 |
Beringöns
läge. — Dess invånare. — Öns
upptäckt af Bering. —
Berings död. — Steller. — Det
forna och närvarande djurlifvet på ön: räfvar, hafsuttrar, sjökor,
sjölejon och sjöbjörnar. — Insamling af Rhytina-ben.
— Besök på ett »rookery». — Ön
Toporkoff. — Alexander Dubowski. —
Resa till Jokohama. — Åskslag.
Beringöns
läge. — Dess invånare.
Beringön är belägen mellan 54° 40' och 55° 25' n.
br. samt 165° 40' och 166° 40' ostl. längd från Greenwich. Den är
den vestligaste och närmast Kamtschatka belägna ön i den långa,
på vulkanisk väg bildade ökedja, som mellan 51° och 56° n. br. i
söder begränsar Beringhafvet. Jemte den närbelägna Kopparön samt
några kringliggande holmar och klippor bildar den en egen, från
de egentliga Aleutiska öarna skild ögrupp, benämnd efter den här
omkomne store sjöfararens befälsgrad, Kommendörs- eller Kommandirski-öarna.
Dessa räknas ej till Amerika utan till Asien och tillhöra Ryssland.
Detta oaktadt har det amerikanska Alaska-kompaniet förvärfvat jagträtten
derstädes1
och underhåller på hufvudöarna tvenne ej obetydliga handelsstationer,
som förse de till ett antal af några hundra personer uppgående invånarne
med lifsmedel och manufakturalster, hvaremot bolaget af dem i stället
uppköper pelsvaror, hufvudsakligast skinn af en öronsäl (sjökatten
eller sjöbjörnen), hvaraf 20,000 till 50,0002
stycken årligen dödas i trakten. För att öfvervaka ryska statens
rätt och uppehålla ordning äro äfven några ryska myndigheter bosatta
på Beringön. Ett halft dussin ändamålsenliga trähus äro här uppförda
till bostäder för ryska kronans och det amerikanska kompaniets betjening,
till magasin, handelsbodar m. m. Infödingarne bo dels i ganska rymliga
och invändigt ej otrefliga torfhus, dels i små trähus, hvilka bolaget
småningom söker införa i stället för de förra genom att årligen
införskrifva och bortskänka några träbyggnader till de mest förtjenta
af befolkningen. Hvar familj har sitt eget hus. Äfven finnes
en kyrka för grekisk-katolsk gudstjenst och ett rymligt skolhus.
Det senare är afsedt för aleuternas barn. Skolan var beklagligen
vid vårt besök stängd, men att döma af de skrifböcker, som lågo
framme i skolrummet, är undervisningen här ej att förakta. Åtminstone
utmärkte sig skrifprofven genom renlighet och en utmärkt jemn och
vacker stil. Vid »kolonien» äro husen samlade på ett ställe till
en by, belägen nära hafsstranden på lämpligt afstånd från fångstplatsen,
i en om sommaren ganska grönskande, men skoglös och af skoglösa,
afrundade bergshöjder omgifven dal. Från hafvet tager sig byn ut
ungefär som ett mindre nordiskt fiskläge. Några spridda hus finnas
dessutom här och der på andra delar af ön, t. ex. på dess nordöstra
sida, der potatisodling i obetydlig skala lär ega rum, vid fångstplatsen
på norra sidan, der ett par stora pelslador och en mängd endast
under slagttiden begagnade, ytterst små jordkulor äro anlagda.
 |
Kolonien på Beringön.
|
Efter
fotografi.
|
 |
Kolonien på Kopparön.
|
Efter
fotografi.
|
Så väl i geografiskt som i naturhistoriskt hänseende
är Beringön en af de märkvärdigaste öar i norra delen af Stilla
hafvet. Det var här som Bering efter sin sista olyckliga sjöfärd
i det haf, som nu bär hans namn, slutade sin långa upptäckarebana.
Han öfverlefdes dock af många bland sina följeslagare, bland dem
af läkaren och naturforskaren Steller, som lemnat en med sällan
öfverträffadt mästerskap utförd skildring af naturförhållandena
och djurlifvet på den förut af menniskor aldrig besökta ön, der
han ofrivilligt tillbragte tiden från medlet af november 1741 till
slutet af augusti 1742.3
Det var önskan att för våra museer förvärfva hudar
eller skelett af de många här förekommande märkvärdiga däggdjuren,
äfvensom att jemföra öns nuvarande beskaffenhet, sedan hon under
snart halftannat århundrade varit skoningslöst utsatt för menniskornas
jagt- och roflust, med Stellers lifliga och målande beskrifning,
som föranledde mig att intaga ett besök på ön i expeditionens reseplan.
De underrättelser jag på Beringön erhöll ur amerikanska tidningar
om den oro, som vår öfvervintring väckt i Europa, föranledde mig
visserligen att göra vår vistelse derstädes kortare, än jag till
en början afsett. Vår skörd af samlingar och iakttagelser blef i
alla fall öfver måttan riklig. Men innan jag går att redogöra för
vårt eget uppehåll på ön, måste jag nämna några ord om dess upptäckt
och den första öfvervintringen derstädes, hvilken har ett alldeles
särskildt intresse derigenom, att ön aldrig förut varit beträdd
af menniskofot. Det rika djurlif, som då träffades derstädes, lemnar
oss derför en af de ytterst få bilder vi ega af djurverlden, sådan
den gestaltade sig, innan menniskan, skapelsens herre, uppträdde.
 |
Infödingar på Beringön.
|
Efter
fotografi.
|
Öns
upptäckt af Bering.
Sedan Berings fartyg till följd af den skörbjuggsepidemi,
som spridt sig till nästan alla man om bord, en längre tid drifvit
alldeles redlöst omkring i Beringhafvet, utan att något bestick
fördes, och slutligen utan segel och rorsman bokstafligen vind för
våg, fick man den 4 alt. 15 nov. 1741 i sigte
ett land, utanför hvars kust ankaret fäldes den följande dagen kl.
5 e. m. En timme derefter sprang emellertid ankartåget, och en ofantlig
svallvåg kastade fartyget mot strandens klippor. Allt tycktes redan
vara förloradt. Men i stället för att af nya svallvågor slungas
mot land, kom fartyget oförmodadt in i en klippomgifven, 4½
famnar djup bassin med fullkomligt stilla vatten, hvilken endast
genom ett enda smalt inlopp stod i förening med hafvet. Om det redlösa
fartyget ej drifvit just till detta ställe, hade det ovilkorligen
blifvit krossadt, och alla man omkommit.
Berings
död. — Steller.
Endast med stor möda förmådde det sjuka manskapet
sätta ut en båt, med hvilken löjtnant Waxel och Steller gingo i
land. De funno landet obebodt, skoglöst och föga inbjudande. Men
en bäck med friskt, klart vatten sorlade ännu ofrusen fram utför
bergssidorna, och i sandkullarne vid kusten funnos åtskilliga djupa
gropar, som, ytterligare utrymda och täckta med segel, kunde förvandlas
till bostäder. Det manskap, som ännu kunde stå på sina ben, tog
i hop med detta arbete. Den 8 alt. 19 nov.
kunde de sjuka flyttas i land, men, såsom ofta inträffar, dogo många,
då de bragtes ur kajutan ut i friska luften, andra under det de
fördes från fartyget eller strax efter det de kommit i land. Samtliga,
hos hvilka skörbjuggen tagit så öfverhand, att de redan om bord
på fartyget varit sängliggande, omkommo. De öfverlefvande egde knappast
tid och krafter att begrafva de döda och hade svårt att skydda liken
för de hungriga räfvar, som vimlade på den obebodda ön och som ännu
ej lärt sig att frukta för menniskan. Den 9 alt.
20 nov. fördes Bering i land; han var redan då mycket medtagen och
missmodig samt kunde ej förmås att taga rörelse. Han dog den 8 alt.
19 december.
Vitus Bering var dansk till börden och hade
redan som ung gjort resor till Ost- och Vestindien. År 1707
blef han antagen till officer vid den ryska örlogsflottan och deltog
såsom sådan de följande åren i alla denna flottas krigsföretag mot
Sverige. Han blef på sätt och vis lefvande begrafven på den ö; som
nu bär hans namn, ty slutligen tillät han ej, att man fick borttaga
sanden, som rullade öfver honom från väggarna af den sandgrop, i
hvilken han hvilade. Han tyckte nämligen, att sanden värmde den
stelnande kroppen. Innan liket kunde ordentligen begrafvas, måste
det derför först uppgräfvas ur sin bädd, ett förhållande som tyckes
hafva gjort ett obehagligt intryck på de öfverlefvande. De tvenne
underbefälhafvarne, Waxel och Chitrow, hade hållit sig temligen
friska på sjön, men sjuknade nu häftigt, ehuru de åter tillfrisknade.
Endast expeditionens läkare, Georg Wilhelm Steller, var ständigt
frisk, och att någon enda man af hela besättningen undkom med lifvet,
derför har man tydligen att tacka denne snillrike mans kunskaper,
aldrig kufvade energi samt muntra och förtröstansfulla sinne. Dessa
egenskaper blefvo äfven under öfvervintringen i rikligt mått pröfvade.
Natten mot den 29 nov. alt. 10 dec. blef fartyget,
på hvilket ingen vakt hölls, emedan alla man behöfdes i land för
att vårda de sjuke, kastadt mot stranden af en häftig OSO-storm.
En så stor mängd proviant gick derigenom förlorad, att de öfverblifna
förråden ej ensamma kunde lemna tillräcklig föda för alla under
en hel vinter. Man utsände derför folk i olika riktningar för att
taga reda på landets beskaffenhet. De återkommo med det besked,
att fartyget strandat, ej såsom man i början hoppades på fastlandet,
utan på en obebodd, skoglös ö. Det blef häraf tydligt för de skeppsbrutna,
att de för sin räddning endast kunde räkna på egen omtänksamhet
och kraft. Till en början fann man, att det, i fall några lifsmedel
skulle blifva öfver för hemfärden, vore nödvändigt att under vintern
till betydlig del lifnära sig med jagt. Räfkött tyckes man ej velat
använda till föda, och i början fingo derför de skeppsbrutna hålla
sig till hafsutterkött. För närvarande förekommer hafsuttern knappast
på Beringön, men då betäcktes stränderna af hela hjordar utaf dessa
djur. De voro alldeles icke rädda för menniskorna, kommo af nyfikenhet
rakt emot eldarne och sprungo ej undan, då någon nalkades. En dyrköpt
erfarenhet lärde dem dock snart försigtighet, men man fångade i
alla fall 800 till 900 stycken, en vacker fångst då man betänker,
att dessa djurs skinn vid kinesiska gränsen betalades med 80 à
100 rubel stycket. Dessutom strandade på ön under vinterns början
två hvalfiskar. De skeppsbrutna betraktade dessa som sitt proviantmagasin
och tyckas hafva föredragit hvalspäcket framför hafsutterns kött,
hvilket smakade illa och var segt som läder.4
Det
forna och närvarande djurlifvet på ön: räfvar, hafsuttrar, sjökor,
sjölejon och sjöbjörnar.
På våren försvunno hafsuttrarne, men nu kommo i stället
andra djur i stora skaror till ön, nämligen sjöbjörnar, sälar
och sjölejon. Köttet af unga sjölejon5
ansågs vara synnerligen läckert. Då hafsuttrarne blefvo sällsyntare
samt mera skygga och svåra att fånga, funno de skeppsbrutna äfven
på medel att döda sjökor, hvilkas kött Steller ansåg fullt jemförligt
med godt oxkött. Några fat af dessa djurs kött blefvo till och med
insaltade för att tjena som proviant under återresan. Då landet
i medlet af april blef snöfritt, sammankallade Waxel de 45 man,
som ännu voro vid lif, till en rådplägning rörande de åtgärder,
som man borde vidtaga for att nå fastlandet. Bland många olika förslag
stannade man vid det att af virke från det strandade fartyget bygga
ett nytt. Man skred beslutsamt till planens utförande, ehuru många
svårigheter mötte. De tre timmermännen, som följt med på resan,
voro döda. Men lyckligtvis fans bland de öfverlefvande en kosack,
Sawa Starodubzow, hvilken som arbetare deltagit i skeppsbyggen
uti Ochotsk och nu åtog sig att leda byggandet af det nya fartyget.
Med nöden till läromästare lyckades han äfven utföra sin uppgift,
så att en ny »S:t Peter» den 10 alt.
21 augusti 1742 kunde gå af stapeln. Fartyget var 40 fot långt,
13 fot bredt och 6½ fot djupgående samt seglade så väl, som
om det varit bygdt af en utlärd mästare, men läckte deremot under
sjögång betänkligt. Hemresan gick i alla fall lyckligt. Den 25 aug.
alt. 5 sept. fick man sigte på Kamtschatka,
och två dagar derpå ankrade »S:t Peter» vid Petropaulowsk, der de
skeppsbrutna träffade förrådshus med ett, efter deras, förmodligen
ej synnerligen höga anspråk, rikligt förråd af lifsmedel.
Följande år seglade de med sitt på Beringön byggda fartyg vidare
till Ochotsk. Vid ditkomsten voro af de 76 personer, som ursprungligen
deltagit i expeditionen, 32 aflidna. På Kamtschatka hade man ansett
alla för döda samt förskingrat och skiftat deras der qvarlemnade
tillhörigheter. Steller dröjde frivilligt ännu någon tid på Kamtschatka
för att der fortsätta sina naturhistoriska undersökningar. Olyckligtvis
ådrog han sig lokalmyndigheternas ovilja, kanske till följd af det
frimodiga sätt, på hvilket han klandrade deras missbruk. Detta föranledde
en undersökning vid kansliet i Irkutsk. Der blef han visserligen
frikänd och fick tillstånd att resa hem, men i Solikamsk möttes
han af en express, som hade order att återföra honom till Irkutsk.
På vägen dit träffade honom i Tara en ny express med nytt tillstånd
att resa till Europa. Men den starke, förut lefnadsfriske mannens
krafter voro redan uttömda genom detta jagande af och an öfver Sibiriens
omätliga ödemarker. Han dog kort derpå den 12 alt.
23 nov. 1746 i staden Tjumen, vid endast 37 års ålder, af en under
resan ådragen febersjukdom.6
Den massa dyrbara pelsverk, som hemfördes af de öfverlefvande
från Berings så olyckliga tredje resa, verkade på Sibiriens pelshandlare,
kosacker och fångstmän, ungefär som ryktet om Eldorado eller om
kasiken Dobaybes skatter på de spanska upptäckarne af mellersta
och södra Amerika. Talrika expeditioner utrustades till det nya
pelsrika landet, der vidsträckta, förut okända landsträckor skattlades
under Rysslands zar. De flesta af dessa expeditioner landade under
bort- och återresan på Beringön och åstadkommo inom kort en fullständig
förändring i öns fauna. Tack vare Stellers lifliga skildring af
det djurlif han bevittnat, äro vi alltså här i tillfälle att få
en föreställning om den förändring i faunan, som menniskan åstadkommer
i det land, der hon slår sig ned.
Räfvar eller rättare fjellrackor förekommo under den
Beringska expeditionens öfvervintring i otrolig mängd på ön. De
ej allenast uppåto allt något så när ätbart, som lemnades i det
fria, utan trängde sig så väl om dagen som om natten in i husen
och bortsläpade allt hvad de mäktade med, äfven sådana saker som
alldeles icke gagnade dem, såsom knifvar, käppar, säckar, skor och
strumpor. Äfven om någon sak blifvit aldrig så väl nedgräfd
och belastad med stenar, så letade de ej blott rätt på stället,
utan sköto äfven bort stenarne med skuldrorna liksom menniskor.
Om de ej kunde uppäta hvad de funnit, så släpade de bort det och
gömde det under stenar. Några räfvar stodo härunder på post, och
om en menniska nalkades, hjelptes alla åt att hastigt och spårlöst
dölja det stulna i sanden. Då man sof ute om natten, släpade räfvarne
bort mössor och handskar och ryckte undan täcket. De nosade på den
sofvandes näsa för att utröna, om han var död eller lefvande, och
försökte att nafsa på honom, i fall han höll andan. Emedan sjölejon-
och sjöbjörnhonorna under sömnen ofta qväfva sina ungar, anstälde
räfvarne hvarje morgon en inspektion af den plats, der dessa djur
i otaliga skaror lägra sig, och om de funno en död unge, hjelpte
de hvarandra genast att, likt välbestälda renhållningshjon, släpa
undan liket. Vid förrättningar utom hus måste man jaga bort dem
med käppar, och de blefvo genom den slughet och list, med hvilken
de visste att utföra sina tjufverier, och den klokhet, som de visade
då det gälde att med förenade bemödanden nå ett mål, som ett ensamt
djur ej kunde vinna, verkligt farliga skadedjur för de skeppsbrutna,
af hvilka de derför af själ och hjerta hatades, förföljdes, plågades
och dödades. Sedan dess hafva på Beringön tusen och åter tusen räfvar
blifvit fångade af pelsjägarne. Nu äro de så sällsynta, att vi under
vår vistelse destädes ej sågo en enda. De qvarblifna skola för öfrigt,
enligt hvad på ön bosatta europeer berättade mig, numera ej bära
den dyrbara, fordom allmänna svartblåa drägten, utan den hvita,
som är föga värdefull. På den närbelägna Kopparön finnas dock fortfarande
svartblåa räfvar i temligen stor mängd.7
Af Steller och hans följeslagare dödades här 1741-42
nio hundra hafsuttrar. Ur Stellers beskrifning af detta numera mycket
menniskoskygga djurs lefnadsvanor må här anföras följande:
»I afseende på lekfullhet öfverträffar
det alla andra af de djurslag, som kunna lefva så väl i hafvet som
på land. När det går upp ur sjön, skakar det som en hund vattnet
bort från sin pels och putsar derpå som en katt sitt hufvud med
framlabbarne, stryker kroppen, bringar håren i ordning, kastar hufvudet
af och an, betraktande sig sjelf och sin vackra pels med synbart
välbehag. Djuret är så ifrigt sysselsatt med denna putsning, att
man derunder lätt kan nalkas och döda det. Om man slår en hafsutter
tjugu gånger öfver ryggen, så fördrager han det med tålamod, men
om man slår till hans stora praktfulla svans, så vänder han genast
hufvudet mot förföljaren, liksom erbjudande det till mål för dennes
klubba i stället för svansen. Undgår han ett anfall, så gör han
de löjligaste åtbörder mot jägaren. Han ser på honom och lägger
dervid ena foten öfver hufvudet, liksom för att skydda ögonen mot
solljuset, kastar sig på ryggen och skrapar sig, vänd mot sin fiende
liksom hånande, på buken och låren. Hanen och honan äro hvarandra
mycket tillgifna, omfamna och kyssa hvarandra som menniskor. Honan
är ock mycket kär i sin unge. Anfallen lemnar hon den aldrig i sticket,
och när fara ej är å färde, leker hon med den på tusen sätt, nästan
som en barnkär moder med sitt barn, kastar den ibland upp i luften
och tager emot den med framfötterna som en boll, simmar omkring
med den i sin famn, kastar då och då ut den för att låta den öfva
sig i simkonsten, men tager den till sig under kyssar och smekningar,
då den blir trött.»
Enligt nyare undersökningar är hafsuttern,
sjöbäfvern eller kamtschatka-bäfvern (Enhydris lutris Lin.)
hvarken någon utter- eller bäfverart, utan tillhör ett eget genus,
i viss mån beslägtadt med hvalrossarne. Äfven detta i afseende på
fällens skönhet oöfverträffade djur är länge sedan fördrifvet,
ej allenast från Beringön, utan ock från de flesta jagtplatser,
der det fordom dödades i tusental, och om ej en verksam lag snart
stiftas för att ordna fångsten och hejda det utrotningskrig, som
vinningslystnaden nu för mot detsamma, ej mer med klubbor och pilar
utan med krut och kammarladdningsgevär, så går hafsuttern samma
öde till mötes, som redan drabbat Stellers sjöko. Af sjölejon (Eumetopias
Stelleri Lesson), som vid Stellers tid träffades talrikt
på Beringöns strandklippor, infinna sig nu derstädes endast enstaka
djur jemte sjöbjörnarne (Otaria ursina Lin.), och slutligen
är det märkvärdigaste af alla Beringöns forna däggdjur, den stora
sjökon, helt och hållet utdödt.
Stellers sjöko (Rhytina Stelleri Cuvier)
intog på sätt och vis klöfdjurens plats bland hafsdäggdjuren. Sjökon
var af svartbrun färg, någon gång med hvita fläckar och strimmor.
Den tjocka, läderartade huden var täckt med hår, hvilka sammanvuxit
till en ytterhud, som var full af ohyra och liknade barken på en
gammal ek. Det fullvuxna djurets längd uppgick till 28-35 engelska
fot samt dess vigt till 80 centner. Hufvudet var i förhållande till
den stora tjocka kroppen ej stort, halsen kort, kroppen hastigt
afsmalnande bakåt. De korta frambenen afslutades tvärt, utan fingrar
eller naglar, men voro besatta med en mängd korta, tätt hopade borsthår;
bakbenen ersattes af en stjert-fena, snarlik hvalarnes. Djuret saknade
tänder, men var i stället försedt med tvenne tuggskifvor, den ena
i gommen, den andra i underkäken. Honornas spenar, som voro mycket
mjölkrika, hade sin plats mellan frambenen. Köttet och mjölken hade
tycke af nötkreaturens, ja voro till och med, enligt Stellers utsago,
bättre än dessas. Sjökorna voro nästan ständigt sysselsatta med
att afbeta de vid kusten rikligt förekommande algerna, hvarvid de
rörde hufvud och hals ungefär som en oxe. När de betade, visade
de stor glupskhet och läto sig ej det ringaste störas af menniskors
närvaro. Man kunde till och med vidröra dem, utan att de skrämdes
eller brydde sig derom. För hvarandra hyste de stor tillgifvenhet,
och då en blifvit harpunerad, gjorde de andra otroliga försök att
rädda den.
När Steller kom till Beringön, betade sjökorna längs
stränderna, samlade såsom nötkreatur i hjordar. Af brist på lämpliga
jagtredskap jagade de skeppsbrutna dem icke till en början. Först
sedan en hejdlös mordlust drifvit alla andra matnyttiga djur långt
från vinterqvarteret, började man utfundera medel att fånga äfven
sjökor. Man sökte med en stark, för ändamålet förfärdigad jernhake
harpunera djuret och derpå släpa det i land. Det första försöket
gjordes d. 21 maj alt. 1 juni 1742, men misslyckades.
Först efter många förnyade försök lyckades man ändtligen döda och
fånga ett antal djur och under högvatten draga dem så nära land,
att de vid ebbtid lågo på det torra. De voro så tunga, att dertill
fordrades fyratio man. Man kan af dessa omständigheter draga den
slutsatsen, att antalet sjökor, som fångades under den första öfvervintringen
på Beringön, ej var synnerligen stort. Det första djuret dödades
nämligen blott halfannan månad före afresan, och fångsten inföll
således under en tid, då manskapet endast i nödfall kunde lemna
fartygsbyggandet för att gå på jagt. Dessutom behöfdes blott ett
par djur för att under den ifrågavarande tiden lemna köttföda åt
alla man.
 |
Originalbilder af Rhytina.
|
1. Handteckning på en gammal
karta öfver Beringhafvet, funnen af Middendorff (Sibir.
Reise, IV: 2 s. 839). 2. Utkast af Steller, meddeladt
åt Pallas (Pallas, Icones ad zoographiain Rosso-Asiaticam,
Fasc. II).
|
Märkvärdigt är, att sjökon af senare resande omtalas
endast så i förbigående, att det stora, ännu på Linnés tid af euroeer
jagade djuret knappast skulle kunnat inregistreras i naturforskarens
system, om ej Steller varit med om öfvervintringen på Beringön.
Hvad Krascheninnikoff säger om sjökon är helt och hållet lånadt
från Steller och likaså nästan alla uppgifter, som senare
naturforskare anföra om dess förekomst och lefnadssätt. Att så verkligen
är fallet, visas af följande, så vidt jag kunnat finna, fullständiga
utdrag af allt, som säges om sjökon, i den enda originalberättelsen
om ryssarnes första fångstfärder till de Aleutiska öarna, hvilken
utgafs i Hamburg och Leipzig 1776 under titel: »Neue Nachrichten
von denen neuentdeckten Insuln in der See zwischen Asien und Amerika,
aus mitgetheilten Urkunden und Auszügen verfasset von J. L.
S** (Scherer).»8
I denna bok omtalas sjökon på följande ställen:
»Ivan Krassilnikoffs fartyg afseglade
först 1754 och kom den 8 oktober till Beringön, hvarest alla för
hafsutterfångst på de aflägsna öarna utrustade fartyg pläga tillbringa
vintern för att förse sig med tillräckligt förråd af kött af sjökor»
(anf. arb. s. 38).
»Höststormarne, eller snarare önskan
att intaga förråd af lifsmedel, nödgade dem (ett antal af köpmannen
Tolstyk utsända fångstmän under befäl af kosacken Obeuchow) att
anlöpa Kommendörs-ön (Beringön), hvarest de under vintern, till
den 13 alt. 24 juni 1757, icke erhöllo något annat än sjökor, sjölejon
och stora sälar. Hafsuttrar infunno sig icke detta år» (ibid.
s. 40).
»De (ett ryskt fångstfartyg under Studenzow,
1758) landade på Beringön för att döda sjökor, såsom alla fartyg
pläga» (ibid. s. 45).
»Efter det Korovin 1762 (på Beringön)
försett sig med tillräckligt förråd af kött och sjökohudar till
sina båtar —
— —
seglade han vidare» (ibid. s. 82).
År 1772 öfvervintrade Dmitri Bragin under en
fångstresa på Beringön. I den på begäran af Pallas förda resejournalen
uppräknas de på ön förekommande stora sjödjuren, men ej ett ord
namnes om sjökon (Pallas, Neue nordische Beyträge, II s.
310).
Vintern 1783-84 tillbragte Schelechow på Beringön,
men under hela tiden lyckades han ej fälla annat än några hvita
räfvar, och i berättelsen om resan namnes sjökon ej med ett ord
(Grigori Schelechof russischen Kaufmanns erste und zweite
Reise etc, S:t Petersburg 1793).
Några ytterligare berättelser om sjökon har man erhållit
genom bergsmannen Pet. Jakowlew, som år 1755 besökte Kommendörs-öarna
för att närmare undersöka kopparförekomsten på Kopparön. I den beskrifning
han lemnat åt Pallas om denna resa nämnes visserligen ej ett
ord om sjökon, men 1867 har Pekarski i Petersburger-akademiens
skrifter offentliggjort några utdrag ur Jakowlews dagbok, af hvilka
det framgår, att sjökorna redan på hans tid voro förjagade från
Kopparön. Jakowlew inlemnade med anledning deraf d. 27 nov. 1755
en inlaga till myndigheterna på Kamtschatka för att få sjökojagten
genom lag ordnad och derigenom hindra djurets utrotande, en hedrande
omtänksamhet från forna dagar, som sannerligen kunde tjena till
föredöme i vår tid (J. Fr. Brandt, Symbolæ Sirenologicæ,
Mém. de l'Acad. de S:t Pétersbourg T. XII N:o 1, 1861-68, s. 295).
I sin år 1802 utgifna beskrifning öfver Billings resa
(1785-94) säger Sauer, s. 181: »Sjökor voro mycket allmänna på Kamtschatka
och de Aleutiska öarna9,
då dessa först upptäcktes, men den sista dödades 1768 på Beringön,
och ingen har blifvit sedd sedan dess.»
På grund af de skrifter, för hvilka ofvanför blifvit
redogjordt, och åtskilliga upplysningar, som insamlats under detta
århundrade från ryska myndigheter i trakten äfven som genom den
skicklige konservatorn Wosnessenski, hafva akademikerna v.
Baer och Brandt10
kommit till den slutsatsen, att sjökon knappast varit sedd af europeer
före den 8 alt. 19 november 1741, då Steller,
dagen efter sin landstigning på Beringön, för första gången såg
några besynnerliga djur beta med hufvudet under vattnet vid öns
stränder, och att djuret 17 år derefter eller 1768 varit fullkomligt
utrotadt. Den senare uppgiften är dock helt säkert oriktig. Vid
de många förfrågningar jag gjorde hos infödingarne rörande detta
intressanta ämne, fick jag nämligen bestämda underrättelser derom,
att lefvande sjökor varit sedda vida senare. En »kreol» (d. v. s.
afkomling af ryss och aleut), som var 67 år gammal, af förståndigt
utseende och vid fullgoda själsförmögenheter, berättade: »att hans
far dött 1847 vid 88 års ålder. Denne, som var från Wolhynien, hade
vid 18 års ålder kommit till Beringön, således 1777. De två eller
tre första åren af hans dervaro, d. v. s. intill 1779 eller 1780,
hade man ännu dödat sjökor, medan de vid lågvatten betade sjötång.
Man hade endast ätit hjertat och användt huden till bajdarer.11
Till följd af dess tjocklek klöfs den i tvenne delar; två sådana
genom klyfning uppkomna hudstycken hade åtgått till en bajdar af
20 fots längd, 7½ fots bredd och 3 fots djup. Efter den tiden
hade man icke dödat några sjökor.»
Det finnes dock bevis derför, att en sjöko visat sig
ännu senare vid ön. Tvenne »kreoler», Feodor Mertchenin och Stepnoff,
berättade, att de för omkring 25 år sedan vid Tolstoj-mys på östra
sidan af ön sett ett för dem okändt djur, hvilket framtill var mycket
tjockt, baktill afsmalnande, hade små framfötter och visade sig
med en längd af ungefär 15 fot öfver vattnet, än höjande sig upp,
än hukande sig ned. Djuret »blåste», men ej genom blåshål, utan
genom munnen, som var något utdragen. Det var brunt till färgen,
med stora ljusare fläckar. Ryggfena saknades, men när djuret böjde
sig, kunde man, till följd af dess stora magerhet, se ryggradsutskotten.
Jag anstälde ett noggrant förhör med båda sagesmännen. Deras
berättelser voro fullkomligt öfverensstämmande och tycktes kunna
göra anspråk på trovärdighet. Att det djur de sett verkligen varit
en sjöko, bevisas tydligen dels af beskrifningen på djurets form
och sätt att bete sig i vattnet, dels af uppgiften om dess sätt
att andas, dess färg och magerhet. I »Ausfürliche Beschreibung
von sonderbaren Meerthieren» säger Steller, s. 97: »Under det de
beta, höja de hvar fjerde och femte minut nosen från vattnet för
att blåsa ut luft och litet vatten», sid. 98: »De är om vintern
så magra, att man kan räkna ryggkotor och refben»; samt s. 54: »Några
sjökor hafva på huden temligen stora hvita fläckar och strimmor,
hvarigenom de se fläckiga ut.» Då de nämnda infödingarne ej hade
någon kännedom om Stellers beskrifning af djuret, så kan ett falsarium
här ej föreligga. Rhytina-slägtens dödsår måste derför framflyttas
minst till 1854. Härvid är att anmärka, det många omständigheter
tala för, att Rhytina-hjordarne snarare blifvit bortdrifna från
de rika betesmarkerna vid Beringön, än utrotade derstädes, och att
arten dött ut till följd deraf, att den på sin nya vistelseort ej
kunnat uthärda kampen för tillvaron. Sjökons från de flesta nutida
djurformer afvikande gestalt anger för öfrigt, att den, liksom alfogeln
på Island, dronten på Mauritius och de stora strutsartade foglarne
på Nya Zeeland, varit den sista representanten för en djurgrupp
bestämd att utdö.
En af Alaska-kompaniets hudgranskare, herr Osche,
bördig från Liffland och för närvarande bosatt på Kopparön, berättade
mig, att ben af sjöko skulle förekomma äfven på denna ös vestra
sida. Deremot lära dylika ben icke träffas på den lilla, längre
ned beskrifna holmen utanför kolonien på Beringön, oaktadt Rhytina-ben
äro allmänna på den närbelägna stranden af hufvudön.
Insamling
af Rhytina-ben.
Dessa äro de sparsamma underrättelser jag af infödingar
och andra i trakten bosatta män kunnat insamla om det ifrågavarande
djuret. Deremot kröntes mina bemödanden att förskaffa mig Rhytina-ben
med större framgång, och jag lyckades verkligen hopbringa en mycket
stor och vacker samling af skelettdelar.
 |
Skelett af Rhytina, utstäldt på Vega-expositionen
å Kongl. Slottet i Stockholm.
|
Efter
fotografi.
|
När jag först gjorde bekantskap med europeerna på
ön, sade de, att föga utsigt fans att i det hänseendet åstadkomma
något nämnvärdt. Kompaniet hade nämligen förgäfves bjudit 150 rubel
för ett skelett. Men redan innan jag varit många timmar i land,
fick jag veta, att större eller mindre bensamlingar funnos här och
der i infödingarnes hyddor. Dessa uppköpte jag, med afsigt betalande
så, att säljaren blef mer än belåten och grannen litet afundsjuk.
En stor del af den manliga befolkningen började nu på det ifrigaste
att leta efter ben, och jag hopbragte på detta sätt så mycket, att
21 fastager, stora lådor eller tunnor fyldes med Rhytina-ben, deribland
trenne hela, särdeles vackra, samt åtskilliga mer eller mindre skadade
hufvudskallar, flere betydande bensamlingar från samma skelett o.
s. v.
Rhytina-benen ligga ej vid vattenbrynet, utan på en
med tätt, yppigt gräs bevuxen strandvall af 2 till 3 meters höjd
öfver hafvet. De äro vanligen täckta med ett lager jord och grus
af 30-50 centimeters tjocklek. För att finna dem måste man, då det
vore allt för mödosamt att upphacka hela gräsvallen, undersöka marken
med ett jernspett, en bajonett eller något dylikt redskap. Man lär
sig snart att på motståndet och på ljudets beskaffenhet urskilja,
om det i marken stuckna spettet träffat en sten, en träbit eller
ett benstycke. Refbenen användas, till följd af sin hårda, elfenbenslika
beskaffenhet, af infödingarne till skoning på slädmedar och till
bensniderier. De äro derför redan i stor skala förbrukade och sällsyntare
än andra ben. Fingerbenen, som kanske ursprungligen varit broskartade,
tyckas i de flesta fall vara alldeles förstörda, likaså de yttersta
svanskotorna. Några dylika ben kunde jag ej erhålla, oaktadt jag
särskildt uppmanade infödingarne att skaffa mig äfven smärre ben
och för dem lofvade betala höga pris.
 |
Rekonstruerad bild af Rhytina.
|
Efter
J. Fr. Brandt (Symbolæ Sirenologicæ, Fasc.
III s. 282).
|
Det enda större djur, hvilket fortfarande förekommer på Beringön
i kanske lika stort antal som på Stellers tid, är sjöbjörnen.
Äfven den hade redan minskats så, att årsutbytet utgjorde endast
en obetydlighet12,
då 1871 ett enda kompani mot en afgift till ryska kronan af, om
jag minnes rätt, 2 rubel för dödadt djur erhöll uteslutande rätt
till jagten, och denna med anledning häraf blef på ett mera ändamålsenligt
sätt ordnad. Vissa tider af året äro sjöbjörnarne helt och hållet
fridlysta. Antalet djur, som skola dödas, bestämmer man på förhand,
alldeles på samma sätt som jordbrukaren vid slagttiden om hösten
plägar göra med sin boskapshjord. Honor och ungar dödas endast undantagsvis.
Äfven de gifta hanarne eller rättare de hanar, som förmå skaffa
sig ett harem och kunna försvara detsamma, undgå vanligen att slagtas,
om ej för annat derför att deras pels oftast är allt för luggsliten,
sönderrifven och trasig. Det är således ungkarlarne som här bokstafligen
få släppa skinnet till.
 |
Sjöbjörnar.
|
Hane, honor och unge.
|
Efter
en aqvarell af H. W. Elliott.
|
Att ett vildt djur kan slagtas på ett så ordnadt sätt, beror af
dess egendomliga lefnadsvanor.13
Sjöbjörnarne infinna sig nämligen år efter år under somrarne på
vissa bestämda i hafvet utskjutande näs (Rookeries), der de, samlade
i hundratusental, tillbringa flere månader utan den ringaste föda.
Först komma hanarne (oxarne) till stället, de flesta under loppet
af maj eller början af juni månad. Ytterligt häftiga strider, ofta
med dödlig utgång för den ena af parterna, uppstå nu om den rymd
af ungefär hundra qvadratfot, som hvarje säloxe anser sig behöfva
för sitt hem. De starkaste och i striden lyckligaste behålla de
bästa platserna närmast stranden; de svagare få krypa längre upp
på land, der utsigten att få ett tillräckligt antal gemåler just
ej är så särdeles stor. Fäktningen försiggår med en mängd låtsade
utfall och parader. Till en början gäller striden eganderätten till
jorden. Den anfallne förföljer derför aldrig sin motståndare utom
det område han en gång intagit, utan lägger sig, sedan fienden retirerat,
stolt ned för att i sömnens armar samla krafter till ny strid. Djuret
grymtar härvid sjelfbelåtet, kastar sig på ryggen, skrapar sig med
framfötterna, ansar sin toilett eller svalkar sig genom att långsamt
vifta med en af bakfötterna, men är alltid flinkt och färdigt till
ny strid, tills det uttröttadt får sin öfverman, som jagar det längre
upp från stranden. Ett af de mest egendomliga dragen hos dessa djur
är, att de under sin vistelse på land oupphörligt använda sina baklabbar
som solfjädrar och någon gång äfven som solskärmar. Hundratusentals
dylika solfjädrar kunna en varm dag samtidigt vara i rörelse på
ett »rookery».14
I medlet af juni komma honorna upp från sjön. De mottagas i vattenbrynet
på ett mycket förekommande sätt af några starka oxar, som lyckats
kämpa sig till platsen närmast stranden och nu med lock och pock
annektera de sköna för sitt harem. Men knappast är den från vattnet
uppkomna honan etablerad hos säl-oxen n:o 1, förr än denne ilar
mot en ny skönhet i vattenbrynet. Säl-oxen n:o 2 sträcker nu ut
sin hals och bortstjäl utan krus n:o etts första gemål, för att
sedan blifva utsatt för samma spratt af oxen n:o 3. Härunder äro
honorna alldeles passiva, strida aldrig sins emellan och fördraga
med ytterligt tålamod de svåra sår de ofta få, då de af de stridande
ryckas än åt ett, än åt ett annat håll. Alla honor blifva slutligen
på detta sätt efter häftiga strider fördelade mellan hanarne, hvarvid
de af dessa, som äro närmast stranden, få på sin lott 12 till 15
gemåler. De som nödgats slå sig ned längre bort från stranden, få
nöja sig med fyra eller fem. Kort efter det honorna landat föda
de sina ungar, hvilka behandlas med stor likgiltighet och endast
inom harems gränser försvaras af adoptivfadern. Derefter inträffar
parningstiden, och sedan den förflutit, upphör den i början så strängt
upprätthållna ordningen och familje-indelningen. Småningom lemna
säl-oxarne, utmagrade af tre månaders absolut fasta, »rookeriet»,
som tages i besittning af säl-korna, ungarne och en mängd yngre
hanar, hvilka förut ej vågat sig till stället. I medlet af september,
när ungarne lärt sig att simma, blir platsen helt och hållet öfvergifven,
på enstaka, af en eller annan orsak qvarblifna djur när. Vid ett
långvarigt våldsamt regn skola dessutom många af djuren söka skydd
i hafvet, men återvända, då regnet upphört. Samma verkan utöfva
ihållande värme och solsken; kylig, fuktig luft med dimhöljd sol
lockar dem deremot i tusental upp på land.
 |
»Seal-rookery» på S:t Pauls-ön, en af
Pribylow-öarna.
|
Efter
teckning af H. W. Elliott.
|
Hanar under sex år kunna ej såsom de äldre hanarne
tillkämpa sig hustrur och eget hem. De samla sig derför jemte yngre
honor i flockar af flere tusen till flere hundra tusen djur på stränderna
emellan de egentliga rookerierna, en del tätt packade närmast vattenbrynet,
andra spridda i mindre flockar ett stycke längre bort från stranden
på gräset, der de ömsom ystert leka med hvarandra som hundvalpar,
ömsom på en gemensam signal lägga sig att sofva i alla upptänkliga
ställningar.
Det är dessa olyckliga onyttiga ungkarlar, som vid
de ordentligt skötta fångststationerna lemna slagtkontingenten.
För detta ändamål jagas de af infödingar från stranden i sakta mak
(ungefär en kilometer i timmen) och med täta raster till slagtplatsen,
belägen en eller två kilometer från stranden. Derpå bortjagas honor
och ungar samt de hanar, hvilkas pels är oduglig. De öfriga döfvas
först med ett slag i hufvudet och stickas sedan med knif.
 |
Sjöbjörn-slagt.
|
Efter
en teckning af H. W. Elliott.
|
Besök
på ett »rookery».
Under det Vega ångade ned mot Beringön, mötte vi redan
långt från land flockar af sjöbjörnar, som nyfiket följde fartyget
under långa sträckor. Mindre bekant med sjöbjörnarnes lefnadssätt,
trodde jag med anledning häraf, att dessa redan lemnat sina sommarrastplatser,
men vid ankomsten till kolonien upplystes jag om, att detta icke
vore förhållandet, utan att ett mycket stort antal djur fortfarande
hölle till på rookeriet vid nordöstra udden af ön. Naturligtvis
gälde en af våra första utflygter detta ställe, beläget ungefär
20 kilometer från byn. En dylik resa får man dock numera ej företaga
ensam och obevakad, emedan äfven en ofrivillig oförsigtighet lätt
kunde åstadkomma mycken ekonomisk förlust för infödingarne och för
kompaniet, som innehar jagträtten. Under resan åtföljdes vi derför
af byns fogde, en svarthårig stammande aleut, och »kosacken», en
ung, hygglig och artig man, som vid högtidliga tillfällen bar en
sabel nära nog lika lång som han sjelf, men som för öfrigt ej på
ringaste saft motsvarade den af roman- och skådespelsförfattare
antagna kosacktypen.
 |
Sjöbjörnar på väg till »the rookeries».
|
Efter
teckning af H. W. Elliott.
|
Resan skedde i stora, med tio hundar förspända slädar
öfver snöfria, afrundade berg och bergplatåer, täckta med en temligen
torftig vegetation, och genom dalar, skoglösa liksom bergen, men
prydda med yppigt grönskande örtsnår, rika på praktfulla liljor,
syngenesister, umbellater o. s. v. Färden gick stundom långsamt
nog, men stundom i hvinande fart, i synnerhet då hundspannen foro
utför bergens branta afsatser eller genom morasen och de lergölar,
som bildat sig på den flitigt använda vägen. Körsvennen blef härvid
från topp till tå öfverstänkt med ett tjockt lager af gyttja, en
olägenhet förenad med det ovanliga spannet, som före afresan från
kolonien var förutsedd, till följd hvaraf våra dervarande vänner
påyrkade, att alla, oaktadt den vackra väderleken, skulle medtaga
regnrockar. Hundspannen hejdades temligen långt från stranden för
att ej skrämma sälarne, och derpå gingo vi till fots till sjöbjörnlägret,
väljande vägen så, att vi hade vinden mot oss. Vi kunde på detta
sätt, utan att väcka någon oro, komma helt nära djuren, hvilka,
enligt den helt säkert något öfverdrifna uppgift vi på stället erhöllo,
för tillfället voro samlade till ett antal af 200,000 på udden och
närliggande stränder. Vi erhöllo tillstånd att, åtföljda af våra
vägvisare, krypa tätt intill en något afsides liggande flock. De
äldre djuren blefvo i början något oroliga, då de märkte, att vi
nalkades dem, men snart lugnade de sig fullständigt, och vi hade
nu nöjet af ett egendomligt skådespel. Vi voro de enda åskådarne.
Scenen utgjordes af en stenbelagd, af skummande bränningar sköljd
strand, fonden af det omätliga hafvet och skådespelarne af tusentals
underligt formade djur. En del gamla hanar lågo stilla och orörliga,
obekymrade om hvad som föregick omkring dem. Andra kröpo på sina
små korta ben klumpigt bland strandens stenar eller summo med otrolig
vighet bland bränningarna, lekte, smekte hvarandra och grälade.
På ett ställe stredo tvenne äldre djur under ett egendomligt hväsande
läte och på ett sätt, som om anfallet och försvaret skulle hafva
verkstälts med utstuderade anfalls- och försvarsställningar. På
ett annat försiggick en skenfäktning mellan ett äldre djur och en
unge. Det såg ut, som om denna skulle fått undervisning i fäktkonsten.
Öfverallt kröpo de små svarta ungarna beskäftigt af och an mellan
de gamla, då och då bräkande likt lam för att kalla på modern. Ofta
qväfvas ungarna af de äldre, då dessa, uppskrämda af någon tillfällighet,
rusa ut i hafvet. Hundratals döda ungar hittas efter ett dylikt
alarm på stranden.
»Endast» tretton tusen djur hade i år blifvit dödade.
Deras flådda kroppar lågo hopade i gräset på stranden, spridande
en vidrig lukt vidt och bredt, hvilken dock icke bortskrämde de
på det närbelägna näset liggande kamraterna, emedan äfven bland
dem en likadan lukt var rådande till följd af de många på stranden
qvarliggande qväfda eller i strid med kamrater dödade djuren.15
Bland denna stora skara sjöbjörnar tronade på toppen af en hög sten
ett ensamt sjölejon, det enda af dessa djur som vi sett under färden.
Mot betalning af 40 rubel förmådde jag byns höfding
att åt mig skelettera fyra af de i gräset qvarliggande halfförruttnade
sjöbjörnkropparne, och sedermera erhöll jag genom de ryska myndigheternas
välvilja och utan någon ersättning till uppstoppning sex djur, deribland
två lefvande ungar. Äfven dessa senare nödgades vi döda, sedan vi
förgäfves sökt förmå dem att mottaga någon föda. Den ena hemfördes
för anatomisk undersökning inlagd i sprit.
Den del af Beringön vi sett bildar en på vulkaniska
bergarter16
hvilande högslätt, som dock mångenstädes är afbruten af djupa kitteldalar.
Dessas botten upptages vanligen af insjöar, hvilka genom större
eller mindre floder stå i förbindelse med hafvet. Sjöarnas stränder
och bergens sluttningar äro betäckta med en yppig växtlighet, rik
på långt gräs och vackra blommor, bland hvilka en i våra trädgårdar
odlad svärdslilja, den nyttiga, mörkt rödbruna saranaliljan, åtskilliga
orchideer, tvenne storblommiga rhododendron-arter, manshöga umbelliferer,
solroslika synanterer o. s. v.
Ön
Toporkoff.
En helt annan natur var rådande på den utanför hamnen
belägna holmen, om hvilken dr Kjellman [foto]
och dr Stuxberg [foto]
meddela följande:
»Ön Toporkoff bildas af en eruptiv bergart, som öfverallt
mot stränderna, några tiotal alnar från högsta vattenståndet, reser
sig upp i form af branta, låga sprickiga väggar, från 5 till 15
meters höjd, olika på olika ställen. Ofvan om dessa branta bergväggar
bildar öns yta en jemn slätt; hvad som ligger nedanför dem utgör
en långsamt sluttande strand.
Den långsamt sluttande stranden består af två väl
skilda bälten, ett yttre utan all växtlighet, ett inre bevuxet med
Ammadenia peploides, Elymus mollis, och tvenne umbellat-arter, Heracleum
sibiricum och Angelica archangelica, af hvilka de båda sistnämnda
utefter afsatsen bilda ett omkring 50 meter bredt, manshögt, nästan
ogenomträngligt snår. De branta bergväggarna äro på somliga ställen
gulfärgade af lafvar, mestadels Caloplaca murorum och Cal. crenulata;
på andra ställen äro de temligen tätt beklädda med Cochlearia fenestrata.
Den öfversta jemna slätten intages af en tät och frodig gräsmatta,
öfver hvilken enstaka stånd af de båda nämnda umbellat-arterna höja
sig här och der. Vegetationen på denna lilla ö förenar en högst
ovanlig artfattigdom med en hög grad af yppighet.
Af högre djur sågo vi endast fyra arter foglar, nämligen
Fratercula cirrhata, en tejst (Uria grylle var. columba), en art
af skarfvarnes (Phalocrocorax) och en art af måsarnes (Larus) slägte.
Fratercula cirrhata lefde här i milliontal. De hade sitt tillhåll
på den öfre slätten, der de öfverallt utgräft korta, djupa och ovanligt
breda, med två öppningar försedda gångar att sofva i. Derifrån flögo
de vid vår ankomst i stora skaror fram och åter till det närbelägna
hafvet. Deras mängd var nästan jemförlig med alkornas å de arktiska
fogelbergen. Tejstarne och skarfvarne höllo till på klipporna i
fjär-området.
De ryggradslösa landdjurens antal uppgick till kanske
30 arter. Talrikast voro Machilis, Vitrina, Lithobius, Talitrus,
några tvåvingar och skalbaggar. De lefde alla på strandens inre
bälte, der marken var ovanligt fuktig.»
Beringön skulle utan svårighet kunna föda stora boskapshjordar,
kanske lika talrika som de hjordar af sjökor, som fordom betade
vid dess stränder. Sjökon hade för öfrigt valt sin betesplats med
urskilning, i det att hafvet här, enligt dr Kjellman, är ett af
de algrikaste i verlden. Hafsbottnen betäckes på gynsamt belägna
ställen af 20 till 30 meter höga algskogar, hvilka äro så täta,
att skrapan med svårighet tränger ned i dem, en omständighet som
mycket försvårade draggningen. Vissa af algerna användas af infödingarne
till mat.
 |
Alg från Bering-öns stränder.
|
Thalassiophyllum Clathrus
Post. & Rupr.
|
1/4
af nat. storl.
|
Under färden till fångstplatsen blefvo vi vid en rast,
ungefär halfvägs mellan densamma och byn, i tillfälle att deltaga
i ett högst egendomligt fiske. Raststället var beläget på en jemn
grässlätt, snarlik en naturlig äng hos oss, genomkorsad af en mängd
smärre bäckar. Dessa voro fulla med flere olika fiskarter, deribland
en sik, en liten forell, en medelstor långsträckt lax med nästan
hvitt kött, ehuru med purpurröd hudfärg, och en annan laxart af
ungefär samma längd, men mycket bred och med en puckel på ryggen.
Dessa fångades lätt. Man tog dem med händerna, harpunerade dem med
vanliga oskodda käppar eller andra träbitar, högg dem med knifven,
tog dem med insekthåfven o. s. v. Andra laxarter med högrödt kött
finnas i öns större elfvar. Vi erhöllo här för en obetydlighet en
välkommen omvexling i den konservföda, vid hvilken vi länge sedan
hunnit blifva utledsna. Dessutom fick expeditionen som gåfva af
Alaska-kompaniet ett fett och ypperligt nötkreatur, mjölk och några
andra förfriskningar, och jag kan ej nog prisa den välvilja vi här
rönte så väl af den ryske embetsmannen N. Grebnitski, en
ifrig och skicklig idkare af naturforskning, som af Alaska-kompaniets
tjenstemän och alla andra på ön bosatta personer, med hvilka vi
kommo i beröring.
Alexander
Dubowski.
Anm. Misstag? Nedan nämns
ångbåten Alexander och naturforskaren Benedykt Dybowski
(1833-1930). /SZ
Ursprungligen ämnade jag från Beringön segla till
Petropawlowsk för att derifrån afstyra de företag, som möjligen
voro påtänkta till vår »undsättning». Detta blef likväl öfverflödigt,
emedan en ångbåt, som genast sedan den intagit sin last skulle afgå
till Petropawlowsk, ankrade vid Vegas sida tvenne dagar efter vår
ditkomst. Ångbåten tillhörde Alaska-kompaniet, kallades »Alexander»,
fördes af kapten Sandman och var bemannad nästan uteslutande
med svenskar, danskar, finnar och norrmän.17
På Alexander befunno sig tvenne naturforskare, doktorerna Benedikt
Dybowski och Julian Wiemut. Den förre är en till Sibirien
förvist, numera »benådad» polack, hvars mästerliga zoologiska arbeten
utgöra bland de bästa bidrag, som under de senare årtiondena lemnats
till kännedomen om Sibiriens naturförhållanden. Hans undersökningar
hafva hittills hufvudsakligen gält Bajkal-trakten. Nu önskar
han utsträcka dem till Kamtschatka och har derför frivilligt åtagit
sig en läkareplats i Petropawlowsk. Vetenskapen har skäl att vänta
sig mycket rika skördar af hans och hans följeslagares arbeten i
ett bland nordens mest intressanta, mest misskända och minst kända
länder.
Resa
till Jokohama. — Åskslag.
Vega lemnade Beringön den 19 augusti på eftermiddagen.
Ankaret fäldes i Jokohama den 2 september om aftonen. Första delen
af öfverresan, medan vi ännu voro i den kalla, från norr kommande
ishafsströmmen, gynnades af förlig vind och måttlig värme. Yttemperaturen
i hafvet var +9° till +10°. Den 25 augusti vid 45° 45' n. bredd
och 156° ostlig längd från Greenwich började hafsvattnets temperatur
att stiga så hastigt, att termometern redan den 28 vid 40° lat.
och 147° 41' long. visade + 23°,4 i vattenbrynet.
Detta angaf, att vi från den kalla, för oss gynsamma strömmen kommit
in i Stilla hafvets golfström, Kuro-sivo. Vinden blef nu tidtals
mindre gynnande, värmen tryckande, oaktadt de täta, af åska och
häftiga byar åtföljda regnskurarne. Under ett dylikt oväder den
31 augusti slog åskan med en ytterst våldsam blixt och knall ned
i Vegas stormast. Styrflöjeln bröts loss och kastades i sjön jemte
några tum af kaltoppens spets. Sjelfva kaltoppen spräcktes temligen
långt ned, och alla om bord fingo känna en mer eller mindre våldsam
skakning, mest en af manskapet, som för tillfället stod vid kettingsklyset.
För öfrigt hade tillbudet icke några nämnvärdt obehagliga följder.
Vid ankomsten till Jokohama voro alla man friska och
Vega i fullgodt skick, ehuru efter den långa sjöresan i behof af
några smärre reparationer, af dockning och möjligen forkoppring.
Naturligtvis hade under ett års förlopp ett eller annat lindrigt
sjukdomsfall bland 30 man ej kunnat undvikas, men någon allmännare
sjuklighet hade icke varit rådande, och helsotillståndet hade ständigt
varit utmärkt. Af skörbjugg hade vi ej sett spår.
|
 |