Afskedsmiddag i Jokohama.

De sista dagarne i Jokohama upptogos af afskedsbesök derstädes och i Tokio. En eftermiddags ledighet under den sista dag jag tillbragte i Japans hufvudstad, begagnade jag till en utfärd för att från en japansk båt dragga i den vid staden utmynnande floden. De japanska båtarne skilja sig från de europeiska derigenom, att de ej framdrifvas genom rodd, utan genom vrickning. De äro vanligen försedda med ett öfver vattenytan beläget däck, bländande hvitt och rent samt belagdt med rörmattor, alldeles som rummen i japanesernas hus. Draggningen lemnade en massa Anodontor, stora Paludinor samt några mindre snäckor.

Under vistelsen i Japan bemödade sig löjtnant Nordqvist att göra en så fullständig samling, som vårt korta uppehåll medgaf, af landets land- och sötvattenssnäckor. Till följd af landets ovanliga fattigdom på dessa djurformer blef dock utbytet vida mindre än vi hoppats. Under en föregående resa till Ishafvet har jag varit med om att insamla landsnäckor vid Renö, norr om skogsgränsen i nordliga Norges ytterskär. Man kan der på några timmar insamla lika många djur af denna grupp, som i det bördiga Japan på lika många dagar. Det finnes landsdelar i Japan, täckta af täta skogar och busksnår, der man under en förmiddags utflygt knappast kan finna ett enda snäckskal, oaktadt marken är genomskuren af djupa, skuggrika klyftor, i hvilka massor af torrt löf finnas hopade och hvilka derför borde vara en ytterst lämplig uppehållsort för landtmollusker. Orsaken till denna fattigdom bör kanske sökas i den brist på kalk eller basiska kalkhaltiga bergarter, som är rådande i de delar af Japan, hvilka vi besökt.

Kineserna i Japan.

Sedan den svensk-holländske ministern ytterligare gifvit oss en ståtlig afskedsmiddag på Grand Hotel, till hvilken såsom förra gången de japanska ministrarne och de utländska makternas representanter i Japan voro inbjudna, lyftade vi ändtligen den 11 oktober ankar för att segla vidare. Vid den nämnda afskedsmiddagen sågo vi för första gången den kinesiska ambassad, som för tillfället gästade Japan, i ändamål att uppgöra den kinkiga Liu-kiu-affären, som hotade att föranleda ett krig mellan Ostasiens tvenne stormakter. Kinesiska ambassadörerna voro såsom vanligt tvenne, hvilka hade i uppdrag att öfvervaka hvarandra. Af dessa skrattade den ene hejdlöst åt allt hvad som sades under middagen, oaktadt han deraf ej förstod ett ord. Enligt hvad en i det himmelska rikets seder välförfaren man sade, gjorde han detta ej derför, att han hörde eller uppfattade något värdt att skratta åt, men emedan han ansåg skrattet höra till goda tonen.

Märkligt var det intresse, med hvilket de i Jokohama bosatta kinesiska handtverkarne omfattade vår färd, om hvilken de tycktes hafva läst något i sina eller de japanska tidningarna. När jag sände en af matroserna i land för att uträtta ett ärende och frågade honom, huru han kunde reda sig utan kunskap i språket, sade han: »det har ingen fara, jag träffar alltid någon kines, som talar engelska och som hjelper mig». Kineserna ej allenast biträdde våra matroser utan ersättning som tolkar, utan följde dem timtal, gåfvo dem goda råd vid handel och uttryckte sitt medlidande öfver allt hvad vi måtte hafva utstått under övervintringen i den höga norden. De voro alltid renliga, stora och ståtliga till växten samt motsvarade i intet hänseende de förklenande beskrifningar vi så ofta läsa om detta folk i europeiska och amerikanska skrifter.

Resa till Kobe. — Inköp af japanska böcker.

Från Jokohama stäldes kursen på Kobe, en af de betydligare japanska hamnar, som öppnats för europeerna. Kobe är särskildt märkligt derför, att staden genom jernvägar är förenad med Osaka, Japans vigtigaste fabriksstad, och med Kioto, landets gamla hufvudstad och sätet för Mikado-hofvet under århundraden. Det var min önskan att se den sistnämnda staden, som förmådde mig att för några dagar lägga till vid Kobe.

Redan i Jokohama hade jag börjat inköpa japanska böcker, i synnerhet sådana som voro tryckta före hamnarnas öppnande för europeerna. För att med större framgång kunna bedrifva detta uppköp hade jag förskaffat mig biträde af en ung, i franska språket ganska hemmastadd japanes, herr Okuschi, assistent vid dr Geertz' kemisk-tekniska laboratorium i Jokohama. Men emedan tillgång på gamla böcker i denna, för några få år sedan föga betydande stad var ganska ringa, hade jag till en början, för uppköpens bedrifvande i större skala, upprepade gånger sändt herr Okuschi till Tokio, sätet för det forna shogun-väldet, samt derifrån några veckor före Vegas afresa från Jokohama till Kioto, det forna lärdomssätet i Japan. Vegas anlöpande af Kobes hamn hade äfven till uppgift att afhemta herr Okuschis der gjorda betydande inköp.^l

Kobe eller Hiogo, såsom den gamla japanska delen af staden kallas, är en stad med ungefär 40,000 invånare, vackert belägen vid inloppet till Japans inhaf, »Inland sea», d. v. s. det sund, som skiljer Japans hufvudö från de sydligare öarna Sikok och Kiusiu. Temligen höga bergsryggar löpa här utmed hafsstranden. En del af de europeiska handelsmännens boningar äro byggda på nedre sluttningarna af dessa berg, med höga, vackra, skogklädda höjder till bakgrund och en härlig utsigt öfver den utanför liggande hamnen. Den japanska delen af staden består såsom vanligt af små låga hus, hvilka åt gatan för det mesta upptagas af salubodar eller smärre verkstäder, der hela familjen uppehåller sig dagen om. Gatorna få härigenom ett mycket lifligt utseende och erbjuda främlingen en ändlös vexling af märkliga och lärorika taflor ur folkets lif. Den europeiska stadsdelen deremot är byggd med ståtliga hus, till en del belägna utmed sjelfva strandgatan. Här finnas bland annat ypperliga europeiska hotel, europeiska klubbar, kontor, salubodar m. m.

Japansk salubod.

Icke långt från Kobe och förbunden dermed medelst jernväg ligger Japans största fabriksstad Osaka, berömd för sina teatrar och danserskor. Beklagligen hann jag ej besöka denna stad. Jag afreste nämligen till den gamla hufvudstaden Kioto några timmar efter det Vega ankrat, och sedan jag för att förskaffa mig det pass, som fortfarande är nödigt för resor i det inre af landet, uppvaktat landshöfdingen. Denne bemötte mig, tack vare ett anbefallningsbref, som jag medhade från en af ministrarne i Tokio, på ett ytterst förekommande sätt. Hans mottagningsrum var beläget i ett stort europeiskt stenhus, hvars förmak var smakfullt inredt på europeiskt sätt och försedt med en i brokiga färger prålande brysselmatta. Vid besöket kringbjöds japanskt te, såsom brukligt är öfverallt i Japan, så väl i kejsarens palats, som i den fattige bondens koja. Landshöfdingen var, såsom numera alla högre tjenstemän i Japan, klädd som en europeisk ståndsperson, men han kunde icke tala något europeiskt språk. Dock visade han sig mycket intresserad för vår färd och befalde genast en i engelska språket kunnig tjenstemän vid sitt kansli, herr Yanimoto, att vara mig följaktig till Kioto.

Färd på jernväg till Kioto.

Resan dit skedde på jernväg, byggd fullkomligt efter europeiskt mönster. På särskild begäran förde min följeslagare mig i Kioto ej till det der befintliga europeiska värdshuset, utan till ett japanskt herberge, såsom vanligt utmärkt för renlighet, för en talrik, språksam qvinlig tjenareskara och för värdfolkets utmärkta vänlighet mot gästerna, så snart dessa genom att vid dörren taga af sig stöflarna gifvit till känna sin afsigt att ej på ett stötande sätt bryta mot japanska seder och bruk. Ett visitkort och ett bref från sjöministern herr Kawamura, som jag från hotellet sände till Kiotos landshöfding, förskaffade mig en adjutant n:o 2, en ung, glad och språksam tjensteman, herr Koba-Yaschi, hvars ögon lyste af förstånd och glädtigt lefnadsmod. Man hade snarare kunnat taga honom för en omtyckt och firad studentordförande från något nordiskt universitet, än för en japansk tjensteman. Det var redan sent på dagen, så att jag före nattens inbrott endast hann taga det bad, som i hvarje ej allt för dåligt japanskt värdshus alltid står den resande till buds, och anordna om den draggnings-utfärd, som jag, tillsammans med löjtnant Nordqvist, följande dagen ämnade göra på Biva-sjön.

Vägen mellan Kioto och Biva tillryggalades följande morgon i ginrikischa. Inom kort blifva dessa ställen sammanbundna med en jernväg, byggd uteslutande af inhemska arbetare och inhemska ingeniörer. Den blir och är anlagd på att blifva en verkligt japansk jernväg. På en betydande sträcka ledes den genom en tunnel, hvilken dock, enligt hvad några bland europeerna i Kobe påstodo, lätt kunnat undvikas, »om ej japaneserna ansett i sin ordning, att äfven Japan skulle hafva att uppvisa en jernvägstunnel, eftersom dylika finnas så väl i Europa som i Amerika». Antagligt är i alla fall, att de krokar, som varit nödvändiga för tunnelns undvikande, i längden skulle kostat mer än tunneln, och att derför japanesernas åtgörande varit mer välbetänkt, än deras europeiska afundsmän vilja medgifva. Hos de i Japan boende europeerna tyckes verkligen råda en viss afund öfver den lätthet, med hvilken det i industrielt hänseende nyss så långt tillbaka stående landet tillegnar sig europeernas konstfärdighet och industri, och den hastighet, med hvilken befolkningen härigenom gör sig oberoende af de främmande handelsmännens varor.

Då vi framkommit till Biva-sjön, fördes vi af herr Koba-Yaschi till ett omedelbart vid stranden beläget värdshus med härlig utsigt öfver södra delen af sjön. Vi infördes i vackra japanska rum, hvilka tydligen blifvit ordnade för att mottaga europeer, och i hvilka derför några bord och stolar blifvit instälda. På borden funnos vid vår ankomst skålar med frukter och sötsaker, japanskt te och fyrfat. Väggarna bildades delvis af smakfullt förgylda pappersskärmar, som voro prydda med tänkespråk, erinrande om den härliga utsigten.

Biva-sjön och sagan om dess uppkomst.

En hel dag af den korta tid, som det förunnades mig att studera Kiotos märkvärdigheter, offrade jag på Biva-sjön, emedan insjöar i södern äro ytterst sällsynta. Sådana förekomma nämligen endast i de länder, som under det senaste geologiska tidskiftet antingen varit betäckta af glacierer, eller ock till följd af vulkaniska krafters inverkan varit skådeplatsen för våldsamma rubbningar i jordskorpans höjdförhållanden. Jag trodde, att Biva-sjön härvid skulle bilda ett undantag, men sannolikt med orätt. Sagan förtäljer nämligen, att denna sjö uppstått på en enda natt vid samma tid, som Fusijamas höga vulkankegla bildades. Denna sägen är i sina allmänna drag så öfverensstämmande med geologiens läror, att knappast någon geolog torde vilja jäfva dess sanning.

Efter framkomsten till värdshuset fingo vi mycket länge vänta på den ångbåt jag bestält. Jag utfor med anledning häraf obetänksamt nog i förebråelser mot mina förträffliga japanska adjutanter, hvilka dock mottogo mina hårda ord endast med vänliga småleenden, som ytterligare ökade min otålighet öfver den tidsförlust, som sålunda ådragits mig. Först långt fram på dagen, medan jag redan var ute och draggade från en mindre ångbåt, fick jag upplysning om orsaken till dröjsmålet. På anmodan af landshöfdingen hade Bivas ångbåtsbolag velat ställa till mitt förfogande en mycket stor båt, rikligt försedd med kol, men denna hade efter intagandet af kollasten sjunkit så djupt, att den stannat på grund i hamnens gyttja. Vi hade redan hunnit långt ut med den lilla ångbåten, när den stora ändtligen kom loss. Jag nödgades nu byta fartyg för att blifva mottagen »på ett mera värdigt sätt». Först sedan detta skett, fick jag upplysning om, att jag var gäst och ej herre, hvarför jag nödgades använda resten af aftonen till att öfverskyla mitt förra häftiga uppträdande, något som med tillhjelp af vänliga ord, öl och rödvin temligen väl lyckades, att döma af den glada sinnesstämning, som snart gjorde sig gällande bland mina numera mycket talrika japanska följeslagare.

På den lilla ångbåten hade jag låtit två af mitt från Vega medtagna manskap tillreda en middagsmåltid för japaneserna och oss. Härigenom blef den för oss, mig ovetande, på den stora båten anordnade middagen öfverflödig. I stället måste jag, mot afgifvande af ett formligt qvitto, som gåfva mottaga de för middagen inköpta lifsmedlen och dryckesvarorna, bestående af höns, ägg, potatis, rödvin och öl.

Draggning derstädes.

Under färden på sjön mötte vi åtskilliga båtar, hvilka voro lastade med sjögräs, som man upptagit från sjöns botten för att använda som gödsel på kringliggande åkerfält. Dels bland detta sjögräs, dels genom draggning insamlade löjtnant Nordqvist åtskilliga ganska intressanta sötvattens-snäckor (Paludina, Melania, Unio, Planorbis m. fl.), några arter räkor (en Hippolyte), smärre fiskar m. m. Biva-sjön är mycket fiskrik, och den hyser dessutom en stor, klumpigt formad salamanderart. För att göra ytterligare insamlingar af här förekommande djurformer qvarblef löjtnant Nordqvist vid sjön till följande dag. Jag deremot reste genast tillbaka till Kioto, dit jag ankom på aftonen efter mörkrets inbrott.

Japanska danserskor.

Sedan jag jemte mina tvenne japanska följeslagare spisat en oklanderlig europeisk middag i stadens af japaneser hållna, men efter europeiskt mönster inredda värdshus, gjorde vi besök hos ett sällskap japanska danserskor.

Kioto gör Osaka äran stridig att hafva de vackraste danserskor. Dessa bilda ett särskildt skrå af unga flickor, utmärkta genom en egen brokig drägt. De bära dessutom en egendomlig hårprydnad, äro starkt sminkade samt hafva läpparne färgade med svart och guld. På de mest ansedda dansställena mottages europeen icke, om han ej har med sig en känd inföding, som borgar för höfviskt uppförande. Sedan man vid inträdet tagit af sig skodonen, införes man i ett särskildt rum med mattbeklädt golf och väggar prydda med japanska ritningar och tänkespråk, men för öfrigt utan möbler. En liten fyrkantig dyna gifves åt hvar och en af gästerna. Sedan dessa slagit sig ned derpå enligt japansk sed, d. v. s. nedhukade med benen i kors, inbäras rökdon och te, hvarpå en hel skara unga flickor inkomma och slå sig muntert glammande ned omkring gästerna, allt under iakttagande af full anständighet, äfven efter de mest nogräknade europeiska begrepp. Något spår till den fräckhet och råhet, som oftast möter oss på likartade ställen i Europa, ser man ej här. Man skulle nästan kunna tro sig vara bland en hop unga, från vårdarinnornas surmulna moralkakor undsluppna skolflickor, hvilka icke tänkte på något annat än att oskyldigt pladdra bort några timmar. Efter en stund börjar dansen, åtföljd af en mycket entonig musik och sång. Danserskornas långsamma rörelser med ben och armar påminna om vissa säfliga och långtrådiga scener ur europeiska baletter. Något anstötligt i denna dans finnes ej, men äfven vildare och mindre sedliga danser lära förekomma.

Danserskorna rekryteras uteslutande från de fattiga klasserna med unga vackra flickor, hvilka, för att hjelpa sina föräldrar eller för att förtjena några styfrar åt sig sjelfva, sälja sig för en viss tid till värdarne på danslokalerna, och sedan den öfverenskomna tiden tilländalupit, återvända till sina hemorter, der de detta oaktadt utan svårighet blifva gifta. Alla danserskor äro derför unga, många vackra äfven efter europeiskt begrepp, ehuru deras utseende i våra ögon är förderfvadt genom det osmakliga sätt, på hvilket de sminka sig och färga sina läppar. Beklagligen fick jag ej tid att begagna det tillfälle, som Kioto erbjuder främlingen att med säkerhet döma om den japanska smaken i afseende å qvinlig skönhet. Här liksom i åtskilliga andra japanska städer finnes nämligen ett antal flickor, som officielt utkorats att vara de skönaste bland ortens tärnor. Japaneserna kunna besöka dem mot en viss afgift, men för europeer visa de sig ej gerna, och endast mot dryg betalning. Då detta någon gång sker, är det blott en stum uppvisning för några ögonblick, under hvilken ej ett ord vexlas.

Kiotos märkvärdigheter.

Landshöfdingen hade lofvat att följande dagen föra mig omkring att se stadens märkvärdigheter. Jag var föga belåten dermed, emedan jag befarade, att jag hela dagen skulle blifva upptagen med beskådande af hel- eller half-europeiska embetsverk och skolor, hvilka för mig ej hade det ringaste intresse. Min fruktan var dock obefogad. Guvernören var en snillrik man, som, enligt hvad mina följeslagare påstodo, räknades bland de förnämste af Japans nutida skalder. Han förklarade genast, att han förmodade, det de nya embetsverken och skolorna skulle intressera mig vida mindre än stadens gamla palats, tempel samt porslins-och fajansfabriker, och att han derför ärnade begagna den dag, under hvilken jag följde hans ledning, att visa mig dessa senare.

Kejserliga slottet.

Vi gjorde början med det gamla kejserliga slottet Gosho, det forna Japans praktfullaste boningshus. Det är dock föga storartadt efter europeisk måttstock. En mycket vidsträckt jordrymd är här betäckt med en mängd för kejsaren, den kejserliga familjen och deras uppvaktning bestämda envånings trähus. Byggnaderna äro, såsom alla japanska hus, genom skjutskärmar indelade i en mängd rum, rikt försedda med målningar och förgyllningar, men eljest utan spår till bohag. Slottet står nämligen nu, sedan Mikadon störtat shogun-väldet och flyttat till Tokio, obebodt. Det lemnar redan en åskådlig bild af den förändring, som inträdt i landet. Endast den kejserliga familjen och landets stormän fingo förr träda inom Goshos heliga område. Nu står det öppet för den nyfikne infödingen eller främlingen, och det har till och med såsom utställningsbyggnad redan fått träda i industriens tjenst. Jemte de stora byggnaderna finnas åtskilliga små, af hvilka en var afsedd att skydda kejsarguden vid jordbäfning; de andra utgjorde lekstugor för det sällskap af vuxna barn, som fordom låtsades regera landet.

Japansk hofdrägt.	Adelsman i forntida drägt.

Templen.

Vida märkvärdigare och lärorikare än det nu öde kejserliga slottet äro de talrika templen i Kioto, af hvilka vi besökte en mängd. Vi emottogos af presterskapet oftast i ett stort förmak, hvars golf var betäckt med en vacker yllematta och som var försedt med bord och stolar efter europeiskt mönster. Först bjöds man af presterna på japanskt te, cigarrer och sötsaker; derpå granskades några i rummet uppstälda dyrbarheter, bestående af bronser, arbeten af ädlare metall, praktfulla gamla lackerarbeten och ett antal åt templet helgade ryktbara svärd. Dessa voro de enda, som vår fritänkande landshöfding behandlade med vördnad; för öfrigt tycktes hvarken presterna eller deras reliker inge honom någon synnerlig aktning.

Svärd och svärdbärande.

Då ett dyrbart japanskt svärd förevisas, vidrör man hvarken fästet eller slidan och naturligtvis än mindre klingan med blotta handen, utan fattar det antingen med en handskbeklädd hand eller först sedan man vecklat en näsduk eller en flik af klädningsskörtet om handen. Klingan blottas helst endast till hälften, stålsättningen skärskådas mot dagern och beundras; på de ofta ytterst dyrbara klingor, som ej äro infattade, utan blott till skydd mot rost försedda med träfodral, undersökes fabrikantmärket o. s. v. Liksom hos oss under forntiden är vapensmedsyrket det enda handtverk, som förr stod i högt anseende uti Japan, och ofantliga summor betalades ofta för svärdsklingor, smidda af berömda mästare. Bland gamla japanska skrifter träffar man många arbeten, särskildt behandlande vapensmide. Men sedan svärdsmännen (samurai) numera blifvit förbjudna att offentligen visa sig beväpnade, försäljas gamla japanska svärd i alla städer uti hundra- och tusental, ofta för en obetydlighet. Under vår vistelse i landet förvärfvade jag för en jemförelsevis ringa summa en vacker samling dylika vapen. Äfven den, som ej kan uppskatta klingans konstmessiga smidning, stålsättning och härdning, måste beundra svärdsprydnadernas, i synnerhet parerplåtarnas, utmärkt smakfulla gjutning och drifning. De äro ofta verkliga konststycken, oöfverträffade i stil och utförande.

Budda-prest.	Samurai.

Det är ej särdeles många år sedan de män, som tillhörde samurai-klassen, aldrig visade sig ute utan att vara beväpnade med sina två svärd. Äfven skolungdomen infann sig beväpnad i de första europeiska skolor, som inrättades i landet. Detta bruk gaf anledning till åtskilliga våldsbragder under tiden närmast efter hamnarnes öppnande, hvarför de europeiska sändebuden efter några år begärde, att bärandet af svärd i fredstid skulle förbjudas. Den japanska regeringen gaf härpå till svar, att det snart skulle vara ute med den minister, som vågade utfärda ett sådant förbud. Kort derpå lemnade man dock tillstånd för dem, som önskade det, att gå utan vapen, och vapenbärandet kom snart så ur modet, att man slutligen vågade utfärda ett bestämdt förbud deremot. Under vårt uppehåll i Japan sågo vi derför ej en enda man beväpnad med de förr brukliga tvenne svärden.

Sintoismen och buddismen.

Sedan vi skärskådat och beundrat skatterna i tempelförmaket, besöktes sjelfva templet. Detta är alltid af trä, rikt utstyrdt med träsniderier och förgyllningar. I fall det är helgadt åt Sinto, finnas inga bilder i detsamma och ganska få prydnader, om jag undantager en spegel och ett stort tilläst skåp med genombrutna dörrar, som stundom upptager den mot ingången vända väggen, och i hvilket, såsom jag förut nämnt, guda-anden säges bo. Sinto-templen äro i allmänhet fattiga. Många äro så oansenliga, att de nästan se ut som dufslag. Ofta äro de helt och hållet öde, så att man har svårt att upptäcka dem bland de praktfulla träd, af hvilka de omgifvas. Ingången till templet angifves af en port (torryi) af trä, sten eller koppar, och här och der äro tåg, uppbärande skrifna böner eller religiösa löftesförbindelser, sträckta öfver tempelvägen.

Port öfver vägen till ett Sinto-tempel.

Äfven de, som länge studerat Japan och dess litteratur, tyckas hafva ganska liten kännedom om sintoismens inre väsen. Denna religion anses af en del som en ren deism; af andra som en för politiska ändamål afsedd sekt, der man dyrkar folkets aflidne hjeltar. Någon utbildad sedelära skall denna religiösa kult helt och hållet sakna. Likaså tyckes man vara oviss, om sintoismen är en lemning af landets ursprungliga gudalära, eller om den är hemtad utifrån.

Buddismen är införd från Kina öfver Korea. Dess tempel äro mer utsirade än Sinto-templen och innehålla afgudabilder, klockor, trummor, heliga böcker samt en massa altarprydnader. I buddismen ingår läran om själavandring och om belöningar och straff i ett lif efter detta. Utom de egentliga templen träffar man flerstädes större eller mindre bilder, i sten eller brons, af Buddas gudomligheter. De största bland dessa utgöras af kolossala bildstoder i brons (Daibutsu), föreställande Budda i sittande ställning, och sjelfva bildande omhöljet till ett med mindre gudabilder försedt tempel. En dylik bild finnes vid Kamakura, en annan i Tokio, en tredje vid Nara nära Kioto o. s. v. Några hafva under de senare åren blifvit försålda för metallvärdet; en har på detta sätt kommit till London och finnes nu uppstäld i Kensington-museet. Metallen skall utgöra en legering af koppar med tenn och litet guld, hvilken senare beståndsdel föranledt ryktet, att deras värde skulle vara mycket betydande. För att ge ett begrepp om några daibutsu-bilders storlek må nämnas, att den vid Nara är femtiotre och en half fot hög, och att man kan genom näsborren krypa in i hufvudet.

Nästan alla daibutsu-bilder äro gjorda efter ungefär samma mönster, hvilket under århundraden blifvit från slägtled till slägtled förbättradt, tills gudabildens anletsdrag slutligen erhållit en prägel af mildhet, lugn och majestät, som sannolikt aldrig öfverträffats af den vesterländska konstens alster. Daibutsu-bilderna stå uppenbarligen i samma förhållande till enskilda bildhuggares verk, som folkpoesien till namngifna skalders.

Buddatempel i Kobe.

Såsom jag förut påpekat, har vesterlandets smak för det jettelika icke varit rådande i det forna Japan. Tydligen har det prydliga och smånätta, ej det storartade utgjort målet för konstnärens, arkitektens och trädgårdsmästarens sträfvanden. Endast daibutsu-bilderna, några klockor och andra kyrkoredskap bilda ett undantag härifrån. Under våra färder kors och tvärs i Kioto foro vi dock förbi en inhägnad, der murarne voro uppförda af så kolossala stenblock, att man har svårt att fatta, huru det varit möjligt att lyfta och flytta dem med de hjelpmedel, öfver hvilka japaneserna fordom förfogat. I granskapet af detta ställe finnes en graf, förmodligen den enda i sitt slag. Den skildras på följande sätt i en beskrifning om Kiotos märkvärdigheter, författad af en inföding: »Mimisuka, eller näsornas och öronens graf, upprestes af Hideyoshi Taiko, som lefde kring år 1590 efter den kristna tidräkningen. Då denne berömde mans krigshöfdingar inföllo i Korea med hundrafemtio tusen soldater, gaf han befallning, att man skulle hemföra och visa honom alla öron och näsor af de fiender, som dödats i striden, ty det var en gammal sed i Japan att afhugga de döda fiendernas hufvuden, för att visa dem för konungen eller härföraren. Men nu var det omöjligt att bringa hufvudena af de dödade Korea-krigarne till Japan, ty afståndet är för stort. Derför gaf Hideyoshi den nyss nämnda befallningen, och de öron och näsor, som bragtes till Japan, begrofvos tillsamman på detta ställe. Grrafven har 730 fot i omkrets och är 30 fot hög.»

Porslinstillverkning.

Kioto är en af hufvudorterna för förfärdigande af fajans, porslin och »cloisonné». Den japanska keramikens alster äro, såsom bekant, utmärkta genom smakfulla former och vackra färger samt stå hos kännare i högt värde, hvarför de i stor skala utföras till Europa och Amerika. Verkstäderna äro många och små samt egas för det mesta af familjer, hvilka i en lång följd af slägtled egnat sig åt samma yrke. Godset brännes i mycket små ugnar och försäljes vanligen i en salubod, som står i omedelbart sammanhang med fabriken. Porslinstillverkningen bär derför i Japan mer prägeln af handtverk, än af fabriksindustri. Varan vinner härigenom otroligt i konstnärligt hänseende. Den förhåller sig till de stora europeiska fabrikernas alster som en konstnärs teckning till ett grant färgtryck. Men priset blir äfven derefter, och det japanska porslinet är för dyrt för hvardagsbruk äfven i eget land. Nästan alla större uppsättningar af bordsporslin, som jag såg i Japan, voro derför införskrifna från utlandet. De koppar, som infödingarne sjelfva begagna till ris, te och saki, äro dock af inhemsk tillverkning, men så finnes äfven i ett välförsedt japanskt hushåll knappast så mycket porslinskärl, som behöfves för ett ordentligt kafferep i hemlandet.

Japansk poesi.

På aftonen hade landshöfdingen bjudit oss till en middag, som gafs i en våning, tillhörande ett vittert sällskap i staden. Rummen voro delvis möblerade i europeisk stil, med bord, stolar, brysselmattor m. m. Vid middagen följdes europeisk mat-, vin- och talordning. Maten och vinerna kringbjödos i riklig mängd och i stor omvexling. Stämningen var synnerligen upprymd, och värden tycktes blifva högeligen belåten, då jag kom att nämna, det jag å ett af de ställen, jag under dagens lopp besökt, sett en vägg prydd med ett af honom författadt tänkespråk. Han lofvade genast författa ett dylikt åt mig med anledning af mitt besök i staden, och då han några ögonblick derpå hade första raden färdig, uppmanade han sina japanska gäster att skrifva den andra. De försökte nu under gladt skämt en god stund att hitta på något passande slut, men förgäfves. Slutligen öfvergafs försöket, men landshöfdingen lofvade att, innan jag afreste, sjelf författa äfven slutet. Tidigt följande morgon kom äfven herr Koba-Yashi till mig och medförde en bred sidenremsa, på hvilken följande stycke var pensladt i raska, ädelt formade drag:

Umi-hara-no-hate-made
Akiva-Sumi-watare,

Rio-San's sigill.

hvilket i öfversättning lyder sålunda:

»Så långt som hafvet går,
Sprider höstmånen sitt välgörande sken.»

Enligt den förklaring jag erhöll, skulle stycket häntyda derpå, att höstmånen sprider sitt lyckobringande sken ända bort till det ställe i den höga norden, der vi öfvervintrat. Efter ofvan anförda vers fans på japanska tillagdt: »Skrifvet af Machimura Masanavo, landshöfding af Kioto-Fu, till professor Nordenskiöld, med anledning af en för honom gifven middag, under hösten 1879.» Allt sammans var dessutom undertecknadt så väl med författarens vanliga, som med hans poetiska namn och sigill. Det senare namnet var Rio-San, hvilket lär kunna ordagrant försvenskas till »Drakenberg».

Japanesernas poesi är så olik den vesterländska, att vi hafva svårt att fatta de japanska diktarenas alster. Kanske borde de rättast nämnas poetiska tänkespråk. De spela en stor rol i japanesernas andliga lif. Deras författare stå i högt anseende, och äfven i den föga bemedlades hem finner man ofta väggarna prydda med siden- eller pappersremsor, på hvilka poesier finnas uppskrifna med grofva, säkra penseldrag. Bland de böcker jag hemfört finnas många, som innehålla samlingar af enskilda skalders och skaldinnors dikter eller urval ur den japanska litteraturens berömdaste alster på detta område. En mycket ofta förekommande rulle med teckningar föreställer en berömd skaldinnas sorgliga öde. Öfverst afbildas hon, en japansk skönhetstyp blomstrande af ungdom och fägring, sittande med skrifpensel i hand för att uppteckna någon af sina ingifvelser, derpå framställes hon i olika grader af borttynande, sedermera som död, som ett halfförruttnadt, af korpar sönderslitet lik och slutligen som ett benrangel. Bildföljden afslutas med ett härligt blomstrande körsbärsträd, till hvilket hjeltinnan, efter det kroppen genomgått alla förintelsens skeden, blifvit förvandlad. Det blommande körsbärsträdet anses af japaneserna som skönhetsidealet inom växtriket, och under detta träds blomningstid företagas ofta utfärder till berömda körsbärslundar, der timme efter timme tillbringas under stilla beundran af trädens blomsterprakt. Beklagligen fick jag så sent förklaringen på den vackra poetiska tanke, som genomgick denna, delvis med vederstygglig naturtrohet utförda bildserie, att jag försummade tillfället att köpa densamma.

Begrafningsplats i Kioto.

Fest i ett Budda-tempel.

Jag nödgades allt för snart lemna Kioto, för att vara närvarande vid en fest, som gafs för oss i Kobe af der boende, för vår resa intresserade japaneser, europeer och kineser. Festen hölls i ett Budda-tempel utanför staden samt var mycket glad och angenäm. Japaneserna tyckas alldeles icke anse, att ett tempel ohelgas genom en dylik tillställning. Under aftonens lopp kommo t. ex. åtskilliga pilgrimer till templet. Jag iakttog dem noga och kunde i deras drag ej märka spår till missnöje deröfver, att en mängd utländingar kalaserade i den vackra tempellund, till hvilken de vallfärdat. De syntes snarare anse, att de kommit till målet för sin vandring i en lycklig stund, och mottogo med nöje de förfriskningar, som bjödos dem.

Segling genom Japans Inhaf.

Den 18 okt. om morgonen lyfte Vega åter ankar, för att segla vidare. Vägen togs genom Japans inhaf till Nagasaki. Då jag af landshöfdingen i Kobe begärde tillstånd att landstiga på ett par ställen under vägen, biföll han ej allenast genast min begäran, utan sände äfven med Vega samme engelska talande tjensteman från kansliet, som förut följt mig till Kioto. Vädret var klart och vackert, så att vi fingo godt tillfälle att beundra Inhafvets härliga omgifningar. De likna mycket landskapen i en nordisk skärgård. Utsigterna äro dock här till följd af bergens mindre vexlande gestalt enformigare. Här liksom vid Kobe bestå bergen hufvudsakligast af en granitart, hvilken är utsatt för vittring i så stor skala, att den hårda berghällen nästan öfverallt murknat sönder till en gul, för växtligheten föga gynsam sand. Nordens vackra, vildt formade granitklippor saknas derför här. Alla bergstoppar äro jemnt afrundade och öfverallt, der sandras ej bildat sig, betäckta med en rik växtlighet, hvilken till följd af trädens jemna höjd gifver föga vexling åt landskapet, som eljest skulle höra till de vackraste på jorden.

Landstigning vid Hirosami och Shimonoseki.

Vi landstego på två ställen, första gången vid Hirosami. Några fiskarkojor och bondgårdar bildade här en liten by vid foten af en hög, söndervittrad granitås. Vid ett af husen, tätt intill stranden, var begravningsplatsen belägen. På ett område af några hundra qvadratalnar fans här en mängd dels upprättstående, dels kullfallna grafstenar. Några voro prydda med friska blomster, vid en var ett Sinto-tempel af träpinnar uppfördt, vid en annan stod en skål med ris och en liten sakiflaska. Zoologerna gjorde här en temligen rik skörd af stranddjur, bland hvilka må nämnas en i den våta sanden nedkrupen bläckfisk, ett djur som ifrigt efterletas och ätes af infödingarne. Bland de odlade växterna sågo vi här, liksom många gånger förut i de högländta delarne af landet, en gammal bekant från hemmet, nämligen bohvetet.

Andra gången ankrade Vega vid en bondby midt emot Shimonoseki. När vi landstigit, kom en tjensteman om bord, höfligt förklarande att vi ej hade rätt att landstiga på detta ställe. Men han blef genast belåten och gjorde icke mer några svårigheter, då han fått besked derom, att vi hade tillstånd af landshöfdingen, och att, i stället för det eljest vanliga passet, en tjensteman från Kobe medföljde fartyget. I den europeisk-japanska historien har Shimonoseki en sorglig ryktbarhet med anledning af de våldsbragder, som en förenad engelsk-fransk-holländsk-amerikansk flotta af 17 fartyg här utförde den 4 och 5 sept. 1864, för att tvinga japaneserna att för främlingar öppna sundet, och den orimligt dryga skadeersättning de efter vunnen seger utkräfde af de besegrade. Oaktadt endast femton år förflutit efter dessa händelser, tycktes något spår till bitter känsla mot europeerna ej mer vara rådande bland traktens inbyggare. Åtminstone mottogos vi öfverallt i den by, der vi landstego, med utsökt vänlighet. Byn var belägen vid foten af en längs hafvet gående bergås och bestod af en mängd utmed en enda gata uppradade hus, hvilkas mot gatan vända sidor såsom vanligt voro upptagna af salubodar, saki-försäljningslokaler och verkstäder för hemslöjd. De enda märkvärdigheter byn för öfrigt hade att bjuda på, bestodo i ett af vackra träd omgifvet Sinto-tempel samt ett betydande saltverk, hvilket utgjordes af mycket vidsträckta, grunda, väl afvägda, nu nästan torra lerdammar, dit hafsvattnet insläpptes för att afdunsta, och från hvilka den förstärkta saltlaken sedan åter aftappades i saltpannor för att fullständigt intorkas. Märkvärdigt var att se, det åtskilliga snäckor mycket väl trifdes i den mycket starka saltlaken.

På kringliggande bergkullar sågos snår af det japanska vaxträdet (Rhus succedaneus). Vaxet utpressas ur buskens bär med tillhjelp af värme. Det användes i stor skala för beredning af de ljus, som infödingarne sjelfva bränna, och utföres äfven blekt och förädladt till Europa, der det stundom användes vid ljusfabriker. Numera utträngas dock dessa vaxljus mer och mer af amerikansk kerosinolja. Priset har derigenom fallit så mycket, att beredningen af växtvax knappast mer lär vara lönande.²

Nagasaki.

Inloppet till Nagasaki.

Följande morgon afreste vi härifrån, och den 21 okt. ankrade Vega i Nagasakis hamn. Min hufvudafsigt med besöket på detta ställe var att insamla växtförsteningar, hvilka jag förmodade skulle finnas vid kolgrufvan Takasima eller i granskapet af kolfältet. För att i hast få rätt på fyndorten räknade jag på japanesernas lust att insamla allahanda märkliga föremål ur djur-, växt- och stenriket. Jag hoppades derför att i någon af de salubodar, der gamla bronser, porsliner, vapen m. m. höllos till salu, äfven finna växtförsteningar från trakten med angifven fyndort. Första dagen sprang jag derför flitigt omkring till kuriositetshandlandena, men utan framgång. Slutligen meddelade mig en af de japaneser, med hvilka jag talte härom, att man höll på att anordna en utställning af traktens natur- och konstalster, och att jag bland utställningsföremålen möjligen kunde finna hvad jag sökte.

Naturligtvis begagnade jag genast tillfället att se en af de många japanska lokalutställningar, om hvilka jag hört så mycket talas. Utställningen var ännu i oordning, men jag blef i alla fall välvilligt insläppt och fick sålunda tillfälle att se mycket, som för mig var lärorikt, bland annat en samling stenarter från kringliggande trakter. Bland dessa upptäckte jag slutligen till min stora fägnad äfven några vackra växtförsteningar från Mogi, ett ställe beläget ej långt från Nagasaki. På sidan om den kulle, der utställningen skulle hållas, hade man upprest väldiga monument af stenkol för att vittna om de japanska kolfältens beskaffenhet, och att döma af hvad jag här såg, tyckes lagrens mäktighet vara ganska tillfredsställande.

Utflygt till Mogi.

Genast följande morgon afreste jag till Mogi, ledsagad dels af den japanske följeslagare jag hade med mig från Kobe, dels af ytterligare en adjutant, som den mycket förekommande landshöfdingen i Nagasaki lemnat mig. Resan skulle ske till häst öfver bergen. Jag åtföljdes, utom af mina tvenne japanska biträden och en man från Vega, alla till häst, af en mängd kulis för bärande af proviant och annan utrustning. Landshöfdingen hade lånat mig sin egen häst, som af japaneserna ansågs som någonting utmärkt. Det var en ej synnerligen stor, men särdeles vacker, gulbrun hingst, snarlik en häst af norsk ras, mycket sedig och säker på foten. Detta senare behöfdes äfven, ty resan började med en ridt uppför hundra ej synnerligen beqväma, hala stentrappsteg. Äfven längre fram gick den ytterst smala, ofta med glatta stenar belagda vägen upprepade gånger så väl uppför som nedför dylika, ej just för ryttare afsedda trappor samt omedelbart invid kanten af flere hundra fot djupa bråddjup, der ett enda felsteg kunnat kosta både häst och ryttare lifvet. Men, som sagdt är, våra hästar hade säker fot och säkert öga, och ryttarne aktade sig att under färden öfver dylika ställen röra vid tygeln.

Ingen af de bergstrakter, som jag sett i Japan, är så väl odlad som omgifningarna af Nagasaki. Hvarje jemnare plats af några hundra qvadratalnars omfång, är använd till odling af någon bland landets otaliga kulturväxter, företrädesvis ris, men då dylika lätt odlade ställen endast förekomma i ringa mängd, hafva invånarne genom flit och ihärdigt arbete förvandlat bergens brant sluttande sidor till en följd af vågräta, öfver hvarandra belägna gärden, alla omsorgsfullt vattnade genom vattenledningar.

Mogi är en ansenlig fiskarby, belägen vid hafvet 20 kilometer i rak linie söder om Nagasaki, på andra sidan om en bergig, af lavabäddar och vulkaniska tuffer upptagen halfö, som, skjuter ut från den i denna trakt af djupa fjordar nästan söndertrasade Kiusiu-ön. Ingen europe bor på stället, och naturligtvis finnes der ej heller något europeiskt värdshus. Men vi fingo bostad hos en af byns förnämsta eller förmögnaste män, en sakifabrikant och sakiförsäljare eller, såsom vi på svenska kunde kalla honom, en bränvins-brännare och krogvärd. Här mottogos vi mycket vänligt i renliga och prydliga rum och uppassades af värdens unga, ganska täcka dotter i spetsen för en hop andra tjensteflickor. Man må dock ej tro, att vårt värdshus hade något tycke med en krog i Sverige. Några mer eller mindre förfallna personers uppsluppna bedrifter bevittnade vi ej här och lika litet några andra tilldragelser, erinrande om kroglifvet i Europa. Allt i bränneriet och krogen gick med samma lugna och jemna gång som arbetet hos en förmögen, ej svärjande och ej trätgirig landtjunkare hos oss.

Saki är en dryck, som beredes genom jäsning och bränning af ris. Det är mycket vexlande till smak och styrka, stundom snarlikt sämre rhenvin, stundom mer likt svagt sädesbränvin. Jemte saki beredde vår värd äfven ättika, som framstäldes af ris och sakirester, hvilka med tillsats af några andra växtämnen fingo stå och surna i stora krukor, uppstälda i rader på gården.

Insamling af växtförsteningar.

Sedan min ankomst blifvit bekant, fick jag besök af byns förnämligare män. Vi blefvo snart med tillhjelp af vänligt bemötande, cigarrer och rödvin mycket goda vänner. Af dem blef i synnerhet byns läkare mig till stor nytta. Sedan han fått veta anledningen till min utfärd, förklarade han, att dylika försteningar, som jag sökte, verkligen förekommo i trakten, men att de endast voro tillgängliga vid lågt vatten. Jag besökte genast stället med läkaren och mina följeslagare från Nagasaki och fann snart åtskilliga lager, innehållande de härligaste växtförsteningar man kunde önska sig. Under denna och följande dag hopbragte jag en riklig samling, till en del med tillhjelp af en talrik skara barnungar, som ifrigt bistodo mig vid samlandet. Mina medhjelpare utgjordes dels af pojkar dels af flickor, de senare alltid med en liten barnunge på ryggen. De mindre barnen hade oftast alldeles kala hufvuden. Detta oaktadt sofvo de med hjessan utsatt för det hetaste solbadd, på ryggarne af sina stojande, öfver stenar och stockar lätt och säkert hoppande systrar, hvilka aldrig tycktes hafva någon tanke på, att bördan på deras rygg var något ledsamt och mödosamt.

Växtförsteningar från Mogi.
1, 2. Blad af bok (Fagus ferruginea Ait., var. pliocena Nath.). 3. Blad af lönn (Acer Mono Max., var. pliocenum Nath.).	Blad af Zelkova Keakii Sieb., var. pliocena Nath.

Enligt undersökning af dr A. G. Nathorst tillhöra de växtförsteningar jag hemfört från detta ställe den yngre tertiärtiden. Denne vår utmärkte och skarpsinnige växtpaleontolog fäster uppmärksamheten derpå, att man skulle väntat att här möta en fossil flora, stående nära den nutida syd-japanska, hvilken ansetts härstamma omedelbart från en med densamma mycket nära öfverensstämmande tertiärflora. En dylik öfverensstämmelse förefinnes dock icke. Af tryck af ormbunkar saknas nämligen fullständigt vid Mogi, och äfven efter barrträd träffades endast en enda bladbärande gren, mycket lik den spetsbergska formen af Sequoia Langsdorffii Brongn. Ytterst ymnigt förekommo deremot blad af en bokart, närbeslägtad med Amerikas rödbok (Fagus ferruginea Ait.), men ej lik de nuvarande japanska arterna af samma slägte. Dessutom träffades blad af Quercus, Juglans, Populus, Myrica, Salix, Zelkova, Liquidambar, Acer, Prunus, Tilia o. s. v., snarlika blad af nutida former från Japans skogsområde, från Amerikas skogsflora eller den tempererade floran på Himalaja. Men då fyndorten är belägen invid hafsytan, helt nära Japans sydspets, är det egendomligt, att de tropiska eller subtropiska elementen i Japans flora här saknas. Dr Nathorst drager deraf den slutsats, att dessa icke, såsom man hittills antagit, äro rester af en i Japan ursprunglig flora, utan att de äro sedermera dit invandrade från en forntida, sydligare belägen, numera försvunnen kontinent. Ännu är dr Nathorsts undersökning ej afslutad, och äfven om detta vore fallet, skulle ej utrymmet medgifva mig att längre uppehålla mig vid detta ämne. Jag kan dock ej underlåta att här nämna, att det var för mig högeligen kärkommet att vid minnet af Vegas expedition kunna fästa åtminstone ett ringa bidrag från sydliga trakter till växtpaleontologien, en kunskapsgren för hvilken våra föregående arktiska expeditioner gifvit så vigtiga nya uppslag genom de lemningar efter yppiga forntida skogar, som de bragt i dagen från Spetsbergens ishöljda klippor och från den nu så kala Noursoak-halföns basalttäckta sand- och skifferlager på Grönland.

Efter återkomsten från Mogi gjorde jag en utflygt till kolgrufvan vid Takasima, belägen på en ö några kilometer från staden. Äfven här lyckades jag hopbringa några ytterligare bidrag till traktens forna flora.

Afsked från Japan.

Efter det att äfven invånarne i Nagasaki gifvit oss en storartad afskedsfest, vid hvilken tal höllos på japanska, kinesiska, engelska, franska, tyska, italienska, holländska, ryska, danska och svenska, ett bevis på den blandning af olika nationaliteter, som här rådde, lyftade Vega den 27 oktober åter ankar för att segla vidare. Vi lemnade nu Japan för att på allvar anträda hemfärden och helsades vid afseglingen med vant- och relingsmanning från två i hamnen förankrade engelska kanonbåtar, »Hornet» och »Sylvia». Naturligt är, att afresans stund efter femton månaders skilsmessa från hemlandet motsågs med glädje. Men i denna glädje blandade sig dock en vemodig känsla öfver att så snart nödgas lemna och sannolikt för alltid skiljas från detta härliga land och ädla folk, inom hvilket en utveckling nu pågår, som sannolikt kommer ej allenast att gifva en ny väckelse åt Ostasiens gamla kulturfolk, utan äfven att bereda en ny jordmån för europeisk vetenskap, industri och konst. Svårt är att nu förutse, hvilka nya, oanade blomster och frukter här komma att spira fram. Men mycket torde de europeer misstaga sig, som tro, att det här endast är fråga om att ikläda en asiatisk feodalstat en modern europeisk drägt. Snarare synes mig dagen gry till en tid, då länderna kring Ostasiens medelhaf komma att spela en mycket storartad rol i menniskoslägtets vidare utveckling.