Utfärd till Asamajama. — Nakasendo-vägen. — Takasaki. — Svårighet att erhålla nattqvarter. — Badorten Ikaho. — Massage i Japan. — Svenska tändstickor. — Färd i »kago». — Savavatari. — Brottare. — Kusatsu. — De heta källorna och deras läkekraft. — Rast vid Rokuriga-hara. — Asamajamas topp. — Nedstigningen. — Färd öfver Usui-toge. — Japanska skådespelare. — Japansk folklifsbild. — Återkomst till Jokohama.

Utfärd till Asamajama. — Nakasendo-vägen.

Den 28 september tidigt på morgonen anträdde jag, jemte löjtnant Hovgaard, herr Bavier, en tolk och en i europeisk matlagning kunnig japansk kock, resan till Asamajama. Till en början foro vi i tvenne, ytterst skramliga och obeqväma vagnar, hvardera förspänd med ett par hästar, till staden Takasaki, belägen vid den stora vägen »Naka-sendo», som öfver det inre af landet sammanbinder Tokio och Kioto. Vägen anses af japaneserna såsom något storartadt. I Sverige skulle den kallas en mindre väl underhållen häradsväg. Med undantag af de skjutsvagnar, som sedan några år tillbaka underhålla en regelbunden förbindelse mellan Tokio och Takasaki, möter man här ginrikischaer i tusental, samt en stor mängd hästar, oxar och menniskor, bärande tunga bördor, men ej ett enda af hästar eller oxar draget hjuldon, och oaktadt vägen framgår mellan en oafbruten följd af folkrika byar, omgifna af väl odlade risfält och trädgårdstäppor, ser man ingen enda arbetshäst eller arbetsoxe. All jord i Japan odlas nämligen för hand, och boskapsskötsel idkas föga.

De flesta vägar i landet utgöras af gångstigar, så trånga att tvenne lastade hästar endast med svårighet kunna på dem komma förbi hvarandra. Varorna forslas derför, der kanal eller flodlägenhet ej finnes, för det mesta af menniskor. Slättlandet är utomordentligt väl odladt, och i synnerhet måste man beundra den flit, med hvilken vattenledningar blifvit anlagda och ojemna sluttningar förvandlade till vågräta gärden.

Skjutshästarna på Nakasendo voro så magra och sågo så usla ut, att man i Sverige skulle fått plikta för djurplågeri, om man begagnat dylika till körsel. De sprungo dock temligen snabbt och raskt. Hästombytningsställen funnos regelbundet på hvar 15:de eller 20:de kilometer. Dessutom stannade kusken många gånger under vägen vid något boningshus för att ur ett der utanför stående vattenkärl kasta ett par skopor vatten i hästarnes mun och mellan deras bakben. Tillfället begagnades alltid af flickorna i huset att utkomma och bjuda de resande på en liten kopp japanskt te, en artighet som betalades med några vänliga ord och en kopparslant.

Då vi besökte några af de vid vägen liggande bondgårdarne, blefvo vi alltid ytterst vänligt emottagna, antingen på en särskild upphöjning i det gemensamma, mot vägen vettande rummet eller i ett inre rum, hvars golf var täckt med en bländande ren matta, och på hvars väggar hängde taflor med qväden och tänkespråk. Fyrkärlet frambars, te med sötsaker kringbjöds, allt under lifligt samspråk och täta bugningar. Skilnaden mellan den rikes slott (om man med detta namn kan beteckna någon byggnad i Japan) och den mindre bemedlades boning är här vida mindre än i Europa. Några tiggare sågos ej under hela färden i det inre af landet.¹ Ej heller synes klass-skilnaden så skarp, som man kunde vänta i ett land, der rang-ofoget gått så långt som i det forna Japan. Vi sågo flere gånger i värdshusen vid sidan om vägen ståndspersoner, som färdats i ginrikischa, äta sitt ris och dricka sin saki tillsammans med de kulis, som dragit deras vagnar.

Att döma af den skara barn, som öfverallt vimlade längs vägarna, måtte folket vara mycket fruktsamt. Sällan såg man en flicka på 8 till 12 år, som ej hade en mindre unge bunden på sin rygg. Denna börda tycktes ej besvära systern eller sköterskan synnerligen mycket. Utan att på något sätt bekymra sig om barnet eller låtsa om dess tillvaro, deltog hon lifligt i lekarna, sprang ärenden o. s. v.

Äfven i det inre landet bemötas främlingar med stor vänlighet. De lägre klasserna kunna också hafva skäl dertill, ty hurudant inflytande de senaste politiska förändringarna än må hafva haft på det gamla Japans kuge-, daimio-och samurai-familjer, så är det dock tydligt, att jordarbetarens ställning nu är vida tryggare än förut, då han utsögs af hundratals småtyranner. Hans drägt är densamma som förr, dock med den förändring att en stor del af den manliga befolkningen, äfven långt in i landet, aflagt det gamla besvärliga sättet att upplägga håret i en knut öfver en kalrakad fläck på hjessan. I stället bära de sitt täta ramsvarta hår kortklippt efter europeiskt mönster. Huru betecknande för den nya tiden denna förändring är, synes af den ifver, med hvilken de japanska myndigheterna frågade Golovin om de religiösa och politiska omstörtningar, som de antogo hafva stått i samband med förändringen i europeernas hårklädsel under början af 1800-talet; den af japaneserna mycket omtyckte ryske ambassadören Laxman hade nämligen burit stångpiska och pudradt hår, medan Golovin och hans följeslagare hade håret opudradt och kortklippt.² När det är varmt, bära arbetarne endast en smal, vanligen ljusblå bindel om lifvet och mellan benen. För öfrigt äro de nakna. Man ser då, att många äro starkt tatuerade öfver större delen af kroppen. Qvinnorna har jag ej sett arbeta nakna. De göra det kanske den hetaste tiden af året. Åtminstone sky de icke att vid bad afkläda sig fullständigt midt ibland en skara af kända och okända män, ett förhållande som till följd af fördomens makt i början mycket stöter europeen, men vid hvilket äfven den förut pryde vänjer sig hastigare än man skulle förmoda. Man får till och med ofta se europeiska damer dragas i ginrikischa af en, på den blåa bindeln när, fullkomligt naken yngling. Mången, i synnerhet af det yngre manfolket, har för öfrigt en så väl byggd kropp, att den bildhuggare, som i marmor kunde troget återgifva densamma, med ens skulle förvärfva sig verldsrykte.

Takasaki. — Svårighet att erhålla nattqvarter.

Takasaki är ett länsresidens med omkring 20,000 invånare; men liksom de flesta städer i Japan skiljer det sig föga från många af de byar, som vi genomreste. Vi kommo dit sent om aftonen och fingo här för första och sista gången pröfva en olägenhet, hvaröfver europeer ofta klaga under resor i Japan, och till hvilken de sjelfva gifvit anledning genom det stötande sätt, på hvilket de ej sällan uppträda. Vi klappade efter framkomsten på dörren till det ena värdshuset efter det andra utan att blifva mottagna. På ett ställe »var huset öfverfyldt», på ett annat »reparerades rummen», på ett tredje »var värdfolket borta» o. s. v. Slutligen måste vi vända oss till polisen. Sedan vi uppvisat vårt pass, lyckades vi med dess hjelp tilltvinga oss nattqvarter hos en äldre värdshusvärd, hvilken mottog oss med en min, som tydligen tillkännagaf, att han hellre skulle huggit oss i stycken med ett af de tvenne svärd han som samurai fordom varit berättigad att bära, än mottaga oss under sitt tak. Ännu efter det vi kommit in, vände han sig till polistjenstemannen med klagoropet: »måste jag då verkligen mottaga dessa barbarer?» Men vi hämnades på ett ädelt sätt. Vi aftogo våra stöflar, när vi trädde in i rummen, slösade så med prat, artigheter och bugningar samt uppförde oss öfver hufvud taget så höfviskt, att, när vi reste bort, vår förut ursinnige värd ej allenast bad oss vara välkomna åter, utan ock lemnade oss ett anbefallningsbref till värdarne på de värdshus, der vi härnäst skulle taga in, med förklaring att vi, i fall vi förevisade detta bref, ej vidare behöfde befara sådana obehagliga äfventyr som det nyss beskrifna.

De flesta hus i Japans städer äro uppförda af temligen tunnt, omsorgsfullt hopfogadt trävirke. Men dessutom ser man här och der små hus med mycket tjocka murar, fönster försedda med grofva jerngaller samt dörrar, som kunna stängas med stora lås och riglar. Dessa hus äro eldfasta och begagnas såsom förvaringsrum för dyrbarheter och husgeråd vid eldfara. Eldsvådor äro så allmänna i Japan, att man påstår, det en tiondedel af hvarje stad i medeltal årligen nedbrinner. Eldsläckningsmanskapet är talrikt samt sedan gamla tider väl ordnadt, djerft och modigt. Under vår nattrast i Takasaki inhystes vi i ett dylikt eldfast hus, i ganska stora snygga rum, hvilkas golf delvis voro betäckta med mattor efter europeiskt mönster. Murarne voro mycket tjocka och af tegel; inredningen och trapporna i huset deremot af trä.

Jag nämnde nyss, att vi nödgades anlita polis för erhållande af nattqvarter. Polistjenstemännen i Japan äro talrika, så väl i städerna som på landsbygden. Till största delen äro de tagna ur den forna samurai-klassen. De äro klädda efter europeiskt mönster och vandra, med en temligen lång påk i en bestämd ställning under armen, stilla och lugnt på gator och vägar, utan att annat än i nödfall gifva någon yttring af sin embetsmyndighet. Vanligen äro de, eller synas vara, unga, och alla hafva de ett gentlemanlikt utseende. Med ett ord de tyckas kunna fullt jemföras med det bästa nutida polismanskap i Europa och stå omätligt öfver säkerhetsväktaren eller förargelseväckaren, sådan han för några årtionden tillbaka visade sig på den europeiska kontinenten. Under det senaste upproret användes polismanskapet af regeringen som infanteritrupper och väckte allmän beundran genom den hänförelse, det mod och det dödsförakt, hvarmed det inlät sig i strid med sitt gamla kära vapen, det japanska svärdet.

Man behöfver fortfarande pass för att resa i det inre af landet, men på begäran af konsuln erhålles detta med lätthet, i fall man som orsak till resan anger helsoskäl eller forskningsbegär, under hvilket senare namn äfven vanlig reslust torde kunna inbegripas. Handelsresor i det inre af landet medgifvas tills vidare icke, och ej heller får en europe rätt att der slå sig ned för idkande af affärer. De utländska sändebuden hafva ofta inledt underhandlingar med den japanska regeringen för att åstadkomma en förändring härutinnan, men hittills utan framgång, emedan regeringen, såsom vilkor för landets fullständiga öppnande, fordrar afskaffande af den orimliga »extra-territorial-författning», som för det närvarande är gällande, och genom hvilken utländingen icke står under Japans vanliga lagar och domstolar, utan under sitt eget lands lag, tillämpad af en nämnd, som sammanträder under konsulns ordförandeskap. En ändring härutinnan torde dock inom kort åstadkommas, enär Japan snart nog torde vara tillräckligt starkt för att kunna uppsäga alla för landet kränkande paragrafer i fördragen med den europeiska kulturens länder. Numera hafva dessutom de utländska makternas sändebud, som förr alltid uppträdde samfäldt, delat sig i två läger, af hvilka det ena — Ryssland och Amerika — vill, eller åtminstone låtsas vilja småningom alldeles frigöra Japan från allt förmynderskap och ställa det i jembredd med andra bildade stater, det andra åter — England, Tyskland, Holland och Frankrike — önskar fortfarande bibehålla det förmynderskap, som med våld påtvingades och med fördrag stadfästades för några år sedan.

Kort före vår ankomst inträffade en tvist mellan Japan och de europeiska makterna eller, såsom japaneserna sjelfva sade, ett brott mot folkrätten, hvilket väckte mycken förbittring i landet. På tillstyrkan af tyske ministern bröt nämligen ett från det kolerasmittade Nagasaki kommande tyskt fartyg den af regeringen föreskrifna karantänen och lossade utan vidare försigtighetsmått sin last i Jokohamas hamn. Att koleran i nämnda stad härigenom förvärrades är visserligen ej allenast obevisadt, utan äfven helt säkert oriktigt, oaktadt många japaneser i sin förbittring med bestämdhet påstodo, att så var fallet, men de ord, som uttalades af Japans firade gäst, expresidenten general Grant³, att det varit den japanska regeringens rätt att utan vidare skjuta fartyget i sank, hafva dock lemnat ett minne i så väl regeringens som folkets sinnen, som i en framtid kan förleda dem till en kanske oklok, men fullt berättigad kraftyttring, i fall något likartadt skulle komma att upprepas.

Det första intrycket af japaneserna, så väl män som qvinnor, är ytterst angenämt, men många europeer, som vistats i landet en längre tid, säga, att detta intryck ej bibehåller sig, ett förhållande som, enligt hvad jag tror, oftast mer beror på europeerna sjelfva än på japaneserna. De europeiska köpmännen lära nämligen ej hafva så lätt att här skära guld med tälgknif som förr, och stormakternas sändebud finna det dag för dag svårare att bibehålla sin forna höga och bjudande ståndpunkt mot en regering, som känner med sig, att en stormaktstid äfven för den måste randas, om blott ej obetänksam äregirighet eller oväntad olycka oförmodadt hämmar utvecklingen. En annan förebråelse, att japanesen endast kan efterapa hvad andra gjort och ej sjelf förmår upptäcka något nytt, tyckes deremot tills vidare vara berättigad. Men det är obilligt att fordra, det en nation ej allenast skall under några årtionden genomlöpa en utveckling, för hvilken i Europa åtgått århundraden, utan ock genast försätta sig på den höjdpunkt af vår tids vetande, att den samtidigt kan uppträda skapande. Men underligt vore det, om nittonde århundradets naturforskning, litteratur och konst, omplanterade bland ett begåfvadt folk, med så egendomlig och allmänt spridd odling, så utbildadt konstsinne som Japans, ej med tiden skulle frambringa nya, härliga, oanade frukter. Samma oemotståndliga behof, som nu drifver japanesen att lära sig allt hvad europeen och amerikanen vet, skall, när han nått det målet, mana honom att gå vidare uppför forskningens Nilflod.

Badorten Ikaho. — Massage i Japan.

Ett stycke bortom Takasaki gick vägen till den vulkan, dit vi ärnade oss, ej mer längs Nakasendo, och vi kunde derför ej mer fortsätta färden i våra af hästar dragna vagnar, utan måste nöja oss med ginrikishaer. I dessa tillryggalade vi den 29 september på 5½ timmar den ytterst backiga vägen till badorten Ikaho, belägen 700 meter öfver hafvet. Landskapet antager här en helt och hållet förändrad prägel. Vägen, som förut framgått öfver en oafbruten slätt, rikt befolkad och odlad som en trädgård, begynner nu att omgifvas af branta, ouppodlade, med högt, oslaget, gulnadt gräs bevuxna kullar, skilda af dalgångar, i hvilka strida bäckar framsorla, nästan skylda af ytterst yppiga busksnår. Ikaho är bekant för de varma, eller rättare heta källådror, hvilka framvälla från de vulkaniska berg, som omgifva den lilla, på en sluttning vackert belägna staden. Liksom vid Europas badorter, söka sjuka här bot för sina krämpor, och staden består derför nästan uteslutande af värdshus, bad, och salubodar för badgästerna. Baden äro belägna dels i temligen stora, öppna träskjul, der män och qvinnor utan åtskilnad bada tillsammans, dels i enskilda hus. I hvarje bad finnes en 1 meter djup bassin, till hvilken en ständigt rinnande vattenstråle är ledd från någon af de heta källådrorna. Källvattnet har naturligtvis mycket afsvalnat, innan det användes, men är detta oaktadt så hett, att jag endast med svårighet kunde dröja ett par ögonblick i badet.

På gatorna i staden mötte man ofta blinda personer, hvilka med stor säkerhet vandrade omkring utan någon ledsagare, endast kännande sig för med en lång bambukäpp. De blåste då och då i en kort pipa för att mana förbigående till aktsamhet. Jag trodde i början, att dessa olyckliga vid de heta källorna sökte återvinna ögonens ljus, men fick på frågan, om vattnet i det hänseendet visade sig verksamt, det svar, att de icke voro här såsom helsosökande, utan som »massagörer». Sedan flere hundra år tillbaka har massagen varit använd i Japan, och man möter derför ofta i städerna personer, hvilka utbjuda sin tjenst som massagörer, skrikande på gatorna ungefär på samma sätt som fruktförsäljarne i Ryssland.

Det värdshus, der vi hade vårt nattqvarter, bestod som vanligt af en mängd ytterst rena, med rörmattor klädda rum, utan möbler, men rundtom på väggarna prydda med qväden och tänkespråk. Man bodde här utmärkt väl, i fall man kunde finna sig i att, såsom japaneserna, helt och hållet lefva på golfvet och noga iakttaga de för detta lefnadssätt oundgängliga ordningsreglerna, ett iakttagande som för öfrigt är nödvändigt redan derför, att man eljest utsätter sig för ett mycket ovänligt bemötande af så väl värd som tjenstefolk. Ett obehag vid resor i Japan är europeens svårighet att vänja sig vid japanesernas matordning. Bröd begagna de icke, ej heller kött af nötkreatur, utan maten består hufvudsakligast af ris och fisk, hvartill kommer höns, frukter, svampar, sötsaker, japanskt te m. m. Fisken ätes oftast rå och lär som sådan till smak föga skilja sig från vår graflax. Ej sällan är maten anrättad med fiskoljor af en allt annat än angenäm smak. Om man ej vill underkasta sig denna matordning, måste man under resor i Japan hafva med sig en egen kock. I denna egenskap åtföljde oss en japanes, som hette Senkiti-San, men af sina stamförvandter vanligen kallades Kok-San (Herr kock). Han hade lärt sig europeisk (fransk) matlagning i Jokohama och egnade sig under färden med så stor ifver åt sitt kall, att han äfven i ödemarken vid Asamajamas fot ej gaf sig någon ro, förr än han fått bjuda på en fem rätters middag, bestående af hönssoppa, omelett på höns, hönsbiffstek, hönsfrikassé och omelette aux confitures, allt således endast af höns eller hönsägg, anrättade på olika sätt.

Svenska tändstickor.

Redan sedan flere år tillbaka hafva tändstickor blifvit en nödvändighetsvara i Japan, och det var för oss svenskar glädjande att se, det de svenska tändstickorna här hade ett afgjordt företräde framför dylika från andra länder. Nästan i hvarje liten försäljningsbod, äfven i det inre af landet, ser man de välkända askarne med påskrift »Säkerhetständstickor utan svafvel och fosfor». Men granskar man lådorna närmare, så finner man på många af dem, jemte den för japaneserna obegripliga svenska trollformeln, en inskrift angifvande, att de äro förfärdigade af någon japansk fabrikant. På andra lådor saknas denna uppgift fullständigt, men i stället röjes förfalskningen af ett olyckligt tryckfel å etiketten. Det visar sig häraf, att de svenska tändstickorna ej allenast utföras till Japan i stor skala, utan äfven eftergöras, hvarvid de förses med svenska etiketter samt med omslag fullt liknande dem som brukas hemma. Ännu kan dock ej efterbildningen på långt när i godhet jemföras med urbilden, och mina japanska tjenare bådo mig der-för alltid, då jag köpte en tändstickslåda, se noga efter, att jag fick af den rätta (svenska) sorten.

Äfven fotografien har spridt sig så hastigt i landet, att man flerstädes i småstäderna och byarna i landets inre träffar japanska fotografer, som lemna en ej allt för dålig vara. Japaneserna tyckas vara särdeles benägna att låta fotografera sina ingalunda synnerligen märkliga bostäder. Vi fingo t. ex. flere gånger, då vi bröto upp från ett ställe, af vår värd till afskedsgåfva en fotografi af hans gård eller värdshus. Kanske skedde det i samma afsigt som den, hvilken förmår hans europeiske embetsbröder till kostsamma annonseringar.

Färd i »kago».

Japansk bärstol.

Mellan Ikaho och den nästa rastplatsen, Savavatari, var vägen så oländig, att ginrikischa ej mer kunde användas. Vi måste derför begagna »kago», en af bambu förfärdigad japansk bärstol, om hvars utseende ofvanstående bild gifver en föreställning. Den är för europeer ytterst obeqväm, emedan de ej som japaneserna kunna sitta med benen i kors under sig, och det i längden blir tröttsamt att låta dem utan något vidare stöd dingla vid sidan om stolen. Äfven för bärarne förefaller mig denna bärstol vara af mindre lämplig form, hvilket bland annat bekräftas deraf, att de för hvart tvåhundrade eller vid uppförsbacke hvart hundrade steg stanna ett ögonblick för att ömsa axel under bambustången. Det går dock temligen raskt undan, backe upp och backe ned, så att vi tillryggalade den 6 ri eller 23,6 kilometer långa vägen mellan Ikaho och Savavatari på tio timmar. Vägen, som var ganska vacker, framgick längs blomsterrika bäckstränder, bevuxna med yppiga bambusnår och en mängd olika slag af löfträd. Endast kring de gamla, merendels små och oansenliga templen sågos mäktiga urgamla cryptomerior och ginko-träd. Grafplatserna lågo vanligen ej, såsom hos oss, i granskapet af de större templen, utan invid byarna. De voro ej inhägnade, men utmärkta med stenvårdar af 1/2 till 1/3 meters höjd, å hvilkas ena sida en Budda-bild någon gång fans uthuggen. Yngre grafvar voro ofta blomsterprydda, och vid en del hade man uppfört små fotshöga Sinto-tempel af pinnar.

Savavatari. — Brottare.

Savavatari är liksom Ikaho uppfördt på sluttningen af ett berg. Gatorna mellan husen bildas af nästan idel trappor eller branta backar. Från de vulkaniska berglagren framvälla äfven här surbrunnar, vid hvilka sjuklingar söka återvinna helsan. Badorten står dock i mindre anseende än Ikaho och Kusatsu.

Under det vi om aftonen gingo kring i byn, sågo vi på ett ställe en folkskockning. Denna föranleddes af en på stället försiggående täflingsstrid. Två unga män, som icke buro några andra kläder än en smal, om lifvet och mellan benen gående gördel, brottades inom en på en sandplan uppdragen krets af två till tre meters genomskärning. Den ansågs som segrare, hvilken kastade den andre till marken eller trängde honom ut ur kretsen. En särskild skiljedomare afgjorde utgången i tvifvelaktiga fall. Mest egendomlig var stridens början, då kämparne sutto nedhukade på knäna i midten af kretsen, skarpt ögnande hvarandra för att passa på den af skiljedomaren gifna stridssignalen, då ett enda språng med ens kunde göra slut på täflingen. I densamma deltog här ungefär ett dussin unga, alltid välväxta män, som vexelvis med några utmanande rop eller åtbörder stego in i kretsen för att pröfva sina krafter. Åskådarne bestodo af gubbar, gummor, gossar och flickor af alla åldrar. De flesta voro renligt och väl klädda och hade ett ganska tilltalande utseende.

Japanska brottare.

Här var det sjelfva byungdomen som deltog i täflingsleken. Men i Japan finnes det äfven personer, som drifva dessa kämpalekar som yrke och visa sig för penningar. Dessa äro vanligen ofantligt feta, såsom synes af teckningen å föregående sida, föreställande början af striden, då båda kämparne ännu lura på att få ett godt tag.

Kusatsu.

Följande dag, den 1 oktober, fortsattes färden till Kusatsu. Vägen gick först under en sträcka af 550 meter uppför, derpå nedför igen nära lika långt, så åter uppför, ofta utan något skyddande stängsel, förbi djupa afgrunder eller öfver högt belägna broar af det mest äfventyrliga byggnadssätt. Den var derför omöjlig för alla slags hjuldon, så att vi måste använda dels kago och dels ridhäst. Beklagligen lämpar sig japanesens höga sadel föga för europeen, och om man föredrager ridhäst framför kago, så måste man, i fall man ej sjelf medför sadel, besluta sig för att rida på osadlad häst, något som med de usla krakar, som här stå till buds, inom kort blir så obehagligt, att man till sist hellre låter benen bortdomna i bärstolen. En egenhet i Japan är, att ryttaren sällan sjelf styr sin häst. Vanligen ledes den vid grimman af en bredvid ryttaren springande löpare. Dessa äro mycket lättfotade och uthålliga, så att de äfven vid hastigt traf icke blifva efter. Löpare åtfölja äfven de förnämas åkdon i städerna och postvagnarne på Nakasendo. När trängsel uppstår framför vagnen, springa de ned och jaga folket undan med ett förfärligt skrikande. Från postvagnen tuta de dessutom i posthorn, ej just till fromma för de resandes örhinnor.

Japansk bro.

Efter en japansk teckning.

Japanskt bergslandskap.

Vägens omgifningar voro mycket vackra. Än utgjordes de af vilda dalar, fylda med en yppig växtlighet, som helt och hållet bortskymde den i bottnen sorlande kristallklara elfven, än af gräsrika jemna slätter eller backsluttningar, glest bevuxna med enstaka träd, hufvudsakligast kastanjer och ekar. Invånarne voro som bäst sysselsatta med kastanjeskörden. Framför hvarje hydda voro mattor utbredda, på hvilka kastanjer i tjocka lager lågo till torkning. Säd och bomull torkades på samma, för oss europeer väl i smått gående sätt. På slättbygden stodo dessutom i stugornas granskap stora mortlar, uti hvilka säden stampades till gryn. I bergsbygden ersattes trampstamparne till en del af små, genom holländarne införda qvarnar af ett ytterst enkelt byggnadssätt.

Den 2 oktober tillbragte vi i Kusatsu, Japans Aachen, liksom denna ort berömdt för sina heta, svafvelhaltiga källor. Otaliga sjuklingar söka här lindring för sina plågor. Staden lefver på dem ocli består derför hufvudsakligast af badhus, värdshus och salubodar för badgästerna.

Värdshusen äro af det i Japan vanliga slaget, rymliga, luftiga, renliga, utan möbler, men med goda fyrfat, dockteserviser, rena mattor, skärmar prydda med poetiska, för oss äfven i öfversättning föga begripliga tänkespråk, vänligt värdfolk och en talrik qvinlig tjenstepersonal. I fall man, såsom vi, medför egen kock, har man det, såsom jag förut nämnt, ganska godt i ett dylikt värdshus.

De heta källorna och deras läkekraft.

De heta källor, som gifvit Kusatsu dess betydelse, utmynna vid foten af ett temligen högt berg af vulkaniskt ursprung. Bergarterna i den omgifvande trakten utgöras uteslutande af lava och vulkaniska tuffer; och ett stycke från staden finnes en slocknad vulkan, i hvars krater svafvellager förekomma.⁴ Strax i granskapet af det ställe, der hufvudkällan framqväller, ser man en mäktig, af tuffer omgifven stelnad lavaström, som nära dagytan är sönderklyftad i en mängd stora hålfylda block. Härifrån ledes det heta vattnet i långa öppna trärännor till stadens badhus och till åtskilliga, dels längs vägen, dels midt i sjelfva staden belägna afdunstningspölar, afsedda för uppsamling af vattnets fasta beståndsdelar, hvilka sedan säljas i landet såsom läkemedel. Den starka afdunstningen från dessa pölar, från de öppna vattenledningarna och de heta baden insveper staden nästan ständigt i ett moln af vattenånga, hvarjemte en ganska stark lukt af svafvelväte erinrar om att denna beståndsdel ingår i helsovattnen.

Värdshus i Kusatsu.

Vägen emellan källorna och staden tyckes utgöra badortens förnämsta promenad. Längs denna ser man otaliga små vårdar, en half till en meter höga, bildade af öfver hvarandra tornade lavastycken. Dessa miniatyrvårdar bilda genom sin litenhet en egendomlig motsats till våra förfäders bautastenar och jettekast och äro ett af de många exempel på folkets smak för det lilla och smånätta, som man så ofta möter i Japan. De lära af badgästerna uppresas som tacksägelseoffer till någon af Buddas eller Sintos gudomligheter.

Af en japansk läkare på stället fick jag följande upplysningar rörande källorna vid Kusatsu och deras läkekraft. Uti och bredvid staden finnas 22 källor med ungefär likartadt vatten, men med olika användning för botande af olika sjukdomar. I den hetaste källan har vattnet på det ställe, der det frambryter, en temperatur af 162° F. (= 72°,2 C). Största antalet af de sjuka, som söka helsa vid baden, lida af syfilis. Denna sjukdom botas numera på »europeiskt vis» med qvicksilfver, jodkalium och bad. Hundra dagar åtgå till kuren; 70 till 80 procent af de sjuka botas fullständigt, ehuru purpurfärgade fläckar återstå på huden. Sjukdomen utbryter ej å nyo. Äfven en mängd spetälska besöka baden. Lepran är af olika slag: den med sårnader bättras af baden, samt botas möjligen på två år; den utan sår med okänslig hud är obotlig, men äfven den hejdas genom flitigt badande. Alla verkligt spetälska komma från kustprovinserna. Genom förtäring af skämd fisk och fogel alstras äfven i bergen en likartad sjukdom, som består deruti, att huden blir känslolös, nerverna overksamma, och den sjuke, som eljest känner sig frisk, får svårt att gå. Denna sjukdom botas äfven i ganska svåra fall fullständigt genom bad, ammoniakvatten invärtes, castoreum, kina m. m. En tredje hithörande sjukdomsform är bensjukdomen »kake», som är ytterst allmän i Japan och anses uppstå genom en ständigt enahanda föda och brist på rörelse. Den är mycket envis, men botas ofta på två till tre år med jernklorur, ägghvita, förändring af matordningen från den vanliga japanska till europeisk med rödvin, mjölk, bröd, ärter m. m. Denna sjukdom börjar med svullnad i benen, hvarpå huden blir känslolös först på benen, sedan på magen, ansigtet och handlofvarne. Derpå går svullnaden tillbaka, feber och död inträda. Vidare finnas särskilda källor för botande af rheumatism, hvartill åtgår två till tre år, för ögonsjukdomar och för »hufvudvärk»; hvilken åkomma spelar en vigtig rol bland de krämpor, som botas vid Kusatsu. Den angriper företrädesvis qvinnor mellan 20 och 30 år. En af Kusatsus källor skall vara mycket verksam deremot. Dess vatten ledes till ett särskildt, mot gatan öppet badskjul, enkom afsedt för de män och qvinnor, som lida af denna sjukdom.

Bad i Kusatsu.

Japansk teckning.

Många af baden i Kusatsu tagas så heta, att särskilda försigtighetsmått måste vidtagas, innan man nedstiger i vattnet. Dessa bestå deri, att de delar af kroppen, som äro ömtåligast, omlindas med bomullsdukar, och att man, innan badet tages, lagar att kroppen kommer i stark svettning, hvilket åstadkommes derigenom, att de badande under rop och hojtande samt i vissa tempon omröra vattnet i bassinen med stora tunga bräden. Derpå stiga alla ned i badet och upp igen samtidigt på ett tecken af den i fonden af badskjulet sittande läkaren. Utan denna anordning kunde det kanske vara bråkigt nog att få patienterna att stiga ned, ty angenämt måtte badet ej vara, att döma af badgästernas allvarliga miner, under det de sitta i vattnet, och af den eldröda färgen på deras kroppar, då de komma upp derur.

Baden omgifvas af öppna skjul. Alla män och qvinnor bada gemensamt och i närvaro af en mängd så väl manliga som qvinliga åskådare. Dessa göra oförbehållsamt sina anmärkningar öfver de sjukas krämpor, äfven om de äro af sådant slag, att man hos oss ej gerna vill tala om dem, ens för läkaren. Ofta är badbassinen icke afstängd på något annat sätt, än att den är skyddad mot regn och solsken af ett på fyra stolpar hvilande tak. I sådant fall kläder man af och på sig på gatan.

Till följd af Kusatsus belägenhet på en höjd af 1050 meter öfver hafvet är vintern här mycket kall och blåsig. Staden är då öfvergifven ej allenast af badgästerna utan af de flesta bland dess öfriga invånare. Redan vid vårt besök var antalet af qvarblifna badgäster endast obetydligt. Äfven dessa beredde sig att afresa. Andra natten, som vi tillbragte i Kusatsu, stördes vår nattro af ett ljudeligt skrål från rummet under oss. Det var en badgäst, som följande morgon skulle lemna orten, och som nu med saki (risbränvin) och strängaspel firade sitt tillfrisknande.

Kusatsus omgifningar äro nästan oodlade, ehuru växtligheten derstädes är ganska yppig. Den består dels af bambusnår, dels af ett högt och frodigt gräs, från hvilket ensamt stående barrträd, blandade med en eller annan ek eller kastanje, ses uppskjuta.

Den 3 oktober reste vi vidare till foten af Asamajama. V ägen var ytterst oländig, så att till och med kago-bärarne hade svårt att komma fram. Den gick först öfver tvenne mer än 300 meter djupa, af yppiga, täta busksnår upptagna dalar, derpå kommo vi till en mycket vidsträckt, med omejadt gräs täckt högslätt, glest bevuxen med vackra ekar och kastanjer. Slätten var obegagnad, oaktadt tusentals af landets idoga befolkning här kunnat finna en riklig utkomst medelst boskapsskötsel. Längre upp blandades ekarne och kastanjerna med en eller annan björk, snarlik hemlandets, och derpå kommo vi till fullständiga »svältor», der marken bestod af lavablock och lavagrus, knappast täckt af något gräs och gifvande näring endast åt enstaka, förkrympta tallar. Denna mark fortfor ända till det ställe, Rokuriga-hara, der vi skulle tillbringa natten, och från hvilket vi den följande dagen skulle bestiga Asamajamas topp.

Rast vid Rokuriga-hara.

Rokuriga-hara är beläget på en höjd af 1270 meter öfver hafvet. Något värdshus eller någon året om bebodd gård finnes här icke, endast ett stort öppet skjul. Detta var tudeladt af en gång i midten. På den ena sidan slogo vi oss ned, tillredande vår bädd så godt vi kunde på det upphöjda golf vet och skyddande oss mot nattluften med täcken, som vår omtänksamme värd i Kusatsu lånat oss. På andra sidan om gången tillbragte våra kagobärare och vägvisare natten, skockade kring en eldbrasa, som uppgjordes på en i golfvets midt anbragt stenläggning. Kago-bärarne skyddades endast af tunna bomullsbluser mot den mycket känbara nattkölden. För att värma dem lät jag utdela saki öfver lag i riklig mängd, en frikostighet som icke stod mig synnerligen dyrt, men som tydligen tillvann mig alla våra kulis odelade beundran. De tillbragte större delen af natten utan sömn, under sång och skämt vid sina sakiflaskor och tobakspipor. Vi sofvo godt och varmt under våra täcken, efter att hafva intagit en riklig, af Kok-San med vanlig talang och vanlig rättrikedom, af hönskött och ägg i olika form anrättad aftonmåltid.

Man hade berättat oss, att vi härifrån skulle kunna höra ett ständigt dån från den närbelägna vulkanen, och att skadliga gaser (förmodligen kolsyra) stundom skulle samlat sig i sådan mängd i den kringliggande skogen, att menniskor och hästar, som der tillbragt natten, blifvit qväfda. Vi lyssnade förgäfves efter bullret och märkte icke spår till några gaser. Allt var lika fredligt, som om glödhärden i jordens inre varit hundratals mil aflägsen. Men vi behöfde ej vittnesbörd af rökpelaren, hvilken sågs uppstiga från den bergstopp, som utgjorde målet för vår färd, eller af inbyggarne, som upplefvat det senaste utbrottet, för att märka, att vi här voro i det omedelbara granskapet af en ofantlig, nyss verksam vulkan. Öfverallt kring vår rastplats lågo högar af smärre lavabitar, som blifvit utkastade från vulkanen (s. k. lapilli), och som ännu ej hunnit vittra tillräckligt för att kunna tjena till underlag för någon växtlighet, och ett stycke från stugan sågs en ganska mäktig stelnad lavaström.

Asamajamas topp.

Den följande dagen (den 4 okt.) bestego vi bergets topp. I början färdades vi i kago öfver en med temligen tät skog fyld dalsänka, sedan fortsattes färden till fots uppför den branta, med smärre lavablock och lapilli betäckta vulkankeglan. Vägen var utstakad med smärre stenrös, uppförda på ett afstånd af omkring hundra meter från hvarandra. Nära sjelfva kratern fans vid ett af dessa rös ett litet Sinto-tempel, uppfördt af stickor. Dess sidor hade en längd af endast ½ meter. Våra vägvisare gjorde här sin andakt. En af dem hade redan förut, med anledning af mitt löfte att utdela rödvin öfver lag, om vi skulle få vackert väder på toppen, vid ett lägre beläget stenrös med stort allvar verkstält några besvärjelser.

Liksom på Vesuvius, så kan man ock på Asamajama urskilja en större yttre krater, härrörande från något äldre utbrott, men nu nästan helt och hållet igenfyld af en ny vulkankegla, i hvars topp den nuvarande kratern mynnar. Denna har en omkrets af ett par kilometer; den gamla kratern, eller hvad geologerna fordom kallade elevationskratern, har varit mycket större. Vulkanen är fortfarande verksam. Den utstöter nämligen ständigt »rök», bestående af vattengas, svafvelsyrlighet och förmodligen äfven kolsyra. Tidtals känner man en tydlig lukt af svafvelväte. Utan svårighet kan man flerstädes krypa till kraterns rand och blicka ned i dess inre. Den är ganska djup. Väggarna äro tvärbranta, och på afgrundens botten ser man några klyftor, från hvilka ångor uppstiga. Likaså framtränger »rök» på några ställen vid kanten af kratern genom små, ej märkbara springor i berget. Så väl på kraterns rand, som på dess sidor och i dess botten ser man gula utvittringar, hvilka på de ställen jag kom åt att undersöka bestodo af svafvel. Kraterranden utgöres af fast klyft: en föga vittrad augitandesit af ganska olikartad beskaffenhet på olika ställen. Samma eller snarlika bergarter skjuta äfven på den gamla kraterranden flerstädes fram i dagen, men för öfrigt består hela vulkankeglans yta af små lösa lavabitar, utan spår till växtlighet. Endast på ett ställe klädes den gamla kraterranden af gles tallskog. Vulkanen har äfven mindre sidokratrar, från hvilka utbrott af gaser egt rum. Samma råa fantasi, som ännu i form af helveteslära är rådande hos flertalet bland verldens mest bildade folk, har förlagt hemvisten för de till evigt straff dömda bland Buddas bekännare till de glödhärdar i bergets inre, hvartill dessa krateröppningar föra, och att den välmenande biskop Lindbloms kätterier ej gjort sig allmänt gällande i Japan, visas bland annat deraf, att många af dessa öppningar sägas vara ingångar till »barnens helvete». Hvarken vid hufvudkratern eller vid någon af de små sidokratrarne kan man se några egentliga lavaströmmar. Tydligen hafva ifrån dem endast gaser, vulkanisk aska och lapilli blifvit utkastade. Deremot hafva väldiga lavautbrott egt rum flerstädes vid sidan af berget, ehuru utbrottsställena numera äro täckta af vulkanisk aska.

Nedstigningen.

Efter att hafva ätit vår frukost i en klyfta så nära invid den rykande kratern, att de tömda buteljerna kunde slungas omedelbart i det bottenlösa djupet, anträdde vi återfärden. Till en början följdes samma väg som vid uppstigningen, men sedermera veko vi af åt höger, nedför en vida brantare och besvärligare stig än den vi förut begagnat. Bergsluttningen hade här en lutning af nära 45 grader och bestod af en alldeles lös, genom ingen växtmatta bunden vulkanisk sand. Att uppstiga till bergstoppen på denna väg hade derför knappast varit möjligt, men nedför gick det raskt undan, ofta i svindlande fart, samt utan andra olägenheter än att man då och då föll omkull och rullade hufvudstupa utför branterna, och att våra skodon fullständigt söndertrasades mot det skarpkantade lavagruset. Ofvanom bergstoppen var himmelen molnfri, men mellan densamma och jordytan utbredde sig ett tjockt molnlager, som sedt uppifrån liknade ett af intet land begränsadt, stormupprördt haf, fullt af skummande bränningar. Den vidsträckta utsigt öfver kringliggande bergåsar och slättbygder, som man eljest skulle haft från Asamajamas topp, var sålunda bortskymd. Endast då och då uppstod i molnen en remna snarlik en solfläck, genom hvilken man fick se en skymt af det underliggande landskapet. Då vi kommit till bergets fot, följde vi länge en grönklädd ås, hvilken bildats af en väldig lavaström, som frambrutit från en numera igenfyld sidoöppning i berget. Sannolikt hade detta skett under det förfärliga utbrottet år 1783, då ej allenast väldiga lavaströmmar förstörde skogar och byar vid bergets fot, utan äfven hela den närliggande, förut bördiga trakten mellan Oiwake och Usui-toge blef genom askregn förvandlad till en vidsträckt ödemark. Öfver denna, som ännu bildar en stor, föga odlad och föga bördig slätt, belägen 980 meter öfver hafvet, gingo vi utan vägvisare till byn Oiwake, der vi togo vårt nattqvarter i ett rymligt, vid Nakasendo-vägen beläget värdshus, ett af de renligaste och bäst hållna bland de många väl hållna värdshus jag sett under vår färd i det inre af landet.

Japanskt landskap.

Härifrån sände jag genast ett gående ilbud till Takasaki för att beställa en vagn till Tokio. En f. d. samurai åtog sig att mot en betalning af 3 yen (ungefär 10 kronor) framföra budet. Oiwake är visserligen beläget vid den stora vägen Nakasendo, men denna kan här endast med svårighet befaras af vagnar, emedan man mellan denna by och Takasaki måste öfverskrida höjden Usui-toge, der vägen, oaktadt de betydliga sänkningar som verkstälts under de senare åren, stiger upp till en höjd af 1200 meter. Vi lejde oss derför härstädes ginrikischaer, ett för turister synnerligen angenämt åkdon, som, oaktadt det införts först under senare tider, redan spridt sig till alla delar af landet.

Färd öfver Usui-toge.

Hvar och en med öppet sinne för naturens skönhet och intresse för lif och seder hos främmande folk måste finna en färd i ginrikischa öfver Usui-toge i hög grad angenäm. Landskapet är här utomordentligt vackert, kanske utan motstycke på hela jorden. Vägen har med stor svårighet blifvit framdragen mellan vilda, svarta bergpartier, längs djupa klyftor, hvilkas sidor ofta äro täckta med den yppigaste växtlighet. Intet stängsel skyddar den utför backarne hastigt framilande ginrikischan för de bottenlösa afgrunderna vid vägens sidor. Nervsvag får man derför ej vara, om man skall hafva nöje af färden, och man får lita på kulins skarpa blick och säkra fot. Öfverallt ser man sig omgifven af ett virrvarr af höga söndersplittrade fjelltoppar, och djupt ned i dalarna framsorla bergselfvar, hvilkas kristallklara vatten här och der samlar sig till små, mellan grönskande höjder inklämda sjöar. Än far man öfver en svindlande afgrund på en bro af den mest bristfälliga beskaffenhet, än ser man en vattenstråle störta sig ned från en ofantlig höjd vid sidan af vägen. Tusentals fotgängare, skaror af vallfärdande, långa rader af kulis, oxar och hästar, lastade med tunga bördor, möta den resande, hvilken under täta raster vid foten af de höga uppförsbackarne är i tillfälle att studera det brokiga folklifvet. Han omgifves här alltid af glada och vänliga ansigten, och det behagliga intrycket störes aldrig genom de yttringar af råhet i tal och åthäfvor, som så ofta möta oss i Europa.

Lastbärare på en japansk väg.

Japansk teckning.

Japanska skådespelare. — Japansk folklifsbild.

Först när man öfverstigit bergsryggen och vid byn Matsuida kommit ned till en höjd af endast 300 meter öfver hafvet, blir vägen åter farbar med vagn. Medan vi här ej utan saknad utbytte våra rena, eleganta ginrikischaer mot två med hästar förspända dåliga vagnar, såg jag ett par män vandra från bod till bod, stanna några ögonblick vid hvarje ställe, ringa med en klocka och gå vidare, då ingen uppmärksamhet egnades dem. På min fråga hvad slags folk de voro, fick jag det besked, att de voro kringvandrande skådespelare. För mig ringde de naturligtvis ej förgäfves. Mot en afgift af 50 cent voro de genast färdiga att på sjelfva gatan visa prof på sin konst. Den ene mannen iklädde sig en väl arbetad mask, framställande hufvudet af ett vidunder med stort rörligt gap och grymma tänder. Vid masken var fästad en kappa, i hvilken skådespelaren insvepte sig under föreställningen. Han efterbildade sedan med ganska stor färdighet och under mjuka, smakfulla åtbörder, som skulle hedrat en europeisk dansös, huru odjuret än lismande kröp fram, än vildt rusade å stad för att uppsluka sitt offer. En talrik barnskara samlades omkring oss. De små följde föreställningen med stort jubel och gåfvo lif åt skådespelet, eller snarare bildade dess rätta bakgrund genom den låtsade rädsla, med hvilken barnen flydde undan, då odjuret närmade sig med öppet gap och rullande ögon, och den ifver, med hvilken de åter förföljde och gäckade det, då det vände ryggen till.

I få länder äro dramatiska föreställningar af allehanda slag så omtyckta som i Japan. Särskilda hus för uppförande af skådespel finnas äfven i mindre städer. Skådespelen besökas flitigt, och oaktadt föreställningarna räcka hela dagen, följas de af åskådarne med den lifligaste uppmärksamhet. Man har affischer såsom hos oss och talrika skrifter i ämnen rörande teatern. Bland de japanska böcker, som jag inköpte, fans t. ex. ett digert arbete, försedt med otaliga träsnitt, som hade till uppgift att visa, huru de förnämsta japanska artister uppfattat hufvudscenerna i sina roler, ett par volumer sammanbundna affischer o. s. v.

Visserligen förefalla de japanska pjeserna väl barnsliga och vidunderliga för en europe, men man måste dock beundra många prisvärda drag i sjelfva spelet, t. ex. den naturlighet med hvilken skådespelarne ofta framsäga monologer, som räcka en qvarts till en half timme. De besynnerligheter, som här stöta oss, äro kanske i det hela ej orimligare än uppträdena i en nutida opera eller de koturner, masker och egendomliga drägter, som grekerna ansågo oundgängliga vid uppförandet af sina stora dramatiska mästerverk. När japaneserna hunnit fullständigt tillegna sig hvad godt är af den europeiska bildningen, så bör skådespelarekonsten hos dem få en mycket stor framtid, om blott den nu pågående utvecklingen sker med den försigtighet, att folkets egendomligheter ej allt för mycket utplånas. Ty på många områden och ej minst på konstens finnes här mycket, som behörigen utveckladt kommer att bilda en ny vigtig insats i den vesterländska bildning, öfver hvilken vi äro så stolta.

För öfrigt äro de stora japanska teatrarna till sin inredning ofta snarlika de europeiska. Fördelningen mellan skådebanan och åskådarnes platser är densamma som hos oss. Mellan akterna skiljes den förra från åskådarne genom ett förhänge. Skådebanan är försedd med målade skärmar, föreställande hus, skogar, berg m. m., uppstälda på vridbara skifvor, så att en fullständig förändring i omgifningarna af det ställe, der handlingen försiggår, kan verkställas på några ögonblick. Musiken har samma plats, mellan skådespelarne och åskådarne, som hos oss. Liksom hos oss äro dessa senare fördelade dels på en långsamt uppstigande amfiteater, dels på flere öfver hvarandra belägna rader, »loger». Af dessa anses den nedersta raden som den förnämsta. Japaneserna sitta ej på samma sätt som vi. Hvarken amfiteatern eller logeraderna äro derför försedda med stolar eller bänkar, utan indelade i en till två fot djupa, fyrkantiga af delningar, hvarje bestämd för ungefär fyra personer. Dessa sitta på dynor, nedhukade på vanligt japanskt sätt med benen i kors. Afdelningarna äro åtskilda af breda mellanbalkar, hvilka bilda de gångar, som åskådarne begagna för att komma till sina platser. Under föreställningen ser man uppassare springa af och an med te, saki, tobakspipor och små fyrfat. Hvar och en kan nämligen röka under spelets gång och i sin kätte ställa så beqvämt som möjligt för sig. Pjesen följes med stor uppmärksamhet, omtyckta skådespelare och omtyckta ställen i pjeserna helsas med lifliga bifallsrop. Äfven qvinnor och barn besöka teatern, och jag har sett de förra ogeneradt gifva sina barn di midt bland tusentals åskådare. Utom de stora, för allmänheten af sedda skådespelen, gifves det äfven en mängd andra slag af dramatiska föreställningar, t. ex. sällskapsspektakel, egendomliga familjeskådespel afsedda för de gamla feodalfurstarnes hem, praktskådespel som uppföras för Mikadon och som hafva en halft religiös betydelse, m. m.

Om aftonen den 5 okt. kommo vi till Takasaki, beredda att genast resa vidare till Tokio. Men oaktadt det förbud vi sändt riktigt fullfört sitt uppdrag, kunde hästar ej erhållas före midnatt. Vi tillbragte aftonen hos vår förre värd, hvilken vid vårt första besök bemött oss med sådan vedervilja, men nu mottog oss med stor vänlighet. Vi skulle lätt hafva försonat oss med dröjsmålet, emedan en japansk småstad som Takasaki har mycket sevärdt att bjuda europeen, men en stor del af tiden slösades bort på fåfänga underhandlingar för att förmå hållkarlen att låta oss få hästar några timmar tidigare. Att med långa samtal, vexlande med artigheter och bugningar, förderfva tid, deri äro japaneserna mästare. Öfver denna ovana, som ännu ofta kan göra europeen förtviflad, torde man dock ej länge behöfva klaga, ty allt tyder derpå, att äfven japaneserna snart nog skola dragas med uti ångtidehvarfvets ändlöst brusande fart.

Återkomst till Jokohama.

Sedan vi ändtligen fått hästar, fortsattes färden, först i vagn till Tokio, sedan med jernväg till Jokohama, dit vi ankommo efter middagen den 6 oktober. Från denna färd skall jag blott berätta en händelse, som kan bilda ett litet drag till belysande af lifvet i Japan.

Då vi om morgonen den 6 okt. för en liten stund stannade vid ett större värdshus invid vägen, sågo vi, att ett halft dussin unga bondflickor afslutade sin toilett på värdshusgården. I förbigående må nämnas, att en japansk bondflicka, såsom flickor i allmänhet, kan vara antingen ful eller vacker, men att hon oftast är, hvad man ej alltid kan säga om bondflickorna hos oss, renlig och af ett intagande väsende. Vid en på gården belägen vattenledning tvättade de sig, slätade sitt konstigt upplagda, men af den japanska sofkudden föga rubbade hår och skurade sina bländande hvita tänder. Vid tvättningen användes ej tvål, utan en med kli fyld bomullspåse. Tänderna skurades med en träpinne, hvars ena ända var genom bultning förvandlad till en borstlik samling af trätågor. Tandpulvret bestod af finrifna snäckskal och koraller samt var förvaradt i små nätta trädosor, hvilka jemte tandborstar och små fyrkantiga bundtar af ett mycket starkt och billigt papper, alltsammans tydligen afsedt för böndernas behof, såldes för en obetydlighet i de flesta af de otaliga salubodarne längs landsvägen. Sådana högvisa förordningar, som förr i Europa försvårade landthandeln och ofta tvungo landtmannen att taga en motion till närmaste stad för att köpa några hästsöm eller en rulle tråd, tyckas nämligen ej finnas i Japan, hvarför äfven de flesta vid landsväg boende bönder söka en biförtjenst i handel med smärre för allmogen nödiga och angenäma saker.

Uppträden af det nämnda slaget hade vi sett så många gånger förut, att det denna gång ej skulle hafva ådragit sig någon vidare uppmärksamhet från vår sida, så vida vi ej derigenom fått en erinran om, att äfven vi måste sköta vårt yttre, innan vi kunde intåga i Japans hufvudstad. Vi framtogo derför från vagnen våra korgar med linne, rakdon och tvättsaker, slogo oss ned omkring den vattenledning, vid hvilken flickorna stodo, samt började genast att tvätta och raka oss. Nu blef det allmän uppståndelse. Flickorna upphörde genast med sin egen toilett och skockade sig i en ring omkring oss för att se huru europeer vid ett dylikt tillfälle buro sig åt, och för att lemna oss det biträde, som kunde vara af nöden. Några sprungo skrattande och larmande omkull hvarandra för att ögonblickligen skaffa oss hvad vi begärde, en höll spegeln, en annan rakborsten, en tredje tvålen o. s. v. Kring dem samlade sig andra äldre qvinnor, hvilkas svärtade tänder angåfvo, att de voro gifta hustrur. Litet längre bort stodo män af alla åldrar. Slumpen hade här helt oförmodadt visat oss en tafla ur folklifvet af det mest angenäma slag. Den glada sinnesstämningen fortfor, då vi strax derpå i allas närvaro spisade vår frukost på bottenvåningens förstugusval, omgifna af våra förra tjensteandar, nu nedhukade kring oss i knäböjande ställning, ständigt sänkande hufvudet mot golfvet, skrattande och pladdrande. Lika muntert gick det till, då jag en stund derefter inköpte några lefvande sötvattensfiskar och inlade dem i sprit, dock med den skilnad att flickorna nu under några utrop, som skulle visa deras rädsla för att fatta tag i de lefvande djuren — ehuru väl fiskrensning eljest hörde till deras åligganden — åt männen öfverlemnade bestyret att fasttaga fiskarne och inlägga dem i spritburkarne. För en i sprit inlagd orm låtsade de vara ytterst förfärade, oaktadt dess sprit- och glashölje, och sprungo skrikande undan, då någon plötsligt närmade burken med ormen till deras ansigten. Anmärkas bör till japanesernas heder, att oaktadt vi ingalunda voro omgifna af någon vald krets, under hela tiden ej hördes ett enda stötande eller förolämpande ord bland de tätt packade åskådarne, ett förhållande som ger ett begrepp om den utmärkta sällskapston, som här är rådande, äfven bland den allra lägsta befolkningen, och som visar, att japaneserna, om de ock hafva mycket att lära af europeerna, dock ej böra taga dem efter i allt. I Japan finnes mycket godt, gammalt och nationelt att taga vara på, kanske mer än japaneserna sjelfva för det närvarande hafva någon aning om, och helt säkert mer än mången af de europeiska »residenterna» vill medgifva.