Beringöns läge. — Dess invånare. — Öns upptäckt af Bering. — Berings död. — Steller. — Det forna och närvarande djurlifvet på ön: räfvar, hafsuttrar, sjökor, sjölejon och sjöbjörnar. — Insamling af Rhytina-ben. — Besök på ett »rookery». — Ön Toporkoff. — Alexander Dubowski. — Resa till Jokohama. — Åskslag.

Beringöns läge. — Dess invånare.

Beringön är belägen mellan 54° 40' och 55° 25' n. br. samt 165° 40' och 166° 40' ostl. längd från Greenwich. Den är den vestligaste och närmast Kamtschatka belägna ön i den långa, på vulkanisk väg bildade ökedja, som mellan 51° och 56° n. br. i söder begränsar Beringhafvet. Jemte den närbelägna Kopparön samt några kringliggande holmar och klippor bildar den en egen, från de egentliga Aleutiska öarna skild ögrupp, benämnd efter den här omkomne store sjöfararens befälsgrad, Kommendörs- eller Kommandirski-öarna. Dessa räknas ej till Amerika utan till Asien och tillhöra Ryssland. Detta oaktadt har det amerikanska Alaska-kompaniet förvärfvat jagträtten derstädes¹ och underhåller på hufvudöarna tvenne ej obetydliga handelsstationer, som förse de till ett antal af några hundra personer uppgående invånarne med lifsmedel och manufakturalster, hvaremot bolaget af dem i stället uppköper pelsvaror, hufvudsakligast skinn af en öronsäl (sjökatten eller sjöbjörnen), hvaraf 20,000 till 50,000² stycken årligen dödas i trakten. För att öfvervaka ryska statens rätt och uppehålla ordning äro äfven några ryska myndigheter bosatta på Beringön. Ett halft dussin ändamålsenliga trähus äro här uppförda till bostäder för ryska kronans och det amerikanska kompaniets betjening, till magasin, handelsbodar m. m. Infödingarne bo dels i ganska rymliga och invändigt ej otrefliga torfhus, dels i små trähus, hvilka bolaget småningom söker införa i stället för de förra genom att årligen införskrifva och bortskänka några träbyggnader till de mest förtjenta af befolkningen. Hvar familj har sitt eget hus. Äfven finnes en kyrka för grekisk-katolsk gudstjenst och ett rymligt skolhus. Det senare är afsedt för aleuternas barn. Skolan var beklagligen vid vårt besök stängd, men att döma af de skrifböcker, som lågo framme i skolrummet, är undervisningen här ej att förakta. Åtminstone utmärkte sig skrifprofven genom renlighet och en utmärkt jemn och vacker stil. Vid »kolonien» äro husen samlade på ett ställe till en by, belägen nära hafsstranden på lämpligt afstånd från fångstplatsen, i en om sommaren ganska grönskande, men skoglös och af skoglösa, afrundade bergshöjder omgifven dal. Från hafvet tager sig byn ut ungefär som ett mindre nordiskt fiskläge. Några spridda hus finnas dessutom här och der på andra delar af ön, t. ex. på dess nordöstra sida, der potatisodling i obetydlig skala lär ega rum, vid fångstplatsen på norra sidan, der ett par stora pelslador och en mängd endast under slagttiden begagnade, ytterst små jordkulor äro anlagda.

Kolonien på Beringön.

Efter fotografi.

Kolonien på Kopparön.

Efter fotografi.

Så väl i geografiskt som i naturhistoriskt hänseende är Beringön en af de märkvärdigaste öar i norra delen af Stilla hafvet. Det var här som Bering efter sin sista olyckliga sjöfärd i det haf, som nu bär hans namn, slutade sin långa upptäckarebana. Han öfverlefdes dock af många bland sina följeslagare, bland dem af läkaren och naturforskaren Steller, som lemnat en med sällan öfverträffadt mästerskap utförd skildring af naturförhållandena och djurlifvet på den förut af menniskor aldrig besökta ön, der han ofrivilligt tillbragte tiden från medlet af november 1741 till slutet af augusti 1742.³

Det var önskan att för våra museer förvärfva hudar eller skelett af de många här förekommande märkvärdiga däggdjuren, äfvensom att jemföra öns nuvarande beskaffenhet, sedan hon under snart halftannat århundrade varit skoningslöst utsatt för menniskornas jagt- och roflust, med Stellers lifliga och målande beskrifning, som föranledde mig att intaga ett besök på ön i expeditionens reseplan. De underrättelser jag på Beringön erhöll ur amerikanska tidningar om den oro, som vår öfvervintring väckt i Europa, föranledde mig visserligen att göra vår vistelse derstädes kortare, än jag till en början afsett. Vår skörd af samlingar och iakttagelser blef i alla fall öfver måttan riklig. Men innan jag går att redogöra för vårt eget uppehåll på ön, måste jag nämna några ord om dess upptäckt och den första öfvervintringen derstädes, hvilken har ett alldeles särskildt intresse derigenom, att ön aldrig förut varit beträdd af menniskofot. Det rika djurlif, som då träffades derstädes, lemnar oss derför en af de ytterst få bilder vi ega af djurverlden, sådan den gestaltade sig, innan menniskan, skapelsens herre, uppträdde.

Infödingar på Beringön.

Efter fotografi.

Öns upptäckt af Bering.

Sedan Berings fartyg till följd af den skörbjuggsepidemi, som spridt sig till nästan alla man om bord, en längre tid drifvit alldeles redlöst omkring i Beringhafvet, utan att något bestick fördes, och slutligen utan segel och rorsman bokstafligen vind för våg, fick man den 4 alt. 15 nov. 1741 i sigte ett land, utanför hvars kust ankaret fäldes den följande dagen kl. 5 e. m. En timme derefter sprang emellertid ankartåget, och en ofantlig svallvåg kastade fartyget mot strandens klippor. Allt tycktes redan vara förloradt. Men i stället för att af nya svallvågor slungas mot land, kom fartyget oförmodadt in i en klippomgifven, 4½ famnar djup bassin med fullkomligt stilla vatten, hvilken endast genom ett enda smalt inlopp stod i förening med hafvet. Om det redlösa fartyget ej drifvit just till detta ställe, hade det ovilkorligen blifvit krossadt, och alla man omkommit.

Berings död. — Steller.

Endast med stor möda förmådde det sjuka manskapet sätta ut en båt, med hvilken löjtnant Waxel och Steller gingo i land. De funno landet obebodt, skoglöst och föga inbjudande. Men en bäck med friskt, klart vatten sorlade ännu ofrusen fram utför bergssidorna, och i sandkullarne vid kusten funnos åtskilliga djupa gropar, som, ytterligare utrymda och täckta med segel, kunde förvandlas till bostäder. Det manskap, som ännu kunde stå på sina ben, tog i hop med detta arbete. Den 8 alt. 19 nov. kunde de sjuka flyttas i land, men, såsom ofta inträffar, dogo många, då de bragtes ur kajutan ut i friska luften, andra under det de fördes från fartyget eller strax efter det de kommit i land. Samtliga, hos hvilka skörbjuggen tagit så öfverhand, att de redan om bord på fartyget varit sängliggande, omkommo. De öfverlefvande egde knappast tid och krafter att begrafva de döda och hade svårt att skydda liken för de hungriga räfvar, som vimlade på den obebodda ön och som ännu ej lärt sig att frukta för menniskan. Den 9 alt. 20 nov. fördes Bering i land; han var redan då mycket medtagen och missmodig samt kunde ej förmås att taga rörelse. Han dog den 8 alt. 19 december.

Vitus Bering var dansk till börden och hade redan som ung gjort resor till Ost- och Vestindien. År 1707 blef han antagen till officer vid den ryska örlogsflottan och deltog såsom sådan de följande åren i alla denna flottas krigsföretag mot Sverige. Han blef på sätt och vis lefvande begrafven på den ö; som nu bär hans namn, ty slutligen tillät han ej, att man fick borttaga sanden, som rullade öfver honom från väggarna af den sandgrop, i hvilken han hvilade. Han tyckte nämligen, att sanden värmde den stelnande kroppen. Innan liket kunde ordentligen begrafvas, måste det derför först uppgräfvas ur sin bädd, ett förhållande som tyckes hafva gjort ett obehagligt intryck på de öfverlefvande. De tvenne underbefälhafvarne, Waxel och Chitrow, hade hållit sig temligen friska på sjön, men sjuknade nu häftigt, ehuru de åter tillfrisknade. Endast expeditionens läkare, Georg Wilhelm Steller, var ständigt frisk, och att någon enda man af hela besättningen undkom med lifvet, derför har man tydligen att tacka denne snillrike mans kunskaper, aldrig kufvade energi samt muntra och förtröstansfulla sinne. Dessa egenskaper blefvo äfven under öfvervintringen i rikligt mått pröfvade. Natten mot den 29 nov. alt. 10 dec. blef fartyget, på hvilket ingen vakt hölls, emedan alla man behöfdes i land för att vårda de sjuke, kastadt mot stranden af en häftig OSO-storm. En så stor mängd proviant gick derigenom förlorad, att de öfverblifna förråden ej ensamma kunde lemna tillräcklig föda för alla under en hel vinter. Man utsände derför folk i olika riktningar för att taga reda på landets beskaffenhet. De återkommo med det besked, att fartyget strandat, ej såsom man i början hoppades på fastlandet, utan på en obebodd, skoglös ö. Det blef häraf tydligt för de skeppsbrutna, att de för sin räddning endast kunde räkna på egen omtänksamhet och kraft. Till en början fann man, att det, i fall några lifsmedel skulle blifva öfver för hemfärden, vore nödvändigt att under vintern till betydlig del lifnära sig med jagt. Räfkött tyckes man ej velat använda till föda, och i början fingo derför de skeppsbrutna hålla sig till hafsutterkött. För närvarande förekommer hafsuttern knappast på Beringön, men då betäcktes stränderna af hela hjordar utaf dessa djur. De voro alldeles icke rädda för menniskorna, kommo af nyfikenhet rakt emot eldarne och sprungo ej undan, då någon nalkades. En dyrköpt erfarenhet lärde dem dock snart försigtighet, men man fångade i alla fall 800 till 900 stycken, en vacker fångst då man betänker, att dessa djurs skinn vid kinesiska gränsen betalades med 80 à 100 rubel stycket. Dessutom strandade på ön under vinterns början två hvalfiskar. De skeppsbrutna betraktade dessa som sitt proviantmagasin och tyckas hafva föredragit hvalspäcket framför hafsutterns kött, hvilket smakade illa och var segt som läder.⁴

Det forna och närvarande djurlifvet på ön: räfvar, hafsuttrar, sjökor, sjölejon och sjöbjörnar.

På våren försvunno hafsuttrarne, men nu kommo i stället andra djur i stora skaror till ön, nämligen sjöbjörnar, sälar och sjölejon. Köttet af unga sjölejon⁵ ansågs vara synnerligen läckert. Då hafsuttrarne blefvo sällsyntare samt mera skygga och svåra att fånga, funno de skeppsbrutna äfven på medel att döda sjökor, hvilkas kött Steller ansåg fullt jemförligt med godt oxkött. Några fat af dessa djurs kött blefvo till och med insaltade för att tjena som proviant under återresan. Då landet i medlet af april blef snöfritt, sammankallade Waxel de 45 man, som ännu voro vid lif, till en rådplägning rörande de åtgärder, som man borde vidtaga for att nå fastlandet. Bland många olika förslag stannade man vid det att af virke från det strandade fartyget bygga ett nytt. Man skred beslutsamt till planens utförande, ehuru många svårigheter mötte. De tre timmermännen, som följt med på resan, voro döda. Men lyckligtvis fans bland de öfverlefvande en kosack, Sawa Starodubzow, hvilken som arbetare deltagit i skeppsbyggen uti Ochotsk och nu åtog sig att leda byggandet af det nya fartyget. Med nöden till läromästare lyckades han äfven utföra sin uppgift, så att en ny »S:t Peter» den 10 alt. 21 augusti 1742 kunde gå af stapeln. Fartyget var 40 fot långt, 13 fot bredt och 6½ fot djupgående samt seglade så väl, som om det varit bygdt af en utlärd mästare, men läckte deremot under sjögång betänkligt. Hemresan gick i alla fall lyckligt. Den 25 aug. alt. 5 sept. fick man sigte på Kamtschatka, och två dagar derpå ankrade »S:t Peter» vid Petropaulowsk, der de skeppsbrutna träffade förrådshus med ett, efter deras, förmodligen ej synnerligen höga anspråk, rikligt förråd af lifsmedel. Följande år seglade de med sitt på Beringön byggda fartyg vidare till Ochotsk. Vid ditkomsten voro af de 76 personer, som ursprungligen deltagit i expeditionen, 32 aflidna. På Kamtschatka hade man ansett alla för döda samt förskingrat och skiftat deras der qvarlemnade tillhörigheter. Steller dröjde frivilligt ännu någon tid på Kamtschatka för att der fortsätta sina naturhistoriska undersökningar. Olyckligtvis ådrog han sig lokalmyndigheternas ovilja, kanske till följd af det frimodiga sätt, på hvilket han klandrade deras missbruk. Detta föranledde en undersökning vid kansliet i Irkutsk. Der blef han visserligen frikänd och fick tillstånd att resa hem, men i Solikamsk möttes han af en express, som hade order att återföra honom till Irkutsk. På vägen dit träffade honom i Tara en ny express med nytt tillstånd att resa till Europa. Men den starke, förut lefnadsfriske mannens krafter voro redan uttömda genom detta jagande af och an öfver Sibiriens omätliga ödemarker. Han dog kort derpå den 12 alt. 23 nov. 1746 i staden Tjumen, vid endast 37 års ålder, af en under resan ådragen febersjukdom.⁶

Den massa dyrbara pelsverk, som hemfördes af de öfverlefvande från Berings så olyckliga tredje resa, verkade på Sibiriens pelshandlare, kosacker och fångstmän, ungefär som ryktet om Eldorado eller om kasiken Dobaybes skatter på de spanska upptäckarne af mellersta och södra Amerika. Talrika expeditioner utrustades till det nya pelsrika landet, der vidsträckta, förut okända landsträckor skattlades under Rysslands zar. De flesta af dessa expeditioner landade under bort- och återresan på Beringön och åstadkommo inom kort en fullständig förändring i öns fauna. Tack vare Stellers lifliga skildring af det djurlif han bevittnat, äro vi alltså här i tillfälle att få en föreställning om den förändring i faunan, som menniskan åstadkommer i det land, der hon slår sig ned.

Räfvar eller rättare fjellrackor förekommo under den Beringska expeditionens öfvervintring i otrolig mängd på ön. De ej allenast uppåto allt något så när ätbart, som lemnades i det fria, utan trängde sig så väl om dagen som om natten in i husen och bortsläpade allt hvad de mäktade med, äfven sådana saker som alldeles icke gagnade dem, såsom knifvar, käppar, säckar, skor och strumpor. Äfven om någon sak blifvit aldrig så väl nedgräfd och belastad med stenar, så letade de ej blott rätt på stället, utan sköto äfven bort stenarne med skuldrorna liksom menniskor. Om de ej kunde uppäta hvad de funnit, så släpade de bort det och gömde det under stenar. Några räfvar stodo härunder på post, och om en menniska nalkades, hjelptes alla åt att hastigt och spårlöst dölja det stulna i sanden. Då man sof ute om natten, släpade räfvarne bort mössor och handskar och ryckte undan täcket. De nosade på den sofvandes näsa för att utröna, om han var död eller lefvande, och försökte att nafsa på honom, i fall han höll andan. Emedan sjölejon- och sjöbjörnhonorna under sömnen ofta qväfva sina ungar, anstälde räfvarne hvarje morgon en inspektion af den plats, der dessa djur i otaliga skaror lägra sig, och om de funno en död unge, hjelpte de hvarandra genast att, likt välbestälda renhållningshjon, släpa undan liket. Vid förrättningar utom hus måste man jaga bort dem med käppar, och de blefvo genom den slughet och list, med hvilken de visste att utföra sina tjufverier, och den klokhet, som de visade då det gälde att med förenade bemödanden nå ett mål, som ett ensamt djur ej kunde vinna, verkligt farliga skadedjur för de skeppsbrutna, af hvilka de derför af själ och hjerta hatades, förföljdes, plågades och dödades. Sedan dess hafva på Beringön tusen och åter tusen räfvar blifvit fångade af pelsjägarne. Nu äro de så sällsynta, att vi under vår vistelse destädes ej sågo en enda. De qvarblifna skola för öfrigt, enligt hvad på ön bosatta europeer berättade mig, numera ej bära den dyrbara, fordom allmänna svartblåa drägten, utan den hvita, som är föga värdefull. På den närbelägna Kopparön finnas dock fortfarande svartblåa räfvar i temligen stor mängd.⁷

Af Steller och hans följeslagare dödades här 1741-42 nio hundra hafsuttrar. Ur Stellers beskrifning af detta numera mycket menniskoskygga djurs lefnadsvanor må här anföras följande:

»I afseende på lekfullhet öfverträffar det alla andra af de djurslag, som kunna lefva så väl i hafvet som på land. När det går upp ur sjön, skakar det som en hund vattnet bort från sin pels och putsar derpå som en katt sitt hufvud med framlabbarne, stryker kroppen, bringar håren i ordning, kastar hufvudet af och an, betraktande sig sjelf och sin vackra pels med synbart välbehag. Djuret är så ifrigt sysselsatt med denna putsning, att man derunder lätt kan nalkas och döda det. Om man slår en hafsutter tjugu gånger öfver ryggen, så fördrager han det med tålamod, men om man slår till hans stora praktfulla svans, så vänder han genast hufvudet mot förföljaren, liksom erbjudande det till mål för dennes klubba i stället för svansen. Undgår han ett anfall, så gör han de löjligaste åtbörder mot jägaren. Han ser på honom och lägger dervid ena foten öfver hufvudet, liksom för att skydda ögonen mot solljuset, kastar sig på ryggen och skrapar sig, vänd mot sin fiende liksom hånande, på buken och låren. Hanen och honan äro hvarandra mycket tillgifna, omfamna och kyssa hvarandra som menniskor. Honan är ock mycket kär i sin unge. Anfallen lemnar hon den aldrig i sticket, och när fara ej är å färde, leker hon med den på tusen sätt, nästan som en barnkär moder med sitt barn, kastar den ibland upp i luften och tager emot den med framfötterna som en boll, simmar omkring med den i sin famn, kastar då och då ut den för att låta den öfva sig i simkonsten, men tager den till sig under kyssar och smekningar, då den blir trött.»

Enligt nyare undersökningar är hafsuttern, sjöbäfvern eller kamtschatka-bäfvern (Enhydris lutris Lin.) hvarken någon utter- eller bäfverart, utan tillhör ett eget genus, i viss mån beslägtadt med hvalrossarne. Äfven detta i afseende på fällens skönhet oöfverträffade djur är länge sedan fördrifvet, ej allenast från Beringön, utan ock från de flesta jagtplatser, der det fordom dödades i tusental, och om ej en verksam lag snart stiftas för att ordna fångsten och hejda det utrotningskrig, som vinningslystnaden nu för mot detsamma, ej mer med klubbor och pilar utan med krut och kammarladdningsgevär, så går hafsuttern samma öde till mötes, som redan drabbat Stellers sjöko. Af sjölejon (Eumetopias Stelleri Lesson), som vid Stellers tid träffades talrikt på Beringöns strandklippor, infinna sig nu derstädes endast enstaka djur jemte sjöbjörnarne (Otaria ursina Lin.), och slutligen är det märkvärdigaste af alla Beringöns forna däggdjur, den stora sjökon, helt och hållet utdödt.

Stellers sjöko (Rhytina Stelleri Cuvier) intog på sätt och vis klöfdjurens plats bland hafsdäggdjuren. Sjökon var af svartbrun färg, någon gång med hvita fläckar och strimmor. Den tjocka, läderartade huden var täckt med hår, hvilka sammanvuxit till en ytterhud, som var full af ohyra och liknade barken på en gammal ek. Det fullvuxna djurets längd uppgick till 28-35 engelska fot samt dess vigt till 80 centner. Hufvudet var i förhållande till den stora tjocka kroppen ej stort, halsen kort, kroppen hastigt afsmalnande bakåt. De korta frambenen afslutades tvärt, utan fingrar eller naglar, men voro besatta med en mängd korta, tätt hopade borsthår; bakbenen ersattes af en stjert-fena, snarlik hvalarnes. Djuret saknade tänder, men var i stället försedt med tvenne tuggskifvor, den ena i gommen, den andra i underkäken. Honornas spenar, som voro mycket mjölkrika, hade sin plats mellan frambenen. Köttet och mjölken hade tycke af nötkreaturens, ja voro till och med, enligt Stellers utsago, bättre än dessas. Sjökorna voro nästan ständigt sysselsatta med att afbeta de vid kusten rikligt förekommande algerna, hvarvid de rörde hufvud och hals ungefär som en oxe. När de betade, visade de stor glupskhet och läto sig ej det ringaste störas af menniskors närvaro. Man kunde till och med vidröra dem, utan att de skrämdes eller brydde sig derom. För hvarandra hyste de stor tillgifvenhet, och då en blifvit harpunerad, gjorde de andra otroliga försök att rädda den.

När Steller kom till Beringön, betade sjökorna längs stränderna, samlade såsom nötkreatur i hjordar. Af brist på lämpliga jagtredskap jagade de skeppsbrutna dem icke till en början. Först sedan en hejdlös mordlust drifvit alla andra matnyttiga djur långt från vinterqvarteret, började man utfundera medel att fånga äfven sjökor. Man sökte med en stark, för ändamålet förfärdigad jernhake harpunera djuret och derpå släpa det i land. Det första försöket gjordes d. 21 maj alt. 1 juni 1742, men misslyckades. Först efter många förnyade försök lyckades man ändtligen döda och fånga ett antal djur och under högvatten draga dem så nära land, att de vid ebbtid lågo på det torra. De voro så tunga, att dertill fordrades fyratio man. Man kan af dessa omständigheter draga den slutsatsen, att antalet sjökor, som fångades under den första öfvervintringen på Beringön, ej var synnerligen stort. Det första djuret dödades nämligen blott halfannan månad före afresan, och fångsten inföll således under en tid, då manskapet endast i nödfall kunde lemna fartygsbyggandet för att gå på jagt. Dessutom behöfdes blott ett par djur för att under den ifrågavarande tiden lemna köttföda åt alla man.

Originalbilder af Rhytina.

1. Handteckning på en gammal karta öfver Beringhafvet, funnen af Middendorff (Sibir. Reise, IV: 2 s. 839). 2. Utkast af Steller, meddeladt åt Pallas (Pallas, Icones ad zoographiain Rosso-Asiaticam, Fasc. II).

Märkvärdigt är, att sjökon af senare resande omtalas endast så i förbigående, att det stora, ännu på Linnés tid af euroeer jagade djuret knappast skulle kunnat inregistreras i naturforskarens system, om ej Steller varit med om öfvervintringen på Beringön. Hvad Krascheninnikoff säger om sjökon är helt och hållet lånadt från Steller och likaså nästan alla uppgifter, som senare naturforskare anföra om dess förekomst och lefnadssätt. Att så verkligen är fallet, visas af följande, så vidt jag kunnat finna, fullständiga utdrag af allt, som säges om sjökon, i den enda originalberättelsen om ryssarnes första fångstfärder till de Aleutiska öarna, hvilken utgafs i Hamburg och Leipzig 1776 under titel: »Neue Nachrichten von denen neuentdeckten Insuln in der See zwischen Asien und Amerika, aus mitgetheilten Urkunden und Auszügen verfasset von J. L. S** (Scherer).»⁸ I denna bok omtalas sjökon på följande ställen:

»Ivan Krassilnikoffs fartyg afseglade först 1754 och kom den 8 oktober till Beringön, hvarest alla för hafsutterfångst på de aflägsna öarna utrustade fartyg pläga tillbringa vintern för att förse sig med tillräckligt förråd af kött af sjökor» (anf. arb. s. 38).

»Höststormarne, eller snarare önskan att intaga förråd af lifsmedel, nödgade dem (ett antal af köpmannen Tolstyk utsända fångstmän under befäl af kosacken Obeuchow) att anlöpa Kommendörs-ön (Beringön), hvarest de under vintern, till den 13 alt. 24 juni 1757, icke erhöllo något annat än sjökor, sjölejon och stora sälar. Hafsuttrar infunno sig icke detta år» (ibid. s. 40).

»De (ett ryskt fångstfartyg under Studenzow, 1758) landade på Beringön för att döda sjökor, såsom alla fartyg pläga» (ibid. s. 45).

»Efter det Korovin 1762 (på Beringön) försett sig med tillräckligt förråd af kött och sjökohudar till sina båtar — — — seglade han vidare» (ibid. s. 82).

År 1772 öfvervintrade Dmitri Bragin under en fångstresa på Beringön. I den på begäran af Pallas förda resejournalen uppräknas de på ön förekommande stora sjödjuren, men ej ett ord namnes om sjökon (Pallas, Neue nordische Beyträge, II s. 310).

Vintern 1783-84 tillbragte Schelechow på Beringön, men under hela tiden lyckades han ej fälla annat än några hvita räfvar, och i berättelsen om resan namnes sjökon ej med ett ord (Grigori Schelechof russischen Kaufmanns erste und zweite Reise etc, S:t Petersburg 1793).

Några ytterligare berättelser om sjökon har man erhållit genom bergsmannen Pet. Jakowlew, som år 1755 besökte Kommendörs-öarna för att närmare undersöka kopparförekomsten på Kopparön. I den beskrifning han lemnat åt Pallas om denna resa nämnes visserligen ej ett ord om sjökon, men 1867 har Pekarski i Petersburger-akademiens skrifter offentliggjort några utdrag ur Jakowlews dagbok, af hvilka det framgår, att sjökorna redan på hans tid voro förjagade från Kopparön. Jakowlew inlemnade med anledning deraf d. 27 nov. 1755 en inlaga till myndigheterna på Kamtschatka för att få sjökojagten genom lag ordnad och derigenom hindra djurets utrotande, en hedrande omtänksamhet från forna dagar, som sannerligen kunde tjena till föredöme i vår tid (J. Fr. Brandt, Symbolæ Sirenologicæ, Mém. de l'Acad. de S:t Pétersbourg T. XII N:o 1, 1861-68, s. 295).

I sin år 1802 utgifna beskrifning öfver Billings resa (1785-94) säger Sauer, s. 181: »Sjökor voro mycket allmänna på Kamtschatka och de Aleutiska öarna⁹, då dessa först upptäcktes, men den sista dödades 1768 på Beringön, och ingen har blifvit sedd sedan dess.»

På grund af de skrifter, för hvilka ofvanför blifvit redogjordt, och åtskilliga upplysningar, som insamlats under detta århundrade från ryska myndigheter i trakten äfven som genom den skicklige konservatorn Wosnessenski, hafva akademikerna v. Baer och Brandt¹⁰ kommit till den slutsatsen, att sjökon knappast varit sedd af europeer före den 8 alt. 19 november 1741, då Steller, dagen efter sin landstigning på Beringön, för första gången såg några besynnerliga djur beta med hufvudet under vattnet vid öns stränder, och att djuret 17 år derefter eller 1768 varit fullkomligt utrotadt. Den senare uppgiften är dock helt säkert oriktig. Vid de många förfrågningar jag gjorde hos infödingarne rörande detta intressanta ämne, fick jag nämligen bestämda underrättelser derom, att lefvande sjökor varit sedda vida senare. En »kreol» (d. v. s. afkomling af ryss och aleut), som var 67 år gammal, af förståndigt utseende och vid fullgoda själsförmögenheter, berättade: »att hans far dött 1847 vid 88 års ålder. Denne, som var från Wolhynien, hade vid 18 års ålder kommit till Beringön, således 1777. De två eller tre första åren af hans dervaro, d. v. s. intill 1779 eller 1780, hade man ännu dödat sjökor, medan de vid lågvatten betade sjötång. Man hade endast ätit hjertat och användt huden till bajdarer.¹¹ Till följd af dess tjocklek klöfs den i tvenne delar; två sådana genom klyfning uppkomna hudstycken hade åtgått till en bajdar af 20 fots längd, 7½ fots bredd och 3 fots djup. Efter den tiden hade man icke dödat några sjökor.»

Det finnes dock bevis derför, att en sjöko visat sig ännu senare vid ön. Tvenne »kreoler», Feodor Mertchenin och Stepnoff, berättade, att de för omkring 25 år sedan vid Tolstoj-mys på östra sidan af ön sett ett för dem okändt djur, hvilket framtill var mycket tjockt, baktill afsmalnande, hade små framfötter och visade sig med en längd af ungefär 15 fot öfver vattnet, än höjande sig upp, än hukande sig ned. Djuret »blåste», men ej genom blåshål, utan genom munnen, som var något utdragen. Det var brunt till färgen, med stora ljusare fläckar. Ryggfena saknades, men när djuret böjde sig, kunde man, till följd af dess stora magerhet, se ryggradsutskotten. Jag anstälde ett noggrant förhör med båda sagesmännen. Deras berättelser voro fullkomligt öfverensstämmande och tycktes kunna göra anspråk på trovärdighet. Att det djur de sett verkligen varit en sjöko, bevisas tydligen dels af beskrifningen på djurets form och sätt att bete sig i vattnet, dels af uppgiften om dess sätt att andas, dess färg och magerhet. I »Ausfürliche Beschreibung von sonderbaren Meerthieren» säger Steller, s. 97: »Under det de beta, höja de hvar fjerde och femte minut nosen från vattnet för att blåsa ut luft och litet vatten», sid. 98: »De är om vintern så magra, att man kan räkna ryggkotor och refben»; samt s. 54: »Några sjökor hafva på huden temligen stora hvita fläckar och strimmor, hvarigenom de se fläckiga ut.» Då de nämnda infödingarne ej hade någon kännedom om Stellers beskrifning af djuret, så kan ett falsarium här ej föreligga. Rhytina-slägtens dödsår måste derför framflyttas minst till 1854. Härvid är att anmärka, det många omständigheter tala för, att Rhytina-hjordarne snarare blifvit bortdrifna från de rika betesmarkerna vid Beringön, än utrotade derstädes, och att arten dött ut till följd deraf, att den på sin nya vistelseort ej kunnat uthärda kampen för tillvaron. Sjökons från de flesta nutida djurformer afvikande gestalt anger för öfrigt, att den, liksom alfogeln på Island, dronten på Mauritius och de stora strutsartade foglarne på Nya Zeeland, varit den sista representanten för en djurgrupp bestämd att utdö.

En af Alaska-kompaniets hudgranskare, herr Osche, bördig från Liffland och för närvarande bosatt på Kopparön, berättade mig, att ben af sjöko skulle förekomma äfven på denna ös vestra sida. Deremot lära dylika ben icke träffas på den lilla, längre ned beskrifna holmen utanför kolonien på Beringön, oaktadt Rhytina-ben äro allmänna på den närbelägna stranden af hufvudön.

Insamling af Rhytina-ben.

Dessa äro de sparsamma underrättelser jag af infödingar och andra i trakten bosatta män kunnat insamla om det ifrågavarande djuret. Deremot kröntes mina bemödanden att förskaffa mig Rhytina-ben med större framgång, och jag lyckades verkligen hopbringa en mycket stor och vacker samling af skelettdelar.

Skelett af Rhytina, utstäldt på Vega-expositionen å Kongl. Slottet i Stockholm.

Efter fotografi.

När jag först gjorde bekantskap med europeerna på ön, sade de, att föga utsigt fans att i det hänseendet åstadkomma något nämnvärdt. Kompaniet hade nämligen förgäfves bjudit 150 rubel för ett skelett. Men redan innan jag varit många timmar i land, fick jag veta, att större eller mindre bensamlingar funnos här och der i infödingarnes hyddor. Dessa uppköpte jag, med afsigt betalande så, att säljaren blef mer än belåten och grannen litet afundsjuk. En stor del af den manliga befolkningen började nu på det ifrigaste att leta efter ben, och jag hopbragte på detta sätt så mycket, att 21 fastager, stora lådor eller tunnor fyldes med Rhytina-ben, deribland trenne hela, särdeles vackra, samt åtskilliga mer eller mindre skadade hufvudskallar, flere betydande bensamlingar från samma skelett o. s. v.

Rhytina-benen ligga ej vid vattenbrynet, utan på en med tätt, yppigt gräs bevuxen strandvall af 2 till 3 meters höjd öfver hafvet. De äro vanligen täckta med ett lager jord och grus af 30-50 centimeters tjocklek. För att finna dem måste man, då det vore allt för mödosamt att upphacka hela gräsvallen, undersöka marken med ett jernspett, en bajonett eller något dylikt redskap. Man lär sig snart att på motståndet och på ljudets beskaffenhet urskilja, om det i marken stuckna spettet träffat en sten, en träbit eller ett benstycke. Refbenen användas, till följd af sin hårda, elfenbenslika beskaffenhet, af infödingarne till skoning på slädmedar och till bensniderier. De äro derför redan i stor skala förbrukade och sällsyntare än andra ben. Fingerbenen, som kanske ursprungligen varit broskartade, tyckas i de flesta fall vara alldeles förstörda, likaså de yttersta svanskotorna. Några dylika ben kunde jag ej erhålla, oaktadt jag särskildt uppmanade infödingarne att skaffa mig äfven smärre ben och för dem lofvade betala höga pris.

Rekonstruerad bild af Rhytina.

Efter J. Fr. Brandt (Symbolæ Sirenologicæ, Fasc. III s. 282).

Det enda större djur, hvilket fortfarande förekommer på Beringön i kanske lika stort antal som på Stellers tid, är sjöbjörnen. Äfven den hade redan minskats så, att årsutbytet utgjorde endast en obetydlighet¹², då 1871 ett enda kompani mot en afgift till ryska kronan af, om jag minnes rätt, 2 rubel för dödadt djur erhöll uteslutande rätt till jagten, och denna med anledning häraf blef på ett mera ändamålsenligt sätt ordnad. Vissa tider af året äro sjöbjörnarne helt och hållet fridlysta. Antalet djur, som skola dödas, bestämmer man på förhand, alldeles på samma sätt som jordbrukaren vid slagttiden om hösten plägar göra med sin boskapshjord. Honor och ungar dödas endast undantagsvis. Äfven de gifta hanarne eller rättare de hanar, som förmå skaffa sig ett harem och kunna försvara detsamma, undgå vanligen att slagtas, om ej för annat derför att deras pels oftast är allt för luggsliten, sönderrifven och trasig. Det är således ungkarlarne som här bokstafligen få släppa skinnet till.

Sjöbjörnar.

Hane, honor och unge.

Efter en aqvarell af H. W. Elliott.

Att ett vildt djur kan slagtas på ett så ordnadt sätt, beror af dess egendomliga lefnadsvanor.¹³ Sjöbjörnarne infinna sig nämligen år efter år under somrarne på vissa bestämda i hafvet utskjutande näs (Rookeries), der de, samlade i hundratusental, tillbringa flere månader utan den ringaste föda. Först komma hanarne (oxarne) till stället, de flesta under loppet af maj eller början af juni månad. Ytterligt häftiga strider, ofta med dödlig utgång för den ena af parterna, uppstå nu om den rymd af ungefär hundra qvadratfot, som hvarje säloxe anser sig behöfva för sitt hem. De starkaste och i striden lyckligaste behålla de bästa platserna närmast stranden; de svagare få krypa längre upp på land, der utsigten att få ett tillräckligt antal gemåler just ej är så särdeles stor. Fäktningen försiggår med en mängd låtsade utfall och parader. Till en början gäller striden eganderätten till jorden. Den anfallne förföljer derför aldrig sin motståndare utom det område han en gång intagit, utan lägger sig, sedan fienden retirerat, stolt ned för att i sömnens armar samla krafter till ny strid. Djuret grymtar härvid sjelfbelåtet, kastar sig på ryggen, skrapar sig med framfötterna, ansar sin toilett eller svalkar sig genom att långsamt vifta med en af bakfötterna, men är alltid flinkt och färdigt till ny strid, tills det uttröttadt får sin öfverman, som jagar det längre upp från stranden. Ett af de mest egendomliga dragen hos dessa djur är, att de under sin vistelse på land oupphörligt använda sina baklabbar som solfjädrar och någon gång äfven som solskärmar. Hundratusentals dylika solfjädrar kunna en varm dag samtidigt vara i rörelse på ett »rookery».¹⁴

I medlet af juni komma honorna upp från sjön. De mottagas i vattenbrynet på ett mycket förekommande sätt af några starka oxar, som lyckats kämpa sig till platsen närmast stranden och nu med lock och pock annektera de sköna för sitt harem. Men knappast är den från vattnet uppkomna honan etablerad hos säl-oxen n:o 1, förr än denne ilar mot en ny skönhet i vattenbrynet. Säl-oxen n:o 2 sträcker nu ut sin hals och bortstjäl utan krus n:o etts första gemål, för att sedan blifva utsatt för samma spratt af oxen n:o 3. Härunder äro honorna alldeles passiva, strida aldrig sins emellan och fördraga med ytterligt tålamod de svåra sår de ofta få, då de af de stridande ryckas än åt ett, än åt ett annat håll. Alla honor blifva slutligen på detta sätt efter häftiga strider fördelade mellan hanarne, hvarvid de af dessa, som äro närmast stranden, få på sin lott 12 till 15 gemåler. De som nödgats slå sig ned längre bort från stranden, få nöja sig med fyra eller fem. Kort efter det honorna landat föda de sina ungar, hvilka behandlas med stor likgiltighet och endast inom harems gränser försvaras af adoptivfadern. Derefter inträffar parningstiden, och sedan den förflutit, upphör den i början så strängt upprätthållna ordningen och familje-indelningen. Småningom lemna säl-oxarne, utmagrade af tre månaders absolut fasta, »rookeriet», som tages i besittning af säl-korna, ungarne och en mängd yngre hanar, hvilka förut ej vågat sig till stället. I medlet af september, när ungarne lärt sig att simma, blir platsen helt och hållet öfvergifven, på enstaka, af en eller annan orsak qvarblifna djur när. Vid ett långvarigt våldsamt regn skola dessutom många af djuren söka skydd i hafvet, men återvända, då regnet upphört. Samma verkan utöfva ihållande värme och solsken; kylig, fuktig luft med dimhöljd sol lockar dem deremot i tusental upp på land.

»Seal-rookery» på S:t Pauls-ön, en af Pribylow-öarna.

Efter teckning af H. W. Elliott.

Hanar under sex år kunna ej såsom de äldre hanarne tillkämpa sig hustrur och eget hem. De samla sig derför jemte yngre honor i flockar af flere tusen till flere hundra tusen djur på stränderna emellan de egentliga rookerierna, en del tätt packade närmast vattenbrynet, andra spridda i mindre flockar ett stycke längre bort från stranden på gräset, der de ömsom ystert leka med hvarandra som hundvalpar, ömsom på en gemensam signal lägga sig att sofva i alla upptänkliga ställningar.

Det är dessa olyckliga onyttiga ungkarlar, som vid de ordentligt skötta fångststationerna lemna slagtkontingenten. För detta ändamål jagas de af infödingar från stranden i sakta mak (ungefär en kilometer i timmen) och med täta raster till slagtplatsen, belägen en eller två kilometer från stranden. Derpå bortjagas honor och ungar samt de hanar, hvilkas pels är oduglig. De öfriga döfvas först med ett slag i hufvudet och stickas sedan med knif.

Sjöbjörn-slagt.

Efter en teckning af H. W. Elliott.

Besök på ett »rookery».

Under det Vega ångade ned mot Beringön, mötte vi redan långt från land flockar af sjöbjörnar, som nyfiket följde fartyget under långa sträckor. Mindre bekant med sjöbjörnarnes lefnadssätt, trodde jag med anledning häraf, att dessa redan lemnat sina sommarrastplatser, men vid ankomsten till kolonien upplystes jag om, att detta icke vore förhållandet, utan att ett mycket stort antal djur fortfarande hölle till på rookeriet vid nordöstra udden af ön. Naturligtvis gälde en af våra första utflygter detta ställe, beläget ungefär 20 kilometer från byn. En dylik resa får man dock numera ej företaga ensam och obevakad, emedan äfven en ofrivillig oförsigtighet lätt kunde åstadkomma mycken ekonomisk förlust för infödingarne och för kompaniet, som innehar jagträtten. Under resan åtföljdes vi derför af byns fogde, en svarthårig stammande aleut, och »kosacken», en ung, hygglig och artig man, som vid högtidliga tillfällen bar en sabel nära nog lika lång som han sjelf, men som för öfrigt ej på ringaste saft motsvarade den af roman- och skådespelsförfattare antagna kosacktypen.

Sjöbjörnar på väg till »the rookeries».

Efter teckning af H. W. Elliott.

Resan skedde i stora, med tio hundar förspända slädar öfver snöfria, afrundade berg och bergplatåer, täckta med en temligen torftig vegetation, och genom dalar, skoglösa liksom bergen, men prydda med yppigt grönskande örtsnår, rika på praktfulla liljor, syngenesister, umbellater o. s. v. Färden gick stundom långsamt nog, men stundom i hvinande fart, i synnerhet då hundspannen foro utför bergens branta afsatser eller genom morasen och de lergölar, som bildat sig på den flitigt använda vägen. Körsvennen blef härvid från topp till tå öfverstänkt med ett tjockt lager af gyttja, en olägenhet förenad med det ovanliga spannet, som före afresan från kolonien var förutsedd, till följd hvaraf våra dervarande vänner påyrkade, att alla, oaktadt den vackra väderleken, skulle medtaga regnrockar. Hundspannen hejdades temligen långt från stranden för att ej skrämma sälarne, och derpå gingo vi till fots till sjöbjörnlägret, väljande vägen så, att vi hade vinden mot oss. Vi kunde på detta sätt, utan att väcka någon oro, komma helt nära djuren, hvilka, enligt den helt säkert något öfverdrifna uppgift vi på stället erhöllo, för tillfället voro samlade till ett antal af 200,000 på udden och närliggande stränder. Vi erhöllo tillstånd att, åtföljda af våra vägvisare, krypa tätt intill en något afsides liggande flock. De äldre djuren blefvo i början något oroliga, då de märkte, att vi nalkades dem, men snart lugnade de sig fullständigt, och vi hade nu nöjet af ett egendomligt skådespel. Vi voro de enda åskådarne. Scenen utgjordes af en stenbelagd, af skummande bränningar sköljd strand, fonden af det omätliga hafvet och skådespelarne af tusentals underligt formade djur. En del gamla hanar lågo stilla och orörliga, obekymrade om hvad som föregick omkring dem. Andra kröpo på sina små korta ben klumpigt bland strandens stenar eller summo med otrolig vighet bland bränningarna, lekte, smekte hvarandra och grälade. På ett ställe stredo tvenne äldre djur under ett egendomligt hväsande läte och på ett sätt, som om anfallet och försvaret skulle hafva verkstälts med utstuderade anfalls- och försvarsställningar. På ett annat försiggick en skenfäktning mellan ett äldre djur och en unge. Det såg ut, som om denna skulle fått undervisning i fäktkonsten. Öfverallt kröpo de små svarta ungarna beskäftigt af och an mellan de gamla, då och då bräkande likt lam för att kalla på modern. Ofta qväfvas ungarna af de äldre, då dessa, uppskrämda af någon tillfällighet, rusa ut i hafvet. Hundratals döda ungar hittas efter ett dylikt alarm på stranden.

»Endast» tretton tusen djur hade i år blifvit dödade. Deras flådda kroppar lågo hopade i gräset på stranden, spridande en vidrig lukt vidt och bredt, hvilken dock icke bortskrämde de på det närbelägna näset liggande kamraterna, emedan äfven bland dem en likadan lukt var rådande till följd af de många på stranden qvarliggande qväfda eller i strid med kamrater dödade djuren.¹⁵ Bland denna stora skara sjöbjörnar tronade på toppen af en hög sten ett ensamt sjölejon, det enda af dessa djur som vi sett under färden.

Mot betalning af 40 rubel förmådde jag byns höfding att åt mig skelettera fyra af de i gräset qvarliggande halfförruttnade sjöbjörnkropparne, och sedermera erhöll jag genom de ryska myndigheternas välvilja och utan någon ersättning till uppstoppning sex djur, deribland två lefvande ungar. Äfven dessa senare nödgades vi döda, sedan vi förgäfves sökt förmå dem att mottaga någon föda. Den ena hemfördes för anatomisk undersökning inlagd i sprit.

Den del af Beringön vi sett bildar en på vulkaniska bergarter¹⁶ hvilande högslätt, som dock mångenstädes är afbruten af djupa kitteldalar. Dessas botten upptages vanligen af insjöar, hvilka genom större eller mindre floder stå i förbindelse med hafvet. Sjöarnas stränder och bergens sluttningar äro betäckta med en yppig växtlighet, rik på långt gräs och vackra blommor, bland hvilka en i våra trädgårdar odlad svärdslilja, den nyttiga, mörkt rödbruna saranaliljan, åtskilliga orchideer, tvenne storblommiga rhododendron-arter, manshöga umbelliferer, solroslika synanterer o. s. v.

Ön Toporkoff.

En helt annan natur var rådande på den utanför hamnen belägna holmen, om hvilken dr Kjellman [foto] och dr Stuxberg [foto] meddela följande:

»Ön Toporkoff bildas af en eruptiv bergart, som öfverallt mot stränderna, några tiotal alnar från högsta vattenståndet, reser sig upp i form af branta, låga sprickiga väggar, från 5 till 15 meters höjd, olika på olika ställen. Ofvan om dessa branta bergväggar bildar öns yta en jemn slätt; hvad som ligger nedanför dem utgör en långsamt sluttande strand.

Den långsamt sluttande stranden består af två väl skilda bälten, ett yttre utan all växtlighet, ett inre bevuxet med Ammadenia peploides, Elymus mollis, och tvenne umbellat-arter, Heracleum sibiricum och Angelica archangelica, af hvilka de båda sistnämnda utefter afsatsen bilda ett omkring 50 meter bredt, manshögt, nästan ogenomträngligt snår. De branta bergväggarna äro på somliga ställen gulfärgade af lafvar, mestadels Caloplaca murorum och Cal. crenulata; på andra ställen äro de temligen tätt beklädda med Cochlearia fenestrata. Den öfversta jemna slätten intages af en tät och frodig gräsmatta, öfver hvilken enstaka stånd af de båda nämnda umbellat-arterna höja sig här och der. Vegetationen på denna lilla ö förenar en högst ovanlig artfattigdom med en hög grad af yppighet.

Af högre djur sågo vi endast fyra arter foglar, nämligen Fratercula cirrhata, en tejst (Uria grylle var. columba), en art af skarfvarnes (Phalocrocorax) och en art af måsarnes (Larus) slägte. Fratercula cirrhata lefde här i milliontal. De hade sitt tillhåll på den öfre slätten, der de öfverallt utgräft korta, djupa och ovanligt breda, med två öppningar försedda gångar att sofva i. Derifrån flögo de vid vår ankomst i stora skaror fram och åter till det närbelägna hafvet. Deras mängd var nästan jemförlig med alkornas å de arktiska fogelbergen. Tejstarne och skarfvarne höllo till på klipporna i fjär-området.

De ryggradslösa landdjurens antal uppgick till kanske 30 arter. Talrikast voro Machilis, Vitrina, Lithobius, Talitrus, några tvåvingar och skalbaggar. De lefde alla på strandens inre bälte, der marken var ovanligt fuktig.»

Beringön skulle utan svårighet kunna föda stora boskapshjordar, kanske lika talrika som de hjordar af sjökor, som fordom betade vid dess stränder. Sjökon hade för öfrigt valt sin betesplats med urskilning, i det att hafvet här, enligt dr Kjellman, är ett af de algrikaste i verlden. Hafsbottnen betäckes på gynsamt belägna ställen af 20 till 30 meter höga algskogar, hvilka äro så täta, att skrapan med svårighet tränger ned i dem, en omständighet som mycket försvårade draggningen. Vissa af algerna användas af infödingarne till mat.

Alg från Bering-öns stränder.

Thalassiophyllum Clathrus Post. & Rupr.

1/4 af nat. storl.

Under färden till fångstplatsen blefvo vi vid en rast, ungefär halfvägs mellan densamma och byn, i tillfälle att deltaga i ett högst egendomligt fiske. Raststället var beläget på en jemn grässlätt, snarlik en naturlig äng hos oss, genomkorsad af en mängd smärre bäckar. Dessa voro fulla med flere olika fiskarter, deribland en sik, en liten forell, en medelstor långsträckt lax med nästan hvitt kött, ehuru med purpurröd hudfärg, och en annan laxart af ungefär samma längd, men mycket bred och med en puckel på ryggen. Dessa fångades lätt. Man tog dem med händerna, harpunerade dem med vanliga oskodda käppar eller andra träbitar, högg dem med knifven, tog dem med insekthåfven o. s. v. Andra laxarter med högrödt kött finnas i öns större elfvar. Vi erhöllo här för en obetydlighet en välkommen omvexling i den konservföda, vid hvilken vi länge sedan hunnit blifva utledsna. Dessutom fick expeditionen som gåfva af Alaska-kompaniet ett fett och ypperligt nötkreatur, mjölk och några andra förfriskningar, och jag kan ej nog prisa den välvilja vi här rönte så väl af den ryske embetsmannen N. Grebnitski, en ifrig och skicklig idkare af naturforskning, som af Alaska-kompaniets tjenstemän och alla andra på ön bosatta personer, med hvilka vi kommo i beröring.

Alexander Dubowski.
Anm. Misstag? Nedan nämns ångbåten Alexander och naturforskaren Benedykt Dybowski (1833-1930). /SZ

Ursprungligen ämnade jag från Beringön segla till Petropawlowsk för att derifrån afstyra de företag, som möjligen voro påtänkta till vår »undsättning». Detta blef likväl öfverflödigt, emedan en ångbåt, som genast sedan den intagit sin last skulle afgå till Petropawlowsk, ankrade vid Vegas sida tvenne dagar efter vår ditkomst. Ångbåten tillhörde Alaska-kompaniet, kallades »Alexander», fördes af kapten Sandman och var bemannad nästan uteslutande med svenskar, danskar, finnar och norrmän.¹⁷ På Alexander befunno sig tvenne naturforskare, doktorerna Benedikt Dybowski och Julian Wiemut. Den förre är en till Sibirien förvist, numera »benådad» polack, hvars mästerliga zoologiska arbeten utgöra bland de bästa bidrag, som under de senare årtiondena lemnats till kännedomen om Sibiriens naturförhållanden. Hans undersökningar hafva hittills hufvudsakligen gält Bajkal-trakten. Nu önskar han utsträcka dem till Kamtschatka och har derför frivilligt åtagit sig en läkareplats i Petropawlowsk. Vetenskapen har skäl att vänta sig mycket rika skördar af hans och hans följeslagares arbeten i ett bland nordens mest intressanta, mest misskända och minst kända länder.

Resa till Jokohama. — Åskslag.

Vega lemnade Beringön den 19 augusti på eftermiddagen. Ankaret fäldes i Jokohama den 2 september om aftonen. Första delen af öfverresan, medan vi ännu voro i den kalla, från norr kommande ishafsströmmen, gynnades af förlig vind och måttlig värme. Yttemperaturen i hafvet var +9° till +10°. Den 25 augusti vid 45° 45' n. bredd och 156° ostlig längd från Greenwich började hafsvattnets temperatur att stiga så hastigt, att termometern redan den 28 vid 40° lat. och 147° 41' long. visade + 23°,4 i vattenbrynet. Detta angaf, att vi från den kalla, för oss gynsamma strömmen kommit in i Stilla hafvets golfström, Kuro-sivo. Vinden blef nu tidtals mindre gynnande, värmen tryckande, oaktadt de täta, af åska och häftiga byar åtföljda regnskurarne. Under ett dylikt oväder den 31 augusti slog åskan med en ytterst våldsam blixt och knall ned i Vegas stormast. Styrflöjeln bröts loss och kastades i sjön jemte några tum af kaltoppens spets. Sjelfva kaltoppen spräcktes temligen långt ned, och alla om bord fingo känna en mer eller mindre våldsam skakning, mest en af manskapet, som för tillfället stod vid kettingsklyset. För öfrigt hade tillbudet icke några nämnvärdt obehagliga följder.

Vid ankomsten till Jokohama voro alla man friska och Vega i fullgodt skick, ehuru efter den långa sjöresan i behof af några smärre reparationer, af dockning och möjligen forkoppring. Naturligtvis hade under ett års förlopp ett eller annat lindrigt sjukdomsfall bland 30 man ej kunnat undvikas, men någon allmännare sjuklighet hade icke varit rådande, och helsotillståndet hade ständigt varit utmärkt. Af skörbjugg hade vi ej sett spår.