 |
Utvecklingen
af vår kunskap om Asiens nordkust. — Herodot.
— Strabo. — Plinius. — Marco Polo. — Herbersteins
karta. — Sibiriens eröfring af ryssarne.
— Deschnews färder. — Kustfart
mellan Lena och Kolyma. — Berättelser
om öar i Ishafvet och äldre färder till desamma. — Kamtschatkas
upptäckt. — Sjöfarten på Ochotska hafvet
öppnas genom svenska krigsfångar. — Den stora
nordiska expeditionen. — Bering. — Schalaurow.
— Andrejews land. — De Nysibiriska
öarna. — Hedenströms expeditioner. — Anjou
och Wrangel. — Färder från Beringssund vester
ut. — Diktade polarfärder.
Utvecklingen
af vår kunskap om Asiens nordkust.
Herodot.
— Strabo. — Plinius.
Då nu Asiens nordöstra udde ändtligen blifvit kringseglad,
och fartyg sålunda färdats fram längs alla kuststräckor af den gamla
verlden; skall jag, innan jag går vidare i skildringen af Vegas
färd, uti en kort öfversigt framställa utvecklingen af vår kunskap
om Asiens nordkust.
Redan i forntiden antogo grekerna, att alla jordens
länder voro kringflutna af oceanen. Efter att hafva visat, att Homerus
hyllat denna åsigt, sammanställer Strabo under första århundradet
före vår tidräkning i första bokens första kapitel af sin geografi
skälen härför med följande ord:
»Åt alla håll, der man framträngt till
jordens yttersta gräns, har man mött hafvet, d. v. s. oceanen. Man
har kringseglat ostkusten mot Indien, vestkusten mot Iberien och
Mauricierna, och en stor del af syd- och nordkusten. Den återstod,
som ännu ej kringseglats till följd af brist på sammanbindning af
de sjöresor, som från båda sidor företagits, är obetydlig. Ty de,
hvilka försökt omsegla jorden och vändt om, försäkra, att deras
företag ej misslyckats till följd deraf att de mött fastland, utan
till följd af brist på lifsmedel och fullständig modlöshet. — —
— På hafvet hade de alltid kunnat komma vidare. — — — Detta (att
jorden är kringfluten) stämmer äfven bättre med tidvattnets förhållande,
ty då vattnets till- och aftagande öfverallt är detsamma, eller
åtminstone ej mycket vexlande, så är väl också orsaken till denna
rörelse att söka i blott ett enda haf».1
Men om man sålunda var ense derom, att Asiens och
Europas nordkust begränsades af haf, så hade man dock, ännu sexton
hundra år efter Kristi födelse, ingen verklig kunskap om beskaffenheten
af den asiatiska delen af denna kuststräcka. Dunkla sägner voro
emellertid redan tidigt om densamma gängse.
Medan Herodot i 4:de bokens 45:te kap. uttryckligen
säger, att ingen menniska, så mycket man vet, undersökt,
om Europas östra och norra länder äro kringflutna, meddelar han
i samma boks 23:e och följande kapitel om de i nordost belägna länderna
följande:
»Ända till dessa skyters område är
allt det land, som vi beskrifvit, en enda slättmark, med åkermylla,
men derifrån blir marken stenig och hård. Och på andra sidan om
denna vidsträckta, stenbundna trakt bo vid foten af en hög bergskedja
menniskor, hvilka samt och synnerligen, män och qvinnor, skola vara
födda flintskalliga; äfven äro de plattnästa och hafva stora kinder.
De tala ett eget tungomål, men bruka skytisk klädedrägt och lefva
af frukter. Ponticum är namnet på trädet, hvaraf de lefva,
hvilket är ungefär så stort som det vilda fikonträdet och bär en
kärnfrukt, som liknar en böna, men har en kärna. När denna frukt
är mogen, pressa de den i dukar, och saften, som afrinner, är tjock
och svart och kallas aschy. Denna saft slicka de, eller ock
dricka den blandad med mjölk, och af de utkramade frukterna göra
de kakor som de äta. Boskap hafva de icke mycket, emedan betet derstädes
är klent. — — — Ända till dessa flintskalliga är nu landet tillräckligt
bekant och kändt, äfvenså folkslagen på denna sidan om dem, ty de
besökas af skyter. Från dessa är det icke svårt att samla underrättelser,
hvarjemte sådana äfven kunna erhållas af hellener ifrån stapelplatsen
vid Borysthenes och ifrån de öfriga stapelplatserna vid Pontus.
De skyter, som fara till dem, uppgöra sina angelägenheter genom
sju tolkar och på sju språk. Så långt går vår kunskap. Men om landet
på andra sidan om de flintskallige vet ingen att lemna någon säker
berättelse, emedan det är afstängdt genom en skiljemur af höga obanade
berg, hvilka ingen menniska kan öfverstiga. Men de flintskallige
berätta — hvad jag likväl ej tror — att menniskor med bockfötter
bo på bergen, och på andra sidan om dem andra menniskor, som sofva
hela sex månader. Detta senare kan jag dock alldeles icke antaga.
Deremot känner man noga till landet öster om de flintskallige, i
hvilket issedonerna bo, men hvad som är der bortom åt norr till,
både på andra sidan om de flintskallige och på andra sidan om issedonerna,
det är endast kändt genom det som dessa folk veta att berätta. —
— — Ofvanom issedonerna bo de enögda menniskorna och de guldbevakande
griparne. Af issedonerna hafva skyterna fått denna underrättelse,
och vi af skyterna, och vi benämna det enögda folket med det skytiska
namnet arimasper, ty ett kalla skyterna arima,
och öga spu. Hela det ofvan beskrifna landet har en
så hård och sträng vinter, att der under åtta månader herskar en
aldeles olidlig köld, och under denna tid blifver marken icke smutsig,
om man uthäller vatten, men väl om man upptänder eld. Och hafvet
fryser till och hela den Kimmeriska Bosporus, och de inom grafven
boende skyterna färdas på isen och köra deröfver med vagnar. — —
— Hvad åter fjädern beträffar, som efter skytemas berättelse uppfyller
hela luften, och som förorsakar, att man hvarken kan se eller genomvandra
det längre bort belägna fasta landet, så har jag derom följande
åsigt. I trakten ofvanom detta land snöar det ständigt, men, såsom
naturligt är, mindre om sommaren än om vintern. Och den, som på
nära håll sett snö falla i mängd, vet hvad jag menar. Snön liknar
nämligen fjäder, och för denna så beskaffade vinter kan den mot
norr belägna delen af fasta landet icke bebos. Alltså tror jag,
att skyterna och de deromkring boende folken kalla snön liknelsevis
för fjäder. Detta är hvad man berättar om det längst bort belägna
landet.»
Dessa och andra likartade sägner synas, oaktadt alla
i dem förekommande orimligheter, ursprungligen grunda sig på ögonvittnens
berättelser, hvilka gått från mun till mun, från folk till folk,
innan de blifvit upptecknade. Ännu flere århundraden efter Herodots
tid, då romarväldet nått sin höjdpunkt, kände man föga mer om norra
Asiens aflägsnare delar. Medan Herodot i l:sta bokens 203:e kap.
säger, att »Kaspiska hafvet är ett vatten för sig sjelf, som icke
blandar sig med det andra hafvet», påstår Strabo (2:a bokens l:a
och 4:e kap.), förledd af intyg från befälhafvaren på en grekisk
flotta i detta haf, att Kaspiska hafvet är en vik af norra oceanen,
från hvilken man kan segla till Indien. Plinius d. ä. (Historia
naturalis, 6:e bokens 13:e och 17:e kap.) låter Asiens norra del
upptagas af vidsträckta, i norr af Skytiska hafvet begränsade ödemarker,
hvilka utlöpa i en udde, Promontorium Scythicum, som för
snö är obeboelig. Derpå kommer ett land, bebodt af menniskoätande
skyter, derpå ödemarker, så åter skyter, så ödemarker med vilddjur
intill en i hafvet stupande bergsrygg, som man kallar Tabin.
Det första folk man längre bort känner äro sererna. Ptolemæus
och hans efterföljare antogo åter, oaktadt de ej torde varit okunniga
om den gamla berättelsen, att Afrika blifvit kringsegladt under
Pharao Necho, att Indiska hafvet var ett inhaf, som öfverallt omgafs
af land, hvilket sammanband södra Afrika med östra delen af Asien,
en uppfattning som först efter Vasco da Gamas kringsegling
af Afrika blef fullkomligt öfvergifven af femtonde seklets kartografer.
 |
Verldskarta, enligt uppgift från tionde
seklet, befintlig i ett manuskript från 12:e seklet uti biblioteket
i Turin.
|
Ur
Santarems Atlas.
|
Marco
Polo.
På denna ståndpunkt förblef läran om norra Asiens
geografi, ända tills Marco Polo2,
i berättelsen om sina märkliga resor bland mellersta Asiens folk,
lemnade några upplysningar äfven om denna verldsdels nordligaste
länder. De kapitel, som handla härom, bära de betecknande titlarne:
»Om de i norden boende tartarernas land»; »Om en annan trakt, till
hvilken handelsmän endast resa i vagnar dragna af hundar» och »Om
den trakt, der mörker råder» (De regione tenebrarum). Af hvad som
anföres i dessa kapitel framgår, att det nuvarande Sibirien redan
då var bebodt eller genomströfvadt af jägare och handelsmän, hvilka
derifrån hemtade dyrbara pelsverk af svart räf, sobel, hermelin
m. m. De nordligast boende menniskorna sades vara vackra, stora
och fetlagda, men mycket bleka af brist på sol. De lydde ingen kung
eller furste, voro råa och ohyfsade samt lefde som djur.3
Bland de norra ländernas produkter omtalas hvita björnar, hvaraf
synes, att jägare redan då nådde sjelfva ishafskusten. Men uttryckligen
talar Marco Polo ingenstädes om, att Asien i norr begränsas af haf.
 |
Verldskarta utvisande Asien sammanhängande
med Afrika.
|
Ur
Nicolai Donis uppl. af Ptolemæi Cosmographia,
Ulm 1482.
|
 |
Verldskarta efter Fra Mauro från medlet
af 1400-talet.
|
Ur:
Il mappamondo di Fra Mauro Camaldolese descritto ed
illustrato da D. Placido Zurla, Venezia 1806.
|
Samtliga de kartor öfver norra Asien, som blifvit
offentliggjorda intill medlet af femtonhundra-talet, grunda sig
mer eller mindre på uttolkningar af Herodots, Plinii och Marco Polos
berättelser. Då de ej omgifva hela Indiska hafvet med land, gifva
de åt Asien i norr och öster en vida mindre utsträckning, än det
verkligen eger, låta landet i denna riktning helt och hållet begränsas
af haf och utrita tvenne uddar, som i norr utskjuta från fastlandet.
Åt dessa gifva de namnen Promontorium Scythicum och
Tabin, och dessutom förlägga de i granskapet af nordkusten
en stor ö, hvilken de benämna med det redan hos Plinius förekommande
namnet Insula Tazata, genom en kanske tillfällig ljudlikhet
erinrande om namnet på den mellan Ob och Jenisej belägna floden
och hafsviken Tas. Slutligen äro kartornas kanter ofta prydda
med bilder af vidunderligt formade menniskor, hvilkas bostäder jägarne
förlade till dessa trakter, hvarjemte upptagas namn på ett större
eller mindre antal af Marco Polo omnämnda folk och städer.
Herbersteins
karta.
I det hela utöfvade portugisernas resor till Indien
och den ostasiatiska arkipelagen, Amerikas upptäckt och den första
verldsomseglingen föga inflytande på uppfattningen af norra Asiens
geografi. En ny tidsperiod i afseende på vår kunskap om denna del
af den gamla verlden inträdde först med offentliggörandet af Herbersteins
Rerum Moscoviticarum commentarii, Vindobonæ 1549.4
Till detta arbete finnes en karta med titel: »Moscovia Sigismundi
liberi baronis in Herberstein Neiperg et Gutnhag. Anno MDXLIX. Hanc
tabulam absolvit Aug. Hirsfogel Viennæ Austriæ
cum gra. et pri vi. imp.»5,
hvilken visserligen endast omfattar en liten del af Sibirien, men
dock visar, att kännedomen om norra Ryssland nu började grunda sig
på verkliga iakttagelser. En stor hafsvik, betecknad med namnet
Mare Glaciale (det nuvarande Hvita hafvet), skjuter här in i Rysslands
nordkust; från söder utfaller deri en mäktig flod, kallad Dwina.
Yid Dwinas stränder finnas borgar eller städer utsatta med namnen
Solovoka (Solowets), Pinega, Colmogor m. fl. Man träffar på kartan
vidare namnen Mesen, Peczora, Oby6,
Tumen m. fl. Oby upprinner ur en stor sjö, som för namnet Kythay
lacus. I texten talas om Irtisch och Papingorod, om hvalrossar och
hvitbjörnar7
vid ishafskusten, om det sibiriska cederträdet, om att ordet samojed
betyder sjelfätare8
m. m. Hvalrossen beskrifves ganska utförligt. Vidare nämnes,
att den ryske storfursten utsände tvenne män, Simeon Theodorowitsch
Kurbski och knes Pietro Uchatoi, att utforska länderna
öster om Petschora o. s. v.
Herbersteins arbete, der man äfven finner den förut
omnämnda berättelsen om Istomas kringsegling af Europas nordspets,
offentliggjordes endast några få år före engelsmännens och holländarnes
första nordostfärder, för hvilka jag förut utförligt redogjort.
Genom dessa blefvo nordligaste delen af europeiska Ryssland och
vestligaste delen af Asiens ishafskust kartlagda, men en verklig
kännedom om Asiens nordkust i dess helhet fick man först genom Sibiriens
eröfring af ryssarne. Det kan här ej komma i fråga att redogöra
för de krigståg, genom hvilka hela detta ofantliga land underlades
den moskowska zarens spira, eller för de enskilda jagt-, handels-
och skatteindrifningsfärder, hvarigenom denna eröfring underlättades.
Men då hvarje steg, som de ryska inkräktarne togo framåt, också
medförde en vidgad kunskap om förut alldeles okända trakter, skall
jag dels anföra årtalen för de i geografiskt hänseende vigtigaste
händelserna under denna eröfring, dels litet utförligare redogöra
för de upptäckts- och eröfringståg, som direkt medfört vigtiga resultat
i afseende å utvidgningen af vår kännedom om de trakters geografi,
hvarom här är fråga.
Sibiriens
eröfring af ryssarne.
Sibiriens eröfring förbereddes genom fredliga handelsförbindelser9,
hvilka en rik rysk bonde Anika, stamfader för familjen Stroganow,
inledde med de i vestra Sibirien bosatta vilda folkstammarne, som
han till och med delvis förmådde att betala en årlig skatt till
zaren i Moskwa. Han och hans söner erhöllo med anledning häraf i
medlet af femtonhundratalet stora förläningar kring floderna Kama
och Tschusowaja samt dessas bifloder, med rätt att der bygga städer
och fästningar, hvarigenom deras förut mycket betydliga förmögenhet
ytterligare ökades. Familjens vidsträckta besittningar hotades dock
1577 af en svår fara, då en fribytareskara af sex till sju tusen
kosacker, under anförande af Jermak Timofejew, tog sin tillflykt
till länderna kring Tschusowaja för att undgå de trupper, som zaren
sändt ut att kufva dem och straffa dem för alla de rofferier de
förut begått vid Don, Kaspiska hafvet och Wolga. För att blifva
af med fribytarne, försedde Anikas sonson, Maxim Stroganow,
ej allenast Jermak och hans folk med nödigt underhåll, utan understödde
äfven på allt sätt den djerfve äfventyrarens plan att göra ett eröfringståg
mot Sibirien. Detta anträddes 1579. Ar 1580 öfverskred Jermak Ural
och tågade efter åtskilliga träffningar, i synnerhet mot de i Vest-Sibirien
boende tartarerna, utmed floderna Tagil och Tura till Tjumen och
derifrån år 1581 vidare längs Tobol och Irtisch till Kutschum-kans
residens Sibir, beläget i granskapet af det nuvarande Tobolsk. Det
är denna länge sedan ödelagda fästning, som gifvit namn åt hela
norra delen af Asien.
Härifrån utbredde sig ryssarne, hufvudsakligast följande
de stora floderna och passerande från ett flodområde till ett annat
på ställen der bifloderna nästan möttes, hastigt åt alla håll. Jermak
sjelf drunknade visserligen den 6 alt. 16
aug. 1584 i floden Irtisch, men de äfventyrare, som följt honom,
öfversvämmade inom några årtionden hela den norr om Central-Asiens
öknar belägna ofantliga landsträckan från Ural till Stilla hafvet,
öfverallt befästande sitt välde genom att på lämpligt valda ställen
uppbygga mindre fästningar eller ostroger. Det var de ädla pelsdjuren
i Sibiriens vidsträckta skogar, som för de ryska promyschleni spelade
samma rol, som guldet för de spanska äfventyrarne i Södra Amerika.
I slutet på femtonhundratalet hade kosackerna redan
bemäktigat sig större delen af Irtisch-Obs flodgebit, och sobeljägare
hade utbredt sig mot nordost10
till floden Tas, der sobelfångsten en tid var mycket riklig och
gaf anledning till anläggandet af en snart nog åter öfvergifven
stad, kallad Mangasej. År 1610 kommo de ryska pelsjägarne
från Tas' flodområde till Jenisej, hvarest staden Turuchansk snart
anlades vid Jenisejs biflod Turuchan. Försöket att härifrån i båtar
ro ned till Ishafvet, för att sedan längs hafskusten framtränga
vidare, misslyckades till följd af ishinder, men förde dock till
upptäckten af floden Pjäsina och till beskattande af der boende
samojeder. För den vidare utbredningen mot öster användes i stället
för hafsvägen Jenisejs bifloder. Följande dessa mötte man vid Tunguskas
öfre lopp den bergsrygg, som skiljer Jenisejs och Lenas flodområden.
Denna öfverskreds, och på andra sidan stötte man på ett nytt vattendrag,
som år 1627 ledde äfventyrarne till Lena, utöfver hvars flodområde
kosacker och pelsjägare, sina vanor trogna, genast utbredde sig
för att jaga, för att tillbyta sig pelsverk och framför allt för
att med »jassak» belägga kringboende folkstammar. Men man var ej
nöjd dermed. Redan 1636 utsändes från Jenisejsk kosacken Elisej
Busa med uttrycklig uppgift att undersöka de floder, som längre
bort falla ut i Ishafvet, och att skattlägga infödingarne vid dess
stränder. Han åtföljdes af 10 kosacker, till hvilka sedermera sällade
sig 40 pelsjägare. År 1637 kom han till Lenas vestra mynningsarm,
från hvilken han begaf sig utmed kusten till floden Olenek, vid
hvilken han tillbringade vintern. Följande året återvände han landvägen
till Lena och byggde der tvenne »kotscher»11,
med hvilka han begaf sig utför floden till Ishafvet. Efter fem dagars
lycklig rodd längs kusten mot öster upptäckte han Janas mynning.
Tre dagsmarscher uppför floden fann han en jakutstam, hos hvilken
han gjorde ett rikt byte af sobel och andra pelsverk. Här tillbragte
han vintern 1638-39, och här byggde han nya farkoster, drog med
dem åter till Ishafvet, kom till en annan, i Janas östra mynningsarm
utfallande flod, der han träffade en jukagir-stam, boende i jordhyddor,
hos hvilken han tillbragte ytterligare två år för indrifvande af
skatt från de kringboende folken.
Samtidigt upptäckte Ivanow Postnik från landsidan
floden Indigirka. Som vanligt indrefs skatt från de kringliggande
jukagir-stammarne, dock icke utan strider, under hvilka infödingarne
till en början riktade sina vapen mot de hästar kosackerna förde
med sig, i tanke att dessa voro farligare än menniskorna. De hade
ej sett hästar förut. En simovie anlades, vid hvilken 16 kosacker
qvarlemnades. Dessa byggde båtar, seglade för skattindrifvande utför
floden ut i Ishafvet och upptäckte Alasej-floden.
Några år derpå tyckes Kolyma-floden hafva blifvit
upptäckt, och 1644 anlade kosacken Michailo Staduchin vid
denna flod en simovie, som sedermera växte till en liten stad, Nischni
Kolymsk. Staduchin fick här tre underrättelser, som utöfvat betydligt
inflytande på senare upptäcktsfärder. Han erhöll nämligen här kunskap
om den då för tiden krigiska folkstam, tschuktscherna, som innehade
den ett stycke längre öster ut belägna delen af norra Asien. Vidare
berättade infödingarne och ryska jägare, som före Staduchin kringsvärmat
i trakten, att i Ishafvet, utanför Janas och Indigirkas mynningar,
skulle finnas en stor ö, hvilken man vid klart väder kunde se från
land, och till hvilken tschuktscherna om vintern nådde med renslädar
på en dag från en vester om Kolyma i Ishafvet mynnande flod, Tschukotska.
De hembragte härifrån hvalrosständer. Ön skulle vara af betydlig
storlek, och fångstmännen förmodade, »att det var en fortsättning
af Novaja Semlja, hvilket besökes af folk från Mesen». Wrangel anser,
att berättelsen ej afser annat än Krestowski-ön (en af Björnöarna).
Detta synes mig dock föga troligt; sannolikare är det, att den hänför
sig dels till de Nysibiriska öarna, dels till Wrangels land, och
kanske till och med till Amerika. Att ryssarne sjelfva ej ännu upptäckt
Ljachows ö eller, såsom den ock kallas, Blischni-ön, som ligger
så nära fastlandet och är så hög, att man omöjligt kan undgå att
se den, då man i klart väder seglar förbi det öster om Jana belägna
Swjatoinos, är ett bevis derpå, att de vid den tiden ännu ej färdats
längs kusten mellan Janas och Indigirkas mynningar. Slutligen talade
man om en stor flod Pogytscha, som vid god vind kunde nås efter
tre eller fyra dagars segling mot öster från Kolymas mynning. Detta
var den första underrättelse, som nådde Sibiriens eröfrare om den
i Stilla hafvet utfallande floden Anadyr.
Dessa berättelser voro tillräckliga att egga kosackerna
och jägarne till nya färder. Början gjordes af Isai Ignatiew
från Mesen, som jemte åtskilliga jägare år 1646 reste utför Kolyma
till Ishafvet och sedan längs dess kust mot öster. Hafvet var fullt
af is, men närmast land fans en isfri ränna, i hvilken man framseglade
två dygn. Man kom då till en bugt, vid hvars strand ankaret fäldes.
Här hade ryssarne sitt första, af mig förut omnämnda möte med tschuktscherna.
Derifrån återvände Ignatiew till Kolyma, och utbytet ansågs så rikligt
och hans reseskildring så lofvande, att man genast gjorde sig i
ordning att det följande året afsända en ny, i större skala utrustad
sjöfärd till ishafskusten.
Deschnews
färder.
Denna gång blef Feodot Alexejew från Kolmogor
företagets hufvudman, men derjemte medsändes på jägarnes begäran
en i tjenst varande kosack för att bevaka kronans rätt. Hans namn
var Simeon Iwanow Sin Deschnew, i geografiska skrifter vanligen
känd under namnet Deschnew. Man ville uppsöka mynningen af
den stora öster ut belägna flod, om hvilken några underrättelser
erhållits af infödingarne, och som, enligt hvad man trodde, skulle
utfalla i Ishafvet. Första resan år 1647 med fyra farkoster misslyckades,
såsom det uppgifves derför att hafvet var spärradt af is. Men att
detta icke var den verkliga orsaken visas deraf, att man med full
tillförsigt om framgång följande året utrustade en ny större expedition.
Snarare har man ansett bemanningen på de fyra båtarna för svag för
att våga sig in bland tschuktscherna, och isen fick bära skulden
för reträtten. Men hvad man än kunde förebrå Sibiriens eröfrare,
icke var det klenmodighet och brist på uthållighet i att fullfölja
en, en gång utkastad plan. Motstånd ökade alltid deras handlingskraft,
så ock nu. Sju kotscher utrustades det följande året 1648, hvilka
alla skulle segla ned till Ishafvet och sedan längs kusten mot öster.
Ändamålet var fortfarande att närmare undersöka dervarande
okända länder och folk samt att, till fromma för egen kassa och
ryska väldets utvidgning, indrifva skatt af de folkstammar man träffade
under färden. Müller anger, att hvarje båt var bemannad med
vid pass trettio man, ett tal som synes mig något öfverdrifvet,
i betraktande af de sibiriska farkosternas beskaffenhet och svårigheten
att föda ett så stort antal menniskor vare sig medelst medförda
lifsmedel eller genom jagtbyte.
Fyra af fartygen omnämnas ej vidare i berättelsen
om resan; de tyckas tidigt hafva återvändt. De tre andra gjorde
deremot en högst märklig färd. Befälhafvarne för dem voro kosackerna
Gerasim Ankudinow och Simeon Deschnew samt jägaren
Feodot Alexejew. Deschnew hyste sådan tillförsigt om framgång,
att han före afresan lofvade att vid Anadyr indrifva en skatt af
7 gånger 40 sobelskinn. De sibiriska arkiven innehålla, enligt Müller,
om resan följande:12
Den 20 alt. 30 juni 1648 afseglade
man från Kolyma. Hafvet var isfritt; åtminstone kom man utan något
äfventyr, som Deschnew ansett mödan värdt att i sin berättelse anmärka,
till Stora Tschukotskoj-nos. Om denna udde säger Deschnew, att den
är af helt annan beskaffenhet än udden vid floden Tschukotskaja.
Den ligger nämligen mellan norr och nordost och böjer sig med en
rundning mot Anadyr. På ryska sidan faller en bäck i hafvet, vid
hvilken tschuktscherna upprest ett kummel af hvalfiskben. Midt emot
udden ligga två öar, på hvilka man såg folk af tschuktschisk stam
med genomborrade läppar. Från denna udde kan man med god vind segla
till Anadyr på tre dygn, och landvägen är det ej längre, emedan
Anadyr utfaller i en hafsvik. Vid Tschukotskoj-nos eller, enligt
Wrangel, vid en föregående »helig udde», Swjatoinos (Serdzekamen?)
förliste Ankudinows farkost. Manskapet räddades och fördelades på
Deschnews och Alexejews båtar. Den 20 alt.
30 sept. sammandrabbade man med de vid kusten boende tschuktscherna,
i hvilken strid Alexejew blef sårad. Kort derpå blefvo Deschnews
och Alexejews kotscher åtskilda för att aldrig mer sammanträffa.
Deschnew drefs omkring af storm och motvind ända in
i oktober. Slutligen strandade hans fartyg i granskapet af floden
Olutorsks mynning vid 61° n. br. Härifrån tågade han med sina 25
man till Anadyr. Man hade hoppats att vid dess nedre lopp träffa
några infödingar, men trakten var obebodd, hvilket vållade inkräktarne
stort bryderi, emedan de ledo brist på lifsmedel. Ehuru Deschnew
sålunda ej kunde af infödingar erhålla någon förstärkning uti de
helt säkert mycket små förråd af lifsmedel, som han fört med sig,
lyckades han dock att draga sig fram i dessa trakter öfver vintern.
Först följande sommar träffade man infödingar, af hvilka en stor
skatt indrefs, men ej utan grymma strider. En simovie uppbyggdes
på det ställe, der sedermera Anadyrski Ostrog anlades. Medan Deschnew
dröjde här, bekymrad huru han, då båtarne voro sönderslagna, skulle
kunna återvända till Kolyma eller finna en landväg dit, kom plötsligen
25 april alt. 5 maj 1650 ett nytt parti jägare till hans
vinterhydda.
Berättelsen om öarna i Ishafvet och om floden Pogytscha,
som skulle utfalla i hafvet tre eller fyra dagsresor bortom Kolyma,
hade nämligen föranledt utsändandet af ytterligare en expedition
under kosacken Staduchin. Denne afreste från Jakutsk i båtar
den 5 alt. 15 juni 1647, öfvervintrade vid
Jana, reste derifrån i slädar till Indigirka och byggde sig der
åter båtar, med hvilka han rodde till Kolyma. Det är att märka,
att Staduchin, just emedan han föredrog landvägen mellan Jana och
Indigirka för sjövägen, gick miste om upptäckten af den stora, i
Ishafvet belägna ö, hvarom så mycket talats. Följande sommar (1649)
seglade Staduchin åter utför floden Kolyma till hafvet och derpå
längs dess kust under 7 dygn mot öster, utan att finna mynningen
af den af honom sökta floden. Han återvände derför med oförrättadt
ärende, medförande en hop hvalrosständer, hvilka sändes till Jakutsk
såsom bilaga till ett förslag att utsända fångstmän till Ishafvet
för jagt på dessa djur. Under tiden hade man genom berättelser af
infödingar fått begrepp om Anadyrs rätta utlopp och lärt känna en
landväg mellan dess och Kolymas flodområde. Åtskilliga kosacker
och fångstmän anhöllo nu om rättighet att få slå sig ned vid Anadyr
och skattlägga dervarande folkstammar. Det beviljades. Några infödingar
tvungos att blifva vägvisare. Man begaf sig å stad under befäl af
Simeon Motora och kom slutligen till Deschnews simovie vid
Anadyr. Staduchin följde efter och tillryggalade vägen på sju veckor.
Han kom dock snart i tvist med Deschnew och Motora, skilde sig derför
ifrån dem och begaf sig till Penschina-floden. Deschnew och Motora
byggde sig båtar vid Anadyr för anställande af vidare upptäcktsfärder,
men den senare blef 1651 dödad under strid med infödingar, som kallades
anauler. Dessa hade först bland alla folk vid norra Asiens
Stilla-hafskust betalat jassak åt Deschnew, och han hade redan då
kommit i strid med dem och utrotat en af deras stammar.
Ar 1652 färdades Deschnew utför Anadyr till flodens
mynning, hvarest han upptäckte en hvalrossbank, och hembragte derifrån
hvalrosständer. Om upptäcktsrätten till denna hvalrossbank uppstod
sedermera inför myndigheterna i Jakutsk en tvist mellan Deschnew
och Selivestrow13,
och det är ur handlingarna rörande densamma, som Müller hemtat
sin berättelse om Deschnews färd. Endast härigenom hafva enskildheterna
af denna märkliga sjöresa blifvit räddade från fullkomlig glömska.14
År 1653 lät Deschnew samla virke för att bygga fartyg,
med hvilka han ärnade sjöledes hemföra samlade skatter till Kolyma,
men han nödgades af stå derifrån af brist på nödiga materialier
för båtarnes byggande och utrustning, hvarvid han tröstade sig med
infödingarnes påstående, att hafvet icke alltid var lika isfritt
som vid hans första färd. Nödtvungen dröjde han ännu ett år qvar
vid Anadyr och företog 1654 en ny fångstfärd till hvalrossbanken,
hvarest han träffade den förut nämnde Selivestrow. Han kom här i
beröring med infödingarne (korjäker) och träffade bland dem en jakutisk
qvinna, som hade tillhört Ankudinow. På frågan hvar hennes herre
blifvit af, svarade hon, att Feodot och Gerasim (Ankudinow) hade
dött af skörbjugg, och att deras följeslagare blifvit dödade, med
undantag af några få, som räddat sig i båtar. Det tyckes, som om
dessa längs kusten framträngt ända till Kamtschatka-floden. När
nämligen Kamtschatka år 1697 eröfrades af Atlassow, så berättade
infödingarne derstädes, att lång tid förut en Feodotow (förmodligen
son af Feodot Alexejew) hade jemte några följeslagare bott hos dem
och äktat deras qvinnor. De vördades nästan som gudar. Man trodde
dem vara osårbara, ända tills de slogos sins emellan, då kamtschadalerna
insågo sitt misstag och dödade dem.15
Kustfart
mellan Lena och Kolyma.
Genom Deschnews, Staduchins och deras följeslagares
resor hade man småningom fått reda på floden Anadyrs lopp och gjort
bekantskap med der boende folkstammar. Men ännu återstod det att
få närmare kännedom om de öar, som berättades vara belägna i Ishafvet,
och man måste förvånas öfver de ytterliga svårigheter, hvilka mötte
lösandet af denna, som det skulle tyckas, ytterst enkla geografiska
uppgift. Orsaken var väl den, att de sibiriska sjömännen aldrig
vågade aflägsna sig från kustens omedelbara granskap, en försigtighet
som för öfrigt var ganska förklarlig i betraktande af deras farkosters
dåliga beskaffenhet. Längs ishafsstranden tyckes deremot en ganska
liflig sjöförbindelse egt rum mellan Lena och Kolyma, ehuru vi af
dessa resor endast känna dem, hvilka på ett eller annat sätt gifvit
anledning till juridiska förhandlingar eller varit förenade med
synnerligen anmärkningsvärda faror och förluster.
År 1650 sändes Andrej Goreloj sjövägen från
Jakutsk för att skattlägga de stammar, som bodde vid Indigirkas
källor och vid Moma, en biflod till Indigirka. Han kom lyckligen
förbi Swjatoinos till Kromas utloppsvik, men här blef han instängd
af is, med hvilken han dref ut till sjös. Efter att hafva drifvit
omkring under tio dagar nödgades han öfvergifva fartyget, som snart
krossades, och att till fots gå öfver isen i land. Den 12 alt.
22 november kom han till simovien Ujandino, hvarest under vintern
hungersnöd var rådande, emedan de fartyg, som skulle föra lifsmedel
till stället, hade antingen förlist eller nödgats vända; en
anmärkning, som bevisar, att vid denna tid en regelbunden sjöfart
egde rum utmed vissa delar af ishafskusten.
Samma år reste kosacken Timofei Buldakow sjöledes
från Lena till Kolyma för att öfvertaga kommandot i den kringliggande
trakten. Han kom lyckligen till Kroma, men råkade der i besätt och
dref till sjös. Han beslöt då att öfver isen söka nå land. Men det
var ingen lätt sak. Isen, som redan var en half famn tjock, sprang
plötsligen i tusen stycken, medan fartygen för en häftig vind drefvo
allt längre och längre från stranden. Detta upprepades flere gånger.
När slutligen hafvet åter frös till, öfvergåfvos fartygen,
och man lyckades till sist, utmattade af hunger, skörbjugg, arbete
och köld, nå land vid Indigirkas mynning. Berättelsen om Buldakows
resa är så till vida ytterst märklig, som deri omtalas ett möte
med tolf kotscher, fylda af kosacker, handlande och fångstmän, bestämda
att resa, dels från Lena till floderna längre öster ut, dels från
Kolyma och Indigirka till Lena, ett förhållande som visar huru liflig
samfärdseln då var inom den ifrågavarande delen af Sibiriens Ishaf.
Berättelser
om öar i Ishafvet och äldre färder till desamma.
Detta bestyrkes ytterligare genom en berättelse af
Nikifor Malgin. Medan knes Iwan Petrowitsch Barjatinsky
var wojwod i Jakutsk (1667-75), reste Malgin tillsammans med en
handlande, Andrei Woripajew, sjöledes från Lena till Kolyma.
Under denna färd fäste lotsen alla mans uppmärksamhet på en ö, belägen
långt ut till sjös, vester om Kolymas mynning. Vid ett samtal härom,
efter Malgins lyckliga framkomst till Kolyma, berättade en annan
handlande, Jakob Wiätka, att en gång, då han med nio kotscher
seglat mellan Lena och Kolyma, hade tre af dem blifvit af vinden
drifna till denna ö, och att män, som blifvit sända i land derstädes,
funnit spår af okända djur, men inga inbyggare.
Alla dessa berättelser tyckas dock icke hafva tillvunnit
sig full tilltro. I början på sjuttonhundratalet anstäldes derför
nya undersökningar och nya färder. En kosack, Jakob Permakow,
berättade, att han under en resa mellan Lena och Kolyma utanför
Swjatoinos sett en ö, om hvilken han ej visste huruvida den var
bebodd eller ej, och likaledes att utanför Kolymas mynning funnes
en ö, som kunde ses från land. För att vinna visshet om uppgiftens
sanningsenlighet utsändes en kosack, Merkurej Wagin. Tillsammans
med Permakow reste han i maj månad 1712 i slädar, dragna af hundar,
öfver isen från Swjatoinos till den midt emot liggande, af Permakow
sedda ön. Man landsteg der, fann den obebodd och skoglös, samt bestämde
dess omkrets till 9-12 dagsresor. Bortom denna ö såg Wagin en annan,
hvilken han dock ej kunde nå af brist på lifsmedel. Han beslöt derför
att vända för att nästa år bättre utrustad åter upptaga färden.
Under hemvägen led man svår hungersnöd, och för att slippa förnya
den farliga och besvärliga upptäcktsfärden mördade slutligen manskapet
Permakow, Wagin och dennes son. Brottet upptäcktes, och den kännedom
vi hafva om denna färd, under hvilken de Ny-sibiriska öarna första
gången beträddes af europeer, grundar sig på de orediga upplysningar,
som vunnos under förhöret med mördarne. Müller betviflar till
och med hela historiens sanningsenlighet.
De försök, som sedermera gjordes att nå dessa öar,
dels till sjös 1712 af Wasilej Staduchin, dels med hundslädar
år 1714 af Alexej Markow och Grigorej Kusakow, lemnade
intet resultat. Tio år derefter förmådde »den gamla sagan» om öar
i Ishafvet åter en Sin Bajorski Feodot Amossow till en expedition,
med uppgift att skattlägga dervarande inbyggare, men han hindrades
af is att nå sitt mål. Under vägen träffade han en fångstman, Ivan
Willegin, som sade sig hafva, jemte en annan fångstman Grigorej
Sankin, rest öfver isen till nämnda öar, från mynningen af floden
Tschukotskaja. Han hade hvarken träffat folk eller skog, men väl
öfvergifna hyddor. »Sannolikt sträckte sig detta land allt ifrån
Janas mynning, förbi Indigirka och Kolyma, till den trakt, som bebos
af schelagerna, en tschuktschisk folkstam». Han hade hört
det af en schelag vid namn Kopai, i hvars hem han varit föregående
år. För att till sjös nå detta land, måste man utgå från den kust,
som schelagerna bebodde, emedan hafvet der var mindre istäckt.
Då Amossow ej kunde nå sitt mål till sjös, reste han
redan samma år, november 1724, dit öfver isen, men hans beskrifning
af landet skiljer sig i mycket från hans föregångares, och Müller
tyckes högeligen betvifla berättelsens sanningsenlighet.16
På grund af en karta, upprättad af kosack-öfversten Schestakow,
som dock, enligt Müller, hvarken kunde läsa eller skrifva,
finnes det nya landet infördt på Delisles och Buache's
karta, med tillägg att schelagen Kopai bott derstädes och der blifvit
tillfångatagen af ryssarne. Detta är så till vida oriktigt, som
Kopai ej bodde på någon ö utan på fastlandet och aldrig var
fånge hos ryssarne, ehuru han, efter att 1723 och 1724 hafva betalt
skatt till dem, ledsnade dervid och dödade några af Amossows folk,
hvarefter man aldrig hörde af honom. Den oriktiga uppgiften om Kopai
klandras skarpt af Müller, men den lärde akademikern begår
dock det vida större felet, att han anser sig böra helt och hållet
lemna de många berättelserna af fångstmän och kosacker om land och
öar i Sibiriens Ishaf utan afseende. Alla dessa land äro derför
utelemnade på Petersburger-akademiens år 1758 utgifna karta.17
Den är i detta hänseende vida ofullständigare än det kartblad, som
åtföljer Strahlenbergs bok.18
Kamtschatkas
upptäckt.
Innan jag går att skildra den stora nordiska expeditionens
färder, återstår ännu att redogöra för Kamtschatkas upptäckt. Af
det föregående ser man, att Kamtschatka nåddes redan af några bland
Deschnews följeslagare, men deras vigtiga upptäckt blef helt och
hållet okänd i Moskwa. Dock nämnes Kamtschatka redan i berättelsen
om Evert Ysbrants Ides' beskickning till Kina 1692-9519;
underrättelserna derom hade troligen erhållits af de vidt och bredt
kringströfvande infödingarne i Sibirien. Dessa berättelser voro
dock ytterst ofullständiga, och man anser derför Wolodomir Atlassow,
piätidesätnik (d. v. s. befälhafvare för femtio man) i Anadyrsk,
såsom Kamtschatkas egentlige upptäckare.
Medan Atlassow var befälhafvare i Anadyrsk, utsände
han år 1696 kosacken Lucas Semenow Sin Morosko med 16 man
för att skattlägga de söder ut boende folkstammarne. Uppdraget utfördes,
och vid sin återkomst berättade Morosko, att han ej allenast varit
hos korjäkerna, utan äfven framträngt ända till närheten af Kamtschatka-floden,
samt att han bemäktigat sig en kamtschadalisk ostrog och der funnit
några manuskript på ett okändt språk, hvilka, enligt senare erhållna
upplysningar, härrörde från japaneser, som strandat på Kamtschatkas
kust.20
Det var den första erinran, som Sibiriens eröfrare erhöllo om granskapet
med Japan.
Året derpå följde Atlassow sjelf med en större styrka
den väg, Morosko banat, och trängde fram till Kamtschatka-floden,
hvarest han, till tecken att han tagit landet i besittning, uppreste
ett kors med en inskrift, som i svensk öfversättning lyder: År
7205 (d. v. s. 1697) den 13 juli blef detta kors upprest af piätidesätniken
Wolodomir Atlassow och hans följeslagare, 55 man. Atlassow byggde
derpå vid Kamtschatka-floden en simovie, som sedermera befästades
och erhöll namnet Werchni Kamtschatskoj Ostrog. Härifrån utbredde
ryssarne sitt välde öfver landet, dock icke utan motstånd, som fullständigt
bröts först genom det grymma undertryckandet af upproret 1730.
År 1700 reste Atlassow till Moskwa, medförande
en japanes, som tagits till fånga, sedan han förlist vid Kamtschatkas
kust, och den insamlade tributen, som bestod uti skinn af 3200 soblar,
10 sjöuttrar, 7 bäfrar, 4 uttrar, 10 gråa räfvar och 191 röda räfvar.
Han mottogs nådigt samt återsändes som befälhafvare för kosackerna
i Jakutsk, med order att fullborda Kamtschatkas eröfring. Ett afbrott
inträffade dock för någon tid i Atlassows krigare- och upptäckarebana
till följd deraf, att han under återfärden till Jakutsk plundrade
ett ryskt, med kinesiska varor lastadt fartyg, en biomständighet
som kan förtjena anföras för att belysa karakteren hos denne Kamtschatkas
Pizarro. Han lösgafs först år 1706 och återfick då sitt befäl i
Kamtschatka, med sträng befallning att afstå från alla godtyckligheter
och våldsamheter och att göra sitt bästa för upptäckande af nya
länder. Den första delen af denna order lydde han dock föga, hvilket
gaf anledning till upprepade klagomål21
och uppror bland de redan förut tygellösa kosackerna. Slutligen
blefvo år 1711 Atlassow och åtskilliga andra af befälhafvarne mördade
af sina egna landsmän. För att försona detta brott, och kanske för
att komma något längre undan rättvisans arm, företogo sig mördarne,
Anziphorow och Ivan Kosirewskoj22,
att underkufva den ännu ej eröfrade delen af Kamtschatka och de
tvenne nordligaste af de Kurilska öarna. Ytterligare upplysningar
om länderna söder ut fick man genom några japaneser, som 1710 strandat
på Kamtschatka.
Sjöfarten
på Ochotska hafvet öppnas genom svenska krigsfångar.
Till en början hade man alltid för att komma till
Kamtschatka tagit den besvärliga omvägen öfver Anadyrsk. Men år
1711 erhöll befälhafvaren i Ochotsk Sin Bojarski Peter Guturow
af den energiske befordraren af upptäcktsfärderna i östra Sibirien,
wojwoden i Jakutsk Dorofej Trauernicht, befallning att från
Ochotsk sjövägen resa till Kamtschatka. Men denna färd kunde ej
blifva utaf, emedan det vid den tiden i Ochotsk hvarken fans sjögående
båtar, sjöfolk eller ens män förtroliga med kompassens bruk. Några
år derpå afsände guvernören furst Gagarin till nämnda stad
Iwan Sorokaumow med 12 kosacker för att anordna denna resa.
I brist på fartyg och sjömän kunde den dock ej heller nu företagas,
och sedan Sorokaumow stält till stor oreda, blef han af myndigheterna
på stället fängslad och återsänd till guvernören. Nu befalde Peter
I, att man bland fångna svenskar skulle uppsöka folk, bekanta
med sjöväsendet, och sända dem till Ochotsk. De skulle bygga en
båt derstädes och, försedda med en kompass, resa jemte några kosacker
sjöledes till Kamtschatka och komma åter.23
Så kom sjöfarten på Ochotska hafvet till stånd. Bland svenskar,
som öppnat den, namnes Henrik Busch24,
enligt Strahlenberg en svensk korporal, som förut varit skeppstimmerman.
Enligt Müller, som ännu år 1736 träffade honom i Jakutsk, var
han född i Hoorn i Holland, hade derpå flerstädes tjenat som matros
samt slutligen som ryttare bland svenskarne, tills han blef fången
vid Viborg 1706. Om sin första resa öfver Ochotska hafvet berättade
han för Müller följande:
Efter ankomsten till Ochotsk hade man byggt ett fartyg,
snarlikt de lodjor som begagnas i Archangel och Mesen för fart på
Hvita hafvet och till Novaja Semlja. Fartyget var starkt, längden
8½ famnar, bredden 3 famnar, djupet, då fartyget var lastadt,
3½ fot. Första resan skedde i juni 1716. Man började segla
längs kusten mot nordost, men en ogynsam vind dref fartyget, nästan
mot sjöfararnes vilja, tvärs öfver hafvet till Kamtschatka. Det
första land man såg var en udde, som skjuter ut norr om floden Tigil.
Till följd af obekantskap med kusten dröjde man att landstiga. Under
tiden inträffade en kastning i vinden, som dref fartyget tillbaka
mot Ochotska kusten. Sedan vinden åter blifvit gynsam, vände man
och ankrade nu lyckligen vid Tigil. Folk, som sändes i land, funno
husen öde. Af förskräckelse för det stora fartyget hade nämligen
kamtschadalerna rymt till skogarne. Man seglade vidare längs kusten
söder ut och landsteg flerstädes för att träffa folk, men länge
förgäfves, tills man slutligen fick fatt på en kamtschadal-flicka,
som samlade ätbara rötter. Med henne till vägviserska funno de snart
boningar och äfven kosacker, som voro utsända för upptagande af
skatt. Man öfvervintrade vid floden Kompakowa. Under vintern uppkastade
sjön en hvalfisk, hvilken i kroppen hade en harpun af europeiskt
arbete och med latinska bokstäfver. Fartyget lemnade vinterhamnen
i medlet af maj (n. st.) 1717, men råkade på isfält, bland hvilka
det kom i besätt under fem och en half veckor. Härigenom blef stor
brist på lifsmedel. I slutet af juli kom man åter till Ochotsk.
Från denna tid har en regelbunden sjöförbindelse egt rum mellan
denna stad och Kamtschatka. Befäl-hafvare under första resan öfver
Ochotska hafvet var kosacken Sokolow25.
Den
stora nordiska expeditionen. — Bering.
Af hvad jag anfört framgår, att man, tack vare fångstmännens
och kosackernas lust för äfventyrliga upptäcktsfärder, vid sjuttonhundratalets
början hade en i hufvudsaken riktig uppfattning om landfördelningen
och flodernas lopp i nordöstra delen af Asien. Men till följd af
obekantskap med eller tvifvel på Deschnews upptäckter var man fortfarande
i ovisshet, huruvida ej Asien längst i nordost sammanhängde med
Amerika genom ett smalt näs, på samma sätt som med Afrika eller
som Norra och Södra Amerika med hvarandra, en åsigt som, till följd
af det hos menniskan inneboende omedvetna behofvet att generalisera
och önskan att få en förklaring, huru befolkningen utbredt sig från
den gamla till den nya verlden, länge med ifver försvarades.26
Så vidt man känner, hade dessutom ingen, vare sig europe eller inföding,
utsträckt sina jagtfärder ända till Asiens nordligaste udde, till
följd hvaraf det läge, man för densamma antog, endast berodde på
lösa förmodanden. Det var t. ex. möjligt, att Asien i norr sträckte
sig med en udde ända till polens granskap, eller att ett bredt näs
mellan Pjäsina och Olenek sammanband den kända delen af denna verldsdel
med en asiatisk polarkontinent. Ej heller hade man från hela den
ofantliga sträckan mellan Ob-flodens utlopp och Japan någon enda
verklig ortbestämning eller geografisk mätning, och man sväfvade
i fullkomlig ovisshet om det inbördes läget af ryssarnes ostligaste
besittningar å ena sidan och Japan å den andra.27
Det var svårt att få ryssarnes kartor att stämma med portugisernas
och holländarnes på den punkt, der de olika folkens upptäckter berörde
hvarandra, hvilket ock var ganska naturligt, enär man vid den tiden
vanligen gaf Sibirien en 1700 kilometer för ringa utsträckning i
öster och vester. För att få reda härutinnan, för att fylla den
stora lucka, som fortfarande fans i kännedomen om den af menniskor
först bebodda verldsdelen och kanske framför allt för inledande
af nya handelsförbindelser och upptäckande af nya handelsvägar,
anordnade Peter den store under de senaste åren af sin lefnad en
af de mest storartade geografiska expeditioner, som historien har
att uppvisa. Den kom dock först efter hans död till utförande och
fortgick sedan under en följd af år i så stor skala, att hela folkstammar
sägas hafva blifvit utarmade genom den svåra skjutsskyldighet man
för dess skull ålade invånarne i Sibiriens ödemarker. Numera sammanfattas
dess många olika afdelningar vanligen under namnet »den stora
nordiska expeditionen». Genom Berings, Müllers, Gmelins,
Stellers, Krascheninnikoffs m. fl:s skrifter har denna expedition
för alla tider förvärfvat ett betydande rum, ej allenast i geografiens
utan äfven i etnografiens, zoologiens och botanikens historia, och
ännu i dag måste forskaren, då fråga blir om norra Asiens naturförhållanden,
återgå till dess arbeten. Jag vill derför, innan jag afslutar detta
kapitel, med några ord redogöra för dess hufvuddrag.
 |
Karta öfver Asien
|
ur
en af ryska Vetenskapsakademien år 1737 utgifven atlas.
|
Den stora nordiska expeditionen inleddes med »den
första expeditionen till Kamtschatka». Befälhafvare för denna var
dansken Vitus Bering, som åtföljdes af löjtnanten Morten
Spangberg, äfven dansk till börden, och Alexei Tschirikow.
De lemnade S:t Petersburg i februari 1725 och togro landvägen öfver
Sibirien, medförande nödiga förråd för att i Kamtschatka kunna bygga
och utrusta det fartyg, med hvilket de skulle göra sin upptäcktsfärd.
Öfver trenne år åtgingo till denna resa eller rättare detta geografiskt-vetenskapliga
fälttåg, hvarvid man för transport af förråden och det skeppsbyggnads-material,
som måste från Europa medtagas, begagnade floderna Irtisch, Ob,
Ket, Jenisej, Tunguska, Ilim, Aldan, Maja, Judoma och Urak. Först
den 4 alt.15 april 1728 kunde man påbörja
byggandet af fartyget vid Nischni Kamtschatskoj Ostrog, redan den
10 alt. 21 juli gick det af stapeln, och den 20 alt.
31 i samma månad kunde Bering börja sin egentliga färd.
Han seglade mot nordost längs Kamtschatkas kust och
kartlade densamma. Den 8 alt. 19 augusti träffade han vid
64° 30' n. br. tschuktscher, hvilka då ännu bland ryssarne hade
rykte för okufligt mod och vildhet. Först kom en af dem till fartyget,
simmande på två uppblåsta sälskinn, »för att efterhöra hvad ändamålet
var med skeppets ditkomst»; derpå lade deras skinnbåt till. Man
samspråkade med dem medelst en korjäkisk tolk. Den 10 alt.
21 augusti upptäcktes S:t Lawrence-ön, och den 15 alt.
26 augusti seglade man vid 67° 18' förbi Asiens nordöstra udde och
iakttog, att kusten derifrån vänder sig mot vester, såsom tschuktscherna
förut förklarat. Med anledning häraf ansåg sig Bering hafva löst
sin uppgift att utreda, huruvida Asien och Amerika voro åtskilda,
och han beslöt nu att vända, »dels emedan man vid fortsatt färd
längs kusten kunde möta is, från hvilken det ej vore så lätt att
komma lös, dels för dimmorna, som redan börjat infinna sig, dels
ock emedan det vore omöjligt att, om man dröjde längre i dessa trakter,
samma sommar hinna åter till Kamtschatka. Det kunde ej ifrågakomma
att tillbringa vintern vid Tschuktsch-halföns kust, emedan det vore
att utsätta sig för en säker undergång, antingen genom att förlisa
mot den öppna okända kustens skarpa klippor, eller omkomma till
följd af brist på bränsle, eller slutligen dö för de vilda okufvade
tschuktschernas händer. Den 20 sept. alt.
1 okt. kom fartyget till Nischni Kamtschatskoj Ostrog.28
Det var under denna färd, som det sund, hvilket skiljer Asien och
Amerika och som sedan erhållit namnet Beringssund, anses hafva blifvit
upptäckt. Men det är numera kändt, att denna upptäckt egentligen
tillkommer den käcke fångstmannen Deschnew, som 80 år förut genomseglat
detsamma. Jag förmodar derför, att den geografiska verlden skall
med nöje upptaga förslaget att jemte Berings namn fästa Deschnews
vid denna del af vårt jordklot, hvilket kan ske derigenom, att man,
i stället för det i många hänseenden olämpliga och vilseledande
namnet Ostkap, benämner Asiens ostligaste udde Kap Deschnew. Åtskilliga
berättelser af kamtschadalerna om ett stort land mot öster på andra
sidan hafvet förmådde Bering att följande året segla å stad för
att utreda huru det förhöll sig härmed. Till följd af ogynsamma
vindar lyckades han ej uppnå Amerikas kust, utan återvände med oförrättadt
ärende, hvarpå han seglade till Ochotsk, dit han ankom den 23 juli
alt. 3 aug. 1729. Härifrån begaf han sig oförtöfvadt
till S:t Petersburg, som nåddes efter en resa af sju månader och
nio dagar.
I kartverk utgifna under Berings frånvaro, till en
del genom svenska officerare som återvändt från fångenskapen i Sibirien29,
hade man gifvit åt Kamtschatka en så lång utsträckning åt söder,
att denna halfö sammanföll med den nordligaste af de stora Japanska
öarna, Jesso. Afståndet mellan Kamtschatka och det varurika
Japan skulle således vara helt obetydligt. Detta granskap tycktes
ytterligare bekräftadt derigenom, att åter ett japanskt fartyg,
bemannadt med 17 man och lastadt med silke, ris och papper, i juli
1729 strandade på Kamtschatka söder om Awatscha-bay. I närheten
af landningsstället fans, jemte ett antal infödingar, en liten afdelning
kosacker, under befäl af Andreas Schtinnikow. Denne mottog
i början några presenter af de skeppsbrutna, men drog sig sedan
tillbaka från strandningsstället. Då japaneserna med anledning häraf
i sina båtar rodde vidare längs kusten, gaf Schtinnikow befallning
att i en bajdar förfölja dem och att döda alla utom tvenne. Det
grymma dådet verkstäldes, hvarpå ogerningsmännen bemäktigade sig
varorna och sönderslogo båten för att erhålla det jern, med hvilket
dess bräder voro hopfogade. De tvenne japaneser, som blifvit skonade,
fördes till Nischni Kamtschatskoj Ostrog. Här blef Schtinnikow fängslad
och hängd för sitt dåd. Japaneserna sändes till Petersburg, der
de fingo lära sig ryska språket och blefvo omvända till kristendomen,
hvaremot de i sin ordning lärde några ryssar japanesiska. De dogo
mellan 1736 och 1739. Båda voro från Satsuma; den äldre, Sosa,
hade varit handelsman, och den yngre, Gonsa, var son till
en lots. Deras fartyg hade varit bestämdt till Osaka, men en storm
hade fört det ur dess kurs, hvarpå de under sex månader drifvit
omkring på hafvet, tills de strandade med så olycklig påföljd för
större delen af besättningen.30
Denna sorgliga händelse var en ytterligare erinran
derom, att mycket ännu var ogjordt i afseende på nordöstra Asiens
geografi. Dessutom hade Berings Kamtschatka-expedition icke lemnat
någon upplysning om läget af Asiens nordspets eller om den midt
emot Kamtschatka liggande delen af Amerika. En mängd sårande tvifvel
tyckas dessutom blifvit framkastade rörande riktigheten af iakttagelserna
under Berings första resa. Allt detta förmådde honom att väcka förslag
om »fortsättning», hvarjemte han erbjöd sig att, tillsammans med
sina forna följeslagare Spangberg och Tschirikow, äfvertaga ledningen
af den sjöexpedition, som för lösningen af de uppkastade frågorna
borde afgå från Kamtschatka, dels mot öster för att utröna läget
af Asiens ostkust i förhållande till Amerikas vestkust, dels mot
söder för att sammanbinda vest-europeernas och ryssarnes forskningsområden.
Den kejserliga senaten, amiralitetskollegiet och vetenskapsakademien
erhöllo i uppdrag att närmare utveckla denna plan och bringa den
i verkställighet. Med afseende å det sätt, hvarpå uppdraget utfördes,
får jag hänvisa till Müllers ofta anförda arbete, äfvensom
till en uppsats af von Baer: Peters des Grossen Verdienste
um die Erweiterung der geographischen Kenntnisse (Beiträge zur Kenntniss
des Russischen Reiches, B. 16, S:t Petersburg 1872), Här kan jag
blott nämna, att det var företrädesvis genom senatsekreteraren Kirilows
aldrig tröttnande intresse för företaget, som detsamma erhöll den
utveckling, att det kanske kan sägas vara den största vetenskapliga
expedition, som någonsin utgått från något land. Det beslöts, att
man med ens skulle ej allenast utreda Sibiriens utsträckning mot
norr och öster, utan äfven undersöka dess hittills nästan okända
etnografiska och naturhistoriska förhållanden. För detta ändamål
delades den stora nordiska expeditionen i följande afdelningar:
1. En expedition, som skulle från Archangel afgå
till Ob.31
För denna expedition användes två kotscher, »Ob» och »Expedition»,
52½ fot långa, 14 fot breda och 8 fot djupgående, hvardera
bemannad med 20 man. Fartygen, hvilka stodo under befäl af löjtnanterna
Paulow och Murawjew, lemnade Archangel den 4 alt.
15 juli 1734. Första sommaren kommo de endast till Mutnoi Saliw
i Kara-hafvet, derifrån vände de till Petschora och öfvervintrade
vid Pustosersk. Följande året bröto de upp i juni, men kommo ej
heller nu längre än 1734. Den ogynsamma utgången tillskrefs fartygens
oduglighet för färder i Ishafvet, till följd hvaraf amiralitetskollegiet
lät för expeditionen bygga två andra, 50 till 60 fot långa båtar,
som stäldes under befäl af Skuratow och Suchotin,
hvarförutom Murawjew ersattes af Malygin. Med de gamla fartygen
seglade den sistnämnde den 27 maj alt. 7 juni
1736 utför Petschora-floden, vid hvars mynning »Expedition» förliste.
Utan att låta afskräcka sig häraf, lät Malygin manskapet gå om bord
på det andra fartyget, med hvilket man under stora faror och svårigheter
trängde fram bland drifis till ön Dolgoj. Här träffade man den 7
alt. 18 aug. de nya, från Archangel utsända
fartygen. Suchotin sändes nu tillbaka till Archangel om bord på
»Ob»; Malygin och Skuratow seglade med de nya fartygen till Kara-floden
och öf vervintrade der. Manskapet led under vintern 1736-1737 endast
obetydligt af skörbjugg, som botades med i trakten växande antiskorbutiska
växter. Islossningen i Kara-floden inträffade redan den 1 alt.
12 juni, men så mycket is dref fortfarande omkring i hafvet, att
man först den 3 alt. 14 juli kunde bryta upp.
Den 24 juli alt. 4 aug. kastade man ankar
i det sund, som jag benämnt Malygin-sundet. Här uppehöllos fartygen
af motvind i 25 dagar. Derpå seglade man vidare kring en udde, som
samojederna kalla Jalmal, uppför Ob-viken till Ob-flodens utlopp,
som nåddes den 11 alt. 22 sept. 1737, och
härifrån gick man uppför floden till Soswa, der fartygen lades i
vinterqvarter. Manskapet fördes till Beresow. Malygin återvände
till Petersburg, efter att hafva gifvit löjtnant Skuratow och understyrman
Golowin i uppdrag att följande år återföra fartygen till Dwina.
De ankommo dit först i augusti 1739. Äfven återresan medtog således
två år och var förenad med många mödor och faror.
Tillsammans hade således sex år åtgått för fram- och
återresan mellan Archangel och Ob, då det nu ej skulle medföra någon
svårighet att göra den på en enda sommar. Genom Malygins och Skuratows
färder, äfvensom genom en landresa, som geodeten Selifontow under
juli och aug. 1736 företog med renar längs vestkusten af Jalmal
och derpå med båt till Beli Ostrow, blefvo Jalmal och sydkusten
af nämnda stora ö kartlagda, efter hvad det tyckes temligen riktigt.32
2. En expedition, som från Ob skulle segla till
Jenisej. För denna lät Bering i Tobolsk bygga en dubbelslup,
»Tobol», af 70 fots längd, 15 fots bredd och 8 fots djupgående.
Fartyget hade två master, var försedt med två små kanoner och bemannadt
med 53 man, deribland en geodet och en prest. Befälhafvare var löjtnant
Owzyn. Man afreste i sällskap med flere små proviantfartyg
från Tobolsk den 15 alt. 26 maj 1734 och ankom
till Ob-viken genom flodens ostligaste utloppsarm den 19 alt.
30 juni. En storm skadade här proviantfartygen. Af virket till det
fartyg, som lidit mest, uppfördes vid 66° 36' n. br. ett magasin,
i hvilket provianten från de obrukbara fartygen nedlades. Sedan
dessa arbeten blifvit afslutade, seglade man vidare, men till följd
af ogynsamma vindar och grundt farvatten gick det långsamt framåt,
så att man den 6 alt. 17 aug. endast hunnit
till 70° 4' n. br. Härifrån vände man åter till Obdorsk, som nåddes
den 4 alt. 15 sept. Sju dagar derpå belades
Ob med is.
Följande vår återupptogs färden. Den 6 alt.
17 juni 1735 kom man till det föregående år upprättade magasinet.
I början hindrades man af is, men den 20 alt.
31 juli bröt denna upp, och farvattnet blef rent. Nu hade manskapet
begynt lida så starkt af skörbjugg, att endast 17 man af 53 voro
friska; Owzyn vände derför åter för att i Tobolsk aflemna sina sjuka.
Den 6 alt. 17 okt. anlände han till denna
stad, och kort derpå frös floden. Owzyn reste nu till Petersburg
för att sjelf aflägga berättelse om sina misslyckade resor och afgifva
förslag till åtgärder, som borde vidtagas för att tillförsäkra bättre
framgång åt nästa års företag. Hans förslag i det hänseendet gick
hufvudsakligast ut på att i Tobolsk bygga ett nytt fartyg, hvilket
under den farliga resan skulle åtfölja »Tobol» och bereda det större
trygghet. Detta godkändes af amiralitetskollegiet, men fartyget
hann ej blifva färdigt till sommaren 1736, hvarför detta års färd
företogs på samma sätt som de föregående årens, och med samma utgång.
Först 1737 blef det nya fartyget färdigt. Det kom med skeppsbyggmästaren
Koschelew och styrman Minin den 5 alt.
16 juni till Obdorsk, hvarest Owzyn tog befälet öfver detsamma,
öfverlemnade det gamla till Koschelew och anträdde så sin fjerde
resa utför Ob-viken. Denna gång gick det bättre. Efter att hafva
seglat förbi Gyda-bugten, kom man, utan att möta några svårare ishinder,
den 16 alt. 27 augusti till Kap Mattesol och
den 1 alt. 12 sept. till ett på Jenisejs strand
vid 71° 33' genom myndigheternas försorg för expeditionen uppfördt
magasin. Jenisej tillfrös den 10 alt. 21 oktober.
Fyra år hade således åtgått för Owzyn att lösa sin
uppgift, men det lider knappast något tvifvel, att om han ej hade
vändt så tidigt på året, och om han haft tillgång till ångkraft
eller åtminstone till ett nutida segelfartyg, så skulle han på några
veckor kunnat från Ob segla till Jenisej. Det är i alla fall Owzyns
ihärdighet, som man till stor del skyller kartläggningen af Ob-viken,
Tas- och Gyda-bugterna.33
3. Resor från Jenisej mot Taimur-udden. Vintern
1738 kallades Owzyn och Koschelew till Petersburg för att der stå
till rätta med anledning af en från deras underordnade inlemnad
klagoskrift.34
I stället fick Minin öfvertaga ledningen af expeditionen, hvilken
skulle söka framtränga vidare öster ut längs Ishafvets kust. De
tvenne första somrarna, 1738 och 1739, kunde Minin icke komma längre
än till de nordligaste simovierna vid Jenisej. Men 1740 lyckades
han, efter hvad det tyckes i temligen isfritt vatten, att vid Taimur-halföns
vestkust nå 75° 15' n. br. Här vände han den 21 aug. alt.
1 sept. för »ogenomtränglig» is, men hufvudsakligast till följd
af den sena årstiden. Den föregående vintern hade Minin afsändt
sin styrman Sterlegow i slädar för att upptaga kusten. Han
nådde den 14 alt. 25 april 75° 26' n. br.
och uppreste der, på en i hafvet utspringande klippa, en stenvård.
Öppna ställen tyckas flerstädes hafva funnits i det utanför liggande
hafvet. Man återvände med anledning af snöblindhet och rastade under
återfärden en tid i en vid floden Pjäsina belägen simovie, hvars
tillvaro bevisar huru långt de ryska fångstmännen sträckt sina färder.35
4. Resa från Lena mot vester. Den 30 juni alt.
11 juli 1735 afgingo två expeditioner från Jakutsk på hvar sin dubbelslup,
beledsagade af en mängd proviantbåtar. Den ena af dessa dubbelslupar
skulle afgå mot öster under befäl af löjtnant Lassinius.
Jag skall längre fram redogöra för hans resa. Den andra stod under
befäl af löjtnant Prontschischew, som hade till uppgift att
från Lena afgå mot vester, om möjligt till Jenisej. Resan utför
floden gick lyckligt och angenämt. Floden var 4 till 9 famnar djup,
och vid dess af björk och barrträd omgifna stränder funnos en mängd
tält och boningshus, hvilkas invånare voro sysselsatta med fiske,
hvarigenom flodomgifningarna fingo ett lifligt och behagligt utseende.36
Den 2 alt. 13 aug. kom man till utloppet af
floden, hvilken här delar sig i fem armar, af hvilka den ostligaste
valdes för nedseglingen till Ishafvet. Här skulle de båda sjöfararne
skiljas. Prontschischew uppehölls vid mynningen till den 14 alt.
25 aug. Derpå seglade han öfver 1½ till 2½ famnars
vatten längs stranden rundt om de öar, som bildas af Lenas mynningsarmar.
Den 26 aug. alt. 6 sept. fälde han ankar i
Oleneks mynningsvik. Ett stycke uppför denna flod träffades några
boningshus, som fångstmän uppbyggt för att användas under sommarjagt.
Dessa inreddes för vintern, hvilken förflöt lyckligt. Den 21 juni
alt. 2 juli egde islossningen rum vid vinterqvarteret,
men i hafvet utanför låg isen qvar till den 3 alt.
14 augusti, och först då kunde Prontschischew gå till sjös. Kursen
stäldes mot nordost. Den 13 alt. 24 augusti
nåddes Chatanga. På stranden vid 74° 48' träffades en stuga, i hvilken
fans nyss bakadt bröd och några hundar, och som derför tycktes tillhöra
några för tillfället frånvarande ryska jägare. Under seglatsen vidare
längs kusten kom man, efter att hafva farit förbi tvenne i landet
inskjutande bugter, till en vik, hvilken man med orätt ansåg för
Taimur-flodens mynning. Bland skälen för detta antagande nämnes
den massa måsar, som i denna trakt kringsvärmade fartyget. Viken
var täckt med fast is, »som väl aldrig bryter upp»; och från kusterna
sträckte sig ut åt hafvet breda isfält, på hvilka isbjörnar syntes.
Den 20 alt. 31 aug. omringades
fartyget vid 77° 29' n. br. plötsligt af så stora ismassor, att
det ej kunde röra sig vidare och löpte i hvarje ögonblick fara att
krossas. Man beslöt derför att vända, men till en början omöjliggjordes
detta genom fullständig vindstilla, hvarjemte en isskorpa bildade
sig på öppna ställen mellan drifisstyckena. Om den angifna bredden
är riktig, låg vändpunkten helt nära Asiens längst mot norr utskjutande
udde. Med ett bättre fartyg och framför allt med hjelp af ånga hade
Prontschischew helt säkert lyckats fullfölja kringseglingen. Hvad
den obrutna isen beträffar, som flere gånger omtalas i hans berättelse,
så bör detta uttryck sannolikt tolkas som temligen tätt packade
drifisband. Många gånger under mina arktiska resor har jag seglat
igenom isband, som, iakttagna från båt några hundra alnar från deras
kant, rapporterats som ofantliga obrutna isfält. Den 25 aug. alt.
5 sept. uppstod en häftig nordanvind, som dref fartyget med omgifvande
isfält mot söder. De resande förtviflade om sin räddning, men vindstötarne
skingrade isen, så att fartyget åter blef fritt och kunde segla
till Chatanga-mynningen, som dock redan var isbelagd. Man nödgades
derför fortsätta mot Olenek, hvars mynningsvik nåddes den 28 aug.
alt. 8 sept. I granskapet af den hamn, dit
de ärnade sig, drefvo de till följd af motvind och drifis ytterligare
omkring under sex dagar, utsatta för köld och väta samt utmattade
genom ansträngningar och umbäranden af alla slag. Prontschischew,
som redan förut varit sjuk, dukade den 30 aug. alt.
10 sept. under för sjukdomen, till stor sorg för manskapet, af hvilket
han var mycket afhållen. Styrmannen Tscheljuskin öfvertog
nu befälet. Den 3 alt. 14 september lyckades
han föra fartyget in i Olenek-floden. På dess strand begrofs Prontschischew
med all den högtidlighet, som omständigheterna medgåfvo. Vid Prontschischews
sorgliga öde är fästadt ett i de arktiska forskningsfärdernas historia
ensamt stående intresse. Han var nygift, då han började sin resa.
Den unga hustrun följde honom på hans färd, deltog i hans faror
och mödor, öfverlefde honom blott ett par dagar och hvilar nu vid
hans sida i grafven på Ishafvets öde kust.
Den 28 sept. alt. 9 okt. tillfrös
Olenek, och vintern blef ganska svår för Tscheljuskin och hans följeslagare.
Följande sommar återvände de till Jakutsk, öfvertygade om omöjligheten
att kringsegla Asiens nordspets, och då Bering ej mer fans i nämnda
stad afreste Tscheljuskin till S:t Petersburg för att afgifva muntlig
redogörelse för Prontschischews färder. Amiralitets-kollegiet gillade
dock ej Tscheljuskins åsigter, utan ansåg, att ännu ett försök borde
göras till sjös, men om äfven detta misslyckades, skulle man genom
färder till lands kartlägga kusten. Till utförande af detta sista
försök att från Lena sjöledes nå Jenisej utsågs löjtnanten Chariton
Laptew.
Laptew, beledsagad af en mängd smärre proviantfartyg,
lemnade Jakutsk den 9 alt. 20 juli 1739 och
nådde den 20 alt. 31 juli Lenas utloppsarm
Krestowskoj, vid hvilken han på en i hafvet utspringande punkt uppbyggde
ett högt signaltorn, ett af de få byggnadsmonument som finnas vid
Asiens nordkust, och som derför äfven omtalas af efterföljande resande
i dessa trakter. Härifrån seglade han längs kusten förbi Oleneks
mynningsvik och förbi en stor bugt, som han, af hvad anledning känner
jag ej, benämnde med det rent svenska namnet Nordvik. Denna
bugt var ännu betäckt med obruten is. Efter att i Chatanga-bay hafva
råkat i besätt under några dagar, kom man den 20 alt.
31 augusti till Kap Taddæus, der fartyget den följande dagen
ankrade vid 76° 47' n. br. På uddens yttersta spets byggdes ett
signaltorn, och härifrån utsändes geodeten Tschekin att undersöka
det kringliggande landet och Tscheljuskin för att uppsöka Taimur-flodens
utlopp. Några geodetiska arbeten kunde Tschekin för dimma ej utföra.
Tscheljuskin åter berättade, att någon flodmynning ej fans i granskapet,
samt att hela bugten och det utanför liggande hafvet var, så långt
ögat kunde nå, täckt af obruten is. Detta förmådde Laptew att vända.
Efter många svårigheter bland isen kom han den 27 aug. alt.
7 sept. till utloppet af floden Bludnaia i Chatanga. Här tillbragtes
vintern bland en stam på stället bosatta tunguser, hvilka icke egde
några renar och derför voro bofasta. De använde hundar till dragdjur
och tyckas hafva fört ett lefnadssätt snarlikt kust-tschuktschernas.
På våren sändes Tschekin att kartlägga kusten mellan
Taimur och Pjäsina. I trettio hundslädar och åtföljd af en med 18
renar37
nomadiserande tungus, reste han öfver landet till Taimur-floden,
följde dess lopp till hafvet och sedan hafskusten mot vester under
en sträcka af 100 verst. Brist på proviant och hundfoder nödgade
honom att vända. Sjelf ville nu Laptew, öfvertygad som han var om
omöjligheten att kringsegla Asiens nordspets, återföra sitt fartyg
och det mesta af sina förråd till Lena. Efter att med stor fara
och svårighet hafva färdats utför floden till Ishafvet den 30 juli
alt. 10 aug., kom fartyget den 13 alt.
24 augusti i besätt och krossades bland isstyckena, enligt uppgift
på en rysk karta utgifven år 1876 af Hydrografiska departementet
i Petersburg, på ostkusten af Taimur-halfön vid 75° 30' n. br.
Sex dagar derpå inträffade en stark frost, så att
tunn is bildade sig mellan drifisblocken. Några våghalsar gingo
öfver de svagt sammanfrusna isbitarne i land. Tre dagar derefter
kunde Laptew sjelf jemte det öfriga manskapet lemna fartyget. Flere
mellan dem och deras gamla vinterläger liggande strömmar, som ännu
ej tillfrusit, hindrade dem dock att genast gå vidare. Man sökte
skydd mot kölden genom att gräfva gropar i den frusna marken och
i dem turvis lägga sig den ene öfver den andre. Dagligen sändes
manskapet till fartyget för att afhemta så mycket som möjligt af
der qvarlemnade lifsmedel, men den 30 aug. alt.
10 sept. bröt isen åter upp och förde den öfvergifna farkosten ut
till sjös.
Den 21 sept. alt. 2 okt. hade
strömmarne ändtligen frusit så mycket, att återfärden kunde anträdas
till förra årets, öfver 500 kilometer aflägsna vinterbostad. Vandringen
genom den öde, af menniskofot kanske aldrig förut beträdda tundran
var förenad med ytterliga besvärligheter, och det dröjde 25 dagar,
innan Laptew och hans folk åter fingo hvila ut i en uppvärmd stuga
och erhöllo varm mat. Tolf man omkommo af köld och utmattning. Laptew
beslöt nu att dröja här under vintern och följande vår öfver tundran
gå till Jenisej, der han hoppades finna magasiner med lifsmedel
och ammunition. Men ej heller nu blef han overksam. Han ville nämligen
ej återvända, innan kartläggningsarbetet var fullständigt afslutadt.
I brist på fartyg skulle detta ske landvägen. En del obehöfligt
manskap sändes derför om våren öfver tundran till Jenisej, och de
öfriga fördelades i tre partier under Laptew sjelf, Tschekin och
Tscheljuskin, hvilka skulle kartlägga hvar sin del af kusten mellan
Chatanga och Pjäsina samt derpå mötas vid Jenisej. Dessa färder
gingo lyckligt; man for flere gånger, efter hvad det tyckes utan
allt för stora svårigheter, öfver den öde tundran mellan Chatanga
och Taimur-floden, upptäckte Taimur-sjön och kartlade betydliga
sträckor af kusten. Men då alla åter i medlet af augusti voro församlade
vid Dudino, befans det, att sjelfva nordspetsen af Asien ännu ej
var kringgången och kartlagd. Detta skedde 1742 af Tscheljuskin
under en ny slädfärd, hvars enskildheter äro endast ofullständigt
kända, tydligen derför att man ända till senaste tider betviflat
Tscheljuskins uppgift, att han verkligen nått Asiens nordligaste
udde. Något tvifvel härom kan dock efter Vegas färd ej mer ifrågakomma.38
5. Resor från Lena mot öster. Befälet öfver
dessa fördes af löjtnant Lassinius och efter dennes död af löjtnant
Dmitri Laptew. För Lassinii färd var en dubbelslup byggd
i Jakutsk. Såsom jag ofvanför nämnt, lemnade han denna stad, åtföljd
af åtskilliga lastbåtar, samtidigt med Prontschischew, och båda
seglade tillsammans utför Lena till dess mynning. Redan den 9 alt.
20 augusti kunde Lassinius härifrån segla vidare mot öster. Fyra
dagar derefter stötte han på så mycken drifis, att han nödgades
lägga till vid mynningen af en flod, 120 verst öster om Lenas ostligaste
mynningsarm. Här fans rikligt med drifved, och förråden tyckas äfven
varit rikliga, men detta, oaktadt utbröt skörbjugg under vintern.
Lassinius sjelf och de flesta af hans manskap dogo. Vid underrättelsen
härom sände Bering ett undsättningsparti, bestående af löjtnant
Tscherbinin och 14 man, till Lassinii vinterqvarter. De funno
vid framkomsten den 4 alt. 15 juni endast
presten, styrmannen och sju matroser vid lif af de 53 man, som det
föregående året med Lassinius utgått från Jakutsk. Äfven dessa voro
så sjuka, att några af dem dogo under återfärden till Jakutsk. Tillika
utsändes Dmitri Laptew och nödigt antal manskap att taga hand om
fartyget, med hvilket de skulle återupptaga försöket att segla öster
ut. Han gick till sjös den 30 juli alt. 10
aug. I början hade han att kämpa med svåra ishinder, och då han
ändtligen nått öppet vatten, ansåg han sig till följd af den framskridna
årstiden böra återvända. Den 22 aug. alt.
2 sept. kom han åter till Bykowska utloppsarmen af Lena, uppför
hvilken han hade svårt att framtränga till följd af de många, för
honom okända grunden. Den 8 alt. 19 september
tillfrös floden. Han öfvervintrade ett stycke från mynningen, och
äfven nu infann sig skörbjuggen, men botades genom flitig rörelse
i det fria och dekokt på cederkottar. I en härifrån afsänd rapport
förklarade Dmitri Laptew det vara fullkomligt omöjligt att omsegla
de tvenne mellan Lena och Indigirka utskjutande uddarne Kap Borchaja
och Swjatoinos, emedan, enligt enstämmig utsago af flere i trakten
lefvande jakuter, isen här aldrig smälter eller ens lossnar från
stranden. Med Berings medgifvande reste han till S:t Petersburg
för att lemna nödiga upplysningar åt amiralitets-kollegiet. Detta
beslöt dock, att man skulle göra ännu ett försök till sjös och att,
om det ej lyckades, kusten skulle kartläggas genom landresor.
Det är numera lätt att inse, hvarpå den olyckliga
utgången af dessa tvenne försök att segla mot öster berodde. Man
hade fartyg, som voro föga dugliga till kryssning, man vände för
tidigt på året, och till följd af obenägenhet att aflägsna sig från
kusten seglade man in i den stora, öster om Lena befintliga hafsbugten,
från hvilken ingen större flod bortför de der under vintern bildade
eller dit från hafvet neddrifna ismassorna. En viss fasa för den
uppgift, som blifvit ålagd dem, tyckes dessutom hafva varit rådande
hos Dmitri Laptew och hans följeslagare, och i motsats till Deschnew,
saknade de sålunda första vilkoret för framgång, den fasta öfvertygelsen
om uppgiftens utförbarhet.
På amiralitets-kollegiets befallning anträdde Dmitri
Laptew i alla fall sin andra resa, och han jäfvade nu sin egen spådom,
i det han kringseglade de båda uddar, som han trott alltid skulle
vara omgifna af obruten is. Sedan han kommit förbi dem, frös fartyget
in den 9 alt. 20 sept. Laptew hade då ingen
aning om, på hvilket ställe af kusten han befann sig eller huru
långt han hade till land. Han förblef i detta oangenäma läge under
elfva dagar, efter hvilkas förlopp en af styrmännen, som den 31
aug. alt. 11 sept. blifvit i båt utsänd från
fartyget, kom åter öfver isen till fots och berättade, att man ej
hade långt till Indigirkas mynning. På den närbelägna kusten hade
åtskilliga jakuter slagit sig ned, och der fans äfven en rysk simovie.
Man öfvervintrade här, hvarvid den omkringliggande trakten undersöktes.
Geodeten Kindäkow utsändes att kartlägga kusten till Kolyma.
Bland annat anmärkte man, att hafvet här närmast stranden var mycket
grundt, och att drifved saknades vid Indigirkas mynning, men fans
i stora massor inåt landet, 30 verst från kusten.
Följande året 1740 iståndsatte Laptew, så godt sig
göra lät, sitt under föregående års färd skadade fartyg och gick
derpå den 31 juli alt. 11 aug. åter till sjös.
Den 3 alt. 14 augusti passerades en af Björnöarna,
hvars polhöjd bestämdes till 71° 0'. Den 14 alt.
25 augusti, då man kommit till Stora Kap Baranow, hindrades färdens
fortsättning af oöfverskådliga ismassor. Man vände nu och sökte
vinterqvarter i Kolyma. Den 8 alt. 19 juli
1741 blef denna flod isfri, och Laptew seglade åter ut för att fortsätta
sin färd mot öster, men ej heller nu lyckades han kringsegla Stora
Kap Baranow. Han var nu fullt öfvertygad om omöjligheten att sjöledes
nå Anadyr, hvarför han beslöt att landvägen framtränga till denna
flod för att kartlägga densamma. Detta utförde han åren 1741 och
1742. Härmed slutade Dmitri Laptews, just icke om framstående sjömanskap,
men om stor ihärdighet, oförskräckthet och pligttrohet vittnande
färder.39
6. Resa för uppsökande och kartläggande af Amerikas
nordvestra kust. För detta ändamål utrustade Bering i Ochotsk
tvenne fartyg, af hvilka han sjelf öfvertog befälet öfver det ena,
S:t Paul, medan det andra; S:t Peter, stäldes under Tschirikow.
Ochotsk lemnades 1740, och sedan grund hindrat fartygen att löpa
in i Bolschaja Reka, öf vervintrade båda i Avatscha bay, hvars ypperliga
hamn med anledning af skeppens namn kallades Peter-Pauls hamn. Den
4 alt. 15 juni 1741 lemnades denna hamn, sedan
naturforskaren Georg Wilhelm Steller gått om bord på Berings
och astronomen Louis de l'Isle de la Croyère på Tschirikows
fartyg. Båda skeppen skulle följas åt. Kursen stäldes i början åt
sydsydost, men sedan, då man ej kunde upptäcka land i denna riktning,
åt nordost och öster. Under en storm den 20 juni alt.
1 juli blefvo fartygen åtskilda. Den 18 alt.
29 juli nådde Bering Amerikas kust vid 58° till 59° n. br. Ett stycke
från stranden upptäcktes här af Steller en praktfull vulkan, som
erhöll namnet S:t Elias. Kusten var bebodd, men invånarne flydde
undan, då fartyget nalkades. Härifrån ville Bering segla mot nordvest
till den udde af Asien, som utgjort vändpunkten för hans första
färd. Det var dock endast med svårighet, som man i den nästan ständigt
rådande tjockan kunde kringgå halfön Alaska och segla fram mellan
de Aleutiska ögrupperna. Skörbjugg utbröt nu ibland besättningen,
och befälhafvaren sjelf led starkt deraf, hvarför befälet hufvudsakligast
fördes af löjtnant Waxel. Vid en ö kom man i beröring med
infödingarne, hvilka i början voro helt vänskapliga, ända tills
en af dem bjöds på bränvin. Denne smakade på drycken och blef deraf
så förskräckt att inga gåfvor kunde lugna hans oro. Med anledning
häraf beordrades de af skeppsmanskapet, som voro i land, att komma
om bord, men vildarne gjorde min af att vilja behålla sina gäster.
Ändtligen släpptes ryssarne fria, men en som tolk medtagen korjäk
qvarhölls. För att befria denne lät löjtnant Waxel aflossa tvenne
muskötsalvor öfver infödingarnes hufvuden med den påföljd, att de
alla af förskräckelse föllo omkull, och korjäken fick tillfälle
att springa sin väg. Nu är eldvattnet för dessa vildar en kär dryck,
och af lösa gevärsalvor skrämmas de ej.
Under de följande månaderna dref Berings fartyg planlöst
omkring i hafvet mellan Alaska och Kamtschatka under nästan ständig
tjocka och i fara att stranda på någon af de många okända klippor,
holmar och öar man for förbi. Den 5 november ankrade man vid den
ö, som sedermera erhållit namnet Beringön. Snart uppstod dock en
våldsam sjögång, som kastade fartyget på land och krossade det mot
öns klippiga kust. För öfvervintringen derstädes, som genom Stellers
deltagande i expeditionen blifvit af så stor vigt i naturhistoriskt
hänseende, skall jag framdeles redogöra i sammanhang med berättelsen
om vårt besök på Beringön. Här vill jag blott erinra derom, att
Bering dog i skörbjugg den 8 alt. 19 december,
och att under resans lopp en stor del af hans manskap föll offer
för samma sjukdom. På våren byggde de öfverlefvande ett nytt fartyg
af spillrorna från det gamla, och den 16 alt.
27 augusti seglade de bort från den ö, der de utstått så många lidanden,
samt ankommo elfva dagar derefter till en hamn på Kamtschatka.
Efter skilsmessan från Bering fick Tschirikow den
15 alt. 26 juli sigte på Amerikas kust vid
56° n. br. Styrmannen Abraham Dementiew sändes då i land
med storbåten, som var försedd med en kanon och bemannad med tio
väl väpnade män. Då han ej återkom, sändes en annan båt efter honom.
Men äfven denna båt kom ej tillbaka. Förmodligen blefvo båtbesättningarna
tillfångatagna och dödade af indianerna. Sedan man gjort ännu ett
försök att få rätt på det förlorade manskapet, beslöt Tschirikow
att återvända iill Kamtschatka. Först seglade han likväl ett stycke
norr ut längs Amerikas kust utan att kunna landa, enär fartyget
förlorat sina båda båtar. Stor brist på dricksvatten uppstod härigenom,
hvilket var så mycket svårare, som återseglatsen blef mycket långvarig
till följd af motvind och dimma. Under resan omkommo 21 man, bland
dem de l'Isle de la Croyère, hvilken, såsom ofta lär hända
skörbjuggspatienter på fartyg, dog, då han från sin bädd fördes
upp på däck för att ilandsättas.40
Berings och Tschirikows med uppoffring af så många
menniskolif förenade resor medförde kännedomen om nordvestra Amerikas
läge i förhållande till nordöstra Asien samt ledde till upptäckten
af den långa vulkaniska ökedjan mellan Alaska-halfön och Kamtschatka.
7. Sjöresor till Japan. För dessa lät kapten
Spangberg i Ochotsk bygga en hucker »Erkeengeln Michael»
och en dubbelslup »Nadeschda», hvarjemte äfven det gamla fartyget
»Gabriel» för ändamålet iordningstäldes. Befälet öfver »Michael»
tog Spangberg sjelf, dubbelslupen lemnades åt löjtnant Walton
och »Grabriel» åt midshipman Scheltinga. Ända till midsommar
hindrades man af drifis att löpa ut, och det första året (1738)
hann man derför endast undersöka de Kuriliska öarna till 46:e breddgraden.
De tre fartygen återvände härifrån till Kamtschatka, der de öfvervintrade
vid Bolschaja Reka. Den 22 maj alt. 2 juni
1739 lemnade Spngberg med sin lilla flotta åter denna hamn. Alla
fartygen följdes till en början söder ut, tills Spangberg och Scheltinga
under en häftig storm med tjocka blefvo skilda från Walton. Båda
kommo lyckligt till Japan och landstego flerstädes, hvarvid de alltid
mottogos väl af infödingarne, hvilka tycktes vara mycket benägna
att inlåta sig i beröring med främlingarna. Under återfärden landsteg
Spangberg vid 43° 50' n. br. på en stor ö norr om Nippon. Här såg
han det till sitt ursprung gåtfulla Aino-folket, utmärkt genom en
ytterligt rik hår- och skäggväxt, hvilken stundom är utbredd öfver
större delen af kroppen. Spangberg återkom till Ochotsk den 29 okt.
alt. 9 nov. Walton seglade längs Japans kust
söder ut till 33° 48' n. br. Här fans en stad med 1500 hus, der
de ryska sjöfararne blefvo mycket väl mottagna, äfven i enskildes
boningar. Sedermera landade Walton ännu på ett par andra ställen
af kusten, hvarpå han återvände till Ochotsk, der ankaret fäldes
den 21 aug. alt. 1 sept.41
De utomordentligt vackra resultaten af Spangbergs
och Waltons resor öfverensstämde alldeles icke med de då för tiden
af Petersburger-akademiens ledande män antagna kartorna öfver Asien.
Spangberg fick derför under återfärden genom Sibirien order att
å nyo resa till samma trakter för att häfva de uppkastade tvifvelsmålen.
Ett nytt fartyg måste byggas, och med detta afreste han 1741 från
Ochotsk till sin forna vinterhamn på Kamtschatka. Härifrån seglade
han 1742 mot söder, men han hade knappt kommit förbi den första
af Kurilerna, innan fartyget blef så läck, att man nödgades vända.
Denna Spangbergs andra japanska expedition blef derför fullkomligt
resultatlös, ett förhållande som uppenbarligen betingades af de
oberättigade och sårande tvifvelsmål, som föranledt densamma, och
det godtyckliga sätt, på hvilket den blifvit från S:t Petersburg
anordnad.
8. Resor i det inre af Sibirien af Gmelin,
Müller, Steller, Krascheninnikow, de l'Isle de la Croyère
m. fl. Dessa forskares färder blefvo visserligen epokgörande för
kännedomen om norra Asiens etnografi och naturförhållanden, men
sjelfva nordkusten berörde de icke. En redogörelse för dem ligger
derför ej inom ramen af den historik, jag här föresatt mig att lemna.
Schalaurow.
Genom dessa olika resor till sjös och lands hade den
stora nordiska expeditionen åstadkommit en på verkliga undersökningar
grundad kännedom om norra Asiens naturförhållanden, gifvit temligen
fullständiga upplysningar om verldsdelens begränsning mot norr och
om det inbördes läget af Asiens ost- och Amerikas vestkust, de Aleutiska
öarna hade blifvit upptäckta och ryssarnes upptäckter i öster sammanbundna
med vest-europeernes i Japan och Kina.42
Resultaten voro sålunda utomordentligt stora och epokgörande. Men
så hade ock dessa företag erfordrat mycket betydande uppoffringar,
och långt innan de voro afslutade, sågos de af myndigheterna i Sibirien
med oblida ögon på grund af den stora tunga, som forslingen genom
ödemarkerna af lifsmedel och annan utrustning medförde för landet.
Det dröjde ock nära tjugu år, innan en ny upptäckts- och forskningsfärd
i det sibiriska Ishafvet kom till stånd, värd att inregistreras
i geografiens historia. Denna gång var det en enskild man, en köpman
från Jakutsk Schalaurow, som föresatte sig att upprepa Deschnews
berömda resa, och som för att nå detta mål offrade hela sin förmögenhet
och sitt lif. Åtföljd af en förvist midshipman, Iwan Bachoff,
och med en besättning af förrymda soldater och deporterade, seglade
han år 1760 från Lena ut i Ishafvet, men kom första året endast
till Jana, der han öfvervintrade. Härifrån fortsatte han den 29
juli alt. 9 aug. 1761 mot öster, alltid hållande
sig nära kusten. Den 6 alt. 17 sept. seglade
han kring det fruktade Swjatoinos, hvarvid han på andra sidan sundet
såg ett högländt land, Ljachows ö. Först vid Björnöarna, dit han
förts af en gynsam vind öfver isfritt haf, mötte han drifis, ehuru,
efter hvad det tyckes, icke i någon synnerlig mängd. Men det var
redan långt lidet på året, och han ansåg derför rådligast att söka
vinterqvarter vid den närbelägna Kolyma-flodens mynning. Här byggde
han sig en rymlig vinterbostad, som omgafs med snövallar, hvilka
bestyckades med kanoner från fartyget; förmodligen var hela huset
ej så stort som en torparkoja hos oss, men det var i alla fall länge
det grannaste palats på Asiens nordkust, ofta omtaladt af senare
resande och helt säkert af infödingarne betraktadt med häpen beundran.
I nejden hade man rik renjagt och ymnigt fiske, hvarför vintern
förflöt så lyckligt, att endast en man dog i skörbjugg, ett för
den tiden synnerligen gynsamt förhållande.
Följande år den 21 juli alt.
1 aug. seglade Schalaurow vidare, men vindstilla och ihållande motvind
hindrade honom att komma förbi Kap Schelagskoj, innan han af den
sena årstiden nödgades söka vinterqvarter. Härtill ansåg han den
närbelägna kusten till följd af bristen på skog och drifved ej lämplig,
hvarför han seglade tillbaka mot vester, tills han slutligen efter
en mängd missöden den 12 alt. 23 september
kom åter till sitt året förut vid Kolyma uppbyggda hus.
Han föresatte sig genast att följande vår göra ett
ytterligare försök att nå sitt mål. Men nu voro förråden uttömda,
och det uttröttade manskapet vägrade att följa. För att erhålla
medel till en ny färd reste han till Moskwa, och med hjelp af det
understöd, han der lyckades förskaffa sig, anträdde han 1766 en
resa, från hvilken hvarken han eller någon af hans följeslagare
återkommo. Coxe anför åtskilligt, som talar för, att han
verkligen kringseglat Kap Deschnew och nått Anadyr. Men Wrangel
tror, att han omkommit i granskapet af Kap Schelagskoj. Ar 1823
visade nämligen invånarne vid denna udde för Wrangels följeslagare
Matiuschkin ett litet sönderfallet hus, uppbygdt öster om floden
Werkon vid Ishafvets kust. För många år tillbaka hade förbiresande
tschuktscher der funnit af rofdjur gnagda menniskoben äfvensom åtskilliga
husgerådssaker, hvilka antydde, att förlista öfvervintrat på stället,
och Wrangel antar derför, att det var här som Schalaurow omkom,
ett offer för den ihärdighet med hvilken han fullföljde sitt sjelftagna
mål att kringsegla Asiens nordöstra udde.43
Andrejews
land.
För att få visshet om någon sanning låg till grund
för den åsigt, som var spridd i Sibirien, att Amerikas fastland
skulle utbreda sig längs Asiens nordkust till granskapet af de der
belägna öarna, sände Sibiriens guvernör Tschitscherin om
vintern 1763 en sergeant Andrejew med hundslädar ut på en
isfärd mot norr. Han lyckades komma till några öar af betydlig utsträckning,
som Wrangel, hvilken alltid visar sig mycket skeptisk i afseende
å tillvaron af nya land och öar i Ishafvet, anser hafva varit de
små Björnöarna. Numera tyckes det vara temligen säkert, att Andrejew
besökt en sydvestlig fortsättning af det land, som på nyare kartor
betecknas med namnet Wrangels land, hvilket i så fall, liksom motsvarande
del af Amerika, utgör en samling af många större och mindre öar.
På öarna fann Andrejew öfverallt talrika bevis på, att de fordom
varit bebodda. Bland annat såg han en stor, utan tillhjelp af jernredskap
upptimrad stuga. Stockarna voro liksom gnagda med tänder (tillhuggna
med stenyxor) och hopbundna med remmar.44
Läget och byggnadssättet angaf, att huset varit uppfördt till försvar;
man hade således ej ens här borta i Ishafvets ödemarker kunnat undgå
det split och den strid, som råder i sydligare länder. I öster eller
nordost tyckte sig Andrejew se ett aflägset land; han är alltså
tydligen den rätte europeiske upptäckaren af Wrangels land, så vida
man ej får anse, att äfven han haft en föregångare i kosacken Feodor
Tatarinow, hvilken, enligt slutorden i Andrejews journal, redan
förut tyckes hafva besökt samma öar som denne. Det vore högeligen
önskligt, att nämnda journal, om den ännu finnes i behåll, blefve
offentliggjord i fullkomligt oförändrad form. Huru vigtig
den är synes af följande paragraf i de officiella förhållningsorder,
som utfärdades för Billings: »En sergeant Andrejew såg från den
sista af Björnöarna på mycket långt håll en stor ö, till hvilken
de (Andrejew och hans följeslagare) reste med hundslädar. Men de
vände, då de kommit 20 verst från kusten, emedan de sågo friska
spår af en massa folk, som färdats fram i slädar förspända med renar».45
För att uppsöka det af Andrejew sedda stora landet
i nordost utsändes åren 1769, 1770 och 1771 ytterligare en expedition,
bestående af de trenne geodeterna Leontiew, Lussow
och Puschkarew, med hundslädar från Kolyma öfver isen mot
nordost, men de lyckades hvarken nå det ifrågavarande landet eller
ens med säkerhet afgöra, om det verkligen fans eller ej. Bland infödingarne
bibehöll sig dock tron på detsamma med stor bestämdhet, och de visste
till och med angifva namnen på der boende folkstammar.
De
Nysibiriska öarna. — Hedenströms expeditioner.
De Ny-sibiriska öarna, som förut ofta varit sedda
af kustfarare, besöktes första gången 1770 af Ljachow, som
utom den närmast fastlandet belägna Ljachows ö äfven upptäckte öarna
Maloj och Kotelnoj. Han erhöll i anledning häraf monopol att der
insamla mammuttänder, en förvärfsgren som sedan dess en tid bortåt
tyckes hafva idkats med ej obetydlig vinst. Upptäcktens vigt föranledde
regeringen några år derefter att ditsända en landtmätare Chwoinow46,
af hvilken öarna kartlades och några ytterligare upplysningar erhöllos
om de märkliga naturförhållandena i denna trakt. Enligt Chwoinow
utgöres marken der flerstädes utaf en blandning af is och sand samt
betar af mammut, ben af en fossil oxart, af noshörningar m. m. På
många ställen kan man från marken bokstafligen afrulla den mattlika
mossbädden; och man finner då, att den täta grönskande växtbeklädnaden
har klar is till underlag, ett förhållande som äfven jag iakttagit
flerstädes i polarländerna. De nya öarna voro rika ej allenast på
elfenben, utan äfven på räfvar med dyrbara pelsar och annat jagtbyte
af mångahanda slag. De utgjorde derför en tid bortåt målet för åtskillige
fångstmäns färder. Bland dessa må nämnas Sannikow, som 1805
upptäckte öarna Stolbovoj och Faddejew, Sirowatskoj, som
1806 upptäckte Novaja Sibir, och Bjelkow, som 1808 fann de
efter honom nämnda små öarna. Emellertid uppstod tvist rörande fångstmonopolet,
i synnerhet sedan Bjelkow m. fl. anhållit om tillstånd att på Kotelnoj-ön
få anlägga en jagt- och handelsstation(?).47
Detta föranledde Rysslands dåvarande kansler Romanzow att
ännu en gång låta närmare undersöka denna aflägsna landsdel genom
Hedenström, en till Sibirien förvist person, som förut varit
sekreterare hos någon förnäm man i Petersburg.48
Han afreste i slädar dragna af hundar den 7 alt.
19 mars 1809 från Ustjansk öfver isen till Ljachows ö och derifrån
till Faddejew-ön, hvarest expeditionen delade sig i tvenne afdelningar.
Hedenström fortsatte vägen till Novaja Sibir, hvars sydkust han
kartlade. Här upptäckte han bland annat de märkvärdiga »träberg»,
hvarom jag förut talat. Hans följeslagare Koschevin och Sannikow
undersökte Faddejew, Maloj och Ljachows ö. På Faddejew fann Sannikow
en jukagir-släde, skinnskrapor af sten och en af mammutelfenben
förfärdigad yxa, hvaraf han drog den slutsatsen, att ön varit bebodd,
innan jernet af ryssarne blifvit infördt bland Sibiriens vilda folkstammar.
De påbörjade undersökningarna fortsattes år 1810.
Man for den 2 alt. 14 mars från Indigirkas
mynning och kom efter elfva dagars resa till Novaja Sibir. Ursprungligen
hade det varit Hedenströms afsigt att vid öns undersökning använda
renar och hästar, men han öfvergaf sedermera denna plan af fruktan
att ej finna bete för dragarne. Så väl Hedenström som Sannikow trodde
sig från öns nordkust se blåaktiga berg vid horisonten i nordost.
För att nå detta nya land företog den förre en färd utåt isen. Denna
var dock så ojemn, att han på fyra dagar kunde framtränga endast
omkring 70 verst. Här mötte han (den 28 mars alt.
9 april) fullkomligt öppet vatten, hvilket tycktes utbreda sig ända
till Björnöarna, d. v. s. öfver en sträcka af omkring 500 verst.
Han återvände derför mot söder och nådde fastlandet efter 43 dagars
mycket besvärlig; vandring; öfver isen. Under färden räddades Hedenström
från hungersnöd derigenom, att han lyckades döda elfva hvita björnar.
Ett nytt försök, som han redan samma vår gjorde att med hundslädar
öfver isen nå det obekanta landet i nordost, blef äfven resultatlöst
till följd af breda, oöfverstigliga råkar och öppningar i isen,
men äfven nu trodde han sig finna många tecken dertill, att ett
stort land skulle finnas i den nämnda riktningen. Endast med stor
svårighet lyckades han att öfver den mycket svaga isen den 8 alt.
20 maj åter nå fastlandet vid Kap Baranow.
Samma år undersökte Sannikow Kotelnoj-ön, hvarest
han mötte Bjelkow med åtskilliga fångstmän, hvilka under sommaren
slagit sig ned på öns vestkust för att der samla mammutbetar och
jaga räfvar. Han fann ock ett på stranden upprest grekiskt kors
och lemningarna af ett fartyg, hvilket, att döma af byggnadssättet
och af i trakten kringströdda jagtredskap m. m., tycktes hafva tillhört
en fångstman från Archangel, som blifvit vind- eller isdrifven hit
från Spetsbergen eller Novaja Semlja.
Den följande sommaren afslötos de »Hedenströmska expeditionerna»
med kartläggningen af Novaja Sibirs nordkust genom Pschenizyn,
samt med återupptagandet af försöket att från Kap Kamennoj tränga
fram öfver isen mot nordost, denna gång utfördt af kosacken Tatarinow,
hvartill slutligen kom förnyad undersökning af Faddejew-ön genom
Sannikow. Tatarinow fann isen (sannolikt i slutet af mars månad)
25 verst från stranden så tunn, att han ej vågade gå längre, och
bortom den svaga isen sågs ett alldeles isfritt haf. Sannikow fortsatte
först undersökningen af ön Faddejew. Han trodde sig från öns berg
se ett högt land i nordost, men då han ville öfver isen framtränga
till detsamma, stötte han 25 verst från stranden på öppet vatten.
Redan samma vår återvände han derför till Ustjansk för att derifrån
utrusta en af 23 renar bestående karavan, som den 2 alt.
14 maj bröt upp öfver isen mot Kotelnoj-ön, hvilken, till följd
af råkar i isen och den massa saltvatten, som samlat sig på densamma,
endast med stor svårighet kunde uppnås. Renarne voro ytterst medtagna,
men repade sig hastigt efter ankomsten till landet, så att Sannikow
under synnerligen gynsamma förhållanden kunde göra en mängd intressanta
utflygter, bland andra en tvärs öfver ön. Han berättade, att man
på kullarne i det inre af densamma träffade kranier och ben af hästar,
oxar, »bufflar» (Ovibos?) och får i så stor mängd, att det var tydligt,
att hela hjordar af gräsätande djur fordom lefvat derstädes. Likaså
fann man mammutben öfverallt på ön, hvaraf Sannikow drog den slutsatsen,
dels att alla dessa djur lefvat samtidigt, dels att klimatet sedan
den tiden betydligt försämrats. Detta antagande ansåg han ytterligare
bestyrkt deraf, att stora, delvis förstenade trädstammar förekommo
kringspridda på ön i ännu större mängd än på Novaja Sibir.49
Dessutom fann han här öfverallt lemningar af gamla »jukagir-boningar»;
ön hade således en gång varit bebodd. Sedan Sannikow afhemtat Pschenitzyn
från Faddejew-ön, der denne under stor brist tillbragt sommaren,
och låtit honom, som förmodligen var mer skrifkunnig, uppsätta berättelsen
om sina intressanta undersökningar, anträddes återresan den 27 okt.
alt. 8 nov. Den 12 alt.
24 nov. kommo de till Ustjansk.50
Anjou
och Wrangel.
Man kan säga, att genom Hedenströms och Sannikows
ytterst märkvärdiga ishafsfärder öfverskriften till många vigtiga
kapitel i historien om vårt jordklots forna och nutida beskaffenhet
blifvit gifven. Men hittills har forskaren förgäfves väntat, att
dessa kapitel skola fyllas genom nya, med bättre, tidsenliga hjelpmedel
utförda undersökningar. Ty sedan dess hafva de Ny-sibiriska öarna
icke varit besökta af någon vetenskaplig expedition. Endast ryska
marinlöjtnanten Anjou gjorde, med kirurgen Figurin
och styrmannen Ilgin, år 1823 ett nytt försök att öfver isen
framtränga till de förmodade landen i norr och nordost, men utan
framgång. Samtidigt gjordes likartade försök från Sibiriens fastland
af en annan rysk sjöofficer Ferdinand von Wrangel, åtföljd
af dr Küber, midshipman Matiuschkin och styrman
Kosmin. Äfven för dem lyckades det icke att öfver isen
framtränga långt från kusten. Wrangel återkom fullt öfvertygad,
att alla de berättelser, som i Sibirien voro spridda om det land
han skulle uppsöka, och som nu bär namnet Wrangels land, endast
berodde på sagor, förvexlingar och afsigtliga osanningar. Men en
vigtig tjenst gjorde Anjou och Wrangel polarforskningen genom att
visa, det hafvet, till och med i granskapet af köldpolen, icke är
betäckt med något starkt och sammanhängande istäcke, ej ens under
den tid af året då detta når sitt maximum. Genom Wrangels och Parrys
nästan samtidigt utförda försök att, den ene från Sibiriens och
den andre från Spetsbergens nordkuster, framtränga öfver isen vidare
norr ut fingo dessutom polarfararne för första gången fullt begrepp
om, huru ojemn och »oframkommelig» isen på ett fruset haf är, huru
litet vägen der liknar den jemna glatta ytan af en frusen sjö, öfver
hvilken vi nordbor äro vana att ila fram nästan med vindens fart.
Derjemte bildar Wrangels reseberättelse en vigtig källskrift för
kännedomen om så väl föregående resor, som nuvarande naturförhållanden
vid Asiens nordkust, såsom allt för väl synes af de många gånger
jag anfört hans arbete i min skildring af Vegas färd.
 |
 |
Peter Feodorowitsch Anjou
|
Ferdinand von Wrangel
|
född 1798 i Ryssland, död
1869 i S:t Petersburg.
|
född 1796 i Pskow, död 1870
i Dorpat.
|
Färder
från Beringssund vester ut.
Det återstår mig ännu att uppräkna några sjöfärder
från Beringssund vester ut till det sibiriska Ishafvet.
1778 och 1779. Under den tredje af sina berömda
jordomseglingar trängde James Cook genom Beringssund in i Ishafvet
och sedermera längs Asiens nordostkust vester ut till Irkaipij,
som af honom kallades Nordkap. Äfven äran att hafva fört det första
sjögående fartyg till detta haf tillkommer således den store sjöfararen.
För öfrigt bekräftade han Berings bestämning af Asiens Ostkap och
bestämde sjelf den motsatta amerikanska kustens läge.51
Ungefär samma färd upprepades året efter Cooks död
af hans efterföljare Charles Clarke, men utan att nya upptäckter
gjordes i den trakt, hvarom här är fråga.
1785-94. Den framgång Cook haft på sina upptäcktsresor
likasom de äfven för ryska regeringen oväntade upplysningar, som
Coxes arbete lemnade om de ryska fångstmannens färder i norra delen
af Stilla hafvet, föranledde utrustandet af en ny storartad expedition
med uppgift att vidare undersöka de haf, som i norr och öster omgifva
det stora ryska riket. Planen uppgjordes af Pallas och Coxe, och
utförandet anförtroddes åt en engelsk sjöofficer i rysk tjenst,
J. Billings, deltagare i Cooks sista resa. Bland de många
andra, som togo del i företaget, må nämnas dr Merk, dr Robeck,
sekreteraren Martin Sauer och kaptenerna Hall, Sarytschew
och Bering d. y., inalles öfver hundra personer. Utrustningen
var tilltagen i mycket stor skala, men till följd af Billings' olämplighet
att såsom befälhafvare leda ett dylikt företag motsvarade resultatet
föga hvad man haft skäl att förvänta. Expeditionen gjorde en obetydlig
utflygt på Ishafvet den 19 alt. 30 juni till
29 juli alt. 9 aug. 1787, och år 1791 seglade
Billings upp till S:t Lawrence-bay samt gick derifrån med 11 man
öfver land till Jakutsk. Den öfriga delen af denna långa expedition
berör ej de trakter, hvarom här är fråga.52
Bland resor under detta århundrade skulle det ännu
återstå att redogöra för dem, som blifvit utförda af Otto v.
Kotzebue, hvilken under sin berömda verldsomsegling 1815-18
bland annat äfven gick genom Beringssund och upptäckte de i geografiskt
hänseende märkliga lagren vid Eschscholz-bay; Lütke,
som under sin verldsomsegling 1826-1829 besökte öarna och sunden
i granskapet af Tschukotskoj-nos; Moore, som 1848-49 öfvervintrade
vid Tschukotskoj-nos och lemnat oss mången vigtig upplysning om
namollos och tschuktschernas lefnadssätt; Kellet, som 1849
upptäckte Kellets land och Herald Island vid kusten af Wrangels
land; John Rodgers, som 1855 för amerikanska regeringens
räkning utförde vigtiga hydrografiska arbeten i hafven på ömse sidor
om Beringssund; Dallmann, som under en handelsfärd i Beringhafvet
landsteg på åtskilliga ställen af Wrangels land; Long, hvilken
1867, såsom kapten på hvalfångarbarken Nile, upptäckte sundet mellan
Wrangels land och fastlandet (Long-sund) och från Beringssund framträngde
vester ut längre än någon af sina föregångare; Dall, som,
jemte det han lemnat många andra vigtiga bidrag till kännedomen
om Beringhafvets naturförhållanden, äfven å nyo undersökt islagren
vid Eschscholzbay, m. fl. m. fl. — men då den historiska delen i
skildringen af Vegas resa redan upptagit ett opåräknadt stort utrymme,
ser jag mig i afseende å dessa forskares färder nödgad att hänvisa
till de talrika och till största delen lätt tillgängliga skrifter,
som om dem redan finnas offentliggjorda.53
Var Vega verkligen det första, och är hon i den stund,
då detta skrifves, det enda fartyg, som från Atlantiska oceanen
seglat norra vägen till Stilla hafvet? Såsom af ofvanstående historik
framgår, torde så väl denna fråga med temlig säkerhet kunna besvaras
jakande, som ock med visshet kunna påstås, att intet fartyg gått
den motsatta vägen från Stilla hafvet till Atlanten.54
Men den geografiska sagolitteraturen innehåller i alla fall berättelser
om åtskilliga sjöfärder norra vägen mellan dessa haf, och jag anser
mig skyldig att här med några ord omnämna dem.
Diktade
polarfärder.
Den första skulle hafva utförts redan 1555 af en portugis
Martin Chacke. Han sade sig i Indien hafva blifvit af en
vestanvind skild från sina följeslagare, hvarpå han drifvits fram
mellan åtskilliga öar vid inloppet till ett sund, hvilket framgick
vid 59° n. br. norr om Amerika; slutligen hade han kommit SV om
Island och derifrån seglat till Lissabon, dit han anländt före sina
följeslagare, som tagit »den vanliga vägen», d. v. s. söder om Afrika.
Ar 1579 intygade en engelsk lots, att han i Lissabon läst en 1567
tryckt berättelse om denna resa, hvilken han dock sedermera ej kunnat
förskaffa sig, emedan alla exemplar blifvit förstörda på befallning
af konungen, som ansåg, att en sådan upptäckt skulle menligt inverka
på Portugals indiska handel (Purchas, III s. 849). Vi känna
nu, att fastland möter på det ställe, der Chackes kanal skulle vara
belägren, och man har äfven visshet derom, att de långt nordligare
belägna sunden mellan Amerikas fastland och den Franklinska arkipelagen
redan i sextonde århundradet voro allt för mycket isfylda, för att
berättelse om möte med is skulle kunnat utelemnas från en sannfärdig
skildring af en resa längs Amerikas nordkust.
År 1588 skulle en ännu märkligare resa hafva
blifvit utförd af portugisen Lorenzo Ferrer Maldonado. Denne
tyckes hafva varit en kosmograf, som bland annat sysslade med den
ännu olösta uppgiften att förfärdiga en kompass utan missvisning
och den på hans tid mycket svåra frågan att finna ett sätt att bestämma
longituden på sjön (nedan anförda arbete af Amoretti, s.
38). Med anledning af sin förmenta resa har han författat en lång
berättelse, af hvilken en spansk afskrift jemte några ritningar
och kartor träffades uti ett bibliotek i Milano. Berättelsen blef
offentliggjord i italiensk och fransk öfversättning af bibliotekets
föreståndare chevalier Carlo Amoretti55,
som dessutom till arbetet fogade en mängd egna lärda, men just ej
om erfarenhet i de arktiska farvattnen vittnande noter. Sedermera
har samma berättelse blifvit offentliggjord på engelska af J.
Barrow (A chronological History of Voyages into the Arctic Regions
etc, London 1818. App. s. 24). Hufvuddelen af Maldonados rapport
utgöres af ett detaljförslag, huru den nya sjövägen skulle af den
spansk-portugisiska regeringen56
begagnas och befästas. Sjelfva resan omtalas endast i förbigående.
Maldonado säger sig i början af mars hafva rest från Newfoundland
längs Amerikas nordkust mot vester. Köld, storm och mörker voro
i början till stor olägenhet för seglingen, men man kom i alla fall
utan svårighet till »Anian-sundet», som skiljer Asien från Amerika.
Detta beskrifves noga. Här mötte man åtskilliga fartyg, som beredde
sig att segla genom sundet och voro lastade med kinesiska varor.
Besättningarna tycktes vara ryssar eller hanseater. Man talade latin
med dem. De berättade, att de kommo från en mycket stor stad, belägen
något mer än hundra leagues från sundet. I medlet af juni återvände
Maldonado samma väg han kommit till Atlantiska hafvet, och äfven
nu gick resan utan den ringaste svårighet. Hettan var på hafvet
under återresan lika stor, som när den är som. starkast i Spanien,
och möte med is omtalas ej. Stränderna af den flod, som utmynnar
i hamnen vid Anian-sundet (enligt Amoretti identiskt med Beringssund),
voro bevuxna med mycket stora träd, som året om buro frukter; bland
i trakten förekommande djur uppräknas icke sälar, men väl tvenne
slags svin, bufflar m. m. Alla dessa orimligheter visa, att hela
reseberättelsen är uppdiktad, förmodligen för att genom densamma
gifva mera vigt åt förslaget att från Portugal utsända en nordvest-expedition
och i full tro på, att det förmodade sundet verkligen förefans samt
att färden längs Amerikas nordkust skulle gå lika lätt som resor
öfver Nordsjön.57
Det sätt, på hvilket ett fartygs nedisning beskrifves, antyder,
att berättaren sjelf eller hans sagesman varit utsatt för en vinterstorm
i något nordiskt haf, sannolikt vid Newfoundland, och den lifliga
skildringen af sundet tyckes vara lånad från någon ostindiefarare,
som blifvit stormdrifven till nordliga Japan, och som i ett vattendrag
mellan de der belägna öarna trott sig hafva upptäckt fabelsundet
Anian.
Om en tredje resa år 1660 har en sjöofficer vid namn
de la Madelène, 1701 lemnat följande korta, förmodligen
i Holland eller Portugal uppsnappade meddelande åt grefve de
Pontchartrin : »Portugisen David Melguer afreste från
Japan den 14 mars 1660 med fartyget le Père éternel
och följande Tartariets kust (d. v. s. Asiens ostkust) seglade han
först mot norr ända till 84° n. br. Derifrån stälde han kursen mellan
Spetsbergen och Grönland och, passerande vester om Skotland och
Irland, kom han åter till Oporto i Portugal». Mr de la Madelènes
berättelse finnes återgifven i Mr Buaches förtjenstfulla
geografiska uppsats »Sur les différentes idées qu'on a eues de la
traversée de la Mére Glaciale arctique et sur les Communications
ou jonctions qu'on a supposées entre diverses rivières» (Histoire
de l'Académie, Année 1754, Paris 1759, Mémoires s. 12). Uppsatsen
beledsagas af en utaf Buache uppgjord polarkarta, hvilken, om ock
sjelfva resan, som föranledt kartan, tydligen är diktad, och om
äfven denna eljest innehåller många oriktigheter, t. ex. uppgiften
att holländarne 1670 skulle hafva framträngt till norra delen af
Taimur-landet, dock är mycket förtjenstfull och af stort intresse
såsom ett prof på hvad en lärd och kritisk geograf år 1754 kände
om polartrakterna. Att Melguers resa är diktad visas dels af den
lätthet, med hvilken han säges öfver polen hafva kommit från det
ena hafvet till det andra, dels deraf att den enda detalj,
som finnes i hans berättelse, nämligen uppgiften att Tartariets
kust skulle sträcka sig till 84° n. br., är oriktig.
Samtliga dessa och åtskilliga andra likartade berättelser
om fordom med fartyg verkstälda nordost-, nordvest- eller polar-passager
hafva det gemensamt, att seglatsen från den ena oceanen till
den andra öfver Ishafvet säges hafva gått nästan lika lättvindigt
som att upprita ett streck på kartan, att möte med is och nordiska
fångstdjur i dem aldrig omtalas och slutligen, att hvarje enskildhet,
som anföres, strider emot kända geografiska, klimatiska och naturhistoriska
förhållandena i de arktiska hafven. Samtliga dessa berättelser
äro derför bevisligen diktade och diktade af personer, som aldrig
gjort några resor i de verkliga polarhafven.
Vega är således det första fartyg, som norra vägen
framträngt från det ena af de stora verldshafven till det andra.

|
 |