 |
Afresa
från Dicksons hamn. — Landstigning på
en klippholme öster om Jenisej. — Sjelfdöda
djur. — Fynd af kristaller på ytan af
drifisen. — Kosmiskt stoft. — Uppehåll
i Aktinia Bay. — Johannesens upptäckt
af ön Ensamheten. — Ankomst till Kap Tscheljuskin.
— Landets och hafvets naturbeskaffenhet
derstädes. — Försök att framtränga rätt
öster ut till Nysibiriska öarna. — Dimmans
inverkan. — Rik draggningsskörd. — Preobraschenie-ön.
— Skilsmessa från Lena utanför Lena-flodens
mynning.
Afresa
från Dicksons hamn.
Då Fraser och Express på morgonen den 9 augusti afrest
till det ställe högre upp vid floden, der deras last var upplagd,
voro äfven Vega och Lena segelklara. Jag lät likväl fartygen dröja
ytterligare ett dygn i Dicksons hamn för att lemna löjtnant Bove
tillfälle att afsluta dess kartläggning och för att möjligen få
en ortbestämning på detta vigtiga ställe. Till följd af en ständigt
molnhöljd himmel fick jag dock lika litet nu tillfälle dertill som
under 1875 års resa, hvilket kan tjena till bevis på, hurudan väderleken
sommartiden är vid denna plats, der Jenisejs varma vatten utgjutes
i Ishafvet. Vega och Lena lättade således först den 10 augusti på
morgonen ankar för att fortsätta färden. Kursen stäldes till de
vestligaste af de öar, som gamla kartor förlägga utanför Pjäsinas
mynningsvik och benämna Kammenni Ostrowa (Sten-öarna), ett namn
som tyckes angifva, att de till sin naturbeskaffenhet öfverensstämma
med de steniga öarna kring Dicksons hamn. Himlen var molnhöljd,
luftens temperatur ända till +10,4° C., vattnet
i början +10°, sedan +8°, dess salthalt vid hafsytan obetydlig.
Ingen is syntes under dagens lopp. Gynnad af en frisk bris från
sydost kunde Vega derför med fullt utspända segel anträda sin färd.
Smärre klippöar, hvilka icke finnas utsatta på sjökortet, erinrade
oss dock snart om kartornas otillförlitlighet. Detta, jemte disig
luft, nödgade kapten Palander att framsegla med stor försigtighet,
under skarp utkik och ständig lodning. Varmt väder och isfritt haf
gynnade äfven den följande dagens färd. Men dimman blef nu så tät,
att Vega redan på morgonen måste lägga bi vid en af de många små
öar, som vi fortfarande mötte på vår väg.
Landstigning
på en klippholme öster om Jenisej.
Dr Kjellman, dr Almqvist, löjtnant Nordqvist och jag
gingo här i land. Den ytterst ödsliga och kala holmen bestod af
en låg gneishäll, som här och der sköt fram i dagen med klippor,
söndersprängda af frosten och temligen rikt lafklädda. På mera låglända
ställen var stenen täckt af ett gruslager, som genom torkning och
derpå beroende sammandragning söndersprungit i sexsidiga rutor,
merendels af 0,3 till 0,5
meters genomskärning. Rutornas inre var fullkomligt blottadt på
växtlighet, endast i sprickorna sågs en ytterst torftig vegetation
af förkrympta mossor, lafvar och blomväxter. Af den sist nämnda
gruppen funnos femton arter1,
som kunde med framgång, eller rättare utan att gå under, utkämpa
striden om tillvaron på det lilla magra, af inga bergshöjder mot
Ishafvets stormar skyddade skäret, men bland dessa arter torde dock
ett par sällan utveckla några blommor. Äfven mossorna voro till
stor del utan frukt, med undantag af dem, som växte på den af hård
dytäckt lera bildade stranden af en pöl, fyld med saltblandadt vatten
och belägen omedelbart vid hafsbandet. En mängd kring denna pöl
strödda drifvedsbitar utvisade, att stället tidtals öfversköljdes
af hafsvatten, hvilket således tyckes hafva verkat gynsamt för mossornas
utveckling. Af lafvar fann dr Almqvist ett antal arter, väl utbildade
och förekommande i jemförelsevis riklig mängd. Deremot var hafvet,
oaktadt de kringliggande klipporna erbjödo en god algbotten, så
fullständigt blottadt på högre alger, att endast en enda mikroskopisk
form påträffades af dr Kjellman. Inga däggdjur syntes till, ej ens
den ensliga ishafsklippans vanliga invånare isbjörnen, hvilken i
trakter, der den ej gjort bekantskap med fångstmännens kula eller
lans, i trygg medvetenhet om hittills okufvad kraft, sällan försummar
att från toppen af höga isblock eller klippor taga nykomna gäster
i skärskådande. Blott sex arter foglar sågo vi härstädes. Den bland
dessa, som i första rummet tilldrog sig vår uppmärksamhet, var snösparfven,
som lemnat söderns bördigare bergshöjder för att välja denna ensliga
kalla ishafsholme till häckningsställe, och som nu flaxade kring
det stenrös, der han hade sitt bo, under oupphörligt qvitter, liksom
för att gifva till känna sin belåtenhet öfver valet. Vidare iakttogos
två arter vadare, Tringa maritima och Phalaropus fulicarius, springande
utan rast och ro omkring på strandfjären för att samla sin föda,
som utgöres af insekter. De dödade foglarna hade ofta kräfvorna
fulla af insektlemningar, oaktadt de vistades på ett ställe, der
naturforskaren får leta timtal för att finna ett dussin myggor eller
myggors vederlikar i storlek, ett förhållande som vittnar högeligen
fördelaktigt om snäppans synförmåga, rörlighet och uppfattning,
då det gäller insektfångst. Svårt är i alla fall att förstå hvad
det är som lockar denna insektätande fogel till en af de insektfattigaste
trakter på jordklotet. De stora måsarnes plundrare tjufjon och dennes
tuktomästare, den modiga tärnan, sågos äfven, hvartill kommo några
få prutgäss (Anser bernicla). Ejdrar förekommo deremot icke. Alla
de nämnda fogelarterna uppträdde endast i obetydligt antal, och
någon liknelse till det lif, som råder på en fogelholme vid Spetsbergen,
fann man ej här. Slutligen må nämnas, att löjtnant Nordqvist under
stenar och drifvedstycken fann några få insekter, bland dem en skalbagge
(en staphylinid). Af samma insektart fann dr Stuxberg sedermera
ett exemplar ännu vid sjelfva Kap Tscheljuskin. Ingen skalbagge
förekommer på Spetsbergen, ehuru större delen af denna ögrupp är
i afseende å klimat, jordmån och växtlighet vida bättre lottad än
den trakt, hvarom här är fråga. Detta synes mig visa, att Spetsbergens
ytterst fåtaliga och oansenliga insektfauna är inflyttad under senare
tider, och utgöra ett exempel på i huru hög grad skalbaggarnes utbredning
försvåras af deras oförmåga att öfverskrida breda vattendrag.
På eftermiddagen hade vädret åter något klarnat, så
att vi kunde segla vidare. En och annan isbit syntes, och om natten
tilltog isen en stund i oroväckande grad. Dock förekom den ej heller
nu i sådan mängd, att den vid klart väder eller i kändt farvatten
kunnat verka hinderligt för seglatsen.
 |
Vega och Lena förtöjda vid ett isstycke
|
den
12 augusti 1878 på morgonen. Efter en teckning af O. Nordqvist.
|
Den 12 augusti seglade vi fortfarande genom betydliga
fält af spridd drifis, som dels utgjordes af grof gammal is, dels
af mycket sönderfrätt årsis. Den bildade dock icke något allvarligt
hinder för framkomsten, och sannolikt skulle vi närmare stranden
till och med haft fullkomligt isfritt vatten, men det var naturligtvis
icke rådligt att i dimma, och okändt farvatten, utan att af nöd
vara dertill tvungen, gå allt för nära land.
Sjelfdöda
djur.
En mängd fisk (Gadus polaris) syntes öfver foten af
en stor grundis, vid hvilken vi för några timmar lade till. Följande
dag sågo vi vid en af holmarne der vattnet var mycket klart, hafsbottnen
beströdd med otaliga döda fiskar af samma art. Förmodligen hade
de omkommit af enahanda orsak, som ofta dödar fisken i Ob i så stor
mängd, att vattnet förpestas, nämligen deraf att ett större fiskstim
blifvit af is inneslutet i ett trångt hål, der vattnet, då dess
yta tillfrusit, ej mera kunnat genom absorption ur luften ersätta
det förbrukade syret, och der sjelfva fisken sålunda bokstafligen
drunknat. Jag nämner detta obetydliga fynd af några sjelfdöda fiskar,
emedan sjelfdöda ryggradsdjur, äfven fiskar, ytterst sällan träffas.
 |
Hårstjerna från Taimur-kusten.
|
Antedon Eschrichtii J.
Müller. 3/5
af nat. storl.
|
Dylika fynd förtjena derför med vida större omsorg
antecknas, än t. ex. välkända djurformers uppträdande i granskapet
af ställen, der de setts tusen gånger förut. Under mina nio expeditioner
till de arktiska trakterna, der djurlifvet om sommaren är så ytterligt
rikt, har det här nämnda fallet varit ett af de få, då jag träffat
lemningar efter bevisligen sjelfdöda nutida ryggradsdjur. Nära jagtplatserna
ser man nog lemningar efter en eller annan af skottsår död ren,
säl, räf eller fogel, men någon sjelfdöd ren har jag aldrig sett
på Spetsbergen, ej heller någon sjelfdöd isbjörn, säl, valross,
hvithval, räf, gås, alka, lemmel o. s. v.2
Isbjörn och ren finnas der dock i hundratal, säl, hvalross och hvithval
i tusental, foglar i milliontal. Otaliga af dessa måste dö »naturlig»
död. Hvart taga deras kroppar vägen? Derom hafva vi för närvarande
ingen aning, och dock föreligger här en fråga af ofantlig betydelse
för besvarandet af en mängd vigtiga frågor rörande försteningsförande
lagers bildning. Eget är i alla fall, att det på Spetsbergen är
lättare att finna kotor af en jätteödla från trias-tiden, än ben
af en sjelfdöd säl, hvalross eller fogel, och detsamma gäller äfven
för sydligare bebodda länder.
Den 13 augusti seglade vi åter förbi en mängd små
klippor eller holmar. Hafvet var i början temligen isfritt, men
blef sedermera beströdt med jemna tunna drifisstycken, hvilka ej
voro »uppskrufvade» på hvarandra och således ej om vintern varit
utsatta för någon ispressning. Denna is medförde ej någon olägenhet
för seglatsen, men samtidigt inhöljdes allt i en ytterligt tät dimma,
hvilken snart nödgade oss att fälla ankar i en liten bugt vid kusten.
Jag sökte förgäfves erhålla någon ortbestämning på stället. Vid
stranden qvarlåg nästan öfverallt en temligen hög snö- och is-fot,
som i dimman tedde sig som väldiga isbräer. För öfrigt var landet
snöfritt. Det öfverensstämde i afseende å den geologiska bildningen,
djur- och växtverlden fullkomligt med den holme jag nyss beskrifvit.
Men hafsvattnet var här klart och salt, och draggningen lemnade
derför dr Kjellman en hop större alger och åt dr Stuxberg en mängd
hafsevertebrater.
När dimman lättat, ångade vi genast vidare, men knappast
hade vi kommit till sjös, förr än vi åter insveptes i så tät dimma,
att vi nödgades för natten lägga till vid ett större drifisstycke.
Svablarna utsattes och lemnade ett mycket rikt utbyte af stora vackra
djurformer, en mängd sjöstjernor, Astrophyton, Antedon m. fl. För
öfrigt gjordes här ett ytterligt märkligt och för mig ännu i denna
stund gåtfullt fynd.
Fynd
af kristaller på ytan af drifisen. — Kosmiskt stoft.
Sedan flere år tillbaka har jag ifrat för undersökning
af stoftartade ämnen, som falla till jordytan med nederbörden, och
jag har bevisat, att en del af dem otvifvelaktigt härstammar från
verldsalltet. Härigenom får denna oansenliga stoftnederbörd en ofantlig
betydelse för vårt jordklots utvecklingshistoria, och vid densamma
fästes dessutom det spännande intresse, hvilket vi ovilkorligen
hysa för allt, som bringar oss en verklig erfarenhet om den utom
vår jord befintliga materiella verlden. Jordens bebodda länder egna
sig dock mindre väl för dylika undersökningar, enär de i ringa mängd
nedfallande kosmiska stoftpartiklarna här endast med svårighet kunna
skiljas från kulturstoft, härrörande från menniskornas bostäder,
från industriens affall, från ångmaskinernas och hyttornas skorstenar.
Annorlunda är deremot förhållandet på den höga nordens snö- och
isfält, långt aflägsna från menniskobostäder och ångbåtars stråkvägar.
Hvarje främmande stoftkorn kan här lätt urskiljas och tillvaratagas,
och stor sannolikhet förefinnes, att kulturaffall här nästan fullständigt
saknas. Det är häraf sjelfklart, att jag ej ville försumma det första
tillfälle till förnyade undersökningar i den antydda riktningen,
som vår ofrivilliga rast vid drifisfältet erbjöd.
 |
Bild af kristaller,
|
funna
på isen utanför Taimur; 30-40 ggr förstorad.
|
Strax efter det Vega lagt bi, gick jag derför ned
på isen för att se till, om ej äfven här något sådant metallhaltigt
stoft, som jag förut träffat norr om Spetsbergen, funnes på isens
yta. Något dylikt syntes dock ej. Deremot märkte löjtnant Nordqvist
små gula fläckar i snön, hvilka jag bad honom insamla och lemna
till undersökning åt dr Kjellman. Jag förmodade nämligen, att fläckarne
utgjordes af diatomace-slem. Efter undersökning förklarade emellertid
Kjellman, att de icke härrörde af något organiskt ämne utan af kristalliserade
sandkorn. Äfven jag undersökte dem nu närmare, men beklagligen
först morgonen efter det vi lemnat isfältet, och fann då, att det
förmodade slemmet utgjordes af svagt gula kristaller (ej bitar af
kristaller) utan inblandning af främmande ämnen. Mängden af kristaller,
som erhölls af ungefär 3 liter snö, skummad från snöns yta på ett
område af högst 10 qvadratmeter, uppgick till närmare 0,2.
gram. Kristallerna förekommo endast nära ytan af snön, ej i de djupare
liggande snölagren. De hade ända till 1 mm. i genomskärning, voro
af vidstående utseende och tycktes tillhöra det rombiska systemet,
i det de bildade refflade på båda ändarna afstympade prismor med
en tydlig genomgångsyta. Tyvärr har jag icke kunnat på dem anställa
några verkliga mätningar, emedan de efter en tids förvaring i luften
vittrade till ett hvitt, icke kristalliniskt pulver. De lågo, utan
att märkbart lösa sig, en hel natt i det vid snöns smältning bildade
vattnet. Äfven vid upphettning föllo de sönder till ett hvitt pulver
utan smak. Det hvita pulver, som bildats genom kristallernas vittring,
analyserades efter hemkomsten (21 månader efter tillvaratagandet)
och befans innehålla endast kolsyrad kalk!
Detta ämnes ursprungliga sammansättning och härkomst
synas mig ytterst gåtfulla. Vanlig kolsyrad kalk har det icke varit;
kristallerna voro nämligen ej romboedriska och de visade ej kalkspatens
genomgångar. Om arragonit kan här ej heller vara fråga, emedan denna
visserligen kunde »af sig sjelf» sönderfalla, men i sådant fall
hade det nybildade pulvret bort vara kristalliniskt. Hafva kristallerna
ursprungligen varit ett nytt vattenhaltigt kalk-karbonat, bildadt
genom utkristallisering ur hafsvattnet vid stor köld och sedan förlorande
sin vattenhalt vid en temperatur af 10° till 20° öfver fryspunkten?
Men i sådant fall hade de ej bort träffas på snöns yta, utan
lägre ner på isens yta. Eller hafva de från verldsalltet
nedfallit till jordytan och före sönderfallandet varit något ämne
af en från terrestriska ämnen lika afvikande sammansättning som
åtskilliga i meteorstenar på senare tider upptäckta kemiska föreningar?
Kristallernas förekomst i det öfversta snölagret och deras sönderfallande
i luften tala härför. Någon möjlighet att numera afgöra dessa frågor
förefinnes beklagligen icke, men i alla händelser är detta fynd
en ytterligare maning till de män, som resa i högnordiska trakter,
att från ytan af snöfält, belägna långt ifrån de vanliga stråkvägarna
för samfärdseln, med stor uppmärksamhet tillvarataga alla främmande,
om än oansenliga ämnen.
Då denna fråga säkrast och lättast kan besvaras genom
undersökningar just i polartrakterna, skall jag här, till ledning
för framtida resande, uppräkna några likartade fynd, som förut blifvit
af mig gjorda eller föranledda.3
 |
Genomskärning af snöytan
på ett drif-isfält vid 80° n. br.
|
½
af nat. storl.
|
1. I början af dec. 1871 inträffade i Stockholm ett
utomordentligt rikligt snöfall, kanske det ymnigaste, som egt rum
i mannaminne. Flere menniskor omkommo, insnöade i Stockholms omedelbara
granskap. Jag lät under de sista dagarne, som snöfallet varade,
uppsamla och på ett lakan smälta ungefär en kubikmeter snö. Den
lemnade en återstod af ett svart pulver, som innehöll med magnet
utdragbara metalliska jernkorn.
2. I medlet af mars 1872 gjordes en likartad undersökning
af min broder Karl Nordenskiöld i en aflägsen skogsbygd,
Evois i Finland. Afven här erhölls vid snöns smältning en ringa
rest, bestående af ett svart pulver innehållande metalliskt jern.
3. Den 8 aug. och 2 sept. samma år undersökte jag
norr om Spetsbergen vid 80° br. och 13°-15° längd det snölager,
som här täckte isen. Beskaffenheten hos detta lager synes af vidstående
träsnitt, å hvilket 1. är nyfallen snö, 2. ett 8 mm, tjockt lager
af tillhårdnad gammal snö, 3. ett 30 mm. tjockt lager af snö, gyttrad
till en kristallinisk kornig massa, och 4. vanlig kornig, tillhårdnad
snö. Lagret 3. var fullt med små svarta korn, bland hvilka funnos
talrika, med magnet utdragbara metalliska partiklar, innehållande
jern, kobolt och sannolikt äfven nickel.
4. Yid smältning af 500 gram hagel, nedfallna i Stockholm
hösten 1873, erhöllos likadana kobolt(nickel)-haltiga metallflitror,
hvilka i detta fall dock möjligen kunnat härröra från kringliggande
tak, emedan haglen insamlades på en gård, omgifven af hus täckta
med rödmålad jernplåt. De i haglen inneslutna metallflitrornas svarta
färg, deras läge inuti haglen och slutligen deras kobolthalt antyda
dock äfven här ett helt annat ursprung.
5. Uti ett stoft (kryokonit), insamladt på Grönlands
inlandsis i juli månad 1870, funnos äfvenledes inblandade metalliska
jernkorn, innehållande kobolt. Hufvudmassan utgjordes af ett kristalliniskt,
dubbelbrytande silikat, genomdränkt af ett illaluktande organiskt
ämne. Stoftet förekom i stora massor på bottnen af otaliga små håligheter
å ytan af inlandsisen. Af vulkaniskt ursprung kunde det knappast
vara, emedan det genom sin kristalliniska struktur helt och hållet
skilde sig från det glasstoft, som vanligen utkastas af vulkaner
och af vinden ofta föres till långt aflägsna länder, så äfven från
det stoft, som den 30 mars 1875 nedföll flerstädes i ej obetydlig
mängd öfver mellersta Skandinavien, och som bevisligen blifvit utkastadt
af vulkaner på Island. Medan nämligen kryokoniten består af små
kantiga dubbelbrytande kristallfragmenter, utan inblandning af glaskorn,
består det vulkaniska Haga-stoftet4
af nästan idel små mikroskopiska glasblåsor, som icke inverka på
det genomgående ljusets polarisationsplaner.
Likartade undersökningar hafva sedermera blifvit gjorda
bland andra af herr Tissandier i Paris och under Nares'
engelska polarexpedition.
Mången torde tycka, att det är vetenskapen föga värdigt
att sysselsätta sig med en så obetydlig sak som nedfallandet af
ett ringa stoft. Men detta är ingalunda förhållandet. Jag uppskattar
mängden af det stoft, som fans på isen norr om Spetsbergen, till
0,1 à l milligram på qvadratmetern,
och antagligen är hela stoftnederbörden för året vida betydligare
än den sistnämnda siffran. Men en milligram på qvadratmetern af
jordens yta utgör för hela jorden omkring fem hundra millioner kilogram!
En sådan massa, hopad år för år under geologiska tidsperioders för
oss sannolikt ofattliga längd, bildar en allt för vigtig faktor,
för att den skulle kunna förbigås, då man uppställer grunddragen
af vår planets geologiska historia. En fortsättning af dessa undersökningar
skall kanske visa, att vårt jordklot småningom tillvuxit från en
ringa början till den storlek det för närvarande eger, att betydliga
beståndsdelar i våra sedimentära lager, i synnerhet i dem som blifvit
afsatta i det öppna hafvet långt från land, äro af kosmiskt ursprung,
samt gifva en oväntad upplysning om uppkomsten af vulkanernas eldhärdar
och en enkel förklaring till den märkliga likhet, som omisskänligt
eger rum mellan plutoniska bergarter och meteorstenar.5
Uppehåll
i Aktinia Bay.
Den 14 augusti ångade vi, då dimman något lättat,
vidare, men nödgades snart åter ankra i en från norra sidan af Taimur-sundet
i Taimur-ön inskjutande bugt, som jag benämnde Aktinia bay efter
den mängd aktinior, som skrapan här upphemtade. Det är för öfrigt
ej det enda ställe i Kara-hafvet, som kunde erhålla sitt namn från
det der rådande, oväntadt rika evertebratlifvet.
 |
Gräs från Aktinia bay.
|
Pleuropogon
Sabini E. Br.
|
Ogynsam väderlek uppehöll oss i Aktinia bay, som bildar
en god och väl skyddad hamn, till den 18 augusti, under hvilken
tid utflygter gjordes åt olika håll, bland annat äfven längre in
i Taimur-sundet, der en vexlande stark ström var rådande. Sundet
var för grundt för att kunna passeras af större fartyg. Bergarten
kring Taimur-sundet utgöres af gneislager, hvilka bilda låga åsar,
som af frosten blifvit så söndersplittrade, att de förvandlats till
ofantliga lafklädda stenrös. Mellan dessa utbreda sig vidsträckta
dälder och slätter, nu snöfria, om man frånräknar en eller annan
i klyftorna qvarliggande drifva. Slättmarkerna voro alla täckta
med en ganska grön, sammanhängande växtlighet, hvilken dock vid
närmare granskning befans vara, ej en verklig gräsmatta, utan en
blandning af gräs, halfgräs och en mängd olika slag af mossor och
lafvar. Verkliga blommor finnas här endast i ringa mängd.6
I det hänseendet visar kust-tundran öster om Jenisej en anmärkningsvärd
olikhet med kustlandet på Waigatsch-ön och Novaja Semlja. Rikedomen
på yppiga lafvar och mossor var deremot påfallande. Mossorna voro
vid sjöstranden och vid kanten af de här och der qvarliggande snödrifvorna
rikligt fruktbärande. Djurlifvet på land var fattigt; några få renar
sågos, en fjellräf fäldes och en lemmel fångades.
Endast följande foglar sågos: ugglor (Strix nyctea),
temligen talrika, af hvilka en blef fäld; en falkart, som förgäfves
jagades; snösparfvar, mycket allmänt häckande i stenrösen; en kull
snöripor, hvaraf några ungfoglar blefvo skjutna; sex arter vadare,
traktens allmännaste foglar, af hvilka en mängd skötos; två måsarter
(Larus glaucus och tridactylus); Lestris parasitica och Buffonii,
den senare allmännast; Anser bernicla, ganska allmän; samt slutligen
alfoglar (Harelda glacialis), i stora flockar simmande i sundet.
Öfver hufvud var fogellifvet här fortfarande fattigt, i jemförelse
med hvad vi varit vana att se i de nordliga trakterna vester om
Novaja Semlja.
I hafvet var det högre djurlifvet något rikare. En
hvalross hade blifvit sedd under resan från Jenisej, och på den
i sundet kringdrifvande isen sågos en mängd sälar, så väl Phoca
barbata som Ph. hispida. Detta gaf anledning att förmoda ett rikare
lif på hafsbottnen, hvilket ock besannades af draggningsutbytet.
Ingenstädes syntes vid vår ankomst spår efter menniskor, men nu
betecknar en stenvarde det ställe, vid hvilket Vega och Lena varit
förankrade.
Johannesens
upptäckt af ön Ensamheten.
Det var dock nära, att vi i detta förut aldrig af
fartyg besökta haf hade stött på en landsman. Medan vi lågo för
ankar i Taimur-sundet, kom nämligen kapten Edv. Johannesen i granskapet
af samma ställe med sin segelskuta »Nordland» från Tromsö. Han hade
lemnat Norge den 22 maj 1878, kom den 6 juni till Gåslandet på Novaja
Semlja och nådde denna ös nordspets den 22 juli. Här hördes stark
åska den 26 juli. Den 10 augusti styrde han från Novaja Semlja mot
öster, tvärs öfver Kara-hafvet mellan 76° och 77° n. br., i isfritt
vatten. Den 16 fick han Taimur-landet i sigte. Här vände han och
styrde först mot vester, sedan mot norr. Vid 77° 31' n. br. och
86° o. 1. från Greenw. påträffade och kringseglade han en ny ö,
som benämndes »Ensamheten». Ön var snöfri, men icke gräsbevuxen.
De djur som syntes voro några björnar och storsälar, tärnor,
stormfoglar, ismåsar, skaror af tejstar och en »fogel med rundad
stjert och lång näbb», förmodligen någon vadare. På nordöstra sidan
om ön rådde en stark nordlig ström. Öns af skilda läge och ödsliga
utseende gaf anledning till det af Johannesen föreslagna namnet.
Härifrån seglade Johannesen, med en stor bugt mot norr så att 78°
n. br. nåddes, åter till Novaja Semljas nordspets och derifrån den
12 sept. vidare till Norge. Äfven under återresan öfver Kara-hafvet
möttes nästan ingen is.7
Ankomst
till Kap Tscheljuskin.
En ytterst ihållande dimma var under hela den tid,
vi vistades härstädes, rådande, men den 18 lättade den ändtligen
något litet. Genast lyftade vi ankar och ångade vidare utmed Taimur-öns
vestra strand. Denna omgifves af en mängd öar, som icke finnas angifna
på kartorna, och möjligen är Taimur-ön sjelf af sund delad i flere
delar. Under framfärden hindrade oss dock den fortfarande ganska
täta dimman att annat än ytterst ungefärligt kartlägga de öar och
holmar, mellan och förbi hvilka Vega letade sig fram. Så mycket
kunde vi i alla fall se, att Taimur-öns nordspets ej går så långt
mot norr, som de vanliga kartorna angifva.
Is mötte oss endast i ringa mängd, och den vi sågo
var ytterst sönderfrätt fjord- eller flodis. Jag tror knappast,
att vi under dagens lopp påträffade ett enda isstycke, stort nog
att derpå kunna flensa en säl. Någon verklig gammal drif-is, sådan
som man möter vid Spetsbergens nordkust, hade vi ännu ej sett. I
fråga om isens beskaffenhet eger en fullständig olikhet rum mellan
Kara-hafvet och hafvet norr och öster om Spetsbergen. En annan påfallande
olikhet är den brist på varmblodiga djur, som är rådande i denna
hittills för all jagt förskonade trakt. Under dagens lopp hade vi
ej sett en enda fogel, något som aldrig förut händt mig under en
sommarfärd i de arktiska trakterna, och knappast någon säl.
Den 19 augusti fortsatte vi att segla och ånga längs
med kusten, för det mesta i en ytterst tät dimma, hvilken endast
stundtals skingrades så mycket, att landets kuststräckning kunde
urskiljas. För att ej blifva åtskilda måste de båda fartygen ofta
med ånghvisslan gifva signaler åt hvarandra. Hafvet var spegelblankt.
Endast obetydlig och starkt sönderfrätt drif-is syntes då och då,
men under dagens lopp ångade vi förbi ett vidsträckt obrutet, landfast
isfält, som upptog en bugt på vestra sidan om Tscheljuskin-halfön.
Den is, hvaraf detta utgjordes, syntes i dimman ofantligt grof och
hög, ehuru den i verkligheten var nästan lika sönderfrätt som den,
hvilken bildade de isstrimlor, som då och då mötte oss ute på hafvet.
Dimman hindrade all utsigt långt öfver isen, och jag
fruktade redan, att Asiens nordligaste udde skulle vara så isomgifven,
att vi ej skulle kunna landa på densamma. Men snart skymtade en
mörk, isfri udde fram ur dimman i nordost. En mot norr öppen vik
skar här in i landet, och i denna ankrade båda fartygen den 19 augusti
kl. 6 e. m.
Vi hade nu nått ett stort, under århundraden förgäfves
eftersträfvadt mål. För första gången låg ett fartyg förankradt
utanför den gamla verldens nordligaste udde. Ej under då, om tilldragelsen
firades med flaggning och kanonsalut och, sedan vi återvändt från
vår utflygt i land, med festtillställning om bord, med vin och skålar.
Likasom vid vår ankomst till Jenisej, mottogos vi
äfven här af en stor isbjörn, som, redan innan fartyget ankrat,
sågs gå af och an på stranden, då och då oroligt blickande och nosande
utåt hafvet för att utforska, hvilka märkvärdiga gäster nu för första
gången kommit till hans rike. En båt utsattes för att fälla honom.
Brusewitz blef den utkorade skytten, men denna gång aktade sig björnen
för någon närmare bekantskap med våra gevär. Kanonsaluten skrämde
honom så fullständigt på flykten, att han ej ens, såsom björnarne
pläga, återkom den följande dagen.
 |
Vega och Lena saluterande Kap Tscheljuskin.
|
Efter
en teckning af A. Hovgaard.
|
Landets
och hafvets naturbeskaffenhet derstädes.
Asiens nordspets bildar en låg, af en vik tudelad
udde, hvars östra arm skjuter obetydligt längre mot norr än den
vestra. En bergsrygg med långsamt sluttande sidor löper från den
östra udden inåt landet i sydlig riktning och tyckes redan inom
synhåll från vestra udden nå en höjd af 800 meter. Likasom det nedanför
liggande slättlandet var dess krön nästan snöfritt. Endast på bergets
sidor eller i djupa af snöbäckar utgräfda fåror och dälder på slättlandet
syntes stora hvita snöfält. En låg isfot stod ännu på de flesta
ställen längs hafsstranden. Men ingen isbrä framvältade sina blåhvita
ismassor ned för bergens sidor, och inga insjöar, inga utspringande
klippblock, inga höga bergspetsar gåfvo något naturskönt drag åt
landskapet, hvilket var det enformigaste och ödsligaste jag sett
i den höga norden.
 |
Fjellnagelört (Draba alpina L.) från
Kap Tscheljuskin.
|
Naturlig
storlek.
|
|
Den längst norr ut lefvande skalbaggen.
|
Micralymma
Dicksoni Mäkl. 12 ggr förstor.
|
Öfverallt var marken, liksom på den holme vid hvilken
vi lågo för ankar den 11 aug., söndersprungen i mer eller mindre
regelbundna sexhörningar, hvilkas inre fält vanligen var blottadt
på växtlighet, medan förkrympta blomväxter, lafvar och mossor spirade
fram från sprickorna. På några få ställen var dock marken täckt
med en af mossor, lafvar, gräs och halfgräs bildad växtmatta, liknande
den jag förut träffat vid Aktinia bay. Dock voro blomväxterna här
mindre talrika, mossorna mer förkrympta och mindre rikligt fruktbärande.
Äfven laffloran var, enligt dr Almqvists undersökning, enformig,
ehuru ofta yppigt utvecklad. Rikast på växter var uddens yttersta
utsprång. Det såg nästan ut, som om många af Taimur-landets växter
försökt att härifrån vandra vidare mot norr, men, då de mött hafvet,
stannat, oförmögna att komma vidare och ohågade att vända. Här fann
nämligen dr Kjellman på ett mycket litet område nästan alla de växter,
som omgifningen hade att bjuda på. De arter, som kännetecknade växtligheten,
voro: Saxifraga oppositifolia L., Papaver nudicaule L.,
Draba alpina L., Cerastium alpinum L., Stellaria Edwardsii
R. Br., Alsine macrocarpa Fenzl., Aira cæspitosa
L., Catabrosa algida (Sol.) Fr. och Alopecurus alpinus
Sm. Mindre rikligt förekommo: Eri-trichium villosum Bunge,
Saxifraga nivalis L., S. cernua L., S. rivularis L.,
S. stellaris L., S. cæspitosa L., S. flagellaris
Willd., S. serpyllifolia Pursh., Cardamine bellidifolia
L., Cochlearia fenestrata R. Br., Oxyria digyna (L.)
Hill., Salix polaris Wg., Poa flexuosa Wg. och
Luzula hyperborea R. Br. Således funnos inalles endast 23
arter oansenliga blomväxter, bland dem 8 arter tillhörande slägtet
Saxifraga, en svafvelgul vallmoart, allmänt odlad i våra trädgårdar,
och den innerligt täcka, förgätmigej-lika Eritrichium. Att vegetationen
här på Asiens nordspets har att kämpa med ett hårdt klimat, visas
bland annat deraf, att, såsom dr Kjellman påpekat, de flesta blomväxter
derstädes hafva en synnerlig benägenhet att bilda ytterst täta,
halfklotformiga tufvor.
De enda insekter, som här förekommo i något större
mängd, utgjordes af poduror, dock sågos äfven några flugor och till
och med en skalbagge, den förut omtalade staphyliniden. Af foglar
sågos en mängd snäppor, en ytterst talrik samlad skara prutgäss
(Anser bernicla), tydligen stadd på flyttning till sydligare trakter,
kanske från något norr om Kap Tscheljuskin beläget polarland, en
lom, några ismåsar och kryckjor samt lemningar efter ugglor. Däggdjuren
representerades af den förut nämnda björnen samt af ren och lemmel,
efter hvilka spår och spillning syntes på slättlandet. I hafvet
sågs en hvalross, åtskilliga snaddar (Phoca hispida) och ett par
stim hvithvalar.
Alla elfvar voro nu uttorkade, men vidsträckta grunda
flodbäddar gåfvo till känna, att vid snösmältningstiden ett rikt
vattenflöde här eger rum. Sorl af snöbäckar och fogelskri bilda
då helt säkert ett afbrott i den ödslighet och tystnad, som nu var
utbredd öfver slättlandets kala, på nästan all växtlighet blottade
lerbäddar. Sannolikt kan man dock litet längre in i landet, i någon
mot nordhafsvindarne skyddad däld, finna helt andra naturförhållanden,
ett rikare djurlif och en växtverld, sommartiden lika blomsterrik
som den, hvilken möter oss i Isfjordens och den »Namnlösa bugtens»
(Besimannaja bays) dälder. Några spår efter menniskor sågo vi icke
härstädes. De berättelser, som redan på sextonhundratalet voro gängse
om beskaffenheten af Asiens nordspets, göra det dock sannolikt,
att Sibiriens nomader någon gång drifvit sina renhjordar ända hit
upp. Det är till och med ej omöjligt, att ryska fångstmän från Chatanga
jagat på Taimur-landets nordspets, och att Tscheljuskin verkligen
varit här, derom vittnar den på ryska kartor ganska riktiga utläggningen
af den udde, som nu med rätta bär hans namn.8
Bergarten utgöres af en lerskiffer, insprängd med
chiastolitlika kristaller och kristaller af svafvelkis. På sjelfva
udden är skiffern genomkorsad af en mäktig gång af ren, hvit qvarts.
Enligt gammal polarfararsed uppbyggdes här till minne af vårt besök
en ståtlig stenvarde.
 |
Bild från expeditionens uppehåll vid
Kap Tscheljuskin.
|
Efter
en teckning af A. Hovgaard.
|
För att kunna få en god astronomisk ortbestämning
på denna vigtiga punkt dröjde jag der till den 20 aug. om middagen.
Lena fick order att under tiden ånga ut för att dragga. Den mötte
åtta minuter norr om den vik, der vi lågo för ankar, grof och ganska
tät is. Hafvets djup tilltog här hastigt. Djurlifvet på hafsbottnen
var rikt, bland annat på stora sjöstjernor och ophiurider.
Försök
att framtränga rätt öster ut till Nysibiriska öarna.
 |
Ophiurid från hafvet norr om Kap
Tscheljuskin.
|
Ophiacantha
bidentata Retz. 11/3 af nat. storl.
|
Enligt resplanen ville jag härifrån ånga rätt öster
ut mot de Nysibiriska öarna för att se till, om man ej skulle möta
land på denna väg. Den 20 och 21 gick det temligen obehindradt fram
i denna riktning bland spridd drif-is, som var gröfre och mindre
sönderfrätt än den vi träffat på vestra sidan om Taimur-landet.
Några mycket stora isflakar förekommo äfven, men inga isberg. För
öfrigt följdes vi åter af en så stark dimma, att vi endast kunde
se isfält och isstycken i fartygets omedelbara granskap. Förutom
Lestris-arter och kryckjor såg man nu äfven alkor, en fogel som
nästan saknas i Kara-hafvet. Johannesen trodde, att dessa foglars
närvaro skulle bevisa, att hafvet ej fullständigt tillfryser om
vintern, emedan det ej vore antagligt, att alkorna höst och vår
skulle flyga öfver det tillfrusna Kara-hafvet för att här borta
uppsöka sin föda och sina häckningsställen.
Natten till den 22 ångade vi genom temligen tät is.
Hela dagen var fortfarande en så stark dimma rådande, att man ej
kunde se isfältens utsträckning i fartygets omgifning. Mot middagen
nödgades vi derför taga en mera sydlig kurs. Då vi ej heller i denna
riktning kunde komma fram, lade vi, i afvaktan på klart väder, bi
vid en större isflak, tills det på eftermiddagen åter lättade något,
så att vi kunde fortsätta färden. Men det varade endast en kort
stund, innan dimman å nyo blef så tät, att man, såsom sjömännen
säga, kunde skära den med knif. Det var nu tydligen fara värdt,
att Vega under en fortsatt påmåfå-segling uti den islabyrint, hvari
vi intrasslat oss, skulle kunna råka ut för samma öde, som drabbade
Tegetthoff. För att undvika detta blef det nödvändigt att, med öfvergifvande
af försöket att segla från Kap Tscheljuskin rakt till de Nysibiriska
öarna, så snart som möjligt söka nå det öppna vattnet vid kusten.
Då det den 23 på morgonen klarnade, började vi derför
åter ånga fram bland drifisfälten, men denna gång ej för att komma
fram i en bestämd riktning, utan för att söka öppet vatten. De isfält,
vi nu träffade, voro ytterst sönderfrätta, hvilket antydde, att
vi ej kunde vara långt från drifisens kant. Men detta oaktadt blefvo
alla försök att finna »framkommelig» is i ostlig, vestlig eller
sydlig riktning förgäfves. Vi måste alltså i nordlig riktning söka
den öppning, genom hvilken vi inseglat. Detta var så mycket mer
oroande, som vinden hade kastat om till en temligen frisk NV, hvarför
det med Vegas svaga ångkraft endast gick långsamt framåt. Först
kl. ½ 7 e. m. kommo vi ändtligen ut från den säckformiga
öppning i isen, uti hvilken vi dagen förut vid middagstiden inseglat.
Dimmans
inverkan.
Utan att sjelf hafva erfarit det, kan man knappast
göra sig en föreställning om de synvillor, som dimma åstadkommer
i trakter, der de föremål, som framskymta genom töcknet, icke äro
till sin storlek på förhand kända och sålunda ej kunna lemna åskådaren
ett begrepp om afståndet. Vår uppfattning af afstånd och storlek
beror i sådana fall fullkomligt på en tillfällighet. Härtill kommer,
att sjelfva de dimhöljda föremålens otydliga konturer ofta af åskådaren
omedvetet fullständigas till nyckfulla fantasibilder. Under en båtresa
i Hinlopen Strait skulle jag en gång bland drifis ro till en några
få kilometer aflägsen holme. När båten sattes ut, var himlen klar,
men medan vi som bäst voro sysselsatta med fogelskytte för vår middag,
höljdes allt i en tät dimma, och det så oförmodadt, att vi ej hunno
taga någon kompasspejling på holmen. Häraf föranleddes en ej rätt
angenäm rodd på höft bland de i sundet häftigt kringdrifvande isstyckena.
Alla ansträngde sig nu så mycket som möjligt för att få spaning
på den holme, hvars strand skulle bereda oss en säker rastplats.
Härunder sågs en mörk rand skymta fram vid horisonten. Den togs
för den holme, dit vi anlade oss, och att den mörka randen hastigt
höjde sig, föreföll till en början ej besynnerligt, då vi trodde,
att dimman skingrades och att till följd deraf mer af landet blef
synligt. Snart sågos två hvita snöfält, som vi förr ej sett, på
ömse sidor om landet, och genast derpå förvandlades detta till ett
hafsvidunder, snarlikt ett bergstort hvalrosshufvud. Detta fick
lif och rörelse, och slutligen sjönk allt tillsammans till hufvudet
af en vanlig hvalross, som låg på ett isstycke i båtens närhet;
de hvita tänderna bildade snöfälten, det svartbruna kullriga hufvudet
bergen. Knappast var denna villa försvunnen, innan en af manskapet
ropade: »land rätt för ut, högt land!» Vi sågo nu alla framför oss
ett högt alpland, med bergspetsar och isbräer, men äfven det sjönk
ögonblicket derpå tillsammans till en vanlig låg iskant, svärtad
af jord. På våren år 1873 gjorde Palander och jag med nio man en
slädfärd rundt om Nordostlandet. Under denna sågos och fäldes en
mängd björnar. När en björn syntes, medan vi släpade våra slädar
framåt, stannade vanligen tåget och, för att ej skrämma björnen,
gömde sig alla man bakom släden, med undantag af skytten, som, nedhukad
på något lämpligt ställe, väntade, tills bytet kommit på tillräckligt
nära håll för att med säkerhet kunna fällas. Vid ett tillfälle hände
det då under dimhöljdt väder på isen af Wahlenberg bay, att den
björn, som väntades och som tydligt blifvit sedd af alla man, i
stället för att nalkas med sin vanliga smidiga zigzag-gång
och under sina vanliga försök att nosa sig till en säker insigt
om främlingarnes matnyttighet, just då skytten lade an, spände ut
jettevingar och flög bort i gestalt af en liten ismås. En
annan gång under samma slädfärd hörde vi från det tält, i hvilket
vi rastade, den utanför sysselsatte kocken ropa: »en björn, en stor
björn; nej, en ren, en mycket liten ren». I samma ögonblick small
ett väl riktadt skott, och björn-renen befans vara en mycket liten
räf, som med lifvet fått plikta för äran att några ögonblick hafva
spelat ett stordjurs rol. Af dessa berättelser kan man inse, huru
svår seglats i dimma och bland drifis måste vara på ett okändt farvatten.
Rik
draggningsskörd.
Under de två gånger fartyget var förtöjdt vid isflaken,
lades trawl-nätet ut, jemte svablar. Det fick långsamt släpa fram
med isen, som drefs åt nordvest i följd af en frisk sydostvind,
som för tillfället var rådande. Utbytet af trawlingen blef ytterligt
rikligt: stora sjöstjernor, krinoideer, spongier, holoturier, en
gigantisk hafsspindel (Pyknogonid), massor af maskar, snäckor m.
m. Det var den rikligaste skörd trawl-nätet på en gång uppbringat
under hela vår färd rundt om Asiens kuster, och detta från hafvet
utanför Asiens nordspets! Bland här insamlade former må särskildt
nämnas den stora hafsspindeln, af hvilken en afbildning här bifogas,
äfvensom tre exemplar af små med stjelk fästade krinoideer.
Djupet vexlade mellan 60 och 100 meter. Vattnets temperatur var
vid ytan +0° till -0°,6, på bottnen -1°,4
till -1°,6; dess salthalt var betydlig, så
väl på bottnen, der den i det närmaste uppgick till de öfriga stora
oceanernas, som på ytan, der den visserligen var ungefär en femtedel
mindre, men dock mycket större än ytvattnets i Kara-hafvet. Eget
är, att en temperatur under det rena vattnets fryspunkt skall vara
fördelaktig för utvecklingen af ett så ytterligt rikt djurlif som
det, hvilket här träffades, och att detta icke skall lida något
men af det fullständiga mörker, som under större delen af året råder
på bottnen af det istäckta hafvet.
 |
Hafsspindel (Pyknogonid) från hafvet
öster om Kap Tscheljuskin.
|
½
af naturlig storl.
|
När vi kommit ut ur isen, ångade vi mot land, som
varskoddes den 23 kl. 8 t. 45 min. e. m. Landet
var lågt och snöfritt; hafvets djup vexlade på ett af stånd af 10
kilometer från kusten mellan 13 och 15 meter. Kusten sträckte sig
här från norr till söder. Vi följde den på ett af stånd af 7 till
10 kilometer. En nordvestlig bris förde här fartyget, utan tillhjelp
af ånga, hastigt framåt öfver en fullkomligt smul sjö.
Den 24 augusti seglade vi fortfarande längs landet
mot söder. Hafvets djup ökades nu till 88 meter på ett afstånd af
10 kilometer från land. Landet blef småningom högre, och ett stycke
från kusten sågos vackra bergskedjor, som, efter ögonmått bedömdt,
uppstego till en höjd af 600 till 900 meter. De voro, liksom strandslätten,
alldeles fria från snö. Endast i bergens klyftor qvarlågo några
få snö- eller is-samlingar, hvilka på ett par ställen tycktes bilda
verkliga glacierer, som dock afslutades på en betydlig höjd öfver
hafvet. Den snöfria sluttningen mellan bergets fot och den 30 till
60 meter höga strandafsatsen bildade en jemn slätt, täckt af en
brungrön gräsmatta, förmodligen af samma beskaffenhet som den, hvilken
vi sett på Taimur-ön.
Preobraschenie-ön.
Under förmiddagen var härligt klart väder, och ofta
kunde man från fartyget ej se spår till is. En mängd hvalrossar
syntes, och om jag får döma af den eld, som denna syn tände i våra
fångstmäns ögon, så kommer det ej att dröja länge, innan de norska
fångstfärderna utsträckas till hafvet norr och öster om Asiens nordspets.
Vidare sågos en mängd tejstar och alkor, dessa senare åtföljda af
årsungar, stora som rotges. Närmare middagen varskoddes »land för
ut om babord». Det var tydligen Preobraschenie-ön. Jag beslöt att
på några timmar landstiga derstädes för naturhistoriska undersökningar
och för att der, om väderleken det medgaf, anställa en ortbestämning.
Afståndet till den högländta ön var dock större än vi väntat, så
att ankaret först kl. 6 e. m. kunde fällas på dess sydvestra sida,
nära den tvärbranta stupan af ett rikt fogelberg.
Under de två sista dagarne hade vi seglat fram öfver
en trakt, som på nyare kartor är betecknad såsom land. Härigenom
visade det sig, att en betydlig förändring måste införas på norra
Sibiriens karta, och jag skall derför här anföra de iakttagelser,
på hvilka bestämningen af vår kurslinie grundar sig.
|
|
Observerad
|
|
|
bredd
|
|
längd
|
Kap Tscheljuskin9
|
|
77° |
36'
|
,8
|
|
103° |
27'
|
,2
|
Om bord på Vega10
midd. d. |
21 aug. |
77° |
25'
|
|
|
109° |
12'
|
|
»
|
22 » |
76° |
53'
|
|
|
116° |
9'
|
|
»
|
23 » |
76° |
48'
|
|
|
115° |
0'
|
|
»
|
24 » |
75° |
0'
|
|
|
113° |
33'
|
|
 |
 |
 |
|
|
 |
 |
|
|
På det sistnämnda stället hade vi land till styrbord om oss på
ett uppskattadt afstånd af 4'. Preobraschenie-ön låg härifrån 17'5
i S 21° V. Det är på grund af dessa data och de i loggboken angifna
kurser, som Vegas färd blifvit på kartan utsatt, och något tvifvel
kan ej uppstå derom, att ej det af oss angifna läget af Taimurhalföns
ostkust i hufvudsak är riktig.
Preobraschenie-ön bildar en 30 till 60 meter hög, temligen jemn
grässlätt, hvilken i nordvest slutar mot hafvet med en tvärbrant
stupa, men åt sydost långsamt sänker sig till två i hafvet långt
utskjutande sandreflar. Vid vårt besök var ön snöfri och täckt med
en gräsblandad mossmatta, som var ganska riklig i synnerhet på öns
sydvestra, mot nordanvindarne skyddade sluttningar. Här mötte man
å nyo den arktiska djurverlden i all sin rikedom. Utsprången på
öns tvärbranta strandafsats utgjorde häckningsställe för tallösa
alkor och kryckjor, till hvilka en eller annan tejst sällat sig.
På den yttersta strandfjären sprungo vadare beskäftigt af och an
för att samla sin föda. Vid de öfversta klipputsprången häckade
en skara stormåsar och på låglandets sluttningar sågs den hvita
fjellugglan lura på sitt rof, stilla och orörlig under timtal, men
såsom vanligt var och skygg, så att jägaren endast med svårighet
kunde nalkas henne inom skotthåll. På några ställen utbredde sig
mellan alkfjellets fot och stranden en stenbeströdd strandfjäre,
vid högt vatten till större delen öfversköljd af hafvet och vid
lågvatten full af grunda saltvattenpölar. Här hade två isbjörnar,
som snart blefvo fälda, den ene af löjtnant Brusewitz, den andre
af kapten Johannesen, slagit sig ned. Björnarne hade tydligen varit
på jagt efter de alkor, som jemte sina redan simkunniga ungar, stora
som rotges, simmade i vattenpölarne vid alkfjellets fot, och framför
allt torde de hafva lurat på foglar, som genom någon olyckshändelse
råkat nedfalla från häckningsstället. I hafvet såg man ett ej ringa
antal sälar, och blott några timmar före ankomsten till ön
hade vi seglat förbi flockar af hvalross.
 |
Preobraschenie-ön.
|
Efter
en teckning af O. Nordqvist.
|
Växtligheten var vida frodigare och artrikare än vid Kap Tscheljuskin
och bar naturligtvis en sydligare prägel, ej allenast till följd
af det sydligare läget, utan äfven med anledning deraf, att öns
stränder sköljas af det om sommaren uppvärmda vattnet från Chatanga-floden.11
Beklagligen medgaf mig den långt framskridna årstiden endast att
låta Vega dröja några få timmar vid denna intressanta ö, och kl.
½11 på aftonen lättades derför åter ankaret för att fortsätta
vår färd längs kusten.
Den 25, 26 och 27 augusti hade vi för det mesta stilla, vackert
väder och fullkomligt isfritt haf. Vattnets temperatur steg åter
till +5°,8, och dess salthalt minskades betydligt.
Men djupet aftog nu så starkt, att vi t. ex. natten mot den 26 hade
ganska svårt att komma förbi några grund, belägna vester om Lena-deltat,
utanför Oloneks mynning.
Skilsmessa
från Lena utanför Lena-flodens mynning.
Ursprungligen hade det varit min afsigt att låta Vega skilja sig
från Lena först vid någon ankarplats i en af Lena-flodens mynningsarmar.
Men med anledning af det grunda farvattnet, den goda vinden och
det isfria haf, som nu låg framför oss öster ut, beslöt jag att
skilja mig från Lena i öppna sjön utanför Tumat-ön. Detta skedde
natten mellan den 27 och 28 aug., sedan kapten Johannesen medelst
ett öfverenskommet tecken blifvit kallad att infinna sig om bord
på Vega, för att emottaga förhållningsorder, pass12
och bref till hemlandet. Till afskedshelsning åt vår lilla trogna
följeslagare på färden rundt om Asiens nordspets kastades några
raketer, hvarpå vi ångade eller seglade vidare, hvar och en åt sitt
håll.
Under seglingen från Norge till Lena hade vi varit mycket besvärade
af dimma, men deremot hade vi, endast då vi öster om kap Tscheljuskin
lemnade kustfarvattnet, mött is i sådan mängd, att den var hinderlig
för vår färd. Om kusten hela tiden följts, om vädret varit klart
och farvattnet tillräckligt upplodadt, så att det varit möjligt
att alltid hålla kursen nära land, så skulle Vegas färd till Lenas
mynning aldrig varit hämmad af is, och jag är öfvertygad derom,
att detsamma år efter år skall inträffa under slutet af augusti
månad, åtminstone mellan Jenisej och Lena, Det ställe, der under
segling från Atlanten till Lena ishinder oftast torde möta, tror
jag nämligen ej vara Asiens nordspets, utan trakten öster om inloppen
till Kara-hafvet.

|
 |