1 Fiendskapen tycktes dock vara af ganska passiv natur och ingalunda beroende på något rashat, utan endast derpå att invånarne i den längst öster ut belägna byn äro kända för gräligt lynne och hafva samma rykte om sig för stridslust som bondpojkarne i en eller annan by hos oss. Löjtnant Hooper, som under vintern 1848-49 gjorde en resa i hundslädar från Tschukotskoj-nos längs kusten mot Beringssund, omtalar nämligen, att invånarne på sjelfva Kap Deschnew åtnjöto precis samma dåliga rykte hos sina namollo-grannar i söder som hos de vester ut boende tschuktscherna. »De talade ett annat språk». Möjligtvis voro de rena eskimåer.
2 Man har i behåll skildringen af ett folk, boende långt i södern, vid Indiska hafvets kust, som under Alexander den stores tid på ett snarlikt sätt använde ben af hval. »De bygga sina hus på så sätt, att de rikaste bland dem taga benen af de hvalar, som hafvet uppkastar, och använda dem till bjelkar; af de större benen förfärdiga de sina dörrar.» Arrianos, Indikä, XXIX o. XXX.
3 Dessa lager upptäcktes under Kotzebues verldsomsegling (Entdeckungs-Reise, Weimar 1821, I s. 146 och II s. 170). Strandvallen var täckt af en yppigt grönskande växtmatta och stupade mot hafvet med en 80 fot hög afsats. Vid denna såg man, att »hällearten», om man kan för ett islager begagna detta namn, bestod af ren is, täckt med ett endast ½ fot mäktigt lager af blålera och torfjord. Isen måtte hafva varit flere hundra tusen år gammal, ty vid dess smältning kommo en mängd ben och tänder af mammut i dagen, hvaraf man kan sluta, att islagret bildat sig under den tid, då mammut lefde i dessa trakter. Den märkvärdiga iakttagelsen har af senare resande blifvit i viss mån förnekad, men dess riktighet har nyligen blifvit till fullo bekräftad genom undersökning af Dall. Huruvida deremot den starka lukt, som märktes på stället och som liknade den som sprides af brändt horn, härrörde af förruttnade mammutlemningar, torde vara ovisst. Kotzebue bestämde ställets polhöjd till 66° 15' 36". Under Beecheys resa år 1827 blef platsen närmare undersökt af denna expeditions läkare, Mr Collie. Han hemförde derifrån en mängd ben af mammut, oxe, myskoxe, ren och häst, hvilka blifvit beskrifna af den berömde geologen Buckland (F. W. Beechey, Narrative of a voyage to the Pacific and Beringstrait 1825-28, London 1831, II appendix).
4 Further Papers relative to the recent arctic expedition etc. Presented to the both Houses of Parliament, London 1855, s. 917.
5 Grafit måtte finnas i riklig mängd på asiatiska sidan af Beringssund. Jag tillbytte mig under vintern en mängd bitar deraf, som tydligen varit rullade i rinnande vatten. Chamisso omtalar i v. Kotzebues reseberättelse (III, s. 169), att han sett detta mineral jemte rödockra hos invånarne vid S:t Lawrence bay, och löjtnant Hooper anför i sitt arbete (s. 139), att grafit och rödockra träffas vid byn Oongwysac mellan Tschukotskoj-nos och Beringssund. Det sistnämnda färgämnet bortbytes för högt pris till invånarne i aflägsna tältbyar. Helt säkert hafva dessa mineral begagnats på samma sätt från urminnes tid, och de äro sannolikt, liksom flinta och nefrit, bland de få stenarter, som varit använda redan af stenålderns folk. Så vidt man känner, kom grafiten först under medeltiden till användning i Europa. En blyertspenna omtalas och afritas första gången af Conrad Gessner 1565. De rika, numera uttömda grafitlagren i Borrowdale i England omtalas första gången såsom innehållande ett nyttigt, för England egendomligt mineral af dr Merret 1667. Mycket rika grafitlager har man under de senare årtiondena funnit så väl vid Jenisejs utlopp (Sidoroffs grafitbrott) som på en utgrening af Sajanska bergen i södra delen af Sibirien (Aliberts grafitbrott), och dessa fynd hafva spelat en viss rol i landets senaste upptäcktshistoria.
6 Nefrit är en ljusgrön, någon gång gräsgrön, ganska hård och tät amfibol-art, som förekommer i Högasien, Mexiko och Nya Zeeland. På alla dessa ställen har den användts till stenredskap, vaser, pipor o. s. v. Kineserna skatta den ofantligt högt, och önskan att skaffa sig nefrit lär ofta varit bestämmande för deras politik, föranledt krig och tryckt sin prägel på fredslut mellan millioner. Jag håller till och med för sannolikt, att den så omtvistade stenarten i »Vasa Murrhina», hvilka efter fälttågen mot Mithridates kommo till Roma och der skattades så ofantligt högt, var nefrit. Nefriten har för öfrigt kanske först af alla stenarter blifvit begagnad till smycken. Man finner nämligen yxor och mejslar af detta ämne redan hos stenålderns folk så väl i Europa (der någon fyndort för oarbetad nefrit dock ej är känd) som i Asien, Amerika och på Nya Zeeland. I Asien träffas redskap af nefrit så väl på Tschuktsch-halfön som i gamla stenåldersgrafvar uti södra delen af landet. Dylika hafva nyligen blifvit upptäckta vid Telma 60 verst från Irkutsk af det Ost-sibiriska geografiska sällskapets konservator herr J. N. Wilkoffski. Inom den vetenskapliga mineralogien omtalas nefriten först under namn af kascholong (d. v. s. stenart från floden Kasch). Den hade under detta namn blifvit af en krigsfånge från Karl XII:s armé, Renat, hemförd från Högasien och lemnad till svenska mineraloger, hvilka ganska riktigt beskrifvit den, ehuru kascholongen sedan med orätt blifvit betraktad som en qvartsart.
7 Eskimåerna tyckas dock ej, lika litet som tschuktscherna, hafva någon egentlig religion eller något begrepp om ett lif efter detta.
8 Vi hade redan förut träffat några landmollusker vid Port Clarence, men inga vid S:t Lawrence bay. Det nordligaste fynd af dylika djur, som man för närvarande känner, är gjordt af von Middendorff, som fann en Physa-art på Taimur-halfön.
9 Att eldsprutande berg finnas i Sibirien öster om Jenisej omtalas redan i en uppsats af Isaak Massa, intagen i Hessel Gerrits' Detectio Freti, Amsterdam 1612. Ryktet om Kamtschatkas vulkaner tyckes alltså redan vid den tiden hafva nått Europa.
10 Kotzebue säger, att han var den förste sjöfarare som besökt ön. Detta är dock oriktigt. Billings landsteg derstädes d. 21 juli alt. 1 aug. 1791. Från fartyget såg man flere infödingar äfvensom en bajdar, hvilken rodde fram längs stranden. Men infödingarne blefvo bortskrämda genom några såsom signal affyrade gevärsskott (Sarytschews Reise, II s. 91, Sauer, s. 239). Billings säger, att det ställe, der han landsteg (sydöstra udden af ön), var nästan täckt med ben af sjödjur. Vigtigt vore att få dessa närmare undersökta, då det ej är omöjligt att Stellers sjöko (Rhytina) fordom tidtals kommit till denna kust. I alla händelser kan man här vinna intressanta bidrag till kännedomen om hvalarterna i Beringhafvet.
11 Otto von Kotzebue, Entdeckungs-Reise an die Süd-See und nach der Bering-Strasse 1815-18, Weimar 1821, I s. 135, II s. 104, III s. 171 o. 178.
12 Dagarne efter vår ankomst till Pitlekaj blefvo flere hundar nedstuckna. Jag trodde då att det skedde, emedan man ej ville föda dem under vintern, men det är ej omöjligt, att man offrade dem for att afvända de olyckor, som man befarade att främlingarnes ankomst skulle medföra.
