1 Resorna till Spetsbergen 1868, till Grönland 1870, till Spetsbergen 1872-1873, till Jenisej 1875 och till Jenisej 1876.
2 Den första last af varor från Europa till Jenisej ditförde jag med Ymer år 1876. Det första fartyg, som från Jenisej seglade till Atlantiska hafvet, var den i Jenisejsk byggda slupen Morgonrodnaden, förd af ryske kofferdikaptenen Schwanenberg (år 1877).
3 För beredande af tillräckligt utrymme för kol och proviant uttogos de flesta af dessa cisterner i Karlskrona.
4 Kolåtgången beräknade dock kapten Palander vid 7 knops fart till 12 kub.-fot eller 0,3 kub.-meter i timmen.
5 Konserverna inköptes dels af Z. Wikström i Stockholm, dels af J. D. Beauvois i Kjöbenhavn.
6 Potatisen skulle levereras i Göteborg den l:sta juli. Den måste för att hålla sig vara nyupptagen och dock mogen. Den anskaffades derför från södern genom herr Carl W. Boman i Stockholm. Af detta, helt säkert ett bland de främsta af alla antiskorbutiska medel, hade vi ännu något i behåll vid vår ankomst till Japan.
7 En omsorgsfull redogörelse för dessa resor träffas i: Reise des kaiserlich-russischen Flotten-Lieutenants Ferdinand v. Wrangel längs der Nordküste von Sibirien und auf dem Eismeere 1820-1824. Bearbeitet von G. Engelhardt. Berlin 1839; och G. P. Muller, Voyages et découvertes faites par les Russes le long des côtes de la Mer Glaciale etc. Amsterdam 1766.
8 Th. v. Middendorff, Reise in dem äussersten Norden und Osten Sibiriens. B. IV. I, s. 21 o. 508 (1867).
9 Jemför v. Middendorff, Reise im Norden u. Osten Sibiriens (1848), del. I s. 59; en uppsats af v. Baer, Über das Klima des Tajmurlandes.
10 Kartan bär titeln: »Nouvelle carte des découvertes faites par des vaisseaux russiens etc, dressée sur des mémoires authentiques de ceux qui ont assisté à ces découvertes, et sur d'autres connaissances dont on rend raison dans un mémoire séparé. S:t Pétersbourg à l'Académie Impériale des Sciences 1758.»
11 Temligen breda, 12 famnar långa, platta fartyg utan köl. Vanligen framdrefvos de genom rodd. Endast vid förlig vind begagnades segel. (Wrangels Reise s. 4.)
12 Wrangels egna resor utfördes om vintern med hundslädar på isen och lemna, så intressanta de än äro i många andra hänseenden, icke något omedelbart bidrag till kännedomen om isförhållandena under sommaren och hösten.
13 Så benämnas med ett gemensamt namn de många ryska expeditioner, som under åren 1734-1743 utsändes från Dvina, Obi, Jenisej, Lena och Kamschatka mot Norra Ishafvet.
14 Petermann, Mittheilungen 1868 s. 1, och 1869 s. 32.
15 Under många polarexpeditioner har man till beklädnad i stället för renskinn användt sälskinn. Renskinnen äro dock lättare och varmare och böra derföre såsom skyddsmedel mot stark köld obetingadt föredragas. Vid blidväder hafva visserligen de på vanligt sätt beredda renskinnskläderna det felet, att de genomdränkas af vatten och derigenom blifva oanvändbara, men vid sådan väderlek behöfver man öfver hufvud taget icke använda pelsverk. Kust-tschuktscherna, som sjelfva fånga rikligt med salar, men endast genom köp kunna förvärfva sig renskinn, anse dock kläder af det senare ämnet för oumbärliga om vintern. Under denna årstid anlägga de en öfverrock af samma form som lapparnes päsk, hvars snitt således tyckes vara till ändamålsenlighet väl bepröfvadt. Jag föredrager med anledning häraf den gamla verldens polardrägt framför den nya verldens, som utgöres af mera åtsittande kläder. Lapparnes skodon af renskinn (renskallar, komager) äro deremot, i fall man ej har tillfälle att ofta ömsa och ej tid att noga sköta sina skodon, fullkomligt odugliga för arktiska färder.
16 Originalet till denna bild, som blifvit meddelad af Justitsrådet H. Rink i Kjöbenhavn, är utfördt af en tysk målare i Bergen år 1654. Taflan bär följande inskrift:
17 Haugan hade förut under en lång följd af år fört eget fartyg till Spetsbergen och Novaja Semlja och var känd såsom en af den norska ishafsflottans lyckligaste fångstmän.
18 Här menas glasbjörken (Betula odorata Bechst.), icke dvergbjörken (Betula nana L.), som går ända upp till Isfjorden på Spetsbergen (78° 7' n. br.), ehuru den der endast skjuter några få tum öfver marken.
19 Enligt Latkin, Die Lena und ihr Flussgebiet (Petermanns Mittheilungen, 1879 s. 91). På den karta, som beledsagar Engelhardts bearbetning af Wrangels resa (Berlin 1839), är skogsgränsen vid Lena förlagd vid 71° n, br.
20 På Kola-halfön och vid Hvita hafvet ända till Ural bildas skogsgränsen af en granart (Picea obovata Ledeb.), men längst öster ut på Kamschatka åter af björk. Th. v. Middendorff, Reise in dem äussersten Norden und Osten Sibiriens, B. IV s. 582.
21 Ett begrepp om det förmildrande inflytande, som det omedelbara granskapet af en varm hafsström utöfvar, lemnar nedanstående tabell öfver medeltemperaturen under olika månader vid: 1. Tromsö (69° 39' n. br.); 2. Fruholm nära Nordkap (71° 6' n. br.); 3. Vardö (70° 22' n. br.); 4. Enontekis och Karesuando vid Muonio elf i det inre af Lappland (68° 26' n. br.)
Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December Siffrorna äro tagna ur H. Mohn, Norges Klima (Sep.-aftr. af C F. Schübeler, Växtlivet i Norge. Kristiania 1879) och A. J. Ångström, Om lufttemperaturen i Enontekis (Öfvers. af Vet. Akad. förhandl. 1860).
22 Den mellan 65° och 66° n. br. belägna kuststräckan af Norge.
23 Orosius var född i Spanien i fjerde århundradet efter Kr. och dog i början af det femte. Han var kristen och skref sitt arbete för att visa, det verlden, i motsats mot hvad flere hedniska författare påstodo, under hednatid drabbats af fullt lika stora olyckor som under den kristna. Detta är förmodligen en orsak till, att hans enformiga skildring af alla de olyckor och eländen, som drabbat den hedniska verlden, länge varit så omtyckt, blifvit spridd i många afskrifter och tryckt i otaliga upplagor, den äldsta i Wien 1471. I den anglosaxiska öfversättning, hvarom här är fråga, finnes Otheres resebeskrifning inflickad i första kapitlet, som egentligen utgör en af konung Alfred författad geografisk inledning till arbetet. Den anglosaxiska urskriften finnes i tvenne i England förvarade praktfulla handskrifter från nionde och tionde seklen. Sjelfva Orosii historia är numera bortglömd, men konung Alfreds inledning och i synnerhet beskrifningen öfver Otheres och Wulfstans resor hafva ådragit sig mycken uppmärksamhet af forskare, såsom synes af den förteckning öfver de öfversättningar af denna del af konung Alfreds Orosius, som lemnas i: Joseph Bosworth, King Alfred's anglo-saxon version of the compendious history of the world by Orosius. Lond. 1859.
24 Vitterhets-, Historie- och Antiquitets-Acad. Handl. Del. 6, sid. 37. Stockholm 1800.
25 Med finnar menas här lappar; med terfinnar invånarne på Terska kusten af Ryska Lappland.
26 Hvalrossar fångas ännu årligen på isen i Hvita hafvets mynning ej synnerligen långt från stranden (jemför: A. E. Nordenskiöld, Redogörelse för en expedition till mynningen af Jenisej och Sibirien år 1875, s. 23; Bihang till Vetenskaps-Akad. Handl B. 4, N:r 1). Numera förekomma de visserligen endast sparsamt derstädes och, efter hvad det tyckes, ej omedelbart vid land, men det lider knappast något tvifvel, att de i forna dagar voro allmänna vid Norges nordligaste kuster. De hafva tydligen derifrån blifvit bortjagade på samma sätt som de nu hålla på att bortjagas från Spetsbergen. Med hvilken hastighet deras antal på det sistnämnda stället år för år förminskas, framgår deraf, att jag under mina många arktiska resor, som började år 1858, aldrig sett hvalrossar vid Beeren Eiland och Spetsbergens vestkust, men väl talat med fångstmän, som ett årtionde tidigare sett dem derstädes i hjordar på hundra- och tusental. Sjelf har jag sett dylika hjordar i Hinloopen Strait i juli 1861, men då jag under resorna 1868 och 1872-1873 åter besökte samma trakter, såg jag derstädes ej en enda hvalross.
27 Då det ej tyckes vara möjligt för sex man att döda sextio stora hvalar på två dagar, har detta ställe förorsakat utläggarne af Otheres berättelse mycket bryderi, hvilket ej är underligt, i fall här vore fråga om stora hvalar, såsom Balæna mysticetus. Men om berättelsen afser smärre hvalarter, så kan en snarlik fångst ännu i denna dag göras vid ishafsländernas kuster. Åtskilliga små hvalarter gå nämligen tillsammans i stora flockar och kunna, då de stundom komma på så lågt vatten, att de vid ebbtid stranda, med lätthet dödas. Stundom lyckas man äfven jaga dem på grund. Att hvalarne vårtiden besöka Norges kust i stora, för seglaren farliga stim, uppger äfven Jacob Ziegler i sitt arbete: Quæ intus continentur Syria, Palestina, Arabia, Aegyptus, Schondia etc. Argentorati 1532, sid. 97.
28 I detta fall menas med »hval» tydligen hvalross, hvars hud ännu i dag användes af norska fångstmän, af eskimåer och tschuktscher till linor. Äfven de verkliga hvalarnes hud skulle sannolikt dertill kunna beredas, ehuru för sin tjockleks skull knappast med fördel utan användning af särskilda redskap för hudens sönderskärande.
29 Härvid bör anmärkas, att de väglängder, som Othere i sådant fall hvarje dag tillryggalagt, gifva en segelhastighet jemförlig med den, som ett vanligt nutida segelfartyg i medeltal uppnår. Detta förhållande, som vid flygtigt betraktande tyckes förefalla något besynnerligt, finner sin förklaring, om man betänker, att Othere endast seglade med förlig vind och under ogynsam vind låg stilla. Vanligen tyckes han hafva framseglat 70' à 80' på dygnet eller kanske snarare dagen.
30 Kartorna äro tagna ur: Ptolemæi Cosmographia latine reddita a Jac. Angelo, curam mapparum gerente Nicolao Donis Germano, Ulmæ 1482, och ur ofvan angifna arbete af Jacobus Ziegler, tryckt 1532. Den del af detta senare, som rör Skandinaviens geografi, finnes omtryckt i Geografiska Sektionens tidskrift B. I, Stockholm 1878.
31 Dessa voro dansken Erik Valkendorff och norrmannen Olof Engelbrektsson. Äfven svenskarne Johannes Magnus, erkebiskop i Upsala, och Peder Månsson, biskop i Vesterås, lemnade Ziegler vigtiga upplysningar rörande de nordiska länderna.
32 Af dessa mycket omskrifna berättelser angående indier — kanske snarare män från norra Skandinavien, Ryssland eller Norra Amerika, helt säkert icke japaneser, kineser eller indier —, som storrndrifvits till Germaniens kuster, härstammar den första redan från tiden före Kristi födelse. År 62 före Kr. fick nämligen Quintus Metellus Celer, »då han som prokonsul förvaltade Gallien, såsom skänk af Boiernas (Plinius säger Svevernas) konung några indier, och då han frågade huru de kommit till dessa länder, erfor han, att de blifvit stormdrifna från de indiska hafven till Germaniens kuster» (Pomponius Mela, lib. III cap. 5, efter ett förloradt arbete af Cornelius Nepos. Plinius, Hist. nat., lib. II cap. 67).
Om en liknande tilldragelse under medeltiden berättar den lärde Aeneas Sylvius, sedermera påfve under namn af Pius II, i sin Cosmografi: »Sjelf har jag hos Otto (biskop Otto af Freising) läst, att under de tyske kejsarnes tid ett indiskt fartyg och indiska handelsmän blifvit stormdrifna till den germaniska stranden. Visst var, att de, kringkastade af vidriga vindar, kommit öster ifrån, hvilket ingalunda varit möjligt, om, såsom många antaga, det norra hafvet vore ofarbart och tillfruset (Pius II, Cosmographia in Asiæ et Europæ eleganti descriptione etc, Parisiis 1509, blad 2). Förmodligen är det samma händelse som omtalas af den spanske historieskrifvaren Gomara (Historia general de las Indias, Saragoça 1552-53), med tillägg att indierna strandat vid Lübeck under kejsar Fredrik Barbarossas tid (1152-1190). Gomara berättar äfven, att han sammanträffat med den landsflyktige svenske biskopen Olaus Magnus, som för honom med bestämdhet förklarat, att man kunde från Norge segla öfver norden längs kusterna till Kina (franska öfversättningen af ofvannämnda arbete, Paris 1587, blad 12). En särdeles lärorik uppsats om detta ämne finnes intagen i Aarböger for nordisk Oldkyndighed og Historie, Kjöbenhavn 1880. Den är författad af F. Schiern och bär titeln: »Om en etnologisk Gaade fra Oldtiden.»
33 Olaus Magnus, Auslegung und Verklerung der neuen Mappen von den alten Gœttenreich, Venedig 1539. Numera torde (enligt meddelande af Öfverbibliotekarien G. E. Klemming) något afdrag af denna upplaga af kartan knappast vara i behåll, men den finnes oförändradt återgifven i 1567 års Basel-upplaga af Olai Magni »De gentium septentrionalium variis conditionibus» etc. Den i Roma 1555 tryckta upplagan af samma arbete har deremot en karta, som är något afvikande från originalkartan af 1539.
34 Att Nicolo och Antonio Zeni's mångomtvistade resor mot slutet af 1300-talet, i likhet med hvad som skett af hr Fr. Krarup, tolkas så, som om de besökt Ishafskusten och Hvita hafvet, synes mig vara en mycket misslyckad gissning, stridande mot otaliga enskildheter i Zeniernas berättelse och mot den i mer än ett hänseende märkvärdiga karta, som åtföljer densamma och som första gången offentliggjordes i Venedig 1558, beklagligen i något »förbättrad» form, af en bland Zenos ättlingar. På sjelfva kartan finnes årtalet MCCCLXXX. Jemför: Zeniernes Reise til Norden, et Tolknings Forsög af Fr. Krarup, Kjöbenhavn 1878; R. H. Major, The Voyages of the Venetian brothers Nicolò & Antonio Zeno, London 1873, m. fl. arbeten rörande dessa mångomskrifna resor.
35 Första upplagan, med titel: Rerum Moscoviticarum comentarii etc, Wien 1549, åtföljes af tre taflor och en för Rysslands forna geografi mycket vigtig karta. Denna är dock, att döma af det exemplar som finnes på Kongl. Biblioteket i Stockholm, delvis ritad för hand och vida sämre än den karta, som träffas i följande årets italienska upplaga af samma arbete (Comentari della Moscovia et parimente della Russia etc. per il Signor Sigismondo libero Barone in Herberstain Neiperg & Guetnbag, tradotti nuoamente di latino in lingua nostra volgare italiana, Venetia 1550, med tvenne taflor och en karta med påskrift »per Giacomo Gastaldo cosmographo in Venetia MDL»). v. Herberstein besökte Ryssland såsom sändebud från romerske kejsaren två gånger, första gången 1517 och andra gången 1525, och har med anledning af dessa resor offentliggjort en skildring af landet, genom hvilken detsamma först blef bekant för vesteuropeerna, och som äfven för ryssarne sjelfva utgör en vigtig källskrift vid studiet af förgångna tiders kulturförhållanden i zarriket. v. Adelung uppräknar i »Kritisch-literärische Übersicht der Reisenden in Russland bis 1700, St. Petersburg & Leipzig 1846», elfva latinska, tvenne italienska, nio tyska och en böhmisk öfversättning af detta arbete. En engelsk öfversättning finnes sedermera offentliggjord i Hakluyt Societys skrifter.
36 v. Herberstein 1:a uppl., blad XXVIII i den 2:a af verkets tre särskildt paginerade afdelningar.
37 En förvexling föreligger här med berg, som man sett i Norge, enär nordöstra stranden af Hvita hafvet är lågländt.
38 En i äldre arbeten ofta förekommande, mindre lycklig öfversättning af Swjatoinos, »den heliga udden».
39 I stället för »norr om» borde det sannolikt heta »bortom» Dvina.
40 Huberti Langueti Epistolae Secretae, Halae 1699, I. 171. Jemför äfven en uppsats af A. G. Ahlquist i Ny Illustrerad Tidning för 1875 s. 270.
41 Den förste, som uppmanade till upptäcktsresor i polartrakterna, var likväl en engelsman, Robert Thorne, hvilken länge vistats i Sevilla. Emedan alla öfriga länder redan voro upptäckta af spaniorer och portugiser, anmodade han år 1527 konung Henrik VIII att taga om hand upptäckterna i Norden. Efter att hafva kommit till polen (tillräckligt långt norr ut) kunde man vända sig åt öster, Man skulle då först komma förbi tartarernas land, derpå till Kina, så till Malacca, Ostindien och Godahopps-udden och sålunda kringsegla »hela verlden». Man kunde äfven vända sig åt vester, framgå längs baksidan af New Foundland och återvända genom Magellans sund (Richard Hakluyt, The principael Navigations, Voiages, and Discoveries of the English nation etc, London 1589, s. 250). Tvenne år förut omtalar Paulus Jovius på grund af meddelanden af en ambassadör från ryske storfursten till påfven Clemens VII, att Ryssland i norr omgifves af en ofantlig ocean, öfver hvilken man, om man håller sig till högra stranden, och i fall ej land mellankommer, kan segla till Kina. (Pauli Jovii opera omnia, Basel 1578, 3:e delen s. 88; den der intagna beskrifningen öfver Ryssland är under namn af »Libellus de legatione Basilii ad Clemeniem VII» första gången tryckt i Roma 1525.)
42 År 1540 hade London, oberäknadt den kungliga flottan, icke mer än fyra fartyg, hvilkas drägtighet öfversteg 120 tons (Anderson, Origin of Commerce, London 1787, Vol. II s. 67). Skandinaviens flesta kuststäder torde således i våra dagar hafva en större sjögående flotta än London då för tiden.
43 Bemödanden att för detta arbete erhålla afbildning af ett i England enligt uppgift befintligt originalporträtt af Cabot hafva tyvärr icke krönts med framgång.
44 T. ex. punkten 30 : Item if you shall see them (nämligen de främlingar som möttes under resan) weare Lyons or Beares skinnes, hauing long bowes, and arrowes, be not afraid of that sight: for such be worne oftentimes more to feare strangers, then for any other cause (Hakluyt, l:a uppl. s. 262).
45 Enligt Clemens Adams berättelse om resan. Hakluyt, 1:a uppl. s. 271.
46 Cum ob corporis formam (erat enim procerae staturae) tum ob singula rem in re bellica industriam. (Clemens Adams berättelse. Hakluyt, s. 271.)
47 Tio dagar förr eller senare spelar i afseende å isförhållandena om sommaren i det högnordiska hafvet en mycket betydande rol. Jag har derför alltid vid anförandet af mina föregångares resor reducerat den gamla stilen till ny stil.
48 Vibrantur bombardarum fulmina, Tartariae volvuntur nubes, Martem sonant crepitacula, reboant summa montium juga, reboant valles, reboant undae, claraque Nautarum percellit sydera clamor. (Clemens Adams berättelse. Hakluyt, s. 272.)
49 Vid den tiden, då hvalfångsten på Spetsbergen började, sökte Thomas Edge, en af Muscovy Companys fartygsbefälhafvare, visa, att Willoughby skulle under sina irrfärder efter skilsmessan från Chancelor hafva upptäckt Spetsbergen (Purchas, III s. 462). Uppgiften, som tydligen framkallats af begäret att för England monopolisera fångsten vid Spetsbergen, är bevisligen oriktig. Den är äfven för länge sedan betraktad som grundlös. I stället hafva senare forskare antagit, att det land, som Willoughby såg, skulle varit Gåslandet på Novaja Semlja. På grund af skäl, som utrymmet nekar mig att här anföra, synes mig ej heller detta vara möjligt. Deremot synes det mig högst sannolikt, att »Willoughbys land» varit den af grunda sandbankar omgifna Kolgujew-ön. Dess polhöjd har visserligen i så fall blifvit angifven 2° för hög, men dylika fel äro ej omöjliga i de äldsta resandenas bestämningar.
50 Testatorn var Gabriel Willoughby, hvilken som handelsman medföljde chefsfartyget.
51 Hakluyt, s. 500. Purchas, III s. 249 och i margen s. 463.
52 Det är om denne det berättas i ett från Moskwa af Henrie Lane skrifvet bref, att zaren vid ett gästabud »called them to his table, to receave each one a cuppe from his hand to drinke, and tooke into his hand Master George Killingworths beard, which reached over the table, and pleasantly delivered it the Metropolitane, who seeming to blesse it, sad in Russe, this is Gods gift» (Hakluyt, s. 500).
53 Då Dvina ligger sydligare än Vardöhus, måtte dessa betraktelser hänföra sig till ett skede af resan tidigare än det, som i berättelsen angifves.
54 Skrifterna om dessa färder äro ganska talrika. En berättelse om dem meddelades första gången i Hakluyt, The principael Navigations, Voiages, and Discoveries of the English nation etc, London 1589: Förhållningsreglerna, kung Edwards pass m. m. s. 259; Afskrift af Sir Hugh Willoughby's dagbok, jemte uppräkning af samtlige deltagare s. 265; Clemens Adams redogörelse för Chancelors färd s. 270 o. s. v. Samma uppsatser äro sedan aftryckta i Purchas Pilgrimage, III s. 211. För den, som ytterligare vill taga reda på hithörande litteratur, får jag hänvisa till: Fr. v. Adelung, Kritisch-literärische Übersicht der Reisenden in Russland, St. Petersburg & Leipzig 1846, s. 200, och J. Hamel, Tradescant der Aeltere 1618 in Russland, St. Petersburg & Leipzig 1847.
