Vegas färd - Fjerde kapitlet

Ursprunget till namnen Jugor Schar och Kara-hafvet.Regler för segling genom Jugor Schar.Jordens »högsta berg».Ankarplatser.Insegling i Kara-hafvet.Dess omgifningar.Novaja Semljas inlandsis.Verkliga isberg sällsynta i vissa delar af polarhafven.Kara-hafvets naturbeskaffenhet. — Djur, växter myrmalm.Färd öfver Kara-hafvet. — Isens inflytande på hafsbottnen. — Sötvattensdiatomaceer på hafsis.Ankomst till Dicksons hamn.Djurlif derstädes.Inbyggare och boningsplatser vid Jenisejs mynning.Floran vid Dicksons hamn.Evertebrater.Utflygt till Hvitön.Jalmal.Föregående besök derstädes.Nummelins öfvervintring på Briochowski-ön.

Vid öfverresan till Waigatsch-ön mötte jag Lena, som då först ångade in till den öfverenskomna mötesplatsen. Jag gaf dess kapten order att ofördröjligen ankra vid Chabarowa, intaga kol från Express och göra sig färdig att genast efter min återkomst från utflygten samtidigt med de öfriga fartygen lyfta ankar och segla vidare. Jag kom om bord på Vega den 31 juli om aftonen, mycket nöjd och belåten med hvad jag under utflygten på Waigatsch-ön sett och insamlat. Lena var dock ej fullt i ordning, hvarför afresan uppsköts till den 1 augusti om morgonen. Alla fartygen lyfte då ankar och seglade eller ångade genom Waigatsch-sundet eller Jugor Schar in i Kara-hafvet.

Ursprunget till namnen Jugor Schar och Kara-hafvet.

Namnet Jugor Schar möter man ej i de äldsta reseskildringar och på de äldsta kartorna. Men redan 1611 träffas det i en redogörelse för ryssarnes handelsväg mellan "Pechorskoie Zauorot och Mongozei», som finnes bifogad det förut nämnda brefvet af Richard Finch till Sir Thomas Smith (Purchas, III s. 539). Namnet är tydligen härledt från det gamla namnet Jugaria på den söder om sundet belägna landsdelen, och denna säges (t. ex. på kartan till Herbersteins arbete) hafva sitt namn efter ungrarne, som skulle leda sitt ursprung från dessa trakter. De första holländska nordostfararne kallade det Waigatsch-sundet eller Fretum Nassovicum. Nyare geografer nämna det äfven Pets sund, hvilket dock är oriktigt, då Pet icke seglat genom detsamma.

Något särskildt namn för hafsviken mellan Tajmur-halfön och Novaja Semlja hade man till en början ej. Namnet »Carska bay» finner man emellertid redan i de upplysningar om seglatsen mot nordost, som år 1584 lemnades till Moscovie Companie af dess hufvudfaktor, Antonie Marsh (Purchas, III s. 805). Till en början begagnades detta namn likväl blott för Kara-flodens utloppsvik, men det öfverfördes småningom på hela det utanför liggande hafvet, hvars äldsta samojediska, äfven af en flod härledda benämning skall i något förryskad form hafva varit »Neremskoe» (jemför Purchas, III s. 805, Witsen s. 917). Jag kommer i det följande att under namnet »Kara-hafvet» innefatta hela den hafsvik, som från 77° n. br. mellan Kap Tscheljuskin och Novaja Semljas nordspets sträcker sig söder ut mot Europas och Asiens nordkust.

Regler för segling genom Jugor Schar.

För seglingen genom sundet mellan Waigatsch-ön och fastlandet lemnar kapten Palander följande föreskrift:

»Då Jugor-sundet är svårt att upptäcka långt till sjös, bör man vid angöringen taga goda solobservationer, om sådana kunna erhållas, och efter dessa sätta kursen midt i sundet, helst omkring NO p. c. Kommen närmare land (3 à 4 eng. mil) urskiljer man sundet med lätthet. Sedan är ingenting annat att iakttaga än att vid inlöpningen hålla midt i farvattnet.

Vill man ankra vid Samojedbyn, bör man hålla sig omkring 1 eng. mil från styrbordslandet och styra NO p. c, till dess man ser samojedhyddorna, hvarefter man böjer af styrbord hän, hållande kyrkan litet om styrbord. För större fartyg är ej rådligt att gå in på grundare vatten än 8 à 9 famnar, emedan djupet sedan temligen tvärt aftager till 3 à 4 famnar.

Från Samojedbyn styres kurs rätt på Waigatsch-öns sydöstra udde (Suchoi nos), som bör passeras på ½ eng. mils afstånd. Strax SV från denna udde ligger ett ganska långt grund, för hvilket man bör akta sig.

Från nyssnämnda udde styres N½O p. c. till sjös i Kara-hafvet. Med denna kurs får man två grund om styrbord och två om babord på en half engelsk mils afstånd.

Djupet är i allmänhet 10 famnar; på intet ställe i farleden finnes mindre än 9 famnar.

Jugor Schar kan således genomseglas äfven af de mest djupgående fartyg. Vid genomgången af sundet anbefalles att hålla god utkik från toppen, hvarifrån i klart väder grunden lätt kunna ses.»

Jordens »högsta berg».

I de äldsta berättelserna talas om mycket höga berg, täckta af is och snö, som skulle förekomma i granskapet af sundet mellan Waigatsch-ön och fastlandet, till och med om att der skulle finnas de högsta berg på jordytan, hvilkas toppar sades resa sig till en höjd af hundra tyska mil.1 Äran att hysa jordens högsta berg har sedermera af invå-narne på norra Rysslands slättland tilldelats omgifningarna kring Matotschkin Schar, »der bergen till och med äro mycket högre än Bolschoj-Kamen», en några hundra fot hög bergkulle vid mynningen af Petschora — en orografisk uppfattning, som utgör ett nytt bevis för riktigheten af den gamla satsen: »i de blindas rike är den enögde kung». Matotschkin Schar omgifves verkligen af en vild alpnatur, med spetsar som resa sig till en höjd af 1000 till 1200 meter. Deremot ser man omkring Jugor-sundet endast låga,, jemna slättmarker, som mot hafvet af slutas med en tvärbrant af sats. De blifva tidigt snöfria och täckta med en rik gräsmatta, hvilken lemnar ett godt bete åt samoje-dernas renhjordar.

Ankarplatser.

De flesta fartyg, som vilja genom Jugor Schar segla in i Kara-hafvet, behöfva under några dagar ankra härstädes för inväntande af gynsamma vindar och isförhållanden. Några goda hamnar finnas dock ej i granskapet af sundet, men användbara ankarplatser förekomma dels i bugten vid Chabarowa vid sundets vestra inlopp, dels, efter de gamla holländska kartorna, på dess östra sida i sundet mellan Mestni-ön (Staten Eiland) och fastlandet. Jag har dock icke någon egen erfarenhet om den sistnämnda ankarplatsen, och ej heller har jag hört, att norska fångstmän ankrat derstädes. Kanske den redan är uppgrundad.

Insegling i Kara-hafvet.

Då vi 1878 seglade genom Jugor Schar, var sundet fullkomligt isfritt. Vädret var härligt, men vinden så svag, att seglen gjorde föga tjenst. Till följd häraf gick det ej synnerligen fort framåt, i synnerhet som jag ville hålla de fyra fartygen tillsammans, och segelfartyget Express, för att ej blifva efter, måste bogseras af Fraser. Dessutom förlorades tid med draggningar och upphemtande af vattenprof. Draggningarna lemnade på sina ställen, t. ex. utanför Chabarowa, ett rikt utbyte, i synnerhet af isopoder och spongier. Vattenprofven visade, att vattnet redan på ett ringa djup under ytan hade en betydlig salthalt, och att derför någon nämnvärd del af den massa sött vatten, som floderna Kara, Obi, Tas och Jenisej m. fl. utgjuta i Kara-hafvet, icke genom detta sund utflyter i Atlantiska oceanen.

På eftermiddagen den 1 augusti hade vi passerat sundet och ångade in i det öster derom belägna haf, som utgjort föremål för så många spekulationer, förmodanden och slutledningar af omtänksamma regeringar, vinningslystne handelsmän och lärde kosmografer från 16:de och 17:de seklen, och som äfven för nutidens geografer och vetenskapsmän varit ett mare incognitum ända till allra senaste tider. Det är just detta haf, som bildat vändpunkten för alla föregående nordostfärder, från Burroughs till Woods och Vlamings, och det torde derför vara på sin plats att, innan jag går vidare i skildringen af vår färd, med några ord redogöra för dess omgifningar och dess hydrografi.

Dess omgifningar.

Om man ej fäster afseende vid den lilla nyupptäckta ön »Ensamheten», så är Kariska hafvet öppet mot nordost. Det begränsas i vester af Novaja Semlja och Waigatsch-ön, i öster af Taimur-halfön, landet mellan Pjäsina och Jenisej samt Jalmal och i söder af europeiska Rysslands nordligaste del, Beli Ostrow samt Obis och Jenisejs betydliga utloppsvikar. Kusterna utgöras mellan Kap Tscheljuskin och Jenisej af låga bergkullar, bildade af kristalliniska skiffrar, gneis och eruptiva bergarter, från Jenisej ända bortom Kara-hafvets sydligaste del af Gyda- och Jalmal-tundrans jemnfina sandlager, samt vid Waigatsch-ön och södra delen af Novaja Semlja (till 73° n. br.) af kalk och skifferlager2, hvilka stupa mot hafvet med en 3-15 meter hög, tvärbrant afsats, men för öfrigt bilda underlaget till en jemn, med otaliga smärre vattensamlingar uppfyld slätt, hvilken blir fullkomligt snöfri om sommaren. Norr om 73° åter upptages Kara-hafvets vestkust af berg, hvilka närmast Matotschkin äro ganska höga och fördelade i ett virrvarr af fristående bergtoppar, men längre norr ut blifva lägre och platåformade.

Novaja Semljas inlandsis.

Der bergen börja, synas mellan dem några få eller blott ytterst obetydliga issamlingar, och sjelfva bergtopparne äro om sommaren snöfria. Först längre norr ut vidtaga glacierer, som mot norden ökas till antal och storlek, tills de slutligen bilda en sammanhängande inlandsis, hvilken, liksom inlandsisen på Grönland och Spetsbergen, med sitt väldiga ishölje jemnar berg och dal och förvandlar det inre af landet till en isöken, samt utgör en af bildningshärdarne för de isberg och glacier-isblock, som spela en så stor rol vid skildringar af sjöfärder i polarhafven. Sjelf har jag ej besökt inlandsisen på Novaja Semljas nordliga del, men helt säkert kan den erfarenhet, jag förut inhemtat under en vandring med dr Berggren på Grönlands inlandsis i juli månad 1870, sedan all snö pä densamma bortsmält, och med kapten Palander på Nordostlandets inlandsis i början af juni månad 1873, innan någon snösmältning börjat, tillämpas äfven på norra Novaja Semljas isöken.

Genomskärning af inlandsis.
a. Öppen glacierkanal. b. Snöfyld kanal. c. Kanal dold af ett snöhvalf. d. Glacierklyftor.

Liksom på Spetsbergen är isfältet här helt säkert afbrutet af djupa, bottenlösa klyftor, öfver hvilka vinterns snöstormar slå bräckliga snöbryggor, som så fullständig dölja afgrundernas dagöppningar, att man kan stå omedelbart vid deras kant utan att hafva någon aning om, att ett steg vidare är ovilkorlig död för den, som, utan att iakttaga det vanliga försigtighetsmåttet att med rep vara bunden vid sina följeslagare, söker sin väg öfver detta hårdt packade, men af ingen skare sammanbundna snöfälts bländande hvita, nästan sammetsartade yta. Om man, sedan nödiga åtgärder vidtagits till skydd mot faran att ramla ned i dessa klyftor, beger sig längre in öfver isfältet, i hopp om att snöns skenbart jemna yta skall medgifva dryga dagsmarscher, så blir man snart sviken i denna sin förväntan. Man kommer nämligen till trakter, der isen öfverallt genomkorsas af smala, af farliga klyftor begränsade dalgångar med ända till 15 meter höga, tvärbranta väggar, öfver hvilka man först efter ändlösa zigzag-vandringar kan komma fram på ställen, der dalgången blifvit snöfyld ocli derigenom passerbar.

Bild från Grönlands inlandsis.
Efter en teckning af S. Berggren den 23 juli 1870.

Om sommaren åter, när snösmältningen försiggått, får isöknens yta ett helt annat utseende. Snön är försvunnen, och marken bildas nu af en blå is, som dock ej är ren, utan öfverallt nedsmutsad af ett grått, lerartadt stoft, fördt till glacierens yta med vind ocli nederbörd, antagligen från aflägsna bergshöjder. Bland denna lera och äfven omedelbart på sjelfva isen finnes ett glest täcke af lägre växtorganismer. Polarländernas isöknar utgöra således hemvist för en egendomlig flora, hvilken, så oansenlig den än synes vara, dock bildar ett vigtigt vilkor för utgången af den kamp, som här år efter år, århundraden efter århundraden försiggår mellan sol och is. Den mörka leran och de mörka växtdelarne uppsupa nämligen solens varma strålar bättre än isen och bidraga derför kraftigt till dess smältande. De tära sig ned i lodräta, cylindriska hålor af 30 till 60 centimeters djup och af en genomskärning från några millimeter till en hel meter. Isens yta blir härigenom förstörd och sönderfrätt.

Grönländsk isfjord.
Efter en af eskimåer på Grönland tecknad och utförd stentrycksbild.

Efter snöns bortsmältning framträda dessutom en mängd andra ojemnheter, och de förut af en bräcklig snöbrygga täckta klyftorna gapa nu mot vandraren, hvar han framgår, med sina blåsvarta afgrunder, bottenlösa så vida man finge lita på ögats intyg. På en del ställen finnas derjemte i isen vidsträckta, grunda sänkningar, utför hvars sidor otaliga, strida bäckar framflyta i bäddar af azurblå is, ofta så vattenrika att de bilda verkliga floder. Dessa utmynna vanligen i en uti sänkningens midt belägen sjö, som merendels sjelf endast har ett underjordiskt utlopp genom tusentals fot höga grotthvalf af is. På andra ställen ser man en flod, som borrat sig ett hål genom istäcket, i hvilket den plötsligen försvinner med ett brus och dån, som höres vida omkring, och ett stycke derifrån frambryter ur isen en vattenpelare, som lik en geisir med en mäktig intermittent, luftblandad stråle sprutar högt i luften.

Långsamt framskridande isbrä,
vid Foulbay på Spetsbergens vestkust, efter fotografi tagen af A. Envall den 30 augusti 1872.
Utsinande isbrä,
Udde-bay på Novaja Semlja, efter en teckning af Hj. Théel (1875).

Då och då hör man ett buller, snarlikt ett kanonskott aflossadt i ismassans inre. Det är en ny glacierklyfta som bildats eller kanske, i fall man är nära isöknens rand, ett isblock som fallit ned i hafvet. Ty liksom vanliga vattendrag så har ock issjön sitt utlopp i hafvet. Utloppen äro af tre olika hufvudslag, nämligen dels strida isforsar, i hvilka det mäktiga istäcket, splittradt och sönderbrutet, frampressas med jemförelsevis hastig fart utför en föga bred, brant stupande dalgång, der isblock tumla om hvarandra med stort dån och buller, och hvarifrån verkliga isberg af jettelika dimensioner utskjutas i hundra- och tusental; dels breda, långsamt framgående glacierer, hvilka mot hafvet afslutas ned en jemn, tvärbrant stupa, från hvilken då och då betydliga isblock, men inga egentliga isberg nedfalla; dels mindre, utsinande isbräer, hvilka framskrida så långsamt, att isen i brämet bortsmälter ungefär lika fort, som hela ismassan framglider, och hvilka sålunda afslutas mot stranden, ej med en tvärbrant stupa, utan med en af lera, sand och grus täckt issluttning.

Verkliga isberg sällsynta i vissa delar af polarhafven.

Inlandsisen på Novaja Semlja har emellertid en allt för obetydlig utsträckning för att bilda några stora isberg. Dylika förekomma derför ej i Kara-hafvet3, och sällan möter der ens större kringdrifvande glacier-isblock.

Namnet »iskällare», som Kara-hafvet erhöll utaf en berömd rysk forskare, föranleddes derför ej af isbergens4 mängd, utan deraf att istäcket, som om vintern till följd af köldens stränghet och ytvattnets ringa salthalt blir ofantligt mäktigt, icke kan, ehuru tidigt brutet, af hafsströmmarne föras bort och spridas öfver ett äfven om vintern öppet haf.5 Det mesta af den is, som om vintern bildas i Kara-hafvet, och kanske åtskilligt af den, som dit neddrifver från polarbassinen, hopas tvärt om af hafsströmmarne mot Novaja Semljas ostkust, der den under försommaren spärrar de tre sund, som förena Kara-hafvet med Atlanten. Det är dessa isförhållanden, som betingat misslyckandet af alla äldre nordostfärder och gifvit åt Kara-hafvet dess dåliga rykte och dess namn af iskällare. Numera veta vi, att det ej är så farligt dermed, som man förut trott, att Kara-hafvets is till större delen bortsmälter, och att man derför under sensommaren ganska väl kan använda detta haf för sjöfart.

Kara-hafvets naturbeskaffenhet. — Djur, växter myrmalm.

Öfver hufvud var vår kunskap om Kara-hafvet ännu för några årtionden sedan ej allenast ofullständig utan äfven oriktig. Man trodde, att dess djurlif var ytterligt fattigt, och att alla hafsväxter der saknades; man hade ej verkstält några lodningar annat än omedelbart vid kusten; mycket tvifvel framkastades med rätta i afseende å kartornas riktighet o. s. v. Numera är allt detta i väsentlig mån ändradt. De kustlinier, hvarmed hafvet begränsas, äro på kartorna faststälda; man känner isförhållandena, strömmarne, djupet i olika delar af hafvet, och man vet, att den gamla föreställningen om dess fattigdom på djur och växter är alldeles oriktig.

I afseende å djupet utmärker sig Kara-hafvet genom en synnerlig regelbundenhet och derigenom, att några våldsamma kastningar ej derstädes förekomma. Längs Novaja Semljas och Waigatsch-öns ostkust framgår en ända till 500 meter djup, af kallt (— 2°.7) salt vatten fyld ränna, som utgör tillhåll för ett djurlif, rikt ej allenast på individer, utan äfven på en mängd märkliga och sällsynta former, såsom Umbellula, Elpidia, Alecto, sjöstjernor af mångahanda slag o. s. v. Mot öster höjer sig hafsbottnen småningom, och sedan bildar denna en 30-90 meter under hafsytan belägen slätt, nästan lika jemn som ytan af det öfver liggande hafvet. Bottnen utgöres i hafvets södra och vestra del af lera, i trakten af Beli Ostrow af sand, längre norr ut af grus. Snäckskal och småsten äro här ofta omgifna af myrmalmsbildningar, liknande figuren på sid. 177. Dessa förekomma ock öfver ett vidsträckt område nordost om Dicksons hamn i sådan massa, att de med fördel kunde användas för jerntillverkning, i fall trakten vore mindre otillgänglig.
Umbellula från Kara-hafvet.

a. Polypstocken i sin helhet, ½ af nat. storl.

b. Polypstockens öfversta del. 1½ af nat. storl.

Äfven i den grundare delen af Kara-hafvet är vattnet på bottnen nästan lika salt som i Atlantiska oceanen och året om afkyklt till en temperatur af -2° till -2°.7. Ytvattnet deremot är till sin beskaffenhet mycket vexlande, tidtals på vissa ställen nästan drickbart och om sommaren ofta starkt uppvärmdt. Det märkliga förhållande eger här rum, att ytvattnet till följd af dess ringa salthalt fryser till is, om det utsättes för den temperatur, som råder i det salta vattenlagret närmast bottnen, och att det bildar ett gift för många bland de kräftdjur, maskar, musslor, snäckor och sjöstjernor, som myllra bland bottnens ler- och sandbäddar.

Elpidia glacialis Théel från Kara-hafvet.
3 ggr förstorad,
a. Buksidan, b. Ryggsidan.
Manganhaltiga myrmalmsbildningar från Kara-hafvet.
½ af nat. storl.

Mångenstädes medger bottnens lösa beskaffenhet icke tillvaron af någon algvegetation, men i trakten af Beli Ostrow fann Johannesen vidsträckta, med »sjögräs» (alger) täckta bankar, och från Novaja Semljas ostkust insamlade dr Kjellman 1875 ett ej ringa antal alger6, på grund hvaraf han blifvit satt i stånd att jäfva den gamla oriktiga föreställningen om den dervarande hafsflorans beskaffenhet. Han har för detta verk utarbetat en utförligare framställning härom, som jag längre fram skall meddela. För tillfället vill jag återgå till berättelsen om vår färd öfver Kara-hafvet. Härom innehåller min dagbok följande:

Färd öfver Kara-hafvet. — Isens inflytande på hafsbottnen. — Sötvattensdiatomaceer på hafsis.

Den 2 augusti. Fortfarande härligt väder, ingen is. Lena tyckes vilja aflägsna sig från de öfriga fartygen och märker ej den flagg, som hissats såsom öfverenskommet tecken, att dess kapten skall komma om bord på Vega, eller åtminstone närma sig med sitt lilla fartyg inom hörhåll. Fraser af sändes derför att taga fatt på henne, hvilket äfven lyckas mot natten.

Den 3 augusti. Om morgonen kom kapten Johannesen om bord på Vega. Jag gaf honom order att taga dr Almqvist samt löjtnanterna Hovgaard och Nordqvist om bord och med dem af gå till Beli Ostrow, der de under 36 timmar egde frihet att jaga samt studera folk, djur och växter efter behag; sedan borde Lena, om möjligt, framgå genom sundet mellan ön och Jalmal till Dicksons hamn, der äfven de tre öfriga fartygen skulle mötas. Almqvist, Nordqvist och Hovgaard voro redan fullt i ordning för färden; de gingo genast öfver på Lena, som strax derpå, tack vare sin för fartygets storlek starka maskin, hastigt aflägsnade sig från de andra fartygen.

Under dagens lopp hade vi mött mycket fördelad och sönderfrätt is, som endast skulle varit oss till nytta genom dess dämpande inverkan på sjögången, om den ej varit beledsagad af gränsisens vanliga följeslagare, en tät dimma, som dock stundom lättade. Mot aftonen fingo vi Beli Ostrow i sigte. Denna ö bildar, sedd från hafvet, en alldeles jemn slätt som föga höjer sig öfver vattnet. Utanför är hafvet jemndjupt, men så grundt, att man på ett af stånd af 20 till 30 kilometer från stranden har endast 7 till 9 meters vatten. Enligt meddelande af kapten Schwanenberg skall man dock omedelbart vid norra stranden hafva ett djup af 3 till 4 meter. Ett dylikt förhållande, d. v. s. ett jemnt djup, som redan nära stranden uppgår till 4 à 10 meter, men sedan endast långsamt ökas och håller sig oförändradt öfver vidsträckta områden, är ganska vanligt i de arktiska trakterna och beror på det ismudderverk, som der är i gång nästan året om. En annan märklig inverkan af isen är den, att alla i hafvet närmast stranden befintliga stenblock skjutas upp på land. Sjelfva stranden bildas derför mångenstädes (t. ex. på flere ställen i Matotschkin-sundet) af en nästan sammanhängande, intill hafsbrynet gående stenvall, medan man utanför har en fullkomligt jemn hafsbotten utan en stenbit.

Genomskärning från södra kusten af Matotschkin-sundet,
utvisande uppkomsten af stenvallar vid stranden.

Den 4 augusti. En sakta gungning gaf på morgonen till känna, att hafvet åter var isfritt, åtminstone öfver en betydlig sträcka i lovart. Redan i går minskades salt- och ökades lerhalten i vattnet; nu är vattnet efter filtrering nästan drickbart. Det har antagit en gulgrå lerfärg, och är nästan ogenomskinligt, så att fartyget tyckes framsegla i leräfja. Vi äro tydligen i Ob-Jenisejs strömområde. Den is, vi i går seglade igenom, härrörde troligen från Ob-, Jenisej- eller Pjäsina-vikarne. Dess yta var smutsig, ej ren och hvit som ytan af glacier-is eller af den hafsis, som aldrig kommit i beröring med land eller med grumligt flodvatten. Utanför de stora floderna är nämligen isen oftast, der snön bortsmält, täckt med ett gult lager af lera. Denna lera utgöres tydligen af slam, som nedsköljts med flodvattnet och sedermera af vågsvallet uppkastats på den snötäckta isen. Snölagret tjenar som sil och afskiljer åter ur vattnet slammet, hvilket derför, efter snöns bortsmältning, äfven på verklig hafsis kan bilda ett smutslager, innehållande lemningar af en mängd små organismer, hvilka endast lefva i sött vatten.

Den 5 augusti. Fortfarande under segel i Kara-hafvet, i hvilket en eller annan isbit kringdref. Isen upphörde fullständigt, då vi kommit nordvest om Beli Ostrow. Vi voro flere gånger under dagens lopp på endast 9 meters vatten, hvilket dock till följd af bottnens jemna beskaffenhet icke är farligt. Dimma, svår sjö, knapp men temligen hård bris fördröjde framkomsten.

Den 6 augusti kl. 3 om morgonen fingo vi land i sigte. I dimman hade vi gått ett litet stycke uppför Jenisejs utloppsvik, så att vi måste vända för att komma till vår bestämmelseort, Dicksons hamn. Express' masttoppar syntes skjuta fram öfver holmarne norr ut, och snart ankrade båda fartygen söder om en holme, som antogs vara Dicksons ö, men då Fraser kort derpå äfven kom till vår sida, upplystes vi om, att detta var ett misstag. Den strand, som, sedd från vår första ankarplats, syntes tillhöra fastlandet, tillhörde i sjelfva verket denna temligen vidsträckta ö, innanför hvilken sjelfva hamnen är belägen.

Efter en utflygt i land, under hvilken en kull ripor sågs och dr Kjellman på öns diorit-klippor gjorde en temligen rik skörd af växter, till en del tillhörande arter, som han ej förut mött i de arktiska trakterna, lyftade vi åter ankar för att förflytta oss till den rätta hamnen.

Kapten Palander for förut i ångslupen för att undersöka det ännu okända farvattnet. Under vägen träffade och fälde han en björn, en utomordentligt fet och stor hane. Liksom den björn dr Théel sköt här år 1875, hade denne endast mossa och lafvar i magen, och då det knappast är troligt, att björnen i denna trakt sommartiden kan fånga synnerligen många sälar, så är det att förmoda, att hans föda då hufvudsakligen utgöres af växtämnen, hvartill kanske kommer en eller annan ren, som han lyckats lista sig till. År 1875 sågo vi härstädes en gammal björnhane, som tycktes i all fredlighet beta tillsammans med några renar, förmodligen i afsigt att komma någon af dem inom ramhåll. Björnar måtte för öfrigt vara mycket allmänna på denna del af Sibiriens nordkust, ty under de få dagar vi nu uppehöllo oss härstädes, skötos ytterligare tvenne, hvilka båda voro mycket feta.

Ankomst till Dicksons hamn.

Hamnen, som nu blifvit kartlagd af löjtnant Bove, upptäcktes af mig 1875 och benämndes Dicksons hamn. Den är den bästa kända hamn på hela Asiens nordkust, och i en framtid blir den helt säkert af stor vigt för Sibiriens in- och utförsel. På alla sidor omgifves den af klippholmar och är derigenom fullkomligt skyddad. Ankargrunden är god lerbotten. Hamnen kan anlöpas både från norra sidan och från sydvest; dock bör man vid inseglingen vara försigtig, emedan ett eller annat klippgrund kan finnas, som ej är utsatt på det af löjtnant Bove i största hast uppgjorda kartutkastet. Vattnet är förmodligen till salthalt betydligt vexlande med årstiden och med ebb och flod, men aldrig ens vid ytan fullkomligt färskt. Det kan derför endast i högsta nödfall användas för matlagning. Men tvenne bäckar på fastlandet, den ena utfallande norr om och den andra söder om hamnen, lemna riklig och god vattentillgång, i fall snövatten ej kan erhållas från några af de snöbäddar, som in till hösten träffas flerstädes längs strandafsatserna i hamnens omgifningar.

Djurlif derstädes.

Vid vår ankomst sågos sex vildrenar beta på Dicksons ö; en af dem fäldes af Palander, de öfriga jagades förgäfves. Dessutom syntes, såsom redan är nämdt, några björnar, och öfverallt bland stenrösen fann man talrika lemningar af lemlar och räfvar. Det högre djurlifvet var för öfrigt fattigt. Af foglar sågos sålunda endast snösparfvar, hvilka i mängd häckade bland stenrösen så väl på fastlandet som på holmarne, en kull ripor, en mängd snäppor, i synnerhet Tringa-och Phalaropus-arter, som dock ej blefvo närmare bestämda, ejdrar, tejstar och borgmästare i ringa antal, samt alfoglar och lommar i något större mängd. Några »dunvär» förekommo här ej och, då inga tvärbranta strandklippor funnos, ej heller några alk-kolonier. Ett fiskstim sågs i Lena-sundet, och förmodligen är fiskrikedomen ganska stor. Dessutom torde sälar och hvithvalar vissa tider på året förekomma härstädes i ej ringa mängd. Utan tvifvel var det vid jagt på sådana man begagnat en stuga, af hvilken lemningar syntes på en af de små klippholmarne vid norra inloppet till hamnen. Ruinen, om man kan nyttja denna benämning för en sönderfallen trästuga, visade, att byggnaden bestått af ett rum med eldstad och ett utanför beläget förrådshus, och att den endast varit bestämd till sommarbostad för de jägare och fiskare, som under fångsttiden hitkommo från de söder ut belägna, nu äfvenledes öde simovierna7.

Inbyggare och boningsplatser vid Jenisejs mynning.

Jag är öfvertygad om, att den dag skall komma, då stora magasiner och många året om befolkade bostäder skola finnas vid Dicksons hamn. Nu deremot är trakten fullkomligt obebodd ända till Goltschicha, oaktadt, såsom en här återgifven karta utvisar, talrika boningshus förr funnits uppförda längs flod- och hafsstranden ända bortom Jenisejs mynning till Pjäsina. De hafva länge sedan öfvergifvits, i främsta rummet till följd af jagtens aftagande, men sannolikt äfven derför att den gamla tidens enkla och anspråkslösa seder äfven här borta vid Sibiriens nordkust gifvit vika för nya behof, hvilka voro svåra att tillfredsställa vid den tid, då inga ångbåtar förmedlade samfärdseln på Jenisejs flodområde. Svårigheten att anskaffa mjöl föranledde t. ex. för några årtionden tillbaka, således innan ångbåtsfarten på Jenisej börjat, öfvergifvandet af en simovie belägen på flodens östra strand vid 72° 25' n. bredd.

Simovierna vid Jenisejs mynning utgjorde på sin tid de europeiska folkslagens längst mot norden framskjutna fasta bostäder.8 Belägna som de voro vid foten af den kala tundran, utsatta för ständiga snöstormar om vintern och svåra dimmor under större delen af den här så korta sommaren, tyckes det, som om de ej skulle kunnat erbjuda sina invånare många tillfällen till njutningar, och anledningen hvarför man valt denna trakt till uppehållsort, synnerligen i ett land så rikt på ypperlig jord som Sibirien, synes svår att förklara. Lemningarna af en gammal simovie (Krestowskoj), som jag såg, då jag tillsammans med dr Lundström och dr Stuxberg år 1875 reste upp för floden, gjorde dock intrycket af att ett verkligt hemlif en gång funnits derstädes. Tre hus med torftäckta tak stodo då ännu qvar i sådant skick, att man kunde göra sig begrepp om deras inredning och det lif, som der förts. Hvarje stuga innehöll en hel labyrint af mycket små rum: boningsrum med väggfasta sängställen, bakrum med ofantliga spisar, badstugor med ugnar för ångbad, tranmagasin med stora, af väldiga trädstammar urholkade, trandränkta späckhoar, späcklador med lemningar af hvithval m. m., allt vittnande om att stället haft en glansperiod, då välstånd här förefunnits, då hemmet omhuldats och i all sin enslighet utgjort medelpunkten för ett lif, kanske rikare på fred och trefnad än man vore böjd att på förhand antaga.

Ruiner af simovien vid Krestowskoj.
Efter en teckning af A. Stuxberg.

År 1875 vistades en »prikaschik» (förvaltare) och tre ryska arbetare året om vid Goltschicha. Sverevo var bebodt af en man och Priluschnoj af en gubbe med sin son. Alla voro fattiga; de bodde i små torftäckta stugor, bestående af en förstuga och ett nedrökt och nedsotadt smutsigt rum med stor spis, träbänkar längs väggarna och ett högt öfver golfvet beläget väggfast sängställe. Af husgeråd funnos endast fångstens och fiskets redskap rikligt representerade, härtill kommo grytor, pannor och någon gång ett tekök. Husen voro alla belägna nära flodstranden, så högt att de ej kunde nås af öfversvämningen om våren. Deras närmaste omgifning utgjordes af en aldrig ordnad eller röjd skräphög, på hvilken en mängd magra draghundar sprungo omkring för att söka föda. Endast en af de här bosatta ryssarne var gift, och det lär ej vara synnerligen god råd på ryska hustru-ämnen för invånarne i dessa trakter. Åtminstone beklagade sig kosacken Feodor, som 1875 och 1876 gjorde några misslyckade försök att tjena mig som lots, och som sjelf var en ungkarl redan åldrig och skrynklig vorden, att det täcka eller svagare könet här var svagt representeradt bland ryssarne. Han förde ofta samtalet på fördelarne af blandade äktenskap, menande, inspirerad af minne eller hopp, jag vet ej hvilketdera, att en dolganqvinna utgjorde det mest eftersträfvansvärda parti för en giftaslysten man der på orten.

Ett stycke längre mot söder, men ännu långt norr om skogsgränsen, finnas dock ganska välmående bönder, som bebo stora, af en mängd hus och rum bestående simovier, i hvilka en viss lyx är rådande, der man går på mattor af pelsverk, der fönstren äro hela, helgonbilderna täckta med guld-och silfverplåtar, väggarna försedda med speglar och beklädda med grant målade kopparsticksporträtt af ryska kejsare och generaler. Välståndet vinnes genom handel med de infödingar, som med sina renhjordar nomadisera på tundran.

Floran vid Dicksons hamn.

Klipporna kring Dicksons hamn bestå af diorit, hård och svår att sönderslå, men lätt vittrande. Bergkullarne äro derför oftast så söndersprängda, att de bilda ofantliga stenrös. De voro täckta med en stor rikedom på lafvar, och slätterna mellan dem lemnade dr Kjellman följande fanerogamer:

Cineraria frigida Richards. Ranunculus hyperboreus Rottb.
Erigeron uniflorus L.
» lapponicus L.
Saussurea alpina DC.
» nivalis L.
Taraxacum phymatocarpum J. Vahl.
» sulphureus Sol.
Gymnandra Stelleri Ch. & Schl.
» affinis R. Br.
Pedicularis sudetica Willd. Caltha palustris L.
» hirsuta L.
Wahlbergella apetala (L.) Fr.
» Oederi Vahl.
Stellaria Edwardsii R. Br.
Eritrichium villosum Bunge. Cerastium alpinum L.
Myosotis silvatica Hoffm. Alsine arctica Fenzl.
Astragalus alpinus L.
» macrocarpa Fenzl.
Oxytropis campestris (L) DC.
» rubella Wg.
Dryas octopetala L. Sagina nivalis Fr.
Sieversia glacialis R. Br. Oxyria digyna (L.) Hill.
Potentilla emarginata Pursh. Rumex arcticus Trautv.
Saxifraga oppositifolia L. Polygonum viviparum L.
» bronchialis L.
» Bistorta L.
» Hirculus L.
Salix polaris Wg.
» stellaris L.
Festuca rubra L.
» nivalis L.
Poa cenisea All.
» hieraciifolia Waldst. &Kit.
» arctica R. Br.
» punctata L.
Glyceria angustata R. Br.
» cernua L.
Catabrosa algida (Sol.) Fr.
» rivularis L.
» concinna Th. Fr.
» cæspitosa L.
Colpodium latifolium R. Br.
Chrysosplenium alternifolium L. Dupontia Fisheri R. Br.
Rhodiola rosea L. Koeleria hirsuta Gaud.
Parrya macrocarpa R. Br. Aira cæspitosa L.
Cardamine pratensis L. Alopecurus alpinus Sm.
» bellidifolia L.
Eriophorum angustifolium Roth.
Eutrema Edwardsii R. Br.
» vaginatum L.
Cochlearia fenestrata R. Br.
» Scheuchzeri Hoppe.
Draba alpina L. Carex rigida Good.
» oblongata (R. Br.) DC.
» aquatilis Wg.
» corymbosa R. Br.
Juncus biglumis L.
» Wahlenbergii Hn.
Luzula hyperborea R. Br.
» altaica (Ledeb.) Bunge.
» arctica Bl.
Papaver nudicaule L. Lloydia serotina (L.) Reichenb.
Ranunculus pygmæus Wg.

Våra botanister gjorde sålunda på land en i förhållande till traktens nordliga läge ej oansenlig skörd. I hafvet träffades deremot icke några större alger, hvilket ej heller var att vänta, då vattenprof, upptagna med Ekmans djupvattenhemtare, visat, att salthalten på djupet var lika ringa som på ytan, nämligen endast 0.3 procent. Äfven vattnets temperatur var vid vårt besök ungefär densamma på bottnen som vid ytan, nämligen + 9° till + 10°. Vårtiden, då snösmältningen egt rum, är vattnet härstädes förmodligen fullkomligt sött, vintertiden åter kallt och kanske lika salthaltigt som på bottnen af Kara-hafvet.

Sieversia glacialis E. Br.
från Dicksons hamn.

Under så vexlande hydrografiska förhållanden hade man väntat, att på bottnen möta endast en ytterst fattig hafsfauna, men detta var ingalunda förhållandet. Draggningarna i hamnen lemnade nämligen dr Stuxberg ett ej allt för torftigt utbyte, bestående af samma former som de, hvilka träffas i det salta vattnet på bottnen af Kara-hafvet. Denna omständighet tyckes visa, att vissa evertebrat-former kunna tåla en vida större vexling i vattnets temperatur och salthalt än algerna, och att en del arter finnas som, ehuru de i regeln lefva i det starkt afkylda salta vattenlagret å Kara-hafvets botten, utan att skadas kunna tåla en betydlig minskning i vattnets salthalt och en ökning i temperaturen af omkring 12°.

För vår tids vetenskap, hvilken så ofta lägger förekomsten af en nordisk form i södern, eller tvärt om, till grund för ganska vidtgående teoretiska slutledningar, måste kännedomen om de former, hvilka ömsom kunna lefva i nästan sött vatten af + 10° temperatur, ömsom i vatten afkyldt till -2°.7 och af nästan samma salthalt som Medelhafvets, vara af ett visst intresse. De märkligaste voro, enligt dr Stuxberg, följande: en Mysis-art, Diastylis Rathkei Kr., Idothea entomon Lin., Idothea Sabinei Kr., 2 arter Lysianassider, Pontoporeia setosa Stbrg, Halimedon brevicalcar Goës, en annelid-art, en Molgula, Yoldia intermedia M. Sars, Yoldia (?) arctica Gray och en Solecurtus.

Drifved, dels smärre qvistar och rotbitar, dels hela träd med vidsittande delar af grenar och rötter, förekommer i sådan mängd i bottnen af ett par skyddade vikar vid Dicksons hamn, att sjöfararen der utan svårighet kan förse sig med nödigt bränsleförråd. Hufvudmassan af den drifved, floden för med sig, stannar dock ej på dess egna stränder, utan flyter ut till sjös för att sedan kringdrifva med hafsströmmarne, tills veden uppsupit så mycket vatten att den sjunker, eller till dess den kastas upp på stränderna af Novaja Semlja, Asiens nordkust, Spetsbergen eller kanske Grönland. En annan del af drifveden sjunker, innan den når hafvet, ofta så att stammarne stå upprätta på flodbottnen med ena ändan så att säga rotfästad i sanden. De kunna sålunda blifva till olägenhet för seglatsen, åtminstone på grundare ställen af floden. En bugt strax innanför Dicksons hamn var till och med nästan afstängd med ett naturligt palissadverk af drifvedstammar.

Evertebrater.

Evertebrater från Dicksons hamn.
a. Yoldia arctica Gray. 12/3 af nat. storl. b. Diastylis Rathkei Kr. 3 ggr förstorad.

Den 7 augusti. Vega intog kol från Express. Om aftonen kom Lena, 36 timmar efter det Vega ankrat i denna hamn, d. v. s. precis på den tid som blifvit utsatt. Rörande dess färd meddelar dr Almqvist följande:

Utflygt till Hvitön.

»Den 2 augusti stego vi, Hovgaard, Nordqvist och jag, om bord på Lena för att göra en tur till Beli Ostrow. Vi skulle landstiga på sydvestra udden och der företaga botaniska och zoologiska undersökningar. Derefter skulle vi egna någon uppmärksamhet åt den midt emot liggande stranden af Jalmal samt uppsöka derstädes boende samojeder.

Vi lemnade Vega kl. 11 f. m. Under dagens lopp sågo vi här och der i söder spridd is, och kl. half 11 på qvällen stötte vi på ett större, ungefår 300 meter bredt band af spridd is, som låg utsträckt i NO och SV. Det passerades utan svårighet. Under natten mötte vi då och då litet spridd is och på morgonen ännu ett band af betydligare ismassor. Oaktadt tjocka och regn lyckades vi under oupphörliga lodningar på 10-3½ meters vatten att träffa sundet mellan Beli Ostrow och fastlandet, och den 3 augusti kl. 11 f. m. kastade vi ankar något öster om öns sydspets. Lena låg på 3½ meters vatten, ungefär 1 eng. mil ut i sjön. Stranden befans så långgrund, att vår båt måste lemnas omkring 300 meter ute i sjön, och vi fingo vada i land.

Beli Ostrow består af idel fin sand, och blott på den af hafsvattnet sköljda delen af stranden sågos några stenar stora som valnötter; högre upp på land funno vi ej en stenbit, ens af en nagels storlek. Öns högsta punkt tycktes knappast ligga 3 meter öfver hafsytan. Den del af ön, öfver hvilken hafsvattnet spolar, d. v. s. stranden och djupa vikar här och der, visar den fina sanden blottad, utan spår till vegetation. Der marken höjer sig något litet, blir den beklädd med ett svart- och hvitbrokigt täcke af mossa och lafvar; spridda deruti stå med långa mellanrum små grästufvor. Först ännu något högre upp, och egentligen blott kring de talrika små sötvattensjöarnes träskiga stränder samt i diken och kärr, är marken svagt grön. De högre växterna representerades blott af 17 arter, alla små och förkrympta, de flesta blott uppstigande några få linier öfver sanden.9 Högst få plantor nådde en höjd af 15 centimeter. Ingen pilart träffades, ingen blomma sågs af annan färg än grön eller hvit.

Äfven laf-floran var fattig. Inga arter visade någon större frodighet, och sällan frambragte den svarta och hvita lafskorpan något »apothecium». Ymnigast var laf-vegetationen på strandens drifved och på tufvorna i kärren. De större lafvame, såsom ren-och islands-laf, förekommo ytterst sparsamt. Ungefär 80 arter anträffades. Af mossor insamlade Nordqvist ungefär 20 arter. Land-evertebraterna voro så sparsamt representerade, att endast tre diptera och en hymenopter-art samt några insekt-larver och spindlar kunde insamlas. Blott poduror förefunnos i riklig mängd; de rent af öfvertäckte hela marken vid stranden.

Flere flockar renar sågos, men vi lyckades ej komma dem inom skotthåll. En liten fisk af simpslägtet fångades af Nordqvist i ett dike, som stod i samband med hafvet. Ännu frisk drifved träffades i stor myckenhet, och längre upp i land låg en och annan mera murken stock.

Regn och tjocka omöjliggjorde en ortbestämning. Under natten gingo vi öfver sundet och kastade ankar ungefär 1½ eng. mil från Jalmals strand, midt för några samojedtält, dem vi upptäckt ett stycke uppåt land. I samma ogynsamma väder som föregående dag sökte vi gå i land derstädes, men funno vattnet alldeles för grundt. Först temligen långt öster ut lyckades vi uppnå stranden på ett ställe, der landet med en ungefär 9 meter hög bank stupade brant i hafvet. Ofvanför denna bank, som bestod af lös lera, funno vi ett slättland af en rikare vattnad tundras utseende, uppfyldt af kärr och bäckar samt derför erbjudande en ganska grönskande anblick. För att träffa samojederna gingo vi nu vester ut, passerade flere bäckar, hvilka djupt genomskurit marken och voro omgifna af höga vallar, tills vi efter en half timmes vandring kommo till en bred, men ej särdeles djup elf, omöjlig att öfvervada. Vi återvände derför till vår båt i afsigt att på andra sidan elfven söka en landstigningsplats, men som Lenas afstånd från land var betydligt och blåsten tilltog, ansåg kaptenen tiden ej medgifva oss att företaga en så lång utflygt.

Så vidt vi kunna döma af vårt hastiga besök, föreföll vegetationen på denna del af Jalmal ganska rik. Särskildt voro de höga bankarne rikt täckta af fanerogamer och lafvar och skulle förtjenat en noggrannare undersökning. Våra flygtiga iakttagelser öfver växtligheten härstädes kunna dock hafva sitt intresse i och för jemförelsen med Beli Ostrows flora; vi insamlade och antecknade en del högre växter10 samt ungefär 40 lafarter. Nordqvist fann faunan likna den närbelägna öns och träffade dessutom två coleopter-arter.

Efter 26 timmars stillaliggande i sundet lyftade vi åter ankar och gingo öster ut, följande en ränna med 10 till 16 meters vatten. Vi kunde ej finna dennas lopp längre åt öster, utan måste, oaktadt vi voro nära östliga ändan af Beli Ostrow, besluta oss att vända för att åter gå ut genom sundets vestra inlopp. En mängd strandad is sågo vi på öns nordkust, hvilken, från sjösidan sedd, icke företedde någon olikhet mot den af oss besökta delen. Den 7 augusti anlände vi till Dicksons hamn.»

Ur löjtnant Hovgaards berättelse om samma utfärd meddelas här en karta öfver Beli Ostrow och den närbelägna kusten af Jalmal, å hvilken jag benämnt sundet mellan ön och fasta landet efter Malygin, en af de käcke ryske sjömän, som för snart ett och ett halft sekel sedan första gången seglade genom detsamma.

Jalmal.

Det är så sällan som Jalmal blifvit besökt af européer, och det, som de der iakttagit, är spridt i så svårt tillgängliga tryckta skrifter, att det kanske kan vara på sin plats att här sammanställa det vigtigaste, som är kändt om denna halfö, jemte nödiga litteraturanvisningar.

Hvad först namnet beträffar, så skrifves det någon gång äfven »Jelmert-land»11, men detta är fullkomligt orätt. »Jalmal» är af samojediskt ursprung och har, enligt enskildt meddelande af den kände språkforskaren dr E. D. Europæus, den betecknande betydelsen »landsända». Jelmert åter var en båtsman hos den holländske hvalfångaren Vlaming, hvilken 1664 seglade kring Novaja Semljas nordspets till Barents' vinterhamn och derifrån vidare mot sydost. Sjelf såg Vlaming vid vändpunkten intet land, ehuru alla tecken antydde, att sådant borde finnas i närheten; men åtskilliga af manskapet trodde sig se land, och berättelsen härom för en holländsk kartritare, Dick Rembrantsz. van Nierop, föranledde det förmodade landets införande på en mängd kartor, vanligen som en stor ö i norra delen af Kariska hafvet. Denna ö benämndes Jelmert-land.12 Namnlikheten mellan Jelmert-land och Jalmal samt tviflet på tillvaron af den på kartorna först utritade Jelmert-ön har sedermera gifvit anledning till öfverförandet af namnet Jelmert-land på den halfö, som skiljer Obs mynningsvik från Kara-hafvet. Anmärkas bör dock, att namnet Jalmal ej träffas i äldre skrifter om färder från de europeiska farvattnen till Ob. Första gången har jag mött det i berättelsen om Skuratows resa år 1737, såsom beteckning för nordöstligaste udden af den halfö, som nu bär detta namn.13

Jalmals gräsrika slätter erbjuda samojederna under sommaren mycket omtyckta renbetesmarker, och landet lär då hafva en i jemförelse med andra trakter af ishafsstranden ganska talrik befolkning, hvaraf dock största delen till vintern drager söder ut med sina betydande renhjordar. Men landet är, detta oaktadt, bland de sämst kända delarne af det stora ryska riket. Några upplysningar om detsamma, kan man hemta ur skildringar af följande resor:

Föregående besök derstädes.

Selifontow 1737. Geodeten Selifontow gjorde under juli och augusti månader med rensläde en resa längs kusten af Ob-viken ända till Beli Ostrow. Af denna resa tyckes beklagligen intet annat vara offentliggjordt, än det man finner hos Litke, Viermalige Reise etc, Berlin 1885, s. 66, och Wrangel, Sibirische Reise, Berlin 1839, s. 37.

Sujeff, 1771, reste på Pallas' föranstaltande öfver södra delen af Jalmal från Obdorsk till Kariska viken och lemnar om sina under resan gjorda iakttagelser ett innehållsrikt meddelande i Pallas, Reise durch verschiedene Provinzen des Russischen Reichs, S:t Petersburg 1771-76, III s. 14-35.

Krusenstern 1862. Under sin andra resa i Kara-hafvet, hvilken slutade med att fartyget »Jermak» måste öfvergifvas vid stranden af Jalmal ungefär på 69° 54' n. bredd, räddade sig Krusenstern d. y. med sitt manskap till kusten, dit han ankom i alldeles utblottadt tillstånd den 28 september. Han hade, då han kom i land, mistat allt och skulle helt säkert varit förlorad, om han ej nära landningsstället träffat en rik samojed, egare af två tusen renar, som mottog de skeppsbrutne mycket vänligt och med renar skjutsade dem till det i rät linie 500 verst, efter samojedens beräkning 1,000 verst, aflägsna Obdorsk. I den skildring af Krusensterns resor, hvartill jag haft tillgång, förekomma tyvärr inga vidare upplysningar rörande den folkstam, med hvilken han under denna märkvärdiga resa kom i beröring.14

Waldburg-Zeil och Finsch 1876. En ganska utförlig och särdeles intressant beskrifning om naturförhållandena i sydligaste delen af halfön träffas i skrifterna om grefve Waldburg-Zeils och dr Finsch' resa år 1876.15

Schwanenberg 1877. På norra delen af Beli Ostrow landsteg kapten Schwanenberg under den märkliga färd, som han nämnda år gjorde från Jenisej till S:t Petersburg. Man såg inga spår af menniskor, men väl af ren och björn. Hafvet var ända intill stranden tillräckligt djupt för grundgående fartyg (enskildt meddelande).

Svenska expeditionen 1875. Vi landstego under denna resa ungefär på midten af Jalmals vestra kust. För att gifva ett begrepp om landets beskaffenhet skall jag ur min föga spridda berättelse om färden16 här meddela följande:

»På eftermiddagen den 8 augusti gick jag jemte Lundström och Stuxberg i land på en från Jalmal något litet utskjutande udde på norra sidan om mynningen af en temligen betydlig elf. Landstigningsstället var beläget vid lat. 72° 18', long. 68° 42'. Landet begränsades här af en låg strandfjäre, från hvilken på ett afstånd af 100 steg en 6 till 30 meter hög tvärbrant strandvall höjde sig. Ofvan om strandvallen vidtog en vidsträckt, svagt undulerande slätt, betäckt med en vegetation, som visserligen var ytterst enformig, men dock vida yppigare än Waigatsch-öns och Novaja Semljas. Vegetationens enformighet torde här i väsentlig mån betingas af terrängens enformiga beskaffenhet. — Någon fast klyft finnes här ej. Marken utgöres öfverallt af sand och sandblandad lera, i hvilken jag icke kunde finna en sten så stor som en bösskula eller ens så stor som en ärta, oaktadt jag letade på en sträcka af flere kilometer längs med strandvallen. Äfven från hafvets botten utanför kusten upphemtade skrapan aldrig några stenar, ett förhållande som är märkligt bland annat derför, att det tyckes visa, att strandisen från Ob-Jenisej icke drifver ned till och smälter i denna del af Kariska hafvet. För öfrigt innehålla sandlagren icke heller några subfossila snäckor, såsom förhållandet är med Jenisej-tundrans sandbäddar, och äfven »Noach-trä» tyckes här saknas. Om man får döma af våra iakttagelser från detta ställe, skiljer sig således half-ön mellan Ob-viken och Kariska hafvet ganska väsentligt från den öster om Jenisej belägna tundran.

Offerplats på Jalmal.
Efter en teckning af A. N. Lundström.

Några invånare sågo vi ej till, men öfverallt på stranden syntes talrika spår af menniskor, af hvilka en del gått barfotade, af renar, hundar och samojedslädar. Ofvan om strandvallen fans en offerplats, bestående af 45 i en hög lagda björnskallar af olika ålder, en mängd hufvudskålar af ren, en underkäke af hvalross m. m. På de flesta björnskallarne voro hörntänderna utbrutna, ofta saknades underkäken helt och hållet. Några af benen voro mossbelupna och lågo nedsjunkna i jorden, andra hade, såsom vidsittande kött utvisade, blifvit ditlagda detta år. Midt i benhögen stodo fyra träbitar uppresta. Tvenne utgjordes af en meter långa käppar med utskurna hak, tjenande att uppbära de ren- och björnskallar, som dels voro uppspetsade på stolparne eller upphängda på de inskurna haken, dels uppträdda genom ett i pannbenet skuret fyrkantigt hål. De tvenne andra, som tydligen voro offerplatsens egentliga gudabeläten, utgjordes af drifvedsrötter, på hvilka några utskärningar blifvit gjorda för att utmärka ögon, mun och näsa. De delar på träbiten, som skulle föreställa ögonen och munnen, hade nyligen blifvit bestrukna med blod, och vid benhögen låg ännu qvar innanmätet af en nyligen slagtad ren. Strax bredvid funnos lemningar af en eldstad och en afskrädeshög, bestående af allehanda ben af ren och underkäkar af björn.

Då hvarken strandens sandafsatser erbjödo något lämpligt häckningsställe för alkor, tejstar, fiskmåsar o. dyl. eller några holmar förekommo utanför kusten, som hade kunnat tjena till häckningsställen för ejdrar och andra kolonivis häckande gåsarter, saknades här polarhafvens rika fogellif. I elfmynningen kringflögo dock stora skaror af ejdrar och alfoglar, och på strandens sandbankar sprungo skaror af Calidris arenaria och en eller annan Tringa oroligt af och an för att söka sin föda. Tundrans ödslighet afbröts endast af ett par lärkor och ett falkpar med ungar (Falco peregrinus). Dessutom syntes spår af renar, och tvenne på strandvallen uppresta räffällor angåfvo, att äfven räfvar förekomma i dessa trakter i tillräcklig mängd för fångst.

Senare på aftonen, sedan några solhöjder blifvit tagna för bestämmande af ortens läge, rodde vi åter om bord och seglade derpå vidare, följande kusten på afstånd, hvarvid vi en gång färdades fram mellan land och en lång serie af grundisar, som strandat utmed kusten på ett djup af 9-16 meter. Om natten foro vi förbi ett ställe, hvarest fem samojedtält voro uppslagna, i hvilkas granskap en mängd renar betade. Landet blef nu alldeles lågt, och hafvet grundade till betydligt. Kursen stäldes derför mot NV, i hvilken riktning snart djupare vatten erhölls. Oaktadt ytvattnets ringa salthalt och höga temperatur ( + 7°,7 C.) fångades här en Clio borealis och en mängd copepoder i vattenbrynet.»

Den nu beskrifna utflygten samt Almqvists och Hovgaards landstigning 1878 från Lena äro de enda tillfällen, då, så vidt jag vet, naturforskare besökt den nordliga delen af den halfö, som skiljer Kara-hafvet från Obi. Äfven norska fångstmän besöka den sällan, hvilket hufvudsakligast beror på den grunda ostkustens svårtillgänglighet och bristen på hamnar. De landstiga dock numera en och annan gång för att intaga vatten och kanske för att mot sina besparingar på tobaksransonen, mot öfverflödiga knifvar, gamla urmodiga gevär, krut, bly m. m. tillbyta sig alster af samojedernes renskötsel, jagt och fiske. I början sprungo invånarne undan, när de sågo norrmännen komma, och då detta ej hann ske, helsade de dem ödmjukt med knäfall och hufvudets böjning till jorden, samt ville ogerna med dem inlåta sig i någon handel eller visa dem sina egodelar. Sedan emellertid samojederna märkt, att norrmännen icke göra dem något för när, hafva misstroendet och den stora ödmjukheten fullständigt upphört. Numera är ett besök af européer för dem mycket kärkommet, dels för det tillfälle som erbjudes att genom byteshandel erhålla åtskilliga nödvändighets-, njutnings- och granlåtssaker, dels kanske ock för det afbrott, som härigenom beredes i tundra-lifvets enformighet. När fångstmännen ro eller segla längs den flacka kusten, händer det ofta, att infödingar springa af och an på stranden och genom tecken ifrigt anmoda främlingarne att landstiga; om så sker, och om några rikare samojeder finnas i trakten, börjas genast ett efter folkets sed storartadt gästabud, med mer än ett drag erinrande om skildringarna från de bildade nationernas sagotid.

Hvad jag har anfört är så godt som allt hvad vi veta om Jalmal, och man ser deraf, att ett ganska vackert, ännu orördt fält för etnografiska och naturhistoriska studier här föreligger kommande Jenisej-farare.

Nummelins öfvervintring på Briochowski-ön.

Hurudan är vintern vid Jenisejs mynning? Derom hafva vi för närvarande icke någon kännedom, enär ingen vetenskapligt bildad person der öfvervintrat. Men deremot har man en mycket spännande berättelse om en öfvervintring af finnen Nummelin vid Briochowski-öarna i Jenisej på 70° 48' n. br.

Stället besöktes af mig den 27 aug. 1875. Det utgör ett endast om sommaren besökt fiskläge, som vid den tiden af året är särdeles intagande, omgifvet af yppig gräs- och buskvegetation. Bostäderna äro belägna vid ett sund emellan Briochowski-öarna, hvilka bilda den nordligaste gruppen i den ö-labyrint, som upptager Jenisejs strömfåra mellan 69½° och 71° n. br. Fisket för året var vid vårt besök afslutadt och stället öde. Men två smärre hus och en mängd jordgammor, alla i godt stånd, stodo qvar på stranden och vittnade, jemte en mängd på land uppdragna större båtar och för insaltning af fisk afsedda träkärl, om den handtering, som tidigare på sommaren här bedrifvits. Det var på denna ort som Nummelin tillbragte en af de svåraste vintrar, som den arktiska litteraturen vet omtala.17

Jordgammor på Briochowski-ön.
Efter en skiss af författaren.

År 1876 hade M. Sidoroff, känd såsom lifligt intresserad för sjöfärder i de sibiriska farvattnen, låtit i Jenisejsk bygga och utrusta ett fartyg Sewernoe Sianie (Norrskenet), hvilket skulle från Jenisej utföra åtskilliga varor till Europa. Fartyget stäldes under befäl af en rysk sjökapten, Schwanenberg. Under honom tjente Nummelin som styrman, hvarjemte fartyget bemannades med 18 man, af hvilka de flesta blifvit förvista till Sibirien för brott. Till följd af åtskilliga missöden kunde fartyget första året ej komma längre än till granskapet af Jenisejs mynning, hvarföre det lemnades i vinterqvarter på förutnämnda ställe. Nummelin och fyra förvista dröjde qvar om bord, medan Schwanenberg och det öfriga manskapet den 28 sept. återvände till Jenisejsk. Frost hade redan då inträdt. Under de tvenne följande veckorna höll sig temperaturen i granskapet af 0°; klart väder vexlade med snö och regn.

Den 5 okt. drog manskapet in i sitt vinterqvarter, sedan man insamlat drifved och lagt den i högar, för att den skulle kunna uppletas under snön.

Den 16 okt. visade termometern kl. 8 om morgonen -4°,5 och sjönk sedermera ytterligare för hvar dag, tills qvicksilfret efter den 21 okt. under några dagar ständigt stod under -10°. Den 26 okt. hade man -18°, men de första dagarne af nov. steg temperaturen åter till -2°. Den 6 nov. sjönk termometern åter till -17°, men steg den 11 till -3°,5. Den 14 nov. hade man -23°,5, den 21 -29°,5. Följande dag om morgonen hade man -32° och på qvällen -37°, gissningsvis emedan termometern ej gaf vidare besked. Denna temperatur af -30° till -32°, vexlande med fruset qvicksilfver, fortgick till november månads slut, hvarpå temperaturen åter steg till -11°,5. Vid jultiden hade man åter -31° och de sju följande dagarne fruset qvicksilfver, hvarmed det nya året ingick. Derpå steg temperaturen åter till -20°, men sjönk åter snart så, att från den 16 jan. fruset qvicksilfver visade sig under fem dagar. Den 22 jan. hade man -9°. Den 26 åter fruset qvicksilfver och den 29 -6°. Under februari månad steg temperaturen aldrig öfver -24°; qvicksilfret var fruset den 20, 25, 26 och 28. Detsamma var förhållandet den 1, 3, 6, 7, 14, 16 och 18 mars; den 22 mars hade man -7°, den 30 -29°. April ingick med -31°, men derpå steg temperaturen så, att den d. 16 nådde -11°, samt vexlade sedan mellan -21° och -6° (d. 25). Den 2 maj hade man morgon och afton -12°, middagstiden -2° till -5°. Den 8 maj hade man +0, den 17 -10°,5, den 31 +0°,5. Juni ingick med +1°,5. Den 8 hade man vid middagstiden +11°, morgon och afton samma dag +2° à +3°. Under den återstående delen af juni samt under juli månad vexlade temperaturen mellan +2° och +21°.

Det var under sådana förhållanden som styrman Nummelin med sina fyra följeslagare lefde i det illa försedda plankhuset på Lilla Briochowski-ön. De inflyttade såsom sagdt den 5 okt.; den 20 var isen så starkt tillfrusen, att den höll att gå på. Den 26 började snöstormar, så att man ej kunde gå ur huset.

Solen såg man sista gången den 21 nov., och den visade sig åter den 19 jan. Den 15 maj gick solen ej mera ned. Temperaturen stod då under qvicksilfrets fryspunkt. För att solens öfre kant den 19 januari skulle kunna visa sig, måste man antaga en horisontal refraktion af nära 1°. Öarna i Jenisej äro låga, så att man sannolikt hade en temligen öppen horisont mot söder.

Kort efter jul började skörbjugg att visa sig. Nummelins följeslagare voro för brott dömda och straffade förbrytare, hos hvilka man ej kunde vänta någon hvarken fysisk eller moralisk motståndskraft mot denna sjukdom. De omkommo också alla, tre i skörbjugg och en under ett försök att gå öfver från Briochowski-ön till en simovie vid Tolstoinos. I stället hade Nummelin lyckats förskaffa sig två man från Tolstoinos och längre fram en från Goltschicha.

Den 11 maj kom söder ifrån en undsättning af tre man under styrman Meyenwaldt, som Sidoroff uppsändt för att hjelpa till vid fartygets bergning. Det gälde till en början att skotta bort den snö, som nedtyngde fartyget. Snön låg nära sex meter djup på flodisen, och denna var tre meter tjock. När man äntligen fått fartyget nästan utgräfdt, begrofs det åter genom en ny snöstorm.

I medlet af juni började isen att röra sig, och flodvattnet steg så högt, att Nummelin, Meyenwaldt och fyra man, jemte två hundar, nödgades taga sin tillflykt till stugans tak, dit de bergat något proviant och bränsle. Här tillbragte de sju dygn under ständig lifsfara.

Floden hade nu stigit fem meter, stugans tak höjde sig blott ¼ meter öfver den svälda flodens yta och stod hvarje ögonblick i fara att af ett kringflytande isstycke bortföras. En vid taket bunden liten båt var i så fall det yttersta räddningsmedlet.

Hela landskapet var öfversvämmadt. De öfriga husen jemte gammorna voro bortspolade af vattnet och drifisen, hvilken äfven ständigt hotade den enda återstående byggnaden. Från dess tak nödgades man arbeta dag och natt för att med stänger hålla isstyckena ifrån sig.

Den starka öfversvämningen hade till och med öfverraskat flyttfoglarne. Det fans för dem på långa sträckor ingen torr fläck att hvila på, och så hände det, att trötta ripor slogo ned bland menniskorna på taket; en gång satte sig en ripa på Meyenwaldts hufvud, ett par slog sig ned på hundarne.

Den 23 juni började vattnet falla, och den 25 hade det sjunkit så, att man kunde lemna taket och åter inflytta i husets ödelagda inre.

Berättelsen om huru Nummelin i sällskap med Schwanenberg sjöledes återvände till Europa tillhör ett följande kapitel.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 5 november 2007.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt