1 I februari 1871 utarrenderades fångsträtten på dessa öar af ryska regeringen till Hutchinson, Kohl, Philippeus & Co., men dessa hafva afstått sina rättigheter åt Alaska Commercial Company i San Francisco.
2 Enligt mig meddelad uppgift af mr Henry W. Elliott, som för studiet af de pelsförande sälarne i norra Beringhafvet vistats en längre tid vid Sälöarna (Pribylows öar m. fl.) på amerikanska sidan och lemnat ytterst intressanta upplysningar om det der rådande djurlifvet i sitt arbete: A report upon the condition of affairs in the territory of Alaska, Washington 1875. Den på muntliga meddelanden af europeer, som jag träffade på Beringön, grundade uppgiften i min reserapport till dr Dickson, att 50- à 100,000 djur årligen skulle dödas vid Bering- och Kopparön, är således antagligen något öfverdrifven.
3 Originalredogörelser för öfvervintringen på Beringön lemnas i: Müller, Sammlung Russischer Geschichte, S:t Petersburg 1758, III s. 228-238 och 242-268; (Steller) Topographische und physikalische Besclireibung der Beringsinsel (Pallas, Neue Nordische Beyträge, S:t Petersburg und Leipzig 1781-83, II s. 255); G. W. Steller, Tagebuch seiner Seereise aus dem Petripauls Hafen . . . und seiner Begebenheiten auf der Rückreise (Pallas, Neueste Nordische Beyträge, S:t Petersburg und Leipzig 1793-96, I s. 130, II s. 1).
4 Enligt Müller, hvars (på meddelanden af Waxel?) grundade uppgifter ofta afvika från Stellers. Den senare säger, att hafsutterköttet var bättre än sälkött och ett godt medel mot skörbjugg. Ungarnes kött kunde i afseende å smaklighet till och med täfla med lamstek.
5 Att döma af hvad som anföres i Stellers beskrifning öfver Beringön (Neue nord. Beytr., II s. 290) skulle ingen vågat anfalla »diese grimmigen Thiere», och det enda sjölejon, som man åt under vintern, var ett på Kamtschatka såradt djur, som dödt uppkastats på Beringöns strand. De fenlika fötterna skola vara den läckraste delen på sjölejonet.
6 Enligt Müllers officiella berättelse, förmodligen författad för vederläggande af de i Europas vetenskapliga kretsar gängse ryktena om Stellers öde. Enligt den biografi, som finnes i början af »Georg Wilhelm Stellers Beschreibung von dem Lande Kamtschatka, herausgegeben von J. B. S. (Scheerer), Frankfurt und Leipzig 1774», skulle Steller 1745 hafva anträdt återresan till Petersburg och redan hunnit bortom Nowgorod, då han erhöll befallning att inställa sig för kansliet i Irkutsk. Efter ett år fick han derifrån åter bege sig på resa till S:t Petersburg, men då han kommit till granskapet af Moskva mötte honom en ny befallning att återvända, och till yttermera visso blef han satt under bevakning. Man hade redan fört honom temligen långt in i Sibirien, då han frös ihjäl, medan vakten gått in på en krog att värma sig och släcka sin törst.
7 Redan vid Schelechows öfvervintring 1783-84 funnos hufvudsakligast hvita räfvar på Beringön. Under Stellers öfvervintring hade öfver en tredjedel af räfvarne på ön blåaktig pels (Neue nord. Beytr., II s. 277). Åren 1747-48 fångade en pelsjägare Cholodilow på Beringön 1481 blåa räfvar och 350 hafsuttrar, och året derpå återkom en annan fångstman med öfver tusen hafsuttrar och två tusen blåa räfvar, som antagligen äfven fångats på Bering- och Kopparön (Neue Nachrichten von denen neuentdeckten Insuln, Hamburg u. Leipzig 1766, s. 20). Åren 1751-53 fångade Jugow på samma öar 790 hafsuttrar, 6844 svarta, och 200 hvita räfvar samt 2212 sjöbjörnar (anf. arb. s. 22). 1752-53 fångade manskapet på ett fartyg, tillhörigt irkutska köpmannen Nikifor Trapeznikoff, på Beringön 5 hafsuttrar, 1222 räfvar (färgen ej angifven) och 2500 sjöbjörnar (anf. arb. s. 32). Det tyckes således, som om den ifriga jagten haft inflytande ej allenast på djurens talrikhet utan äfven på deras färg, i det att den mest eftersökta varieteten blifvit äfven relativt mindre allmän än förut.
8 Af detta lilla, från originaljournalerna sammandragna arbete (jemf. Coxe, Russian disc. 1780, s. VI) ser man, att det oförskräckta mod och den ihärdighet, som, parade med andra mindre goda egenskaper, utmärkte promyschlenni under deras upptäckts-, skattindrifnings- och eröfrarefärder från Ob till Kamtschatka, ej heller sveko dem, när det gälde att tränga vidare öfver hafvet till Amerika. Att en skeppsbesättning räddar sig från undergång med de mest besynnerliga farkoster inträffar årligen, ty nöden har ingen lag. Men mindre vanligt torde vara, att en upptäcktsexpedition, som förliser på en obebodd, skoglös ö, af spillrorna från sitt eget fartyg, ja af driftimmer bygger sig ett nytt för att dermed segla ut på oceanen till upptäckande af nya fångstplatser eller nya vilda stammar, villiga att betala »jassak» åt äfventyrarne. Sådant inträffade emellertid ganska ofta under de ryska upptäckts- och fångstresorna till de Aleutiska öarna 1745-1770, och det besynnerliga var, att dessa på sådant sätt tillkomna farkoster, äfven efter hemkomsten från den första färden, blefvo begagnade under åratal.
9 På de egentliga Aleutiska öarna tyckes sjökon aldrig hafva förekommit, deremot blefvo, enligt Steller, döda sjökor stundom ilanddrifna på Kamtschatka, der de till och med af ryssarne erhållit ett eget namn kapustnik, härledt af den massa tång man fann i deras mage. Mig synes detta för ett gräsätande djur synnerligen betecknande namn antyda, att sjökon verkligen vid ryssarnes första ankomst till Kamtschatka någon gång besökt denna halfös kuster. Fordom har sjökon antagligen varit utbredd mot söder ända till nordliga delen af Japan. Några forskare hafva äfven uttalat den förmodan, att djuret skulle hafva förekommit norr om Beringssund. Detta är dock föga sannolikt. Bland den massa subfossila ben af sjödjur, som vi granskade vid Pitlekaj, tycktes ben af sjökor icke förekomma.
10 v. Baers och Brandts talrika afhandlingar om sjökon finnas i Petersburger-akademiens skrifter.
11 Att sjökons hud användes till bajdarer framgår af det nyss anförda korta utdraget om Korowins resa. Med anledning af denna »kreols» berättelser hörde jag efter, om ej några mycket gamla, till bajdarer använda sjökoskinn funnos qvar på ön, men svaret blef beklagligen nekande.
12 Antalet af på Beringön årligen dödade djur synes af följande uppgift, som Mr H. W. Elliott meddelat mig:
Under de 18 åren från 1862 till 1880 hafva således [sic, det fattas alltså en kolumn i tabellen. /SZ] 389,462 skinn utskeppats från Beringön. Fångsten på Pribylow-öarna har dock varit ännu större. Dessa öar upptäcktes 1786, men man känner ej antalet af der dödade djur för de första tio åren; man vet endast, att det varit ofantligt stort. Åren 1797-1880, således under en period af 84 år, hafva öfver 3½ millioner skinn blifvit utförda från dessa öar. Under senare tider har fångsten der ökats så, att man hvarje af åren 1872-1880 kunnat utan olägenhet döda öfver 99,000 djur.
13 De här meddelade dragen ur sjöbjörnens lefnadssätt grunda sig hufvudsakligast på Henry W. Elliotts förut anförda arbete.
14 Engelskt ord, hvarmed äfven infödingarne numera benämna de uddar, der sjöbjörnar årligen samlas i hundratusental. Egentligen betyder ordet häckningsställe för råkor.
15 Elliott (anf. arb. s. 150) anmärker, att ej en enda sjelfdöd säl träffas på »rookeriet», der dock ett så stort antal djur uppehåller sig, att tusental årligen torde dö af ålder. Detta måtte bero derpå, att sälarne, när de blifva sjuka, draga sig tillbaka till hafvet, och utgör ett ytterligare bidrag till den af mig redan förut (förra delen sid. 308) berörda frågan om fynden af sjelfdöda djur.
16 Enligt uppgift af herr Grebnitski träffas äfven tertiära försteningar och kollager på Beringön, de förra norr om kolonien i det inre af landet, de senare i vattenbrynet söder om Berings graf. Äfven i granskapet af kolonien underlagras de vulkaniska bergmassorna af mäktiga sandlager.
17 Den förste europe som helsade oss välkomna efter fullbordad nordostpassage var en numera i Kalifornien bosatt finne från Björkboda bruk i Kimito socken, der jag vistats mycket under unga år. Han var af Alaska-kompaniet sänd för att verkställa något timmermansarbete på Beringön. Då vi ångade fram mot kolonien, rodde han oss till mötes och helsade oss med ropet »är det Nordenskiöld?». Hans namn var Isak Andersson.
