1 Carolina Carleson, död 1831, dotter af presidenten Edvard Carleson.
2 Denna finnes ibland konungens papper afskrifven af sekreteraren Franc, som troligen dechiffrerat den.
5 Följande är ett utdrag af grefvens bref till konungen af den 31 November 1783:
»Jag hoppas, att i detta ögonblick kardinalen Bernis redan har uppfylt sitt hofs befallning och inviterat e. m. att taga hemvägen genom Frankrike. Allt synes sammanstämma att göra denna resa intressant och behaglig för e. m. — Det är i Versailles, som e. m. skall få säkrare och klara begrepp om de andra europeiska hofvens dispositioner, om det parti, som Frankrike och dess allierade komma att taga, om hvad som fordras för kriget, om hvad som talar för freden. Man skall hvarken besluta sig till det ena eller det andra, utan att e. m. har sin del i afgörandet. Dess mening skall vägas i vågskålen jämte andras, och e. m. inflytelse skall beräknas efter dess kända verksamhet och vidsträcktheten af dess snille. — Europas ögon skola fästas på e. m.; men denna uppmärksamhet skall blifva delad emellan vördnad och oro. Hvad e. m. ensam företager sig skall ej anses lika vigtigt — ty man känner inskränktheten af Sveriges krafter och tillgångar —, som om man ser e. m. förbunden med Frankrike. — Men för att lyckas deri måste svårigheterna undanrödjas. Jag besvär e. m. att oändligt menagera grefve Vergennes. Jag vet, det säges, att han är vacklande på sin plats. Jag tror det ej. Jag vet, hvilken skicklighet denne man har att bibehålla sig och hvilket stadigt inflytande han har öfver sin herre. Jag känner ock konungens af Frankrike karakter. Han är misstrogen och misstänksam; men han har förtroende för grefve Vergennes. Han finner sig väl med honom; en lång vana och mycken framgång ha gifvit konungen det högsta begrepp om hans egenskaper och hans skicklighet. Men det, som mest betyder, är, att konungen känner sig ej förödmjukad med honom. Han är van att med honom diskutera och resonnera på sitt sätt. Det är ej så med de andra; och baron de Breteuil skulle för mycket imponera på honom. Man ser, huru skicklig grefve de Vergennes är. Ifrån den stund, han såg baron Breteuil vinna drottningens förtroende, har han förbundit sig med honom; han har till och med rådt konungen att gifva honom ett departement. — Herr de Vaudreuil får också ett sådant. Det är likaledes en man, som jag bönfaller hos e. m. att väl emottaga, ty han disponerar om drottningens opinion. Jag talar ej om nödvändigheten att vinna hertiginnan de Polignacs vänskap. Säkrast vinnes den genom grefvinnan Diane de Polignac, som har mycken esprit. Hertigarne af Choiseul och Coigny, ärkebiskopen af Toulouse, herrarne Choiseul Gouffier, grefve Narbonne, abbé de Perigord, chevalier de Boufflers äro de, som gifva tonen i societeten. De ega alla mycken qvickhet och skola vara empresserade att förtjena e. m:s bifall; deras egenkärlek skall deraf smickras, och de skola sjunga e. m:s lof. Det finnes ännu en annan klass, som utdelar reputationer i Paris, nämligen »les dévots». De församla sig nästan alla hos madame de la Marck, marskalken de Noailles, hertigen af Nivernois, madame de Luxembourg, ärkebiskopen af Lyon; men alla dessa äro redan för e. m. Det är ock nödvändigt att uppmjuka de vittra (à amollir les gens de lettres); men de rätt utmärkta äro nu föga talrika efter D'Alemberts död. M:r de Choiseul Gouffier har eljest reda på dem alla. E. m. har en stor fördel i societeten. E. m:s esprit förödmjukar ej andra, utan ger dem tvärt om tillfälle att briljera. E. m. vet både att tala och höra och att införa behag och glädtighet öfver allt. Det är detta, som främmande furstar så sällan förstå, då de komma till Paris. Det är detta, som förstört den effekt, som kejsar Josef eljest skulle ha gjort.»
6 Detta gaf anledning till åtskilliga rykten. Det hette, att biskop Taube skulle återkomma med en ny liturgi, men utan den dyrbara kalk, som han till Rom medfört ur Upsala domkyrka (och som der än i dag befinnes).
7 Konungen nämner ej sitt eget sammanträffande med påfven under sin vistelse i Rom; hvilket skedde, liksom af en händelse, men ej utan förberedelse, i Museum Pio-Clementinum, der både Gustaf III och Pius VI på samma tid infunno sig och der påfven hade den artigheten att sjelf vara konungens cicerone. Jfr Gorani, Mémoires secrets sur les cours de l'Italie. II. 237.
8 Ambassadörer från Frankrike och Österrike.
9 Friherre Fredrik Vilhelm Ridderstolpe, konungens öfverkammarherre. Blef riksråd 1787, president i bergskollegium 1789, grefve 1800. Död 1816.
10 Generalamiral Trolles byst blef sedan upprest i mönstersalen i Karlskrona, och amiralitetet slog en medalj öfver honom.
11 Kejsar Josefs tredje broder, koadjutor af kurstiftet Köln och stormästare af tyska orden. Kurfurste af Köln 1784.
12 Jfr ofvanför, s. 397, not. 3.
13 Friherre Karl Gideon Sinclair hade i 30 år varit i fransk tjenst och stigit till öfverste, då han 1775 blef öfverste i svenska armeen och generaladjutant. Generalmajor och konungens förste generaladjutant 1780. Generalfälttygmästare 1784, men begärde den högre rang, som fordom åtföljt denna tjenst. Vid afskedstagandet derifrån 1791 blef han generallöjtnant. General 1799. Död 1803.
14 Det heter i ett bref från grefve Creutz den 23 Mars: »Baron Liljencrantz är nu af ett nit och en drift för fullbordandet af allt hvad e. m. anbefalt honom, som är högst exemplariskt. Jag ser, att e. m. känt honom verkligen väl. Baron Axelson talar öfver allt om det oinskränkta förtroende och den ömma nåd, e. k. m. hyser för baron Liljencrantz. Denne senare säger åt alla, att han ej begriper, huru e. m. gör, som depenserar så litet penningar på sina resor. Arvidson har sagt detsamma åt riksrådet Höpken, som frågade, om intet kungen depenserar millioner.»
15 Konungens utförligare omdöme orn bergsrådet Sandels med de märkliga reflexioner, hvaraf det är åtföljdt, finnes redan anfördt i II Delen (ofvan s. 215, not. 6). De snedsprång (écarts), konungen här förebrår Liljencrantz, rörde ej hans tjenst, utan, såsom konungen yttrar sig, »hans pretentioner, vida öfverstigande hans stånd», att blifva upphöjd till jämlikhet med den gamla adeln och få en plats i den förnäma verlden, hvilken hans fåfänga eftersträfvade, men der hans ton och manerer aldrig gjorde honom rätt hemmastadd.
16 Baron Axel von Axelson, underståthållare i Stockholm.
17 Grefve Creutz hade den 2 April skrifvit till konungen: »Riksrådet Fredrik Sparre har nyss friat till general Wredes äldsta dotter; men fadern vill ej gifva sitt samtycke, om han ej assurerar hennes sort efter sin död. Hon ser väl ut. Det fattas henne ej esprit, och hon har mycken elevation i karakteren. Det är ett fruntimmer, som kommer att representera med mycken värdighet och att iakttaga den ton, som egnar en stor dam; hvilket är så nödvändigt i ett hof.» — Riksrådet Fredrik Sparre hade i första giftet Brita Kristina Wrede-Sparre, dotter af öfverståthållaren grefve Axel Wrede-Sparre.
18 Hvilken plats riksrådet Fredrik Sparre innehade.
19 Det är bekant, att Henrik Wrede frälste i slaget vid Kerkholm i Liffland konung Karl IX:s lif med uppoffring af sitt eget. Den 1 Augusti 1606 förlänade konung Karl IX Henrik Wredes hustru och barn flere gårdar i Finland, »emedan han vid slagtningen vid Kerkholm, den tid vi sjelfva i marken mot fienden stadde voro, icke allenast sig såsom en ärlig krigsman förhållit, utan ock, den tid vi af vårt eget folk förlåtne blefvo, undsatt oss med sin egen häst, hvarigenom han är slagen blifven».
20 Konungens omdöme om dåvarande revisionssekreteraren Låstbom finnes ur detta bref redan anfördt i II Delen (ofvan s. 283, not. 4). Grefve Creutz skrifver om honom den 2 April: »Låstbom är förståndig och fast. Han är hatad af rådet. Men det skadar intet; han kan blifva derigenom kanske mera nyttig. Grefve F. (Fersen) är oändligen arg på honom, kanske för det han ej plierat sig efter dess vilja; men grefve Wachtmeister ger honom mycket värde.»
21 Bergsrådet friherre Samuel Gustaf Hermelin, den berömde utgifvaren af svenska kartverket, död 1820, var nu i Amerika. Grefve Creutz skrifver till konungen: »Baron Hermelin har förlorat allt genom frånfället af Sandels, som skötte hans affärer under hans frånvarelse, och det är omöjligt, att han hädanefter kan besörja e. m:s angelägenheter i Amerika.»
22 Per Olof von Asp, stiftaren af det s. k. Byzantinska stipendiet, sist envoyé i London, död 1808. Var nu anstäld vid svenska legationen i London. »Hela börsen — skrifver Creutz — har stort förtroende till honom för den aktivitet och intelligens, hvarmed han bistått svenska köpmän i England.»
23 Han var en elev af den berömde Condillac.
24 Den 14 April 1784 upplöste en af konung Kristian VII undertecknad befallning det förra danska kabinettet. Enkedrottningens och hennes sons, arfprinsen Fredriks, makt upphörde. Den Guldbergska ministèren afskedades med undantag af statsministrarna Otto Thott och Schack Rathlou, som bidragit till den nya förändringen. Kronprinsen trädde i spetsen för regeringen och återkallade den förut genom enkedrottningen och hennes anhängare aflägsnade grefve Anders Peter Bernstorff. — Följande underrättelser om denna revolution ha vi hemtat ur kongl. riksarkivet: »Uti en kommissions-sekreteraren von Schewens depesch från Köpenhamn af den 15 April 1784 förmäles, att efter kronprinsens fullbordade konfirmationsakt en ny plan vid hans förestående inträde uti statskonseljen blifvit till ärendenas förvaltning faststäld; hvarigenom man för framtiden ville præcavera sig emot hvarjehanda tilltag, som af prinsen till inskränkande af statsrådets myndighet kunde påsyftas. I följd af denna plan hade redan geheimerådet och statssekreteraren Guldberg samt geheimerådet och finansministern Steeman undfått kallelse att intaga rum i konseljen, hvarförutan man hade försäkrat sig om den nye kabinettssekreteraren Sporrons särskilda tillgifvenhet, så att all behörig säkerhet för de i administrationen delegande ansågs befästad. Icke desto mindre hade kronprinsen till den första konseljsessionen, som hölls den 14 april kl. 6 på aftonen, vetat att på inrådan af flere med administrationen missnöjde förskaffa sig konungens egenhändigt undertecknade auktorisation, i form af vanlig kabinettsorder, hvarigenom tillkännagafs, att »af förekomna konsiderationer, som rikets väl nära rörde, och till hämmande af flera emot lag inrotade missbruk vid förvaltningsmetoden af allmänna ärendena, kongl. maj:ts vilja vore, att en förändring i dess minister skedde»; i följd hvaraf han från deras nu innehafvande embeten entledigade så väl de nyligen tillkallade 2:ne konseljledamöterna Guldberg och Steeman som ock geheimerådet och statsministern för utrikesdepartementet grefve Rosencrone. Emot dessa mått och steg protesterade konungens broder, arfprinsen Fredrik, men utan påföljd. I de afgåendes ställe utnämdes de tvänne forne statsministrarne grefve Bernstorff och herr Rosencrantz samt chefen för danska artilleriet och ingeniörkorpsen general Huth och geheimerådet Stampe. Geheimerådet och konseljledamoten Schack Rathlou anses vara den, som förnämligast bidragit till revolutionen. I en depesch af den 18 April förekommer följande: »Det kongl. kabinettet hade under hela nästförflutna tiden och nu förafskedade geheimerådet Guldbergs förvaltning såsom geheimekabinettssekreterare tillvällat sig en mycket egenmäktig influens uti regeringsärendena, hvars decision ofta, med förbigående af statskonseljen, endast genom utfärdade kabinettsorder fullbragtes. Till förebyggande af detta och flera derigenom inrotade missbruk, är kabinettet nu alldeles supprimeradt och administrationsmetoden efter förra vanligheten stäld på sätt, att hvarje departement kommer i tillbörliga utöfningen af sina göromål.»
25 Det sätt, hvarpå han utverkade entledigandet af den så kallade Guldbergska ministèren, gör hans mod äfven så mycken ära, som hans karakter — säger Spittler, Entwurf der Geschichte der Europäischen Staaten, II Th. s. 554.
26 Se Gustaf III:s egen berättelse derom, s. 155 o. f. här ofvan.
27 Hela sammanhanget visar, att denna negation här fattas, och af konungen blifvit uteglömd; hvarför vi i öfversättningen tillagt den.
28 Konungen kan här ej mena den berömdaste af detta namn, William Cecil, Lord Burleigh, drottning Elisabets minister och af-svuren fiende till Maria af Skotland, konung Jakobs mor, hvilken han ock bidrog att bringa på schavotten; ty William Cecil dog 1598, nära 5 år innan Jakob blef Englands konung. Här måste således förstås hans son, Robert Cecil, som också njöt Elisabets förtroende, två år före faderns död af henne kallades till statssekreterare och af Jakob I, till hvars upphöjelse på engelska tronen han medverkat, blef nämd till grefve af Salisbury.
29 Denna mening är på svenska.
30 Denne blef baron d'Albedyhll, förut anstäld vid svenska legationen i Petersburg, sändes 1784 till Köpenhamn med karakter af minister en second och rappellerades 1789. Död 1819. Om hans rappell, se biografien i Biogr. Lex. I B.
31 Riksrådet Karl Sparre, som var konungen följaktig.
32 Svenske ambassadören i Köpenhamn.
33 Fransk chargé d'affaires i Stockholm.
34 Hertig Karl. Brefvet angick hertigens beslut att draga sig tillbaka på landet; hvarom strax mera.
35 Då konungen första gången besökte La Comédie Française, der Figaros bröllop gafs, var spektaklet redan börjadt och första akten nära slut. Publiken fordrade, att pjesen för konungens skull måste börjas å nyo; hvilket skedde. Grimm, Correspondence littéraire, P. III. T. 2. p. 542.
36 Generaladvokaten Seguier höll vid detta tillfälle ett tal till konungens ära. Den 16 Juli skrifver grefve Creutz till konungen: »Hvilken sublim och rörande eloge har ej herr Seguier gjort af e. m. vid dess närvaro i parlamentets séance. — Jag har bedt Schröderheim öfversätta detta tal och skall låta införa det i ett bihang till Post- och Inrikes Tidningarna.» Talet finnes i Inrikes Tidningen N:r 55, 56 för år 1784. Den 15 Juni hade konungen äfven bevistat en séance i Académie Française; hvarom en utförlig beskrifning kan läsas i Grimms Correspondence littéraire, P-III. T. 2. sid. 509.
37 Riksrådet Karl Sparre hade före denna konungens resa (på hvilken han var följaktig) haft inseendet öfver krigsärendena, innan öfverste Toll i sjelfva verket, fast ej till namnet, för dessa sattes i spetsen. Schröderheim, ingen vän af den sistnämde, ehuru äfven han måste göra rättvisa åt hans skicklighet, drift och oegennytta; säger: »Riksrådet Karl Sparre var à la tête af den militära detaljen, och baron Liljencrantz af finanserna. Jean Kristoffer Toll behöfde för sitt utrymme att undantränga bägge.» »Om riksrådet Karl Sparre kan med få ord sägas» — tillägger Schröderheim — »att sjelfva naturen danat honom till en af de högre platser i samhället, att styra och befalla. Hade han varit rik, hade han varit mera felfri än menniskor möjligen kunna vara det. — Hans uppsyn, hela hans figur, hans maintien, ända till hans röst voro imponerande. De kunskaper, som samlas i stora verlden och umgänget, ersatte för honom bristen af andra, och hans éloquence du corps hvad som felade i hans tal och skrifsätt. Han var, såsom ofta händer menniskor, mäktigare att styra menigheter än enskilda personer. Han misstog sig sällan om medlen till det förra, men misskände ofta de senare. Emot dessa förgick han sig stundom af öfverilning, mätte sig icke alltid riktigt med sina rivaler; men rönte ofta otacksamhet. Hans skicklighet åter i det andra fallet bevisas af den kärlek och tillgifvenhet, Gefleborgs läns invånare ännu visa åt hans minne, och den beredvillighet, hvarmed hufvudstadens borgerskap lydde hans propositioner, utan att kanske allmänt älska hans person. Man kunde säga om honom som Tacitus om en man af sin tid (jag påminner mig ej namnet) att, om man stundom kunnat påminna emot hans sätt att förvärfva medel, man icke kunnat tadla hans sätt att använda hvad han förvärfvat.»
38 Det följande i brefvet är på svenska.
39 Grefve Creutz skrifver till konungen, Stockholm den 13 Juli 1784: »Riksrådet Sparre är återkommen. Hans språk är sådant som det bör; men jag vet ej ännu, om jag lyckas att verkställa e. m:s order på ett sätt, som med dess önskan är enligt. Hans hat emot Toll är alltid lika exalteradt, och han ser med chagrin, att denne gjort godt arbete." Den 27 Juli redogör grefve Creutz för sitt uppdrag: »Jag har verkstält e. m:s befallning i afseende på öfverståthållaren, och jag har funnit, att bästa medlet att med honom negotiera var att gå till väga med en stor uppriktighet. Jag sade honom, att jag hade all anledning att tro, det e. m. önskade, att beredningen fortfore efter dess återkomst på samma fot, hvarpå den blifvit satt under dess frånvaro, och att jag följaktligen ansåg bäst, att han anhölle, det e. m. ville låta den fortfara, och äfven framförde denna anhållan skriftligen före e. m:s återkomst. Ni skall derigenom, sade jag honom, finna er ställning angenämare i den vigtiga administration, som är eder såsom överståthållare anförtrodd, och ni skall undvika obehagligheten af att assistera vid deliberationer, hvilka ni ej kan leda hvarken i afseende på föremål eller former. Eder kredit, edert anseende skulle derigenom komprometteras; i stället att, om ni kastar ifrån er denna börda, ni ej skall finna er i opposition mot en mans vyer och projekt, hvilken ni ej älskar. Han svarade mig med en köld och en sans, hvaraf jag ej trott honom mäktig. Tror ni, sade han, att, då kungen befalte mig att följa honom till Italien, jag ej märkte, det afsigten var att skilja mig från krigsärendena? Jag begrep det fullkomligt; och jag gillar helt och hållet de goda skäl, ni anfört derför, att jag ej mera bör blanda mig deruti. Det vore absurdt af mig att taga del i en befattning, som konungen önskar se i andra händer . . . Jag skall anhålla hos konungen vid hans återkomst, att han derifrån dispenserar mig; men det synes mig tjenligare, att jag sjelf säger det åt kungen, då han återkommer. Att skrifva derom nu genast, vore att yttra mitt bifall till saker, som jag ej känner. Konungen skall hos mig hvarken finna humör eller missnöje, utan nit, tillgifvenhet och verksamhet i hvad han vill mig uppdraga. Jag har inga andra önskningar än för lugnet och lyckan af konungens regering ... Han frågade mig slutligen, om jag trodde, att kungen ville taga ifrån honom passevolansen. Jag svarade, att jag ej kände detta, men icke trodde det. Jag förmodar, att detta ligger honom om hjertat för någon vinst, som han derutaf drager. Men om det allmännas intresse fordrar, att denna omsorg är i mer hushållssamma händer, så kan e. m., då han derifrån entledigas, bevilja honom en pension på passevolansen, proportionerad till den fördel, som han deraf har. Jag tror, att både han och det allmänna dervid skulle finna sin räkning.»
40 På afskriften i konungens papper har han sjelf tecknat: »Copie de ma lettre à mon frère, le duc de Sudermannie.»
41 Utan tvifvel generallöjtnanten friherre Hans Gustaf Stellan Mörner, som till 1780 varit hertigens förste stallmästare. General 1792. Död 1797. Hade varit »à la tête de mes affaires», såsom hertigen skrifver till konungen.
42 Den 16 Juli 1784: »Le duc de Sudermannie a été atterré par la lettre de V. M. Il sent vivement sa précipitation et sa faute».
44 Öfversten friherre Erik Ruuth, nu förste kavaljer hos hertig Karl, sedermera baron Liljencrantz' efterträdare i förvaltningen af finanserna. Den 31 Juli 1784 inlemnade friherre Ruuth en not till justitiekansleren grefve Wachtmeister och grefve Creutz af följande innehåll: »Underrättad om det misshag, hvarmed kongl. maj:t upptagit h. k. h. hertigens af Södermanland fattade beslut att för trenne år föra en inskränkt lefnad på landet, och att k. m:s nådiga vilja är, det deras excellenser skola uppmana mig förmå högstbemälte h. k. h. att ifrån detta sitt beslut, såsom af sig sjelf, afstå, kallar äran och sanningen mig, att deras excellenser vördsamligen vid handen gifva, det h. k. h. just på mitt underdåniga tillstyrkande vidtagit denna resolution. — Orsakerna bör jag derför först nämna. H. k. h. fann sig invecklad i skuld. De, som hade att fordra, voro Svenskar och efter all naturlig billighet berättigade att blifva betalte. Jag förtiger med flit alla de utvägar, jag påtänkt och till en del försökt för att befrämja detta ändamål; och då ingen annan varit öfrig, har jag följt den drift, h. k. h. hos sig sjelf känner, att, med försakande af både nöjen och behagliga vanor, efter sin yttersta förmåga bjuda till att göra hvar man rätt. En räkning, som är grundad icke på gissningar, utan på verkligheter, blef derför uppgjord. Med den instämmer det, att hvar och en undfår det honom tillhör. Men då det icke lärer höra hit att diskutera, om denna är på fragila eller säkra grunder uppgjord, så håller jag mig endast vid rätta ämnet, som är och i all min lifstid blir att söka uppfylla k. m:s nådiga åstundan. Jag förklarar derför, att jag hos h. k. h. skall göra min yttersta effort, att han ville förkasta och öfvergifva de råd, hvarmed jag honom i underdånighet tillhandagått, och således foga sig efter k. m:s önskan» ...
46 Grefven säger i detta bref: »Ehuru otrolig glädje jag har öfver e. m:s hemkomst, så önskar jag nästan, att den ej skedde före skörden. Det blefve eljest ett bedröfligt skådespel för e. m:s ömma hjerta att se ett lidande, som ej kan hjelpas, och emottaga ett folk, som försmäktar. Jag har emellertid påmint baron Liljencrantz att hålla en del af de penningar, som nödvändigt skola användas till de provinsers undsättning, hvarigenom e. m. kommer att passera, i beredskap att då af e. m. sjelf under resan blifva distribuerade.»
47 »Om det vore möjligt, att e. k. m. efter närmare upplysning om naturen af det hederstecken, Amerikanerna instituerat, kunde tillåta de Svenskar, som tjent uti Amerika, att bära det, så torde det göra en god verkan, emedan konungen i Frankrike tillåtit, efter fredens afslutande med England, dess amiral och fältmarskalk att bära det. England lärer finna det så mycket mindre illa, som den närvarande ministèren varit Amerikanernas beskyddare och klagat emot öfvervåld, som tvungit dem till vapen. — Förbudet att bära Cincinnati-orden torde anses såsom en förebråelse för Rochambeau och grefve d'Estaing, som äro franska nationens idoler, och då e. m. gör en resa dit, är det så nödvändigt som lätt att derigenom vinna nationens bifall. E. k. m. kunde då förklara, att förbudet att bära detta tecken endast blifvit gjordt, till dess e. k. m. hunnit blifva underrättad om beskaffenheten af denna instiftelse.» Konungen hade redan ifrån Turin den 26 Maj härom skrifvit: »Hvad den amerikanska orden angår, är jag oföränderlig i min föresats. Detta tecken är instiftadt till åminnelse af en rebellion, som, fast krönt af lyckan, är lika brottslig i en konungs ögon. Det är ej för konungens i England skull, som jag ej vill tillåta mina undersåtar att den bära; det är för min, för alla konungars, hvilkas sak det är. Det är för att ej visa för min nations ögon, att Svenskar kunna pryda sig med ett sådant tecken. Det är i synnerhet för att ej admittera den nyheten att andra än furstar kunna göra riddare, hvilket aldrig förr varit antaget, hvilket aldrig hvarken det mäktiga Venedig eller det högfärdiga Holland i deras välmaktstid trott sig kunna göra. Det är detta skäl jag i synnerhet bad kardinalen Bernis representera, då saken i vintras ventilerades, och hvarpå jag endast fick till svar, att kardinalens depesch var ankommen för sent, efter saken var redan gjord. För öfrigt har jag ej för sådant hvarken att göra någon redo eller följa någons exempel.»
48 Denna finnes ej; men har tydligen angått nöden hemma i landet
49 Det bref, hvarur vi här lemna utdrag, är börjadt den 21 Juni och slutadt den 24. Hvad som tillhör detta senare datum vidtager här.
50 Synes ha afseende på en etikettsfråga. I inrikestidningen för den 12 Juli 1784 säges dock, att grefven af Haga åskådade spektaklet i Trianon i samma loge med konungen och monsieur.
51 Brefvet i sin helhet lyder: »Monsieur mon frère. J'ai reçu avec une véritable sensibilité les expressions d'amitié, que v. m. m'a renouvellé dans sa lettre du 7 de ce mois. Elles m' interessent d'autant plus, qu'elles s'accordent entièrement avec la sincerité de mes sentiments pour v. m. Je m'occuperai toujours à lui en donner les preuves les plus convaincantes. J'ai appris avec bien de plaisir l'heureux retour de v. m. dans ses états. J'espère autant que je le désire, qu'elle n'y aura trouvé que des motifs de satisfaction. C'est un juste tribut, que ses sujets doivent à la tendre sollicitude, dont elle est sans cesse animée pour leur bonheur. Rien de mieux assurément que la manière dont v. m. a annoncé à son senat la transaction qui a eu lieu ici relativement au commerce de nos deux nations, et dont les ratifications viennent d'être echangées. Il est heureux qu'elle ait écarté l'idée des conventions plus étendues, dont le secret ne peut être trop soigneusement renfermé dans le petit nombre des personnes, que nous n'avons pu nous dispenser d'y admettre. J'ai lu avec intérêt le detail dans lequel v. m. a bien voulu entrer touchant le progrès des reparations de toutes espèces qu'elle avoit ordonné, et je la félicite de l'état solide et brillant ou elle a déjà mis ses forces de terre et de mer. Il ne peut manquer de lui assurer la considération de ses voisins et la tranquilité de ses peuples. Connoissant la prudence et la sagesse de v. m., je suis bien assuré que, contente de pourvoir à la sûreté de ses états, elle évitera toute demonstration qui pourroit être un sujet ou même un pretext d'inquiétude pour qui que ce soit. Je suis bien touché de ce que v. m. me dit touchant l'état de la reine, et j'accepte de bon coeur les voeux qu'elle m'exprime à cette occasion. Convaincu de tout son intérêt pour moi, je la prie de ne pas douter de celui que je prends à sa prosperité et à celle de sa maison, et de prendre confiance dans la sincère et fidèle amitié, avec la-quelle je suis,
Versailles le 27 Septembre 1784.
52 Denna deklaration finnes ej bland konungens papper.
53 Grefve Fredrik Arvidsson Posse, befälhafvande general i Finland, slutligen general och en af rikets herrar. Död 1794.
54 Mikael Anckarsvärd, slutligen grefve, generallöjtnant, landshöfding i Kalmar, landtmarskalk vid riksdagen 1809. Tog afsked 1810 och dog 1838, 96 år gammal.
55 Envoyeen von Nolcken i Petersburg anmälde sedan, det ryska kejsarinnan vore sinnad att, till verkställande af astronomiska och geografiska observationer, utsända 2 fregatter i Östersjön, för hvilka begärdes ett vänligt bemötande och biträde i svenska hamnar. Den ena af dessa fregatter lopp in i Karlskrona, den andra i Göteborg. »Grefve Ehrensvärd — skrifver grefve Creutz till konungen den 29 Juli — har emottagit de ryske officerarne med all artighet och visat dem Chapmans mästerverk.»
56 Franske ambassadören i Stockholm.
58 I ett nyss föregående bref heter det: »Hos alla embetsman har varit en täflan att behaga e. m. Alla hafva gifvit efterdöme af lydnad. Rådet kan e. m. göra af hvad han vill, och Sprengtportarne äro absolut oförmögne att göra ett annat intryck än en föraktlig medömkan. Sinnenas böjelse i Finland är förträfflig och deras tillgifvenhet så mycket större af fruktan och hat för Ryssland.»
59 Några rader ifrån grefvinnan de la Marck, som endast kunna vara ämnade för Peyron, daterade Paris den 6 Februari 1784 samt bilagda samlingen af grefvinnans bref till konungen, innehålla i temligen kalla och bitande uttryck, att han, både för konungens och sin egen skull, ej borde komma till Frankrike.
60 Han återstäldes likväl.
61 Grefve Creutz skrifver den 16 Juli: »Jag beklagar alla dagar den stackars Peyrons tragiska död. Det var en mild och hederlig själ, oförmögen att missbruka e. m:s godhet och att skada någon. Jag har sjelf i honom förlorat en vän, och dessa förluster äro svåra att ersätta.»
62 Det följande på svenska.
63 Grefve Creutz lemnade ambassaden i Paris, för att blifva (hvad konungen sjelf kallar honom) premierminister, efter 20 års frånvaro. Jfr ofvan s. 321.
64 Le comte de Creutz se lève avec le soleil et se couche avec la lune. Il fait tous les jours des voyages pittoresques à pied dans les environs de la capitale. Armfelt till konungen den 27 Maj 1785. — Den följande månaden angreps grefve Creutz oftare af kramp i bröstet, men var stundom bättre och fortfor att både arbeta och representera. »Hans excellens grefve Creutz — skrifver Schröderheim den 17 Juni 1785 till konungen — har nu två dagar varit fri från all andtäppa. Han gaf i går, som jag tror, utan att veta deraf sjelf, en middag åt riksmarskalken. Grefve Gyllenstjerna berättade en mängd besynnerliga historier om olyckor, som skett genom kattor, — med det eftertryck, att general Zöge, Rosenstein och min hustru somnade, men väcktes af en air, som grefve Creutz sjöng och hvilken hans excellens komponerat under måltiden till en musik, som han hört aftonen förut vid grefvinnan Barks klavecin på Bergshammar.» — En företagen brunnskur vid Medevi syntes lofva förbättring i grefve Creutz' helsotillstånd, men den måste afbrytas emedan konungen kallade grefven till sig.
65 Jfr ofvan s. 247 och 321. »Tre qvartal af franska subsidierna äro redan för detta år influtna, och på det fjerde lärer redan något vara anticiperadt till betalande af framlidne grefve Creutz' gäld.» Liljencrantz till konungen den 23 November 1786.
66 Bref till konungen den 18 Maj 1785. — Enligt uppgift i tidningarna för denna tid hade ensamt Hessen sålunda levererat England under detta krig 16,992 man, hvaraf 6,500 stupade.
67 Om denne diplomat säger grefve Creutz i ett af sina sista bref till konungen: Votre majesté sait que le baron de Nolcken desire vivement conserver le jeune Noring comme secretaire de légation. Je le connois: il a travaillé chez moi à Paris. Il a de l'esprit, des connaissances, une figure aimable et intéressante. — D'ailleurs peut-être le baron de Nolcken serait trop affligé, s'il avait à faire à un autre. Cest un miracle, qu'il a pu vivre avec lui. Mais ce ministre, malgré ses défauts, a cependant des qualités estimables et surtout d'esprit d'expedients si rare à trouver.------ Den här nämde ministern var ej baron Fredr. v. Nolcken, svensk minister i Petersburg, utan baron G. A. Nolcken, minister i London. Herr Jonas Noring var der legationssekreterare, men flyttades följande året i samma egenskap till Haag.
68 Kejsar Josef II:s egenmäktiga upphäfvande af Barrière-traktaten redan 1781; hans fordran af Scheldes öppnande 1784 och af fästningen Maestricht och 12 andra platser, hvarvid han genast skred till utöfvande af våldsamheter; Frankrikes bemedling och fördrag i Versailles 8 November 1785, hvari kejsaren för 10 millioner gulden afstår från sina fordringar.
69 Louis Charles, hertig af Normandie, född den 27 Mars 1785. Genom sin äldre brors död sedermera Dauphin.
70 Denna defensiv-allians mellan Frankrike och Generalstaterna afslöts sedermera den 10 November 1785.
71 Sådan synes mig meningen, ehuru en nära motsatt skulle följa af ordalydelsen: »le but de ces reflexions est de prémunir V. M. contre des insinuations qui, dictées par le besoin du moment, n'ont peut-être pas toute l'étendue qu'une première apparence semble leur donner.»
72 I ett bref från Medevi till konungen den 16 Juli 1785 säger grefve Creutz: »Le mariage du Baron d'Armfelt se fait sous Vos auspices. Vous l'honorez de Vos bontés et de Votre amitié, et il s'en est rendu digne par son dévouement pour votre personne et par l'honnêteté de son caractére. Personne ne doute que V. M. ne fasse pas sa fortune et ne s'occupe de son sort. Il est même superflu que j'en parle à V. M., car son coeur généreux et ses soins paternels auront déjà pourvu à un existence honnête pour lui. Un grand souverain comme V. M. et qui connoit sibien les hommes et le coeur humain sait trop bien que le choix, qu'un Roi fait d'un ami, doit être respecté, et comme il n'est pas dans son pouvoir d'empêcher qu'il ne soit jalousé et envié, il est d'autant plus obligé à le mettre à l'abri de l'infortune, car sans cela la haine et l'insolence se joint à la jalousie de ceux qui envient les faveurs, dont il jouit. Il serait dangereux qu'il entra dans la tête des hommes que l'amitié de V. M. seroit stérile pour ceux, qui ont le bonheur suprême d'y avoir part. Un jeune homme qui n'est pas marié a l'espérance, dont il se nourrit, mais aussitôt qu'il est lié par le mariage, il ne connait qu'une foule des besoins. Le present est tout pour lui et l'avenir rien. Il est un moyen, Sire, de rendre sa situation satisfaisante sans vous gener d'aucune manière, sans nuir à vos finances, sans faire de tort à personne et sans qu'il soit possible y avoir à redire. Le Domaine d' Ultuna, dont M:r de Rudbeck est maintenant le feudataire, va vaquer. Si V. M. donne ce domaine au Baron d'Armfelt, il aura une revenue honnête pour subsister et je sais qu'il en serait extrêmement satisfait.» — Man ser ej, att konungen svarat något härpå. Ej heller kom förslaget till någon verkställighet. Baron Armfelt blef 1785 gift med hoffröken Hedvig De la Gardie, dotter af öfverkammarherren grefve Karl De la Gardie. Biskop Nordin säger om henne i sina anteckningar: »Hon var ett slugt och djupsinnigt fruntimmer och som bragte honom till en mera försigtig conduite, i så måtto, att han mindre än förr stöter folk eller sätter sig öfver deras omdöme.»
73 Holländsk minister i Stockholm.
74 Nu rysk minister i Stockholm.
75 Genom det så kallade fursteförbundet till upprätthållandet af Tyska rikets författning, tecknadt i Berlin den 23 Juli 1785 emellan konungen i Preussen såsom kurfurste af Brandenburg, konungen i England såsom kurfurste af Hannover och kurfursten af Sachsen, — sedermera biträdt af flere tyska furstar och ständer.
76 Franske ministern i Stockholm.
77 Svensk minister i Dresden.
78 Också uppgafs bytesplanen, och bägge de kejserliga hofven utfärdade i anledning deraf en deklaration. Grefve Creutz skrifver till konungen den 15 Juli 1785 i anledning af kejsarens deklaration: »II désavoue le change de Bavière. — La déclaration de l'impératrice est plus digne d'une grande souveraine. — Elle renonce seulement au projet d'exchange, puisqu'il déplait aux princes de l'empire, dont elle se déclare protectrice. Mais on voit clairement, que les deux cours impériales se sont tournées d'un autre coté.
79 Svensk envoyé i Köpenhamn.
80 Danmark och Norge.
81 Till Köpenhamn. — Den skedde sedermera 1787.
82 Generalen grefve Johan Sparre.
83 Juliana Maria af Braunschweig, konung Kristian VII:s styfmoder.
84 Meddeladt i afskrift ur de till biblioteket i Lund öfverlemnade hans excellens Tolls papper.
85 Det följande inkluderade på franska.
86 Arfprinsen Fredrik, konung Kristian VII:s halfbror, drottning Julianas son, förmäld med prinsessan Sofia Fredrika af Mecklenburg-Schwerin.
87 Jfr biskop Nordins anteckningar. Dessa bestående i strödda annotationer, mest rörande dagens historia, under den tid Nordin uppvaktade vid hofvet, äro mig godhetsfullt meddelade af deras egare hr grosshandlaren N. J. Sehlberg i Gefle [numera förvarade i Upsala bibliotek]. — I anledning af den yngre grefve Axel Fersen må nämnas, att vid denna tid förekommer ett bref från honom till konungen, hvari han vederlägger ett om sig utspridt giftermålsrykte, men tillägger: att han kunnat ingå en sådan förbindelse i Frankrike, men ej velat hindra baron Staëls lycka, hvilket synes bevisa, att grefve Fersen ej ogerna varit sedd af mademoiselle Necker, sedermera fru Staël.
88 Utan datum, men konungen har på brefvet tecknat: »ankom den 2 April 1786 — svarat samma afton.»
89 Det var Schröderheims förslag. Han skrifver till konungen den 27 Maj 1785: »Furstens utnämnande har gjort alldeles ingen verkan hos de store, och hos de små den förundran, som alltid åtföljer det nya. Det tadlas dock icke; ty fursten har redan länge varit en så besynnerlig herre, att allmänheten lärt sig distinguera honom. Hans excellens grefve Creutz lärer ock i dag uppvakta i detta ämne. Han lärer då förmäla, huru grefvarne Höpken och Fersen med mycken tranquilité ansett denna kreation.. Jag vet ej visst, men jag tror, att de anse titlarne af hög- och välborne något spensliga för en furste. I allmänhet äro alla titlar bortskämda i detta land af tyska upptåg. Man gifver titlar åt ert viss rang, som man borde förvara åt en viss födsel. De vackra titlar af ädel och välaktad, af redlige och manhaftige tillhöra numera blott bönder och soldater. Gustafschöld och jag äro högvälborne och rådman Liedberg högädel.» — Konungen gaf sjelf furstens upphöjelse till känna i rådet samt lät afgå bref derom till hofrätter och kollegier. Han tillade honom äfven i alla bref och handlingar titel af vår älskelige käre frände och slutade dem med att befalla sin käre frände Gud allsmäktig synnerligen nådeligen. — I anledning af detta senare formulär må här nämnas följande ur biskop Nordins anteckningar: »Vid pass 1779 begynte riddarhusdirektionen, ehuru blott en privat inrättning, skrifva i sina bref till publika verk: Vi befalle eder Gud allsmäktig. Ehuru denna mening ifrån början ingalunda var högdragen, utan hvarje gårdsfogde skref den till sin höga patron i förra seculo, var detta formulär nu endast och allenast förbehållet kungliga kollegierna, och således stötte det många. — Skälet till denna nyhet togs deraf, att riksrådet grefve Fersen nu inträdt uti direktionen, och att han, såsom rådsperson, ej kunde blifva vid den courtoisie, som förr var vanlig. Dock hörde jag icke, att riksrådet Fersen vållat förändringen.»
90 »K. m:s nådiga resolution till reservationsbref för grefvarne Brahe, De la Gardie, Oxenstierna af Korsholm och Vasa samt. Stenbock att ej mista sitt säte och företrädesrätt på riddarhuset, då de af k. m. eller dess efterträdare, konungar af Sverige, nu eller hädanefter kreerade prinsar, furstar eller hertigar der skola få introduktion. Stockholms slott (25 Jan. 1785).» — »K. m. har sig i nåder erinrat, huruledes, då konung Erik XIV (hvilken var den förste arfkonung i Sverige) vid sin kröning upphöjde Svante Sture, Per Brahe och Gustaf Johansson Roos till grefvevärdighet,. han då tillegnade dem alla de heders- och ärebetygningar, som denna titel den tiden i Europa tillkom, då ännu ej någon enskild adelsman hvarken bland Englands eller Frankrikes pärer, som ej härstammade af kungliga eller regerande hus, var ännu med hertiglig eller prinselig titel begåfvad, och att verkligen grefvarne Brahe, den enda som af dessa trenne ätter ej utslocknat, allt till 1680 varit i besittning af alla de hedersbevisningar, som pärerna i Frankrike och England samt Les Grands d'Espagne ännu i denna dag åtnjuta; samt att Lejonhufvuder af Sten Erikssons afkomma upphöjdes i samma mening af deras köttslige frände konung Johan till detta då varande ypperliga stånd; att Jakob Pontusson De la Gardie, dermed benådad för sig och sina arfvingar af Gustaf Adolf såsom den högsta belöning för de stora tjenster han Svea konung har gjort, Oxenstiernor och Stenbockar, för deras börd och stora tjenster af drottning Kristina med lika hög värdighet hedrade, hafva verkligen varit i besittning af all den aktning, som nuvarande hertigar och furstar af adliga hus njuta i Europa, och derför äro vida skilda från de grefvar, som utan grefskap blifvit sedan 1680 till grefvevärdighet upphöjde; så, om k. m., i kraft af den rätt alla arfkonungar tillkommer att med hederstitlar begåfva och hedra sitt ridderskap, är sinnad att med furstediplom förse en eller flere af dess trogne män, och k. m. på intet sätt vill betaga desse fem äldste Sveriges grefvar Brahe, Lewenhaupt, Oxenstierna af Korsholm och Vasa och Stenbock någon af de rättigheter deras förfäder så ärofullt sig förvärfvat, derför» o. s. v. Resolutionen nedlades i riddarhus-arkivet.
91 Också förebråddes statssekreteraren Liljencrantz — såsom Schröderheim berättar — att han knappt satte foten inom sin expedition. Vexelaffärerna och den utrikes korrespondensen lågo honom mest om hjertat, och dem besörjde han genom sitt kontor.
92 Som då kunde öfverrösta konungen.
93 Det påminner om riksrådet grefve Höpkens yrkande redan år 1775, att konungen måtte lemna sina efterträdare en plan för förvaltningen, liksom han grundlagt regeringssättet, jfr ofvan s. 186. Det är då han också påminte: »Det är sedan 100 år och deröfver, som oordningar i finanserna varit nästan ensamma orsaker till våra revolutioner».
94 Kyrkan och läroverken (hvilka ansågos höra till kammarexpeditionen) nämnas ej särskildt. Det var likväl den enda gren af styrelsen, med hvars behandling konungen fann sig tvungen att företaga en förändring, såsom vi snart skola berätta.
95 Man ser, att statssekreterarens mening är, att statsministrarne skulle inflyttas på rådslönerna. — De här nämda lönebeloppen äro i silfverriksdaler, hvarje svarande emot 4 rdr riksgäld.
96 Detta hopp uppfyldes ej — och en ny missväxt följde.
97 Nämligen i grefve Ulrik Scheffers, såsom kanslipresident.
98 Statssekreteraren.
99 Friherre Per Scheffer.
100 Fursten var generalguvernör i Pommern.
101 Nämligen om följderna af den bekanta halsbandssaken, som kastade på drottningen i Frankrike en så oförtjent skugga; emedan kardinalen af bedragerskan grefvinnan De la Mothe låtit förleda sig att, för drottningens räkning och till följd af hennes förmenta önskan, inköpa detta dyrbara halsband, men juvelerarne, då han ej kunde prestera betalning, vände sig till konungen; hvilket föranledde bedrägeriets upptäckt och en skandalös process inför parlamentet. Kardinalen blef väl slutligen med möda frikänd, men förvistes från hofvet.
102 Nämligen i Wien.
103 Grefve Karl Fredrik Scheffer var kansler vid k. m:s orden sedan den 28 April 1768.
104 Grefve Karl Bonde, riddare af kongl. serafimerorden den 21 November 1785. Konungens tal i ordenskapitlet vid detta tillfälle finnes tryckt i hans Skrifter I Del.
105 Jfr ofvan sid. 222, not. 7.
106 »Handlingar uti rättegången emellan den hög- och välborne fursten v. Hessenstein och kgl. maj:t vår allernådigste konung rörande Ekolsunds gård och gods» utkommo på trycket 1786. Rättegången fördes vid vintertinget med Trögds härad i Upland. Ekolsund, beläget vid en vik af Mälaren, tillhörde de Gustavianska arfvegodsen, men donerades af konung Gustaf Adolf till riksrådet och fältmarskalken Åke Tott, hvilken donation åt hans son grefve Klas Tott 1654 bekräftades af drottning Kristina. Vid konung Karl XI:s reduktion indrogs det till kronan, men blef af konung-Karl XII år 1717 åt hans svåger, d. v. landtgrefven Fredrik af Hessen-Cassel, öfverlåtet såsom ersättning för en hessisk fordran. Denne, sedermera konung Fredrik, transporterade år 1743 sin förpantningsrätt på godset till riksgrefvinnan Taube och sina bägge söner med henne, grefvarne Hessenstein; men då rikets ständer 1747 gjorde en gåfva af 200,000 daler silfvermynt till den unge arffursten prins Gustaf, blef, emot denna summa, godset för hans räkning ifrån förre innehafvarne inköpt. Furst Hessensteins påstående var, att godset af konung Fredrik såsom ett fideikommiss blifvit åt Hessensteinarne gifvet.
107 Grefve Höpkens namn synes här vara uteglömdt.
108 Han dog ock under rättegången, och hans systerson, juris doktorn Alexander Seton, uppträdde såsom arftagare.
109 Vintern 1786 blef sedermera, såsom den föregående, ovanligt sträng.
110 Konungen hade vid sitt uppstigande på tronen lemnat kancelleriatet vid Upsala akademi. Riksrådet grefve Rudenschöld blef kansler och efter honom grefve Creutz. Vid hans frånfälle valde consistorium academicum den 12 November 1785 den unge kronprinsen Gustaf Adolf till akademiens kansler, och konungen tillät honom emottaga denna värdighet. Dock skulle han ej deraf träda i utöfning före fylda 18 år; och förvaltade konungen emellertid kanslersgöromålen sjelf genom kanslirådet Rosenstein.
111 Astronomie professor. — Konungen kom den 3 Mars kl. half 6 om morgonen till Upsala, afhörde på dagen professor Fants föreläsning i historien och besåg domkyrkan samt de Gustavianska och Jagelloniska grafkoren, i hvilket senare han befalte uppsättandet af det monument, som konung Sigismund öfver sin far konung Johan III låtit i Italien förfärdiga, men som stannat i Danzig, tills det på konungens föranstaltande blef till Sverige öfverfördt. För denna angelägenhet var bildhuggaren professor Sergell anbefald att nu vara tillstädes. Derefter besåg konungen botaniska trädgården, med de dertill hörande samlingar, och mineraliekabinettet samt lät för sig presenteras den studerande noblessen och ville vid en blidare årstid låta hela den studerande ungdomen för sig presenteras. Den 4 Mars afhörde konungen en disputationsakt öfver svenska teser under Skytteanska professorn Lindbloms praesidium, hvarvid den unge Karl von Rosenstein (med tiden rikets ärkebiskop) responderade så till konungens nöje, att han förklarade honom befriad från allt vidare specimen pro exercitio. Samma dag afhörde konungen korta föreläsningar i teologien af doktor Kinmark, i oeconomia practica af professor Krister Berch, i kriminallagfarenheten af professor Hernberg, i vitterheten af professor Neikter, i moralen af professor Boëthius, samt besåg biblioteket, myntkabinetten och konsistoriihuset.
112 Biskop Nordin säger i sina anteckningar: »Konungen ansåg länge fatalier och formalia i rättegångar såsom pedanteri; men när han fick processen med furst Hessenstein, erhöll han bättre begrepp om dessa formalia, hvilka friade konungen från Ekolsunds återställande. Dahlson (då advokatfiskal i Svea hofrätt) var konungens fullmäktig och berättade mig det.»
113 Grefve Karl Julius De la Gardie, öfverkammarherre.
114 Först inrättad af drottning Lovisa Ulrika, som var akademiens beskyddarinna. Medlen till belöningars utdelande hade upphört med drottningens död.
115 I gamla slottet.
116 Dessa båda sistnämda omtalas ej i konungens statuter.
117 Både Vitterhets-, historie- och antiqvitets-akademien samt Svenska akademien stiftades och i sjelfva verket äfven installerades den 20 Mars 1786, dagen förr än detta konungens bref är skrifvet. Den af konungen här nämda Svenska akademiens installation, som skulle försiggå den 5 April, måste ha afseende på akademiens första sammankomst. — Man finner af konungens enskilda anteckningar, att ledamöternas antal först var ämnadt till 20, och i den af konungen sjelf uppgjorda första listan står kanslirådet Sotberg införd i stället för Kellgren. Man har svårt att förklara sig ett sådant misstag, då Sotberg dog redan den 30 December 1783, hvilket ej kunde vara obekant. I fall namnet ej är rent af en misskrifning i denna konungens annotation, som är utan datum, så skulle det bevisa, att han redan flera år förut tänkt på de blifvande ledamöterna i den år 1786 inrättade Svenska akademien.
118 Måste vara misskrifning för 13, liksom det följande 2 för 5.
119 Mathias Benzelstjerna, öfverpostdirektör och statssekreterare.— Ibland konungens papper finnes följande egenhändiga anteckning:
Sekreterare.................................................. Renskrifvare................................................. Vaktmästare.................................................. 2 guldmedaljer k 26 dukater, inalles 52 dukater.............. Silfverjettoner, som utdelas 4 gånger i 7 månader, gör tillsammans.................................................. Expenser, ljus och papper etc................................ »Dessa 936 rdr utgå årligen af de tusen rdr avisorna gifva. Alltså anslås för Vitterhetsakademien 438 rdr af Torneå laxfiske, för Svenska akademien 936 rdr af avisorna, för pensioner och jettoner 1534 rdr af ensaksböterna, — summa 2908 rdr.» — På ett särskildt blad har konungen ritat det bord, med omgifvande balustrad, vid hvilket Svenska akademiens ledamöter under högtidliga sammankomster skulle sitta, och numrerat de 18 platserna.
120 5 Biskop Nordin säger i sina anteckningar: »Den 20 Mars 1786 var jag hos statssekreteraren Schröderheim, som berättade mig, att konungen samma dag uti det då hopkallade rådspleno hade gifvit till känna dess uppsåt att upprätta den gamla vitterhetsakademien samt inrätta en ny svensk akademi. Han sade sig hafva drifvit denna sak för att gifva konungen ockupation. Ideen skall hafva uppkommit nyss före Upsala-resan, blifvit stadgad i Upsala och första handen härvid lagd vid Ekolsund, dit herren reste från Upsala. Konungen har sjelf uppsatt i denna sak hvad som varit att skrifva.» Akademiens statuter äro uppsatta af Schröderheim, med tillägg af konungen.
121 Detta bref är konungens sista till grefve K. F. Scheffer, som under återresan från varma baden i Frankrike dog på Trolleholm i Skåne den 27 Augusti 1786, vid 71 års ålder.
122 Riksrådet grefve Höpken var en af Vetenskapsakademiens stiftare, blef förste ledamot i Vitterhetsakademien, då den af drottning Lovisa Ulrika år 1753 inrättades, och nämndes nu äfven af konungen till förste ledamot i Svenska akademien, utan lottning, då alle de öfrige lottade om sina platser.
123 Riksrådet grefve Karl Fredrik Scheffer.
124 Riksrådet grefve Hermansson, tvänne gånger president i rikets kammarkollegium.
125 Riksrådet och fältmarskalken grefve Axel Fersen, trenne gånger landtmarskalk, på riksdagarne 1755, 1760, 1769.
126 Ode öfver Gustaf Adolfs död af grefve Oxenstierna (Konungens egen anmärkning i marginalen).
127 Statssekreteraren Schröderheim (Konungens egen anmärkning).
128 Tal öfver riksrådet och riksmarskalken grefve Liewen (Konungens anmärkning).
129 Grefve G. F. Gyllenborg, Tåget öfver Belt (Konungens anmärkning).
130 Kanslirådet Rosenstein, kronprinsens informator (Konungens anmärkning). Redan 1782 hade enkedrottningen Lovisa Ulrika kallat Rosenstein till sekreterare i den af henne stiftade, sedermera i följd af politiska förhållanden länge hvilande, men 1773 åter upplifvade vitterhetsakademien. Vid förändringen af detta samfund 1786 lemnade han berörda befattning för att emottaga den af ständig sekreterare uti Svenska akademien.
131 Kammarrådet Botin. Försök till svenska folkets historia (Konungens anmärkning).
132 Härmed åsyftas Botins arbete: Svenska språket i tal och skrift.
133 Kongl. sekreterarne Adlerbeth och Kellgren (Konungens anmärkning).
134 Iphigenie i Auliden och operan Cora och Alonzo (Konungens anmärkning).
135 Gustaf Vasa. Opera (Konungens anmärkning. Att denna var författad efter konungens eget utkast, förtiger han).
136 Biskopen i Lund doktor Celsius. Gustaf I:s historia (Konungens anmärkning).
137 Erik XIV:s historia (Konungens anmärkning).
138 Biskopen i Göteborg doktor Wingård (Konungens anm.).
139 Konung Gustaf III lät taga spiran ur handen på Johan III:s bild å denne konungs grafvård i Upsala domkyrka och befalte den läggas på konung Erik XIV:s graf i Vesterås domkyrka.
140 Carl Peter Ulrik.
141 Såsom bekant är, vald till svensk kronprins i Oktober 1742, men då redan nämd till rysk tronföljare.
142 Petit fils heter det i denna, äfven på franska författade inskrift. I den svenska har konungen af förseende satt sonson.
143 Öfversättning af orden: il éprouva le sort des princes dethronés i det något olika franska förslaget.
144 Så lifligt Gustaf III beundrade Sveriges store män från Gustaf Adolfs och Kristinas tidehvarf, var han likväl icke blind för deras fel och svagheter. När Kellgren uppläste för honom den efter konungens eget utkast författade dramen Gustaf Adolf och Ebba Brahe och kom till det stället, der Axel Oxenstjernas karakter skildras, betygade konungen sitt nöje deröfver, men sade: »Les grands hommes sont des hommes. Axel Oxenstierna var en man, som ej visade den han var, en stor aristokrat, och gick sina fina vägar till ändamålen.» Detta berättade Kellgren den 16 Mars 1786 för Nordin, som antecknat det.
145 »Cest à lui» man märker det franska i vändningen. I det tryckta talet står: »det tillhör honom».
146 Dessa konung Karl Gustafs ord i anledning af reduktionen af de från kronan abalienerade godsen finnas antecknade i rådsprotokollen.
147 Enligt hvad Leopold berättat mig, torde Schröderheim likväl vetat deraf, men för öfrigt endast konungens kammartjenare Fredriksson, hvilken troligen besörjt renskrifningen, som är ortografiskt riktig. Några anmärkningar af Schröderheim angående enskilda rättelser i språket finnas, afskrifna af konungens egen hand, men hafva ej blifvit gjorda, förr än priset var skriften tilldömdt. I allmänhet visar sig konungen envis i försvar för de första läsarterna.
148 Det egenhändiga konceptet till denna skrifvelse finnes.
149 Rosenstein skrifver om hösten 1787 till konungen: »Nordin har rätt, som gissar att det var en prest, emedan han talar så moderat om presterna. Karlen heter Lehnberg, 30 år gammal, från Kalmar stift, informator hos en klädeshandlare Callerstedt, och intet annat. Jag har med honom haft en rörande scen; ty han föga annat än grät i glädje, i synnerhet då han fick veta, att e. m. gillat hans arbete.» Lehnberg inträdde, efter riksrådet grefve Hermanssons död 1789, följande året såsom hans efterträdare i Svenska akademien. Dog såsom biskop i Linköping den 9 December 1808.
150 I November år 1788 skrifver Schröderheim till konungen: »Svenska akademien hade i lördags en talrik sammankomst och började lecturen af den enda inkomna eloge öfver Gyllenhjelm. Riksrådet Höpken var ej mycket nöjd dermed.»
151 På afskriften finnes med prinsens hand tecknadt: »conforme à l'original.» Gustaf.
152 Se ofvan sid. 213.
153 Nämligen jarlens förmälning med Mektild, dotter af grefve Adolf af Holstein.
154 Skiljaktigheterna äro likväl stora nog. Mektild, enka efter danske konungen Abel, blef 1261 förmäld med Birger Jarl, som i första giftet hade egt Ingeborg, konung Erik Läspes syster. Han föreställes här såsom okänd riddare hafva vunnit Mektilds kärlek före hennes förmälning med Abel.
155 Till en del var den komponerad af kapellmästaren Uttini.
156 Till största delen; — 5:e scenen i 3:e akten är af Adlerbeth.
157 Jfr ofvan sid. 212. Han efterträddes sedermera i denna egenskap af kammarherren baron Ad. Fr. Barnekow, och denne åter år 1780 af öfverhofjägmästaren grefve Karl Fersen, af hvilken i konungens papper finnes ett memorial om upprättandet af svenska operan, som vitnar om insigt. Under bägge de sistnämde fördes närmaste styrelsen af teatern af regeringsrådet Zibet. 1786 emottog baron Armfelt styrelsen af teatern, och under honom kgl. sekreteraren Clewberg (sedermera adlad Edelcrantz).
158 Så kallades efter franska bruket operapersonalen. Stycket gafs första gången på rikssalen den 8 Juli och derefter den 1 December 1774 på teatern. Denna var den tiden i det gamla (år 1793 nedrifna) bollhuset, der den 18 Januari 1773 den första svenska opera Thetis och Pelée af Wellander, med musik af Uttini, hade hade blifvit gifven.
159 Den 21 Augusti 1783.
160 Dermed börjades 1775. Det blef först färdigt 1782.
161 Denne utmärkte tonsättare, född i Miltenberg vid Main 1756, kom 1778 till Sverige och blef, efter att till konungens nöje ha satt Kellgrens opera Proserpina, utnämd till kapellmästare. Kraus skrifver från Stockholm den 14 Juni 1781: »Ändteligen blef mitt arbete på lustslottet Ulriksdal uppfördt, vid hvilket tillfälle jag sjelf dirigerade orkestern. Hofvet syntes ganska nöjdt dermed, och det sätt, hvarpå konungen förklarade mig sin tillfredsställelse, var öfver all min väntan. Strax efter musikens slut samtalade konungen med mig mer än en fjerdedels timme, gjorde mig först rätt artiga komplimenter, frågade mig om ett och annat och mätte mig med sina stora ögon från hufvudet till fötterna; och jag, efter min gamla lofliga vana, tog mig den friheten att se den store monarken stint i synen, och detta, som jag sedan fick höra, har just behagat honom.» — I ett annat bref, Stockholm 26 Augusti 1781, skrifver Kraus: »Det nya operahuset härstädes blir vid nästa års slut färdigt och skall blifva ett af de största, kostbaraste och solidaste i Europa. Jag får den hedern att sätta musiken till den nya pjes, hvarmed det skall invigas. Jag har nu händerna fulla af tillredelserna dertill. — Hela ämnets gång, episodernas behandling, allt är af konungen sjelf; endast versifikationen är af en poet, densamme som författade min förra opera.» Biografi öfver Kraus med bilagor af bref. Stockholm 1833. *
162 »Den oväntade händelsen, att vår första aktris (fru Müller) bortrymt tillika med sin man, har orsakat mig en missräkning. I den opera, hvarmed det nya teaterhuset skulle invigas, hade hon första rolen. Med hennes flykt blef min förhoppning tillintetgjord», skrifver Kraus från Stockholm den 17 Febr. 1782. Kraus gjorde derpå, på konungens bekostnad, en resa till Tyskland, Italien och Frankrike för att inhemta kännedom af de nyare teaterinrättningarna. Han sammanträffade med konungen i Italien och återkom först i början af 1787 till Sverige.
163 Se Neukomms yttrande deröfver i nyssnämda biografi. Under 7 månaders vistande i Wien plägade Kraus förtroligt umgänge med Gluck, som sade om honom till Salieri: »den mannen har en stor stil.»
164 Kraus öfverlefde konungen blott några månader och dog den 15 December 1792, 36 år gammal. Den herrliga sorgmusiken öfver konung Gustaf III var hans sista arbete.
165 Under sitt första vistande i Sverige hade Naumann äfven till största delen redan komponerat operan Cora och Alonzo.
166 Ännu jag har, såsom student, i trängseln af en stående parterr, sett Gustaf Vasa så uppsatt. De Broen var ingen sångare, men en god aktör, och gaf Norrbys rol förträffligt. Naumanns musik är ren och intagande och saknar ej kraftfulla moment.
167 Gustavus III Patriis Musis: inskriften på Operahuset.
168 Ur Nordins anteckningar hemta vi följande anekdot. »Då operan Gustaf Vasa andra eller tredje gången i Januari 1786 uppfördes, hade konungen tillsagt, att sedan drottningen vore inkommen, fick ej någon vidare inlåtas i den stora kungliga logen. Drottningen dröjde något, och derför gaf konungen ut nyssnämda befallning. Strax drottningen inkom jämte sitt fruntimmer, tillslöts dörren till stora logen, innan drottningens kammarherre baron Wrede, öfverstelöjtnanten vid Uplands regemente, hann komma in. Operan begyntes, just då drottningen satte sig. Wrede kom i detsamma till dörren af logen och ville slippa in, men drabanterna nekade enligt konungens befallning. Wrede svarade, att den ej kunde röra honom, såsom drottningens kammarherre, hvilken borde stå vid drottningens stol. Drabanterna funno detta svar giltigt och öppnade dörren för Wrede. Vid operans slut befalte konungen arrest på drabanterna Wrede sade, att, såsom de blifvit lidande för hans skull, han ej kunde gifva dem annan satisfikation än genom att begära sitt afsked. Konungen svarade ej något allvarsamt härtill. Emellertid fullföljde Wrede sin anhållan. Följande operadag, då drottningens vagn blifvit framkörd, och hon kom ned, befalte hon kusken ej köra till operan. Sedan skall någon explikation varit emellan konungen och drottningen. Drottningen sade sig ömma vid, att alltid hennes betjening skulle sättas i nödvändighet att lemna hofvet. Konungen åter erkände, att hvad han sagt var en verkan af hans impatience, då han såsom auctor såg sin pjes uppföras» . . .
169 Statyen stäldes på sin fot år 1791, men blef ej aftäckt förr än 1796.
170 Konungen har ofta vändt de till denna epok hörande dramatiska ämnen i sitt sinne. I hans papper finnes en början till en tragedi: Kristina Gyllenstjerna eller det Stockholmska blodbadet — men endast på ett blad.
171 Grefve Johan Gabriel Oxenstierna.
172 Denna opera, eller så kallade »Lyriska dram», uppfördes första gången på konungens födelsedag den 24 Januari 1788. — Vogler blef vid sitt besök i Sverige 1786 här engagerad såsom direktör öfver musiken och sattes i denna egenskap öfver den nu frånvarande Kraus, hvilket den senares vänner tillskrefvo en kabal. Kraus skrifver nyss efter sin hemkomst, Stockholm den 24 Januari 1787: »Frisk och munter fick jag ändtligen återse Sverige. För mina vänner var jag välkommen, men mindre för dem, som önskat aldrig mera se mig. Och det var just det hederliga broderskapet, som kabalerade hit Vogler, i afsigt att få mig bort. Men till det goda folkets stora förvåning bekom saken en helt annan vändning; ty jag tog den på rätta sidan och gjorde ett med Vogler. — Vi äro hjertliga vänner, och vi undvika alla anledningar till oenighet — Hvad vår tjenstgöring beträffar, har jag ej kunnat finna en medgörligare man än han. Visst är hans inkomst halfannan gång större än min; men hvad gör det mig? Jag ser honom dagligen, sedan bladet vändt sig så underbart, att just de personer, hvilka befordrade hans lycka för att bortstöta mig, nu ha blifvit hans värsta fiender, och Kraus, den ende man, för hvars ankomst han fruktade, har bevisat, att han var hans ende verklige vän.» — Den första af Vogler i Sverige uppförda teatermusik var ett divertissement, då grundstenen lades till slottet på Haga den 19 Augusti 1786.
173 Vi ege en inhemsk kompositör, Lindblad, som har förvandlat denna önskan i hopp, och som skulle kunna uppfylla den. Må han ej låta afskräcka sig af de orättvisa anfall, för hvilka hans intressanta och genialiska sånger senast hos oss varit föremål!
174 Schröderheim skrifver till konungen den 10 Oktober 1789: »För 14 dagar sedan såg jag Siri Brahe. Jag erinrade mig sällheten af de ögonblick, då jag på Gripsholm fick höra dess första utkast, och då e. m. på Haga behagade göra första lecturen deraf för Rosenstein, Adlerbeth och mig.» — Rörande dramen Siri Brahe här hans exc. grefve G. Löwenhielm berättat följande: »Den uppfördes första gången den 8 Mars 1788; men L., som blifvit uppfostrad i Frankrike, såg den ej förr än i Januari 1792. Samma afton var literär souper hos Gustaf III på Haga. Pjesen berömdes; och L., som nyss blifvit tjenstgörande hos kungen, instämde, men anmärkte tillika, att intrigen var imiterad efter fru Genlis la Curieuse (ur hennes Théatre d'éducation). Detta bestridande af styckets originalitet ådrog ynglingen alla gästernas motsägelser och otaliga vinkar att tiga. Alla ville honom väl; ännu hade han stått ingen i vägen. Men att ha literärt rätt var honom vigtigt: han insisterade, och förlägenheten hos gästerna hade nått sin höjd, då den höge författaren, med ett af sina hulda skratt, utbrast: »Jag ber, m. h., att ni låter gossen hållas i sin ålders frimodighet. Det ger sig nog, när han fått vara någon tid med oss.»
175 I sitt tal vid riksdagens början i Gefle d. 27 Januari 1792, sex veckor innan han mördades. Han säger i detta tal till ständerna: »Ett och tjugu år äro snart förflutna, sedan jag första gången, som Sveriges konung, emottog eder inför tronen. — Fjorton års lugn följde . .. Jag uppehåller mig med en hemlig tillfredsställelse vid minnet af mina första regeringsårs lyckliga tider... En annan tid följde denna»...
176 Karl Gustaf Nordin, född d. 2 Jan. 1749, gjorde sig redan såsom studerande i Upsala, der han erhöll filosofiska graden 1773 och derefter kallades till docent i vältaligheten och politiken, bekant för språkkunskap och historisk forskningsgåfva. Blef lektor i Hernösand 1775, men erhöll 1782 tjenstfrihet för att i Stockholm fullborda sina samlingar af svenska medeltidens historiska urkunder. — Under denna tid introducerades han af Schröderheim hos konungen, som, genast intresserad af hans lärdom och skarpsinnighet, snart äfven af honom tog politiska råd.
177 Vi ha förr omtalat, huru för bränvinsregalet hela landet fyldes med fiskalisationer och delationer. Konungen hade 1776 förbjudit husvisitationer, såsom oförenliga med undersåtarnes hus- och hemfrid. Den 14 Mars 1785 påbjödos sådana i bodar och salumagasin, och den 16 Januari 1786 särskildt på källare, värdshus och krogar emot otillåten bränvinsförsäljning. Konungen skrifver till grefve Creutz från Skåne den 5 Juni 1785: »Förmå Liljencrantz, jag ber er, att med det första låta trycka förordningen om bodars visitationer. Ni vet, huru mycket denna affär bjuder mig emot. Men emedan steget är gjordt, må det publiceras under min frånvaro, och jag aldrig mer höra talas derom.» Schröderheim skrifver till konungen den 7 Juni 1785: "Husvisitationsförordningen är i söndags publicerad. Den har gjort förundran. Ingen tillegnar e. m. denna författning. Jag vet ej, om baron Liljencrantz, af vana att göra publiken reda för sina operationer, äfven underrättar den om de underdåniga föreställningar, hvarmed han utverkat detta beslut.»
178 Jakob Haartman, biskop i Åbo 1776.
179 Biskop i Strengnäs 1776.
180 Har afseende på den kontroll, som konungen hade uppdragit åt ordensbiskopen baron Taube öfver de prestmän, som skötte de under kongl. serafimergillets vård stälda hospital och barnhus.
181 Här är fråga om Skellefteå pastorat, som Nordin fick, hvarvid konungen synes ha velat dispensera honom från att taga prestkragen. Men Nordin blef prest några dagar före riksdagen och tillträdde den 1 Maj, då den öppnades, Skellefteå pastorat, sedan han, i egenskap af utnämd kyrkoherde, blifvit vald till stiftsfullmäktig för Hernösand vid riksdagen. — Angående sitt samtal den 11 Mars 1786 med konungen har Nordin antecknat: »Statssekreteraren Schröderheim nämde för konungen, att jag nästa månad skulle blifva prest, hvaruppå konungen nådigt yttrade sig, att det vore skada, om jag derigenom skulle komma att skiljas från mitt förehafvande (historiska) arbete. Statssekreteraren gaf då någon anledning att komma på ämnet om dispensation i den vägen, nämligen från prestembetet, då konungen satte på mig den frågan, om han ej egde rättighet att i den delen dispensera. Jag sade mig ej så väl känna denna sak, men jag visste allenast, att k. m. aldrig utöfvat en sådan rättighet. Något mera talades härom nog vidlyftigt, hvaraf jag kunde sluta, att k. m. föga vägrat mig en sådan nåd, om jag den begärt; det jag hvarken kunde eller ville göra, både för konungens egen och för ståndets skull.»
182 En distinktion för presentabla och vid hofvet presenterade fruntimmer.
183 C. C. Ehrenhoff, kapten vid enkedrottningens lifregemente, blef inför konungen anklagad att hafva utspridt ett ärerörigt rykte om baron Henrik Sparre, först page, nu kapten vid lifgardet och ett slags gunstling hos konungen. År 1785 uppfördes på Drottningholm en stor karusell, i hvilken både damer och kavaljerer deltogo, och som åtföljdes af en praktfull fest med allahanda teatraliska föreställningar. Derunder saknades i drottningens schatull en summa penningar, till en del i dukater. Att baron Sparres betjent samma afton vexlade på Drottningholms värdshus en dukat, som han fått af sin herre, kastade misstankar på denne. Dessa skall kapten Ehrenhoff, såsom det säges i vänskaplig afsigt, hafva meddelat baron Sparre, som i första hettan dermed sprang till konungen och angaf Ehrenhoff såsom utspridare af ryktet, hvarpå en utmaning följde, och Ehrenhoff af konungen blef utstruken ifrån regementet. Den af konungen begångna orättvisan fästade misstankarne så mycket mer på den förut ej väl ansedde baron Sparre. Hans kamrater vid gardet uppsade tjenstgöring med honom, oaktadt konungens intercession, och då han icke dess mindre ville infinna sig på paraden, möttes han — så berättas det — i slottshvalfvet af tvänne gardesofficerare, som ryckte epåletterna af honom. Baron Sparre måste lemna riket och njöt understöd af konungen, som likväl slutligen tog sin hand ifrån honom. Då han ville presentera sig för konungen under dennes besök år 1787 i Köpenhamn, blef han ej mottagen och måste vid hemkomsten inlemna sitt afskedsmemorial, hvarom en anmälan från gardets chef general Aminoff finnes bland konungens papper. — Vi omtala här hvad vi ha oss bekant om denna händelse, emedan den ej blef utan betydande följder. Ehrenhoffs öde bidrog att vid 1786 års riksdag framkalla en remonstration af ständerna mot godtyckliga afsättningar af embetsmän, hvilka ej innehade förtroendeembeten. Sparrens sak brouillerade konungen med gardet, som denna tid var, såsom mer än en revolution intygat, en äfven politiskt vigtig korps i Sverige. Man satte denna onåd i sammanhang med den reduktion från 10 till 8 kompanier, som regementet undergick efter 1788 års krig, och sedan alla de derunder yppade vakanser icke blifvit tillsatta. Af dessa reducerade kompanier bildades två nya korpser, nämligen det Hvita och det Svarta gardet, bägge derutinnan motsatser till lifgardet, att vid den ena af dessa nya korpser både ofrälse och adelsmän kunde tjena, men vid den andra ingen adelsman anställas såsom officer. Hvilken hätskhet den nämda historien väckte mot konungen, derpå må såsom bevis anföras, ej blott att misstanken på baron Sparre ansågs fullkomligt grundad, utan dervid fästade sig ock ryktet, att till och med brottet var begånget på konungens befallning, och att han med Sparre delat rofvet. Det förlorade steg ej till mer än en bankosedel pa 200 rdr, en rulle af 100 dukater och en gulddosa. Allt detta saknades i drottningens af ovarsamhet öppet lemnade schatull. Det är upplyst genom ett samtida och vid tillfället närvarande trovärdigt vitne, som uppsatt en berättelse om hela förloppet, att kammarherren baron Reuterholm hade fått den saknade sedeln och danske porträttmålaren Höjer dukaterna och gulddosan, samt att drottningen sjelf, på en af sina domestikers påminnelse, erinrat sig detta. Berättelsen är af den då vid Drottningholm tjenstgörande läkaren, assessoren, sedermera medicinalrådet Hedin, och har blifvit tryckt i XV delen af De la Gardieska archivet, Lund 1841 s. 246. — Ehrenhoff reste utrikes och införde i tyska tidningarna en utmaning till Sparre. Han hade förut blifvit utmanad af denne, och duellen skulle försiggå hos Sparre, men blef ej af, emedan den skall ha tillika innefattat något försåt emot Ehrenhoff. Denne fick vid riksdagen genom sina vänner en pension och uppbar den till sin död 1824. — På samma tid gjorde Simmingskölds bankrutt och falska sedlar allmän förargelse. Han var en författare af tillfällighetsrim, som vann titel af lagman och ordenshistoriograf och lefde mycket med de förnäma; men slutade med att utfärda förskrifningar i sin gynnares, riksrådet Karl Scheffers, baronerna Alströmers och flera rika personers namn och gjorde, då bedrägeriet upptäcktes, en bankrutt på flera tunnor guld. Hans forna connexioner skaffade honom med falskt pass ur riket. Hans straff blef att mista sina ordensdekorationer och sitt adelskap. Slutligen insattes han, såsom det säges, på konungens reqvisition, på fästningen Königstein i Sachsen.
184 »Cetera exempla, ut jam omen, avertat Deus!» tillägger författaren.
185 I November 1783 instiftade konungen (som i början af sin regering haft för afsigt att inrätta en egen orden för prester) fyra kommendörsband och sex mindre kors för presteståndets medlemmar i Nordstjerneorden. Konungen hade sedan 1784 utdelat åt ärkebiskopen och åtskillige biskopar samt andre allmänt aktade prestmän det mindre korset — »och lärer ej länge dröja» — heter det i konungens punkter till ständerna vid riksdagens öppnande 1786 — »att med kommendörsbandet hedra några af ståndet».
186 Den 24 Januari 1784.
187 Brefvet förvaras i konungens papper.
188 Instruktionen för den nya ecklesiastikberedningen är af den 1 November: »Den 4 Nov. var Svenska akademien tillsammans. Konungen var ock närvarande och råkade der för första gången (efter riksdagen?) grefve Axel Fersen den äldre. Akademien var den gången samlad i konungens kabinett. Jag lemnade då det af konungen underskrifna exemplaret af instruktionen för ecklesiastikberedningen. Konungen gick ut, så snart akademien uppsteg, och befalde mig vänta och komma sedan in till honom, det jag gjorde, då beredningens reglerande omtalades. Jag rådde honom att låta statssekreteraren vid kammarexpeditionen (Schröderheim) taga eden af beredningens ledamöter för att derigenom bibehålla honom vid ett slags öfverbefäl, hvilket konungen mycket gillade. Sedan jag var utgången, skickades bud efter revisionssekreteraren Rosenblad, till hvilken då konungen lemnade instruktionen.» Nordins anteckning.
189 Utlåtandet är på franska och här meddeladt i något förkortad öfversättning.
190 Att den äfven vid församlingarnas val kan ega rum har undfallit författaren.
191 Utfärdad af konungen den 1 Nov. 1786.
192 Detta bref är utan datum, men af 1788. Lektor Billgren i Skara hade på biskopsförslaget till Skara efter biskop Forssenii död fått 145 röster, domprosten Knös 111 och professor Weideman i Lund 77. Weideman, som varit informator för justitiekansleren grefve Wachtmeister och af honom rekommenderades, erhöll stiftet. Nordin, såsom föredragande, yttrar sig den 19 Okt. 1788: att Billgren fått nästan enhällig kallelse af stiftets presterskap. vunnit detta förtroende såsom en from och i alla sina gerningar rättskaffens man och i sjelfva verket under de sista 10 åren styrt stiftet. — Schröderheim rekommerar Weideman, »såsom en nitisk undersåte och en glad och tolerant prest».
193 Nordin erhöll ingen biskopsstol under Gustaf III:s regering och synes ej ha affekterat en sådan. Först 1805 blef han af Gustaf IV Adolf nämd till biskop i Hernösand, hvartill han af stiftets presterskap kallades i första rummet.
194 Wallquist hade först väckt uppmärksamhet genom sina predikogåfvor i Stockholm. I ett bref från Schröderheim till konungen nämnes han såsom ett tjenligt ämne för befordran. Han blef hofpredikant 1780. 1783 kyrkoherde i Alsheda af Vexiö stift, 1786 domprost i Vexiö. 1787 biskop i samma stift, 1789 föredragande för ecklesiastikärendena och konungens biktfader.
195 1788. »Vid samma tillfälle nämde konungen, att han i Köpenhamn funnit gudstjensten allt för simpel, utan messor, blott en psalm före och efter; det hade han ock sagt kronprinsen och fått bifall af prins Fredrik, som arbetat emot denna (öfverhofpredikanten) Bastholms nya gudstjenst.»
196 De voro ock uteslutna i det nya förslag till regeringsform, som i handskrift ibland adeln cirkulerade. Schröderheim skrifver till konungen den 17 Sept. 1788: »Vederbörande finna nu sjelfve, att de något för bittida kommunicerat allmänheten den nya regeringsformen. Punkten om presternas uteslutande från stånden (hvilken sedan långt tillbaka tillegnas e. m. sjelf) och artikeln emot borgmästarena göra ej god blod.»
197 »Liljencrantz uppgaf riksdagen såsom nödig, och Toll åtog sig att föra den efter önskan. Konungen skall sjelf i det längsta varit deremot, men ändtligen låtit öfvertala sig.» — Wallquist, berättelse om riksdagen i Stockholm 1789 (med en inledning om 1786 års riksdag). Egenhändigt manuskript på Upsala bibliotek.
198 Sedan prosten i Enånger Lars Hambræus.
199 Konung Fredrik II dog likväl ej långt derefter.
200 »Toll var sjelf narrad både 1786 och 1788», tillägger här Nordin i brädden.
