1. Om Falu Trivialskola och dess lärare
2. Om skolungdomens nöjen, sysselsättningar och seder
3. Om konrektor Johansson och hans lektioner.

1. Om Falu Trivialskola och dess lärare

Jag sett, hur' det tillgår på jordens ring,
Men nytt under solen jag sett ingenting.

Dessa ord af Wallin äro i viss mening sanna, men som allting är relativt här i verlden, finnes det sannerligen både nytt och gammalt. Hvad som med skäl kan räknas till det gamla är utan tvifvel det forna uppfostrings- och undervisningsväsendet, sådant det var på min tid, då ultima ratio alltid var karbasen. Det var härom som en med godt hufvud och läslust begåfvad bergsman här på orten plägade yttra: »äfven jag skulle väl kunnat lära något i min ungdom, om min natur passat för den då gängse undervisningsmetoden, att drifva in kunskaperna med riset eller käppen». Denna metod — hvarom min far, som genomgick Falu skola och äfven tänkte fortsätta vidare, men slutade i vredesmod öfver en stut, som han tämligen oskyldigt undergick i qvarta, berättade både ömkliga och löjliga historier — var på min tid stadd i en öfvergångsperiod. Det var då i synnerhet prima och qvinta, som sleto slängarne; längre upp i klasserna aftog karbas-väldet successivt. I sekunda var det bland mina kamrater endast några få framstående odygdingar, som mellanåt fingo väl förtjent handplagg, och i tertia, under den tyranniske Korsberger, inskränkte sig metoden till anteckning på taflan och förvisning till skamvrån.

Gamla skolhuset i Falun, ett ruttet träruckel med sönderspruckna qvarlefvor af rappning, stod på den höga stenmuren i norra hörnet af Kristine kyrkogård. Klassrummen, som lågo i rad, hade ingångar från en gemensam korridor längs huset och stodo dess utom i samband med hvarandra medels luckor, stora som dubbeldörrar, hvilka slogos upp vid bönstunderna och deremellan äfven någon gång såsom när rektor fann för godt att lexa upp hela skolungdomen eller gifva order till alla i gemen och hvar och en i synnerhet. Dessa luckor öppnades äfven vid högtidligare exsekutioner, af hvilka jag dock icke blef i tillfälle att få bevittna någon enda; men väl hörde man den tiden småpojkarne hviska mystiska ord om att «få stut för öppna luckor».

I prima läste på min tid en karbasissimus, som lefde illa med sin hustru, kom derför vred till skolan och släckte harmen på de små pojkstackarne. När jämmerskriken der inne aldrig ville taga slut, plägade vår lärare i andra klassen, Samuel Hvasser, gå och ropa ut profossen för att samspråka med honom, till dess han lugnade sig. Prima kallades också denna tid för «den lidande mänskligheten».

I sekunda, der jag jämte en fyra år yngre broder, efter att i hemmet hafva åtnjutit någon enskild information af en gammal student, först vid fylda 15 års ålder (i följd af en föregående längre sjuklighet) intogs på andra året, läste då den älskelige Samuel Hvasser (Pastor i Sundborn, sist i Orsa, död 1829. Hos honom var jag adjunkt i 4 år. Den tiden roade han sig med att dagligen läsa ett kapitel i bibeln på 9 språk. Vid ett stort bord fullt med uppslagna böcker satt han före 6 om morgnarne. «Det är roligt se, hur' gubbarne våndats efter uttryck», var ett af de yttranden, han dervid fälde. Han var musilaliskt bildad, sångare, poet, god predikant, till lynnet glad som ett barn. Helst sjöng han Fredmans Epistlar.), den bäste af alla mina lärare. Han var glad och mild, utrustad med grundliga insigter och stora undervisningsgåfvor. Väl skolkade äfven han lika väl som de andre kollegerne och kom mången gång ej förr än halfva tiden var gången: men sedan han väl kommit, blef det lif i spelet. Allt gick som en dans: korta lexor, rask och klar framställning, lif och uppmärksamhet. Derför läste vi ock med håg och glädje och inhemtade en lefvande kunskap, som sitter qvar genom hela lifvet. Modige och glade kommo vi till och gingo ifrån skolan, ty här var hvarken gråt eller tandagnisslan som i de andra slafstaterna. Också stod här utanpå väggen skrifvet: »ætas aurea», då tertia deremot hette: »ætas ferrea» eller ännu vanligare, »Getsemane».

I tertia började vi först på allvar läsa grekiska, sedan vi för den skicklige Hvasser i sekunda inhemtat en redig kännedom om de första elementerna af detta läroämne. Men läraren i tertia, den förut omnämde och såsom tyrannisk betecknade Korsberger, syntes sjelf icke ligga djupt i detta ämne, hvarförutom hans undervisningsmetod var den oförnuftigaste man någonsin kan tänka sig. Som exempel härpå må nämnas, att vi med 3 à 4 blad i lexan pinades att ordagrant läsa utantill hela Dahls grekiska grammatik, blad för blad, med dess 390 sidor och alla dess anvisningar för läraren, och detta allt utan den ringaste förklaring. Denna pina blef också för mången så odräglig, att han slutade skolan, och ganska många erhöllo af den förståndige rektor Forslind befrielse från grekiskan, och af desse var det flere, som sedan började läsa grekiska igen för rektor i qvarta. Såsom jag redan antydt, förde Korsberger en tyrannisk spira öfver sin klass. »Skrif upp honom för 8 strepens!», »skrif upp honom för 10 »piger!», »marsch på skamlådan!» — dessa och dylika voro hans domslut. Detta gläfs var så alldagligt, att de, som blifvit vana vid leken, skrattade i mjugg deråt, då taflan vanligen stod fullskrifven med namn vecka ut och vecka in, och skamlådan sällan var tom. Denna skamlåda var en nödvändighetsmöbel i hvarje klass och utgjordes af en kubisk brädlåda af ett tunnmåtts storlek. I tertia var hon, som sagdt är, sällan tom och kunde mången gång icke ens inrymma alla sina gäster, som knuffades om äran att få sitta på henne. Flere af de odygdigaste pojkarne hade här en särdeles god trefnad; och om jag ej missminner mig, var det en af kamraterna, en tjurskalle, som satt der större delen af en termin, emedan han, såsom A. Lindeberg, var för stursk att anhålla om nåd, hvilket var det stadgade vilkoret för att komma derifrån. Men han satt också ingalunda i cell, utan snarare i ett gemensamhetsfängelse, ty skamlådan var i sjelfva verket en skola för odygd. En gång, det mins jag klart, kommo alla klassens vildbasare öfver ens om att skaffa sig tillträde till lådan, och föga mindre än halfva klassen fick den äran. Häraf blef dock ett sådant väsen, att magistern, så dum han än var, dock kom under fund med, att detta icke dugde.

Falu trivialskolas styresman den tiden var rektor Forslind, en kunskapsrik man med godt hufvud och mycken världserfarenhet samt med ett vidsträckt inflytande såsom rådgifvare, synnerligen åt ortens prestmän; lika allvarlig som human i sin ämbetsutöfning. En kontrast hade han i sin närmaste man, konrektor Johansson. Konrektoratet var denna tid gemenligen en tillflykt för gamla skolfuxar, som hvarken dugde för kyrkan eller för rektorsstolen, och detta torde förklara, hvarför konrektorerna vid de flesta läroverk företrädesvis voro de lärare, med hvilka skolungdomen dref nojs och spektakel. Detta egde i högsta grad rum med konrektor Johansson, såsom vi framdeles skola nogsamt ådagalägga, då vi i ett särskildt kapitel komma att skildra denne kostlige lärare och hans oförgätliga lektionstimmar. Man kunde med skäl undra, hvarför den allvarlige och förståndige rektorn icke lyckades göra slut på dessa ideligen repeterade uppträden, som i hänsynslös uppsluppenhet å lärjungarnes sida näppeligen tordo hafva sin like i skolans annaler; men troligtvis strandade alla hans försök i denna väg mot den fjoskige konrektorns oefterrättlighet. Gubben Johansson var dess utom verkligen road af nojs, så länge det höll sig någorlunda inom tillbörlighetens skrankor, och derför svarade han en hvar, som ville fästa hans uppmärksamhet på detta oskick hos ungdomen inom hans klass: »gossarne äro snälla; det är mina gossar».

Falu källare var den tiden vanliga tillhållet för alla stadens ståndspersoner, kollegerna inbegripna, och på den leken samlade källarmästaren vid pass en half million. Hos honom tycktes kollegerna hafva en särdeles god trefnad, ty de fleste af dem kommo sällan derifrån till skolan förr än halfva och ofta hela timmen var tilländalupen. Det var endast en af dem, som härifrån utgjorde ett undantag, och det var läraren i tertia. Denne infann sig alltid innan klockan slagit, tog i nyckeln på förhand och steg gravitetiskt in vid första slaget från tornuret. Men som jag redan sökt ådagalägga, var han dock, oaktadt allt sitt nit och ordningssinne, den odugligaste af alla lärare jag haft, och jag vet knappast någon enda af mina kamrater, som icke minnes honom nära nog med afsky.

Vid tanken på sådana lärare som denne i tertia, konrektor Johansson, samt prima-läraren, äfvensom tre fjärdedelar af lärarne på gymnasium i Westerås, förundrar det mig i sanning, att vi icke voro svagare i våra stycken, då vi kommo till akademien. Våra kunskapers qvantitet var icke stor, men qvaliteten måtte väl i stället hafva varit hjelplig. Hvad Falunenses beträffar, togo de vanligen försteget framför Arosienses vid inträdet på gymnasium, och deraf kan man sluta, att "Westerås trivialskola, ehuru stående under domkapitlets direkta tillsyn, icke måtte hafva stått särdeles högt.

Då jag jämför hvad som då lästes i skolan och gymnasium med hvad som nu läses, visar sig skilnaden stor. År 1838, då jag låg i Westerås och läste på den sista, bistra lexan (pastoralexamen), frågade jag min gamle skolkamrat, historiarum lektor Th. Järta, om icke den tidens gymnasister stodo långt framför oss, och fick dervid till svar: »Det vill jag icke medgifva. De lära mer och undervisas bättre, än på vår tid, men vi läste sjelfva och tänkte mer, än nutidens djeknar». Saken är väl den, att vi voro äldre och mera utvecklade, då vi kommo in i skolan. Man lät den tiden pojkens kropp växa ut, innan man började drifva själen. Nu skall man vara student vid den ålder, då vi blefvo djeknar, och vinsten är bleksot, skörbjugg, ögonsjukdom m. m. Dessa drifhusplantor vissna så lätt; frukterna komma ej att svara mot den stora odlingskostnad, samhället nu för tiden derpå nedlägger. Några få dylika drifhusplantor växte väl äfven upp bland oss, men som mogna blefvo de nästan utan undantag angripna af inre torröta, om också skalet höll i hop. Men utom det att vi började läsa vid en senare ålder, läste vi i det hela mindre och roade oss mer. Vi blefvo icke utpinade af öfveransträngande studier, och derför togo ej heller våra lekar riktningen åt ett lättjefullt dagdrifveri, utan hade karaktären af ordnade företag, såsom vårt skolregemente och vår teater, hvilka båda åskådades af våra bästa lärare, ej mindre än af sjelfva landshöfdingen, som hade sina egna söner med i truppen.

2. Om skolungdomens nöjen, sysselsättningar och seder

Jag har nämt några ord om vårt skolregemente och vår teater. Hvad som på sin tid gjorde dessa lekar så bemärkta var vårt musiksällskap; ty utom den då tämligen skrala regementsmusiken var Falun den tiden mycket vanlottadt i musikaliskt hänseende, hvarpå såsom bevis kan anföras, att i hela staden fans endast ett fortepiano utom några få klavér. När skolungdomen med musik af trumpet, klarinett, flöjter, triangel, mahomets fana och dertill framför allt trumma, under flygande fanor tågade genom gatorna, åtföljdes truppen af en skara nyfikna, som fylde hela gatan — allt till stor förskräckelse för gummorna på Elsborg, hvilka påstodo, att det bådade mot krig. Militärreglementet studerades, stångbataljon excercerades, rekryter antogos och inöfvades. Som auditör och regementsskrifvare tjänstgjorde sedermera historiarum lektorn och professorn Thomas Järta. Sjelf upphöjdes jag till regementsqvartermästare, tjänstgjorde dess utom vid musiken dels som trumslagare, dels som flöjtist, hyflade under mellanterminerna trägevär, klistrade pappers-tschakåer och hvitlimmade bandolér. I likhet med förhållandet vid Dalregementet tillsattes en s. k. profoss, som, prydd med en hög, luden mössa och målad i ansigtet samt för öfrigt vidunderligt tillpyntad, gick först med en lång käpp för att rödja väg, till stor förlustelse för alla småpojkar.

Men det bästa var dock vår musikdirektör, också en kamrat, Adolf Andersson, ett musikaliskt snille, ja ett kapellmästareämne, i konsten autodidakt. På några timmar lärde han sig att handtera ett nytt instrument, och han var ej främmande för något enda af dem, som begagnades vid Dalregementet. I början stod han väl i vantarne hos regementets musikdirektör, som dock snart förargades deröfver, att pojkarne fuskade efter all hans nya musik, och dermed blef det slut med allt notlån. Men vår man blef ej modfäld af denna motgång, utan hittade på en snillrik utväg att hjelpa sig ur förlägenheten. Han satte sig nämligen utanför musikens öfningsrum, der nya stycken speltes om flere gånger, och derunder upptecknade han allt, som för våra få instrumenter behöfdes. Detta kallade han att »stjäla musik».

Med teatraliska prestationer uppträdde vi redan i sekunda, då vi spelade i en gammal sal på Elsborg och till bestridande af omkostnaderna sålde biljetter till kamraterna för 3 skilling stycket. I tertia var deremot föga tid till detta slags nöje i anseende till de långa och tidsödande hemlexorna; men i qvarta tog denna konst åter upp sig. Äfven här fick jag ett ganska maktpåliggande värf mig uppdraget, hvilket jag under mellanterminerna skötte, och det bestod i att hyfla ramar och måla kulisser för vår teater. De sista representationerna gåfvos på vinden af Bergslagets stora spanmålsmagasin, med Bergshauptmannens tillåtelse, och beskådades t. o. m. en gång af stadens notabiliteter, för hvilken uppmärksamhet vi sannolikt hade att tacka den omständigheten, att landshöfdingens egna söner hörde till truppen.

Att blifva qvartan var den tiden ett ärans trappsteg, jämförligt med att blifva löjtnant eller student nu för tiden, och att upphöjas till gymnasist uppskattades då högre än allt hvad våra dagar hafva att bjuda på. Vi voro också i ålder och pojkaktighet fullvuxna djeknar redan här i skolan, utom i konsten att supa, ty från min tid eller bland mina kamrater minnes jag ingen enda rumlare. Ett undantag härifrån utgjorde qvartanerna under mitt första skolår, hvilka spelade femkort om finkel, lefde som svin och blefvo derför ock till större delen uslingar. Det var för att göra slut på detta elände, som vår kraftige och förståndige rektor lät hela skolan sitta öfver ett år, för att sedan sopa qvarta ren och få ett nytt slägte. Lyckliga voro vi, som under denna öfversittningstid fingo fortfarande åtnjuta undervisning af vår bäste lärare; men ve de arma tertianerna under sin tyrann.

Att »gå kustos» tillhörde de äldste bland qvartanerna. Till symbol af sin makt och myndighet bar denne tjänsteman det 3½ fot långa riset, likasom romerska konsulns fasces, spatserade gravitetiskt i korridoren, gick in i klasserna, der magistern ej var kommen, och ansågs för en stor matador, hvilken höga tanke äfven mången kustos hade om sig sjelf.

Att ropa ut timmen hörde äfven till qvartanernas bestyr. På en långdragen mässton sjöng man då t. ex. hora duodesima, etc. vandrande längs korridoren, och dervid afmätte man sången så, att man från qvarta-dörren hann ned till qvinta och derifrån åter till qvarta igen, när sången var slut. Detta bestyr sköttes vanligen af några väldiga basröster.

Kustos i qvarta var icke blott klassens, utan hela skolans superintendent. Af förståringarne tjänstgjorde en alltid såsom kursor, hvilkens åliggande bestod i att elda och städa, sköta bestyret med ljusen, m. m. Denne tjänsteman stod särskildt under kustos' befäl och hade en rätt kinkig befattning, ifall husbonden icke var billig i sina fordringar. Såsom prof på, huru förståndigt vår annars tämligen stränge rektor behandlade äldre skolynglingar i fråga om deras förhållande till yngre underlydande, vill jag anföra följande. Som kustos i qvarta hade jag en gång klassens störste lymmel till kursor. Denne försummade allt, fick ideliga påminnelser och betalade med ovett. »Smäll upp den lymmeln», ropade kamraterna från alla håll, och denna uppmaning efterkom jag ganska grundligt, i synnerhet som han vid bestraffningens början öfverhopade mig med skällsord. Denne syndare tog sig det orådet före att sqvallra för rektor, som vid en lektions slut gaf mig tillsägelse att komma in till honom vid hemgåendet från skolan. Inkommen fästes min uppmärksamhet på de nedskrufvade ögonbrynen och den välkända rektorsminen, och jag märkte genast oråd, hvarefter följande förhör egde rum:

»Är du kustos?»

Ja!

»Hvad han I haft för väsen i skolan?»

Jag vet ingenting ovanligt, som passerat.

»Nå! Har du slagit N. N".?»

Ja, det har jag gjort.

Derefter redogjorde jag för sakens verkliga förlopp, hvarefter Forslind i något förmildrad ton yttrade: »Du hade bort anmäla saken hos mig. Jag vet väl, att den der är en okynnig pojke, och jag skulle nog lärt honom gå vägen». Härpå svarade jag: »Det är vanligt, att kustos håller efter kursor». »Ja, det vet jag också, men jag tycker icke om det der. Adjö med dig!»

Att sqvallraren, som förut icke stod väl hos kamraterna, efter den betan lick slita mycket ondt, säger sig sjelft.

Bland nöjen under mellanstunderna var ett, som kallades »tjurfäktningen», hvilken tillgick på följande sätt. I klassen fans en stor, stark, snarsticken, halfkollrig kamrat, som beständigt retades af småpojkarne. När han blef förargad, rusade han upp, och hela svärmen skockade sig omkring honom. Under det han jagade en, hade han 2 à 3 bakom ryggen på sig, och desse, som kallades matadorer, pikadorer m. m., kastade en rock öfver hans hufvud och kittlade honom i sidorna, till stor förlustelse för åskådarne. Men detta skådespel blef omsider indraget, ty om jag minnes rätt, var tjuren en gång helt nära deran att efter slutadt spel falla i konvulsioner.

Bland hemnöjen var det sällan man hade tålamod med någoting så tyst och enformigt som kortspel. Några få kortälskare funnos dock, och två af de ifrigasto blefvo också vid mognare år riktiga spelare, och sedan de på denna lek blifvit ruinerade, tillgrepo de den vanliga utvägen för dylika gynnare — de reste till Amerika.

Så länge marken var bar, höllo vi oss mest ute i fria luften, och mången med mig vandrade onsdags- och lördags-eftermiddagarne till grufvan, der pojköfvermodet stundom lockade oss ut på farans branter. Om vintern samlades vi ofta hos någon kamrat, der vi hade full frihet att lefva och rusta som vi behagade. Här stormades ofta så, att stugan skakades, men några egentliga slagsmål minnes jag icke till, utan »när örfilen var gifven, var vreden ock förbi». För resten var det ingen, som brydde sig om, huru vi lefde och foro fram. Vi, som voro från landet, inhyrdes vanligen helt simpelt, lefde på matsäck och hade en gumma, som såg om oss. Att någon lärare besökte ett sådant qvarter, var utan exempel.

Skridskoåkning om hösten och simning vid vårens slut voro hufvudnöjen, och dertill snöbollskrig vid det kärkomna tövädret om vintern. Man ordnade sig då i leder, med småpojkarna bakom för att hålla ammunitionen i ordning, och så förbyttes lekplatsen i hast till ett Austerlitz. Rektorn sjelf samt en och annan af kollegerna betraktade ofta nog striden, och mellanåt äfven sjelfva landshöfdingen, som vanligen bevistade våra examina. Skolans Inspektor, Fältprosten Enebom, såg man deremot då icke till: han ryktade sina hästar, smekte sina hundar och gaf skolungdomen den och den.

Ibland de äldre pojkarne kom skidlöpning en tid särdeles på modet. En prestson från Transtrand kom vid tämligen framskriden ålder in i skolan, hade skidor med sig och anskaffade flere par på beställning af kamrater, hvarefter det blef ett jägtande kring berg och backar.

Bland äfventyrliga lekar förekom äfven den, att på det lutande utsprånget vid tornväktaröppningarna vandra omkring Kristine kyrkas torn. Detta utsprång var den tiden tämligen platt och täckt med brädstumpar, hvaraf en del lågo lösa, sedan spikarne förrostat. Det går ännu i dag en rysning öfver mig vid tanken på både min första och sista vandring där. En våghals, gammal och van vid denna vandring likasom vid allt annat slags öfverdåd, gick förut. Inåt kyrkan gick det lätt, ty der såg man kyrktaket under sig, och det syntes icke så djupt ned till fast botten; men då jag kom till hörnet af torget, studsade jag vid åsynen af den afgrund, som låg framför mig, och ville vända om. »Är du rädd, din stackare» — yttrade våghalsen — »så skall jag ställa mig utanför, medan du passerar hörnet». Detta skedde väl icke, men så öfverdådig var han, att detta hans yttrande af mig tyddes såsom hans fulla allvar. Darrande kom jag ändtligen hörnet om, men sedan satte jag aldrig min fot på denna farans stråt.

En gång företogo vi oss, en hel skara, att promenera utefter kroppåsarne omkring ett helt qvarter på Elsborg. Möttes plank eller portar, så balanserade man på kanten, eller kröp på alla fyra, och damp någon dervid i backen, så klängde han sig upp igen, hvarvid de större hjelpte de smärre.

Sista skolåret upptogos våra aftonstunder under den varmare årstiden af ett bättre nöje. Den förut omnämde musikdirektören för vårt skolregemente och vår teater hade då redan lemnat skolan och slagit sig ned hos gubben Hæffner i Uppsala, men en ny, Henrik Munktell, hade under tiden utbildats. Min far skaffade oss en stor båt, inredd med bänkar längs sidorna samt en dubbel notställare i midten. Hamnplatsen var vid Magasinsgatan, hvarifrån vi under musik, omväxlande med sång, skredo sakta utför ån ned genom staden. Om ock denna musik både till instrumenter och utförande var underlägsen skolynglingarnes nu för tiden, så voro den tidens fordringar icke heller särdeles stora.

Med några högst få undantag voro skolgossarne den tiden både simpelt och tunnt klädda, i vadmal eller andra hemväfda tyger. Långbyxorna började just vid denna tid komma i strid med kortbyxor, knäspännen och blåa strumpor. I skarp vinter bar man en tunn rock utanpå jackan. Först i qvarta utbyttes kängorna mot stöflar, dock ingalunda allmänt. Alla desssa nu brukliga ytterplagg, såsom galoscher, bottforer, amier, burnusar voro okända storheter, ehuru vintrarne voro både bistra och ihållande, t. ex. 1817 års vinter, då qvicksilfret frös i de få termometrar, som den tiden funnos i staden. Visserligen var man tvungen ruska på sig i de kalla skolrummen med deras glesa väggar, nedsjunkna golf och spruckna kakelugnar, der andedrägten ofta sväfvade upp mot taket som röken ur en mängd lampor, men ändock kan jag icke påminna mig, att någon af oss gnälde öfver kölden. Vid närmare 40 grader var det dock som det kunde under gudstjensten i kyrkan, ty der förnams vid dylika tillfällen ett flitigt knackande med fötterna. Ganska många fingo der kylda fötter, hvaraf de ock hade olägenhet flere år derefter, mången för hela sin lifstid. Från ottesången voro vi väl befriade, men högmessan och aftonsången skulle ovilkorligen bevistas.

3. Om konrektor Johansson och hans lektioner

Vid tanken på allt skolskoj från min tid, står alltid konrektor Mathias Johansson (Född 1764, död 1826) bjärtast för mina ögon, såsom som den der under sina lektioner fick bevittna de mest uppsluppna pojkstrek af sina lärjungar; och han förtjenar derför ett särskildt kapitel i dessa minnen. Gubben var liten, men tämligen stadig till växten, illa låghalt och mycket närsynt. Till lynnet var han from som ett godt barn, och hvad hans kunskaper beträffar, var han, såsom skollärare den tiden, en god matematiker, men låg för resten, som jag tror, icke synnerligen djupt, hade svaga undervisningsgåfvor och mycket svårt för att uttrycka sig. Han stod alltid på ett ben med den andra korta benstumpen korslagd öfver knäet, vaggande upp och ned samt maskinmessigt skrufvande på munnen från ena mungipan till den andra, som om han haft för afsigt att med läpparne skura sina tänder. I ena handen höll han sin krycka, «scipio» kallad, men när det var halt ute, hade han en annan, som var broddad och kallad «scipiona»; i andra handen höll han antingen lorgnetten eller ock sin gamla klocka, som drog sig vissa minuter på timmen och derför alltid visade bort åt väggarne orätt. Gubben, som för missvisningen uppgjort en algebraisk formel, visste dock alltid på minuten, hvad klockan i verkligheten var.

Sådan står konrektor Johansson ännu lefvande för mitt minne. Till sitt yttre var han en ytterst löjlig figur, till sitt inre egen, from och eftergifven, så vida man icke pröfvade hans af naturen fromma sinnelag med allt för grofva pojkstreck. När han var vid skämtsamt lynne äfvensom när han blef ond, talade han Falumålet så rent och oförfalskadt, som hade han blifvit född och fostrad på stadsdelen Elsborg och lefvat bland Falu grufdrängar i all sin tid, och dervid begagnade han sig ofta af svordomar, som för resten hörde till dagligt tal på den tiden. Att en sådan lärare skulle göra en slät figur bland pojkar i den värsta slyngelåldern, var ju gifvet.

Såsom tecken till bifall, då vi begärde tillstånd att få tillställa någon extra rolighet i klassen, bet sig gubben alltid i högra pekfingerknogen, och den sedvanliga munskrufningen gick i litet raskare takt, under det han hviskade: »tyst! tyst!» Nu var gärdet uppgifvet, och leken började. Af dervid förefallande scener och dialoger går jag att härnedan skildra några, som ännu lefva qvar i mitt minne.

Alexander den stores falanx. »Har herr konrektorn sett Alexander den stores falanx?» — frågade en af pojkarne.

»Tyst! Tyst!» — var gubbens svar.

»Falanx, framåt marsch!» kommenderades det.

Nu tågade hela klassen i marsch-takt väldigt stampande förbi den småskrattande gubben, som stod der så förnöjd vid svarta taflan, hans sedvanliga plats. Som sköldar buro vi våra med träramar försedda kartor, dem vi för ändamålet nedtagit från deras platser på väggarne. Dessa kartor buros på sidan så, att de skylde den bärandes ansigte, hvarigenom det blef omöjligt för gubben att se och igenkänna sköldbäraren. Så snart man med gravitetisk hållning defilerat förbi gubben, skyndade man genom katedern att å nyo ställa sig i ledet, och så blef det ett ändlöst tågande och stampande, till dess gubben började tröttna och ropa under stojet på halft allvar.

»Det var en förb-d falanx, som aldrig tar ända!»

»Usch, herr konrektor! Det är bara Atenienserna, som passerat, men nu komma Spartanerna. Der skall herr konrektorn få se gossar, som stå i mantal» — invände någon.

»Tyst! Tyst!», sade gubben; och så fortgick leken, till dess deltagarne tröttnade.

Jerusalems intagning. En annan gång framträdde någon ny parlamentär med frågan:

»Har herr konrektorn sett, hur' det gick till, när Titus tog in Jerusalem?»

»Tyst! Tyst!» blef det vanliga svaret. Nu började ett förfärligt stoj af sköldbärare igen, hvilka stormade katedern, försvarad af andra, som kastade gamla bokluntor, kritbitar och hartassar i synen på de anfallande. Några af dem, som endast spelade rollen af åskådare, ropade då:

»Se, herr konrektor, hur' det regnar glödande stenar och brinnande beckkransar ned öfver de stormande! Men det är romerska legioner, herr konrektor. Jag tror nog, att de skola stå på sig. Hvad tror herr konrektorn?

»Jag tror, att det nu kan vara nog af det här spektaklet», svarade gubben, och dermed slutade leken för den gången.

Diogenes i tunnan. Under bänken innanför dörren stod en gammal kista, i hvilken skolans ljusförråd förvarades. En afton på vårsidan, när solen sken in genom fönstret, drog en af kamraterna fram kistan midt på golfvet och stukade ihop sig, så att han nätt och jämt fick rum i henne. Nu blef' det tyst som muren i hela klassen, och vid sådana tillfällen spejade gubben misstänksamt omkring sig, anande oråd, ty han visste af erfarenhet, att på en sådan stiltje plägade åskan plötsligen slå ned i någon bullrande tillställning. Omsider fick han sigte på det i fråga varande föremålet och frågade:

»Hva' ä de her för spektakel?»

«Diogenes i tunnan», herr konrektor.

»Ja så! Är' ä Diogenes i tönna? Ha ni sitt Diogenes, gösser? Han sir int' för vacker ut, der han ligger».

Efter mycket skratt och skoj började gubben tröttna vid leken, vände sig till Diogenes med sin vanliga uppmaning:

»Laga däja däg?

»Stig ur solen för mig!» svarade Diogenes. Derpå följde en skrattsalfva, som räckte en stund, till dess gubben förlorade tålamodet, då Diogenes måste rymma fältet.

Vid de tillfällen, då vi förhållit oss någorlunda hyggligt och skapligen redogjort för vår lexa i Euklides, som utgjorde hufvudsaken af allt hvad vi fingo lära under gubbens lektioner, var han vid särdeles godt lynne, och dylika gynnsamma tillfällen läto vi ej gå oss ur händerna, utan att betinga oss rättighet till någon extra rolighet. Någon af gubbens favoriter — en förmon, som aldrig tillföll någon annan än hans Euklides-gossar — framträdde då vid förmiddagslektionens slut med en söt min och ödmjuk ton och frågade:

»Hör, herr konrektor! Söta herr konrektor! om vi äro riktigt snälla och kunna våra lexor på eftermiddagen, få vi då tala om historier sedan?»

»Tyst! Tyst!» blef det vanliga svaret.

Sedan lunkade gubben sin väg, och under det han höll på att aflägsna sig, framträdde tredjeåringarnes notarie och ropade: »klassen stannar qvar!» Knappt var gubben hunnen utom dörren, förr än denne stränge diktator, försedd med det 3½ fot långa skolriset såsom symbol af sin makt och myndighet, framträdde till förstaåringarne och med barsk stämma förklarade: »På eftermiddagen skall hvar och en kunna sin lexa, vid äfventyr af stryk»! Detta var ord och inga visor. Sådana order beto bättre än alla gubbens hotelser, huru vred han än var, ty ganska allvarliga afstraffhingar exeqverades mellanåt af de äldre kamraterna, och sqvallra kom aldrig i fråga, ty man visste allt för väl, att ett sådant brott skulle betraktas såsom brännmärket på en galérslaf, nesligt, outplånligt.

Eftermiddagslektionerna börjades alltid med och bestodo, så vidt jag minnes, hufvudsakligen af utanlexor. Dessa skulle uppläsas ordagrannt och »gå som rinnande vatten», utan en enda sekunds eftertanke, ty annars skrufvade gubben försmädligt på munnen, yttrande sitt: »du kan int'», hvarvid han lade en egendomlig tonvigt på ordet han. Detta kom dock aldrig i fråga, om förmiddagslektionerna slutat under nyss sagda vilkor, ty då gick allt till gubbens stora belåtenhet som en dans, och innnan halfva tiden var gången, hade man expedierat allt som skulle läsas, och nu börjades aftonskojet, som vanlingen bestod i att berätta gamla historier, ju befängdare, dess bättre. Man slog då on mångdubbel ring omkring den lille gubben, som trängdes fram midt på golfvet, hvarvid de språksammaste pojkarne och de, som för dagen hade någonting att förtälja, utgjorde lifgardet och stodo gubben närmast.

Dessa roliga uppträden stå ännu i dag, efter nära 50 års förlopp, mycket lifligt för mina ögon. Jag ser tydligt den lille gubben med den förnöjda minen, stående på ett ben, sparkande taktmässigt med den andra lilla stumpen till fot, bitande sig i fingret och hviskande sitt »tyst! tvst!», då något riktigt befängdt förekom.

Dessa stunder voro tvifvels utan gubbens sällaste, ty aldrig annars såg man honom så genomgående förnöjd. Också voro de egentlige äfventyrarne strängt förbjudne att hålla något oväsen. Här skulle blott berättas, skrattas, med ett ord, vara en stillsam rolighet i gubbens smak, för att man dess förr skulle än en gång få rättighet till en likadan lekstund. Var det någon galgfogel, som i trots af förbudet ändock stälde till något buller eller oväsen, så voro tredjeåringarne icke sena att använda det slags tillrättavisning, som hvar man riktigt senterade.

Sedan man bildat denna löjliga föreläsningscirkel, i hvars medelpunkt gubben stod, omgifven af de långa ynglingarne — många likasom jag 3 alnars 18-åringar — och af dem så undanskymd, att man knappt såg nacken på honom, togs ordet vanligen af Thomas Järta, som redan den tiden var väl bevandrad i historien och för gubben berättade hvarjehanda löjliga anekdoter om regenter och andra historiska personer, hvarvid Karl XII, som ingalunda var gubbens ideal, oftast kom på tal. Ej sällan föredrogos gamla soldathistorier äfvensom beskrifningar på några gamla originaler med deras egenheter i lefnadsvanor och talesätt. Den tiden lefde ännu här på orten flere äkta originaler, men detta slägte har småningom dött ut, sedan man med den moderna bildningsfilen sökt forma alla efter en och samma modell och göra dem så lika som kronans gevärspipor, raka, blanka och ofta lika ihåliga. I min födelsebygd, Sundborn, funnos några särdeles egendomliga personager, om och efter hvilka hvarjehanda kunde berättas; och som flere af mina kamrater i qvarta händelsevis voro från Sundborn, utgjorde denna sockens förnämsta originaler rätt ofta föremål för våra historiska eftermiddagsuppträden, icke sällan till gubbens stora förnöjelse. En gång, när han var vid särdeles godt lynne, öppnade han sjelf en dylik föreläsning med följande ord: »Hvad skä vi nu tä mä, gösser? Skä vi fram med Sönbörs afgudarne igen? Hur står dä nu tä mä Skytt-Jannes, Anders Norman, Mäster Engberg och Carl Jönsa?»

I synnerhet presterades en mängd historietter om och efter Anders Norman, en gammal soldat från 88-års krig, hvilken hade diktat en hop tilldragelser från fälttåget och genom deras ideliga upprepande slutligen på gamla dagar kommit derhän, att han sjelf ansåg dem hafva passerat i verkligheten. Som barn hörde jag många Normans-historier, och ännu minnes jag lifligt, med hvilken förundran jag första gången såg honom personligen i kyrkan, sittande i bänken bakom vår.

Såsom prof på arten af de historier och skildringar, som vid våra eftermiddags-séancer förekommo, torde det icke vara ur vägen att här anföra några af de mest betecknande.

Anders Norman och Gustaf III. »Har herr konrektorn hört hur' det var, när Anders Norman var i Finland?»

»Tyst! Tyst!»

»Jo en gång» — så berättade Anders Norman sjelf — »kom kunjen opp på dä skeppä, der jag var och sa tä vånn öfverste: Hör du, bror Knorring? Har du nå'n kar, som kan bär mäg i lann? Jöss ja, sa' han. Jag har en satä hännä, som heter Anders Norman, å så ropa'n åt kapten, å han ropa på fändritjen, å han ropa på föraren, å han ropa på mäg. Å så sa' öfversten: Hör du, Anders Norman; Du ska' bär kunjen i lann, men hin i däg, om du väter full'n. Å då tog jag kunjen på axlarna å hoppa uti, så dä plumsa ätter, å pulsa i lann, å hin i mäg, om ä kom en droppa på stöflarne en gång. Dom va så blanka, ska ni tro, så att om e fluga ha sätt säg dit, ha o halka ner och slagi ihjäl säg. Å vattnä va ändå så djupt, så ä va öfver 3 famner».

»Tyst! Tyst!» sade gubben förnöjd.

Nu ljödo skrattsalfvorna, så att de skakade hela det murkna skolhuset, och att gubben skrattade med i kören, förstås af sig sjelf. Sedan man skrattat ut, repeterades några af de mustigaste bitarne, t. ex.

»Var det inte roligt med bror Knorring, herr konrek-rektor? 3 famnar djupt och stöflarne ändock blanka, herr konrektor?»

»Tyst! Tyst!» hviskade gubben, skrufvade munnen och bet i fingret.

»Hur var det sedan då? Mer! Mer!» ropade man.

»Tyst! Tyst!» sade gubben.

»Jo, se'n» — fortfor berättaren efter Anders Norman — »så vardt ä kri. Vånn kung och ryska russarinna slogs, å kunjen rådd' på'na, å hon drog kjortlarna efter säg å kuta som tusan, å jag hadd' 3 ryssar på bajonetten på en gång, å jag sköt så okristligt, att gevärspipa vardt ill' rö', så, jag kunnat smi' skospik af henne, å ryssarne låg i en hop stor som e körtja, å blon' stog tä knäs — dä ä dagsens sanning. Å när ä vardt slut, så sa kunjen åt mäg: jag säger däg tä, Anders Norman, att når du kommer till Stockholm, ska du häls på mäg».

Här ljödo åter skallande skrattsalfvor.

»Tyst! Tyst!» hviskade den förnöjde gubben.

»Å så kom vi tä Stockholm, å då sa öfversten: glöm int' åf kunjen, Anders Norman! Å så geck jag tä slötte, å vakta stött på hvaran, å så sa dom: Stig ur väjen, gösser! Ser ni int', att Anders Norman kommer. Så geck jag opp i nastu [Nattstuga eller öfra våningen] å kom in tä kunjen, som nyss fått byxorna på säg.

Å se, god dag, Anders Norman, välkommen! sa'n åt mäg; å så rop'an åt kungsa å sa': opp mor, å slå i en sup åt Anders Norman! Å då sa ho, tej, ja mått då fäll få sätt nå' på mäg först! Å fan, sa' kunjen, en gammal krigsman är int' så noga han, sa'n. Å då kom ho, skam tä säjandes, opp som ho var, å gick tä skåpe, å slog i två duktiga supar åt mäg; men sjelf va kunjen en riktig stackare tä supa: ä för bitti på måron sa'n; du skä ursäkt mäg, Anders Norman, att jag int' kan sup däg tä. Å si kungsungarne, dom låg i e soffa dom å titta fram under skinfällen å undra på mäg. Å så tog kunjen en trätallrik bakom kakelugnen, der han had' finskuren tobak, å ba mäg stupp i å rötja.»

Fortsättningen af detta befängda joller minnes jag nu icke, men deremot åtskilliga andra Normanshistorier, som mycket fröjdade gubben.

Anders Norman såsom skytt. »En gång ladda jag ett skott å sköt åf, å ä small så okristligt, så ä sprack ett hål på himmiln pass stort som en skinnfäll, och alla heliga änglar stack ut hufvu' å ropa: Anders Norman! Hva gör du nu? Den tiden var jag på taget. Ä va just i samm' vefva, når himmiln sprak, som jag kasta ihop de der torrvedflota och vräkt'na i sjön Logärden [en sjö i Sundborn] å tänd på, å ä brann så ohaskligt, så sjön koka som e jordpäronsgryta, å fisken flöt opp, å i glädjen sköt jag ett fröjdskott, å ä small, ta mäg hin, så att furorna dansa som jomfrur opp i Torrakberge [Ett berg på gränsen mellan Vika och Sundborns socknar, invid sjön Logärdens strand]».

»Tyst! Tyst! yttrade gubben förnöjd.

Anders Normans Gädda. »Har herr konrektorn hört talas om Anders Normans gädda, som var den största gädda som funnits i hela verlden, och ändock fans det en, som var ännu större?»

»Tyst! Tyst! Dä der ä väl en alldeles ny Normanshistoria?»

»Förhållandet var följande: Anders Norman var, som herr konrektorn nog mins, en väldig fiskare, och en gång kom han till rådman Troili på Östborn [Gammal herregård i St. Kopparbergs socken] för att sälja fisk, hvaribland fans en tämligen stor gädda, om hvilken köparen yttrade, att det var en vacker fisk. Dä der är bara e qvidda, sa' Anders Norman. Annat slag tä gädda had' jag på drage i går afton på sjön Hinsen. Ho had' ett gap så stort, att jag kunnat kast e strömmingstönna i halsen på'na, å ho va så stark i käften, att jag int' va go för att få'na i lann. Men Anders Norman var int' rålös. Jag band refva i båthuse å sprang tä fäboarna efter hjelp; å når vi kom, had' gäddracka dragi lös stocken ur båthusväggen, å stockändan stack upp i vågorna som ett flöte på ett metspö. Hä va bestämdt dä största gädda, som fins i väla».

»Men hör på, Anders Norman!» — inföll då rådman Troili, »monne icke min gädda var ännu större? Samma dag, just i går, fick jag på skottnät här i ån en gädda, som vi vältrade på en hösläde, hvarefter vi spände för tvänne hästar och körde henne upp hit på gården, der hon skars upp. Och si, det befans, att hon sväljt en hel ökstock, i hvilken suto tre karlar, deribland Anders Norman från Blixbo, som satt i bakstammen och rökte tobak, och pipan hade ej hunnit slockna».

»Nu ljuger herr rådman», inföll Anders Norman.

»Men du ljuger aldrig du», svarade rådmannen och skrattade sedan som en stångjärnshammare.

Historien om jätten. En dag fick gubben denna fråga: »Var herr konrektorn vaken i natt och såg jätten, som i månskenet spatserade på gatorna här i staden?»

»Hvad är det för historier?» genmälde gubben.

»Det är dagsens sanning, herr konrektor; det vet hela staden», försäkrade rapportören.

»Men mest veta väl käringarna på Elsborg, kan jag tro», inföll gubben. »Det är väl härmed som med tomtegubbar och mera sådant: ingen har sett dem, men alla ha' hört sägen; eller kanske ni sjelfva ha' sett jätten ?»

»Nej! Men vi ha' varit uppe i tornet i dag och sett den der stora blodfläcken, der tornväktaren slog hufvudet i urverkskammaren, och det såg ut som om man slagtat en gris i tornet», fortfor berättaren.

»Hvad hade tornväktaren att göra med jätten, som ni talar om?» frågade gubben efter en stunds uppehåll.

»Jo, vet herr konrektorn, just som klockan slog 12 i natt, gick jätten öfver torget och stälde sig framför tornet samt snurrade omkring visaren, så att det gnisslade i urverket. Då vaknade tornväktaren ur sin ljufva midnattssömn, och i dörren, der han plägar stå när han tutar, tittade han ut för att se, hvad som var å färde. Han fick då se strax invid sig en näsa, som var större än det der skåpet, och just i det samma fnyste jätten till, så att tornväktaren flög baklänges och hade så när slagit i hjäl sig.

»Tyst Tyst!» hviskade gubben.

»Herr konrektorn måtte vara bra hårdsöfd, som icke vaknade, när jätten gick öfver torget, der herr konrektorn bor. Han stampade så förfärligt hårdt, att fönsterrutorna skallrade i hela qvarteret, och han steg så tungt på bron vid Kopparvågen, att det brakade i bjelkarna. Herr konrektorn tyckes icke tro på det der, men om herr konrektorn ser efter vid hemgången ifrån skolan, så får herr konrektorn i snön på torget so fjät, om hvilka man kan säga som det hette om kanslirådet Wallman, kallad kyrktornets son och klockstapelns broder: »dina fjät äro snöplogens.»

»Tyst! Tyst!», hviskade gubben. »Det der föll sig bra. Den der kolossen Wallman, den kände jag personligen!»

»Men ännu ett ord om jätten», fortsatte berättaren. »Sedan gick han uppför gatan till Yxhammartorget och stälde sig grensle öfver geschwornen Eggertz' hytta för att värma sig. Då smältarne tittade upp och fingo se hans kolossala gestalt afteckna sig mot skyn, blefvo de så förskräckta, att de sprungo hem och läto ugnen blåsa i botten, och på den affären förlorade geschwornen sju skeppund koppar».

»Tyst! Tyst! Sagan är inte illa diktad».

»Ja så! Herr konrektorn tror inte ändå! Fråga fruarna och pigorna, så skall herr konrektorn få höra, att hela staden tror på den märkvärdiga företeelsen, intygad af tornväktaren och smältaren samt dertill af mer än hundra kolbönder, som på krogarne här i staden berättat, att de på sidan om vägen vid Myckelmyrbacken sett både honom och hans kolossala lemningar.».

Denna tokroliga historia var vid denna tid allmänt trodd i hela orten. Både i staden och på landet lyssnade man begärligt efter de dag för dag kompletterade berättelserna om vidundret, hvilka under tysthetslöfte hviskades från man till man, emedan det påstods vara farligt att derom tala högt. Detta var just knepet att gifva sagan full fart, väl beräknadt af sagans upphofsman, ett af ortens originaler, bergsmannen Per Moré, f. d. fänrik, en man med ett så skämtsamt lynne, att han ända in på sin ålderdom begärligt sysselsatte sig med hvarjehanda pojkstreck. För att få pratet om jätten i full fart hade han frikostigt trakterat både tornväktaren ocli smältaren, och sedan gick han sjelf med en hemlighetsfull min omkring på krogarne och hviskade mystiskt om hemlighetsfulla tilldragelser, allt under tysthetslöfte; och till slutbevis på sagans sanning lät han förfärdiga en gigantisk skosula, som nedtrampades i snön här ock der på stora landsvägen äfven som på stadens torg, hvarjämte han ock vidtog några andra åtgärder för sitt måls uppnående.

Med dylikt joller trakterades gubben Johansson hela timmar, och dervid plägade man ofta anhålla att få höra hans utlåtande och omdöme om saker och händelser, hvarvid han ofta hade till hands en och annan småqvick anmärkning. Så snart sqvallerstunden kom, hade man alltid någon godbit till hands, och gamla kamrater hafva nu efteråt förebrått mig, att jag just icke hörde till de mest tystlåtna.

Så länge gubben var vid godt humör, åtnjöto vi prof på hans synnerliga välvilja. Såsom bevis härpå må nämnas, att när kollegorna ropade ut gubben för att få ge lof på eftermiddagen, svarade han vanligen: »jag ska fråga hur gösserna vill», hvilket han ock gjorde. Om vi då, såsom ofta hände, svarade honom: »nej! nej! vi vilja läsa», då linkade han ut igen och gaf kollegerna det besked: »blir inte lof i dag, gösserna vill läsa», och dervid blef det. Hade vi ej förargat eller retat honom, så åtnjöto vi de största friheter. Det var då tillåtet för hela klassen att vara på fötterna, man vandrade om hvarandra, stod, satt eller låg huru man helst behagade, och vid dylika tillfällen var katedern vanligen full med pojkar, under det gubben sjelf stod ensam på golfvet.

Men blef gubben förargad och började ropa till den ene efter den andre: »sitt ned, fähund!», då hände det ibland, att hvar man måste intaga sin rätta plats. Tid ett dylikt tillfälle steg en af oss fram och sade:

»Hvarför skall herr konrektorn vara partisk?»

»Jag är inte partisk».

»Visst är herr konrektorn partisk.»

»Nej! jag är inte partisk, säger jag», hvarefter han hördes yttra sakta för sig sjelf: »den fähunden säger att jag är partisk.»

»Huru kommer det då till» — inföll en annan — »att herr konrektorn är så sträng mot oss, men låter August Norman göra som han vill?»

»August Norman är en snäll gösse» — svarade gubben. »Visst är han snäll, när han går omkring och gör väsen», invände anmärkaren.

Nu började gubben titta efter sin kära August och fann honom framme på golfvet innanför dörren.

»Sätt ner däg, Norman!» varnade han med mild röst.

Då August icke lydde, följde en hårdare tillrättavisning, men icke heller denna hjelpte. Då blef det slut på tålamodet, och gubben tog till sin vanliga metod mot dem, som ej hörsammade påbudet att sitta ned. Lik en anfallande gumse tog han sigte på föremålet, och kommen på lagom afstånd, gaf han med knuten näfve den förmente August Norman en box-stöt i bröstet, så att denne ramlade baklänges med ett fasligt skrammel. Här fans nämligen af August Norman intet mer än hans ökända rock och mössa: stommen utgjordes af klassens stora, med stångjärnshammare smidda eldgaffel, armar och öfriga kroppsdelar voro bildade af käppar, vedträn och skolris. Nu blef det lif i spelet. Gubben grymtade i vredesmod och pojkarne gapskrattade. — Så illa lönade pojk-odygden under stundom den i själ och hjerta godsinte gubbens välvilja och beskedlighet.

Efter dylika upptåg var gubben mycket onådig. Det var då rådligast att hålla sig stilla, ty vid minsta förseelse började han skrufva på munnen och ropade: »Kursor! Tag hit riset!» Nu vankades handplagg, och den af stödjandet på kryckan öfvade armen slog icke falska slag. Ryckte man undan handen, eller sköt man ned rockärmen, röt han: »håll fram, fähund, eller slår jag åt syna!» Denna hotelse verkstäldes ock, enligt hvad jag påminner mig, ett par gånger på två våra oresonligaste bråkmästare, dem gubben med kraftig hand strök tvärt öfver munnen, så att strimmorna efter riset voro synliga flere dagar efteråt. Det var likväl högst sällan någon sådan exsekution kom i fråga.

Ett uppträde minnes jag särskildt. En af våra värsta upptågsmakare hade illa försyndat sig, och då han härför erhöll tillrättavisning, svarade han:

»Herr konrektorn tar gali man.»

»Tar jag gali man?» sporde Johansson.

»Jaha, det är gali man.» Nu gick munnen på gubben som på en gris, när han nosar på maten, och sedan han brummat för sig sjelf: »fähund säger, jag tar gali man»,» ropade han: »Kursor! Tag hit riset! Jag skä ge däg för gali man, fähund!»

Under denna afstraffning uppkom ett förfärligt bråk och skoj, och detta var, så vidt jag minnes, ett af de tillfällen, då gubben grep till sista resursen att »slå åt syna.»

Ibland gubbens kostliga påfund att bestraffa större eller oftare upprepade, ehuru mindre förseelser bestod ett i att drifva ut syndaren ur klassen, och den med detta straff belagade kallades fogelfri. Med detta slags bestraffning voro ofta ganska vilda upptåg förenade. Den till detta straff hemfallne måste genast aflägsna sig. Gick han icke godvilligt, så dref gubben ut honom med käppen, och ännu i dag kan jag i den tystaste ensamhet falla i skratt vid tanken på dessa löjliga äfventvr och gubbens sorglustiga min, när han efter en dylik exsekution linkade från dörren tillbaka till sin gamla svarta tafla, der hans favoritplats var. Han darrade då af vrede, mumlade för sig sjelf några förbannelser öfver »fähundar», som var den vanligaste titeln, och under allt detta förändrades munskrufningens takt från sitt vanliga andante till ett forceradt allegro. Nu visste man, hvad klockan var slagen, och tyst var det vid pass en half stund, till dess vredens böljor hunnit lägga sig, hvilket vanligen icke dröjde länge hos denne i botten fromma själ, som dock oftast vid sådana tillfällen erhöll förnyad anledning att vredgas, enär den nyss utdrifne vanligen stod och gluttade i dörren för att passa på läglighet att obemärkt smyga sig in igen. Detta gick tämligen lätt för sig, enär taflan stod på ena sidan om den stora kakelugnen, och dörren var belägen på den andra. Konsten att obemärkt verkställa ett dylikt återtåg var också uppdrifven till sin höjd, hvarför ock gubben efter återtagen position vid taflan länge stod och sneglade åt dörren till, under det han ideligen mumlade för sig sjelf och liknade en spelande tjäder, i det han för öfrigt hvarken hörde eller såg någonting. Redan den landsflyktiges vandring öfver golfvet vid utgåendet erbjöd många löjliga sidor. Denna vandring, med den linkande gubben tätt efter i hälarne, gick ofta ganska smått, hvarunder delinqventen och hans förgrymmade domare växlade många kostliga ord med hvarandra såsom t. ex.:

»Tycker inte herr konrektorn synd om mig? Det är ju ingen bit bättre för mig nu än för den stackars Ovidius, som drefs ut till Tomi.»

»Ut mä' däg, din fähund!» blef gubbens svar på en sådan klagan. De fogelfrie, som lyckades åter smyga sig in, skulle utan möda kunnat dölja sig för den närsynte gubben, om de blott hållit sig stilla; men vanligen kom detta straff aldrig öfver andra än de värsta bråkmästarena, som icke kunde hålla sig i skinnet, i synnerhet som de nu ingenting hade att göra. När då något tumult uppstod, började gubben, ännu kort om hufvudet, att fråga: »Hvad är det för väsen der på förståret?», d. v. s. bredvid dörren, tv längre in vågade sig ingen flykting, äfven om han hörde till de äldre. Ropade nu gubben: »tyst dennä på förståret!», så svarades vanligen, antingen för att befordra galgfoglarne till vederbörlig näpst, eller helt enkelt för att få ännu mera roligt: »det är de här fogelfria, som vända upp och ned på allt.»

»Kursor!» Tag hit riset!» ropade gubben, och nu börjades vanligen en dans, som var både ömklig och löjlig. Det hade varit en lätt sak för hvem som helst att springa på dörren under förberedelserna, utan att gubben skulle sett, hvem det var, helst som stundom flere voro fogelfrie på samma dag; men till bevis på huru litet respekt gubben förmådde ingifva, kan jag aldrig påminna mig, att någon dylik rymning förekom. Man afvaktade helt lugnt hvad som hända skulle, viss om att buller och spektakel skulle blifva följden deraf. Hade nu gubben fått vapnet i sin hand, bar det af i hastig marsch ner till förstaåringarne, som icke försummade att skuffa fram syndaren.

»Är du inne ändå, din sakramenskade fähund? Håll fram, fähund!»

»Jag hör inte hit i dag, herr konrektor.»

»Jag ska lära däg höra hit!»

»Skall jag få stryk, fastän jag inte får läsa?»

»Håll fram handa, din fähund!»

»Mins inte herr konrektorn att jag är fogelfri?»

»Jag ska ge däg för fogelfri», o. s. v.

Det var i synnerhet en period af min skoltid, som denna fogelfrihet med alla dess många äfventyr ofta förekom.

En annan art af fogelfrie utgjorde de s. k. herrar Lallarenses. Med detta namn betecknade gubben alla dem, som under lektionerna gingo sin väg, och när det led fram på våren, hände det ibland, att halfva klassen var borta. Till Lallarenses hörde icke de egentlige bråkmästarena, hvilka bäst trifdes inne i klassen, der de kunde få utöfva sitt skoj och bråk, utan tvärt om ofta nog de ordentligaste ynglingarne, hvilka efter det lexorna blifvit upplästa kände vantrefnad i detta eviga buller inne i en snuskig, mörk och otreflig håla, der golfvet var fullt med hartassar, gamla trasiga böcker och blad, nötskal, stickor och strån samt stora tuggbussar, hvarförutom dammet efter någon stormning af Jerusalem stod som en molnsky upp i taket, så att man knappast såg tvärt öfver rummet. När vårens milda solsken, fogelsång och blomsterdoft började hviska om sitt Eden, då blef stugan det unga sinnet för trång, och gruppvis tågade förtroliga vänner upp till det sköna Lallarfvet, för att näst före slutet af timmen åter vara till städes. Vid återkomsten plägade gubben utan någon särdeles missbelåtenhet yttra till de inträdande: »Se så! nu komma herrar Lallarenses.»

Benämningen »herrar Lallarenses» var dock på sätt och vis ganska smickrande; men då gubben var riktigt stäld på nojs och skämt, uppfann och begagnade han äfven andra benämningar, som kunna hänföras till öknamn, och som de respektive föremålen för detta slags skämt länge fingo bära till minne af honom. Bland dessa öknamn påminner jag mig följande: »Asbo skräfla», (Carl Liljenmark), »Korpral Buller» (C. G. Ros), «Lång-Sollaten» (Eric Johan Hedborg), »Sollat Tätting» (Fredrik Järta), m. fl., och med dessa namn tilltalade han de dermed betecknade lärjungarne som oftast. Den s. k. »Lång-Sollaten» var en af våra upptågsmakare, men han hörde icke till de brutala och bullrande, hvarför han just icke var illa noterad. Ofta stod han under något hokus pokus bredvid gubben, till dess det omsider ljöd: »sitt ner!», hvarvid »Lång-Sollaten» i stället för att lyda repeterade befallningen: »sitt ner, gossar!» Sedan detta repeterats några gånger med ständigt crescendo i tonen, begynte muskelspelet i gubbens ansigte att öka takten, till dess han omsider i vredesmod ropade: »häf ner däg sjelf, din fähund!» beseglande denna befallning med den vanliga gumsstöten.

Vi talade nyss om snusket i klassen, der konrektorn läste halfva veckan och rektorn den andra hälften. Af detta snusk syntes gubben Johansson ej finna sig synnerligen generad; men det hände verkligen en gång, att vi sjelfva funno oss föranlåtna att blygas öfver oskicket att skräpa ned lärosalen. Det var en höst, rik på nötter hvaraf hela säckar kördes till torgs från naturträgårdarne i Leksand. Af denna godtköpsvara kunde man bestå sig fickorna fulla, och under lektionens början knaprade det utefter bänkarne, som när man går på skroflig is, hvarjämte alla skalen vräktes fram på golfvet. Sedan kunde man företaga sig en liniemarsch öfver det besådda fältet, och dervid knastrade det under fötterna till allmän förlustelse. Midt under ett sådant nötskalstumult hände sig, att dörren slogs upp på vid gafvel, och in trädde skolans Inspektor, fältprosten Enebom, som för resten aldrig brydde sig om skolan. Han var i full presterlig drägt, hvilken han annars sällan bar, och åtföljdes af en professor Schubert från Greifswald, hvilken han presenterade för gubben Johansson, som till en början ej var så lätt att få reda på i dammolnet. Att den utländske professorn skulle få ett slätt begrepp om ordning och skick i vår skola, säger sig sjelft, och derför kände ock de mera sansade bland oss en verklig blygsel vid detta tillfälle.

En köpman i Arabien. Detta var ett thema, som repeterades och varierades i mångfaldiga former. Härmed hängde det tillsammans på följande sätt. I den upplaga af »Regnérs begrepp om vetenskaperna», som vi läste för gubben, börjades en afdelning af nyare statshistorien just med de ofvan anförda orden. Som läsningen här var fri så att hvar och en tog längre eller kortare lexor, allt eftersom han behagade, hände sig en gång tillfälligtvis, att flere pojkar å rad började sin lexa på detta ställe, men kunde ej mer än några rader, hvarigenom orden en köpman i Arabien kom att idkeligen repeteras, till dess gubben på skämt yttrade: »ä va då en f—d köpman!» Detta föll pojkarne på läppen, hvarför ock, utom allt annat smånojs med köpmannen, hela klassen en gång kom öfver ens om att hvar man skulle börja sin lexa med En köpman, men ej fortgå längre än tre eller fyra rader. Först stälde sig gubben på sitt längre ben framför notarius, som började i skarp ton: En köpman i Arabien. Derpå tog gubben med det mindre benet ett steg till nästa man, som drog till i en ännu högre ton: En köpman i Arabien. Sedan han sålunda linkat utför raden ett stycke, hann man knappast säga mer än En köpman, förr än han pekade på den dernäst följande; och sålunda fick man höra i olika tonarter och oktaver från dessa målbrottskycklingar oupphörligt upprepas: en köpman, en köpman, en köpman, till dess gubben slutligen i vredesmod ropade: »ä va då en tusan dj—a köpman!», hvarpå följde skratt och skoj utan all ände. Sedermera tålde gubbben aldrig höra detta stycke, så att långt derefter, då en af gossarne förklarade: »jag kan hvad stycke som helst; säg blott, hvad jag skall läsa!», svarade gubben: »läs hvad du vill, bara du låter bli den der f—de köpman i Arabien!»

Klassens damning. På skolhuset i Falun fans, likasom i Westerås, ett torn med en klocka, i hvilken ringdes samman kl. half 7, 10 och 3, och denna ringning utgjorde qvartanernas särskilda åliggande. Linan, hvarmed ringningen verkstäldes, var försliten och utbyttes mot en ny, hvarefter den gamla blef qvarliggande under bänkarne i qvarta. Att en sådan skatt, lämplig till mångahanda upptåg, icke kunde få ligga obegagnad af oss, var helt naturligt. Med henne blef mer än en Kongl. Maj:ts undersåte både bastad och bunden, med henne insnärjde och kullgillrade man hvarandra; men det var synnerligast till ett bruk, som hon befans tjenlig och lämplig, nämligen till att uppjaga dammet i klassen. Till en början, och innan konsten ännu hunnit någon högre grad af utbildning, tillgick detta så, att man släpade linan efter golfvet. Men då detta sätt icke medförde all påräknad verkan, uppfann något bråkmästar-geni den konsten att hänga skolans stora, väl permbeslagna bibel midt på linan, hvarefter en lång kamrat tog i hvar sin ända och svängde rundt om, som när man kastar sten med en slunga. Efter hvarje rund, som den pundstunga boken gjorde i luften, dängdes hon i golfvet med ett dån, som hördes lång väg; och sålunda hade man uppfunnit konsten att damma klassen. Effekten af en sådan manöver är lätt att föreställa sig, då den verkstäldes i ett rum, som visst icke städades oftare än en gång i veckan, och med en kritkonsumtion af bortåt 1 om dagen. Denna sista uppgift kan anses något öfverdrifven, men måste dock förefalla rimlig, då man betänker, att kritan ej användes endast för sitt egentliga ändamål, utan äfven nyttjades till kastvapen och dess utom ofta söndertrampades af okynne. Också såg det icke ut vid dörrens öppnande, som om man inträdde i ett boningsrum, utan det liknade mera ett rosthus, sådant detta ter sig, när dörrarna slås upp.

Ett annat instrument, som äfven begagnades till damning, var den s. k. mudde. Detta instrument utgjordes af en pudervippa, som bestod af en knippa fransar utaf bomullsgarn, var föga olik en igelkott, och afsedd att begagnas till utstrykning på taflan. Inbyrd med krita användes hon att skjuta bombskott väggmellan, midt för gubbens näsa, och effekten af dylika skott var ganska god. En dylik begagnades fordom till samma ändamål i Westerås skola, också under en konrektors lektioner, men instrumentet hette der talmud.

Tuggbussarnes historia. Jag nämde i förbigående ett ord om våra tuggbussar. Flere af oss tuggade tobak som matroser, nämligen såsig svensk långtobak, och derunder spottades små insjöar på golfvet. Den förbrukade bussen, af ett sviskons storlek, smiskades fast i taket, på katedern, eller ock på taflan, och det hände mellanåt, att när den närsynte gubben skulle hjelpa någon mindre försigkommen bland gossarne att rita upp någon geometrisk figur på taflan, körde han med sin kritbit fast i något dylikt impedimentum, och han yttrade då vanligen under brummande: »hut med edra fördömda tuggbussar!»

Med denna tuggbusskastning gick skammen ofta på torra landet, och vållades en osnygghet endast jämförlig med hållstugans. Några af de vildaste sällarne slogo en tid fast dem på kakelugnen till skottprickar, på hvilka man sköt till måls med den stora eldgaffeln, likasom indianen med sitt kastspjut, hvarigenom den förr tämligen miserabla eldstaden försattes i föga bättre skick än Bomarsund efter Napiers hårda händer. Också företedde klassrummet vid slutet af gubbens tid ett utseende, som om det nyss blifvit hemsökt af en svärm vandaler. Man tyckte i sin klådfingrade yra, att det var ingenting att spara på i det snuskiga rucklet, som snart skulle utbytas mot en ny lokal. Rektor Forslind företog sig en gång att från sin plats i katedern mönstra rummet och yttrade dervid: »Här börjar allting att se förstördt ut. Ni måtte fara fram som vargar här inne.»

Tjäderleken. En kamrat, som under påskferierna varit ute på landet och deltagit i ett dylikt, af alla jagtvurmar högt uppskattadt nöje, steg fram till gubben och sporde: »har herr konrektorn någonsin varit med på tjäderlek»? Derefter stälde han sig i position, med riset som bössa under armen, lyssnade uppmärksamt och hviskade till gubben : »Tyst, tyst, herr konrektor! Hör, hur tjädern spelar på nattqvisten!» Såsom förberedelser till detta spektakel hade en annan kamrat på förhand krupit upp på öfversta bänken i motsatta hörnet och dragit en slokig hatt öfver ansigtet i akt och mening att framställa tjädern, dervid knäppande med läpparna för att härma tjädern under spelet. Mellan hvarje spel höll sig vår jägare stilla som en droppe, men sprang fram sina vissa steg, under det att tjädern slog den s. k. klunken. Det var för öfrigt så tyst i klassen, som om den varit tom. Hvar och en satt så glad i hågen och såg med leende min på, tills jägaren kommit inom skotthåll, då denne med det långa riset strök till åt hatten, så att den föll i golfvet, och dervid ropade: »Väl skjutet! Der ligger tjädern.» Härpå följde en skrattsalfva, och då jägaren stod färdig att företaga ett nytt språng på en ny tjäder, ryckte gubben an med sin vanliga gums-stöt och ropade: »häf ner däg, fähund!»

När skojet hotade att gå öfver alla gränser, hände det att gubben i vredesmod ropade: »Jag går och klagar för prosten!» Tog han så till hatten, då sattes två handfasta kamrater vid dörren, hvilka förklarade:

»Härifrån slipper ingen ut. Notarius har så befalt.»

»Ur vägen, edra fähundar!»

»Tala vid notarius!» blef svaret.

Till slut kom vanligen någon af gubbens gullgossar fram med ett och annat smekord, och så blef allt godt igen.

Geometrien (Euklides) var, som jag redan nämt, gubbens hufvudsak, och deri var han en durchdrifven mästare: han kunde sin Euklides, som man säger, på sina fem fingrar. Här dugde icke att komma fram med samma bokstäfver, som stodo på figuren i boken. Kunde man icke bättre än så, då vände sig gubben bort mot tredjeåringarne, yttrande med en föraktlig ton: »Hör ni, gösser! Han har samma bokstäfver, som stå i boka.» Detta var i gubbens ögon någonting högst föraktligt, och det hjelpte då icke att kunna aldrig så väl; man fick på sin höjd ett admittitur i betyg. Men drog man till med grekiska bokstäfver, då var det bra. Vid taflan stod sällan den läsande ensam. Dit skockades ofta hela svärmen, när gubben var vid godt humör, och de äldre roade sig mellanåt med att förvilla den läsande, om de tyckte, att det gick allt för bra för nybörjaren. På 5:te proposition i första boken var det afgjordt att hvar enda en skulle staka sig, och många kommo ej öfver denna proposition på hela första terminen, hvaremot andra på samma tid läste två eller tre böcker, ja mången lemnade qvarta med sina sex böcker fullständigt inhämtade. I fråga om pojkaktigheter att söka förvilla den läsande minnes jag en händelse med en förstaåring, ett af våra bästa matematiska hufvuden, Anders Källström, som stod på god väg att i första bugten reda sig med den förargliga 5:te propositionen. Efter sin vana begynte de äldre att under uppläsningen ropa: »Han sade ju orätt, herr konrektor! Inte kan han», och gubben, som hvarken hörde för bullret eller såg för sin närsynthet, blef slutligen förledd att instämmande yttra:

»Du kan int!»

»Jag kan, herr konrektor», genmälde ynglingen.

»Nej, du kan int.»

»Jo, jag kan.»

»Nej!» ropade gubben, och pojkarne skrattade.

Nu kastade den läsande kritstycket i bänken så att bitarne flögo kring synen på gubben, och yttrade i vredesmod:

»Nästa gång tager jag tio propositioner.»

»Hör ni gösser!» inföll gubben föraktligt. »Han tar tio propositioner.»

Nu gick ynglingen direkte hem, och då han dagen derpå infann sig vid nästa geometriska lektion, kunde han sina tio propositioner så grundligt, att allt bemödande att förvilla honom blef fruktlöst; och ifrån den dagen var han gubbens förklarade gullgosse, som utan anmärkning kunnat vända upp och ned på hela klassen.

Som prof på, huru durchdrifven gubben var i sin kära Euklides, må nämnas, att han icke behöfde se efter, huru man ritade sin figur eller satte sina bokstäfver. Han stod ofta ett stycke ifrån taflan, såg i golfvet och bet sig i fingret samt gungade taktmässigt med det kortare benet. Nu ramlade man på med sina f, g, h och x, y, z, och allt sammans stälde sig så redigt i gubbens hufvud, att han genast märkte, om man kom på villospår, då han icke var sen att invända: »Nehej, du! Nyss sad' du så, och nu säger du så. Du kan int. Sätt ner däg!»

Af det anförda kan man göra sig en föreställning om konrektor Johanssons lektioner. Sällan försiggick någon sådan utan något slags bråk och spektakel. En och annan gång var det dock tämligen lugnt och fredligt, då endast obetydligare upptåg föreföllo. Med det evinnerliga bråket och skrålet i klassen var gubben så van, att han helt och hållet råkade ur koncepterna, då någon ovanlig stillhet var rådande. För variations skull och för att pröfva, hur det ville slå sig ut, hade vi en gång kommit öfver ens om att sitta stilla, tysta och ordentliga hvar och en på sin plats: men sedan gubben en stund betraktat situationen, utbrast han slutligen med allvarlig ton: »hva ä' dä här för ett dj—a spektakel?»

Gubben skötte tjensten ännu tre år efter min afgång från skolan, blef derunder för hvart år allt svagare, vekare och löjligare, hvarföre oskicket under lektionerna växte i samma mon, synnerligast som klassen under denna tid hade några riktiga mästare i konsten att göra odygd. För några af dessa har det väl gått baklänges, men många äro män i staten, och deribland en på samhällets höjder, sa att man om dem kan säga, att det »blifvit folk af färdkarlar», såsom ordspråket lyder.