längden 8½ famnar, bredden 3 famnar, djupet, då fartyget var lastadt, 3½ fot. Första resan skedde i juni 1716. Man började segla längs kusten mot nordost, men en ogynsam vind dref fartyget, nästan mot sjöfararnes vilja, tvärs öfver hafvet till Kamtschatka. Det första land man såg var en udde, som skjuter ut norr om floden Tigil. Till följd af obekantskap med kusten dröjde man att landstiga. Under tiden inträffade en kastning i vinden, som dref fartyget tillbaka mot Ochotska kusten. Sedan vinden åter blifvit gynsam, vände man och ankrade nu lyckligen vid Tigil. Folk, som sändes i land, funno husen öde. Af förskräckelse för det stora fartyget hade nämligen kamtschadalerna rymt till skogarne. Man seglade vidare längs kusten söder ut och landsteg flerstädes för att träffa folk, men länge förgäfves, tills man slutligen fick fatt på en kamtschadal-flicka, som samlade ätbara rötter. Med henne till vägviserska funno de snart boningar och äfven kosacker, som voro utsända för upptagande af skatt. Man öfvervintrade vid floden Kompakowa. Under vintern uppkastade sjön en hvalfisk, hvilken i kroppen hade en harpun af europeiskt arbete och med latinska bokstäfver. Fartyget lemnade vinterhamnen i medlet af maj (n. st.) 1717, men råkade på isfält, bland hvilka det kom i besätt under fem och en half veckor. Härigenom blef stor brist på lifsmedel. I slutet af juli kom man åter till Ochotsk. Från denna tid har en regelbunden sjöförbindelse egt rum mellan denna stad och Kamtschatka. Befäl-hafvare under första resan öfver Ochotska hafvet var kosacken Sokolow^25.

Den stora nordiska expeditionen. — Bering.

Af hvad jag anfört framgår, att man, tack vare fångstmännens och kosackernas lust för äfventyrliga upptäcktsfärder, vid sjuttonhundratalets början hade en i hufvudsaken riktig uppfattning om landfördelningen och flodernas lopp i nordöstra delen af Asien. Men till följd af obekantskap med eller tvifvel på Deschnews upptäckter var man fortfarande i ovisshet, huruvida ej Asien längst i nordost sammanhängde med Amerika genom ett smalt näs, på samma sätt som med Afrika eller som Norra och Södra Amerika med hvarandra, en åsigt som, till följd af det hos menniskan inneboende omedvetna behofvet att generalisera och önskan att få en förklaring, huru befolkningen utbredt sig från den gamla till den nya verlden, länge med ifver försvarades.²⁶ Så vidt man känner, hade dessutom ingen, vare sig europe eller inföding, utsträckt sina jagtfärder ända till Asiens nordligaste udde, till följd hvaraf det läge, man för densamma antog, endast berodde på lösa förmodanden. Det var t. ex. möjligt, att Asien i norr sträckte sig med en udde ända till polens granskap, eller att ett bredt näs mellan Pjäsina och Olenek sammanband den kända delen af denna verldsdel med en asiatisk polarkontinent. Ej heller hade man från hela den ofantliga sträckan mellan Ob-flodens utlopp och Japan någon enda verklig ortbestämning eller geografisk mätning, och man sväfvade i fullkomlig ovisshet om det inbördes läget af ryssarnes ostligaste besittningar å ena sidan och Japan å den andra.²⁷ Det var svårt att få ryssarnes kartor att stämma med portugisernas och holländarnes på den punkt, der de olika folkens upptäckter berörde hvarandra, hvilket ock var ganska naturligt, enär man vid den tiden vanligen gaf Sibirien en 1700 kilometer för ringa utsträckning i öster och vester. För att få reda härutinnan, för att fylla den stora lucka, som fortfarande fans i kännedomen om den af menniskor först bebodda verldsdelen och kanske framför allt för inledande af nya handelsförbindelser och upptäckande af nya handelsvägar, anordnade Peter den store under de senaste åren af sin lefnad en af de mest storartade geografiska expeditioner, som historien har att uppvisa. Den kom dock först efter hans död till utförande och fortgick sedan under en följd af år i så stor skala, att hela folkstammar sägas hafva blifvit utarmade genom den svåra skjutsskyldighet man för dess skull ålade invånarne i Sibiriens ödemarker. Numera sammanfattas dess många olika afdelningar vanligen under namnet »den stora nordiska expeditionen». Genom Berings, Müllers, Gmelins, Stellers, Krascheninnikoffs m. fl:s skrifter har denna expedition för alla tider förvärfvat ett betydande rum, ej allenast i geografiens utan äfven i etnografiens, zoologiens och botanikens historia, och ännu i dag måste forskaren, då fråga blir om norra Asiens naturförhållanden, återgå till dess arbeten. Jag vill derför, innan jag afslutar detta kapitel, med några ord redogöra för dess hufvuddrag.

Karta öfver Asien

ur en af ryska Vetenskapsakademien år 1737 utgifven atlas.

Den stora nordiska expeditionen inleddes med »den första expeditionen till Kamtschatka». Befälhafvare för denna var dansken Vitus Bering, som åtföljdes af löjtnanten Morten Spangberg, äfven dansk till börden, och Alexei Tschirikow. De lemnade S:t Petersburg i februari 1725 och togro landvägen öfver Sibirien, medförande nödiga förråd för att i Kamtschatka kunna bygga och utrusta det fartyg, med hvilket de skulle göra sin upptäcktsfärd. Öfver trenne år åtgingo till denna resa eller rättare detta geografiskt-vetenskapliga fälttåg, hvarvid man för transport af förråden och det skeppsbyggnads-material, som måste från Europa medtagas, begagnade floderna Irtisch, Ob, Ket, Jenisej, Tunguska, Ilim, Aldan, Maja, Judoma och Urak. Först den 4 alt.15 april 1728 kunde man påbörja byggandet af fartyget vid Nischni Kamtschatskoj Ostrog, redan den 10 alt. 21 juli gick det af stapeln, och den 20 alt. 31 i samma månad kunde Bering börja sin egentliga färd.

Han seglade mot nordost längs Kamtschatkas kust och kartlade densamma. Den 8 alt. 19 augusti träffade han vid 64° 30' n. br. tschuktscher, hvilka då ännu bland ryssarne hade rykte för okufligt mod och vildhet. Först kom en af dem till fartyget, simmande på två uppblåsta sälskinn, »för att efterhöra hvad ändamålet var med skeppets ditkomst»; derpå lade deras skinnbåt till. Man samspråkade med dem medelst en korjäkisk tolk. Den 10 alt. 21 augusti upptäcktes S:t Lawrence-ön, och den 15 alt. 26 augusti seglade man vid 67° 18' förbi Asiens nordöstra udde och iakttog, att kusten derifrån vänder sig mot vester, såsom tschuktscherna förut förklarat. Med anledning häraf ansåg sig Bering hafva löst sin uppgift att utreda, huruvida Asien och Amerika voro åtskilda, och han beslöt nu att vända, »dels emedan man vid fortsatt färd längs kusten kunde möta is, från hvilken det ej vore så lätt att komma lös, dels för dimmorna, som redan börjat infinna sig, dels ock emedan det vore omöjligt att, om man dröjde längre i dessa trakter, samma sommar hinna åter till Kamtschatka. Det kunde ej ifrågakomma att tillbringa vintern vid Tschuktsch-halföns kust, emedan det vore att utsätta sig för en säker undergång, antingen genom att förlisa mot den öppna okända kustens skarpa klippor, eller omkomma till följd af brist på bränsle, eller slutligen dö för de vilda okufvade tschuktschernas händer. Den 20 sept. alt. 1 okt. kom fartyget till Nischni Kamtschatskoj Ostrog.²⁸ Det var under denna färd, som det sund, hvilket skiljer Asien och Amerika och som sedan erhållit namnet Beringssund, anses hafva blifvit upptäckt. Men det är numera kändt, att denna upptäckt egentligen tillkommer den käcke fångstmannen Deschnew, som 80 år förut genomseglat detsamma. Jag förmodar derför, att den geografiska verlden skall med nöje upptaga förslaget att jemte Berings namn fästa Deschnews vid denna del af vårt jordklot, hvilket kan ske derigenom, att man, i stället för det i många hänseenden olämpliga och vilseledande namnet Ostkap, benämner Asiens ostligaste udde Kap Deschnew. Åtskilliga berättelser af kamtschadalerna om ett stort land mot öster på andra sidan hafvet förmådde Bering att följande året segla å stad för att utreda huru det förhöll sig härmed. Till följd af ogynsamma vindar lyckades han ej uppnå Amerikas kust, utan återvände med oförrättadt ärende, hvarpå han seglade till Ochotsk, dit han ankom den 23 juli alt. 3 aug. 1729. Härifrån begaf han sig oförtöfvadt till S:t Petersburg, som nåddes efter en resa af sju månader och nio dagar.

I kartverk utgifna under Berings frånvaro, till en del genom svenska officerare som återvändt från fångenskapen i Sibirien²⁹, hade man gifvit åt Kamtschatka en så lång utsträckning åt söder, att denna halfö sammanföll med den nordligaste af de stora Japanska öarna, Jesso. Afståndet mellan Kamtschatka och det varurika Japan skulle således vara helt obetydligt. Detta granskap tycktes ytterligare bekräftadt derigenom, att åter ett japanskt fartyg, bemannadt med 17 man och lastadt med silke, ris och papper, i juli 1729 strandade på Kamtschatka söder om Awatscha-bay. I närheten af landningsstället fans, jemte ett antal infödingar, en liten afdelning kosacker, under befäl af Andreas Schtinnikow. Denne mottog i början några presenter af de skeppsbrutna, men drog sig sedan tillbaka från strandningsstället. Då japaneserna med anledning häraf i sina båtar rodde vidare längs kusten, gaf Schtinnikow befallning att i en bajdar förfölja dem och att döda alla utom tvenne. Det grymma dådet verkstäldes, hvarpå ogerningsmännen bemäktigade sig varorna och sönderslogo båten för att erhålla det jern, med hvilket dess bräder voro hopfogade. De tvenne japaneser, som blifvit skonade, fördes till Nischni Kamtschatskoj Ostrog. Här blef Schtinnikow fängslad och hängd för sitt dåd. Japaneserna sändes till Petersburg, der de fingo lära sig ryska språket och blefvo omvända till kristendomen, hvaremot de i sin ordning lärde några ryssar japanesiska. De dogo mellan 1736 och 1739. Båda voro från Satsuma; den äldre, Sosa, hade varit handelsman, och den yngre, Gonsa, var son till en lots. Deras fartyg hade varit bestämdt till Osaka, men en storm hade fört det ur dess kurs, hvarpå de under sex månader drifvit omkring på hafvet, tills de strandade med så olycklig påföljd för större delen af besättningen.³⁰

Denna sorgliga händelse var en ytterligare erinran derom, att mycket ännu var ogjordt i afseende på nordöstra Asiens geografi. Dessutom hade Berings Kamtschatka-expedition icke lemnat någon upplysning om läget af Asiens nordspets eller om den midt emot Kamtschatka liggande delen af Amerika. En mängd sårande tvifvel tyckas dessutom blifvit framkastade rörande riktigheten af iakttagelserna under Berings första resa. Allt detta förmådde honom att väcka förslag om »fortsättning», hvarjemte han erbjöd sig att, tillsammans med sina forna följeslagare Spangberg och Tschirikow, äfvertaga ledningen af den sjöexpedition, som för lösningen af de uppkastade frågorna borde afgå från Kamtschatka, dels mot öster för att utröna läget af Asiens ostkust i förhållande till Amerikas vestkust, dels mot söder för att sammanbinda vest-europeernas och ryssarnes forskningsområden.

Den kejserliga senaten, amiralitetskollegiet och vetenskapsakademien erhöllo i uppdrag att närmare utveckla denna plan och bringa den i verkställighet. Med afseende å det sätt, hvarpå uppdraget utfördes, får jag hänvisa till Müllers ofta anförda arbete, äfvensom till en uppsats af von Baer: Peters des Grossen Verdienste um die Erweiterung der geographischen Kenntnisse (Beiträge zur Kenntniss des Russischen Reiches, B. 16, S:t Petersburg 1872), Här kan jag blott nämna, att det var företrädesvis genom senatsekreteraren Kirilows aldrig tröttnande intresse för företaget, som detsamma erhöll den utveckling, att det kanske kan sägas vara den största vetenskapliga expedition, som någonsin utgått från något land. Det beslöts, att man med ens skulle ej allenast utreda Sibiriens utsträckning mot norr och öster, utan äfven undersöka dess hittills nästan okända etnografiska och naturhistoriska förhållanden. För detta ändamål delades den stora nordiska expeditionen i följande afdelningar:

1. En expedition, som skulle från Archangel afgå till Ob.³¹ För denna expedition användes två kotscher, »Ob» och »Expedition», 52½ fot långa, 14 fot breda och 8 fot djupgående, hvardera bemannad med 20 man. Fartygen, hvilka stodo under befäl af löjtnanterna Paulow och Murawjew, lemnade Archangel den 4 alt. 15 juli 1734. Första sommaren kommo de endast till Mutnoi Saliw i Kara-hafvet, derifrån vände de till Petschora och öfvervintrade vid Pustosersk. Följande året bröto de upp i juni, men kommo ej heller nu längre än 1734. Den ogynsamma utgången tillskrefs fartygens oduglighet för färder i Ishafvet, till följd hvaraf amiralitetskollegiet lät för expeditionen bygga två andra, 50 till 60 fot långa båtar, som stäldes under befäl af Skuratow och Suchotin, hvarförutom Murawjew ersattes af Malygin. Med de gamla fartygen seglade den sistnämnde den 27 maj alt. 7 juni 1736 utför Petschora-floden, vid hvars mynning »Expedition» förliste. Utan att låta afskräcka sig häraf, lät Malygin manskapet gå om bord på det andra fartyget, med hvilket man under stora faror och svårigheter trängde fram bland drifis till ön Dolgoj. Här träffade man den 7 alt. 18 aug. de nya, från Archangel utsända fartygen. Suchotin sändes nu tillbaka till Archangel om bord på »Ob»; Malygin och Skuratow seglade med de nya fartygen till Kara-floden och öf vervintrade der. Manskapet led under vintern 1736-1737 endast obetydligt af skörbjugg, som botades med i trakten växande antiskorbutiska växter. Islossningen i Kara-floden inträffade redan den 1 alt. 12 juni, men så mycket is dref fortfarande omkring i hafvet, att man först den 3 alt. 14 juli kunde bryta upp. Den 24 juli alt. 4 aug. kastade man ankar i det sund, som jag benämnt Malygin-sundet. Här uppehöllos fartygen af motvind i 25 dagar. Derpå seglade man vidare kring en udde, som samojederna kalla Jalmal, uppför Ob-viken till Ob-flodens utlopp, som nåddes den 11 alt. 22 sept. 1737, och härifrån gick man uppför floden till Soswa, der fartygen lades i vinterqvarter. Manskapet fördes till Beresow. Malygin återvände till Petersburg, efter att hafva gifvit löjtnant Skuratow och understyrman Golowin i uppdrag att följande år återföra fartygen till Dwina. De ankommo dit först i augusti 1739. Äfven återresan medtog således två år och var förenad med många mödor och faror.

Tillsammans hade således sex år åtgått för fram- och återresan mellan Archangel och Ob, då det nu ej skulle medföra någon svårighet att göra den på en enda sommar. Genom Malygins och Skuratows färder, äfvensom genom en landresa, som geodeten Selifontow under juli och aug. 1736 företog med renar längs vestkusten af Jalmal och derpå med båt till Beli Ostrow, blefvo Jalmal och sydkusten af nämnda stora ö kartlagda, efter hvad det tyckes temligen riktigt.³²

2. En expedition, som från Ob skulle segla till Jenisej. För denna lät Bering i Tobolsk bygga en dubbelslup, »Tobol», af 70 fots längd, 15 fots bredd och 8 fots djupgående. Fartyget hade två master, var försedt med två små kanoner och bemannadt med 53 man, deribland en geodet och en prest. Befälhafvare var löjtnant Owzyn. Man afreste i sällskap med flere små proviantfartyg från Tobolsk den 15 alt. 26 maj 1734 och ankom till Ob-viken genom flodens ostligaste utloppsarm den 19 alt. 30 juni. En storm skadade här proviantfartygen. Af virket till det fartyg, som lidit mest, uppfördes vid 66° 36' n. br. ett magasin, i hvilket provianten från de obrukbara fartygen nedlades. Sedan dessa arbeten blifvit afslutade, seglade man vidare, men till följd af ogynsamma vindar och grundt farvatten gick det långsamt framåt, så att man den 6 alt. 17 aug. endast hunnit till 70° 4' n. br. Härifrån vände man åter till Obdorsk, som nåddes den 4 alt. 15 sept. Sju dagar derpå belades Ob med is.

Följande vår återupptogs färden. Den 6 alt. 17 juni 1735 kom man till det föregående år upprättade magasinet. I början hindrades man af is, men den 20 alt. 31 juli bröt denna upp, och farvattnet blef rent. Nu hade manskapet begynt lida så starkt af skörbjugg, att endast 17 man af 53 voro friska; Owzyn vände derför åter för att i Tobolsk aflemna sina sjuka. Den 6 alt. 17 okt. anlände han till denna stad, och kort derpå frös floden. Owzyn reste nu till Petersburg för att sjelf aflägga berättelse om sina misslyckade resor och afgifva förslag till åtgärder, som borde vidtagas för att tillförsäkra bättre framgång åt nästa års företag. Hans förslag i det hänseendet gick hufvudsakligast ut på att i Tobolsk bygga ett nytt fartyg, hvilket under den farliga resan skulle åtfölja »Tobol» och bereda det större trygghet. Detta godkändes af amiralitetskollegiet, men fartyget hann ej blifva färdigt till sommaren 1736, hvarför detta års färd företogs på samma sätt som de föregående årens, och med samma utgång. Först 1737 blef det nya fartyget färdigt. Det kom med skeppsbyggmästaren Koschelew och styrman Minin den 5 alt. 16 juni till Obdorsk, hvarest Owzyn tog befälet öfver detsamma, öfverlemnade det gamla till Koschelew och anträdde så sin fjerde resa utför Ob-viken. Denna gång gick det bättre. Efter att hafva seglat förbi Gyda-bugten, kom man, utan att möta några svårare ishinder, den 16 alt. 27 augusti till Kap Mattesol och den 1 alt. 12 sept. till ett på Jenisejs strand vid 71° 33' genom myndigheternas försorg för expeditionen uppfördt magasin. Jenisej tillfrös den 10 alt. 21 oktober.

Fyra år hade således åtgått för Owzyn att lösa sin uppgift, men det lider knappast något tvifvel, att om han ej hade vändt så tidigt på året, och om han haft tillgång till ångkraft eller åtminstone till ett nutida segelfartyg, så skulle han på några veckor kunnat från Ob segla till Jenisej. Det är i alla fall Owzyns ihärdighet, som man till stor del skyller kartläggningen af Ob-viken, Tas- och Gyda-bugterna.³³

3. Resor från Jenisej mot Taimur-udden. Vintern 1738 kallades Owzyn och Koschelew till Petersburg för att der stå till rätta med anledning af en från deras underordnade inlemnad klagoskrift.³⁴ I stället fick Minin öfvertaga ledningen af expeditionen, hvilken skulle söka framtränga vidare öster ut längs Ishafvets kust. De tvenne första somrarna, 1738 och 1739, kunde Minin icke komma längre än till de nordligaste simovierna vid Jenisej. Men 1740 lyckades han, efter hvad det tyckes i temligen isfritt vatten, att vid Taimur-halföns vestkust nå 75° 15' n. br. Här vände han den 21 aug. alt. 1 sept. för »ogenomtränglig» is, men hufvudsakligast till följd af den sena årstiden. Den föregående vintern hade Minin afsändt sin styrman Sterlegow i slädar för att upptaga kusten. Han nådde den 14 alt. 25 april 75° 26' n. br. och uppreste der, på en i hafvet utspringande klippa, en stenvård. Öppna ställen tyckas flerstädes hafva funnits i det utanför liggande hafvet. Man återvände med anledning af snöblindhet och rastade under återfärden en tid i en vid floden Pjäsina belägen simovie, hvars tillvaro bevisar huru långt de ryska fångstmännen sträckt sina färder.³⁵

4. Resa från Lena mot vester. Den 30 juni alt. 11 juli 1735 afgingo två expeditioner från Jakutsk på hvar sin dubbelslup, beledsagade af en mängd proviantbåtar. Den ena af dessa dubbelslupar skulle afgå mot öster under befäl af löjtnant Lassinius. Jag skall längre fram redogöra för hans resa. Den andra stod under befäl af löjtnant Prontschischew, som hade till uppgift att från Lena afgå mot vester, om möjligt till Jenisej. Resan utför floden gick lyckligt och angenämt. Floden var 4 till 9 famnar djup, och vid dess af björk och barrträd omgifna stränder funnos en mängd tält och boningshus, hvilkas invånare voro sysselsatta med fiske, hvarigenom flodomgifningarna fingo ett lifligt och behagligt utseende.³⁶ Den 2 alt. 13 aug. kom man till utloppet af floden, hvilken här delar sig i fem armar, af hvilka den ostligaste valdes för nedseglingen till Ishafvet. Här skulle de båda sjöfararne skiljas. Prontschischew uppehölls vid mynningen till den 14 alt. 25 aug. Derpå seglade han öfver 1½ till 2½ famnars vatten längs stranden rundt om de öar, som bildas af Lenas mynningsarmar. Den 26 aug. alt. 6 sept. fälde han ankar i Oleneks mynningsvik. Ett stycke uppför denna flod träffades några boningshus, som fångstmän uppbyggt för att användas under sommarjagt. Dessa inreddes för vintern, hvilken förflöt lyckligt. Den 21 juni alt. 2 juli egde islossningen rum vid vinterqvarteret, men i hafvet utanför låg isen qvar till den 3 alt. 14 augusti, och först då kunde Prontschischew gå till sjös. Kursen stäldes mot nordost. Den 13 alt. 24 augusti nåddes Chatanga. På stranden vid 74° 48' träffades en stuga, i hvilken fans nyss bakadt bröd och några hundar, och som derför tycktes tillhöra några för tillfället frånvarande ryska jägare. Under seglatsen vidare längs kusten kom man, efter att hafva farit förbi tvenne i landet inskjutande bugter, till en vik, hvilken man med orätt ansåg för Taimur-flodens mynning. Bland skälen för detta antagande nämnes den massa måsar, som i denna trakt kringsvärmade fartyget. Viken var täckt med fast is, »som väl aldrig bryter upp»; och från kusterna sträckte sig ut åt hafvet breda isfält, på hvilka isbjörnar syntes.

Den 20 alt. 31 aug. omringades fartyget vid 77° 29' n. br. plötsligt af så stora ismassor, att det ej kunde röra sig vidare och löpte i hvarje ögonblick fara att krossas. Man beslöt derför att vända, men till en början omöjliggjordes detta genom fullständig vindstilla, hvarjemte en isskorpa bildade sig på öppna ställen mellan drifisstyckena. Om den angifna bredden är riktig, låg vändpunkten helt nära Asiens längst mot norr utskjutande udde. Med ett bättre fartyg och framför allt med hjelp af ånga hade Prontschischew helt säkert lyckats fullfölja kringseglingen. Hvad den obrutna isen beträffar, som flere gånger omtalas i hans berättelse, så bör detta uttryck sannolikt tolkas som temligen tätt packade drifisband. Många gånger under mina arktiska resor har jag seglat igenom isband, som, iakttagna från båt några hundra alnar från deras kant, rapporterats som ofantliga obrutna isfält. Den 25 aug. alt. 5 sept. uppstod en häftig nordanvind, som dref fartyget med omgifvande isfält mot söder. De resande förtviflade om sin räddning, men vindstötarne skingrade isen, så att fartyget åter blef fritt och kunde segla till Chatanga-mynningen, som dock redan var isbelagd. Man nödgades derför fortsätta mot Olenek, hvars mynningsvik nåddes den 28 aug. alt. 8 sept. I granskapet af den hamn, dit de ärnade sig, drefvo de till följd af motvind och drifis ytterligare omkring under sex dagar, utsatta för köld och väta samt utmattade genom ansträngningar och umbäranden af alla slag. Prontschischew, som redan förut varit sjuk, dukade den 30 aug. alt. 10 sept. under för sjukdomen, till stor sorg för manskapet, af hvilket han var mycket afhållen. Styrmannen Tscheljuskin öfvertog nu befälet. Den 3 alt. 14 september lyckades han föra fartyget in i Olenek-floden. På dess strand begrofs Prontschischew med all den högtidlighet, som omständigheterna medgåfvo. Vid Prontschischews sorgliga öde är fästadt ett i de arktiska forskningsfärdernas historia ensamt stående intresse. Han var nygift, då han började sin resa. Den unga hustrun följde honom på hans färd, deltog i hans faror och mödor, öfverlefde honom blott ett par dagar och hvilar nu vid hans sida i grafven på Ishafvets öde kust.

Den 28 sept. alt. 9 okt. tillfrös Olenek, och vintern blef ganska svår för Tscheljuskin och hans följeslagare. Följande sommar återvände de till Jakutsk, öfvertygade om omöjligheten att kringsegla Asiens nordspets, och då Bering ej mer fans i nämnda stad afreste Tscheljuskin till S:t Petersburg för att afgifva muntlig redogörelse för Prontschischews färder. Amiralitets-kollegiet gillade dock ej Tscheljuskins åsigter, utan ansåg, att ännu ett försök borde göras till sjös, men om äfven detta misslyckades, skulle man genom färder till lands kartlägga kusten. Till utförande af detta sista försök att från Lena sjöledes nå Jenisej utsågs löjtnanten Chariton Laptew.

Laptew, beledsagad af en mängd smärre proviantfartyg, lemnade Jakutsk den 9 alt. 20 juli 1739 och nådde den 20 alt. 31 juli Lenas utloppsarm Krestowskoj, vid hvilken han på en i hafvet utspringande punkt uppbyggde ett högt signaltorn, ett af de få byggnadsmonument som finnas vid Asiens nordkust, och som derför äfven omtalas af efterföljande resande i dessa trakter. Härifrån seglade han längs kusten förbi Oleneks mynningsvik och förbi en stor bugt, som han, af hvad anledning känner jag ej, benämnde med det rent svenska namnet Nordvik. Denna bugt var ännu betäckt med obruten is. Efter att i Chatanga-bay hafva råkat i besätt under några dagar, kom man den 20 alt. 31 augusti till Kap Taddæus, der fartyget den följande dagen ankrade vid 76° 47' n. br. På uddens yttersta spets byggdes ett signaltorn, och härifrån utsändes geodeten Tschekin att undersöka det kringliggande landet och Tscheljuskin för att uppsöka Taimur-flodens utlopp. Några geodetiska arbeten kunde Tschekin för dimma ej utföra. Tscheljuskin åter berättade, att någon flodmynning ej fans i granskapet, samt att hela bugten och det utanför liggande hafvet var, så långt ögat kunde nå, täckt af obruten is. Detta förmådde Laptew att vända. Efter många svårigheter bland isen kom han den 27 aug. alt. 7 sept. till utloppet af floden Bludnaia i Chatanga. Här tillbragtes vintern bland en stam på stället bosatta tunguser, hvilka icke egde några renar och derför voro bofasta. De använde hundar till dragdjur och tyckas hafva fört ett lefnadssätt snarlikt kust-tschuktschernas.

På våren sändes Tschekin att kartlägga kusten mellan Taimur och Pjäsina. I trettio hundslädar och åtföljd af en med 18 renar³⁷ nomadiserande tungus, reste han öfver landet till Taimur-floden, följde dess lopp till hafvet och sedan hafskusten mot vester under en sträcka af 100 verst. Brist på proviant och hundfoder nödgade honom att vända. Sjelf ville nu Laptew, öfvertygad som han var om omöjligheten att kringsegla Asiens nordspets, återföra sitt fartyg och det mesta af sina förråd till Lena. Efter att med stor fara och svårighet hafva färdats utför floden till Ishafvet den 30 juli alt. 10 aug., kom fartyget den 13 alt. 24 augusti i besätt och krossades bland isstyckena, enligt uppgift på en rysk karta utgifven år 1876 af Hydrografiska departementet i Petersburg, på ostkusten af Taimur-halfön vid 75° 30' n. br.

Sex dagar derpå inträffade en stark frost, så att tunn is bildade sig mellan drifisblocken. Några våghalsar gingo öfver de svagt sammanfrusna isbitarne i land. Tre dagar derefter kunde Laptew sjelf jemte det öfriga manskapet lemna fartyget. Flere mellan dem och deras gamla vinterläger liggande strömmar, som ännu ej tillfrusit, hindrade dem dock att genast gå vidare. Man sökte skydd mot kölden genom att gräfva gropar i den frusna marken och i dem turvis lägga sig den ene öfver den andre. Dagligen sändes manskapet till fartyget för att afhemta så mycket som möjligt af der qvarlemnade lifsmedel, men den 30 aug. alt. 10 sept. bröt isen åter upp och förde den öfvergifna farkosten ut till sjös.

Den 21 sept. alt. 2 okt. hade strömmarne ändtligen frusit så mycket, att återfärden kunde anträdas till förra årets, öfver 500 kilometer aflägsna vinterbostad. Vandringen genom den öde, af menniskofot kanske aldrig förut beträdda tundran var förenad med ytterliga besvärligheter, och det dröjde 25 dagar, innan Laptew och hans folk åter fingo hvila ut i en uppvärmd stuga och erhöllo varm mat. Tolf man omkommo af köld och utmattning. Laptew beslöt nu att dröja här under vintern och följande vår öfver tundran gå till Jenisej, der han hoppades finna magasiner med lifsmedel och ammunition. Men ej heller nu blef han overksam. Han ville nämligen ej återvända, innan kartläggningsarbetet var fullständigt afslutadt. I brist på fartyg skulle detta ske landvägen. En del obehöfligt manskap sändes derför om våren öfver tundran till Jenisej, och de öfriga fördelades i tre partier under Laptew sjelf, Tschekin och Tscheljuskin, hvilka skulle kartlägga hvar sin del af kusten mellan Chatanga och Pjäsina samt derpå mötas vid Jenisej. Dessa färder gingo lyckligt; man for flere gånger, efter hvad det tyckes utan allt för stora svårigheter, öfver den öde tundran mellan Chatanga och Taimur-floden, upptäckte Taimur-sjön och kartlade betydliga sträckor af kusten. Men då alla åter i medlet af augusti voro församlade vid Dudino, befans det, att sjelfva nordspetsen af Asien ännu ej var kringgången och kartlagd. Detta skedde 1742 af Tscheljuskin under en ny slädfärd, hvars enskildheter äro endast ofullständigt kända, tydligen derför att man ända till senaste tider betviflat Tscheljuskins uppgift, att han verkligen nått Asiens nordligaste udde. Något tvifvel härom kan dock efter Vegas färd ej mer ifrågakomma.³⁸

5. Resor från Lena mot öster. Befälet öfver dessa fördes af löjtnant Lassinius och efter dennes död af löjtnant Dmitri Laptew. För Lassinii färd var en dubbelslup byggd i Jakutsk. Såsom jag ofvanför nämnt, lemnade han denna stad, åtföljd af åtskilliga lastbåtar, samtidigt med Prontschischew, och båda seglade tillsammans utför Lena till dess mynning. Redan den 9 alt. 20 augusti kunde Lassinius härifrån segla vidare mot öster. Fyra dagar derefter stötte han på så mycken drifis, att han nödgades lägga till vid mynningen af en flod, 120 verst öster om Lenas ostligaste mynningsarm. Här fans rikligt med drifved, och förråden tyckas äfven varit rikliga, men detta, oaktadt utbröt skörbjugg under vintern. Lassinius sjelf och de flesta af hans manskap dogo. Vid underrättelsen härom sände Bering ett undsättningsparti, bestående af löjtnant Tscherbinin och 14 man, till Lassinii vinterqvarter. De funno vid framkomsten den 4 alt. 15 juni endast presten, styrmannen och sju matroser vid lif af de 53 man, som det föregående året med Lassinius utgått från Jakutsk. Äfven dessa voro så sjuka, att några af dem dogo under återfärden till Jakutsk. Tillika utsändes Dmitri Laptew och nödigt antal manskap att taga hand om fartyget, med hvilket de skulle återupptaga försöket att segla öster ut. Han gick till sjös den 30 juli alt. 10 aug. I början hade han att kämpa med svåra ishinder, och då han ändtligen nått öppet vatten, ansåg han sig till följd af den framskridna årstiden böra återvända. Den 22 aug. alt. 2 sept. kom han åter till Bykowska utloppsarmen af Lena, uppför hvilken han hade svårt att framtränga till följd af de många, för honom okända grunden. Den 8 alt. 19 september tillfrös floden. Han öfvervintrade ett stycke från mynningen, och äfven nu infann sig skörbjuggen, men botades genom flitig rörelse i det fria och dekokt på cederkottar. I en härifrån afsänd rapport förklarade Dmitri Laptew det vara fullkomligt omöjligt att omsegla de tvenne mellan Lena och Indigirka utskjutande uddarne Kap Borchaja och Swjatoinos, emedan, enligt enstämmig utsago af flere i trakten lefvande jakuter, isen här aldrig smälter eller ens lossnar från stranden. Med Berings medgifvande reste han till S:t Petersburg för att lemna nödiga upplysningar åt amiralitets-kollegiet. Detta beslöt dock, att man skulle göra ännu ett försök till sjös och att, om det ej lyckades, kusten skulle kartläggas genom landresor.

Det är numera lätt att inse, hvarpå den olyckliga utgången af dessa tvenne försök att segla mot öster berodde. Man hade fartyg, som voro föga dugliga till kryssning, man vände för tidigt på året, och till följd af obenägenhet att aflägsna sig från kusten seglade man in i den stora, öster om Lena befintliga hafsbugten, från hvilken ingen större flod bortför de der under vintern bildade eller dit från hafvet neddrifna ismassorna. En viss fasa för den uppgift, som blifvit ålagd dem, tyckes dessutom hafva varit rådande hos Dmitri Laptew och hans följeslagare, och i motsats till Deschnew, saknade de sålunda första vilkoret för framgång, den fasta öfvertygelsen om uppgiftens utförbarhet.

På amiralitets-kollegiets befallning anträdde Dmitri Laptew i alla fall sin andra resa, och han jäfvade nu sin egen spådom, i det han kringseglade de båda uddar, som han trott alltid skulle vara omgifna af obruten is. Sedan han kommit förbi dem, frös fartyget in den 9 alt. 20 sept. Laptew hade då ingen aning om, på hvilket ställe af kusten han befann sig eller huru långt han hade till land. Han förblef i detta oangenäma läge under elfva dagar, efter hvilkas förlopp en af styrmännen, som den 31 aug. alt. 11 sept. blifvit i båt utsänd från fartyget, kom åter öfver isen till fots och berättade, att man ej hade långt till Indigirkas mynning. På den närbelägna kusten hade åtskilliga jakuter slagit sig ned, och der fans äfven en rysk simovie. Man öfvervintrade här, hvarvid den omkringliggande trakten undersöktes. Geodeten Kindäkow utsändes att kartlägga kusten till Kolyma. Bland annat anmärkte man, att hafvet här närmast stranden var mycket grundt, och att drifved saknades vid Indigirkas mynning, men fans i stora massor inåt landet, 30 verst från kusten.

Följande året 1740 iståndsatte Laptew, så godt sig göra lät, sitt under föregående års färd skadade fartyg och gick derpå den 31 juli alt. 11 aug. åter till sjös. Den 3 alt. 14 augusti passerades en af Björnöarna, hvars polhöjd bestämdes till 71° 0'. Den 14 alt. 25 augusti, då man kommit till Stora Kap Baranow, hindrades färdens fortsättning af oöfverskådliga ismassor. Man vände nu och sökte vinterqvarter i Kolyma. Den 8 alt. 19 juli 1741 blef denna flod isfri, och Laptew seglade åter ut för att fortsätta sin färd mot öster, men ej heller nu lyckades han kringsegla Stora Kap Baranow. Han var nu fullt öfvertygad om omöjligheten att sjöledes nå Anadyr, hvarför han beslöt att landvägen framtränga till denna flod för att kartlägga densamma. Detta utförde han åren 1741 och 1742. Härmed slutade Dmitri Laptews, just icke om framstående sjömanskap, men om stor ihärdighet, oförskräckthet och pligttrohet vittnande färder.³⁹

6. Resa för uppsökande och kartläggande af Amerikas nordvestra kust. För detta ändamål utrustade Bering i Ochotsk tvenne fartyg, af hvilka han sjelf öfvertog befälet öfver det ena, S:t Paul, medan det andra; S:t Peter, stäldes under Tschirikow. Ochotsk lemnades 1740, och sedan grund hindrat fartygen att löpa in i Bolschaja Reka, öf vervintrade båda i Avatscha bay, hvars ypperliga hamn med anledning af skeppens namn kallades Peter-Pauls hamn. Den 4 alt. 15 juni 1741 lemnades denna hamn, sedan naturforskaren Georg Wilhelm Steller gått om bord på Berings och astronomen Louis de l'Isle de la Croyère på Tschirikows fartyg. Båda skeppen skulle följas åt. Kursen stäldes i början åt sydsydost, men sedan, då man ej kunde upptäcka land i denna riktning, åt nordost och öster. Under en storm den 20 juni alt. 1 juli blefvo fartygen åtskilda. Den 18 alt. 29 juli nådde Bering Amerikas kust vid 58° till 59° n. br. Ett stycke från stranden upptäcktes här af Steller en praktfull vulkan, som erhöll namnet S:t Elias. Kusten var bebodd, men invånarne flydde undan, då fartyget nalkades. Härifrån ville Bering segla mot nordvest till den udde af Asien, som utgjort vändpunkten för hans första färd. Det var dock endast med svårighet, som man i den nästan ständigt rådande tjockan kunde kringgå halfön Alaska och segla fram mellan de Aleutiska ögrupperna. Skörbjugg utbröt nu ibland besättningen, och befälhafvaren sjelf led starkt deraf, hvarför befälet hufvudsakligast fördes af löjtnant Waxel. Vid en ö kom man i beröring med infödingarne, hvilka i början voro helt vänskapliga, ända tills en af dem bjöds på bränvin. Denne smakade på drycken och blef deraf så förskräckt att inga gåfvor kunde lugna hans oro. Med anledning häraf beordrades de af skeppsmanskapet, som voro i land, att komma om bord, men vildarne gjorde min af att vilja behålla sina gäster. Ändtligen släpptes ryssarne fria, men en som tolk medtagen korjäk qvarhölls. För att befria denne lät löjtnant Waxel aflossa tvenne muskötsalvor öfver infödingarnes hufvuden med den påföljd, att de alla af förskräckelse föllo omkull, och korjäken fick tillfälle att springa sin väg. Nu är eldvattnet för dessa vildar en kär dryck, och af lösa gevärsalvor skrämmas de ej.

Under de följande månaderna dref Berings fartyg planlöst omkring i hafvet mellan Alaska och Kamtschatka under nästan ständig tjocka och i fara att stranda på någon af de många okända klippor, holmar och öar man for förbi. Den 5 november ankrade man vid den ö, som sedermera erhållit namnet Beringön. Snart uppstod dock en våldsam sjögång, som kastade fartyget på land och krossade det mot öns klippiga kust. För öfvervintringen derstädes, som genom Stellers deltagande i expeditionen blifvit af så stor vigt i naturhistoriskt hänseende, skall jag framdeles redogöra i sammanhang med berättelsen om vårt besök på Beringön. Här vill jag blott erinra derom, att Bering dog i skörbjugg den 8 alt. 19 december, och att under resans lopp en stor del af hans manskap föll offer för samma sjukdom. På våren byggde de öfverlefvande ett nytt fartyg af spillrorna från det gamla, och den 16 alt. 27 augusti seglade de bort från den ö, der de utstått så många lidanden, samt ankommo elfva dagar derefter till en hamn på Kamtschatka.

Efter skilsmessan från Bering fick Tschirikow den 15 alt. 26 juli sigte på Amerikas kust vid 56° n. br. Styrmannen Abraham Dementiew sändes då i land med storbåten, som var försedd med en kanon och bemannad med tio väl väpnade män. Då han ej återkom, sändes en annan båt efter honom. Men äfven denna båt kom ej tillbaka. Förmodligen blefvo båtbesättningarna tillfångatagna och dödade af indianerna. Sedan man gjort ännu ett försök att få rätt på det förlorade manskapet, beslöt Tschirikow att återvända iill Kamtschatka. Först seglade han likväl ett stycke norr ut längs Amerikas kust utan att kunna landa, enär fartyget förlorat sina båda båtar. Stor brist på dricksvatten uppstod härigenom, hvilket var så mycket svårare, som återseglatsen blef mycket långvarig till följd af motvind och dimma. Under resan omkommo 21 man, bland dem de l'Isle de la Croyère, hvilken, såsom ofta lär hända skörbjuggspatienter på fartyg, dog, då han från sin bädd fördes upp på däck för att ilandsättas.⁴⁰

Berings och Tschirikows med uppoffring af så många menniskolif förenade resor medförde kännedomen om nordvestra Amerikas läge i förhållande till nordöstra Asien samt ledde till upptäckten af den långa vulkaniska ökedjan mellan Alaska-halfön och Kamtschatka.

7. Sjöresor till Japan. För dessa lät kapten Spangberg i Ochotsk bygga en hucker »Erkeengeln Michael» och en dubbelslup »Nadeschda», hvarjemte äfven det gamla fartyget »Gabriel» för ändamålet iordningstäldes. Befälet öfver »Michael» tog Spangberg sjelf, dubbelslupen lemnades åt löjtnant Walton och »Grabriel» åt midshipman Scheltinga. Ända till midsommar hindrades man af drifis att löpa ut, och det första året (1738) hann man derför endast undersöka de Kuriliska öarna till 46:e breddgraden. De tre fartygen återvände härifrån till Kamtschatka, der de öfvervintrade vid Bolschaja Reka. Den 22 maj alt. 2 juni 1739 lemnade Spngberg med sin lilla flotta åter denna hamn. Alla fartygen följdes till en början söder ut, tills Spangberg och Scheltinga under en häftig storm med tjocka blefvo skilda från Walton. Båda kommo lyckligt till Japan och landstego flerstädes, hvarvid de alltid mottogos väl af infödingarne, hvilka tycktes vara mycket benägna att inlåta sig i beröring med främlingarna. Under återfärden landsteg Spangberg vid 43° 50' n. br. på en stor ö norr om Nippon. Här såg han det till sitt ursprung gåtfulla Aino-folket, utmärkt genom en ytterligt rik hår- och skäggväxt, hvilken stundom är utbredd öfver större delen af kroppen. Spangberg återkom till Ochotsk den 29 okt. alt. 9 nov. Walton seglade längs Japans kust söder ut till 33° 48' n. br. Här fans en stad med 1500 hus, der de ryska sjöfararne blefvo mycket väl mottagna, äfven i enskildes boningar. Sedermera landade Walton ännu på ett par andra ställen af kusten, hvarpå han återvände till Ochotsk, der ankaret fäldes den 21 aug. alt. 1 sept.⁴¹

De utomordentligt vackra resultaten af Spangbergs och Waltons resor öfverensstämde alldeles icke med de då för tiden af Petersburger-akademiens ledande män antagna kartorna öfver Asien. Spangberg fick derför under återfärden genom Sibirien order att å nyo resa till samma trakter för att häfva de uppkastade tvifvelsmålen. Ett nytt fartyg måste byggas, och med detta afreste han 1741 från Ochotsk till sin forna vinterhamn på Kamtschatka. Härifrån seglade han 1742 mot söder, men han hade knappt kommit förbi den första af Kurilerna, innan fartyget blef så läck, att man nödgades vända. Denna Spangbergs andra japanska expedition blef derför fullkomligt resultatlös, ett förhållande som uppenbarligen betingades af de oberättigade och sårande tvifvelsmål, som föranledt densamma, och det godtyckliga sätt, på hvilket den blifvit från S:t Petersburg anordnad.

8. Resor i det inre af Sibirien af Gmelin, Müller, Steller, Krascheninnikow, de l'Isle de la Croyère m. fl. Dessa forskares färder blefvo visserligen epokgörande för kännedomen om norra Asiens etnografi och naturförhållanden, men sjelfva nordkusten berörde de icke. En redogörelse för dem ligger derför ej inom ramen af den historik, jag här föresatt mig att lemna.

Schalaurow.

Genom dessa olika resor till sjös och lands hade den stora nordiska expeditionen åstadkommit en på verkliga undersökningar grundad kännedom om norra Asiens naturförhållanden, gifvit temligen fullständiga upplysningar om verldsdelens begränsning mot norr och om det inbördes läget af Asiens ost- och Amerikas vestkust, de Aleutiska öarna hade blifvit upptäckta och ryssarnes upptäckter i öster sammanbundna med vest-europeernes i Japan och Kina.⁴² Resultaten voro sålunda utomordentligt stora och epokgörande. Men så hade ock dessa företag erfordrat mycket betydande uppoffringar, och långt innan de voro afslutade, sågos de af myndigheterna i Sibirien med oblida ögon på grund af den stora tunga, som forslingen genom ödemarkerna af lifsmedel och annan utrustning medförde för landet. Det dröjde ock nära tjugu år, innan en ny upptäckts- och forskningsfärd i det sibiriska Ishafvet kom till stånd, värd att inregistreras i geografiens historia. Denna gång var det en enskild man, en köpman från Jakutsk Schalaurow, som föresatte sig att upprepa Deschnews berömda resa, och som för att nå detta mål offrade hela sin förmögenhet och sitt lif. Åtföljd af en förvist midshipman, Iwan Bachoff, och med en besättning af förrymda soldater och deporterade, seglade han år 1760 från Lena ut i Ishafvet, men kom första året endast till Jana, der han öfvervintrade. Härifrån fortsatte han den 29 juli alt. 9 aug. 1761 mot öster, alltid hållande sig nära kusten. Den 6 alt. 17 sept. seglade han kring det fruktade Swjatoinos, hvarvid han på andra sidan sundet såg ett högländt land, Ljachows ö. Först vid Björnöarna, dit han förts af en gynsam vind öfver isfritt haf, mötte han drifis, ehuru, efter hvad det tyckes, icke i någon synnerlig mängd. Men det var redan långt lidet på året, och han ansåg derför rådligast att söka vinterqvarter vid den närbelägna Kolyma-flodens mynning. Här byggde han sig en rymlig vinterbostad, som omgafs med snövallar, hvilka bestyckades med kanoner från fartyget; förmodligen var hela huset ej så stort som en torparkoja hos oss, men det var i alla fall länge det grannaste palats på Asiens nordkust, ofta omtaladt af senare resande och helt säkert af infödingarne betraktadt med häpen beundran. I nejden hade man rik renjagt och ymnigt fiske, hvarför vintern förflöt så lyckligt, att endast en man dog i skörbjugg, ett för den tiden synnerligen gynsamt förhållande.

Följande år den 21 juli alt. 1 aug. seglade Schalaurow vidare, men vindstilla och ihållande motvind hindrade honom att komma förbi Kap Schelagskoj, innan han af den sena årstiden nödgades söka vinterqvarter. Härtill ansåg han den närbelägna kusten till följd af bristen på skog och drifved ej lämplig, hvarför han seglade tillbaka mot vester, tills han slutligen efter en mängd missöden den 12 alt. 23 september kom åter till sitt året förut vid Kolyma uppbyggda hus.

Han föresatte sig genast att följande vår göra ett ytterligare försök att nå sitt mål. Men nu voro förråden uttömda, och det uttröttade manskapet vägrade att följa. För att erhålla medel till en ny färd reste han till Moskwa, och med hjelp af det understöd, han der lyckades förskaffa sig, anträdde han 1766 en resa, från hvilken hvarken han eller någon af hans följeslagare återkommo. Coxe anför åtskilligt, som talar för, att han verkligen kringseglat Kap Deschnew och nått Anadyr. Men Wrangel tror, att han omkommit i granskapet af Kap Schelagskoj. Ar 1823 visade nämligen invånarne vid denna udde för Wrangels följeslagare Matiuschkin ett litet sönderfallet hus, uppbygdt öster om floden Werkon vid Ishafvets kust. För många år tillbaka hade förbiresande tschuktscher der funnit af rofdjur gnagda menniskoben äfvensom åtskilliga husgerådssaker, hvilka antydde, att förlista öfvervintrat på stället, och Wrangel antar derför, att det var här som Schalaurow omkom, ett offer för den ihärdighet med hvilken han fullföljde sitt sjelftagna mål att kringsegla Asiens nordöstra udde.⁴³

Andrejews land.

För att få visshet om någon sanning låg till grund för den åsigt, som var spridd i Sibirien, att Amerikas fastland skulle utbreda sig längs Asiens nordkust till granskapet af de der belägna öarna, sände Sibiriens guvernör Tschitscherin om vintern 1763 en sergeant Andrejew med hundslädar ut på en isfärd mot norr. Han lyckades komma till några öar af betydlig utsträckning, som Wrangel, hvilken alltid visar sig mycket skeptisk i afseende å tillvaron af nya land och öar i Ishafvet, anser hafva varit de små Björnöarna. Numera tyckes det vara temligen säkert, att Andrejew besökt en sydvestlig fortsättning af det land, som på nyare kartor betecknas med namnet Wrangels land, hvilket i så fall, liksom motsvarande del af Amerika, utgör en samling af många större och mindre öar. På öarna fann Andrejew öfverallt talrika bevis på, att de fordom varit bebodda. Bland annat såg han en stor, utan tillhjelp af jernredskap upptimrad stuga. Stockarna voro liksom gnagda med tänder (tillhuggna med stenyxor) och hopbundna med remmar.⁴⁴ Läget och byggnadssättet angaf, att huset varit uppfördt till försvar; man hade således ej ens här borta i Ishafvets ödemarker kunnat undgå det split och den strid, som råder i sydligare länder. I öster eller nordost tyckte sig Andrejew se ett aflägset land; han är alltså tydligen den rätte europeiske upptäckaren af Wrangels land, så vida man ej får anse, att äfven han haft en föregångare i kosacken Feodor Tatarinow, hvilken, enligt slutorden i Andrejews journal, redan förut tyckes hafva besökt samma öar som denne. Det vore högeligen önskligt, att nämnda journal, om den ännu finnes i behåll, blefve offentliggjord i fullkomligt oförändrad form. Huru vigtig den är synes af följande paragraf i de officiella förhållningsorder, som utfärdades för Billings: »En sergeant Andrejew såg från den sista af Björnöarna på mycket långt håll en stor ö, till hvilken de (Andrejew och hans följeslagare) reste med hundslädar. Men de vände, då de kommit 20 verst från kusten, emedan de sågo friska spår af en massa folk, som färdats fram i slädar förspända med renar».⁴⁵

För att uppsöka det af Andrejew sedda stora landet i nordost utsändes åren 1769, 1770 och 1771 ytterligare en expedition, bestående af de trenne geodeterna Leontiew, Lussow och Puschkarew, med hundslädar från Kolyma öfver isen mot nordost, men de lyckades hvarken nå det ifrågavarande landet eller ens med säkerhet afgöra, om det verkligen fans eller ej. Bland infödingarne bibehöll sig dock tron på detsamma med stor bestämdhet, och de visste till och med angifva namnen på der boende folkstammar.

De Nysibiriska öarna. — Hedenströms expeditioner.

De Ny-sibiriska öarna, som förut ofta varit sedda af kustfarare, besöktes första gången 1770 af Ljachow, som utom den närmast fastlandet belägna Ljachows ö äfven upptäckte öarna Maloj och Kotelnoj. Han erhöll i anledning häraf monopol att der insamla mammuttänder, en förvärfsgren som sedan dess en tid bortåt tyckes hafva idkats med ej obetydlig vinst. Upptäcktens vigt föranledde regeringen några år derefter att ditsända en landtmätare Chwoinow⁴⁶, af hvilken öarna kartlades och några ytterligare upplysningar erhöllos om de märkliga naturförhållandena i denna trakt. Enligt Chwoinow utgöres marken der flerstädes utaf en blandning af is och sand samt betar af mammut, ben af en fossil oxart, af noshörningar m. m. På många ställen kan man från marken bokstafligen afrulla den mattlika mossbädden; och man finner då, att den täta grönskande växtbeklädnaden har klar is till underlag, ett förhållande som äfven jag iakttagit flerstädes i polarländerna. De nya öarna voro rika ej allenast på elfenben, utan äfven på räfvar med dyrbara pelsar och annat jagtbyte af mångahanda slag. De utgjorde derför en tid bortåt målet för åtskillige fångstmäns färder. Bland dessa må nämnas Sannikow, som 1805 upptäckte öarna Stolbovoj och Faddejew, Sirowatskoj, som 1806 upptäckte Novaja Sibir, och Bjelkow, som 1808 fann de efter honom nämnda små öarna. Emellertid uppstod tvist rörande fångstmonopolet, i synnerhet sedan Bjelkow m. fl. anhållit om tillstånd att på Kotelnoj-ön få anlägga en jagt- och handelsstation(?).⁴⁷ Detta föranledde Rysslands dåvarande kansler Romanzow att ännu en gång låta närmare undersöka denna aflägsna landsdel genom Hedenström, en till Sibirien förvist person, som förut varit sekreterare hos någon förnäm man i Petersburg.⁴⁸ Han afreste i slädar dragna af hundar den 7 alt. 19 mars 1809 från Ustjansk öfver isen till Ljachows ö och derifrån till Faddejew-ön, hvarest expeditionen delade sig i tvenne afdelningar. Hedenström fortsatte vägen till Novaja Sibir, hvars sydkust han kartlade. Här upptäckte han bland annat de märkvärdiga »träberg», hvarom jag förut talat. Hans följeslagare Koschevin och Sannikow undersökte Faddejew, Maloj och Ljachows ö. På Faddejew fann Sannikow en jukagir-släde, skinnskrapor af sten och en af mammutelfenben förfärdigad yxa, hvaraf han drog den slutsatsen, att ön varit bebodd, innan jernet af ryssarne blifvit infördt bland Sibiriens vilda folkstammar.

De påbörjade undersökningarna fortsattes år 1810. Man for den 2 alt. 14 mars från Indigirkas mynning och kom efter elfva dagars resa till Novaja Sibir. Ursprungligen hade det varit Hedenströms afsigt att vid öns undersökning använda renar och hästar, men han öfvergaf sedermera denna plan af fruktan att ej finna bete för dragarne. Så väl Hedenström som Sannikow trodde sig från öns nordkust se blåaktiga berg vid horisonten i nordost. För att nå detta nya land företog den förre en färd utåt isen. Denna var dock så ojemn, att han på fyra dagar kunde framtränga endast omkring 70 verst. Här mötte han (den 28 mars alt. 9 april) fullkomligt öppet vatten, hvilket tycktes utbreda sig ända till Björnöarna, d. v. s. öfver en sträcka af omkring 500 verst. Han återvände derför mot söder och nådde fastlandet efter 43 dagars mycket besvärlig; vandring; öfver isen. Under färden räddades Hedenström från hungersnöd derigenom, att han lyckades döda elfva hvita björnar. Ett nytt försök, som han redan samma vår gjorde att med hundslädar öfver isen nå det obekanta landet i nordost, blef äfven resultatlöst till följd af breda, oöfverstigliga råkar och öppningar i isen, men äfven nu trodde han sig finna många tecken dertill, att ett stort land skulle finnas i den nämnda riktningen. Endast med stor svårighet lyckades han att öfver den mycket svaga isen den 8 alt. 20 maj åter nå fastlandet vid Kap Baranow.

Samma år undersökte Sannikow Kotelnoj-ön, hvarest han mötte Bjelkow med åtskilliga fångstmän, hvilka under sommaren slagit sig ned på öns vestkust för att der samla mammutbetar och jaga räfvar. Han fann ock ett på stranden upprest grekiskt kors och lemningarna af ett fartyg, hvilket, att döma af byggnadssättet och af i trakten kringströdda jagtredskap m. m., tycktes hafva tillhört en fångstman från Archangel, som blifvit vind- eller isdrifven hit från Spetsbergen eller Novaja Semlja.

Den följande sommaren afslötos de »Hedenströmska expeditionerna» med kartläggningen af Novaja Sibirs nordkust genom Pschenizyn, samt med återupptagandet af försöket att från Kap Kamennoj tränga fram öfver isen mot nordost, denna gång utfördt af kosacken Tatarinow, hvartill slutligen kom förnyad undersökning af Faddejew-ön genom Sannikow. Tatarinow fann isen (sannolikt i slutet af mars månad) 25 verst från stranden så tunn, att han ej vågade gå längre, och bortom den svaga isen sågs ett alldeles isfritt haf. Sannikow fortsatte först undersökningen af ön Faddejew. Han trodde sig från öns berg se ett högt land i nordost, men då han ville öfver isen framtränga till detsamma, stötte han 25 verst från stranden på öppet vatten. Redan samma vår återvände han derför till Ustjansk för att derifrån utrusta en af 23 renar bestående karavan, som den 2 alt. 14 maj bröt upp öfver isen mot Kotelnoj-ön, hvilken, till följd af råkar i isen och den massa saltvatten, som samlat sig på densamma, endast med stor svårighet kunde uppnås. Renarne voro ytterst medtagna, men repade sig hastigt efter ankomsten till landet, så att Sannikow under synnerligen gynsamma förhållanden kunde göra en mängd intressanta utflygter, bland andra en tvärs öfver ön. Han berättade, att man på kullarne i det inre af densamma träffade kranier och ben af hästar, oxar, »bufflar» (Ovibos?) och får i så stor mängd, att det var tydligt, att hela hjordar af gräsätande djur fordom lefvat derstädes. Likaså fann man mammutben öfverallt på ön, hvaraf Sannikow drog den slutsatsen, dels att alla dessa djur lefvat samtidigt, dels att klimatet sedan den tiden betydligt försämrats. Detta antagande ansåg han ytterligare bestyrkt deraf, att stora, delvis förstenade trädstammar förekommo kringspridda på ön i ännu större mängd än på Novaja Sibir.⁴⁹ Dessutom fann han här öfverallt lemningar af gamla »jukagir-boningar»; ön hade således en gång varit bebodd. Sedan Sannikow afhemtat Pschenitzyn från Faddejew-ön, der denne under stor brist tillbragt sommaren, och låtit honom, som förmodligen var mer skrifkunnig, uppsätta berättelsen om sina intressanta undersökningar, anträddes återresan den 27 okt. alt. 8 nov. Den 12 alt. 24 nov. kommo de till Ustjansk.⁵⁰

Anjou och Wrangel.

Man kan säga, att genom Hedenströms och Sannikows ytterst märkvärdiga ishafsfärder öfverskriften till många vigtiga kapitel i historien om vårt jordklots forna och nutida beskaffenhet blifvit gifven. Men hittills har forskaren förgäfves väntat, att dessa kapitel skola fyllas genom nya, med bättre, tidsenliga hjelpmedel utförda undersökningar. Ty sedan dess hafva de Ny-sibiriska öarna icke varit besökta af någon vetenskaplig expedition. Endast ryska marinlöjtnanten Anjou gjorde, med kirurgen Figurin och styrmannen Ilgin, år 1823 ett nytt försök att öfver isen framtränga till de förmodade landen i norr och nordost, men utan framgång. Samtidigt gjordes likartade försök från Sibiriens fastland af en annan rysk sjöofficer Ferdinand von Wrangel, åtföljd af dr Küber, midshipman Matiuschkin och styrman Kosmin. Äfven för dem lyckades det icke att öfver isen framtränga långt från kusten. Wrangel återkom fullt öfvertygad, att alla de berättelser, som i Sibirien voro spridda om det land han skulle uppsöka, och som nu bär namnet Wrangels land, endast berodde på sagor, förvexlingar och afsigtliga osanningar. Men en vigtig tjenst gjorde Anjou och Wrangel polarforskningen genom att visa, det hafvet, till och med i granskapet af köldpolen, icke är betäckt med något starkt och sammanhängande istäcke, ej ens under den tid af året då detta når sitt maximum. Genom Wrangels och Parrys nästan samtidigt utförda försök att, den ene från Sibiriens och den andre från Spetsbergens nordkuster, framtränga öfver isen vidare norr ut fingo dessutom polarfararne för första gången fullt begrepp om, huru ojemn och »oframkommelig» isen på ett fruset haf är, huru litet vägen der liknar den jemna glatta ytan af en frusen sjö, öfver hvilken vi nordbor äro vana att ila fram nästan med vindens fart. Derjemte bildar Wrangels reseberättelse en vigtig källskrift för kännedomen om så väl föregående resor, som nuvarande naturförhållanden vid Asiens nordkust, såsom allt för väl synes af de många gånger jag anfört hans arbete i min skildring af Vegas färd.

Peter Feodorowitsch Anjou	Ferdinand von Wrangel
född 1798 i Ryssland, död 1869 i S:t Petersburg.	född 1796 i Pskow, död 1870 i Dorpat.

Färder från Beringssund vester ut.

Det återstår mig ännu att uppräkna några sjöfärder från Beringssund vester ut till det sibiriska Ishafvet.

1778 och 1779. Under den tredje af sina berömda jordomseglingar trängde James Cook genom Beringssund in i Ishafvet och sedermera längs Asiens nordostkust vester ut till Irkaipij, som af honom kallades Nordkap. Äfven äran att hafva fört det första sjögående fartyg till detta haf tillkommer således den store sjöfararen. För öfrigt bekräftade han Berings bestämning af Asiens Ostkap och bestämde sjelf den motsatta amerikanska kustens läge.^{51 Ungefär samma färd upprepades året efter Cooks död af hans efterföljare Charles Clarke, men utan att nya upptäckter gjordes i den trakt, hvarom här är fråga.}

1785-94. Den framgång Cook haft på sina upptäcktsresor likasom de äfven för ryska regeringen oväntade upplysningar, som Coxes arbete lemnade om de ryska fångstmannens färder i norra delen af Stilla hafvet, föranledde utrustandet af en ny storartad expedition med uppgift att vidare undersöka de haf, som i norr och öster omgifva det stora ryska riket. Planen uppgjordes af Pallas och Coxe, och utförandet anförtroddes åt en engelsk sjöofficer i rysk tjenst, J. Billings, deltagare i Cooks sista resa. Bland de många andra, som togo del i företaget, må nämnas dr Merk, dr Robeck, sekreteraren Martin Sauer och kaptenerna Hall, Sarytschew och Bering d. y., inalles öfver hundra personer. Utrustningen var tilltagen i mycket stor skala, men till följd af Billings' olämplighet att såsom befälhafvare leda ett dylikt företag motsvarade resultatet föga hvad man haft skäl att förvänta. Expeditionen gjorde en obetydlig utflygt på Ishafvet den 19 alt. 30 juni till 29 juli alt. 9 aug. 1787, och år 1791 seglade Billings upp till S:t Lawrence-bay samt gick derifrån med 11 man öfver land till Jakutsk. Den öfriga delen af denna långa expedition berör ej de trakter, hvarom här är fråga.⁵²

Bland resor under detta århundrade skulle det ännu återstå att redogöra för dem, som blifvit utförda af Otto v. Kotzebue, hvilken under sin berömda verldsomsegling 1815-18 bland annat äfven gick genom Beringssund och upptäckte de i geografiskt hänseende märkliga lagren vid Eschscholz-bay; Lütke, som under sin verldsomsegling 1826-1829 besökte öarna och sunden i granskapet af Tschukotskoj-nos; Moore, som 1848-49 öfvervintrade vid Tschukotskoj-nos och lemnat oss mången vigtig upplysning om namollos och tschuktschernas lefnadssätt; Kellet, som 1849 upptäckte Kellets land och Herald Island vid kusten af Wrangels land; John Rodgers, som 1855 för amerikanska regeringens räkning utförde vigtiga hydrografiska arbeten i hafven på ömse sidor om Beringssund; Dallmann, som under en handelsfärd i Beringhafvet landsteg på åtskilliga ställen af Wrangels land; Long, hvilken 1867, såsom kapten på hvalfångarbarken Nile, upptäckte sundet mellan Wrangels land och fastlandet (Long-sund) och från Beringssund framträngde vester ut längre än någon af sina föregångare; Dall, som, jemte det han lemnat många andra vigtiga bidrag till kännedomen om Beringhafvets naturförhållanden, äfven å nyo undersökt islagren vid Eschscholzbay, m. fl. m. fl. — men då den historiska delen i skildringen af Vegas resa redan upptagit ett opåräknadt stort utrymme, ser jag mig i afseende å dessa forskares färder nödgad att hänvisa till de talrika och till största delen lätt tillgängliga skrifter, som om dem redan finnas offentliggjorda.⁵³

Var Vega verkligen det första, och är hon i den stund, då detta skrifves, det enda fartyg, som från Atlantiska oceanen seglat norra vägen till Stilla hafvet? Såsom af ofvanstående historik framgår, torde så väl denna fråga med temlig säkerhet kunna besvaras jakande, som ock med visshet kunna påstås, att intet fartyg gått den motsatta vägen från Stilla hafvet till Atlanten.⁵⁴ Men den geografiska sagolitteraturen innehåller i alla fall berättelser om åtskilliga sjöfärder norra vägen mellan dessa haf, och jag anser mig skyldig att här med några ord omnämna dem.

Diktade polarfärder.

Den första skulle hafva utförts redan 1555 af en portugis Martin Chacke. Han sade sig i Indien hafva blifvit af en vestanvind skild från sina följeslagare, hvarpå han drifvits fram mellan åtskilliga öar vid inloppet till ett sund, hvilket framgick vid 59° n. br. norr om Amerika; slutligen hade han kommit SV om Island och derifrån seglat till Lissabon, dit han anländt före sina följeslagare, som tagit »den vanliga vägen», d. v. s. söder om Afrika. Ar 1579 intygade en engelsk lots, att han i Lissabon läst en 1567 tryckt berättelse om denna resa, hvilken han dock sedermera ej kunnat förskaffa sig, emedan alla exemplar blifvit förstörda på befallning af konungen, som ansåg, att en sådan upptäckt skulle menligt inverka på Portugals indiska handel (Purchas, III s. 849). Vi känna nu, att fastland möter på det ställe, der Chackes kanal skulle vara belägren, och man har äfven visshet derom, att de långt nordligare belägna sunden mellan Amerikas fastland och den Franklinska arkipelagen redan i sextonde århundradet voro allt för mycket isfylda, för att berättelse om möte med is skulle kunnat utelemnas från en sannfärdig skildring af en resa längs Amerikas nordkust.

År 1588 skulle en ännu märkligare resa hafva blifvit utförd af portugisen Lorenzo Ferrer Maldonado. Denne tyckes hafva varit en kosmograf, som bland annat sysslade med den ännu olösta uppgiften att förfärdiga en kompass utan missvisning och den på hans tid mycket svåra frågan att finna ett sätt att bestämma longituden på sjön (nedan anförda arbete af Amoretti, s. 38). Med anledning af sin förmenta resa har han författat en lång berättelse, af hvilken en spansk afskrift jemte några ritningar och kartor träffades uti ett bibliotek i Milano. Berättelsen blef offentliggjord i italiensk och fransk öfversättning af bibliotekets föreståndare chevalier Carlo Amoretti⁵⁵, som dessutom till arbetet fogade en mängd egna lärda, men just ej om erfarenhet i de arktiska farvattnen vittnande noter. Sedermera har samma berättelse blifvit offentliggjord på engelska af J. Barrow (A chronological History of Voyages into the Arctic Regions etc, London 1818. App. s. 24). Hufvuddelen af Maldonados rapport utgöres af ett detaljförslag, huru den nya sjövägen skulle af den spansk-portugisiska regeringen⁵⁶ begagnas och befästas. Sjelfva resan omtalas endast i förbigående. Maldonado säger sig i början af mars hafva rest från Newfoundland längs Amerikas nordkust mot vester. Köld, storm och mörker voro i början till stor olägenhet för seglingen, men man kom i alla fall utan svårighet till »Anian-sundet», som skiljer Asien från Amerika. Detta beskrifves noga. Här mötte man åtskilliga fartyg, som beredde sig att segla genom sundet och voro lastade med kinesiska varor. Besättningarna tycktes vara ryssar eller hanseater. Man talade latin med dem. De berättade, att de kommo från en mycket stor stad, belägen något mer än hundra leagues från sundet. I medlet af juni återvände Maldonado samma väg han kommit till Atlantiska hafvet, och äfven nu gick resan utan den ringaste svårighet. Hettan var på hafvet under återresan lika stor, som när den är som. starkast i Spanien, och möte med is omtalas ej. Stränderna af den flod, som utmynnar i hamnen vid Anian-sundet (enligt Amoretti identiskt med Beringssund), voro bevuxna med mycket stora träd, som året om buro frukter; bland i trakten förekommande djur uppräknas icke sälar, men väl tvenne slags svin, bufflar m. m. Alla dessa orimligheter visa, att hela reseberättelsen är uppdiktad, förmodligen för att genom densamma gifva mera vigt åt förslaget att från Portugal utsända en nordvest-expedition och i full tro på, att det förmodade sundet verkligen förefans samt att färden längs Amerikas nordkust skulle gå lika lätt som resor öfver Nordsjön.⁵⁷ Det sätt, på hvilket ett fartygs nedisning beskrifves, antyder, att berättaren sjelf eller hans sagesman varit utsatt för en vinterstorm i något nordiskt haf, sannolikt vid Newfoundland, och den lifliga skildringen af sundet tyckes vara lånad från någon ostindiefarare, som blifvit stormdrifven till nordliga Japan, och som i ett vattendrag mellan de der belägna öarna trott sig hafva upptäckt fabelsundet Anian.

Om en tredje resa år 1660 har en sjöofficer vid namn de la Madelène, 1701 lemnat följande korta, förmodligen i Holland eller Portugal uppsnappade meddelande åt grefve de Pontchartrin : »Portugisen David Melguer afreste från Japan den 14 mars 1660 med fartyget le Père éternel och följande Tartariets kust (d. v. s. Asiens ostkust) seglade han först mot norr ända till 84° n. br. Derifrån stälde han kursen mellan Spetsbergen och Grönland och, passerande vester om Skotland och Irland, kom han åter till Oporto i Portugal». Mr de la Madelènes berättelse finnes återgifven i Mr Buaches förtjenstfulla geografiska uppsats »Sur les différentes idées qu'on a eues de la traversée de la Mére Glaciale arctique et sur les Communications ou jonctions qu'on a supposées entre diverses rivières» (Histoire de l'Académie, Année 1754, Paris 1759, Mémoires s. 12). Uppsatsen beledsagas af en utaf Buache uppgjord polarkarta, hvilken, om ock sjelfva resan, som föranledt kartan, tydligen är diktad, och om äfven denna eljest innehåller många oriktigheter, t. ex. uppgiften att holländarne 1670 skulle hafva framträngt till norra delen af Taimur-landet, dock är mycket förtjenstfull och af stort intresse såsom ett prof på hvad en lärd och kritisk geograf år 1754 kände om polartrakterna. Att Melguers resa är diktad visas dels af den lätthet, med hvilken han säges öfver polen hafva kommit från det ena hafvet till det andra, dels deraf att den enda detalj, som finnes i hans berättelse, nämligen uppgiften att Tartariets kust skulle sträcka sig till 84° n. br., är oriktig.

Samtliga dessa och åtskilliga andra likartade berättelser om fordom med fartyg verkstälda nordost-, nordvest- eller polar-passager hafva det gemensamt, att seglatsen från den ena oceanen till den andra öfver Ishafvet säges hafva gått nästan lika lättvindigt som att upprita ett streck på kartan, att möte med is och nordiska fångstdjur i dem aldrig omtalas och slutligen, att hvarje enskildhet, som anföres, strider emot kända geografiska, klimatiska och naturhistoriska förhållandena i de arktiska hafven. Samtliga dessa berättelser äro derför bevisligen diktade och diktade af personer, som aldrig gjort några resor i de verkliga polarhafven.

Vega är således det första fartyg, som norra vägen framträngt från det ena af de stora verldshafven till det andra.