Afresa från Dicksons hamn. — Landstigning på en klippholme öster om Jenisej. — Sjelfdöda djur. — Fynd af kristaller på ytan af drifisen. — Kosmiskt stoft. — Uppehåll i Aktinia Bay. — Johannesens upptäckt af ön Ensamheten. — Ankomst till Kap Tscheljuskin. — Landets och hafvets naturbeskaffenhet derstädes. — Försök att framtränga rätt öster ut till Nysibiriska öarna. — Dimmans inverkan. — Rik draggningsskörd. — Preobraschenie-ön. — Skilsmessa från Lena utanför Lena-flodens mynning.

Afresa från Dicksons hamn.

Då Fraser och Express på morgonen den 9 augusti afrest till det ställe högre upp vid floden, der deras last var upplagd, voro äfven Vega och Lena segelklara. Jag lät likväl fartygen dröja ytterligare ett dygn i Dicksons hamn för att lemna löjtnant Bove tillfälle att afsluta dess kartläggning och för att möjligen få en ortbestämning på detta vigtiga ställe. Till följd af en ständigt molnhöljd himmel fick jag dock lika litet nu tillfälle dertill som under 1875 års resa, hvilket kan tjena till bevis på, hurudan väderleken sommartiden är vid denna plats, der Jenisejs varma vatten utgjutes i Ishafvet. Vega och Lena lättade således först den 10 augusti på morgonen ankar för att fortsätta färden. Kursen stäldes till de vestligaste af de öar, som gamla kartor förlägga utanför Pjäsinas mynningsvik och benämna Kammenni Ostrowa (Sten-öarna), ett namn som tyckes angifva, att de till sin naturbeskaffenhet öfverensstämma med de steniga öarna kring Dicksons hamn. Himlen var molnhöljd, luftens temperatur ända till +10,4° C., vattnet i början +10°, sedan +8°, dess salthalt vid hafsytan obetydlig. Ingen is syntes under dagens lopp. Gynnad af en frisk bris från sydost kunde Vega derför med fullt utspända segel anträda sin färd. Smärre klippöar, hvilka icke finnas utsatta på sjökortet, erinrade oss dock snart om kartornas otillförlitlighet. Detta, jemte disig luft, nödgade kapten Palander att framsegla med stor försigtighet, under skarp utkik och ständig lodning. Varmt väder och isfritt haf gynnade äfven den följande dagens färd. Men dimman blef nu så tät, att Vega redan på morgonen måste lägga bi vid en af de många små öar, som vi fortfarande mötte på vår väg.

Landstigning på en klippholme öster om Jenisej.

Dr Kjellman, dr Almqvist, löjtnant Nordqvist och jag gingo här i land. Den ytterst ödsliga och kala holmen bestod af en låg gneishäll, som här och der sköt fram i dagen med klippor, söndersprängda af frosten och temligen rikt lafklädda. På mera låglända ställen var stenen täckt af ett gruslager, som genom torkning och derpå beroende sammandragning söndersprungit i sexsidiga rutor, merendels af 0,3 till 0,5 meters genomskärning. Rutornas inre var fullkomligt blottadt på växtlighet, endast i sprickorna sågs en ytterst torftig vegetation af förkrympta mossor, lafvar och blomväxter. Af den sist nämnda gruppen funnos femton arter¹, som kunde med framgång, eller rättare utan att gå under, utkämpa striden om tillvaron på det lilla magra, af inga bergshöjder mot Ishafvets stormar skyddade skäret, men bland dessa arter torde dock ett par sällan utveckla några blommor. Äfven mossorna voro till stor del utan frukt, med undantag af dem, som växte på den af hård dytäckt lera bildade stranden af en pöl, fyld med saltblandadt vatten och belägen omedelbart vid hafsbandet. En mängd kring denna pöl strödda drifvedsbitar utvisade, att stället tidtals öfversköljdes af hafsvatten, hvilket således tyckes hafva verkat gynsamt för mossornas utveckling. Af lafvar fann dr Almqvist ett antal arter, väl utbildade och förekommande i jemförelsevis riklig mängd. Deremot var hafvet, oaktadt de kringliggande klipporna erbjödo en god algbotten, så fullständigt blottadt på högre alger, att endast en enda mikroskopisk form påträffades af dr Kjellman. Inga däggdjur syntes till, ej ens den ensliga ishafsklippans vanliga invånare isbjörnen, hvilken i trakter, der den ej gjort bekantskap med fångstmännens kula eller lans, i trygg medvetenhet om hittills okufvad kraft, sällan försummar att från toppen af höga isblock eller klippor taga nykomna gäster i skärskådande. Blott sex arter foglar sågo vi härstädes. Den bland dessa, som i första rummet tilldrog sig vår uppmärksamhet, var snösparfven, som lemnat söderns bördigare bergshöjder för att välja denna ensliga kalla ishafsholme till häckningsställe, och som nu flaxade kring det stenrös, der han hade sitt bo, under oupphörligt qvitter, liksom för att gifva till känna sin belåtenhet öfver valet. Vidare iakttogos två arter vadare, Tringa maritima och Phalaropus fulicarius, springande utan rast och ro omkring på strandfjären för att samla sin föda, som utgöres af insekter. De dödade foglarna hade ofta kräfvorna fulla af insektlemningar, oaktadt de vistades på ett ställe, der naturforskaren får leta timtal för att finna ett dussin myggor eller myggors vederlikar i storlek, ett förhållande som vittnar högeligen fördelaktigt om snäppans synförmåga, rörlighet och uppfattning, då det gäller insektfångst. Svårt är i alla fall att förstå hvad det är som lockar denna insektätande fogel till en af de insektfattigaste trakter på jordklotet. De stora måsarnes plundrare tjufjon och dennes tuktomästare, den modiga tärnan, sågos äfven, hvartill kommo några få prutgäss (Anser bernicla). Ejdrar förekommo deremot icke. Alla de nämnda fogelarterna uppträdde endast i obetydligt antal, och någon liknelse till det lif, som råder på en fogelholme vid Spetsbergen, fann man ej här. Slutligen må nämnas, att löjtnant Nordqvist under stenar och drifvedstycken fann några få insekter, bland dem en skalbagge (en staphylinid). Af samma insektart fann dr Stuxberg sedermera ett exemplar ännu vid sjelfva Kap Tscheljuskin. Ingen skalbagge förekommer på Spetsbergen, ehuru större delen af denna ögrupp är i afseende å klimat, jordmån och växtlighet vida bättre lottad än den trakt, hvarom här är fråga. Detta synes mig visa, att Spetsbergens ytterst fåtaliga och oansenliga insektfauna är inflyttad under senare tider, och utgöra ett exempel på i huru hög grad skalbaggarnes utbredning försvåras af deras oförmåga att öfverskrida breda vattendrag.

På eftermiddagen hade vädret åter något klarnat, så att vi kunde segla vidare. En och annan isbit syntes, och om natten tilltog isen en stund i oroväckande grad. Dock förekom den ej heller nu i sådan mängd, att den vid klart väder eller i kändt farvatten kunnat verka hinderligt för seglatsen.

Vega och Lena förtöjda vid ett isstycke

den 12 augusti 1878 på morgonen. Efter en teckning af O. Nordqvist.

Den 12 augusti seglade vi fortfarande genom betydliga fält af spridd drifis, som dels utgjordes af grof gammal is, dels af mycket sönderfrätt årsis. Den bildade dock icke något allvarligt hinder för framkomsten, och sannolikt skulle vi närmare stranden till och med haft fullkomligt isfritt vatten, men det var naturligtvis icke rådligt att i dimma, och okändt farvatten, utan att af nöd vara dertill tvungen, gå allt för nära land.

Sjelfdöda djur.

En mängd fisk (Gadus polaris) syntes öfver foten af en stor grundis, vid hvilken vi för några timmar lade till. Följande dag sågo vi vid en af holmarne der vattnet var mycket klart, hafsbottnen beströdd med otaliga döda fiskar af samma art. Förmodligen hade de omkommit af enahanda orsak, som ofta dödar fisken i Ob i så stor mängd, att vattnet förpestas, nämligen deraf att ett större fiskstim blifvit af is inneslutet i ett trångt hål, der vattnet, då dess yta tillfrusit, ej mera kunnat genom absorption ur luften ersätta det förbrukade syret, och der sjelfva fisken sålunda bokstafligen drunknat. Jag nämner detta obetydliga fynd af några sjelfdöda fiskar, emedan sjelfdöda ryggradsdjur, äfven fiskar, ytterst sällan träffas.

Hårstjerna från Taimur-kusten.

Antedon Eschrichtii J. Müller. 3/5 af nat. storl.

Dylika fynd förtjena derför med vida större omsorg antecknas, än t. ex. välkända djurformers uppträdande i granskapet af ställen, der de setts tusen gånger förut. Under mina nio expeditioner till de arktiska trakterna, der djurlifvet om sommaren är så ytterligt rikt, har det här nämnda fallet varit ett af de få, då jag träffat lemningar efter bevisligen sjelfdöda nutida ryggradsdjur. Nära jagtplatserna ser man nog lemningar efter en eller annan af skottsår död ren, säl, räf eller fogel, men någon sjelfdöd ren har jag aldrig sett på Spetsbergen, ej heller någon sjelfdöd isbjörn, säl, valross, hvithval, räf, gås, alka, lemmel o. s. v.² Isbjörn och ren finnas der dock i hundratal, säl, hvalross och hvithval i tusental, foglar i milliontal. Otaliga af dessa måste dö »naturlig» död. Hvart taga deras kroppar vägen? Derom hafva vi för närvarande ingen aning, och dock föreligger här en fråga af ofantlig betydelse för besvarandet af en mängd vigtiga frågor rörande försteningsförande lagers bildning. Eget är i alla fall, att det på Spetsbergen är lättare att finna kotor af en jätteödla från trias-tiden, än ben af en sjelfdöd säl, hvalross eller fogel, och detsamma gäller äfven för sydligare bebodda länder.

Den 13 augusti seglade vi åter förbi en mängd små klippor eller holmar. Hafvet var i början temligen isfritt, men blef sedermera beströdt med jemna tunna drifisstycken, hvilka ej voro »uppskrufvade» på hvarandra och således ej om vintern varit utsatta för någon ispressning. Denna is medförde ej någon olägenhet för seglatsen, men samtidigt inhöljdes allt i en ytterligt tät dimma, hvilken snart nödgade oss att fälla ankar i en liten bugt vid kusten. Jag sökte förgäfves erhålla någon ortbestämning på stället. Vid stranden qvarlåg nästan öfverallt en temligen hög snö- och is-fot, som i dimman tedde sig som väldiga isbräer. För öfrigt var landet snöfritt. Det öfverensstämde i afseende å den geologiska bildningen, djur- och växtverlden fullkomligt med den holme jag nyss beskrifvit. Men hafsvattnet var här klart och salt, och draggningen lemnade derför dr Kjellman en hop större alger och åt dr Stuxberg en mängd hafsevertebrater.

När dimman lättat, ångade vi genast vidare, men knappast hade vi kommit till sjös, förr än vi åter insveptes i så tät dimma, att vi nödgades för natten lägga till vid ett större drifisstycke. Svablarna utsattes och lemnade ett mycket rikt utbyte af stora vackra djurformer, en mängd sjöstjernor, Astrophyton, Antedon m. fl. För öfrigt gjordes här ett ytterligt märkligt och för mig ännu i denna stund gåtfullt fynd.

Fynd af kristaller på ytan af drifisen. — Kosmiskt stoft.

Sedan flere år tillbaka har jag ifrat för undersökning af stoftartade ämnen, som falla till jordytan med nederbörden, och jag har bevisat, att en del af dem otvifvelaktigt härstammar från verldsalltet. Härigenom får denna oansenliga stoftnederbörd en ofantlig betydelse för vårt jordklots utvecklingshistoria, och vid densamma fästes dessutom det spännande intresse, hvilket vi ovilkorligen hysa för allt, som bringar oss en verklig erfarenhet om den utom vår jord befintliga materiella verlden. Jordens bebodda länder egna sig dock mindre väl för dylika undersökningar, enär de i ringa mängd nedfallande kosmiska stoftpartiklarna här endast med svårighet kunna skiljas från kulturstoft, härrörande från menniskornas bostäder, från industriens affall, från ångmaskinernas och hyttornas skorstenar. Annorlunda är deremot förhållandet på den höga nordens snö- och isfält, långt aflägsna från menniskobostäder och ångbåtars stråkvägar. Hvarje främmande stoftkorn kan här lätt urskiljas och tillvaratagas, och stor sannolikhet förefinnes, att kulturaffall här nästan fullständigt saknas. Det är häraf sjelfklart, att jag ej ville försumma det första tillfälle till förnyade undersökningar i den antydda riktningen, som vår ofrivilliga rast vid drifisfältet erbjöd.

Bild af kristaller,

funna på isen utanför Taimur; 30-40 ggr förstorad.

Strax efter det Vega lagt bi, gick jag derför ned på isen för att se till, om ej äfven här något sådant metallhaltigt stoft, som jag förut träffat norr om Spetsbergen, funnes på isens yta. Något dylikt syntes dock ej. Deremot märkte löjtnant Nordqvist små gula fläckar i snön, hvilka jag bad honom insamla och lemna till undersökning åt dr Kjellman. Jag förmodade nämligen, att fläckarne utgjordes af diatomace-slem. Efter undersökning förklarade emellertid Kjellman, att de icke härrörde af något organiskt ämne utan af kristalliserade sandkorn. Äfven jag undersökte dem nu närmare, men beklagligen först morgonen efter det vi lemnat isfältet, och fann då, att det förmodade slemmet utgjordes af svagt gula kristaller (ej bitar af kristaller) utan inblandning af främmande ämnen. Mängden af kristaller, som erhölls af ungefär 3 liter snö, skummad från snöns yta på ett område af högst 10 qvadratmeter, uppgick till närmare 0,2. gram. Kristallerna förekommo endast nära ytan af snön, ej i de djupare liggande snölagren. De hade ända till 1 mm. i genomskärning, voro af vidstående utseende och tycktes tillhöra det rombiska systemet, i det de bildade refflade på båda ändarna afstympade prismor med en tydlig genomgångsyta. Tyvärr har jag icke kunnat på dem anställa några verkliga mätningar, emedan de efter en tids förvaring i luften vittrade till ett hvitt, icke kristalliniskt pulver. De lågo, utan att märkbart lösa sig, en hel natt i det vid snöns smältning bildade vattnet. Äfven vid upphettning föllo de sönder till ett hvitt pulver utan smak. Det hvita pulver, som bildats genom kristallernas vittring, analyserades efter hemkomsten (21 månader efter tillvaratagandet) och befans innehålla endast kolsyrad kalk!

Detta ämnes ursprungliga sammansättning och härkomst synas mig ytterst gåtfulla. Vanlig kolsyrad kalk har det icke varit; kristallerna voro nämligen ej romboedriska och de visade ej kalkspatens genomgångar. Om arragonit kan här ej heller vara fråga, emedan denna visserligen kunde »af sig sjelf» sönderfalla, men i sådant fall hade det nybildade pulvret bort vara kristalliniskt. Hafva kristallerna ursprungligen varit ett nytt vattenhaltigt kalk-karbonat, bildadt genom utkristallisering ur hafsvattnet vid stor köld och sedan förlorande sin vattenhalt vid en temperatur af 10° till 20° öfver fryspunkten? Men i sådant fall hade de ej bort träffas på snöns yta, utan lägre ner på isens yta. Eller hafva de från verldsalltet nedfallit till jordytan och före sönderfallandet varit något ämne af en från terrestriska ämnen lika afvikande sammansättning som åtskilliga i meteorstenar på senare tider upptäckta kemiska föreningar? Kristallernas förekomst i det öfversta snölagret och deras sönderfallande i luften tala härför. Någon möjlighet att numera afgöra dessa frågor förefinnes beklagligen icke, men i alla händelser är detta fynd en ytterligare maning till de män, som resa i högnordiska trakter, att från ytan af snöfält, belägna långt ifrån de vanliga stråkvägarna för samfärdseln, med stor uppmärksamhet tillvarataga alla främmande, om än oansenliga ämnen.

Då denna fråga säkrast och lättast kan besvaras genom undersökningar just i polartrakterna, skall jag här, till ledning för framtida resande, uppräkna några likartade fynd, som förut blifvit af mig gjorda eller föranledda.³

Genomskärning af snöytan på ett drif-isfält vid 80° n. br.

½ af nat. storl.

1. I början af dec. 1871 inträffade i Stockholm ett utomordentligt rikligt snöfall, kanske det ymnigaste, som egt rum i mannaminne. Flere menniskor omkommo, insnöade i Stockholms omedelbara granskap. Jag lät under de sista dagarne, som snöfallet varade, uppsamla och på ett lakan smälta ungefär en kubikmeter snö. Den lemnade en återstod af ett svart pulver, som innehöll med magnet utdragbara metalliska jernkorn.

2. I medlet af mars 1872 gjordes en likartad undersökning af min broder Karl Nordenskiöld i en aflägsen skogsbygd, Evois i Finland. Afven här erhölls vid snöns smältning en ringa rest, bestående af ett svart pulver innehållande metalliskt jern.

3. Den 8 aug. och 2 sept. samma år undersökte jag norr om Spetsbergen vid 80° br. och 13°-15° längd det snölager, som här täckte isen. Beskaffenheten hos detta lager synes af vidstående träsnitt, å hvilket 1. är nyfallen snö, 2. ett 8 mm, tjockt lager af tillhårdnad gammal snö, 3. ett 30 mm. tjockt lager af snö, gyttrad till en kristallinisk kornig massa, och 4. vanlig kornig, tillhårdnad snö. Lagret 3. var fullt med små svarta korn, bland hvilka funnos talrika, med magnet utdragbara metalliska partiklar, innehållande jern, kobolt och sannolikt äfven nickel.

4. Yid smältning af 500 gram hagel, nedfallna i Stockholm hösten 1873, erhöllos likadana kobolt(nickel)-haltiga metallflitror, hvilka i detta fall dock möjligen kunnat härröra från kringliggande tak, emedan haglen insamlades på en gård, omgifven af hus täckta med rödmålad jernplåt. De i haglen inneslutna metallflitrornas svarta färg, deras läge inuti haglen och slutligen deras kobolthalt antyda dock äfven här ett helt annat ursprung.

5. Uti ett stoft (kryokonit), insamladt på Grönlands inlandsis i juli månad 1870, funnos äfvenledes inblandade metalliska jernkorn, innehållande kobolt. Hufvudmassan utgjordes af ett kristalliniskt, dubbelbrytande silikat, genomdränkt af ett illaluktande organiskt ämne. Stoftet förekom i stora massor på bottnen af otaliga små håligheter å ytan af inlandsisen. Af vulkaniskt ursprung kunde det knappast vara, emedan det genom sin kristalliniska struktur helt och hållet skilde sig från det glasstoft, som vanligen utkastas af vulkaner och af vinden ofta föres till långt aflägsna länder, så äfven från det stoft, som den 30 mars 1875 nedföll flerstädes i ej obetydlig mängd öfver mellersta Skandinavien, och som bevisligen blifvit utkastadt af vulkaner på Island. Medan nämligen kryokoniten består af små kantiga dubbelbrytande kristallfragmenter, utan inblandning af glaskorn, består det vulkaniska Haga-stoftet⁴ af nästan idel små mikroskopiska glasblåsor, som icke inverka på det genomgående ljusets polarisationsplaner.

Likartade undersökningar hafva sedermera blifvit gjorda bland andra af herr Tissandier i Paris och under Nares' engelska polarexpedition.

Mången torde tycka, att det är vetenskapen föga värdigt att sysselsätta sig med en så obetydlig sak som nedfallandet af ett ringa stoft. Men detta är ingalunda förhållandet. Jag uppskattar mängden af det stoft, som fans på isen norr om Spetsbergen, till 0,1 à l milligram på qvadratmetern, och antagligen är hela stoftnederbörden för året vida betydligare än den sistnämnda siffran. Men en milligram på qvadratmetern af jordens yta utgör för hela jorden omkring fem hundra millioner kilogram! En sådan massa, hopad år för år under geologiska tidsperioders för oss sannolikt ofattliga längd, bildar en allt för vigtig faktor, för att den skulle kunna förbigås, då man uppställer grunddragen af vår planets geologiska historia. En fortsättning af dessa undersökningar skall kanske visa, att vårt jordklot småningom tillvuxit från en ringa början till den storlek det för närvarande eger, att betydliga beståndsdelar i våra sedimentära lager, i synnerhet i dem som blifvit afsatta i det öppna hafvet långt från land, äro af kosmiskt ursprung, samt gifva en oväntad upplysning om uppkomsten af vulkanernas eldhärdar och en enkel förklaring till den märkliga likhet, som omisskänligt eger rum mellan plutoniska bergarter och meteorstenar.⁵

Uppehåll i Aktinia Bay.

Den 14 augusti ångade vi, då dimman något lättat, vidare, men nödgades snart åter ankra i en från norra sidan af Taimur-sundet i Taimur-ön inskjutande bugt, som jag benämnde Aktinia bay efter den mängd aktinior, som skrapan här upphemtade. Det är för öfrigt ej det enda ställe i Kara-hafvet, som kunde erhålla sitt namn från det der rådande, oväntadt rika evertebratlifvet.

Gräs från Aktinia bay.

Pleuropogon Sabini E. Br.

Ogynsam väderlek uppehöll oss i Aktinia bay, som bildar en god och väl skyddad hamn, till den 18 augusti, under hvilken tid utflygter gjordes åt olika håll, bland annat äfven längre in i Taimur-sundet, der en vexlande stark ström var rådande. Sundet var för grundt för att kunna passeras af större fartyg. Bergarten kring Taimur-sundet utgöres af gneislager, hvilka bilda låga åsar, som af frosten blifvit så söndersplittrade, att de förvandlats till ofantliga lafklädda stenrös. Mellan dessa utbreda sig vidsträckta dälder och slätter, nu snöfria, om man frånräknar en eller annan i klyftorna qvarliggande drifva. Slättmarkerna voro alla täckta med en ganska grön, sammanhängande växtlighet, hvilken dock vid närmare granskning befans vara, ej en verklig gräsmatta, utan en blandning af gräs, halfgräs och en mängd olika slag af mossor och lafvar. Verkliga blommor finnas här endast i ringa mängd.⁶ I det hänseendet visar kust-tundran öster om Jenisej en anmärkningsvärd olikhet med kustlandet på Waigatsch-ön och Novaja Semlja. Rikedomen på yppiga lafvar och mossor var deremot påfallande. Mossorna voro vid sjöstranden och vid kanten af de här och der qvarliggande snödrifvorna rikligt fruktbärande. Djurlifvet på land var fattigt; några få renar sågos, en fjellräf fäldes och en lemmel fångades.

Endast följande foglar sågos: ugglor (Strix nyctea), temligen talrika, af hvilka en blef fäld; en falkart, som förgäfves jagades; snösparfvar, mycket allmänt häckande i stenrösen; en kull snöripor, hvaraf några ungfoglar blefvo skjutna; sex arter vadare, traktens allmännaste foglar, af hvilka en mängd skötos; två måsarter (Larus glaucus och tridactylus); Lestris parasitica och Buffonii, den senare allmännast; Anser bernicla, ganska allmän; samt slutligen alfoglar (Harelda glacialis), i stora flockar simmande i sundet. Öfver hufvud var fogellifvet här fortfarande fattigt, i jemförelse med hvad vi varit vana att se i de nordliga trakterna vester om Novaja Semlja.

I hafvet var det högre djurlifvet något rikare. En hvalross hade blifvit sedd under resan från Jenisej, och på den i sundet kringdrifvande isen sågos en mängd sälar, så väl Phoca barbata som Ph. hispida. Detta gaf anledning att förmoda ett rikare lif på hafsbottnen, hvilket ock besannades af draggningsutbytet. Ingenstädes syntes vid vår ankomst spår efter menniskor, men nu betecknar en stenvarde det ställe, vid hvilket Vega och Lena varit förankrade.

Johannesens upptäckt af ön Ensamheten.

Det var dock nära, att vi i detta förut aldrig af fartyg besökta haf hade stött på en landsman. Medan vi lågo för ankar i Taimur-sundet, kom nämligen kapten Edv. Johannesen i granskapet af samma ställe med sin segelskuta »Nordland» från Tromsö. Han hade lemnat Norge den 22 maj 1878, kom den 6 juni till Gåslandet på Novaja Semlja och nådde denna ös nordspets den 22 juli. Här hördes stark åska den 26 juli. Den 10 augusti styrde han från Novaja Semlja mot öster, tvärs öfver Kara-hafvet mellan 76° och 77° n. br., i isfritt vatten. Den 16 fick han Taimur-landet i sigte. Här vände han och styrde först mot vester, sedan mot norr. Vid 77° 31' n. br. och 86° o. 1. från Greenw. påträffade och kringseglade han en ny ö, som benämndes »Ensamheten». Ön var snöfri, men icke gräsbevuxen. De djur som syntes voro några björnar och storsälar, tärnor, stormfoglar, ismåsar, skaror af tejstar och en »fogel med rundad stjert och lång näbb», förmodligen någon vadare. På nordöstra sidan om ön rådde en stark nordlig ström. Öns af skilda läge och ödsliga utseende gaf anledning till det af Johannesen föreslagna namnet. Härifrån seglade Johannesen, med en stor bugt mot norr så att 78° n. br. nåddes, åter till Novaja Semljas nordspets och derifrån den 12 sept. vidare till Norge. Äfven under återresan öfver Kara-hafvet möttes nästan ingen is.⁷

Ankomst till Kap Tscheljuskin.

En ytterst ihållande dimma var under hela den tid, vi vistades härstädes, rådande, men den 18 lättade den ändtligen något litet. Genast lyftade vi ankar och ångade vidare utmed Taimur-öns vestra strand. Denna omgifves af en mängd öar, som icke finnas angifna på kartorna, och möjligen är Taimur-ön sjelf af sund delad i flere delar. Under framfärden hindrade oss dock den fortfarande ganska täta dimman att annat än ytterst ungefärligt kartlägga de öar och holmar, mellan och förbi hvilka Vega letade sig fram. Så mycket kunde vi i alla fall se, att Taimur-öns nordspets ej går så långt mot norr, som de vanliga kartorna angifva.

Is mötte oss endast i ringa mängd, och den vi sågo var ytterst sönderfrätt fjord- eller flodis. Jag tror knappast, att vi under dagens lopp påträffade ett enda isstycke, stort nog att derpå kunna flensa en säl. Någon verklig gammal drif-is, sådan som man möter vid Spetsbergens nordkust, hade vi ännu ej sett. I fråga om isens beskaffenhet eger en fullständig olikhet rum mellan Kara-hafvet och hafvet norr och öster om Spetsbergen. En annan påfallande olikhet är den brist på varmblodiga djur, som är rådande i denna hittills för all jagt förskonade trakt. Under dagens lopp hade vi ej sett en enda fogel, något som aldrig förut händt mig under en sommarfärd i de arktiska trakterna, och knappast någon säl.

Den 19 augusti fortsatte vi att segla och ånga längs med kusten, för det mesta i en ytterst tät dimma, hvilken endast stundtals skingrades så mycket, att landets kuststräckning kunde urskiljas. För att ej blifva åtskilda måste de båda fartygen ofta med ånghvisslan gifva signaler åt hvarandra. Hafvet var spegelblankt. Endast obetydlig och starkt sönderfrätt drif-is syntes då och då, men under dagens lopp ångade vi förbi ett vidsträckt obrutet, landfast isfält, som upptog en bugt på vestra sidan om Tscheljuskin-halfön. Den is, hvaraf detta utgjordes, syntes i dimman ofantligt grof och hög, ehuru den i verkligheten var nästan lika sönderfrätt som den, hvilken bildade de isstrimlor, som då och då mötte oss ute på hafvet.

Dimman hindrade all utsigt långt öfver isen, och jag fruktade redan, att Asiens nordligaste udde skulle vara så isomgifven, att vi ej skulle kunna landa på densamma. Men snart skymtade en mörk, isfri udde fram ur dimman i nordost. En mot norr öppen vik skar här in i landet, och i denna ankrade båda fartygen den 19 augusti kl. 6 e. m.

Vi hade nu nått ett stort, under århundraden förgäfves eftersträfvadt mål. För första gången låg ett fartyg förankradt utanför den gamla verldens nordligaste udde. Ej under då, om tilldragelsen firades med flaggning och kanonsalut och, sedan vi återvändt från vår utflygt i land, med festtillställning om bord, med vin och skålar.

Likasom vid vår ankomst till Jenisej, mottogos vi äfven här af en stor isbjörn, som, redan innan fartyget ankrat, sågs gå af och an på stranden, då och då oroligt blickande och nosande utåt hafvet för att utforska, hvilka märkvärdiga gäster nu för första gången kommit till hans rike. En båt utsattes för att fälla honom. Brusewitz blef den utkorade skytten, men denna gång aktade sig björnen för någon närmare bekantskap med våra gevär. Kanonsaluten skrämde honom så fullständigt på flykten, att han ej ens, såsom björnarne pläga, återkom den följande dagen.

Vega och Lena saluterande Kap Tscheljuskin.

Efter en teckning af A. Hovgaard.

Landets och hafvets naturbeskaffenhet derstädes.

Asiens nordspets bildar en låg, af en vik tudelad udde, hvars östra arm skjuter obetydligt längre mot norr än den vestra. En bergsrygg med långsamt sluttande sidor löper från den östra udden inåt landet i sydlig riktning och tyckes redan inom synhåll från vestra udden nå en höjd af 800 meter. Likasom det nedanför liggande slättlandet var dess krön nästan snöfritt. Endast på bergets sidor eller i djupa af snöbäckar utgräfda fåror och dälder på slättlandet syntes stora hvita snöfält. En låg isfot stod ännu på de flesta ställen längs hafsstranden. Men ingen isbrä framvältade sina blåhvita ismassor ned för bergens sidor, och inga insjöar, inga utspringande klippblock, inga höga bergspetsar gåfvo något naturskönt drag åt landskapet, hvilket var det enformigaste och ödsligaste jag sett i den höga norden.

Fjellnagelört (Draba alpina L.) från Kap Tscheljuskin.

Naturlig storlek.

Den längst norr ut lefvande skalbaggen.

Micralymma Dicksoni Mäkl. 12 ggr förstor.

Öfverallt var marken, liksom på den holme vid hvilken vi lågo för ankar den 11 aug., söndersprungen i mer eller mindre regelbundna sexhörningar, hvilkas inre fält vanligen var blottadt på växtlighet, medan förkrympta blomväxter, lafvar och mossor spirade fram från sprickorna. På några få ställen var dock marken täckt med en af mossor, lafvar, gräs och halfgräs bildad växtmatta, liknande den jag förut träffat vid Aktinia bay. Dock voro blomväxterna här mindre talrika, mossorna mer förkrympta och mindre rikligt fruktbärande. Äfven laffloran var, enligt dr Almqvists undersökning, enformig, ehuru ofta yppigt utvecklad. Rikast på växter var uddens yttersta utsprång. Det såg nästan ut, som om många af Taimur-landets växter försökt att härifrån vandra vidare mot norr, men, då de mött hafvet, stannat, oförmögna att komma vidare och ohågade att vända. Här fann nämligen dr Kjellman på ett mycket litet område nästan alla de växter, som omgifningen hade att bjuda på. De arter, som kännetecknade växtligheten, voro: Saxifraga oppositifolia L., Papaver nudicaule L., Draba alpina L., Cerastium alpinum L., Stellaria Edwardsii R. Br., Alsine macrocarpa Fenzl., Aira cæspitosa L., Catabrosa algida (Sol.) Fr. och Alopecurus alpinus Sm. Mindre rikligt förekommo: Eri-trichium villosum Bunge, Saxifraga nivalis L., S. cernua L., S. rivularis L., S. stellaris L., S. cæspitosa L., S. flagellaris Willd., S. serpyllifolia Pursh., Cardamine bellidifolia L., Cochlearia fenestrata R. Br., Oxyria digyna (L.) Hill., Salix polaris Wg., Poa flexuosa Wg. och Luzula hyperborea R. Br. Således funnos inalles endast 23 arter oansenliga blomväxter, bland dem 8 arter tillhörande slägtet Saxifraga, en svafvelgul vallmoart, allmänt odlad i våra trädgårdar, och den innerligt täcka, förgätmigej-lika Eritrichium. Att vegetationen här på Asiens nordspets har att kämpa med ett hårdt klimat, visas bland annat deraf, att, såsom dr Kjellman påpekat, de flesta blomväxter derstädes hafva en synnerlig benägenhet att bilda ytterst täta, halfklotformiga tufvor.

De enda insekter, som här förekommo i något större mängd, utgjordes af poduror, dock sågos äfven några flugor och till och med en skalbagge, den förut omtalade staphyliniden. Af foglar sågos en mängd snäppor, en ytterst talrik samlad skara prutgäss (Anser bernicla), tydligen stadd på flyttning till sydligare trakter, kanske från något norr om Kap Tscheljuskin beläget polarland, en lom, några ismåsar och kryckjor samt lemningar efter ugglor. Däggdjuren representerades af den förut nämnda björnen samt af ren och lemmel, efter hvilka spår och spillning syntes på slättlandet. I hafvet sågs en hvalross, åtskilliga snaddar (Phoca hispida) och ett par stim hvithvalar.

Alla elfvar voro nu uttorkade, men vidsträckta grunda flodbäddar gåfvo till känna, att vid snösmältningstiden ett rikt vattenflöde här eger rum. Sorl af snöbäckar och fogelskri bilda då helt säkert ett afbrott i den ödslighet och tystnad, som nu var utbredd öfver slättlandets kala, på nästan all växtlighet blottade lerbäddar. Sannolikt kan man dock litet längre in i landet, i någon mot nordhafsvindarne skyddad däld, finna helt andra naturförhållanden, ett rikare djurlif och en växtverld, sommartiden lika blomsterrik som den, hvilken möter oss i Isfjordens och den »Namnlösa bugtens» (Besimannaja bays) dälder. Några spår efter menniskor sågo vi icke härstädes. De berättelser, som redan på sextonhundratalet voro gängse om beskaffenheten af Asiens nordspets, göra det dock sannolikt, att Sibiriens nomader någon gång drifvit sina renhjordar ända hit upp. Det är till och med ej omöjligt, att ryska fångstmän från Chatanga jagat på Taimur-landets nordspets, och att Tscheljuskin verkligen varit här, derom vittnar den på ryska kartor ganska riktiga utläggningen af den udde, som nu med rätta bär hans namn.⁸

Bergarten utgöres af en lerskiffer, insprängd med chiastolitlika kristaller och kristaller af svafvelkis. På sjelfva udden är skiffern genomkorsad af en mäktig gång af ren, hvit qvarts. Enligt gammal polarfararsed uppbyggdes här till minne af vårt besök en ståtlig stenvarde.

Bild från expeditionens uppehåll vid Kap Tscheljuskin.

Efter en teckning af A. Hovgaard.

För att kunna få en god astronomisk ortbestämning på denna vigtiga punkt dröjde jag der till den 20 aug. om middagen. Lena fick order att under tiden ånga ut för att dragga. Den mötte åtta minuter norr om den vik, der vi lågo för ankar, grof och ganska tät is. Hafvets djup tilltog här hastigt. Djurlifvet på hafsbottnen var rikt, bland annat på stora sjöstjernor och ophiurider.

Försök att framtränga rätt öster ut till Nysibiriska öarna.

Ophiurid från hafvet norr om Kap Tscheljuskin.

Ophiacantha bidentata Retz. 11/3 af nat. storl.

Enligt resplanen ville jag härifrån ånga rätt öster ut mot de Nysibiriska öarna för att se till, om man ej skulle möta land på denna väg. Den 20 och 21 gick det temligen obehindradt fram i denna riktning bland spridd drif-is, som var gröfre och mindre sönderfrätt än den vi träffat på vestra sidan om Taimur-landet. Några mycket stora isflakar förekommo äfven, men inga isberg. För öfrigt följdes vi åter af en så stark dimma, att vi endast kunde se isfält och isstycken i fartygets omedelbara granskap. Förutom Lestris-arter och kryckjor såg man nu äfven alkor, en fogel som nästan saknas i Kara-hafvet. Johannesen trodde, att dessa foglars närvaro skulle bevisa, att hafvet ej fullständigt tillfryser om vintern, emedan det ej vore antagligt, att alkorna höst och vår skulle flyga öfver det tillfrusna Kara-hafvet för att här borta uppsöka sin föda och sina häckningsställen.

Natten till den 22 ångade vi genom temligen tät is. Hela dagen var fortfarande en så stark dimma rådande, att man ej kunde se isfältens utsträckning i fartygets omgifning. Mot middagen nödgades vi derför taga en mera sydlig kurs. Då vi ej heller i denna riktning kunde komma fram, lade vi, i afvaktan på klart väder, bi vid en större isflak, tills det på eftermiddagen åter lättade något, så att vi kunde fortsätta färden. Men det varade endast en kort stund, innan dimman å nyo blef så tät, att man, såsom sjömännen säga, kunde skära den med knif. Det var nu tydligen fara värdt, att Vega under en fortsatt påmåfå-segling uti den islabyrint, hvari vi intrasslat oss, skulle kunna råka ut för samma öde, som drabbade Tegetthoff. För att undvika detta blef det nödvändigt att, med öfvergifvande af försöket att segla från Kap Tscheljuskin rakt till de Nysibiriska öarna, så snart som möjligt söka nå det öppna vattnet vid kusten.

Då det den 23 på morgonen klarnade, började vi derför åter ånga fram bland drifisfälten, men denna gång ej för att komma fram i en bestämd riktning, utan för att söka öppet vatten. De isfält, vi nu träffade, voro ytterst sönderfrätta, hvilket antydde, att vi ej kunde vara långt från drifisens kant. Men detta oaktadt blefvo alla försök att finna »framkommelig» is i ostlig, vestlig eller sydlig riktning förgäfves. Vi måste alltså i nordlig riktning söka den öppning, genom hvilken vi inseglat. Detta var så mycket mer oroande, som vinden hade kastat om till en temligen frisk NV, hvarför det med Vegas svaga ångkraft endast gick långsamt framåt. Först kl. ½ 7 e. m. kommo vi ändtligen ut från den säckformiga öppning i isen, uti hvilken vi dagen förut vid middagstiden inseglat.

Dimmans inverkan.

Utan att sjelf hafva erfarit det, kan man knappast göra sig en föreställning om de synvillor, som dimma åstadkommer i trakter, der de föremål, som framskymta genom töcknet, icke äro till sin storlek på förhand kända och sålunda ej kunna lemna åskådaren ett begrepp om afståndet. Vår uppfattning af afstånd och storlek beror i sådana fall fullkomligt på en tillfällighet. Härtill kommer, att sjelfva de dimhöljda föremålens otydliga konturer ofta af åskådaren omedvetet fullständigas till nyckfulla fantasibilder. Under en båtresa i Hinlopen Strait skulle jag en gång bland drifis ro till en några få kilometer aflägsen holme. När båten sattes ut, var himlen klar, men medan vi som bäst voro sysselsatta med fogelskytte för vår middag, höljdes allt i en tät dimma, och det så oförmodadt, att vi ej hunno taga någon kompasspejling på holmen. Häraf föranleddes en ej rätt angenäm rodd på höft bland de i sundet häftigt kringdrifvande isstyckena. Alla ansträngde sig nu så mycket som möjligt för att få spaning på den holme, hvars strand skulle bereda oss en säker rastplats. Härunder sågs en mörk rand skymta fram vid horisonten. Den togs för den holme, dit vi anlade oss, och att den mörka randen hastigt höjde sig, föreföll till en början ej besynnerligt, då vi trodde, att dimman skingrades och att till följd deraf mer af landet blef synligt. Snart sågos två hvita snöfält, som vi förr ej sett, på ömse sidor om landet, och genast derpå förvandlades detta till ett hafsvidunder, snarlikt ett bergstort hvalrosshufvud. Detta fick lif och rörelse, och slutligen sjönk allt tillsammans till hufvudet af en vanlig hvalross, som låg på ett isstycke i båtens närhet; de hvita tänderna bildade snöfälten, det svartbruna kullriga hufvudet bergen. Knappast var denna villa försvunnen, innan en af manskapet ropade: »land rätt för ut, högt land!» Vi sågo nu alla framför oss ett högt alpland, med bergspetsar och isbräer, men äfven det sjönk ögonblicket derpå tillsammans till en vanlig låg iskant, svärtad af jord. På våren år 1873 gjorde Palander och jag med nio man en slädfärd rundt om Nordostlandet. Under denna sågos och fäldes en mängd björnar. När en björn syntes, medan vi släpade våra slädar framåt, stannade vanligen tåget och, för att ej skrämma björnen, gömde sig alla man bakom släden, med undantag af skytten, som, nedhukad på något lämpligt ställe, väntade, tills bytet kommit på tillräckligt nära håll för att med säkerhet kunna fällas. Vid ett tillfälle hände det då under dimhöljdt väder på isen af Wahlenberg bay, att den björn, som väntades och som tydligt blifvit sedd af alla man, i stället för att nalkas med sin vanliga smidiga zigzag-gång och under sina vanliga försök att nosa sig till en säker insigt om främlingarnes matnyttighet, just då skytten lade an, spände ut jettevingar och flög bort i gestalt af en liten ismås. En annan gång under samma slädfärd hörde vi från det tält, i hvilket vi rastade, den utanför sysselsatte kocken ropa: »en björn, en stor björn; nej, en ren, en mycket liten ren». I samma ögonblick small ett väl riktadt skott, och björn-renen befans vara en mycket liten räf, som med lifvet fått plikta för äran att några ögonblick hafva spelat ett stordjurs rol. Af dessa berättelser kan man inse, huru svår seglats i dimma och bland drifis måste vara på ett okändt farvatten.

Rik draggningsskörd.

Under de två gånger fartyget var förtöjdt vid isflaken, lades trawl-nätet ut, jemte svablar. Det fick långsamt släpa fram med isen, som drefs åt nordvest i följd af en frisk sydostvind, som för tillfället var rådande. Utbytet af trawlingen blef ytterligt rikligt: stora sjöstjernor, krinoideer, spongier, holoturier, en gigantisk hafsspindel (Pyknogonid), massor af maskar, snäckor m. m. Det var den rikligaste skörd trawl-nätet på en gång uppbringat under hela vår färd rundt om Asiens kuster, och detta från hafvet utanför Asiens nordspets! Bland här insamlade former må särskildt nämnas den stora hafsspindeln, af hvilken en afbildning här bifogas, äfvensom tre exemplar af små med stjelk fästade krinoideer. Djupet vexlade mellan 60 och 100 meter. Vattnets temperatur var vid ytan +0° till -0°,6, på bottnen -1°,4 till -1°,6; dess salthalt var betydlig, så väl på bottnen, der den i det närmaste uppgick till de öfriga stora oceanernas, som på ytan, der den visserligen var ungefär en femtedel mindre, men dock mycket större än ytvattnets i Kara-hafvet. Eget är, att en temperatur under det rena vattnets fryspunkt skall vara fördelaktig för utvecklingen af ett så ytterligt rikt djurlif som det, hvilket här träffades, och att detta icke skall lida något men af det fullständiga mörker, som under större delen af året råder på bottnen af det istäckta hafvet.

Hafsspindel (Pyknogonid) från hafvet öster om Kap Tscheljuskin.

½ af naturlig storl.

När vi kommit ut ur isen, ångade vi mot land, som varskoddes den 23 kl. 8 t. 45 min. e. m. Landet var lågt och snöfritt; hafvets djup vexlade på ett af stånd af 10 kilometer från kusten mellan 13 och 15 meter. Kusten sträckte sig här från norr till söder. Vi följde den på ett af stånd af 7 till 10 kilometer. En nordvestlig bris förde här fartyget, utan tillhjelp af ånga, hastigt framåt öfver en fullkomligt smul sjö.

Den 24 augusti seglade vi fortfarande längs landet mot söder. Hafvets djup ökades nu till 88 meter på ett afstånd af 10 kilometer från land. Landet blef småningom högre, och ett stycke från kusten sågos vackra bergskedjor, som, efter ögonmått bedömdt, uppstego till en höjd af 600 till 900 meter. De voro, liksom strandslätten, alldeles fria från snö. Endast i bergens klyftor qvarlågo några få snö- eller is-samlingar, hvilka på ett par ställen tycktes bilda verkliga glacierer, som dock afslutades på en betydlig höjd öfver hafvet. Den snöfria sluttningen mellan bergets fot och den 30 till 60 meter höga strandafsatsen bildade en jemn slätt, täckt af en brungrön gräsmatta, förmodligen af samma beskaffenhet som den, hvilken vi sett på Taimur-ön.

Preobraschenie-ön.

Under förmiddagen var härligt klart väder, och ofta kunde man från fartyget ej se spår till is. En mängd hvalrossar syntes, och om jag får döma af den eld, som denna syn tände i våra fångstmäns ögon, så kommer det ej att dröja länge, innan de norska fångstfärderna utsträckas till hafvet norr och öster om Asiens nordspets. Vidare sågos en mängd tejstar och alkor, dessa senare åtföljda af årsungar, stora som rotges. Närmare middagen varskoddes »land för ut om babord». Det var tydligen Preobraschenie-ön. Jag beslöt att på några timmar landstiga derstädes för naturhistoriska undersökningar och för att der, om väderleken det medgaf, anställa en ortbestämning. Afståndet till den högländta ön var dock större än vi väntat, så att ankaret först kl. 6 e. m. kunde fällas på dess sydvestra sida, nära den tvärbranta stupan af ett rikt fogelberg.

Under de två sista dagarne hade vi seglat fram öfver en trakt, som på nyare kartor är betecknad såsom land. Härigenom visade det sig, att en betydlig förändring måste införas på norra Sibiriens karta, och jag skall derför här anföra de iakttagelser, på hvilka bestämningen af vår kurslinie grundar sig.

		Observerad
		bredd				längd
Kap Tscheljuskin9		77°	36'	,8		103°	27'	,2
Om bord på Vega10 midd. d.	21 aug.	77°	25'			109°	12'
»	22 »	76°	53'			116°	9'
»	23 »	76°	48'			115°	0'
»	24 »	75°	0'			113°	33'

På det sistnämnda stället hade vi land till styrbord om oss på ett uppskattadt afstånd af 4'. Preobraschenie-ön låg härifrån 17'5 i S 21° V. Det är på grund af dessa data och de i loggboken angifna kurser, som Vegas färd blifvit på kartan utsatt, och något tvifvel kan ej uppstå derom, att ej det af oss angifna läget af Taimurhalföns ostkust i hufvudsak är riktig.

Preobraschenie-ön bildar en 30 till 60 meter hög, temligen jemn grässlätt, hvilken i nordvest slutar mot hafvet med en tvärbrant stupa, men åt sydost långsamt sänker sig till två i hafvet långt utskjutande sandreflar. Vid vårt besök var ön snöfri och täckt med en gräsblandad mossmatta, som var ganska riklig i synnerhet på öns sydvestra, mot nordanvindarne skyddade sluttningar. Här mötte man å nyo den arktiska djurverlden i all sin rikedom. Utsprången på öns tvärbranta strandafsats utgjorde häckningsställe för tallösa alkor och kryckjor, till hvilka en eller annan tejst sällat sig. På den yttersta strandfjären sprungo vadare beskäftigt af och an för att samla sin föda. Vid de öfversta klipputsprången häckade en skara stormåsar och på låglandets sluttningar sågs den hvita fjellugglan lura på sitt rof, stilla och orörlig under timtal, men såsom vanligt var och skygg, så att jägaren endast med svårighet kunde nalkas henne inom skotthåll. På några ställen utbredde sig mellan alkfjellets fot och stranden en stenbeströdd strandfjäre, vid högt vatten till större delen öfversköljd af hafvet och vid lågvatten full af grunda saltvattenpölar. Här hade två isbjörnar, som snart blefvo fälda, den ene af löjtnant Brusewitz, den andre af kapten Johannesen, slagit sig ned. Björnarne hade tydligen varit på jagt efter de alkor, som jemte sina redan simkunniga ungar, stora som rotges, simmade i vattenpölarne vid alkfjellets fot, och framför allt torde de hafva lurat på foglar, som genom någon olyckshändelse råkat nedfalla från häckningsstället. I hafvet såg man ett ej ringa antal sälar, och blott några timmar före ankomsten till ön hade vi seglat förbi flockar af hvalross.

Preobraschenie-ön.

Efter en teckning af O. Nordqvist.

Växtligheten var vida frodigare och artrikare än vid Kap Tscheljuskin och bar naturligtvis en sydligare prägel, ej allenast till följd af det sydligare läget, utan äfven med anledning deraf, att öns stränder sköljas af det om sommaren uppvärmda vattnet från Chatanga-floden.¹¹

Beklagligen medgaf mig den långt framskridna årstiden endast att låta Vega dröja några få timmar vid denna intressanta ö, och kl. ½11 på aftonen lättades derför åter ankaret för att fortsätta vår färd längs kusten.

Den 25, 26 och 27 augusti hade vi för det mesta stilla, vackert väder och fullkomligt isfritt haf. Vattnets temperatur steg åter till +5°,8, och dess salthalt minskades betydligt. Men djupet aftog nu så starkt, att vi t. ex. natten mot den 26 hade ganska svårt att komma förbi några grund, belägna vester om Lena-deltat, utanför Oloneks mynning.

Skilsmessa från Lena utanför Lena-flodens mynning.

Ursprungligen hade det varit min afsigt att låta Vega skilja sig från Lena först vid någon ankarplats i en af Lena-flodens mynningsarmar. Men med anledning af det grunda farvattnet, den goda vinden och det isfria haf, som nu låg framför oss öster ut, beslöt jag att skilja mig från Lena i öppna sjön utanför Tumat-ön. Detta skedde natten mellan den 27 och 28 aug., sedan kapten Johannesen medelst ett öfverenskommet tecken blifvit kallad att infinna sig om bord på Vega, för att emottaga förhållningsorder, pass¹² och bref till hemlandet. Till afskedshelsning åt vår lilla trogna följeslagare på färden rundt om Asiens nordspets kastades några raketer, hvarpå vi ångade eller seglade vidare, hvar och en åt sitt håll.

Under seglingen från Norge till Lena hade vi varit mycket besvärade af dimma, men deremot hade vi, endast då vi öster om kap Tscheljuskin lemnade kustfarvattnet, mött is i sådan mängd, att den var hinderlig för vår färd. Om kusten hela tiden följts, om vädret varit klart och farvattnet tillräckligt upplodadt, så att det varit möjligt att alltid hålla kursen nära land, så skulle Vegas färd till Lenas mynning aldrig varit hämmad af is, och jag är öfvertygad derom, att detsamma år efter år skall inträffa under slutet af augusti månad, åtminstone mellan Jenisej och Lena, Det ställe, der under segling från Atlanten till Lena ishinder oftast torde möta, tror jag nämligen ej vara Asiens nordspets, utan trakten öster om inloppen till Kara-hafvet.