1 Jag meddelar detta, emedan man ännu i vår tid använder ebb- och flodvågens gång för att afgöra, huruvida vissa delar af polarhafven äro med hvarandra förbundna eller ej.
2 Marco Polo följde 1271 vid 17 eller 18 års ålder sin fader Nicolo och farbror Maffeo Polo till Högasien. Här dröjde han till 1295 och kom under denna tid i stor gunst hos Kublai-kan, som bland annat använde honom i en mängd maktpåliggande offentliga ärenden, hvarigenom han lärde sig att väl känna de vidsträckta länder, som lydde under denne herskares spira. Efter hemkomsten gjorde han mycket uppseende genom de skatter han medförde, hvilka förvärfvade honom namnet il Millione, ett namn som dock enligt andra skall hafva varit ett uttryck af det tvifvel man länge hyste rörande sanningsenligheten af hans, såsom vi numera veta, i hufvudsaken sanna berättelser om mängden af folk och skatter i Kublai-kans länder. »Il Millione» blef emellertid en omtyckt karnevalstyp, hvars uppgift det var att berätta så många och så väl tilltagna skepparhistorier som möjligt och att i sitt tal helst röra sig med millioner. Möjligt är, att Columbi föregångare endast såsom upphofvet till denna typ kommit att gå till efterverlden, om han ej kort efter hemkomsten deltagit i ett krig mot Genua, hvarunder han blef tagen till fånga, och i fångenskapen berättat sina reseminnen för en medfånge, som uppskref dem, på hvilket språk är ännu ovisst. Arbetet väckte mycket uppseende och spreds snart, först i afskrifter, längre fram i tryck, på en mängd olika språk. Det är ej öfversatt till svenska, men på Kongl. Biblioteket i Stockholm finnes en mycket vigtig och hittills föga känd handskrift deraf från medlet af trettonhundra-talet, hvilken för närvarande är under utgifning i en fotolitografisk upplaga.
3 Homines illius regionis sunt pulchri, magni, et corpulenti; sed sunt multum pallidi ... et sunt homines inculti, et immorigerati et bestialiter viventes.
4 Om von Herberstein och hans verk se not 2 å sid. 51 i föregående del.
5 Då det exemplar af originalupplagans karta, till hvilket jag haft tillgång, såsom färglagdt icke lämpar sig för fotolitografiering, meddelar jag i stället här en fotolitografisk efterbildning af kartan i den 1550 tryckta italienska upplagan. Sjelfva kartan är här i allt väsentligt oförändrad, men teckningen och gravyren äro bättre. För öfrigt finnes en ännu äldre karta öfver Ryssland i första upplagan af Sebastian Münsters Cosmographia universalis. Till denna upplaga har jag ej haft tillgång, men väl till den i Basel år 1550 tryckta 3:e upplagan af samma arbete. En mycket ofullständig träsnittskarta öfver Ryssland, på hvilken dock Obi och »Sybir» återfinnas, är intagen i detta verk å s. 910. Dvina utfaller här ej i Hvita hafvet utan i Finska viken genom en insjö, å hvilken namnet Ladoga ej finnes utsatt; orter såsom Astrakan, Assow, Viborg, Calmahori (Kolmogor), Solowki (Solowets) m. fl. äro temligen riktigt angifna, och i Hvita hafvet synes en ganska naturtroget tecknad bild af en simmande hvalross.
6 Floden Ob omtalas första gången år 1492 vid de underhandlingar, som österrikiska sändebudet Michael Snups i Moskwa förde för att erhålla tillstånd att resa i det inre af Ryssland (Adelung, Uebersicht der Reisenden in Russland, s. 157).
7 Såsom jag förut nämnt, talar Marco Polo om isbjörnar, men ej om hvalrossar.
8 Herodot förlägger androphagerna ungefär till de trakter, som nu bebos af samojederna. Äfven Plinius talar om menniskoätande skyter.
9 Den arktiska litteraturen innehåller en med händelserna nära samtidig skildring af de första rysk-sibiriska handelsföretagen: Beschryvinghe vander Samoyeden Landt in Tartarien, nieulijcks onder't ghebiedt der Moscoviten gebracht. Wt de Russche tale overgheset, Anno 1609. Amsterdam by Hessel Gerritsz. 1612; på latin intagen i samme förläggares år 1613 tryckta Descriptio ac Delineatio Geographica Detectionis Freti (Fotolitografisk reprod. af Frederik Muller, Amsterdam 1878). Samma arbete, eller rättare samling af små geografiska brochyrer, innehåller äfven Isak Massas af mig återgifna karta öfver ishafskusten mellan Kola-halfön och Pjäsina.
10 Ett egendomligt förhållande är, att förtruppen af den ryska utvandrareström, som utbredde sig öfver Sibirien, framgick i landets nordligaste del, öfver Tas, Turuchansk, Jakutsk, Kolyma och Anadyrsk. Detta berodde ovilkorligen i främsta rummet derpå, att de här boende folken hade mindre motståndskraft mot de ofta mycket fåtaliga eröfrarne, än stammarne i södern, men äfven derpå, att Sibiriens dyrbaraste och lättast transportabla skatter, sobel-, bäfver- och räfskinn, i största mängd erhöllos från dessa nordliga trakter.
11 Plattbottnade, till hälften däckade båtar af 12 famnars längd. Borden på dem voro fästade med tränaglar, ankarena voro af trästycken, vid hvilka man bundit stora stenar, tågvirket af remmar och seglen ofta af garfvade renhudar (J. E. Fischer, Sibirische Geschichte, S:t Petersburg 1768, I s. 517).
12 G. P. Müller, Sammlung russischer Geschichte, S:t Petersburg 1758. Müller framhåller i detta arbete (III s. 5), att det var han som år 1736 ur jakutska arkivets gömmor först framdrog berättelsen om Deschnews färd, hvilken förut hvarken var känd vid det kejserliga hofvet eller i de aflägsnaste delar af Sibirien. Detta är dock ej fullt riktigt. Långt före Müller kände den svenske krigsfången Strahlenberg, att ryssar rest sjöledes från Kolyma till Kamtschatka, hvilket synes af hans karta öfver Asien, författad under hans vistelse i Sibirien och offentliggjord i »Das Nord- und Ostliche Theil von Europa und Asia», Stockholm 1730. På denna karta står i hafvet norr om Kolyma skrifvet: »Hic Rutheni ab initio per Moles glaciales, quæ flante Borea ad Littora, flanteque Austro versus Mare iterum pulsantur, magno Labore et Vitæ Discrimine transvecti sunt ad Regionem Kamtszatkam.»
13 Selivestrow hade följt Staduchin under hans ishafsfärd och hade på dennes förslag blifvit utsänd att insamla hvalrosständer för statens räkning. Han tyckes hafva kommit till Anadyr landvägen.
14 Hufvuddragen af resan måtte Strahlenberg hafva inhemtat genom muntliga berättelser af ryska fångst- och handelsmän.
15 Enligt Müller. Krascheninnikow (Histoire et description du Kamtschatka, Amsterdam 1770, II s. 292) uppgifver, tydligen efter på Kamtschatka inhemtade underrättelser, att floden Nikul kallas Feodotowschina efter Feodot Alexejew, som ej allenast framträngt dit, utan äfven seglat rundt om Kamtschatkas södra udde till floden Tigil, hvarest han och hans följeslagare omkommo på det sätt, som Müller omtalar.
16 Man bör erinra sig, att de äldsta berättelserna om öar i Ishafvet hänföra sig till ej mindre än fyra olika land, nämligen: 1. De Ny-sibiriska öarna, belägna utanför Lenas mynning och Swjatoinos, 2. Björnöarna, 3. Wrangels land, 4. Amerikas nordöstra del. Motsägelserna i berättelserna om ishafsöarna bero tydligen derpå, att man förvexlat de obebodda och skoglösa Ny-sibiriska öarna med det, i jemförelse med norra Sibirien, rikt befolkade och skogbeklädda Amerika, med de små Björnöarna, med Wrangels land, o. s. v.
17 Nouvelle carte des découvertes faites par des vaisseaux russiens aux côtes inconnues de l'Amérique Septentrionale avec les pais adiacentes, dressée sur des mémoires authentiques des ceux qui ont assisté a ces découvertes et sur d'autres connoissances dont on rend raison dans un mémoire separé. S:t Pétersbourg, l'Académie impériale des sciences 1758.
18 Vid skildringen af de ofvan anförda upptäckts- och eröfringsresorna i Sibirien har jag följt J. E. Fischer, Sibirische Geschichte, S:t Petersburg 1768, och G. P. Müller, Sammlung Russischer Geschichte, S:t Petersburg 1758.
19 I 20 kap. af Dreyjährige Reise nach China etc, Frankfurt 1707. Första upplagan utkom i Hamburg 1698.
20 Müller, III s. 19. En berättelse om Atlassows eröfring af Kamtschatka (Bericht gedaen door zeker Moskovisch krygs-bediende Wolodimer Otlasofd, hooft-man over vyftig etc.) läses för öfrigt redan hos Witsen (1705. Nieuwe uitguaf 1785, s. 670). En berättelse, uppsatt efter muntliga meddelanden af Atlassow sjelf, finnes intagen i Strahlenbergs resa, s. 431. Strahlenberg anser Kamtschatka och Jesso vara samma land. En tydligen efter sägner, gängse på Kamtschatka, skrifven historia om landets eröfring finnes hos Krascheninnikow (franska upplagan af 1770, II s. 291). I denna berättelse angifves för Moroskos och Atlassows färder årtalen 1698 och 1699.
21 Bland annat klagades det öfver, att han, för att erhålla metall till förfärdigande af en bränvinspanna, låtit nedsmälta all för kronans räkning medförd koppar. När kosackerna först kommo till Kamtschatka och af infödingarne nästan utan strid erkändes som herrar i landet, funno de lifvet der synnerligen angenämt, på en sorg när — rusmedel saknades. Nöden förmådde slutligen de vilda äfventyrarne att slå sig på hvad vi nu skulle kalla kemiskt-tekniska experimenter, hvilka temligen utförligt beskrifvas af Krascheninnikow (anf. arb. II s. 369). Efter mången motgång lyckades det dem slutligen att destillera bränvin af en i landet växande sockerhaltig ört, och sedan den tiden har denna dryck eller raka, såsom de sjelfva kalla den, funnits i riklig mängd uti landet.
22 Denne blef sedermera munk under namn af Ignatiev, kom 1730 till S:t Petersburg och författade sjelf en berättelse om sina äfventyr, upptäckter och förtjenster, hvilken blef tryckt först i S:t Petersburgs tidningar för den 26 mars 1730, sedan äfven i utlandet (Müller, III s. 82).
23 v. Baer, Beiträge zur Kenntniss des Russischen Reiches, XVI s. 33.
24 Äfven den vid Dnjeper år 1709 tillfångatagne löjtnanten vid skånska kavalleriregementet Ambjörn Molin deltog i dessa färder. Jemför "Berättelse om de i Stora Tartariet boende tartarer, som träffats längst nordost i Asien, på ärkebiskop E. Benzelii begäran upsatt af Ambjörn Molin», offentliggjord i Stockholm 1880 af Aug. Strindberg efter en handskrift i Linköpings bibliotek.
25 Müller, III s. 102, enligt muntligt meddelande af Busch. Strahlenbergs berättelse (s. 17) om denna sjöresa tyckes innehålla flere felaktigheter. Året anges till 1713, återresan säges hafva skett på sex dagar.
26 Ännu 1819 ansåg James Burney, först löjtnant på ett af kapten Cooks fartyg under dennes sjöfärd norr om Beringssund, sedermera kapten och ledamot af Royal Society, det ej vara bevisadt, att Asien och Amerika äro åtskilda genom ett sund. Han betviflade nämligen riktigheten af berättelserna om Deschnews färd. Jemför James Burney, A chronological History of North-eastern Voyages of discovery, London 1819, s. 298, och en uppsats af Burney, tryckt i Transactions of the Royal Society 1817. Burney blef för de deri uttalade åsigterna häftigt anfallen i ett arbete af kapten John Dundas Cochrane: Narrative of a pedestrian journey through Russia and Siberian Tartary, 2:a uppl. London 1824, Appendix.
27 De första astronomiska ortbestämningar i Sibirien torde hafva blifvit verkstälda af svenska krigsfångar; de första i Kina af jesuiter (jemför Strahlenberg, s. 14).
28 En kort, men innehållsrik beskrifning öfver Berings första resa, grundad på ett officielt meddelande från den ryska regeringen till konungen af Polen, finnes intagen i T. IV s. 561 af Description géographique etc. de l'empire de la Chine, par le P. J. B. Du Halde, La Haye 1736. Samma officiela rapport, af hvilken Du Halde erhållit del, ligger förmodligen äfven till grund för Müllers knapphändiga skildring af färden (Müller, III s. 112). En karta öfver densamma finnes intagen i 1735 års Pariser-upplaga af Du Haldes arbete och i Nouvel atlas de la Chine etc. par M. D'Anville, La Haye 1737.
29 Histoire généalogique des tartares (noten s. 107) och Strahlenbergs ofta anförda arbete (kartan; texten s. 31 och 384).
31 Denna expedition stod under amiralitetets öfverbefäl; de öfriga under Berings. Vid redogörelsen för dessa färder har jag följt dels Müller och dels Wrangel, hvilken senare i sin resebeskrifning lemnar en historisk öfversigt öfver föregående resor längs asiatiska Ishafvets kuster. Egentligen hör redogörelsen för resorna mellan Hvita hafvet och Jenisej till ett föregående kapitel i mitt arbete, men jag anför dem först här för att i ett sammanhang kunna afhandla de skilda afdelningarna af den stora nordiska expeditionen.
34 Enligt P. v. Haven (Nye og forbedrede Efterretninger om det Russiske Rige, Kjöbenhavn 1747, II s. 20) »blev det Mode i Petersborg at bortsende dem, hvis närvärelse var ej behagelig, til at hjelpe Bierring i at gjöre nye Opdagninger». Det gick äfven många af de käcka ryska polarfararne mycket illa, och mången löntes med otack. Bering möttes vid återkomsten från sin första resultatrika resa med oberättigad misstro. Steller var utsatt för ständiga trakasserier, hindrades länge att återvända från Sibirien och omkom slutligen under hemresan, bruten till själ och kropp. Prontschischew och Lassinius dukade under för strapatser och umbäranden under sina ishafsfärder. Owzyn blef degraderad, bland annat för det han i Obdorsk plägat allt för förtroligt umgänge med dit förviste forne stormän. Tscheljuskins sannfärdighet betviflades ännu några år före Vegas färd. Samtliga sibiriakers berättelser om upptäckter af öar och land i Ishafvet hafva intill senaste tider betraktats som mer eller mindre diktade; dock äro de tydligen i hufvudsak sanna.
36 Enligt Wrangel (I, noten s. 38 och s. 48), förmodligen efter utdrag ur Prontschischews dagbok. Lena måtte vara en praktfull flod, ty samma mäktiga intryck, som den gjorde på den stora nordiska expeditionens sjömän, har den sedermera utöfvat på alla andra, som farit utför dess skogomkransade flodbädd.
37 Dessa omkommo alla »af brist på foder». Detta är dock föga sannolikt. Ännu så långt norr ut som vid Kap Tscheljuskin sågo vi nämligen 1878 talrika spår af dessa djur, och ganska feta renar blefvo så väl 1861 som 1873 skjutna på gamla verldens allra nordligaste öar, Sju-öarna, der växtligheten är ojemförligt mycket fattigare än i de trakter, hvarom här är fråga.
38 Wrangel, I s. 48 o. 72. Om färden kring Asiens nordligaste udde säger Wrangel: »Von der Tajmur-Mündung bis an das Kap des heiligen Faddej konnte die Küste nicht beschifft werden, und die Aufnahme, die der Steuermann» Tschemokssin (Tscheljuskin) auf dem Eise in Narten vornahm, ist so oberflächlich und unbestimmt, dass die eigentliche Lage des nordöstlichen oder Tajmur-Kaps, welches die nördlichste Spitse Asiens ausmacht, noch gar nicht ausgemittelt ist.»
39 Wrangel, I s. 62. Jag har skildrat ofvan anförda resor mellan Hvita hafvet och Kolyma hufvudsakligast efter Engelhardts tyska öfversättning af Wrangels resebeskrifning. Den är beklagligen i många hänseenden bristfällig och oredig, i synnerhet med afseende å skildringen af Chariton Laptews och hans följeslagares slädfärder för att kartlägga kusten mellan Chatanga och Pjäsina. Müller omtalar dessa resor endast i förbigående. Såsom källor för sin skildring anger Wrangel (I, noten å s. 38) ryska amiralitets-departementets memoirer, äfvensom original-resejournalerna. Tscheljuskin kallas af honom Tschemokssin.
40 Vid redogörelsen för Berings och Tschirikows resor har jag följt Müller (III, s. 187268). Fullständigare anföras originalskrifterna om Berings färd längre fram vid skildringen af vårt besök på Beringön.
42 Såsom ett litteraturhistoriskt kuriosum förtjenar anföras, att den berömde franske forskaren och geografen Vivien de Saint Martin i sitt arbete »Histoire de la géographie et des découvertes géographiques», Paris 1873, ej med ett enda ord omnämner alla dessa för den gamla verldens kännedom epokgörande expeditioner!
43 En berättelse om Schalaurows resa meddelas af Coxe (Russian discoveries etc. 1780, s. 323) och Wrangel (I s. 73). Att den af Matiuschkin sedda stugan verkligen tillhört Schalaurow synes mig högst osannolikt. De sibiriska vildarnes traditioner torde nämligen sällan sträcka sig sextio år tillbaka.
45 Sauer, An account etc. Appendix s. 48.
46 Sauer, anf. arb., s. 103, enligt muntlig berättelse af Ljachows följeslagare Protodiakonow.
48 Hofrådet Matthias Hedenström, hvars namn angifver att han varit af svensk börd, afled i byn Hajdukovo, 7 verst från Tomsk, den 20 sept. alt. 2 okt 1845 i en ålder af 65 år. Biografiska uppgifter angående Hedenström skola finnas i Kalender för guvernementet Irkutsk för år 1865, sid. 57-60; jag har dock ej lyckats förskaffa mig detta verk eller finna några vidare notiser om Hedenströms födelseort och lefnadsförhållanden.
49 Ett synnerligen anmärkningsvärdt geologiskt förhållande är mängden af trädstammar i alla grader af förmultning och petrificering, som finnas inbäddade i Sibiriens berg och jordlager, härstammande allt från jura-tiden till nutiden. Det synes, som om Sibirien under hela denna ofantliga tidrymd icke varit underkastadt några mera genomgripande förändringar i rent geografiskt hänseende, medan deremot i Europa under samma tid land och haf otaliga gånger vexlat samt alper bildats och försvunnit. Sibiriakerna kalla de trädstammar, som man träffar på tundran, långt från nutida haf och floder, Adams-trä, till skilnad från yngre subfossilt trä, hvilket de kalla Noachs-trä.
50 I inledningen till sin resa redogör Wrangel ganska utförligt och tydligen efter de otryckta dagböcker, till hvilka han haft tillgång, för Hedenströms färder (anf. arb. I s. 99-120).
51 Den första europe, som besökte den midt emot Asien belägna delen af Amerika, var Schestakows följeslagare geodeten Gwosdew. Han reste redan 1730 öfver Beringssund till den amerikanska sidan (Müller, III s. 131), och egentligen bör han derför betraktas som detta sunds upptäckare. Nordvestligaste delen af Amerika, Beringssund jemte de i detsamma belägna öar finnas för öfrigt utsatta redan på Strahlenbergs karta, som författats åtminstone ett årtionde före Gwosdews resa. Der är nordvestra Amerika betecknadt som en stor ö, bebodd af ett folk, Puchochotski, som lefde i ständig strid med de på öarna i sundet boende Giuchieghi. Äfven Wrangels land finnes på denna märkliga karta. År 1767, således elfva år före Cooks ishafsfärd, besöktes dessutom den amerikanska sidan af Beringssund af löjtnant Synd med en 1764 från Ochotsk utgången rysk expedition. Af den korta redogörelsen för resan, som finnes hos William Coxe (Account of the Russian Discoveries etc, London 1780, s. 300) säges uttryckligen, att Synd ansåg; den kust, på hvilken han landsteg, hafva tillhört Amerika. På Synds, af Coxe offentliggjorda karta finnes norra delen af Bering-hafvet riktadt med en mängd fantasi-öar (I. S:t Agaphonis, S:t Myronis, S:t Titi, S:t Samuelis och S:t Andreæ). Då Synd enligt Sarytschew (nedan anf. arbete s. XI) gjorde resan i båt, är det troligt, att med dessa öar afsetts sådana, hvilka legat helt nära kusten och ej så långt från land, som på kartan anges, hvarförutom de af vidsträckta lågländer skilda bergstopparne på S:t Lawrence-ön torde blifvit tagna som skilda öar.
52 Billings' resa är beskrifven i: Martin Sauer, An account of a geographical and astronomical expedition to the Northern parts of Russia etc. by Commodore Joseph Billings, London 1802, och Gawrila Sarytschews achtjährige Reise im nördlichen Sibirien, auf dem Eismeere und dem nordöstlichen Ocean. Aus dem Russischen übersetzt von J. H. Busse, Leipzig 1805-1806. Såsom något för svenska läsare af intresse förtjenar omnämnas, att ryske fångstmannen Prybilow berättade för Sauer, det en svensk brigantin Merkur, kopparförhydd, med 16 kanoner, under befäl af J. H. Coxe, 1788 kryssade i Bering-hafvet för att förstöra dervarande ryska anläggningar. De gjorde dock, efter Prybilows ord till Sauer, »ingen skada, emedan de sågo, att vi hade intet värdt att borttaga. De lemnade oss i stället skänker, ty de skämdes att öfva våldsamhet mot sådana fattiga stackare som vi» (Sauer. s. 213).
53 Otto von Kotzebue, Entdeckungs-Reise in die Süd-See und nach der Berings Strasse. Weimar 1821 (Del 3 naturhistoriska bidrag af Adelbert v. Chamisso). - Louis Choris, Voyage pittoresque autour du monde, Paris 1822.
Frédérik Lütké, Voyage autour du monde, Paris 1835-36. — F. H. v. Kittlitz, Denkwürdigkeiten einer Reise nach dem russischen Amerika, nach Mikronesien und durch Kamtschatka, Gotha 1858.
Kellet, Voyage of H. M. S. Herald 1845-51, London 1853 (upptäckten af Herald Island samt ostkusten af Wrangels land).
W. H. Hooper, Ten months among the tents of the Tuski. London 1853 (Moores öfvervintring vid Tschukotskoj-nos).
John Rodgers, Behrings Sea and Arctic Ocean from Surveys of the North Pacific surveying Expedition 1855 (endast sjökort). — W. Heine, Die Expedition in die Seen von China, Japan und Ochotsk unter Commando von Commodore Colin Ringgold und Comm. John Rodgers, Leipzig 1858 (Expeditionen kom till det resultat, att Wrangels land icke existerade).
(Lindemann) Wrangels Land im Jahre 1866 durch Kapiten Dallmann besucht (Deutsche Geograph. Blätter, B. IV s. 54, 1881).
Petermann, Entdeckung eines neuen Polar-Landes durch den amerikan. Capt. Long 1867 (Petermanns Mittheil. 1868 s. 1). — Das neu-entdeckte Polarland etc. (Mitth. 1869, s. 26).
54 Man bör erinra sig. att den utmärkte engelske arktikern M'Clures med så mycket mod och så beundransvärd ihärdighet utförda resa från Stilla hafvet till det Atlantiska längs Amerikas nordkust skedde till en ej obetydlig del medelst slädfärder på isen, och att något engelskt fartyg på denna väg aldrig seglat från det ena hafvet till det andra. Af fartyg har således nordvestpassagen aldrig blifvit verkstäld.
55 Amoretti, Viaggio del mare Atlantico al Pasifico per la via del Nord-Ovest etc. Fatto del capitano Lorenzo Ferrer Maldonado l'anno MDLXXXVIII, Milano 1811.
56 Vid tidpunkten för Maldonados resa voro Spanien och Portugal förenade.
57 De ryska ishafsfararnes berättelser bära deremot en helt annan prägel. Detaljer saknas här sällan, dessa öfverensstämma med kända förhållanden, och de gjorda upptäckterna bära rimlighetens anspråkslösa dimensioner. Jag anser derför, såsom jag redan förut anfört, tvifvelsmålen på Deschnews, Tscheljuskins, Andrejews, Hedenströms, Sannikows m. fl:s sannfärdighet vara fullkomligt ogrundade, och det vore högeligen önskligt, att man i Ryssland ville så snart ske kan offentliggöra alla journaler af ryska ishafsfarare, som ännu finnas i behåll, mer ej i stympade utdrag, utan så fullständigt och oförändradt som möjligt.
