Färd genom Beringssund. — Ankomst till Nunamo. — Kustbefolkningen i nordöstra Asien. — Sällsynt sälart. — Rik växtlighet. — Öfverresa till Amerika. — Isförhållanden. — Port Clarence. — Eskimåerna. — Återresa till Asien. — Konyam-bay. — Naturförhållanden derstädes. — Isen lossnar i Konyam-bays inre. — S:t Lawrence-ön. — Föregående besök derstädes. — Afresa till Beringön.

Färd genom Beringssund. — Ankomst till Nunamo.

Sedan vi passerat Asiens ostligaste udde, stäldes kursen först till S:t Lawrence bay, en ej obetydlig fjord, som ett stycke söder om det smalaste stället af Beringssund skär in i Tschuktsch-halfön. Det var min afsigt att ankra så långt in i denna fjord som möjligt för att lemna Vega-expeditionens naturforskare tillfälle att göra bekantskap med naturförhållandena äfven i en del af Tschuktsch-landet, som af naturen är mera gynnad än den kala, för Ishafvets vindar fullkomligt öppna kuststräcka vi hittills besökt. Gerna skulle jag först under några timmar hafva dröjt vid den bland polarfolken berömda handelsplatsen Diomed-ön, belägen i sundets smalaste del, nästan midt emellan Asien och Amerika, och sannolikt redan före Columbi tid station för varubyte mellan den gamla och den nya verlden. Men ett sådant uppehåll hade varit förenadt med allt för stor svårighet och tidsutdrägt till följd af den starka dimma, som rådde här på gränsen mellan det varma drifisfria och det kalla drifisfylda hafvet.

Äfven de höga bergen på den asiatiska stranden voro fortfarande insvepta i en tät tjocka, ur hvilken blott enstaka bergshöjder då och då skymtade fram. Närmast fartyget syntes stora drifisfält, på hvilka här och der flockar af en vackert tecknad sälart (Histriophoca fasciata Zimm.) slagit sig ned. Mellan isstyckena svärmade sjöfoglar, mestadels tillhörande andra arter än dem, som förekomma i de europeiska polarhafven. Isen var lyckligtvis så fördelad, att Vega kunde ånga fram med full fart ända till granskapet af S:t Lawrence bay, der kusten omgafs af några tätare isband, hvilka dock med lätthet genombrötos. Först i inloppet till sjelfva fjorden träffades »oframkommelig» is, som fullständigt spärrade S:t Lawrence bays ypperliga hamn. Vega nödgades derför ankra på den öppna redden utanför byn Nunamo. Men äfven här drefvo vidsträckta, om ock tunna och genomfrätta isfält samt långa, men smala isband i så stora massor förbi fartyget mot söder, att det ej var rådligt att dröja länge på stället. Vårt uppehåll derstädes blef derför inskränkt till några få timmar.

Kustbefolkningen i nordöstra Asien.

Under vinterns lopp hade löjtnant Nordqvist af förbiresande tschuktscher sökt insamla, så fullständiga upplysningar som möjligt om de tschuktsch-byar eller tältplatser, som finnas längs kusten mellan Tschaun-bay och Beringssund. Hans sagesmän afslutade alltid sin förteckning med den strax vester om Kap Deschnew belägna byn Ertryn, under förklaring att längre öster och söder ut bodde ett annat folk, med hvilket de visserligen ej stodo i öppen fiendskap, men som dock ej var fullt att lita på, och till hvars byar de derför vägrade att ledsaga någon af oss.¹ Denna uppgift öfverensstämmer äfven, såsom torde framgå af hvad jag i ett föregående kapitel påpekat, med de uppgifter man vanligen finner i arbeten om dessa trakters etnografi. Medan vi i tät dimma försigtigt ångade fram i granskapet af Kap Deschnew, kommo 20 à 30 infödingar roende i en stor skinnbåt till fartyget. Ifriga att göra bekantskap med en för oss ny folkstam, mottogo vi dem med nöje. Men då de klättrat öfver relingen, funno vi, att de voro rena tschuktscher, till en del gamla bekanta, som under vintern gästat om bord på Vega. »Ankali», sade de med synbart förakt, träffas först längre bort mot S:t Lawrence bay. Då vi dagen derpå ankrade vid denna viks mynning, fingo vi som vanligt genast mottaga besök af en mängd infödingar och besökte sjelfva deras tält i land. De talade fortfarande tschuktschiska med en ringa inblandning af främmande ord, bodde i tält af ett från tschuktschernas något afvikande byggnadssätt och tycktes äfven hafva en något olika ansigtsprägel. Sjelfva ville de ej medgifva, att någon nationel olikhet fans mellan dem och den forna krigare- och herskarestammen på nordkusten, men strax söder ut skulle det folk vara bosatt, efter hvilket vi frågade. Några dagar derpå ankrade vi vid Konyam-bay (64° 49' n. br., 172° 53' v. l. fr. Greenw.). Vi träffade der endast verkliga renegande tschuktscher; någon på jagt och fiske lefvande kustbefolkning fans der icke. Deremot utgjordes invånarne vid vår ankarplats på S:t Lawrence-ön af eskimåer eller namollo. Det tyckes sålunda, som om en stor del af de eskimåer, som bebo den asiatiska sidan af Beringssund, under senare tider förlorat sin egen nationalitet och sammansmält med tschuktscherna. Någon våldsam fördrifning har nämligen under de senare åren helt säkert icke förekommit. Anmärkas bör dessutom, att namnet Onkilon, som Wrangel hörde uppgifvas för den gamla, af tschuktscher förjagade kustbefolkningen, påtagligen är nära beslägtadt med ordet »Ankali», med hvilket ren-tschuktschen för närvarande betecknar kust-tschuktschen, äfvensom att i de äldsta ryska berättelserna om Schestakows och Paulutskis krigståg till dessa trakter det aldrig är fråga om två olika här boende folkstammar. Visserligen omtalas i dessa berättelser, att bland de slagna tschuktscherna träffades en eller annan man med genomborrade läppar, men förmodligen var det en af tschuktscherna förut tillfångatagen eskimå från andra sidan Beringssund eller kanske rätt och slätt en eskimå, som varit på vänskapligt besök hos tschuktscherna och frivilligt deltagit i deras frihetsstrid. Det synes mig derför i det hela vara sannolikare, att eskimåerna från Amerika öfverflyttat till Asien, än att, såsom en del författare förmodat, denna folkstam invandrat till Amerika vester ifrån, öfver Beringssund eller Wrangels land.

Tältbyn Nunamo eller, såsom Hooper skrifver, »Noonahmone» ligger ej, i likhet med de tschuktsch-byar vi förut sett, lågt ned vid sjelfva hafsstranden, utan temligen högt uppe, på en udde mellan hafvet och en elf, som utmynnar strax sydvest om byn och nu vid snösmältningstiden var mycket vattenrik. På ett ringa afstånd från kusten upptogs landet af en ganska hög bergskedja, som var söndersplittrad i en mängd toppar, och hvars sidor bildades af ofantliga, i terassformiga afsatser delade stenrös. Här hade en mängd murmeldjur och pipharar (Lagomys spec.) sitt tillhåll. Pipharen, en i vårt hemland ej förekommande gnagare-art af en större råttas storlek, är märkvärdig för den omsorg, med hvilken han om sommaren hopar stora förråd för vintern. Byn bestod af tio tält, uppförda utan ordning på den första höga strandafsatsen. Tälten voro till byggnadssättet något olika de vanliga tschuktschtälten, och då drifved tycktes förekomma på stranden endast i ringa mängd, hade hvalben i mycket stor skala blifvit använda till tältens resvirke. Så t. ex. var tältbeklädnaden af sälskinn nedtill spänd öfver hvalrefben och hvalunderkäkar, hvilka voro inslagna i marken som pålar. Dessa voro upptill förenade med ribbor af hvalben, från hvilka gingo andra ribbor af samma slags ben eller ock hvalbarder till tältspetsen, och slutligen var, för att hindra blåsten att föra upp tältduken från marken, dennas kant belastad med massor af stora, tunga ben. Elfva hvalskulderblad voro sålunda använda kring ett enda tält. I brist på drifved begagnar man äfven trandränkta hval- och sälben till bränsle vid kokning i det fria under sommaren; ett stort böjdt hvalrefben var stäldt som en båge öfver eldstaden för att tjena som grythållare; hvalkotor begagnades som mortlar; med hvalskulderblad spärrades ingången till späckkällrarne; urhålkade hvalben användes till lampor; bardskifvor eller stycken af underkäkar och de rakare refbenen till skoning på slädarne, till spadar och ishackor, med bardtågor hopfogades redskapens olika delar² o. s. v.

Massor af svart sälkött och långa, hvita, dallrande strängar af uppblåsta tarmar voro upphängda mellan tälten, och i dessas inre såg man öfverallt blodiga köttbitar, på ett vämjeligt sätt tillredas eller ligga kringströdda, hvarigenom så väl bostäderna som de med fångsten sysslande invånarns företedde ett mer än vanligt vidrigt utseende. Ett behagligt afbrott bildade de hopar af grönskande videqvistar, som voro upplagda vid ingången till nästan hvarje tält, vanligen omgifna af qvinnor och barn, hvilka med begärlighet förtärde bladen. På somliga ställen hade man till föda för vintern insamlat hela säckar af Rhodiola och åtskilliga andra örter. Såsom egendomligt för de härvarande tschuktscherna må slutligen nämnas, att de voro rikt försedda med europeiska husgerådssaker, deribland remington-gevär, och att ingen af dem frågade efter bränvin.

Sällsynt sälart.

De flesta af de sälar, som sågos i tälten, voro vanliga snaddar, men derjemte funno vi åtskilliga skinn af Histriophoca fasciata Zimm., och det lyckades mig äfven, ehuru med stor svårighet, att förmå tschuktscherna att åt mig afstå huden och hufvudskålen af denna sällsynta, genom sin egendomliga teckning utmärkta art. Infödingarne tycktes sätta ett särskildt värde på dess skinn och afstodo det ogerna. Sjelfva hade vi, såsom jag ofvanför nämnt, under seglingen från Beringssund sett en mängd af dessa sälar på de söder ut drifvande isflaken, men den knappa tiden tillät oss ej att anställa jagt på dem.

Säl från Bering-hafvet.

Histriophoca fasciata Zimm.

Rik växtlighet.

Fjellnagelört (Draba alpina L.) från S:t Lawrence bay.

Naturlig storlek.

När vi lemnade Pitlekaj, var växtligheten derstädes ännu långt ifrån sin fulla utveckling, men vid Nunamo prunkade strandafsatsen i en utomordentligt rik färgprakt. På en areal af några få tunnland insamlade dr Kjellman här mer än hundra arter blomväxter, deribland ett betydligt antal former, som han förut ej sett på Tschuktsch-halfön. Utrymmet medger mig ej att intaga ännu en växtförteckning, men for att gifva läsaren en föreställning om de betydliga olikheter i växtsättet, som samma art kan förete under inverkan af olika klimatiska förhållanden, meddelar jag här en afbildning af fjellnagelörten (Draba alpina L.) från S:t Lawrence bay. Det torde ej vara lätt att i denna bild igenkänna samma art, som är framstäld å sid. 328 i föregående del; klotformen, som växten antagit på Kap Tscheljuskins för Ishafvets vindar öppna strand, är här i en mot desamma skyddad trakt helt och hållet försvunnen.

Vid berguddarne funnos dock ännu vidsträckta snödrifvor, och från höjderna kunde man se, att betydliga ismassor fortfarande drefvo fram längs den asiatiska sidan af Beringssund. Under en utflygt till toppen af ett bland de närbelägna bergen träffade dr Stuxberg liket af en inföding, utlagdt på en stensättning af den hos tschuktscherna vanliga formen. Bredvid den döde låg ett sönderbrutet knallhattsgevär, spjut, pilar, elddon, pipa, snöskärm, issil och åtskilligt annat, som den aflidne ansetts behöfva på den åt tschuktscher anvisade delen af de elyseiska fälten. Liket hade legat på stället minst sedan föregående sommar, men pipan var en af de många lerpipor, som jag låtit utdela bland infödingarne. Den hade således blifvit nedlagd långt efter den egentliga begrafningen.

Öfverresa till Amerika. — Isförhållanden. — Port Clarence.

Så angelägen jag än var att snart kunna från en telegrafstation afsända några lugnande rader till hemlandet, emedan jag befarade, att man redan började hysa allvarlig oro för Vegas öde, skulle jag dock gerna dröjt vid detta i vetenskapligt hänseende vigtiga och intressanta ställe åtminstone några dagar, om ej de utanför drifvande isbanden och isfälten varit så betydande, att de lätt kunnat vid en hastigt uppkommen pålandsvind blifva farliga för vårt fartyg, som äfven nu var förankradt på en alldeles öppen redd. Den längre in i S:t Lawrence bay belägna ypperliga hamnen var nämligen ännu isbelagd och otillgänglig. Redan den 21 juli på e. m., sedan alla voro församlade om bord, nöjda och belåtna med utbytet af förmiddagsbesöket i land, lät jag derför Vega åter lätta ankar för att ånga öfver till den amerikanska sidan af Beringssund. Såsom i alla norra halfklotets polarhaf, var äfven här sundets östra sida isbeströdd, den vestra deremot isfri. Öfverresan gick i alla fall hastigt, så att vi redan den 22 juli på e. m. kunde kasta ankar i Port Clarence, en ypperlig hamn söder om Amerikas vestligaste udde, Kap Prince of Wales. Det var första gången Vega ankrat i en verklig hamn, sedan hon den 18 aug. 1878 lemnat Aktinia-hamnen på Taimur-ön. Under hela den mellanliggande tiden hade hon ständigt varit förankrad eller förtöjd på öppna redder, utan ringaste landskydd mot sjö, vind och drifis. Fartyget var dock ännu, tack vare kapten Palanders insigt och omtanke samt officerarnes och besättningens duglighet, ej allenast oskadadt, utan äfven lika sjödugligt, som då det lemnade dockan i Karlskrona, och vi hade ännu om bord proviant för nära ett år samt omkring 4000 kubikfot kol.

Mot hafvet skyddas Port Clarence af ett långt, lågt sandref, mellan hvars norra ända och land finnes ett beqvämt och djupt inlopp. I det inre af hamnen utfaller en betydlig flod, hvars mynning är utvidgad till en insjö, som genom ett sandnäs skiljes från den yttre hamnen. Denna insjö bildar äfven en god och rymlig hamn, hvars inlopp dock är för grundt för djupgående fartyg. Sjelfva floden är deremot djup och genomflyter ungefär 18 kilometer från mynningen en annan sjö, från hvars östra strand taggigt söndersplittrade berg resa sig till en höjd, som jag uppskattar till 800 à 1000 meter; det kan dock ganska väl hända, att höjden är dubbelt större, ty vid dylika uppskattningar är man lätt utsatt för misstag. Söder om floden och hamnen stupar landet brant mot stranden med en 10-20 meter hög afsats. På norra sidan deremot är stranden för det mesta låg, men längre inåt landet höjer marken sig äfven här hastigt till afrundade kullar om 300 till 400 meters höjd. Endast i dalarne och på andra ställen, der mycket stora snömassor hopat sig under vintern, funnos ännu snödrifvor. Några isbräer sågo vi deremot ej, ehuru man kunnat vänta att finna dylika på sidorna af de höga berg, som åt öster begränsa den inre sjön. Det var äfven tydligt, att ej heller under de närmast föregående tidskiftena något vidt utbredt istäcke funnits härstädes. Under de många utflygter, som vi gjorde åt olika håll, bland annat uppför floden till den förut omtalade insjön, sågo vi nämligen ingenstädes några moräner, flyttblock, refflade berghällar eller andra spår af en försvunnen istid. Många tecken antyda deremot, att under en ej synnerligen aflägsen geologisk tidsperiod glacierer täckt betydliga sträckor af den motsatta asiatiska stranden och bidragit att utgräfva de der förekommande fjordarne: Koljutschin-bay, S:t Lawrence-bay, Metschigme-bay, Konyam-bay o. s. v.

När vi närmade oss den amerikanska sidan, kunde vi se, att kustbergen derstädes voro bildade af lagrade bergarter. Jag hoppades derför att ändtligen här få göra en riklig skörd af försteningar, något hvartill jag ej varit i tillfälle under resans föregående del. Men vid framkomsten fann jag, att de lagrade bergarterna endast utgjordes af kristalliniska skifferarter, utan spår till lemningar af forntida djur eller växter. Ej heller träffades här på stränderna några hvalben eller några af de märkvärdiga mammutförande islager, som blifvit upptäckta i den strax norr om Beringssund belägna bugt, som erhållit namn efter dr Eschscholz, läkare under Kotzebues berömda resa.³

Eskimåerna.

Genast efter det ankaret fallit, fingo vi besök af flere mycket stora skinnbåtar och en mängd kajaker. Dessa senare voro större än grönländarnes, ty de voro vanligen afsedda för två personer, hvilka sutto rygg mot rygg i midten af farkosten. Vi sågo till och med båtar, ur hvilka, sedan de båda roddarne stigit ut, ännu en tredje person kröp fram. Denne hade alltså legat nästan hermetiskt innesluten i kajakens inre, utsträckt på bottnen, utan möjlighet att röra sina leder eller berga sig, om någon olycka inträffat. I synnerhet tycktes det vara vanligt, att barn på detta obeqväma sätt följde med på föräldrarnes kajakfärder.

Sedan infödingarne kommit om bord, började en liflig byteshandel, hvarigenom jag förvärfvade mig åtskilliga pilspetsar och metkrokar af sten. Angelägen att skaffa mig ett så rikt material som möjligt för anställande af jemförelse mellan eskimåernas och tschuktschernas husgerådssaker, genomgick jag noga de skinnpåsar, som infödingarne hade med sig. Jag upplockade härvid den ena saken efter den andra, utan att de hade något emot min inventering. En af dem visade dock stor obenägenhet att låta mig komma till säckens botten, men just detta gjorde mig nyfiken att få reda på hvilken skatt der gömdes. Jag var enträgen och genomgick påsen halft med våld, tills jag slutligen i dess botten fick lösning på gåtan — en laddad revolver. Flere af infödingarne hade äfven bakladdningsgevär. Den äldsta forntid med redskap af sten och den senaste nutid med kammarladdningsgevär räcka sålunda här hvarandra handen.

Fångstredskap hos eskimåerna vid Port Clarence.

1. Fogelspjut med kastträ 1/9. 2. Hvalharpun med flintspets 1/12. 3. Harpunspets af ben och nefrit 1/2. 4. Ljuster af ben 1/3. 5. Pryl 1/2. 6. Harpun 1/12. 7. Spjutspets af flinta 1/2. 8. Pilar eller slutstycken på harpuner med spetsar af jern, sten eller glas 1/8. 9. Pilkoger 1/8.

Många infödingar voro tydligen stadda på flyttning till nordligare belägna jagtmarker och fiskeområden, kanske äfven till de marknadsplatser och lekstugor, som dr John Simpson omtalar i sin kända uppsats om vest-eskimåerna.⁴ Andra hade redan uppslagit sina sommartält på stränderna af den inre hamnen eller af den förut omtalade floden. Deremot funnos i trakten endast ett mindre antal under den varma årstiden öfvergifna vinterbostäder. Befolkningen utgjordes såsom sagdt af eskimåer. De förstodo ej ett ord tschuktschiska. Bland dem fans dock en tschuktschisk qvinna, hvilken påstod, att verkliga tschuktscher skulle finnas äfven på den amerikanska sidan, norr om Beringssund. Ett par af männen talade litet engelska, en hade till och med varit i San Francisco, en annan på Honolulu. Många af deras husgerådssaker erinrade om beröring med amerikanska hvalfångare, och rättvisan fordrar det erkännande, att i motsats till hvad man vanligen ser uppgifvas, beröringen med män af civiliserad ras tycktes hafva ländt till vildarnes förmån och förbättring i ekonomiskt och sedligt hänseende. De flesta bodde nu i sommartält af tunn bomullsduk; många buro europeiska kläder, andra voro fortfarande klädda i säl- eller renskinnsbenkläder och en lätt, mjuk, ofta vackert utsirad päsk af murmeldjurskinn, öfver hvilken vid regnig väderlek drogs en regnrock af hopsydda tarmar. Hårklädseln liknade tschuktschernas. Qvinnorna voro tatuerade med några streck på hakan. Många af männen buro små mustascher, några äfven ett föga yfvigt helskägg, andra hade försökt anlägga amerikanskt hakskägg. De flesta, men ej alla hade tvenne, 6 till 7 m.m. långa hål skurna i läpparna nedom mungiporna. I dessa hål buros stora bitar af ben, glas eller sten (bild 9 å sid. 238). Men ofta borttogos dessa prydnader, och då slöto sig de stora hålens kanter så nära tillsamman, att de föga vanstälde ansigtet. Många hade dessutom ett likadant hål framtill i läppen. Det föreföll mig likväl, som om detta besynnerliga bruk skulle vara på väg att helt och hållet försvinna eller åtminstone europeiseras genom utbyte af hål vid munnen mot hål i öronen. En ung, nästan fullvuxen flicka hade en stor blå glasperla nedhängande från näsan, i hvars mellanbalk ett hål för detta ändamål var anbringadt, men hon blef mycket förlägen och gömde hufvudet i mammas päskveck, då denna grannlåt ådrog sig en allmännare uppmärksamhet. Alla qvinnor hade långa perlband i öronen. De buro armband af jern eller koppar, snarlika tschuktschernas. Hudfärgen var föga mörk, med tydlig rodnad på kinderna, håret svart, tagellikt, ögonen små, bruna, obetydligt sneda, ansigtet platt, näsan liten och nedtryckt vid roten. De flesta voro medelstora, sågo friska och välmående ut, och utmärkte sig hvarken genom påfallande magerhet eller fetma. Fötter och händer voro små.

Eskimåfamilj från Port Clarence.	Eskimå från Port Clarence.
Efter fotografi af L. Palander.	Efter fotografi af L. Palander.

Eskimåer från Port Clarence.

Efter fotografier af L. Palander. [Vänster, höger]

En viss prydlighet och ordning rådde i deras små tält, hvilkas golf voro täckta med mattor af flätade växter. Mångenstädes såg man redskap af kokosnötskal, hvilka, liksom en del af mattorna, blifvit ditförda af hvalfångare från Söderhafsöarna. Hufvudmassa af deras husgeråds- och jagtredskap, yxor, knifvar, sågar, bakladdningsgevär, revolvrar m. m. voro af amerikanskt ursprung, men derjemte begagnade man ännu eller förvarade i tältens skräpgömmor båge och pilar, fogelkastspjut, båtshakar af ben och åtskilliga redskap af sten. I synnerhet metredskapen voro tillverkade med särdeles stor konstfärdighet af färgade ben eller stenarter, glasperlor, röda hudbitar af skinnet från vissa simfoglars fötter m. m. Dessa olika materialier voro med tågor af hvalbarder hopsatta så, att de liknade stora skalbaggar, ämnade att begagnas ungefär som laxflugorna hos oss.

Eskimåiska fiskredskap m. m.

1-6. Laxkrokar af olika färgade stenslag och ben i form af skalbaggar 1/2. 7. Metspö 1/6. 8. Ändan af detsamma. 9. Sänke af ben med tafs och metkrok 1/2. 10. Metkrok med spetsar af ben 1/2. 11. Metkrok med spetsar af jerntråd 1/2. 12. Snöbrillor 1/3.

Eld uppgjordes dels med stål, flinta och fnöske, dels med eld-drill. Många brukade äfven amerikanska tändstickor. Den båge med hvilken eld-drillen kringdrefs, var ofta af elfenben, rikt utsirad med allehanda jagtbilder. Deras redskap voro prydligare, bättre skurna och rikligare färgade med grafit⁵ och rödockra än tschuktschernas; folket var mer välmående samt egde ett större antal skinnfarkoster, så väl kajaker som umiaker. Detta beror helt säkert derpå, att hafvet här är isbelagdt en kortare tid samt isen mindre tjock än på den asiatiska sidan och jagten derför bättre. Samtliga äldre berättelser öfverensstämma likväl deri, att tschuktscherna fordom varit en af de andra vilda stammarne erkänd stormakt i dessa trakter, men alla iakttagelser från nutiden tyda derpå, att denna stormaktstid nu är slut. En viss aktning för dem tyckes dock fortfarande råda bland kringboende folk.

Infödingarne voro, sedan det första misstroendet gifvit vika, vänliga och tillmötesgående, ärliga, ehuru benägna för tiggeri, och mycket prutande vid byteshandeln. Någon höfding tycktes ej finnas bland dem; fullkomlig jemlikhet rådde, och qvinnans ställning föreföll ej vara underordnad mannens. Barnen voro hvad man i Europa skulle kalla väl uppfostrade, ehuru de ej erhållit någon uppfostran alls. Alla voro hedningar. Begäret efter bränvin syntes vara mindre starkt än bland tschuktscherna. All bränvinshandel med vildarne lär för öfrigt på amerikanska sidan vara ej allenast förbjuden, utan förbjuden på ett sätt, att lagen efterlefves.

Under vistelsen hos tschuktscherna var min tillgång på lämpliga bytesmedel mycket ringa. Ända till timmen före afseglingen rådde nämligen ovisshet, när vi skulle komma loss, och jag måste derför spara på förråden. Ofta hade jag för den skull svårt nog att förmå en tschuktsch att afstå de saker jag önskade förvärfva. Här deremot var jag en förmögen man, tack vare det myckna som blifvit öfver af vår rikliga vinterutrustning, hvilken naturligtvis i de varma luftstrecken skulle blifva endast till last. Jag begagnade mig af min rikedom för att lik en gårdfarihandlande göra besök i tältbyarna med säckar fulla af filtar, tjocka täcken, strumpor, ammunition o. s. v., för hvilka varor jag tillbytte mig en vacker och utvald samling af etnografiska föremål. Bland dessa må nämnas vackra benristningar och bensniderier samt åtskilliga pilspetsar och andra redskap af en nefritart⁶, som är så förvillande lik den bekanta nefriten från Högasien, att jag vore benägen att tro, det materialet verkligen härstammar derifrån. I så fall vore nefritförekomsten vid Beringssund af betydelse, emedan den ej kunde förklaras på annat sätt, än att antingen de här boende folken fört mineralet med sig från sina urhem i Högasien, eller ock att redan under Högasiens stenålder en lika utsträckt handelsförbindelse egt rum emellan de vilda folken som den, hvilken ännu eger, eller åtminstone för några årtionden tillbaka egde rum längs norra delen af Asien och Amerika.

Eskimåiska bensniderier m. m.

1-5. Knappar till bärremmar, föreställande isbjörnshufvuden, sälar m. m., skurna af hvalrosstand 1/2. 6. Bärrem med en dylik knapp, utskuren i form af en säl 1/3. 7. Stenmejsel 1/2. 8. Kam 1/3. 9. Knappar af ben, glas eller sten att insätta i hål uti läpparne 1/1. 10. Diadem af elfenben 2/3.

På norra sidan om hamnen fans ett gammalt europeiskt eller amerikanskt trankokeri. I granskapet deraf träffades tvenne eskimågrafvar. Liken hade fullklädda blifvit utlagda på marken utan skydd af någon kista, men omgifna af en tät inhägnad, bildad genom en mängd i marken korsvis inslagna tältstänger. Bredvid det ena liket lågo en kajak med åror, en laddad dubbelbössa med slaglås på halfspänn och påsatta knallhattar, åtskilliga andra vapen, kläder, elddon, snöskor, dryckeskärl, två nerblodade, i trä utskurna masker (fig. 1 o. 2 å sid. 242[ett stycke längre ner]) och vidunderligt skapta djurbilder. Dylika sågos äfven i tälten. Sälskinnssäckar, afsedda att uppblåsas och fästas på harpunerna såsom flöten, voro stundom prydda med små, i trä skurna ansigten (bild 3 å sid. 242 [ett stycke längre ner]). Å de tvenne amuletter af detta slag, som jag hemfört, är det ena ögat betecknadt med en infäld blå emaljbit, det andra med ett på samma sätt fästadt stycke svafvelkis. Bakom två tält funnos uppstälda på stolpar af 1½ meters höjd groft formade fogelbilder af trä, rödmålade och med utspända vingar. Jag försökte förgäfves att få tillbyta mig dessa tältgudar⁷ mot en stor ny filt, en bytesvara mot hvilken jag eljest kunde erhålla nästan hvad som helst. En bländande hvit kajak af särdeles elegant form tillbytte jag mig deremot utan svårighet för en begagnad filt och 500 remington-patroner.

Eskimå-graf.

Efter teckning af O. Nordqvist.

Djurbild från en eskimå-graf.

a. uppifrån. b. från sidan.

1/3 af nat. storl.

Såsom ett eget prof på amerikanernas fyndighet, då det gäller att utbjuda sina varor, må slutligen nämnas, att en eskimå, som under vår vistelse i hamnen kom till fartyget, förevisade en tryckt lapp, genom hvilken ett handelshus i San Francisco till »Sporting Gentlemen» vid Beringssund (eskimåer?) utbjöd sitt förråd af utmärkta jagthagel.

Liksom Europas vestkust sköljes af Golfströmmen, så framgår äfven utmed Amerikas stillahafskust en varm hafsström, hvilken meddelar landet ett vida blidare klimat än det, som råder på den närbelägna asiatiska sidan, der, liksom vid Grönlands ostkust, en kall nordlig ström stryker fram. Skogsgränsen går derför i nordvestra Amerika ett godt stycke norr om Beringssund, hvaremot på Tschuktsch-halfön skog tyckes helt och hållet saknas. Äfven vid Port Clarence är sjelfva kustlandet skoglöst, men några kilometer in i landet träffar man alnshöga albuskar, och bakom kustbergen skola verkliga skogar förekomma. För öfrigt är vegetationen redan vid kusten yppig, och man ser ännu här borta på nya verldens kust en mängd former närbeslägtade med skandinaviska växtarter, bland dem Linnæan. Dr Kjellman gjorde derför här en rik botanisk skörd, värdefull för jemförelsen med floran i den närbelägna delen af Asien och andra högnordiska trakter. Likaledes insamlade dr Almqvist ett ganska omfattande material för utredande af traktens förut förmodligen ganska ofullständigt kända lafflora. Zoologernas skörd blef deremot ringa. Oaktadt den yppiga växtligheten, tycktes land-evertebrater förekomma i vida ringare antal arter än i nordliga Norge. Af skalbaggar kunde man t. ex. endast finna ett eller två tiotal arter, hufvudsakligast Harpalider och Staphylinider, samt af land-och sötvattensmollusker endast 7 eller 8 former, hvilka dessutom nästan alla förekommo ganska sparsamt. Bland märkliga fiskarter må nämnas samma svarta sumpfisk, som vi fångade vid Jinretlen. Fogelfaunan var för ett högnordiskt land fattig, och af vilda däggdjur sågo vi endast myskråttor. Äfven draggningarna i hamnen gåfvo, till följd af bottnens ogynsamma beskaffenhet, endast ett obetydligt antal djur och alger.

Etnografiska föremål från Port Clarence.

1, 2. Masker af trä, funna vid en graf 1/6. 3. Amulett föreställande ett ansigte med det ena ögat af emalj, det andra af pyrit, från ett harpunflöte af sälskinn 1/3. 4. Åror 1/19. 5. Båtshake 1/12. 6. Sjelfva haken till densamma af skulpteradt elfenben 1/4. 7. Skulpteradt knifskaft (?) af elfenben 1/2.

Återresa till Asien.

Den 26 juli kl. 3 e. m. lättade vi ankar och ångade under härligt väder och för det mesta god vind åter öfver till gamla verldens strand. För bestämmande af vattnets salthalt och temperatur på olika djup lodades och togos vattenprof hvar fjerde timme under resan öfver sundet. Dessutom verkstäldes trawling tre gånger på dygnet, vanligen med ett utomordentligt rikt utbyte af bland annat stora snäckor, t. ex. den vackra, venstervridna Fusus deformis Reeve, och några stora krabbarter. En af dessa senare (Chionoecetes opilio Kröyer) erhölls stundom med skrapan i hundratal. Vi kokade och åto den samt funno den ypperlig, ehuru ej synnerligen köttrik. Smaken var något sötaktig.

Snäcka från Beringssund.

Fusus deformis Reeve.

På grund af de under öfverresan anstälda lodningarna m. fl. iakttagelser har löjtnant Bove upprättat det å följande sida återgifna diagram, af hvilket man ser, huru grundt det sund är, som i nordligaste delen af Stilla oceanen skiljer den gamla verlden från den nya. En höjning mindre än den, som sedan glacialtiden egt rum vid Uddevallas bekanta Kapellbackar, skulle tydligen vara tillräcklig att med en bred bro förena de båda verldsdelarne med hvarandra, och en motsvarande sänkning har varit nog för att åtskilja dem, om de, såsom sannolikt är, en gång varit sammanhängande. Diagrammet visar för öfrigt, att den djupaste rännan träffas helt nära Tschuktsch-halföns kust, och att denna ränna innehåller en kall vattenmassa, hvilken genom en vall skiljes från det varmare vattenområdet på amerikanska, sidan.

Diagram,

utvisande vattnets temperatur och djup i Beringhafvet mellan Port Clarence och Senjavin-sund.

Af G. Bove.

Konyam-bay.

Om man granskar en karta öfver Sibirien, så skall man, såsom jag redan förut antydt, finna, att dess kuster på de flesta ställen framlöpa jemnt, och att de således hvarken såsom Norges vestkust äro sönderflikade i djupa, af höga berg omgifna fjordar, eller såsom större delen af Skandinaviens och Finlands kuster skyddas af någon skärgård. Det enda undantaget från denna regel bilda vissa delar af Tschuktsch-halfön, i synnerhet dess sydöstra del. Flere mindre fjordar skära här in i den af lagrade granitiska bergarter bestående kusten, och utanför dessa bilda två större och åtskilliga mindre klippöar en skärgård, skild från fastlandet genom det djupa Senjavin-sundet. Önskan att bereda naturforskarne tillfälle att ännu en gång från en säker hamn fortsätta sina undersökningar om Tschuktsch-halföns naturförhållanden och min egen åstundan att närmare studera en af de få delar af Sibiriens kust, hvilka enligt all sannolikhet fordom varit betäckta af inlandsis, förmådde mig att välja detta ställe till Vegas andra ankarplats på asiatiska sidan söder om Beringssund. Ankaret fäldes här den 28 juli på förmiddagen, men ej, såsom först var ämnadt, i Glasenapp-hamnen, emedan denna ännu var upptagen af obruten is, utan i mynningen af den nordligaste bland fjordarna, Konyam-bay.

Före oss har denna del af Tschuktsch-halfön blifvit besökt af korvetten Senjavin, förd af kaptenen, sedermera amiral Fr. Lütke, och af en engelsk Franklin-expedition om bord på Plover, förd af kapten Moore. Lütke uppehöll sig här några dagar i augusti 1828 med sina följeslagare naturforskarne Mertens, Postels och Kittlitz, hvarvid hamnen kartlades och åtskilliga naturvetenskapliga och etnografiska iakttagelser gjordes. Moore öfvervintrade på detta ställe 1848-49. Jag har förut anfört, att vi hafva hans följeslagare, löjtnant W. H. Hooper, att tacka för synnerligen värderika upplysningar om de folkstammar, som bo i granskapet. Trakten tyckes då hafva varit uppehållsort för en temligen talrik befolkning. Nu bodde vid den bugt, der vi kastade ankar, endast tre rentschuktsch-familjer, och de kringliggande öarna måtte för tillfället varit obebodda eller ock torde Vegas ankomst ej hafva blifvit bemärkt, ty inga infödingar kommo om bord till oss, hvilket eljest sannolikt varit fallet.

Naturförhållanden derstädes.

Stranden vid sydöstra delen af Konyam-bay, den bugt i hvilken Vega nu under ett par dagar låg för ankar, bildas af en temligen öde myr, å hvilken en mängd tranor häckade. Innanför denna resa sig åtskilliga bergstoppar till en höjd af nära 600 meter. Zoologens och botanistens skördar på denna strand blefvo mycket torftiga, men på bugtens norra sida, dit utflygter gjordes med ångslupen, träffades, gräsrika sluttningar, med temligen höga busksnår och en stor mångfald af blommor, hvilka riktade dr Kjellmans samling af högre växter från Asiens nordkust med omkring 70 arter. Här träffades äfven de första landmollusker (Succinea, Limax, Helix, Pupa m. fl.) på Tschuktsch-halfön.⁸

Vi besökte äfven ren-tschuktschfamiljernas bostäder. De voro snarlika de tschuktschiska tält vi förut sett, och invånarnes lefnadssätt skilde sig föga från de kust-tschuktschers, med hvilka vi tillbragt vintern. De voro äfven klädda på samma sätt, om jag undantager, att männen buro en mängd små bjellror i bältet. Antalet renar, som de tre familjerna egde, var enligt en räkning, som jag företog, då hjorden vid middagstiden under varmt solsken med synbart välbehag slagit sig ned på ett i granskapet af tälten befintligt snöfält, endast omkring 400, således betydligt mindre än hvad som behöfves att föda trenne lappfamiljer. I stället hafva tschuktscherna rikligare tillgång på fisk och framför allt bättre jagt än lapparne; de dricka ej heller något kaffe och insamla sjelfva en del af sin föda ur växtriket. Infödingarne bemötte oss mycket vänligt och erbjödo sig att åt oss sälja eller rättare bortbyta tre renar, hvilken handel dock, till följd af vår hastiga bortresa, ej kunde komma till stånd.

Bergen i omgifningen af Konyam-bay voro höga och söndersplittrade i skarpa spetsar med djupa, ännu delvis snöfylda dalgångar. Inga isbräer tyckas för närvarande finnas derstädes. Sannolikt hafva dock de här befintliga fjordarne och sunden, liksom S:t Lawrence-bay, Koljutschin-bay och förmodligen äfven alla andra djupare vikar på Tschuktsch-halföns kust, blifvit utgräfda af forntida glacierer. Ovisst torde dock vara, om en verklig inlandsis betäckt hela landet; säkert är, att istäcket icke sträckt sig öfver Sibiriens slättbygd, der någon isperiod i skandinavisk mening bevisligen aldrig existerat, och der landets beskaffenhet allt från juratiden till nutiden visserligen varit underkastad åtskilliga förändringar, men ingen af de genomgripande jordrevolutioner, hvilka geologerna fordom älskade att med så bjerta färger skildra. Åtminstone tyckes flodriktningen sedan dess hafva varit oförändrad. Kanske till och med skilnaden mellan det Sibirien, der Tschikanowskis ginko-skogar växte och mammuten kringströfvade, samt det, der man nu på ringa djup under jordytan träffar ständigt frusen jord, endast berott derpå, att isotermerna sänkt sig obetydligt mot eqvatorn.

Konyam-bay.

Efter en fotografi af L. Palander.

Konyam-bays omgifningar bestå af kristalliniska bergarter; nederst glimmerfattig granit och glimmerskiffer och derpå grå kolsyrad kalk utan försteningar, samt slutligen talkskiffer, porfyrer och qvartsiter. På bergstopparna får graniten ett skrofligt trachyt-artadt utseende, men öfvergår icke till verklig trachyt. Redan här är man dock i granskapet af Kamtschatkas vulkanhärdar, hvilket t. ex. bevisas af den heta källa, som upptäcktes af Hooper ej långt från kusten under en slädfärd mot Beringssund. Midt under den stränga kölden i februari hade dess vatten en temperatur af +69° C. Varma vattenångor och yrsnö i förening hade öfver källan bildat ett högt, bländande hvitt hvalf af glacerade och med iskristaller öfverdragna snömassor. Sjelfva tschuktscherna tyckas hafva funnit motsatsen påfallande mellan det heta källsprånget från jordens inre och kölden, snön och isen på jordytan. De offrade blåa glasperlor åt källan och visade Hooper såsom något märkvärdigt, att man kunde koka fisk deri, fastän källvattnets mineralhalt gaf åt den kokta fisken en bitter, obehaglig smak.⁹

Isen lossnar i Konyam-bays inre.

Det inre af Konyam-bay var vid vår dervaro ännu täckt af ett obrutet istäcke. Detta lossnade den 30 juli efter middagen och hade nära nog, så upplöst och genomfrätt isen än var, plötsligen afslutat Vegas färd genom att pressa henne mot land. Lyckligtvis märktes faran i tid. Ånga ficks upp, ankaret lättades, och fartyget flyttades till den isfria delen af fjorden. Då med anledning af detta tillbud åtskilliga kubikfot kol måste användas för maskinens uppeldning, då vårt hittills så rikliga kolförråd numera behöfde skonas, och då jag slutligen fortfarande manades framåt af fruktan, att ett för långt dröjsmål med afsändande af underrättelser till hemlandet lätt kunde förorsaka ej allenast mycken oro, utan äfven dryga penningeutgifter, föredrog jag att genast segla vidare framför att anlöpa en närbelägen säkrare hamn, från hvilken de vetenskapliga arbetena kunnat fortsättas.

Kursen stäldes nu mot nordvestra udden af S:t Lawrence-ön. Ett stycke utanför Senjavin-sundet sågo vi drifis för sista gången. Öfver hufvud är den ismängd, som genom Beringssund drifver ned i Stilla oceanen icke synnerligen betydlig, och största delen af den is, som man om sommaren möter på asiatiska sidan af Beringhafvet, är tydligen bildad i fjordar och vikar längs kusterna. Söder om Beringssund såg jag derför ej ett enda isberg och ej heller några större glacier-isblock, utan endast jemna, mycket sönderfrätta fält af bay-is.

S:t Lawrence-ön.

Ankaret fäldes den 31 juli på e. m. i en öppen bugt på nordvestra sidan af S:t Lawrence-ön. Denna, som af infödingarne kallas Enguä, är den största ön mellan Aleuterna och Beringssund. Den ligger närmare Asien än Amerika, men anses tillhöra den senare verldsdelen, hvarför den samtidigt med Alaska-territoriet af Ryssland afträddes till Förenta Staterna. Ön är bebodd af några få eskimåfamiljer, hvilka stå i handelsförbindelse med sina tschuktschiska grannar på ryska sidan och derför upptagit en del ord ur deras språk. Deras drägt är äfven lik tschuktschernas, med undantag deraf att de, i brist på renskinn, begagna päskar af fogel- och murmeldjurskinn. Liksom tschuktscherna och eskimåerna vid Port Clarence använda de regnrockar af hopsydda sältarmar. Dessa plagg äro på S:t Lawrence-ön mycket utsirade, hufvudsakligast med fjädertofsar af de sjöfoglar, som i tallösa skaror häcka på ön. Det tyckes till och med, som om tarmkläder här skulle förfärdigas för försäljning till andra folkslag; eljest torde man hafva svårt att förklara, huru Kotzebues matroser kunde inom en halftimme från en enda tältplats tillbyta sig 200 dylika rockar. Vid vårt besök gingo alla infödingarne barhufvade, männen med sitt svarta tagellika hår klippt intill roten, med undantag af den vanliga smala kransen rundt om hufvudet vid hårfästet. Qvinnorna buro perlprydda hårflätor och voro starkt tatuerade, enligt delvis ganska invecklade mönster, såsom synes af nedanstående figurer. Liksom barnen gingo de merendels barfotade och med nakna ben. De voro välväxta, och mången såg ej illa ut, men alla voro obarmhertiga tiggerskor, hvilka formligen förföljde våra naturforskare under deras ströftåg i land.

Tatueringsmönster från S:t Lawrence-ön. 1, 2. Ansigtstatueringar. 3. Armtatuering. Efter teckningar af A. Stuxberg.

Tatuerad qvinna från S:t Lawrence-ön. Efter teckning af A. Stuxberg.

Sommartälten voro oregelbundna, men temligen snygga och ljusa skjul af tarmskinn, uppspändt öfver ett resvirke af drifved och hvalben. Vinterbostäderna voro nu öfvergifna. De tycktes bestå af jordhålor, som upptill, på en fyrkantig öppning när, voro täckta med drifved och torf. Om vintern var förmodligen ett sälskinnstält spändt öfver denna öppning, men detta var för tillfället nedtaget, förmodligen för att låta sommarvärmen nedtränga i hålan och bortsmälta den is, som om vintern hopat sig på dess väggar. Vid flere tält funnos stora underkäkben af hval nedslagna i jorden. De voro upptill genomborrade, och jag antar, att vintertältet i brist på annat virke var uppspändt öfver dem. Massor af hvalben lågo uppkastade längs stranden, tydligen härstammande från samma hvalarter, som vi insamlat på stranddynerna vid Pitlekaj. I granskapet af tälten funnos ock grafvar. Liken hade obrända blifvit nedlagda i någon klyfta bland de af frosten söndersplittrade och ofta till ofantliga stenrös förvandlade klipporna. De hade sedan blifvit täckta med sten, och skallar af björn och säl samt hvalben hade blifvit offrade eller kringströdda vid grafven. Emedan en skara infödingar alltid följde med oss under våra landutflygter, kunde vi ej närmare undersöka dessa grafvar eller från dem tillvarataga några kranier.

Nordost om ankarplatsen bildades stranden af låga berg, hvilka stupade med en brant sluttning mot hafvet. Från bergen framsköto här och der ruinlika klippbildningar, liknande dem vi sett vid nordkusten af Tschuktsch-landet. Men bergarten utgjordes här af samma slags granit, som bildade de understa lagren vid Konyam-bay. Det var nedanför dessa bergsluttningar, som infödingarne företrädesvis uppfört sina bostäder. Sydvest om ankarplatsen vidtog en mycket stor slätt, hvilken längre inåt ön var sumpig, men längs kusten bildade en hård, jemn, ytterst blomrik gräsvall. Här prålade den stora solroslika Arnica Pseudo-Arnica och en annan Senecio-art (S. frigidus); tätt tufvad, blomrik Oxytropis nigrescens, här ej förkrympt som i Tschuktsch-landet; flere Pedicularis-arter i sitt fullaste flor (P. sudetica, P. Langsdorffii, P. Oederi och P. capitata); den ståtliga snö-aurikeln (Primula nivalis) och den täcka Primula borealis. Såsom karakteristiska för vegetationen på stället må vidare nämnas flere ranunkler, en sippa (Anemone narcissiflora), en art stormhatt med visserligen få, men så mycket större blommor, stora, med blommor öfversållade tufvor af Silene acaulis och Alsine macrocarpa, flere Saxifragor, tvenne Claytonior, den i tschuktsch-befolkningens hushållning som matväxt vigtiga Cl. acutifolia och den späda Cl. sarmentosa med sina fina, svagt rosa-färgade blommor och slutligen, der marken var stenbunden, långa, men ännu blomlösa, föga gröna refvor af vårt hemlands älsklingsväxt Linnæa borealis. Dr Kjellman gjorde alltså en rik skörd af högre växter, och äfven en vacker samling af land- och hafsdjur, lafvar och alger hopbragtes här. Marken bestod af sand, uti hvilken lågo stora, hvad vi i Sverige skulle kalla erratiska granitblock. De tycktes dock ej vara hitförda med is, utan ligga »in situ»; troligen hafva de jemte sanden uppkommit genom klippornas söndergrusning.

I hafvet funno vi ej få alger och en verklig, om ock artfattig strand-evertebrat-fauna, något som helt och hållet saknas i de egentliga polarhafven. Medan jag framgick längs kusten, fick jag se fem temligen stora enfärgadt gråbruna sälar sola sig på stenar ett stycke från land. De tillhörde en form, som jag ej sett i polarhafven. Då ingen båt fans till hands, förbjöd jag emellertid, ehuru sälarne voro inom skotthåll, den fångstman, som åtföljde mig, att på dem profva sin skjutskicklighet. Kanske var det honor af Histriophoca fasciata, hvars vackert tecknade skinn (af handjur) jag förut sett och beskrifvit £rån S:t Lawrence bay. Infödingarne hade ett fåtal hundar men ej några renar, hvilka dock borde kunna föda sig på ön i tusental. Inga kajaker begagnades, men väl stora bajdarer af samma byggnadssätt som tchuktschernas.

Föregående besök derstädes.

S:t Lawrence-ön upptäcktes under Berings första resa, men den förste, som kom i beröring med infödingarne var Otto von Kotzebue¹⁰ (den 27 juni 1816 och den 20 juli 1817). Invånarne hade då ännu icke sett några europeer och mottogo främlingarne med en vänlighet, som utsatte Kotzebue för svåra lidanden. Härom berättar han följande:

»Så länge naturforskarne kringströfvade i bergen, underhöll jag mig med mina nya bekanta, hvilka, då de erforo, att jag var befälhafvaren, inbjödo mig i sina tält. Här utbreddes ett smutsigt skinn på golfvet, hvarå jag måste sätta mig, och derefter framträdde den ena efter den andra, omfamnade mig, ref sin näsa starkt mot min och slutade sina smekningar dermed, att han spottade i sina händer och derpå strök mig några gånger öfver ansigtet. Oaktadt dessa vänskapsbetygelser behagade mig ganska litet, fördrog jag allt tåligt; det enda jag gjorde för att något hejda deras smekningar var att utdela tobaksblad. Dessa mottogo infödingarne visserligen med mycken glädje, men de ville strax å nyo börja med vänskapsbetygelserna. Nu grep jag hastigt till knifvar, saxar, perlor, och i det jag utdelade något deraf, lyckades jag afböja ett nytt anfall. Men ett ännu större lidande väntade mig, då de, för att äfven kroppsligt vederqvicka mig, framburo ett trätråg med hvalspäck. Så äcklig denna föda än är för europeiska magar, grep jag dock tappert an med anrättningen. Detta jemte några nya skänker, som utdelades, tryckte inseglet på det vänskapliga förhållandet oss emellan. Efter måltiden föranstaltade värden dans och sång, som ackompagnerades med en liten tamburin.»¹¹

Då v. Kotzebue två dagar derefter seglade förbi öns norra udde, mötte han tre bajdarer. I en af dem uppstod en man, höll upp en liten hund och genomborrade den med sin knif, såsom v. Kotzebue trodde, till offer åt främlingarne.¹²

Afresa till Beringön.

Sedan 1817 hafva åtskilliga forskningsexpeditioner landstigit på S:t Lawrence-ön, men alltid endast för några timmar. Det är ock förenadt med stor fara att länge uppehålla sig här med fartyg. Man känner nämligen ingen hamn på den stora, af öppet haf omgifna öns kuster. Till följd af den svåra sjögången, som, då det kringliggande hafvet är isfritt, nästan ständigt råder härstädes, är det svårt att landa vid ön med en båt, och det på den öppna redden förankrade fartyget är ständigt utsatt för att af en hastigt påkommande storm blifva kastadt mot strandklipporna. I fullaste mått gälde de anförda olägenheterna för Vegas ankarplats, och kapten Palander var med anledning häraf angelägen att så fort som möjligt lemna stället. Redan den 2 augusti kl. 3 e. m. fortsatte vi derför vår färd. Kursen stäldes i början mot ön Karaginsk vid Kamtschatkas ostkust, der det var min afsigt att dröja under några dagar för att få tillfälle till en jemförelse mellan mellersta Kamtschatkas och Tschuktsch-halföns naturförhållanden. Men då ogynsamma vindar längre än jag beräknat fördröjde öfverresan, uppgaf jag, ehuru ogerna, planen att landstiga derstädes. Kommendörs-öarna blefvo i stället expeditionens närmaste mål. Här fälde Vega ankar den 14 augusti om aftonen i en temligen dålig, mot vester, nordvest och söder alldeles öppen hamn, belägen på vestra sidan af Beringön, mellan hufvudön och en utanför liggande holme.