Vi ha redan förmält, huruledes utnämnandet af de så kallade
rikets herrar, i allt rikets råds jämlikar, utan att likväl ega
någon annan värdighet än rangens, redan var egnadt att bortblanda
och nedsätta rådets verkliga betydelse. Början till denna nya värdighet
hade skett 1773 med grefve Fredrik Vilhelm von Hessenstein, konung Fredrik
I:s naturlige son och romersk riksfurste samt 1776 verkligen inkallad
i rådet, ehuru han aldrig ville kallas rådsherre. Han önskade en särskild
utmärkelse. Det fans ingen tjenligare än en svensk furstetitel; och
konungen tycktes ej ogerna omfatta tillfället att införa den, hvilket
också skedde, fast efter vidlyftiga underhandlingar och undersökningar
om titulaturen, emedan ingen af de titlar, som svenska furstar burit,
fans passande, då de alla varit af kungliga huset, ett anspråk hvilket
man hos Hessenstein ej ville erkänna. Det stannade slutligen dervid,
att fursten af konungen skulle kallas hög- och välborne. 89
Då det furstliga diplomet utfärdades, blef uti protokollet och handlingarna
intagen en försäkran eller reservation för grefvarne Brahe, Lewenhaupt,
Oxenstierna af Korsholm och Vasa. och Stenbock om förvarandet af deras
företräden, till hvilken försäkran konungen med egen hand författade
ingressen, som ännu finnes bland hans papper, och som visar meningen
hafva varit, att denna nu utdelade svenska furstevärdigheten
ej skulle blifva den enda. 90
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll