Burrough 1556. — Pet och Jackman 1580. — Holländarnes första resa 1594. — Oliver Brunel. — Andra resan 1595. — Tredje resan 1596. — Hudson 1608. — Gourdon 1611. — Bosman 1625. — de la Martinière 1653. — Vlaming 1664. — Snobberger 1675. — Roule kommer till ett land norr om Novaja Semlja. — Wood och Flawes 1676. — Meningsutbyte i England angående isförhållanden i Polarhafvet. — Uppgifter om uppnående af höga nordliga breddgrader. — Åsigterna om Polarhafvets beskaffenhet fortfarande delade. — Payer och Weyprecht 1872-74.

Nordostfärdernas historia från 1556 till 1878.

Burrough 1556.

Det haf, som i norr sköljer europeiska Rysslands kust, benämnes af konung Alfred (Orosius, I bok., kap. I. ii) Qvänsjön eller Qvänhafvet (på anglosaxiska Cwen Sae¹), ett betecknande namn, som obestridligt har prioritet för sig och väl förtjente bibehållas. För vestra Europas invånare blefvo de öar, Novaja Semlja och Waigatsch, genom hvilka detta haf skiljes från Sibiriens Ishaf, först kända genom Stephen Burroughs upptäcktsresa år 1556. Burrough nämnes derföre ofta såsom Novaja Semljas upptäckare, men med orätt. Då han ditkom, träffade han nämligen derstädes ryska fartyg, bemannade med fångstmän väl bekanta med farvattnen och landet. Det är deraf tydligt, att Novaja Semlja redan på den tiden varit så länge bekant för invånarne i nordliga Ryssland, att en ganska liflig fångstfart hunnit uppkomma derstädes. Sannolikt är till och med att, på samma sätt som nordligaste Norge redan för ett årtusende tillbaka var bekant, ej allenast för kringströfvande lappar, utan äfven för norrmän och qväner, också länderna kring Jugor Schar och Waigatsch flere århundraden före Burroughs färd voro bekanta, ej blott för de på fastlandet nomadiserande samojederna, utan äfven för åtskilliga bjarmiska eller finska stammar. Förmodligen drefvo samojederna då för tiden liksom nu sina renhjordar dit upp för att under sommarmånaderna beta på ishafskustens gräsrika marker, der de voro mindre besvärade af mygg och renflugor än längre söder ut, och förmodligen följdes de vilda nomaderna då liksom nu af handelsmän från mer bildade, i nordliga Ryssland bosatta stammar. Namnet Novaja Semlja (Nyland) anger, att det blifvit senare, förmodligen af ryssar, upptäckt, men man känner hvarken när eller huru.² Stephen Burroughs reseberättelse, hvilken, liksom så många andra, blifvit bevarad från glömska genom Hakluyts berömda samling, utgör derför ej allenast en skildring af vest-europeernas första Novaja-Semlja-färd, utan bildar äfven hufvudkällan för kännedomen om ryssarnes äldsta färder till dessa trakter. Jag skall med anledning deraf uppehålla mig något längre vid denna resa än vid de flesta andra sjöfärder jag här kommer att omnämna.

Det är sjelf klart, att de nya vigtiga handelsförbindelser, som Chancelors upptäckt af vägen från England till Hvita hafvet föranledde, skulle så väl i England som i Ryssland helsas med stor hänförelse och gifva anledning till en mängd nya företag. Till en början bildade man redan år 1555 i England ett sällskap »Merchants adventurers of England for the discoverie of landes, territories, isles, dominions and seigniories unknowen», vanligen kalladt »Muscovy Company». Den då omkring åttioårige Sebastian Cabot utnämndes till dess oafsättlige guvernör, och en mängd privilegier beviljades detsamma af så väl Englands som Rysslands herskare. Samtidigt utsändes underhandlare, handelsmän och forskare på olika vägar från England till Ryssland för att befästa vänskapen med detta land samt närmare undersöka den, åtminstone för England, nya verld, som nu upptäckts i östern. En närmare redogörelse för dessa resor hör dock ej hit.

Men man var ej nöjd härmed. Man betraktade Chancelors resa såsom blott första steget till någonting vida vigtigare och betydelsefullare, nämligen öppnandet af den nordöstra vägen till Kina och Indien. Medan Chancelor sjelf året efter sin återkomst blef afsänd jemte åtskilliga handelsmän till Hvita hafvet, var man derför betänkt på ett ytterligare försök att på den en gång inslagna vägen nå Asiens ostkust. Ett mindre fartyg Searchthrift utrustades för detta ändamål och stäldes under Stephen Burroughs befäl.³ De vigtigaste händelserna under resan voro följande:

Den 23 april alt. 3 maj 1556 afreste man från Ratcliffe till Blackewall och Grays. Här kom Sebastian Cabot om bord tillsammans med åtskilliga förnäma herrar och damer. De undfägnades först på fartyget samt gåfvo frikostiga belöningar åt sjöfolket, hvarjemte almosor utdelades åt en mängd fattiga, på det att dessa skulle bedja för god lycka och en god resa; senare gafs en fest i land, hvarvid det gick så gladt och lifvadt till, att äfven den gamle Cabot sjelf trädde i dansen jemte det öfriga unga glada sällskapet. I Orwell lemnade Burrough sitt eget fartyg för att, enligt handelsmännens önskan, göra öfverresan till Vardöhus på Edward Bonaventure. I slutet af maj månad kom man framför Nordkap, hvilket namn Burrough säger sig hafva gifvit åt denna Europas nordligaste udde under sin första resa.⁴ När Burrough lemnade Edward Bonaventure och åter gick om bord på sitt eget fartyg nämnes ej, men den 7 alt. 17 juni besvarade han på Searchthrift afskedssaluten från Edward Bonaventure. Den 10 alt. 20 juni var man vid Kola, hvars bredd bestämdes till 65° 48'.⁵

»Torsdagen den 11 alt. 21 juni kl. 6 om morgonen kom en af de ryska lodjorna vid sidan om oss. Den roddes af tjugu åror, och der fans fyra och tjugu man om bord. Båtens befälhafvare skänkte mig en stor brödkaka, sex kransar af det. slags bröd, som de kalla »colaches», fyra torkade gäddor och ett mått ypperligt hvetemjöl. Jag gaf honom en kam och en liten spegel. Han förklarade mig, att hans bestämmelseort var Petschora. Derpå bjöd jag dem att dricka. Befälhafvarens namn var Pheother (Feodor). — — — Torsdagen (den 18 alt. 28 juni) lättade vi ankar i Kola-floden och gingo 7 eller 8 leagues ut till sjös, då en fullt nordlig vind tvang oss att återgå till samma flod, i hvilken vi förut ankrat. Der kommo om bord till oss män från flere af ryssarnes båtar, förklarande att deras bestämmelse äfven var mot norden för hvalross- och laxfiske. De gåfvo mig rikligt af sitt hvita hvetebröd. Då vi lågo för ankar i denna flod, sågo vi dagligen flere af deras lodjor komma nedför floden. De voro bemannade med minst 24 man. Slutligen ökades antalet af dessa lodjor till trettio segel. På dem fans bland andra en man som hette Gabriel, hvilken nu visade mig mycken vänskap. Han förklarade mig, att de alla ämnade segla till Petschora för att fiska lax och hvalross. Vidare sade han mig, att det med god vind var sju eller åtta dagars segling till denna flod. Jag var glad att få deras sällskap. Denne Gabriel lofvade att varna mig för grund, hvilket han ock verkligen gjorde. — — — Söndagen den 21 juni alt. 1 juli gaf mig Gabriel en tunna mjöd (»meede»), och en af hans vänner gaf mig en tunna öl, hvilken bars på mäns skuldror åtminstone två (engelska) mil. Måndagen lemnade så väl vi som alla de ofvannämnda lodjorna Kola-floden. Medan vi seglade med förlig vind, voro de alla för snabba för oss⁶, men efter löfte ströko Gabriel och hans vän ofta sina segel och väntade på oss, lemnande sitt eget sällskap.

Rysk lodja.

Efter G. de Veer.

Tisdagen vid ostnordostvind voro vi i solnedgången tvärs för Kap S:t John⁷. Det är att märka, att från Kap S:t John till den flod eller vik, som för till Mesen, finnas öfverallt bankar. Der är fullt af grund och faror; man har knappt två famnars vatten och ser intet land. Denna dag kommo vi till ankars tvärs för en trång vik, som ligger fyra eller fem leagues norr om nämnda udde. Gabriel och hans följeslagare rodde in i viken, men vi kunde ej komma in. Innan aftonen anlände 20 segel till denna vik under nordostvind. Vi hade temligen godt ankarfäste. Om aftonen kom Gabriel om bord till oss i sin lodja, och för det han hållit sig i sällskap med oss öfver grunden belönade jag honom med två fina elfenbenskammar, en stålspegel och två eller tre andra småting, för hvilket han icke var otacksam. Emellertid hade hans första sällskap hunnit längre norr ut. Om onsdag, midsommardagen, sände vi en båt mot land att upploda viken, hvilken befans nästan torr vid lågt vatten. Alla lodjor i densamma stodo då på grund. (Med anledning af vädrets hotande utseende beslöt Burrough att vid högvatten gå in i viken. Han stannade härvid på grund, men fick hjelp af sina ryska vänner.) Gabriel kom ut med sin jolle, och så gjorde åtskilliga andra, visande sin goda vilja att hjelpa oss, men allt till intet gagn, och de höllo på att blifva dränkta för sitt besvär. Jag bad Gabriel låna mig sitt ankare, emedan våra egna ankare voro för stora för att kunna läggas ut från vår jolle. Han lånade mig sitt eget och lånade dessutom sjelf ytterligare ett för att sända det till oss.»

Efter mycket besvär lyckades man komma af grund och sökte derpå en bättre ankarplats på andra sidan om Kap S:t John.

»Så snart vi kastat ankar (den 26 juni alt. 6 juli) kom den förutnämnde Gabriel till oss, jemte ytterligare tre eller fyra af deras små båtar. De bragte med sig af sitt aqua vitæ och mjöd. De visade mig mycken vänskap och voro glada att se oss igen, förklarande det de befarat, att vi skulle vara förlorade. Gabriel berättade mig, att de hade bergat båda ankarena och vår kabel. Efter det jag sålunda meddelat mig med dem, lät jag fyra eller fem af dem gå in i min kajuta, hvarest jag gaf dem fikon och sådan välkomma, som stod mig till buds. Under det jag så kalasade för dem, kom en man om bord från en annan af deras lodjor; han var en karelare (Kerill), hvars namn jag sedermera lärde mig och som bodde i Colmogor, medan Gabriel bodde i Kola, hvilket är beläget ej långt från flodens mynning. Den nämnde karelaren sade mig, att ett af de ankare jag lånat var hans. Jag tackade honom för lånet, anseende detta tillfyllestgörande, och som jag vidhöll det sedvanliga bruket att, endast om skänkerna, som öfverlemnas, äro värda ett gästabud, gifva ett sådant, så fäste jag föga afseende vid honom, emedan han bragte intet med sig. När vi slutat, togo de afsked och gingo i land. Der kommo Gabriel och karelaren i ordvexling och slagsmål; så vidt jag förstod, var orsaken den, att den ene fått bättre undfägnad än den andre. Men Gabriel blef ej den vinnande, emedan der funnos 17 lodjor i karelarens sällskap, som höllo med honom, och blott två af Gabriels. Vid nästa högvatten lemnade Gabriel och hans sällskap detta ställe och rodde till sina förra kamrater, hvilka åtminstone voro 28 stycken och alla hörde till Kola. Jag kunde förstå, att karelaren räknade på, att den kabel, som var fästad vid hans ankare, skulle blifva hans tillhörighet. I början ville han ej återlemna den till vår båt, men jag helsade att jag skulle klaga, hvarpå han återlemnade kabeln åt mitt folk. Nästa dag, torsdagen, sände jag vår båt i land för att hemta vatten och ved. Då de kommo i land, välkomnades de på det vänligaste af denne karelare. Han gaf ett gästabud för dem, medan en del af hans manskap fylde några vattentunnor och hjelpte mitt manskap att bära ved till båten. Derpå klädde han sig i sin bästa silkesrock och ett halsband af perlor samt kom om bord igen och bragte sin skänk med sig. Oaktadt jag hade mer aktning för hans gåfva än för hans person, emedan jag såg att han var en fåfäng man, helsade jag honom välkommen och bjöd honom en anrättning fikon. Han förklarade då, att hans fader var en herreman, och att jag kunde hafva gagn af honom, men ej af Gabriel, som blott var en prestson.»

Sedan Burrough talat om en storm, under hvilken han förlorade en jolle, köpt i Vardöhus, och som uppehöll dem en tid i i granskapet af Kap S:t John (hvars bredd bestämdes till 66° 50'), fortsätter han:

»Torsdagen (den 4 alt. 14 juli), då solen stod i nordvest, kom vinden från ostnordost. Vi lättade ankar och styrde mot norr. Två leagues innan vi foro förbi udden, märkte vi ett hus uppfördt i en dal, hvilket är en ovanlig syn i dessa trakter. Kort derpå sågos tre män på toppen af en kulle. Jag antog, såsom ock sedermera visade sig vara riktigt, att de voro komna från någon annan trakt för att utsätta fällor till fångst af hermeliner⁸ för desses pelsverks skull. Dylika fällor sågo vi i stor mängd på den kust, längs med hvilken vi framseglade.»

Den 14 till den 19 juli n. st. tillbragtes vid kusten af Kanin Nos. Den 19 vid middagstiden var man vid 68° 40' n. bredd.⁹

»Fredagen den 10 alt. 20 juli tycktes åter en storm hota. Medan jag nu grundade på hvad som var bäst att göra, såg jag ett segel komma ut från en bugt på det förutnämnda Kanin Nos. Det var min vän Gabriel, som lemnade sin hamn och sitt sällskap och kom så nära oss som möjligt. Han visade mot öster; vi lättade ankar och följde honom. Lördagen seglade vi ostsydost, följande Gabriel, och han förde oss till en hamn, kallad Morgiovets, hvilken ligger 30 leagues från Kanin Nos. Denna morgon såg Gabriel en rök och rodde till den med sin jolle. Röken kom från ett ställe två leagues från det der vi lågo för ankar. Vid nordvestvind kom han tillbaka om bord, bringande med sig en samojed¹⁰. Det var en ung man med ett för oss besynnerligt yttre. Han skänkte mig tre unga vildgäss och en prutgås (barnacle).»

Den 14 alt. 24 juli seglade man förbi ön Dolgoi, och följande dag löpte man in i Petschoras mynning, hvars polhöjd bestämdes till 69° 10'.¹¹ Den 20 alt. 30 seglade man åter ut öfver sandbankar med endast fem fots vatten och tackade Gud, att fartyget var så föga djupgående. Dagen derpå möttes is för första gången. Den 25 juli alt. 4 aug. hade man på 70° 20' n. br. det förut beskrifna mötet med en ofantlig hval.¹² Något senare samma dag kastade Searchthrift ankar i en god hamn mellan några öar, belägna vid 70° 42' n. bredd.¹³ De benämndes af Burrough S:t James öar.

»Tisdagen den 28 juli alt. 7 aug. seglade vi mot vester längs kusten under nordvestvind. Då jag skulle ankra, sågo vi ett segel komma fram vid den udde, under hvilken vi tänkte lägga oss; jag sände en jolle till fartyget. Skepparen sade, att han varit i vårt sällskap i Kola, och förklarade, att vi farit förbi den väg, som förer till Ob. Detta land kallades »Nova Zemblæ», det är Nyland. Han förklarade mig äfven åtskilligt om vägen till Ob. Jag gaf honom en stålspegel, två messingsskedar och två knifvar med sammetsslidor, och då blef han något mer villig att dröja och att berätta mig hvad han kunde anföra gagneligt för vårt mål. Han skänkte mig äfven 17 vildgäss. — — — Denne mans namn var Loshake. Onsdagen, då vi seglade mot öster, sågo vi en annan seglare, som var en af denne Loshakes sällskap, och vi talte med honom. Han talade likaledes med oss om Ob, som den andre hade gjort. — — — Fredagen den 31 juli alt. 10 aug. begynte vinden att ökas och drog sig mot vester, med anledning hvaraf vi, då solen var i nordvest, kastade ankar bland Waigatsch-öarna. Vi sågo två små lodjor. Manskapet från en af dem kom om bord och skänkte mig en stor limpa, och de berättade mig, att de alla voro från Colmogro, med undantag af en som bodde vid Petschora, och han tycktes vara den skickligaste i att döda hvalross.¹⁴ Några af dem voro i land. De jagade en hvitbjörn öfver de höga klipporna i sjön, och denne dödades derpå i vår åsyn af dem, som voro om bord. Den samma dag blåste det hårdt, och vi sågo mycket is drifva i sjön, hvarför det ej var rådligt att gå till sjös.»

De första dagarne af augusti låg fartyget för det mesta stilla i sällskap med eller i granskapet af Loshake, som berättade dem åtskilligt om samojederna, efter hvilka man såg offerplatser på stranden.¹⁵

»Torsdagen den 4 alt. 14 augusti sökte vi oss in i den hamn, der Loshakes lodja lå¹⁶, medan vi förut legat för ankar i skydd af en holme. Der kom han om bord till mig och sade: om Gud ger tjenligt väder, så vill jag gå till Ob med eder, emedan hvalrossar finnas endast sparsamt vid dessa Waigats-öar. Men i fall han icke kunde komma till floden Ob, så ville han gå till floden Narmezay¹⁷ hvarest invånarne icke äro fullt så vilda som samojederna vid Ob. Han sade mig, att dessa skjuta efter bästa förmåga på alla, som ej tala deras språk.»

Den 5 alt. 15 augusti syntes mycket is drifva mot hamnen, der fartyget låg, hvarföre Burrough återflyttade det till samma plats, der det legat några dagar tidigare, och hvars polhöjd nu bestämdes till 70° 25'. Loshake lemnade hamnen oförmodadt följande dag, medan Burrough mätte solhöjder, och den 9 alt. 19 lyfte äfven Burrough ankar för att segla mot söder längs kusten af Waigatsch. Efter att en tid hafva seglat af och an i dessa farvatten och varit utsatt för en hård storm med ytterligt hög sjö, beslöt Burrough den 23 aug. alt. 3 sept. att vända. Den 11 alt. 21 september kom han till Colmogro, der han öfvervintrade i afsigt att nästa år fortsätta mot Ob. Denna resa blef dock icke af, emedan han i stället gick vester ut för att uppsöka tvenne af de skepp, som följde Chancelor, och som under återresan från Archangel gått förlorade.¹⁸

Af denna reseberättelse ser man, att en ganska utvecklad rysk eller rysk-finsk sjöfart redan vid midten af femtonhundratalet egde rum mellan Hvita hafvet, Petschora, Waigatsch och Novaja Semlja, samt att man den tiden till och med seglade till Ob. Den skildring, som Burrough lemnar af de ryska eller rysk-finska fångstmännen, visar för öfrigt, att de voro djerfva och dugliga sjömän, med fartyg som för sin tid voro ganska goda och i medvindssegling till och med öfverlägsna det engelska. Med mycket få förändringar skulle för öfrigt denna skildring kunna tillämpas på nutida förhållanden i dessa trakter, hvilket visar, att de fortfarande stå på en ståndpunkt, som var hög då, men är låg nu. Öfver hufvud ser det ut, som om dessa länder snarare skridit tillbaka än gått framåt i välmåga under de senaste tre århundradena.

Att döma af en skrifvelse från det ryska handelskompani, som bildat sig i London, var det på eget bevåg som Stephen Burrough år 1557 seglade från Colmogor, ej till Ob, utan till ryska Lapplands kust för uppsökandet af de förkomna fartygen.¹⁹ De följande åren blefvo engelsmännen så upptagna af sina nya handelsförbindelser med Ryssland och med utrustningen af Frobishers tre resor mot nordvest, att det dröjde länge innan ett nytt försök gjordes mot nordost, nämligen intill Arthur Pets resa 1580.²⁰ Han blef den förste, som från vestra Europa trängde in i Kara-hafvet, och bragte sålunda lösningen af frågan om den nordöstra sjövägen till Stilla Oceanen ett godt stycke framåt. Äfven denna färds hufvuddrag måste derför här korteligen anföras.

Pet och Jackman 1580.

Pet och Jackman, den förre med Georg, den senare med William, afreste den 30 maj alt. 9 juni 1580 från Harwich. Den 22 juni alt. 2 juli kringseglades Nordkap, och den 2 alt. 12 juli skildes Pet från Jackman, sedan han stämt möte med honom vid »Verove Ostrove eller Waigats». Den 5 alt. 15 såg man land, efter att föregående dagen hafva bestämt polhöjden till 71° 38'. Man var således vid Gåslandet på Novaja Semljas vestkust. Man seglade nu mot ostsydost och mötte is den 6 alt. 16 juli. Den 10 alt. 20 juli syntes land, och fartyget förankrades vid en ö, förmodligen en af de många holmarne i Kariska Porten; der intogs ved och vatten.

Den 14 alt. 24 juli var man nära land vid 70° 26'. I början trodde Pet landet vara en ö och försökte kringsegla det i nordvestlig riktning, men då detta ej lyckades, antog han det vara Novaja Semlja. Härifrån seglade han i olika riktningar mellan sydvest och sydost och var den 16 alt. 26 vid 69° 40' n. br. Den följande dagen hade man åska och regnskurar. Pet ansåg sig nu vara i Petschora-viken, och sedan han den 18 alt. 28 juli fått sigte på den udde, som i nordost begränsar flodens mynning, seglade han, efter hvad det tyckes, mellan denna udde och Selenetz-öarna in i den stora bugten öster om Medinski Savorot. Här anstäldes lodning i förmodan att sundet mellan Waigatsch-ön och fastlandet skulle utmynna på detta ställe, men farvattnet befans för grundt, äfven för en båt. Pet seglade nu förbi Jugor Schar längs kusten af Waigatsch mot Novaja Semlja, till en bugt på Waigatsch-öns vestkust, hvarest han ankrade mellan tvenne holmar, hvilka ansågos vara Woronski Ostrow. Inloppet till en ypperlig hamn var på ömse sidor betecknadt med tvenne kors.²¹ Holmarne voro rika på drifved, och på en af dem träffades ett kors, under hvilket en man var begrafven. Pet inskref sitt namn på korset och likaså på en sten vid korsets fot, »på det att Jackman, om han skulle komma dit, måtte veta, att Pet varit der». Om aftonen lyfte man åter ankar, omseglade Waigatsch-öns vestligaste udde och fortsatte derpå, allt jemt följande kusten af Waigatsch, först åt norr och nordost, sedan åt söder mellan ett isfält och land, ända till dess isen gick så tätt intill stranden, att fartyget ej kunde komma fram, då man ankrade i en god hamn vid en ö, som låg på östra sidan af Waigatsch i granskapet af fasta landet. Det var kanske den ö, som på nyare kartor kallas Mestni-ön. Pet var således nu inne i Kara-hafvet.²² Den angifna breddgraden, 69° 14', visar till och med, om den är riktig, att han kommit långt in i Kara-flodens utloppsvik. Här träffade Pet sin följeslagare Jackman, från hvilken han blifvit skild vid Kola-kusten, och rörande hvilkens resa under mellantiden alla uppgifter saknas. När fartygen möttes, voro de båda skadade af is. Då härtill kom, att farvattnet längre mot norr och öster var spärradt af täta ismassor, beslöto kaptenerna, efter rådplägning med underbefälet, att vända. Äfven under återfärden hade man att kämpa med svåra ishinder, ända tills man den 15 alt. 25 augusti vid 69° 49' n. bredd nära sydöstra udden af Waigatsch mötte isfritt vatten. Återvägen togs förbi Waigatsch-öns ostkust genom Kariska Porten, som passerades den 17 alt. 27 augusti. Härifrån stäldes kursen på Kolgujew-ön, vid hvars sandbankar båda fartygen stannade på grund; de kommo dock snart åter loss. Sandbankarnes polhöjd bestämdes riktigt till 68° 48'.

Den 22 aug. alt. 1 sept. förlorades »William» åter ur sigte.²³ Den 29 aug. alt. 8 sept. kastade »Georg» ankar i Tana-fjorden, vid hvilken fans en stad som kallades »Hungon».²⁴ Två dagar derefter seglade Georg förbi Nordkap och ankrade den 26 okt. alt. 5 nov. åter i Ratcliffe.

Pet och Jackman voro de första nordostfarare, som på allvar vågade sig in bland drifisen. De skötte sig der med rådighet och omtanke, och i sjöfartens historia tillkommer dem den äran att hafva fört de första fartyg från vestra Europa, hvilka trängt in i Kara-hafvet. Det är derför med orätt, som Barrow (A chronological history of voyages into the arctic regions, London 1818, s. 99) säger om dem, att de voro klena sjömän.

Holländsk skeppare.

Efter G. de Veer.

Med Pets och Jackmans resa afslötos de engelska nordostfärderna för en lång tid. Men frågan upptogs i stället med stor ifver i Holland. Grenom den lyckliga utgången af frihetskriget med Spanien och den väckelse till företagsamhet, som borgerlig frihet alltid medför, hade Holland, redan förut en storartad industri-och handelsstat, mot slutet af sextonhundratalet börjat att utveckla sig äfven till en sjömakt af första ordningen. Men seglatsen till Indien och Kina omöjliggjordes tills vidare för holländarne liksom för engelsmännen genom Spaniens och Portugals öfvervigt till sjös, och genom dessa länders försök att för sig bibehålla allenarätten till de handelsvägar de upptäckt. För att blifva delaktiga i den stora vinst, handeln med kryddornas och sidentygens länder medförde, tycktes det derföre vara oundgängligt att uppsöka en ny sjöväg norr om Asien eller Amerika till österns haf. Om en dylik verkligen funnes, var det klart, att Hollands läge skulle blifva synnerligen gynsamt för öfvertagandet af den vinstgifvande handeln. I denna omständighet har man att söka orsaken till den hänförelse, med hvilken man i detta land helsade det första förslaget att sjöledes norr om Asien söka framtränga till Kina eller Japan. Med stor kostnad utrustade man för detta ändamål tre år å rad expeditioner, hvilka visserligen icke nådde det föresatta målet, upptäckten af en nordostlig sjöväg till östra Asien, men dock ej allenast förvärfvat sig en vigtig plats i de geografiska upptäckternas historia, utan ock hundrafaldt återbetalt de på dem nedlagda kostnader, dels omedelbart genom den för Holland så vinstgifvande hvalfångst till hvilken de gåfvo upphof, dels medelbart genom den lyftning de gåfvo åt folkets sjelfkänsla och nationalmedvetande. Man jemförde landsmännens bedrifter bland polarländernas is och snö med Argonauternas sjöfärd, med Hannibals öfvergång af Alperna och med macedoniernas härnadståg i Asiens och Libyens öknar (se t. ex. Blavius, Atlas major, latinska uppl. 1665, T. I s. 24 & 31). Då dessa färder tillika bilda det mest storartade försök till lösande af den uppgift, som förelåg Vega-expeditionen, skall jag här något utförligare redogöra för dem.

Holländarnes första resa 1594. — Oliver Brunel.

Holländarnes första resa 1594. Denna utrustades på enskild bekostnad, hufvudsakligast genom köpmännen Balthazar Mucheron, Jacob Valcke och Franciscus Maelson. Afsigten var först att utsända endast två fartyg med uppgift att genom sunden vid Waigatsch framtränga mot öster, men på föreställning af den berömde geografen Plancius, att vägen norr om Novaja Semlja vore den som säkrast förde till målet, utrustades ytterligare två, så att ej mindre än fyra fartyg utgingo år 1594 på upptäcktsfärd mot norden. Af dessa skulle tvenne, nämligen ett större, efter hvad det tyckes för de nordliga farvattnen särskildt utrustadt fartyg, kalladt Mercurius och fördt af Willem Barents,²⁵ samt en vanlig fiskarslup, försöka vägen förbi Novaja Semljas nordspets. De båda öfriga, nämligen Svanen från Zeeland, fördt af Cornelis Cornelisz. Nay, och Mercurius från Enkhuizen, fördt af Brandt Ysbrandtsz. Tetgales, skulle framtränga genom sundet vid Waigatsch-ön.

Alla fyra fartygen lemnade Texel den 5 alt. 15 juni, och aderton dagar senare kom man till Kilduin i ryska Lappland, en plats som vid denna tid ofta utgjorde anlöpningsort för fartyg, bestämda till Hvita hafvet. Här skilde sig expeditionens båda afdelningar.

Barents seglade till Novaja Semlja, som nåddes den 4 alt. 14 juli vid 73° 25'; breddgraden bestämdes genom att mäta midnattssolens höjd på en ö, som kallades Willems ö. Man seglade vidare längs kusten mot norden och nådde redan två dagar derefter 75° 54' n. br. Den 9 alt. 19 juli gjorde man en märklig isbjörnfångst. Björnen möttes på land och genomborrades af en kula, men kastade sig detta oaktadt i vattnet och sam undan med en kraft, som »öfverträffade allt hvad man hört om lejon och andra vilda djur». Man förföljde den i en båt och lyckades kasta en snara om dess hals för att fånga den lefvande, i afsigt att föra den till Holland. Men då björnen kände sig fången, »skrek han och kastade sig så våldsamt, att man knappt kan i ord skildra det». För att uttrötta honom gaf man honom litet längre lina, medan man rodde smått framåt och Barents emellanåt slog honom med ett tåg. Ursinnig häröfver simmade björnen till båten och fattade den med ena framlabben, hvarvid Barents sade: »han vill hvila sig litet». Men björnens afsigt var en annan, ty den kastade sig med sådan våldsamhet i båten, att halfva kroppen snart var innanför. Sjömännen blefvo så förskräckta, att de rusade till fören och trodde, att deras sista stund var kommen. Lyckligtvis kunde björnen ej komma längre fram till följd deraf, att snaran, som var kastad öfver hans hals, fastnat i rodret. En behjertad sjöman steg nu akterut och dödade björnen med ett yxhugg. Skinnet sändes till Amsterdam. Med anledning af händelsen erhöll stället namnet »Björnudden».

Isbjörnfångst.

Efter G. de Veer.

Barents seglade vidare mot norr och nordost förbi ställen, som af honom kallades Cruys Eylandt (Korsön)²⁶ och Kap Nassau, namn som bibehållits på senare kartor, till 77° 55' polhöjd, som nåddes den 13 alt. 23 juli. Härifrån såg man från masttoppen ett oöfverskådligt isfält, hvilket tvang Barents att vända. Han uppehöll sig dock fortfarande, i förväntan på bättre isförhållanden, i dessa nordliga trakter till den 29 juli alt. 8 aug., då man var rätt vester om en vid 77° n. bredd belägen udde, som kallades Iskap. Åtskilliga guldglittrande stenar funnos här på stranden. Dylika fynd hafva spelat en ej obetydlig rol i de arktiska resornas historia, och skeppslaster af värdelös malm hafva flere gånger blifvit hemförda.

Den 31 juli alt. 10 aug. sågo de, under segling bland Oraniens öar, 200 hvalrossar på land. Sjömännen anföllo dem med yxor och spjut utan att kunna döda en enda, men väl lyckades de under försöken att döda dem att slå ut några tänder, hvilka hemfördes.

Öfvertygad om att han ej på denna nordliga väg kunde komma fram till det föresatta målet, beslöt Barents, efter samråd med sitt folk, att vända söder ut och segla till Waigatsch. Under nedresan gör Barents vid 71° n. br. den anmärkningen, att han förmodligen nu var vid ett ställe, der Oliver Brunel²⁷ varit förut, och som af honom blifvit benämndt Castinsark, tydligen det nuvarande Kostin Schar, ett ännu begagnadt ryskt namn för ett sund, som skiljer Meschduscharski-ön från hufvudön. Anmärkas bör dock, att på gamla kartor Matotschkin Schar ofta betecknas med någon förvrängning af ordet Kostin Schar.

Söder om »St Laurens Bay»²⁸ vid 70° 3/4 fann Barents den 11 alt. 21 augusti på en udde ett kors upprest och i granskapet af detta trenne trähus, skrofvet af ett ryskt fartyg och åtskilliga säckar mjöl, jemte några grafvar, allt tydligen lemningar efter ryska laxfiskare. Den 15 alt. 25 augusti kom han till Dolgoi-ön, der han träffade de båda andra kort förut ditkomna fartygen från Zeeland och Enkhuizen. Alla fyra fartygen återseglade derifrån till Holland, dit de ankommo i medlet af september. Berättelsen om denna resa slutar med uppgiften, att Barents förde med sig till Amsterdam en hvalross, som man träffat och dödat på drifisen. Barents upptäckte och undersökte under denna resa Novaja Semljas dittills af vest-europeiska sjöfarare aldrig besökta nordligaste del.

Äfven de två andra fartygen, som samtidigt med Barents lemnat Texel, gjorde en märklig resa, särskildt skildrad af den sedermera så vidtbereste, utmärkte sjöfararen Jan Huyghen van Linschoten.²⁹

Jan Huyghen van Linschoten

född 1563 i Haarlem, död 1611 i Enkhuizen.

Efter ett porträtt i hans verk: Navigatio in Orientalem sive Lusitanorum Indiam. Hagæ Comitis 1599.

Fartygen voro bemannade med femtio man, deribland två tolkar, en slavon Christoffel Splindler och en holländsk handelsman, som länge vistats i Ryssland, Fr. de la Dale. Lifsmedel togos om bord för endast åtta månader. Till en början åtföljde Nay och Tetgales Barents till Kilduin, hvilken ö aftecknas och beskrifves temligen utförligt i Linschotens arbete.

Kilduin i ryska Lappland år 1594.

Efter Linschoten.

Den 2 alt. 12 juli seglade Nay och Tetgales derifrån vidare mot Waigatsch-ön. Tre dagar derefter mötte de mycken drifis. Den 10 alt. 20 kommo de till Toxar, enligt Linschotens karta en holme vid Timan-kusten, ett stycke vester om inloppet till Petschora. De träffade här en rysk lodja, hvars kapten berättade, att han efter hörsägen trodde, att Waigatsch-sundet³⁰ ständigt vore täckt med is, och att man, då detta genomseglats, komme till ett haf, som låg sydligare än Ishafvet och var varmare än detta. Några andra ryssar tillade följande dag, att man nog skulle kunna genomsegla Waigatsch-sundet, om ej hvalarne och hvalrossarne, hvilka förinta alla fartyg, som der söka framtränga, utgjorde ett hinder deremot; att klippornas och refvens mängd svårligen medgåfve ett fartyg genomfart, och slutligen att storfursten låtit tre fartyg försöka genomfarten, men att de alla blifvit krossade af is.

Den 12 alt. 22 juli kommo till Toxar jägare från Hvita hafvet, som talade ett annat språk än ryssarne och tillhörde en annan folkstam — det var tydligen finnar eller karelare. En mängd hvalfiskar syntes i hamnen, hvilket ger Linschoten anledning till den anmärkningen; att hvalfångst der borde löna sig. Sedan isen skingrats och kors med upplysande inskrifter blifvit uppresta på stranden, seglade man vidare. Den 21 alt 31 juli fick man Waigatsch i sigte. Man steg i land vid en udde, betecknad med två kors, och mötte der en inföding, klädd ungefär som en lapp från Kilduin; han tog snart till flykten. Andra med kors betecknade uddar besöktes sedermera och ställen der afgudar funnos uppresta i hundratal. Linschoten var i land äfven på den afgudaudde, som besöktes under Vegas färd. Der funnos då tre till fyra hundra trägudar, hvilka, enligt Linschotens beskrifning, till utseendet fullt öfverensstämde med dem vi sågo. De voro, säger han, så illa gjorda, att man knappast kunde gissa, att de skulle föreställa menniskor. Ansigtet var mycket bredt, näsan utstående, i ögonens ställe funnos tvenne hål, ett annat hål förestälde munnen. Fem, sex eller sju ansigten funnos ofta utskurna på en och samma stock, hvilket »kanske skulle beteckna en hel familj». Många ryska kors voro äfven uppresta derstädes. Några dagar senare fann man på sundets södra strand ett helt litet hus fyldt med afgudar, mycket bättre gjorda än de föregående, med ögon och bröstvårtor af metall. Medan holländarne voro sysselsatta med att undersöka denna gudasamling, framkörde en rensläde, i hvilken satt en med båge beväpnad man. Då han såg främlingarne, ropade han högljudt, hvarpå ytterligare en mängd slädar med vid pass 30 man körde fram från en dal och sökte omringa holländarne. Dessa flydde nu hastigt till sin båt, och när denna lemnat stranden, sköto samojederna mot båten med sina pilar, men utan att träffa. Denna oblodiga strid är, så vidt man känner, den enda som utkämpats mellan infödingar och nordostfarare. Dessa senare äro sålunda fria från den svåra blodskuld, som vidlåder de flesta af dem, som under femtonde och sextonde seklen gjorde upptäcktsresor i sydliga trakter.

Några dagar senare, den 31 juli alt. 10 aug., hade man ett vänligt möte med samojederna, hvilka gåfvo holländarne åtskilliga ganska riktiga upplysningar om landets och hafvets beskaffenhet: »efter tio till tolf dagar skulle man ej mer möta någon is; sommaren skulle ännu räcka sex eller sju veckor». Sedan holländarne inhemtat allt hvad de kunde af dessa »barbarer, som hade större färdighet att sköta sin båge än en nautisk gnomon och mycket säkrare kunde lemna besked om sin fångst än om farvattnen», tog man afsked. Då en af sjömännen härvid blåste i ett horn, blefvo vildarne så förskräckta, att de begynte taga till flykten, men, lugnade genom försäkran att hornlåten endast var ett vänskapstecken, återvände de och helsade på stranden de bortfarande, bugande sig till jorden med blottade hufvuden och korslagda händer.

Den 1 alt. 11 augusti seglade man, full af förhoppningar, in i Kara-hafvet eller, såsom det af holländarne kallades, den »Norra Tatariska Oceanen». Snart möttes dock is, hvarför man den 3 alt. 13 sökte skydd under Mestni-ön (Staten Eiland). Här fann man ett slags bergkristaller i allt lika diamanter utom i hårdhet, en ledsam omständighet som tillskrefs köldens inverkan. Äfven här sågos offerhögar och afgudabilder, men inga hus och ingen skog.

När Nay och Tetgales seglade vidare, kommo de till ett vidsträckt öppet haf, och den 10 alt. 20 aug. trodde de sig vara utanför Obs mynning. Två af dess förnämsta mynningsarmar benämndes efter fartygen »Svan» och »Mercurius», namn som sedermera blifvit bortglömda. Det är fullkomligt tydligt, att den flod, som holländarne antogo för Ob, var Kara-floden, och att mynningsarmarne »Svan» och »Mercurius» voro obetydliga kustelfvar, som från Jalmal utfalla i Kara-hafvet.

Den 11 alt. 21 aug. beslöt man vända hem, antagande för bevisadt, att man från den punkt, som uppnåtts, lätt skulle kunna kringsegla »Promontorium Tabin» och således nordöstra vägen framkomma till Kina. En mängd hvalar syntes, som med halfva kroppen lyfte sig öfver vattnet och på vanligt sätt sprutade vattenstrålar ur näsborrarne, hvilket ansågs såsom ett ytterligare tecken, att man nu hade en vidsträckt ocean framför sig.

Den 14 alt. 24 aug. seglade Nay och Tetgales åter genom Jugor Schar (Fretum Nassovicum), och sedan de dagen derpå vid trenne smärre holmar, hvilka kallades Mauritius, Oranien och Nya Walcheren, mött Barents, seglade de alla hem till Holland, fullt öfvertygade att frågan om möjligheten af en nordöstlig genomfart till Kina nu var löst. Visserligen blef det redan följande året bevisadt, att detta antagande hvilade på en allt för lös grund, men Nays och Tetgales färder förtjena i alla fall ett aktadt rum i sjöfartens historia, ty de vidgade betydligt kunskapen om de nordliga trakterna genom upptäckten, eller åtminstone den första genomseglingen af Jugor Schar, och liksom Barents måste dessa sjöfarare få det pris, att de med duglighet, insigt, mod och omtanke skött det åt dem anförtrodda värfvet.

Karta öfver Fretum Nassovicum eller Jugor Schar.

Efter Linschoten.

Andra resan 1595.

Holländarnes andra resa år 1595.³¹ Efter hemkomsten från den första resan inlemnades en berättelse om de upptäckter, som blifvit gjorda, till prins Morits af Oranien, Hollands »advokat» Jan van Oldenbarnevelt och öfriga myndigheter i hemlandet. Dessa blefvo af berättelsen så öfvertygade derom, att sjövägen till Kina verkligen var funnen, att de genast vidtogo anordningar att året derpå afsända en flottilj af 7 fartyg, 2 från Amsterdam, 2 från Zeeland, 2 från Enkhuizen och 1 från Rotterdam, med uppgift att i verkligheten öppna den nya handelsförbindelsen.

Fartygsbefälhafvare blefvo Cornelis Nay (amiral), Brandt Tetgales (underamiral), Barents, Lambert Gerritsz. Oom, Thomas Willemsz., Harman Jansz. och Hendrik Hartman. Kommissarier voro Linschoten, Jacob Heemskerk, Françoys de la Dale, Jan Cornelisz. Rijp och N. Buys. Sex af fartygen lastades med varor och penningar; det sjunde skulle, då flottan seglat genom Waigatsch-sundet, återvända med underrättelser till hemlandet. Den stora utrustningen tog dock så lång tid, att man först den 2 alt. 12 juli kunde anträda resan. Den 12 alt. 22 augusti kom man i sigte af Kegor på Ribatschni-halfön, och först den 19 alt. 29 augusti anlände flottan till sundet mellan Waigatsch och fasta landet. Här fans då mycken is.

Den 24 aug. alt. 3 sept. träffade man några ryssar, som sade att vintern varit mycket svår, men att isen inom kort skulle försvinna, och att sommaren ännu skulle vara sju veckor. De berättade: att landet norr ut, som kallades »Waigats», var en ö, skild på norra sidan från Novaja Semlja; att det om sommaren besöktes af infödingar, hvilka mot vintern drogo sig tillbaka till fastlandet; att ryska fartyg, lastade med varor, årligen seglade genom Waigatsch-sundet förbi Ob till floden Gillissy (Jenisej), der de tillbragte vintern; att invånarne vid Jenisej voro af den grekisk-kristna religionen m. m.

Den 31 aug. alt. 10 sept. kom man söder om Waigatsch-sundet i beröring med samojeder. Deras »konung» mottog holländarne synnerligen gästfritt och vänligt samt berättade: att om tre eller fyra veckor skulle kölden börja; att drifisen icke försvann under vissa år; att vintertiden hela sundet samt bugter och vikar voro frusna, men att hafvet å ömse sidor, ej tillfröse; att bortom mynningen af floden Ob funnos mynningar af två andra floder, af hvilka den aflägsnare kallades »Molconsay», den närmare, som ofta besöktes af ryska handelsfartyg, »Gillissy»; att landet fortsatte bortom Ob till en udde, som sköt ut mot Novaja Semlja; att folk af deras stam bodde der året om, och att bortom denna udde fans ett stort haf, som sträckte sig längs Tatariet till varma trakter.³²

Då man seglade in i Kara-hafvet möttes mycken is, hvarför man ankrade vid den ö, Staten Eiland, der man under föregående resa funnit bergkristaller. Här blefvo två man på det sätt jag förut beskrifvit³³ dödade af en björn. Nedstämda af denna motgång och rädda att allt för sent på året utsätta de med dyrbara varor lastade fartygen för den myckna is, som dref i Kara-hafvet, beslöto befälhafvarne att vända. Flottan återseglade utan vidare äfventyr till Holland genom Waigatsch-sundet, som passerades den 15 alt. 25 sept.

Olycklig strid med en isbjörn

under holländarnes andra resa. Från de Veer.

Något nytt bidrag till kunskapen om vårt jordklot lemnar denna expedition icke. Men det förtjenar anmärkas, att man med den kännedom, vi för det närvarande ega om isförhållandena i Kara-hafvet, med säkerhet kan påstå, att holländarne så väl under sin första som sin andra resa hade vägen öppen till Ob och Jenisej. Om de begagnat sig häraf och fortsatt färden, tills de kommit till bebyggda trakter vid någon af dessa floder, så hade helt säkert redan i början af sjuttonde seklet en betydlig handel mellan mellersta Asien och Europa på denna väg uppstått.

Tredje resan 1596.

Holländarnes tredje resa 1596-97.³⁴ Efter den olyckliga utgången af 1595 års färd, hvilken utrustats med så stora omkostnader och vid hvilken man fäst så stora förhoppningar, ville generalstaterna icke mera lemna nödiga medel till en tredje sjöfärd, men de utsatte i stället ett högt pris för de stater eller handelsmän, som på egen bekostnad utsände ett fartyg, hvilket på den angifna vägen norr om Asien framträngde till Asien och Kina.³⁵ Uppmuntrade häraf utrustade handelsmännen i Amsterdam tvenne fartyg, det ena under befäl af Willem Barents och Jacob van Heemskerk, det andra under Jan Cornelisz. Rijp. Manskapet valdes med omsorg, och man höll sig företrädesvis till ogifta män, för att tanken på hustru och barn ej skulle lägga ett band på deltagarnes djerfhet och förleda dem att i förtid vända hem.

Den 10 alt. 20 maj lemnade dessa fartyg Amsterdam. Den 4 alt. 14 juni sågo de vid 71° nordlig bredd några vackra vädersolar, hvilka finnas afbildade i de Veers arbete och Blavii Atlas Major.

Barents' och Rijps fartyg.

Från de Veer.

Den 5 alt. 15 juni ropade en af manskapet från däck, att han såg hvita svanor, men vid närmare betraktande visade sig dessa utgöras af stora isbitar, som drefvo vid drifisfältets kant.³⁶ Den 9 alt. 19 upptäckte de norr om Nordkap en ny ö, belägen vid 74° 30' n. bredd. En stor björn dödades der, med anledning hvaraf ön erhöll namnet Beeren Eiland. Den 19 alt. 29 juni kommo de vid 80:de graden till ett annat förut okändt land, hvilket de ansågo sammanhänga med Grönland. Det var i sjelfva verket den stora ögrupp, som sedermera erhållit namnet Spetsbergen. Man träffade här på en liten holme ägg af en gåsart, »rotgansen»³⁷, som årligen i stora skaror kommer till Holland, men hvars häckningsställen man förut icke känt. Med anledning häraf säger de Veer, att det ändtligen är bevisadt, att denna gås icke, såsom man hittills antagit, fortplantas i Skotland på det sätt, att honan värper sina ägg från trädgrenar, som hänga öfver vattnet, hvarvid ägget slås sönder mot vattenytan och den nykläckta ungen genast simmar omkring.

Sedan man förgäfves sökt segla fram norr om Spetsbergen, for man söder ut längs dess vestkust³⁸ och kom den 1 alt. 11 juli åter till Beeren Eiland. Här skildes fartygen åt, Barents seglade öster ut mot Novaja Semlja, Rijp norr ut mot Spetsbergens ostkust. Den 17 alt. 27 juli nådde Barents Novaja Semljas vestkust vid 73° 20' n. bredd. Den 20 alt. 30 juli kunde man ej komma längre för is, som ännu låg tätt intill stranden. Under uppehållet här hade man en mängd äfven-tyr med björnar, hvilka dock alla aflöpte lyckligt. Till följd af ishinder gick det nu endast långsamt framåt, så att man först den 15 alt. 25 aug. nådde Oraniens öar. Följande dag bestego åtskilliga af manskapet ett högt berg, från hvilket de sågo öppet vatten på andra sidan om ön. Lika glada som de tiotusen under Xenophon vid åsynen af hafvet rusade bergklättrarne tillbaka till fartyget för att meddela Barents den vigtiga underrättelsen. Han gjorde nu allt för att komma förbi Novaja Semljas nordspets. Detta lyckades, och den 21 alt. 31 kom man med mycken svårighet till en hamn, belägen ungefär vid 76° n. br., men alla försök att härifrån segla öster ut voro förgäfves. Slutligen beslöt Barents den 25 aug. alt. 4 sept. att återvända till Holland.

Nu var det dock för sent. Hamnen var spärrad af drifis, hvilken var i ständig rörelse, flere gånger pressade fartyget högt upp emellan isbitarne och slutligen helt och hållet krossade rodret. Man såg nu, att det blef nödvändigt att öfvervintra, hvarför nödiga vapen, husgerådssaker och lifsmedel fördes i land, och män utsändes för att undersöka den kringliggande nejden. Renspår syntes, och hvad vigtigare var, man upptäckte på stranden stora trädstammar med vidsittande rötter samt annan ved, som med hafsströmmarne drifvit till denna eljest alldeles skoglösa trakt. Drifveden hoplades i stora högar, för att den ej skulle blifva begrafven af snö under vintern. Man utsåg plats till ett hus och började släpa byggnadsvirke till stället. Öppningarna mellan drifisen blefvo den 15 alt. 25 sept. täckta med en 2 tums isskorpa, men den 25 sept. alt. 5 okt. skingrade sig isen åter något, hvilket dock ej gagnade de instängda, emedan deras fartyg nu var så högt uppskrufvadt på en grundis, att det ej kunde komma loss. Nästan dagligen jagade man björnar, hvilka voro mycket djerfva och stundom kommo om bord på fartyget. Den 5 alt. 15 okt. bortdref all is så långt man kunde se, men fartyget låg fortfarande orörligt, uppskrufvadt på sina grundisar. Kring dessa slöt sig isen åter, för att å nyo bryta upp på ett större eller mindre afstånd från stranden. Ännu den 22 febr. alt. 4 mars såg man mycket öppet vatten från stranden, likaså den 6 alt. 16 mars, och den 8 alt. 18 i samma månad syntes hafvet åt ett håll fullkomligt isfritt.

Den 21 alt. 31 okt. började manskapet flytta in i huset, der man sedermera tillbragte vintern 1596-97 under många lidanden, faror, svårigheter och umbäranden, som beskrifvas i de Veers arbete. Manskapet förlorade dock aldrig modet, helt säkert en hufvudorsak dertill, att de flesta af dem blefvo räddade. Huset var uppfördt på nordöstra sidan af Novaja Semlja, vid stranden af Barents' Ishamn. Det var beläget vida nordligare än något annat ställe, vid hvilket menniskor förut tillbragt vintern. Landet och dess djurlif var okändt, det hårdt tillfrusna, nästan bergfasta och dock i ständig rörelse stadda istäcket, af hvilket hafvet var bundet, något alldeles nytt och likaså de verkningar, som en långvarig sträng köld utöfvar på lefvande och döda föremål. Innan försöket gjorts, var man ej ens säker, att menniskor verkligen kunde uthärda den högsta nordens stränga köld och tre till fyra månader långa vinternatt. Ej under derföre att de holländska polarfararnes rådighet, mod och oförsagdhet väckt odelad beundran bland alla bildade folk och att berättelsen om deras öfvervintring omfattats med ofantligt intresse och utgjort föremål för otaliga bearbetningar och beskrifningar i så väl bunden som obunden stil, på snart sagdt alla bildade språk. Endast några data ur öfvervintringsjournalen behöfva derför här anföras.

Barents' hus (bild från utsidan).

Från de Veer.

Den 4 alt. 14 november försvann solen, men syntes åter den 24 jan. alt. 3 febr. Dessa daguppgifter hafva förvållat vetenskapsmännen mycket bryderi, emedan vid 76° n. br. solens öfre kant hade bort upphöra att visa sig, då solens sydliga deklination om hösten blef större än 13° ³⁹ , och återkomma om våren, då den åter blef mindre än detta tal, d. v. s. solen hade bort visa sig för sista gången vid Barents' Ishamn den 17 alt. 27 okt., och den hade bort åter framträda derstädes den 4 alt. 14 febr. Man har antagit, att afvikelsen berott på ett betydligt fel i dagräkningen, något, som dock enhälligt bestreds af det manskap som öfvervintrat.⁴⁰

Björnarne försvunno och återkommo med solen. I stället kommo under vinternatten räfvar till stugan, och dessa fångades i mängd till föda, många på stugans tak. För att fördrifva tiden och hålla modet uppe gjorde man någon gång gästabud, der det muntra lynnet fick ersätta hvad som brast i undfägnaden. Efter solens återkomst blefvo björnarne åter mycket närgångna, så att man med dem hade en mängd jagtäfventyr, hvilka dock alla slutade lyckligt. Åtskilliga björnar gjorde sig hemmastadda i det af manskapet lemnade fartyget, kringkastade allting och uppbröto den af djup snö täckta köksluckan. Ett försök att äta björnens lefver hade den påföljd, att de som åto deraf blefvo svårt sjuka och efter tillfrisknandet bytte om skinn på hela kroppen. Då man en gång under stark köld, för att uppvärma stugan, eldat med stenkol, var det hardt när, att alla man omkommit af os. En och annan gång, t. ex. den 15 alt. 25 febr., hade så mycket snö hopat sig utanför stugdörren, att man var nödgad krypa ut genom skorstenen. För helsans skull tog man ofta ångbad i en för detta ändamål till ångskåp förvandlad tunna.

Barents' hus (bild af det inre).

Från de Bry.

Den 27 april alt. 7 maj sågs den första småfogeln, den 15 alt. 25 maj förklarade Barents, att man, om fartyget ej vore löst innan månadens utgång, skulle återvända i båtar, hvilka derför genast stäldes i ordning. Detta var dock förenadt med stor svårighet, emedan de flesta af manskapet under vinterns lopp blifvit ytterligt försvagade, tydligen af skörbjugg. Sedan båtarnes utrustning fullbordats och de blifvit behörigen lastade med proviant, afreste man ändtligen den 13 alt 23 juni.

Jacob van Heemskerk,

född 1567 i Amsterdam, död 1607 vid Gibraltar.

Efter en samtida gravyr af N. de Clerck.

En man hade dött den 27 jan. alt. 6 febr. Vid båtfärdens början var Barents sjelf mycket sjuk, och sju dagar derefter, den 20 alt. 30 juni 1597, dog han, medan man, tvungen af drifis, rastade på en större isflak. Samma dag dog ock en af manskapet, och den 5 alt. 15 juli ytterligare en.

Den 28 juli alt. 7 aug. mötte de återvändande ishafsfararne vid S:t Laurens Bay två fartyg bemannade med ryska fångstmän; med dessa hade de holländska sjömännen året förut gjort bekantskap, och de blefvo nu mottagna af ryssarne med stor vänlighet och medömkan. De fortsatte i alla fall färden i sina små öppna båtar, och kommo alla vid god helsa och godt mod till Kola, hvarest de mottogos med festtillställningar af invånarne. Ännu större glädje gjorde det dem, att de här mötte Jan Cornelisz. Rijp, från hvilken de skildes vid Beeren Eiland föregående år, och rörande hvars resa man endast vet, att han då hade för afsigt att segla upp längs Spetsbergens ostkust, och att han, då detta befans omöjligt, samma höst återvände till hemlandet.

Sedan de tvenne båtar, med hvilka Barents' följeslagare under så många faror och svårigheter färdats från vinterhamnen till Ryska Lappland, blifvit qvarlemnade i Kolas köpmansgård⁴¹ som ett monument öfver färden — den första minnesvård öfver en polarfärd upprestes sålunda i Kola! — gingo de om bord på Rijps fartyg och följde detta till Holland, dit de ankommo den 29 okt alt. 8 nov. .Sexton man hade med Barents lemnat Holland, tolf man återkommo helbregda till hemlandet och bland dem Jacob van Heemskerk, en man som under hela resan spelat en framstående rol och sedermera fick lefva nog länge för att bevittna den tid, då holländarne till sjös kunde mäta sig med spanjorerna. Han stupade nämligen såsom befälhafvare på den holländska flotta, som den 25 april 1607 i grund slog den spanska vid Gibraltar.

Under Barents' tredje resa upptäcktes Beeren Eiland och Spetsbergen, och man lärde sig genom den för första gången känna naturförhållandena under vintern i högnordiska trakter. Deremot tyckes den olyckliga utgången af de från Holland utrustade sjöfärderna helt och hållet hafva afskräckt från fortfarande försök att finna en nordostlig handelsväg till Kina och Japan, och denna väg blef numera äfven mindre nödig, sedan Houtman återkommit med den första holländska flotta från Ostindien, samma år som Barents' följeslagare vände åter från sin öfvervintring. På allvar blef frågan derför åter upptagen först under detta århundrade, ehuru under mellantiden försök att lösa densamma ej helt och hållet saknas.

Önskan att utsträcka Hvitahafs-handeln till Sibirien och afundsjuka mot de kompanier, som vetat förskaffa sig uteslutande rätt till den vinstgifvande handeln med östra Asien, föranledde nämligen fortfarande då och då under sjuttonde seklet åtskilliga handelsmän att utsända fartyg för att pröfva, huruvida ett framträngande bortom Novaja Semlja ej vore möjligt. Jag skall här inskränka mig till att uppräkna de vigtigaste af de företag, som sålunda kommo till stånd, jemte nödiga litteraturanvisningar.

Hudson 1608.

1608. Henry Hudson var under sin andra resa i land på Novaja Semlja (vid Karmakul Bay m. fl. st.), men misslyckades i sin uppgift att norr om denna ö segla längre mot öster. Resan gjordes för engelska handelsmäns räkning. En redogörelse derför finnes hos Purchas, III s. 574, och en utmärkt kritisk sammanställning af alla originalhandlingar rörande Hudsons lif och resor i: G. M. Asher, Henry Hudson the Navigator, London 1860 (Works issued by the Hakluyt Society N:o 26). Det var vester om Atlanten, som Hudson förvärfvade de lagrar som för alltid gifvit honom en så framstående plats i sjöfartens historia, och hafvet der blef äfven hans graf. Öster ut nådde han aldrig ens så långt som sina föregångare. Jag kan derför ej här uppehålla mig vid hans Novaja-Semlja-färd; endast det må nämnas, att två af manskapet om morgonen den 15 alt. 25 juni 1608 vid 75° n. br. sågo en sjöjungfru. Härom meddelar dagboken följande: »Denna morgon såg en af manskapet, då han blickade öfver relingen, en sjöjungfru. Ytterligare en af kamraterna kom på hans kallelse upp. Hon var då tätt vid fartygets sida, blickande allvarsamt på männen. Strax derpå blef hon kullkastad af en våg. Från nafveln uppåt voro hennes rygg och bröst lika en qvinnas. Hennes kropp var så stor som en menniskas, hennes skinn mycket hvitt, och långt hår af svart färg nedhängde på ryggen. När hon dök ned, sågo de hennes stjert, som liknade stjerten af en delfin och var fläckig som en makrills. Namnen på de män, som sågo henne, voro Thomas Hiller och Robert Rayner.» Det är förmodligen en nyfiken säl, som denna gång gifvit upphof till uppdykandet af den gamla sjömannaberättelsen.

Gourdon 1611.

1611. William Gourdon, med titel »Appointed chief pilote for discoverie to Ob»; bragte detta år en last varor till Pustosersk och seglade derifrån till Novaja Semlja. I Petschoras mynning såg han 24 lodjor, bemannade med 10-16 man, bestämda till »Mangansei» öster om Ob (Purchas, III s. 530, 534). Under försök att skaffa närmare reda på dessa sjöfärder till Sibirien fingo Muscovy Companys utsände upplysning derom, att det åtminstone i regeln endast var fråga om att sjöledes forsla varorna till bottnen af Kara-bugten. Derifrån fördes de öfver land, delvis med tillhjelp af två mindre floder och en sjö, till Ob (Purchas, III s. 539). Men andra berättelser tala äfven för, att man verkligen seglade till Ob, till och med genom Matotschkin Schar, såsom synes af meddelanden hos Purchas (III s. 804 o. 805). På samma ställe läses den förut anförda uppgiften af en ryss, som år 1584 erbjöd sig att för 50 rubel blifva vägvisare öfver land från Petschora till Ob, att ett vest-europeiskt skepp förlist i Obs mynning, och att dess besättning der blifvit dödad af samojederna. Ryssen berättade äfven, att det vore en lätt sak att från Waigatsch segla till mynningen af Ob.

1612. Hvalfångaren Jan Cornelisz. van Hoorn försökte segla norr om Novaja Semlja mot öster, men stötte vid 77° n. br. på is, hvilken nödgade honom att vända (Witsen, s. 906).

Bosman 1625.

1625. Cornelis Bosman reste, på uppdrag af det nordiska kompaniet i Nederländerna, med ett fartyg om 90 läster, bemannadt med 24 man och provianteradt för 2½ år, genom Jugor Schar mot öster, men mötte så mycket is i Kara-hafvet, att han nödgades söka hamn i nämnda sund. Han väntade här på gynsammare förhållanden, men nödgades slutligen af storm och is att återvända med oförrättadt ärende. (S. Muller, Geschiedenis der Noordsche Compagnie, Utrecht 1874, s. 185.)

de la Martinière 1653.

1653.⁴² Detta år utsändes en dansk expedition mot nordost. Resan är beskrifven af de la Martinière, hvilken medföljde som kirurg, i ett första gången år 1671 i Paris utkommet arbete: »Voyage des Pais Septentrionaux. Dans lequel se void les mœurs, manière de vivre, & superstitions des Norweguiens, Lappons, Kiloppes, Borandiens, Syberiens, Samojedes, Zembliens, & Islandois, enrichi de plusieurs figures». Detta arbete har sedermera fått en betydlig spridning⁴³ helt säkert till följd af Martinières lätta, från den vanliga torra skeppsdagboksstilen afvikande skrifsätt och den massa underbara historier han uppdiktar, utan ringaste hänsyn till sanning eller sannolikhet. Han är nordostfärdernas Münchhausen. De norska bönderna sägas t. ex. alla vara slafvar under adelsmännen, som äro suveräna på sina gods, tyrannisera sina underhafvande och gerna resa. Elgarne sägas lida af fallandesot och nedfalla derför i kramp, när de blifva jagade — deraf deras namn »Eleend». Sjömännen berättas hafva vid Norges nordvestkust för 10 kronor och ett skålpund tobak köpt tre vindknutar af der boende lappar, hvilka alla voro trollkarlar; när den första knuten löstes, fick man svag vind, den andra gaf stark vind, den tredje en storm, under hvilken fartyget höll på att förlisa.⁴⁴ Novaja Semlja påstås vara bebodt af ett eget folk »Zembliens», af hvilka ett par fångades och fördes till Kjöbenhavn. De la Martinière erhöll äfven hufvudet af en hvalross, som med stort besvär harpunerades; djuret tecknas som en fisk med långt horn i pannan. Såsom prof på Novaja Semljas foglar afritas och beskrifves en pinguin, och till sist afslutas arbetet med ett beriktigande af polarländernas karta, hvilken enligt författarens mening bör hafva nedanstående utseende. Jag anför dessa orimligheter, emedan de la Martinières reseberättelse utöfvat ej ringa inflytande på äldre skrifter om de arktiska trakterna.

De la Martinières karta.

Vlaming 1664.

1664 och 1668. En hvalfiskfångare, Willem de Vlamingh, seglade detta år rundt om Novaja Semljas nordspets till Barents' vinterqvarter och derifrån mot öster, der en af folket tyckte sig se land (»Jelmert-landt», Witsen, s. 902).⁴⁵ Den samme Vlamingh säger sig år 1688, tjugufem mil NNO om Kolgujew, hafva upptäckt en ny ö af tre till fyra mils omkrets. Denna ö, som ganska noga beskrifves och af upptäckaren benämndes »Witsens ö», har sedermera ej återfunnits (Witsen, s. 928).

1666 sändes några fartyg åter från Nederländerna mot nordost. Bland redarne funnos judar, och de sjöfarande fingo med sig bref på hebreiska, emedan man trodde, att de skulle komma i beröring med några af Israels tio förlorade stammar. Något vidare tyckes ej vara bekant om resan, som helt säkert blef resultatlös (Witsen, s. 962).

Snobberger 1675.

1675. En holländsk hvalfångare, Cornelis Piersz. Snobberger, besökte Novaja Semlja, vid hvars kust han dödade tre hvalfiskar och sex hundra hvalrossar. Han skulle sannolikt erhållit än mera »fisk», om han ej vid 72½° funnit en malm, som tycktes innehålla silfver, guld och andra metaller. I stället för späck inlastade skepparen nu den efter hans förmodan dyrbara malmen, hvilken dock sedermera vid pröfning i hemlandet befans värdelös (Witsen, s. 918).

Roule kommer till ett land norr om Novaja Semlja.

1600-talet (året ej uppgifvet). Skepparen Cornelis Roule uppgifves hafva på längden af Novaja Semlja seglat upp till 84½° à 85° n. br. och der funnit ett fjordland, längs med hvilket han seglade tio mil. Längre bort sågs ett stort öppet haf. Från ett högt berg, beläget vid ett sund, i hvilket han rodde, visade det sig, att han kunnat segla ännu en eller ett par vakter längre mot norden. Han fann der massor af foglar, hvilka voro ytterst orädda (Witsen, s. 920). Om man får pruta några grader på den angifna polhöjden, hvilket kanske ej är så orimligt, då fråga är om gamla hvalfångares berättelser, erhållna i andra eller tredje hand, så skulle redan för ett par hundra år tillbaka Roule hafva kommit till Frans Josefs land och längs dess kust seglat upp till en för dessa trakter mycket hög nordlig breddgrad.

Wood och Flawes 1676.

1676. Wood och Flawes utsändes från England af konung Karl II med uppgift att nordöstra vägen resa till Stilla hafvet. För detta ändamål utrustade engelska amiralitetet ett fartyg, »Speedwell», hvarjemte, »då alla upptäcktsresor äro utsatta för möjligheten af olyckshändelser», ett annat mindre fartyg, »Prosperous», inköptes och öfverlemnades till expeditionen af enskilda gentlemän.⁴⁶ Befälet öfver det förstnämnda fartyget lemnades åt kapten Wood, hufvudifraren för företaget, och det andra fartyget kommenderades af kapten Flawes. Resan blef fullkomligt resultatlös i det Wood ej hann så långt hvarken mot norr eller öster som hans föregångare eller som hvalfångare, hvilka vid den tiden ofta tyckas hafva besökt norra Novaja Semlja. Wood hade förut följt med sir John Narborough under en sjöresa genom det farliga Magellan-sundet och härunder gjort sig känd som en skicklig och modig sjöman, men han saknade ej blott all erfarenhet i seglats bland is utan äfven den ihärdighet och det lugn, som behöfvas under färder i högnordiska farvatten. Han visade sig derigenom fullkomligt oduglig för det befäl han här åtagit sig. Innan afresan var han öfvermåttan säker om framgång, vid första mötet med is föll hans tillförsigt fullständigt, och sedan hans fartyg förlist vid Novaja Semljas kust, visste han ingen annan utväg att uppehålla manskapets mod och undvika myteri, än att låta bränvinsflaskan gå rundt.⁴⁷ Efter hemkomsten gjorde han slutligen Barents och andra utmärkta sjöfarare i de arktiska trakterna ansvariga för alla de från helt andra håll insamlade skepparhistorier, han före affärden antagit som bevisade. Hela denna resa skulle derför icke här omnämnts, om den ej föregåtts och efterföljts af lifliga meningsutbyten rörande polarhafvets användbarhet för sjöfart, under hvilka åtminstone en del af den erfarenhet, som holländska och engelska hvalfångare inhemtat om isförhållanden mellan Grönland och Novaja Semlja, räddats från glömska, ehuru beklagligtvis nästan uteslutande i form af obestyrkta berättelser om mycket hög breddgrad, som tillfälligtvis uppnåtts.

Meningsutbyte i England angående isförhållanden i Polarhafvet. — Uppgifter om uppnående af höga nordliga breddgrader.

Det var egentligen tre uppsatser som närmast föranledde Woods färd, nämligen:

l:o. Ett i Royal Societys förhandlingar intaget bref⁴⁸ om Novaja Semljas gestalt, enligt uppgift grundadt på upptäckter, som blifvit gjorda på zarens uttryckliga befallning. Brefvet beledsagas af en karta, tecknad af en målare kallad Panelapoetski, som från Moskwa sändt den som skänk åt brefskrifvaren. Denne uppgifver, att Kara-hafvet är en insjö med sött vatten, som om vintern starkt tillfryser, och att man, enligt enstämmig uppgift af samojeder och tartarer, ganska väl kan norr om Novaja Semlja segla till Japan.

2:o. Ett annat i Royal Societys förhandlingar intaget bref⁴⁹, i hvilket uppgiften i det förra brefvet om Novaja Semljas samband med fastlandet upprepas, och de svårigheter, som mötte Barents, tillskrifvas den omständigheten, att han framgick för nära land, längs hvilket hafvet ofta är fruset; några mil längre från stranden tillfröse det deremot aldrig, ej ens vid polen, annat än tillfälligtvis. Derpå talas ock om, att några Amsterdam-köpmän seglat mer än hundra leagues öster om Novaja Semlja och med anledning deraf begärt privilegier af generalstaterna.⁵⁰ Till följd af motstånd från det holländska ostindiska kompaniet beviljades dock deras ansökan icke, hvarpå köpmännen vände sig till Danmark. Här möttes deras framställning genast med välvilja. Tvenne fartyg utrustades, men i stället för att segla till Japan, gingo dessa till Spetsbergen på hvalfångst. I brefvet säges vidare, att det ej vore så oäfvet att låta några personer lefva en tid med samojederna för att utforska hvad de veta i frågan, och att, när man lärt sig närmare känna farvattnet, hela resan från England till Japan helt säkert kunde ske på fem eller sex veckor. Skulle det så hända, att öfvervintring blefve nödig, kunde denna ske utan all fara, blott man i stället för ett fritt stående hus af tunna plankor använde jordhyddor.

3:o. En särskildt tryckt brochyr, hvars innehåll angifves af den långa och egendomliga titeln:

A brief Discourse of a Passage by the North-Pole to Japan, China, etc. Pleaded by Three Experiments: And Answers to all Objections that can be urged against a Passage that way. As: 1. By a Navigation from Amsterdam into the North-Pole, and two Degrees beyond it. 2. By a Navigation from Japan towards the North-Pole. 3. By an Experiment made by the Czar of Muscovy, whereby it appears, that to the Northwards of Nova Zembla is a free and open Sea as far as Japan, China, etc. With a Map of all the Discovered Lands neerest to the Pole. By Joseph Moxon, Hydrographer to the King's most Exellent Majesty. London 1674.

Det anmärkningsvärdaste stället i denna lilla, mycket sällsynta bok är följande:

»Då jag för omkring 22 år sedan var i Amsterdam, gick jag till ett utskänkningsställe för att släcka min törst med ett glas öl. Medan jag med anledning häraf satt vid den gemensamma eldbrasan, kom en sjöman bland mycket annat folk in. Då sjömannen här såg en af sina vid den grönländska hvalfångsten anstälda vänner, uttryckte han sin förvåning deröfver (hemkomsttiden för den grönländska flottan var nämligen ännu ej inne) och frågade hvad tillbud bragt honom hem så snart. Vännen (som var styrman på en grönlandsfarare) sade honom, att hans fartyg ej gått på fångst den sommaren, utan endast haft i uppdrag att afhemta den öfriga flottans fångst och bringa den till en tidig marknad. Men, sade han, innan flottan fångat tillräckligt fisk för last åt oss, seglade vi enligt order af det grönländska kompaniet till Nordpolen fram och åter. Då hans berättelse var något nytt för mig, började jag att språka med honom och ifrågasätta sanningen af hvad han sagt. Men han försäkrade mig, att det var sant, att skeppet fans i Amsterdam, och att många af sjömännen kunde intyga uppgiftens sanningsenlighet. Han hade till och med varit två grader på andra sidan polen; der fans ingen is, och vädret var så vackert och varmt som i Amsterdam om sommaren.»⁵¹

Till dessa underrättelser kommo åtskilliga bidrag till frågans lösning, som Wood sjelf samlat, såsom en berättelse af kapten Goulden, som gjort 30 resor till Spetsbergen, att två holländare öster om denna ögrupp framträngt till 89° n. br., iakttagelsen att på Korea fångats hvalar, i hvilkas hud europeiska harpuner varit fastsittande⁵², samt att driftimmer med sjömask träffats vid ishafsländernas kuster o. s. v.⁵³

Åsigterna om Polarhafvets beskaffenhet fortfarande delade.

När Wood misslyckats, öfvergaf han de åsigter, han förut förfäktat, förklarande att de berättelser, på hvilka de grundats, varit idel lögn och bedrägeri. Men tron på ett stundom segelbart polarhaf blef dock ej öfvergifven. Den har sedan dess förfäktats af män sådana som D. Barrington⁵⁴ F. v. Wrangel, Aug. Petermann⁵⁵ m. fl. Jemte nästan alla nutida polarfarare, har jag länge varit af en motsatt åsigt, d. v. s. trott, att polarhafvet vore ständigt täckt med ogenomträngliga brutna eller sammanhängande ismassor, men jag har kommit på andra tankar, sedan jag under två öfvervintringar — den ena gången vid 79° 53', d. v. s. närmare polen än någon annan öfvervintrat i gamla verlden, den andra gången i granskapet af Asiens köldpol — sett, att hafvet ej tillfryser fullständigt, ens omedelbart i närheten af land. Jag drager deraf den slutsats, att hafvet knappast någonsin varaktigt tillfryser⁵⁶ på betydligare djup och långt från land. I sådant fall ligger det intet orimligt i de gamla berättelserna, och hvad en gång skett bör kunna ske ännu en gång.

Payer och Weyprecht 1872-74.

Huru det än må förhålla sig härmed, säkert är, att den snöpliga utgången af Woods färd så fullständigt afskräckte från alla nya företag i samma riktning, att nära två århundraden förgingo, innan en expedition åter utsändes med bestämdt uttalad, ehuru sedermera åter förnekad uppgift att verkställa en nordostpassage. Det var den berömda österrikiska expeditionen under Payer och Weyprecht, 1872-74, under hvilken man visserligen icke kunde framtränga långt mot öster, men som i alla fall blef epokgörande genom upptäckten af Frans Josefs land och genom en mängd värderika undersökningar rörande polarländernas naturförhållanden. Såsom nordostfärd betraktad blef denna expedition Vega-färdens omedelbara föregångare. Den är så väl känd genom talrika, under de senare åren offentliggjorda skrifter och framför allt genom Payers lifliga reseskildring, att jag ej här behöfver närmare uppehålla mig vid densamma.

Men om de egentliga nordostfärderna sålunda under den långa tiden mellan Woods och Payers resor nästan helt och hållet afstannat, så har i stället under denna tid en mängd andra forsknings- och fångstresor utförts, genom hvilka vi erhållit den första, på verkliga iakttagelser grundade kännedomen om Novaja Semljas och Kara-hafvets naturförhållanden. För dessa, hufvudsakligast af ryssar och skandinaver utförda färder skall jag redogöra i nästa kapitel. Det är dessa som beredt den framgång, vi slutligen vunnit.