Ankomst till Jokohama. — Telegram afsändes till Europa. — Ångaren »A. E. Nordenskiölds» strandning. — Fester i Japan. — Sjöministern Kawamura. — Prins Kito-Shira-Kava. — Audiens hos Mikadon. — Shogunemas grafvar. — Kejserliga trädgården i Tokio. — Utställningen derstädes. — Besök på Enoshima. — Japanska seder och bruk. — Thunberg och Kämpfer.

Ankomst till Jokohama.

Jokohama, den första hamn-, telegraf- och handelsplats, der Vegas ankare fäldes efter hennes kringsegling af Asiens nordkust, är en af de japanska kuststäder, som efter det af commodore Perry inledda fördraget mellan Amerika och Japan öppnades för verldshandeln.¹ På stället fans förut endast en liten fiskarby, hvars invånare aldrig sett europeer och vid hårdt straff voro förbjudna att inlåta sig i något samtal eller varubyte med besättningarna å de främmande fartyg, som möjligen visade sig vid kusten. Den forna byn är nu, 20 år senare, förvandlad till en stad på nära 70,000 invånare, samt består af ej allenast japanska, utan äfven ganska vackra europeiska hus, handelsbodar, hoteller m. m. Den utgör äfven residens för landshöfdingen i Kanagava Ken. Medelst jernväg är den förbunden med Japans närbelägna hufvudstad Tokio, medelst regelbundna ångbåtsturer i hvarje vecka med San Francisco å ena sidan, Hongkong, Indien o. s. v. å den andra, samt slutligen medelst telegraftråd ej allenast med Japans förnämsta städer, utan ock med alla de länder, som insnärjts i verldstelegrafnätets garn.

Stadens belägenhet på vestra stranden af den såsom hamn kanske väl stora Jedo- eller Tokio-bugten är ej synnerligen vacker. Men vid inseglingen ser man i vester, om väderleken är gynsam, Fusijamas snöklädda, oförlikneligt praktfulla vulkankägla höja sig från ett kuperadt, skogbeklädt underland. Man förvånas ej mer, då man sjelf en gång sett den, att japaneserna med sådan förkärlek på lacker-varor, porsliner, tyger, papper, svärdsprydnader o. s. v. återge bilden af detta deras högsta, ståtligaste och äfven grymmaste berg. Ty i hundratusental räknas de menniskor, som omkommit under dess utbrott, och säger sagan sanning, så har hela berget i en långt aflägsen forntid bildat sig på en enda natt. Innan man kommer in i Jedo-bugten, far man äfven förbi en under de sista åren verksam vulkan, belägen på vulkanön Oshima, bekant i Japans historia såsom förvisningsort för åtskilliga af hjeltarne i landets många inre strider.

Fusijama.

Under seglingen eller rättare ångandet — ty vi hade ännu i behåll tillräckligt kol för att begagna maskinen — uppför Jedo-bugten voro kusterna för det mesta så dimhöljda, att Fusijamas topp och strandkonturerna endast då och då skymtade fram genom molnen och tjockan. Vinden var dessutom motig, hvarför vi först kl. 9 tim. 30 min. eftermiddagen den 2 september kunde fälla vårt ankare i den så länge efterlängtade hamnen.

Telegram afsändes till Europa.

Jag skyndade genast i land med kapten Palander för att öfver Sibirien afsända telegram till hemlandet om den lyckliga utgången af Vegas färd. Å telegrafstationen upplyste man mig, att den sibiriska linien genom öfversvämningar var afbruten på en sträcka af 600 verst, och att telegrammen derför måste sändas öfver Indien, hvarigenom omkostnaderna nästan fördubblades. Dessutom gjorde telegraftjenstemännen svårigheter att mottaga de utländska guldmynt af olika slag, som jag hade med mig. Den senare svårigheten blef lyckligtvis genast afhjelpt derigenom, att ryska konsuln herr Pelikan tillfälligtvis var närvarande vid min underhandling med telegraftjenstemännen. Då han hörde, att det gälde hemsändning af telegram från den så mycket omtalade Vega-expeditionen erbjöd han sig genast att ordna saken, till dess jag hunnit i någon af stadens bankinrättningar lyfta penningar på det af James Dickson & Co. i Göteborg utstälda kreditiv jag medförde.

Ångaren »A. E. Nordenskiölds» strandning.

Kort derpå träffade jag svenske konsuln, herr van Oordt, som lemnade oss en ganska brefrik post från hemlandet. Denna var för de flesta af oss mycket glädjande, enär den, så vidt jag vet, icke bragte expeditionens 30 medlemmar något enda oväntadt sorgebudskap. En ledsam underrättelse fick jag dock genast efter det jag landat, nämligen att ett fartyg, ångbåten »A. E. Nordenskiöld», som herr Sibirakoff: sändt till Beringssund och Lena för vår undsättning, strandat vid Jessos ostkust. Skeppsbrottet hade lyckligtvis ej varit förenadt med förlust af menniskolif, och fartyget låg strandadt på en sandbank under förhållanden, som gjorde det antagligt, att det skulle kunna räddas utan allt för dryga omkostnader.

Ångaren »A. E. Nordenskiöld» strandad på Jessos ostkust.

Efter japansk fotografi.

Fester i Japan.

Sedan ryktet om vår ankomst spridt sig, uppvaktades jag genast af åtskilliga deputationer med lyckönsknings-skrifvelser, inbjudningar till fester, klubbar o. s. v. En följd af kalas och festtillställningar inleddes nu, som upptog en stor del af den tid vi vistades i detta härliga och märkvärdiga land. Måhända kunde skildringen af dessa fester lemna en bild från Japan under de öfvergångsförhållanden, som ännu äro rådande derstädes, och hvilka helt säkert redan inom ett eller annat årtionde höra till en förgången och i mycket äfven förglömd tid, en bild hvilken åt framtida författare torde kunna gifva ett kanske ej ovälkommet bidrag till kännedomen om det Japan, som nu (1879) är. En dylik skildring skulle dock föra mig för långt utom ämnet för denna reseskildring och kräfva för stort utrymme, hvarför jag här skall inskränka mig till en uppräkning af de festtillställningar, för hvilka offentliga myndigheter, lärda sällskap eller klubbar stodo i spetsen.

Den 10 september gafs stor middag på Jokohamas förnämsta, utmärkt väl hållna europeiska hotell, Grand Hotel, af holländske ministern chevalier van Stoetwegen, hvilken i Japan tillika representerar Sverige-Norge. Expeditionens deltagare blefvo här förestälda för flere medlemmar af japanska regeringen.

Den 11 septembar kl. 1 e. m. voro vi inbjudna till frukostmiddag i kejserliga sommarpalatset Hamagoten af sjöministern herr Kawamura. Middagen bevistades, utom af Vegas vetenskapsmän och officerare samt vår minister herr van Stoetwegen, af flere bland Japans ministrar och högsta tjenstemän. En del af dem talte ett eller annat europeiskt språk, andra endast japanska, i hvilket fall mindre betydande embetsmän tjenstgjorde såsom tolkar; dessa deltogo dock ej middagen jemte de öfriga gästerna. Middagen var ordnad efter europeiskt mönster, med riklig tillgång på maträtter och vin. Palatset utgjordes af ett envånings trähus i japansk byggnadsstil. De rum, till hvilka vi hade tillträde, voro försedda med europeiska möbler, ungefär sådana som man hos oss skulle vänta att finna på en förmögnare enskild familjs sommarställe. Märkvärdigt var, att man icke brytt sig om att i någon större skala pryda rummet eller bordet med de vackra inhemska bronser eller porsliner, af hvilka en så riklig tillgång finnes i landet. Sommarpalatset omgafs af en trädgård, som japaneserna ansågo såsom någonting utomordentligt och äfven såsom mycket stor. Vi skulle kalla den en liten väl och originelt underhållen miniatur-park, med omsorgsfullt ansade gräsmattor, underligt formade dvergträd, dockbryggor af sten, små dammar och vattenfall. Festen var mycket angenäm, och alla, från vår intelligente värd till premierministern (Daijo-daijin), kejserliga prinsen Sanjo Sanitomi, visade oss stor vänlighet. Den senare såg ut som en sjuklig ung man på några och tjugu år. Han var dock vida äldre och hade kraftigt deltagit i de vigtigaste politiska händelser sedan hamnarnes öppnande.

Sjöministern Kawamura.

Kawamura Sumiyoshi.

Japans sjöminister.

Värden, amiral Kawamura, hade mer utseende af en vetenskaplig forskare än af en krigare. Det anspråkslösa yttre dolde dock här en stor och ädel man. Kawamura har nämligen såsom befälhafvare för Mikadons trupper med synnerlig utmärkelse ledt undertryckandet af upproret under den tappre Saigo Kichinosuke. Denne hade vid Mikado-väldets återställande varit dess hjerta och svärd, men stupade snart derpå mot den regering han sjelf bidragit att skapa och är nu, ett par år derefter, af forna vänner och forna fiender beundrad och besjungen som nationalhjelte. Alla vid middagen närvarande japaneser voro europeiskt klädda, i svart frack och hvit halsduk. En eller annan bar uniform och europeiska ordnar. Äfven tolkarne och tjenstepersonalen buro europeisk drägt. Folket, de lägre tjenstemännen och tjenarne i enskilda hus äro fortfarande klädda i japansk drägt, dock utan att bära svärd, hvilket numera är förbjudet. Många bland folket hafva äfven utbytt den gamla besvärliga japanska hårklädseln mot den beqväma europeiska.

Under samtalet efter middagen erbjödo sig ministrarne att göra allt hvad de kunde för att vår vistelse i landet skulle blifva behaglig och lärorik. Framstående främlingar bemötas alltid väl i Japan, och en särskild nämnd lär finnas tillsatt för anordnandet af deras mottagande. Detta har på visst håll väckt missnöje, och kort före vår ankomst spreds en kungörelse af ett hemligt sällskap, som hotade att, om ej ändring skedde, döda en af ministrarne och någon bland de främlingar, som firades på ett, efter det hemliga sällskapets förmenande, öfverdrifvet sätt. En bland mina japanska vänner lofvade mig ett aftryck af kungörelsen, men han höll ej sitt löfte, troligen emedan det var omöjligt för den oinvigde att komma öfver den farliga skriften.

Den 13 september var stor middag anordnad för oss af Germaniska klubben under ordförande af fotografen Andersen. Salen var festligt prydd med flaggor och för tillfället gjorda teckningar af Vega i olika, mer eller mindre äfventyrliga lägen bland isen; matsedeln syftade på våra öfvervintringsförhållanden o. s. v. En mängd tal höllos, stämningen var munter och upprymd.

Prins Kito-Shira-Kava.

Den första medalj, som slogs till minne af Vegas färd.

Originalets storlek.

Den 15 september hölls en stor fest i Tokio, anordnad af Tokio Greographical Society, Asiatic Society of Japan och German Asiatic Society. Till lokal för densamma hade man valt den stora salen i Koku-Dai-Gaku, en stor byggnad af sten, omgifven af vackra träd, hvilka för tillfället voro upplysta med en mängd brokiga papperslyktor. I festen deltogo äfven några japanska damer, klädda i europeisk drägt. Jag satt bredvid ordföranden prins Kita-Shira-Kava, en ung medlem af kejsarhuset, som någon tid tjenat i tyska armén och talar ganska bra tyska. Under de strider, som stodo i sammanhang med residensets förflyttning från Kioto till Jedo (Tokio), hade en grupp upproriske bemäktigat sig denne då minderårige prins, som under namn af Rinnojino-Miya var öfversteprest i ett tempel, och försökt göra honom till mot-kejsare. Planen misslyckades, och till följd af den försonlighet efter slutad strid, som på ett så hedrande sätt utmärkt de många invecklade och blodiga politiska stridigheterna i Japan under de senare åren, hade detta äfventyr ingen vidare påföljd för honom, än att den forne öfverstepresten sändes till en tysk krigsskola. Derifrån återkallades han snarare än ämnadt var med anledning deraf, att han ville ingå ett europeiskt giftermål, som ansågs under Mikado-ättlingens värdighet. Efter hemkomsten blef han förklarad för närmaste tronarfvinge, för den händelse Mikadon skulle dö utan manlig afkomma, och hans namn Kita-Shika-Kavano-Miya ändrades ännu en gång till Yohi Hisha. Det förra namnet stod under det tal, han vid festen höll för oss och som han lemnade mig, det senare, med tillägg af »Prinz von Japan», på ett visitkort. Festen var fullt europeisk, med en mängd tal, företrädesvis på europeiska språk, men äfven på japanska. Framför hvarje deltagare i middagen låg en karta i form af en solfjäder öfver norra Asien, å hvilken Vegas väg fans utsatt. Till minne af festen lemnades mig några dagar derpå en stor medalj i silfver med indrifvet guld, af hvilken en afbildning meddelas å motstående sida. Vi återfördes till Tokios bangård i europeiska ekipager, på samma sätt som vi blifvit hemtade till festen. Under måltiden utförde japanska spelmän från kejserliga flottans musikkår europeiska musikstycken med stor färdighet. Japaneserna tycktes vara mycket stolta häröfver.

Audiens hos Mikadon.

Den 17 september förmiddagen förestäldes vi i Tokio af svensk-holländske ministern för Mikadon. Vi afhemtades vid bangården af kejserliga ekipager, hvilka utgjordes af enkla, men prydliga och beqväma suflettvagnar, förspända med ett par vackra svarta, ej synnerligen stora hästar. Såsom det är brukligt i Japan, följde med hvarje vagn en svartklädd löpare. Mottagningen egde rum i det kejserliga palatset, en mycket anspråkslös byggnad af trä. De rum vi sågo voro europeiskt möblerade, nästan torftigt. Vi samlades först i ett förmak, hvars enda anmärkningsvärda prydnad utgjordes af ett stort stycke ljusgrön nefrit, som var obetydligt tillskuret och försedt med en kinesisk inskrift. Här voro några af ministrarne och tolken oss till mötes. Efter ett kort samtal, hvarvid tolken fick del af det skriftligt uppsatta tal eller rättare de helsningsord jag skulle framsäga, fördes vi in i ett inre rum, der kejsaren, iklädd en uniform i europeisk stil och stående framför en tron, mottog oss. Det enda ovanliga vid uppträdet var, att vi anmodades att vid utgåendet ej vända hans maj:t ryggen och att vid inträdet och afskedet göra tre bugningar, en vid dörren, en när vi kommit ett stycke fram på golfvet och en på den plats, der vi skulle stanna. Sedan vi blifvit förestälda, uppläste kejsaren ett tal på japanska, hvilket af tolken öfversattes till franska och som, innan vi lemnade stället, lemnades mig i prydlig afskrift. Derpå uppläste jag min helsning, hvarpå ministern van Stoetwegen sade några ord och fick några ord till svar. Sedan vi lemnat kejsarsalen, undfägnades vi i förmaket med japanskt te och cigarrer. De tvenne prinsar, som deltagit i festen den 15, kommo och pratade en stund med oss, likaså utrikesministern. Den kejsare, Mutsuhito, i hvars namn reformer utförts i Japan af ett omfång, hvartill historien knappast kan uppvisa motstycke, är född den 3 nov. 1850. Han anses som den 121:e Mikadon af Jimmu Tenno's slägt, hvars medlemmar oafbrutet nära två tusen år herskat i Japan under vexlande öden och med vexlande makt, än som vise lagstiftare och mäktige stridsmän, än under långa tider som svage och veklige skenkejsare, hvilka erhöllo nästan gudomlig dyrkan, men omsorgsfullt befriades från alla regeringsbördor och all verklig makt. I jemförelse med denna slägt, hvars stamfader lefde under första århundradet efter Roms grundläggning, äro alla Europas nu regerande herskareätter barn af gårdagen. Dess nuvarande representant ser ej synnerligen kraftig ut. Han stod under hela audiensen så orörlig, att man hade kunnat taga honom för en vaxbild, om han ej sjelf uppläst sitt tal. Prins Kita-Shira-Kava ser ut som en ung vacker europeisk husarlöjtnant. De flesta af ministrarne hafva skarpt utpräglade drag², hvilka erinra om de många våldsamma stormar de genomlefvat, de många personliga faror för hvilka de varit utsatta, dels i ärlig strid, dels genom mördares anslag. Beklagligen tyckes nämligen ett politiskt mord i Japan ännu ej anses såsom något nesligt dåd, blott mördaren öppet erkänner sin handling och underkastar sig dess följder. Upprepade mordförsök hafva ock gjorts mot den nya tidens män. För att skydda sig mot dessa, låta ministrarne, då de fara ut, vanligen omgifva sina vagnar med en beväpnad vakt till häst.

Den 18 september voro några af deltagarne i Vega-expeditionen bjudna på frukostmiddag hos sjöministern Kawamura. Middagen hade för oss intresse derigenom, att vi här för första gången mottogos i ett japanskt hem. Jag satt till bords bredvid fru Kawamura. Äfven barnen voro närvarande vid middagen. Fru Kawamura var japanskt klädd, smakfullt men ytterst enkelt, om jag undantager en om lifvet gående tjock guldkedja. För resten var middagen anordnad på europeiskt sätt, med den af gastronomiens lagar gillade följden af mat och vin, båda i rikligt mått. Efter middagen bjöd värden oss på en promenad i vagn, hvarvid jag åkte med frun och ett af barnen, en liten omkring tioårig flicka, som varit ganska vacker, om hon ej i europeens ögon vanstälts af ett tjockt hvitt smink, som var jemnt utbredt öfver hela ansigtet och gaf detsamma ett sjukligt utseende. Sjelf var fru Kawamura icke sminkad, och hon var ej heller vanstäld genom svärtade tänder. Ännu pläga de flesta gifta qvinnor i Japan efter brölloppet svärta sina förut bländande hvita tänder, men det är att hoppas, att detta fula bruk snart skall försvinna, sedan de förnäma qvinnorna börjat öfvergifva detsamma. Under denna utfärd besökte vi bland annat taikunernas grafvar, kejserliga trädgården och en i hufvudstaden anordnad mycket märklig utställning.

Shogunemas grafvar.

Stenlykta och stenvård på en japansk tempelgård.

En del af shogunerna eller, såsom de mindre riktigt kallas, taikunerna äro begrafna i Tokio. Deras grafplats bildar ett af de märkligaste minnesmärken af det forna Japan. Grafvarna äro belägna vid ett tempel, som är indeladt i flere gårdar, omgifna af murar och förbundna med hvarandra genom praktfulla portar. Den första af tempelgårdarne är prydd med öfver två hundra lyktor af sten, skänkta till templet af landets feodalfurstar och försedda med uppgift på gifvrens namn och på tiden då gåfvan lemnades. Några af dessa egendomliga minnesvårdar äro endast halffärdiga, kanske ett vittne om det plötsliga slut feodalväldet och shogun-makten tog i Japan. På en annan af tempelgårdarne ser man lyktor af delvis förgyld brons, skänkta af andra feodalprinsar. En tredje gård upptages af ett tempel, ett praktfullt minnesmärke af den gamla japanska byggnadskonsten och om forntidens sätt att med träsniderier, förgyllning och lackering pryda sina helgedomar. Templet är rikt försedt med märkvärdiga bokrullar, klockor, trummor, vackra gamla lackerade saker m. m. Sjelfva grafvarne äro belägna inom en särskild inhägnad.

De vanliga japanska trädgårdarne äro ej vackra efter europeisk smak. De äro ofta så små, att de utan olägenhet med träd, grottor och vattenfall kunde inhysas inom en småstats afdelning i ett af verldsutställningarnas kristallslott. Allt, gångar, klippor, träd, dammar, ja till och med fiskarne i dammarne, är konstgjordt eller med konst förändradt. Träden äro genom en särskild konst, som i Japan uppdrifvits ganska högt, tvungna att antaga dverggestalt och dessutom skurna så, att hela växten ser ut som en torr stam, på hvilken här och der gröna klumpar blifvit upphängda. De i dammarne simmande guldfiskarnes form har likaledes förändrats, så att de ofta hafva dubbla eller fyrdubbla stjertfenor och en mängd andra i deras naturliga tillstånd ej kända utväxter. På gångarne finnas höga kullerstenar utlagda att stiga på, för att man ej skall smutsa fötterna, och vid boningshusets dörr ligger nästan alltid ett granitblock, i hvilket man uthuggit en grytformig fördjupning, som hålles fyld med rent vatten. Öfver denna stengryta är lagd en enkel, men ren träskopa, med hvilken man vid behof kan hemta vatten ur vattenkärlet för att tvätta sig.

Kejserliga trädgården i Tokio.

Den kejserliga trädgården i Tokio skiljer sig från dessa små japanska dockträdgårdar genom sin stora utsträckning och derigenom, att träden, åtminstone på de flesta ställen, fått växa fritt. Man har här en verklig park med ovanligt stora, praktfulla och yppigt grönskande träd. Trädgården är oftast stängd för allmänheten. Vid vårt besök undfägnades vi i ett af de kejserliga lusthusen med japanskt te, sötsaker och cigarrer.

Utställningen derstädes.

Slutligen besökte vi utställningen. Den har på senare tider med anledning af koleran varit stängd för allmänheten. Vi sågo här en mängd vackra prof på japansk konstflit, från stenålderns flintredskap och krukmakaregods till nutidens sidentyger, porsliner och bronser. I intet land har man för det närvarande sådan förkärlek för utställningar som i Japan. Man finner derför mindre expositioner i de flesta af de större städerna. Många voro ganska lärorika; i alla funnos praktfulla lackerade varor, porsliner, svärd, sidenväfnader m. m. I en sågo vi en samling af Japans foglar och fiskar, i en annan upptäckte jag några växtaftryck, hvarigenom jag fick kännedom om den märkliga fyndorten för fossila växtlemningar vid Mogi, för hvilken jag längre fram skall redogöra.

Japanskt hus i Tokio.

Om aftonen den 18 september var jag af danska konsuln herr Bavier inbjuden till en utflygt i båt uppför den flod, som mynnar vid Tokio. Den är vid utloppet ganska bred och djup samt grenar sig något längre upp i flere strömmar, hvilka äro segelbara för japanesernas grundgående båtar. Med den ringa utveckling, som lands- och jernvägar ännu hafva i Japan, bildar denna flod och dess tillflöden den vigtigaste leden för samfärdseln mellan hufvudstaden och det inre landet. Under rodden möter man här ständigt båtar lastade med lifsmedel, som införas till, eller med varor, som utföras ur staden. Det behagliga intrycket häraf och af flodens märkvärdiga omgifningar störes ibland af en svår lukt, kommande från en förbifarande lastbåt och erinrande om den omsorg, med hvilken japaneserna tillvarataga mennisko-spillning, det vigtigaste gödningsämne i deras väl odlade land. Längs flodens stränder finnes en mängd värds- och tehus. Sällan ser man vid stranden en trädgård, som vanligen tillhört något af de forna daimio-slotten. Värdshusen och tehusen äro oftast afsedda endast för japaneser, och europeer hafva, oaktadt de betala mångfaldigt mer än infödingarne, ej inträde. Orsaken härtill är vårt i japanesernas ögon råa och ohyfsade sätt. »Europeen går med sina smutsiga stöflar på mattorna, spottar på golfvet, är ohöflig mot flickorna» o. s. v. Tack vare anbefallningsbref af infödingar, bekanta med värdshusvärdarne, har jag flere gånger varit inne på dessa exklusiva ställen, och det måste medges, att allt här är så rent, snyggt och ordentligt, att äfven det bästa europeiska värdshus ej kan täfla dermed. Då man träder in i ett japanskt värdshus, som uteslutande är afsedt för japaneser, måste man alltid vid trappan aftaga stöflarna, eljest kommer man genast i ogunst. Man helsas med knäfall af värden och alla tjenarne eller rättare tjenarinnorna, och sedan är man nästan ständigt omgifven af ett antal unga, ständigt skrattande och snattrande flickor. Dessa hafva vanligen sålt sig åt värdshusvärden för en viss tid, under hvilken de föra ett lif, som efter europeiskt sedemått just icke är mycket prisvärdt. Sedan den i öfverenskommelsen faststälda tiden tilländagått, återvända de till sina hem eller gifta sig, utan att på något sätt hafva sjunkit i sina stamförvandters anseende. Men olyckliga de, som i någon af de städer, som ej äro öppnade för främlingar, drifva en kärleksintrig med en europe. De blifva då öppet utpekade som osedliga, till och med i tidningarna, och deras anseende är hjelplöst förloradt. Förut blefvo de i sådant fall äfven hårdt straffade.

Alla qvinnor af de lägre klasserna och äfven de flesta af de högre gå japanskt klädda. De förnämare qvinnorna äro ofta utmärkt vackra, i synnerhet hafva de vacker hals. Beklagligen vanställas de ofta af smink, för hvilket fruntimren här tyckas hafva stor förkärlek. De yngre qvinnornas drägt är, äfven hos de fattiga, vårdad; den är föga grann, men smakfull och nästan lika för alla klasser. Deras sätt är mycket intagande och angenämt. Qvinnorna ur de förnäma klasserna börja redan att deltaga i europeernas sällskapslif, och alla europeiska herrar och damer, med hvilka jag samtalat härom, öfverensstämma deri, att ingen svårighet finnes för en japanska att lemna den inskränkta krets till hvilken hon förut uteslutande varit hänvisad, och uppträda med behag och qvinlig värdighet i europeiska sällskap. Hon tyckes vara född till »lady».

Japanska vid sin toilett.

Besök på Enoshima.

Den 20-21 sept. hade guvernören i Jokohama anordnat en utfärd för mig, dr Stuxberg och löjtnant Nordqvist till den ett stycke från staden belägna heliga ön eller halfön Enoshima. Vi reste först några engelska mil längs den ypperliga vägen Tokaido, hvilken utgör en af de få med vagnar farbara vägar i Japan. Derpå foro vi i ginrikischa till den berömda buddabilden (Daibutsu) vid Kamakura³ samt besökte en i granskapet boende sinto-öfversteprest och hans tempel.

Ginrikischa.

Presten var vän af fornsaker och hade en ej synnerligen stor, men af nästan idel sällsyntheter bildad samling. Bland annat visade han oss synnerligen dyrbara sablar, en stor hufvudprydnad af ett enda nefritstycke, hvilken han värderade till 500 yen⁴, en mängd gamla bronser, speglar m. m. Vi mottogos som vanligt med japanskt te och sötsaker. Presten förde oss sjelf kring i sitt tempel. Några bilder syntes här ej till, men väggarna voro rikt utskurna och försedda med en mängd teckningar och förgyllningar. Templets innersta vägg var afstängd medelst tunga, med säkra lås och riglar försedda dörrar, innanför hvilka »guda-anden vistades», eller innanför hvilka »icke fans någonting alls», såsom prestens ord en annan gång föllo sig.

Enoshima är en liten bergig halfö, som genom ett lågt sandnäs är sammanbunden med fastlandet. Tidtals har detta näs varit afbrutet eller öfversvämmadt, och halfön har då varit förvandlad till en ö. Den anses helig och är öfversållad med sinto-tempel. På den sida af halfön, som vetter mot fastlandet, finnes en liten by, bildad af värdshus, tehus och handelsbodar för pilgrims- och turistkram, deribland vackra snäckor och de vackra kiselskeletten af en spongie, Hyalonema mirabilis Gray. Här bodde jag för första gången i i ett japanskt värdshus af det slag, till hvilket europeer under vanliga förhållanden ej hafva tillträde. Jag åtföljdes af två tjenstemän från guvernörens kansli i Jokohama, och det var på deras försäkran, att jag ej hörde till det vanliga slaget af ohyfsade och öfvermodiga främlingar, som värden ej gjorde någon svårighet att mottaga oss.

Japanska seder och bruk.

Sedan vi vid ingången helsat på värdfolket och uppehållit oss en stund med vexlande af artigheter, kom en flicka och bjöd i knäfallande ställning främlingarne på japanskt te, hvilket alltid kringbjudes i mycket små, endast till hälften fylda koppar. Derpå togo vi af oss skodonen och fördes sedan in i gästrummen. Dessa äro i de japanska värdshusen vanligen stora och bländande rena. De sakna fullständigt möbler, men golfven äro täckta med mattor af flätad halm. Väggarna prydas med för ställets läge afpassade qväden eller tänkespråk och med japanska målningar. Rummen skiljas från hvarandra medelst tunna skjutväggar, hvilka löpa i falsar, som äro anbragta i golf och tak, samt efter behag kunna borttagas eller tillsättas. Man kan derför, såsom det en gång hände mig, lägga sig i ett mycket stort rum och, i fall man sofver tungt, om morgonen uppvakna i ett helt litet. Rummet vetter vanligen åt en japansk trädgårdstäppa eller, om det är beläget i öfre våningen, åt en smal balkong. Strax utanför finnes alltid ett vattenfyldt fat och en skopa. Oftast är ena sidan af rummet försedt med ett väggskåp, i hvilket sängkläderna förvaras. Dessa, de enda husgerådssaker i rummet, bestå af en tjock matta, som utbredes på golfvet, en rund hufvudkudde, eller i dess ställe en på öfre sidan stoppad träkloss, af sedd att under sömnen stödja halsen, samt en tjock stoppad nattrock, som tjenar till täcke.

Japanskt sofrum.

Så fort man kommit in, utdela tjenarinnorna fyrkantiga sittkuddar, hvilka fördelas på golfvet rundt om en trälåda, i hvars ena hörn står ett litet fyrkärl, i det andra ett högt jemnbredt lerkärl med vatten i bottnen, hvilket tjenar till spottlåda och tobakskopp. Derjemte inbäres å nyo te i de förut beskrifna små kopparna, med fat ej af porslin utan af metall. Piporna tändas, och ett lifligt samtal påbörjas. Jemte te inbäras äfven sötsaker, af hvilka dock en del äro onjutbara för europeer. Fyrkärlen utgöra japanesernas vigtigaste husgerådsartikel. De äro till storlek och skapnad mycket vexlande, samt ofta utomordentligt vackert och smakfullt utarbetade af gjutjern eller brons med förgyllningar och upphöjda figurer. Ofta nog bestå de dock endast af en vanlig lerkruka. Japaneserna ega stor skicklighet att länge underhålla eld i dem, utan att det ringaste brandos sprides i rummet. Brännmaterialet utgöres af några väl utbrända kolbitar, som ligga inbäddade i en hvit halmaska, med hvilken fyrkärlet är fyldt nästan till brädden. När några glödande kol nedläggas i sådan aska, så bibehålla de sin värme timtal, ända tills de sjelfva helt och hållet förbrunnit. I hvarje välförsedt hus finnes en mängd fyrfat af olika storlek, och ofta äro i golfven anbragta fyrkantiga luckor, hvilka dölja en stenläggning afsedd till underlag för de större fyrfat, öfver hvilka maten kokas.

Vid måltiderna inbäras alla rätterna samtidigt på små lackerade bord af ungefär ½ fots höjd och 4 qvadratfots yta. De uppläggas i lackerade koppar, mindre ofta i koppar af porslin och föras till munnen med pinnar, utan tillhjelp af knif, gaffel eller sked. Jag vågade af rädsla för de fiskoljor, hvilka användas som smör, aldrig fullständigt pröfva den japanska kokkonstens alster, men dr Almqvist och löjtnant Nordqvist, som voro mera fördomsfria, sade sig ganska väl kunna fördraga den. Följande matsedel ger en föreställning om hvad ett bättre japanskt värdshus har att bjuda på:

Grönsoppa.
Kokt ris, någon gång med sönderskuret hönskött.
Kokt fisk eller rå fisk med pepparrot.
Grönsaker med fisksås.
Te.

Soja användes till fisken. Riset inbäres varmt i ett stort träkärl med lock och utdelas i riklig mängd, men de öfriga rätterna endast i ytterst små portioner. Efter måltiderna dricker japanesen ofta, i synnerhet om aftonen, varmt saki eller risbränvin ur egendomliga porslinsflaskor och små derför enkom afsedda koppar.

Under måltiden är man vanligen omgifven af en talrik, på golfvet nedhukad qvinlig tjenstepersonal, som med gästen, i fall han förstår deras språk, underhåller ett lifligt, af hjertliga skrattsalvor afbrutet samtal. Flickorna dröja qvar, medan denne kläder af sig om aftonen, och tillåta sig ofta anmärkningar öfver olikheten i europeens och japanesens kroppsgestalt, som efter våra begrepp ej allenast äro föga passande för unga flickor, utan äfven högst närgångna mot gästen. Den manliga tjenstepersonalen ser man föga till, åtminstone i de inre rummen. Om morgonen tvättar man sig på gården eller på balkongen, och om man vill undvika att ådraga sig värdfolkets ogunst, får man noga akta sig att spilla något på mattan eller att spotta på densamma.

Den nu brukliga japanska tobakspipan liknar tschuktschernas, är mycket liten och rökes ut i ett par drag. I stället röker japanesen utan afbrott ett tjog pipor efter hvarandra. Tobaksrökningen är nu mycket allmän bland hög och låg af båda könen. Den infördes på slutet af femtonhundratalet, ovisst om från Korea eller från de portugisiska besittningarna i Asien, samt spred sig ytterst hastigt. Liksom hos oss gaf den äfven här i början anledning till stränga förbud och en liflig vexling af skrifter för och emot. I ett arbete af den lärde japanologen Mr E. M. Satow (The introduction of tobacco into Japan; Transactions of the Asiatic Society of Japan, Vol. VI Part I, s. 68) meddelas bland annat följande härom: »År 1609 fans det i hufvudstaden tvenne klubbar, hvilkas hufvudnöje var att tillställa gräl med fredliga borgare. Öfver femtio af dessa klubbars medlemmar blefvo plötsligen gripna och kastade i fängelse, men rättvisan var tillfredsstäld, sedan fyra eller fem af ledarne blifvit afrättade; de öfriga benådades. Emedan dessa sällskap ursprungligen voro rökklubbar, kom tobaksväxten genom klubbmedlemmarnes dåliga uppförande i vanrykte, och dess bruk blef förbjudet. Man rökte då för tiden ur långa pipor, hvilka instuckos i bältet som svärd eller buros efter rökaren af en tjenare. År 1612 utfärdades en kungörelse, i hvilken tobaksrökning och all handel med tobak förbjöds vid straff af egendomens förlust. Förbudet återupprepades flerfaldiga gånger, men med lika liten framgång som i Europa.» Vidare anför Mr Satow följande egendomliga utdrag ur ett japanskt arbete, som uppräknar de fördelar och olägenheter, som äro förenade med tobaksrökning :

A. Fördelar.

1. Tobaksrökning befordrar matsmältningen och stärker krafterna.
2. Den är nyttig vid början af en fest.
3. Den är ett sällskap i ensamheten.
4. Den bereder oss en förevändning att då och då låta arbetet hvila, liksom för att draga andan.
5. Den är ett förrådshus för eftertanken och bereder tid för vredens stormar att lägga sig.

B. Olägenheter.

1. Det finnes hos folk en stor benägenhet att slå hvarandra i hufvudet med pipan, då de blifva uppretade.⁵
2. Man råkar ibland att använda piporna för skötande af kolelden i fyrkärlen.
3. En förhärdad rökare har blifvit sedd vid en fest vandrande mellan matborden med pipa i mun.
4. Mången slår den ännu glödande askan ur pipan och glömmer att släcka elden.
5. Till följd häraf bränner den glödande askan ofta hål på kläder och mattor.
6. Rökarne spotta utan urskilning i fyrkärlen, fotvärmarne och kökseldstaden.
7. Item i fogarne mellan golfmattorna,
8. De knacka ut pipan med våldsamhet mot fyrkärlets kant.
9. De glömma att tömma askkoppen, ända tills den är full öfver bräddarne.
10. De använda askkoppen till näspapper (d. v. s. de snyta sig i askkoppen).

Tobaksrökare.

Japansk teckning.

Ito-Keske.

En japansk bearbetare al Thunbergs skrifter.

Emedan vi under vår vistelse i Enoshima såsom guvernörens gäster ständigt voro åtföljda af tvenne tjenstemän ur hans kansli, ansåg jag det för min skyldighet att visa mig äran värdig genom rundligt utdelande af drickspengar. Dessa lemnas ej till tjenstefolket, utan inlindade i papper och beledsagade med några valda, artiga ord till sjelfva värdshusvärden. Denne håller å sin sida äfven ett artigt tal med ursäkter, att allt ej varit så bra, som den ärade gästen haft rätt att fordra. Vid af resan följer han den resande ett större eller längre stycke i mån af drickspenningarnas storlek och det sätt, på hvilket gästen uppfört sig.

En särdeles prisvärd sed hos japaneserna är att låta träden i granskapet af templen stå orörda. Nästan hvarje tempel, äfven det mest obetydliga, är derför omgifvet af en liten tempellund, bildad af de härligaste barrträd, i synnerhet Cryptomerior och Ginko, hvilka ofta helt och hållet skyla det lilla förfallna och illa vårdade träskjul, som är helgadt åt någon af Buddas eller Sintos gudomligheter.

Thunberg och Kämpfer.

Den 28 sept. gåfvo europeer och japaneser i Jokohama en middag med bal för oss i engelska klubbens våning. Denna var vackert upplyst och prydd. Bland annat sågos på en vägg porträtt af Berzelius och Thunberg, omgifna af grönskande kransar. Den senare åtnjuter ett stort anseende i Japan. Ett arbete af honom om landets flora utgafs nyligen i japansk bearbetning, försedt med ett i Japan gjordt, ingalunda dåligt träsnittsporträtt af den berömde svenske forskaren⁶, och en vård till hans och Kämpfers minne finnes på v. Siebolds föranstaltande upprest i Nagasaki.⁷ Ordförande vid festen var dr Geertz, en holländare, som en lång tid uppehållit sig i landet och offentliggjort åtskilliga värderika arbeten om dess naturalster.

Minnesvård öfver Thunberg och. Kämpfer i Nagasaki.

Den 26 sept. reste jag till Tokio för att derifrån företaga en af danske konsuln herr Bavier föreslagen och anordnad resa till Asamajama, en ännu verksam vulkan i det inre af landet. Till följd af ett oförmodadt dödsfall bland de europeiska konsulerna i Jokohama kunde herr Bavier dock ej ansluta sig till oss förr än dagen efter den, som först var bestämd till af resan. Den 27 tillbragtes derför i Tokio, bland annat med att se de vackra samlingar af fornsaker, som hopbragts af attachén vid österrikiska legationen herr H. v. Siebold, son till den berömde naturforskaren med samma namn. Liksom de flesta andra länder, så har äfven Japan haft sin stenålder, efter hvilken lemningar träffas flerstädes i landet, så väl på Jesso, som på de sydligare öarna. Redskap från denna tid samlas numera temligen flitigt både af infödingar och af europeer samt hafva blifvit beskrifna i ett af fotografiska afbildningar åtföljdt arbete af H. v. Siebold. I allmänhet har det japanska stenfolkets redskap tycke af de stenredskap, som ännu begagnas af eskimåerna, och äfven i detta fruktbara land lefde urfolket, efter hvad benlemningarna i kjökkenmöddingarna visa, till en början huvudsakligast af jagt och fiske.