1 Denne hade gjort eller föregifvit en resa till Norrland för att råka en hemlighetsfull klok gubbe.
2 Konungen har i brädden af detta bref egenhändigt antecknat: »Denna profetia har slagit in den 1 Maj 1781, fast jag ej än deraf kan se flutet. Den 5 Maj 1781.
Gustaf »
3 Underståthållare i Stockholm.
4 Vid den italienska resan, som konungen sedermera (år 1783) företog, glömdes ej heller denna angelägenhet. Pretendenten Karl Stuart, som, under titeln grefve af Albany, lefde i Florens, ansågs af många såsom chef för frimureriet.
5 Baron Muncks, såsom synes af det följande.
6 Nämligen äfven till reconciliationen med enkedrottningen.
7 Ett sådant möte med hans mor vid konungens återkomst lärer således af några ha blifvit tillrådt.
8 Har utan tvifvel afseende på något uppträde liknande det lifmedikus Sven Hedin beskrifver i ett bref, hvarur vi låna följande: »Gustaf III:s tidehvarf var rikt på händelser, och inom dess hof föreföllo saker, som man kunde kalla vidunderliga. Besynnerligt nog kan det förefalla en efterverld att under ett så upplyst tidehvarf finna, att Svedenborgianismen, andeskådningen, nummerlotteripunkteringen och guldmakeriet voro gynnade af de mest uppsatte i konungens hof, och att konungen sjelf deltog i detta gyckelspel. Jag skall icke mycket tala om Svedenborgianismen: den hade till hufvudmän kapten-löjtnanten grefve Adam Lewenhaupt, hofstallmästaren Munck och underståthållaren baron Axelson. I sammanhang med denna lära stod andeskådningen, och jag vet, att tit. samlat mycket rörande det, som föreföll på Gripsholm under hofvets vistande derstädes 1779 och 1780. Det som tillstäldes på Drottningholm 1782 (således tvänne år efter konungens resa till Spa), såg jag sjelf.» Hedin berättar derpå, huru han af klockaren vid Lofö kyrka fått veta, att konungen sjelf, med någre af de förnämare herrar vid hofvet, förehaft i kyrkan någon hemlig tillställning, då Hedin begärde att, nästa gång en sådan samling egde rum, derom blifva underrättad, och att klockaren emellertid ville utse för honom något ställe i det gamla tornet, der han osedd kunde iakttaga hvad som förehades. Hedin fortfar: »Klockaren lofvade hvad jag begärt, och några dagar (det var i början af Augusti månad) kom han att tillsäga mig, att en hemlig sammankomst om aftonen skulle ega rum. På utsatt tid instälde jag mig och fann en skäligen beqvämlig plats i tornet några trappsteg upp, der jag, om icke nog tydligen, likväl till en del, kunde osedd observera hvad som förehades; jag hade emellertid stält mig så, att jag kunda se de ankommande för att genast kunna intaga min plats. Kgl. sekreteraren Björnram och en hans medhjelpare voro de förste, som kommo vägen framåt, och som jag ansåg för de rätta aktörerna vid denna farce. Inkomne i kyrkan, stängde de genast dörrarna och framtogo hvarjehanda saker, som jag icke så noga kunde urskilja. Jag såg likväl, att fina tagelsträngar fästades i ljuskronorna, och att dervid fästades masker, hvilka åter voro fastsydde vid något hvitt tyg, som var utspändt på fina tunnband och upphissades med tagelsträngarna och åter nedsläpptes. Sedan detta maskineri var färdigt, ströddes rökpulver rundt omkring på golfvet. Icke långt derefter inkom konungen med 5 herrar, ibland hvilka jag igenkände hofstallmästaren Munck och statssekreteraren Schröderheim. Kyrkan var ganska dunkelt upplyst, och rökpulvret antändes. Åskådarne stäldes i en ganska besvärande positur och höllo dragna värjor sins emellan. Björnram gjorde några korsningar och frammumlade vissa mystiska ord, hvarpå medhjelparen, som var undangömd, småningom drog upp den ena masken med det hvita tyget, som liknade en svepning. Denna mask förestälde konung Gustaf Adolfs ansigte. Den svängde sig något vid uppdragningen och nedsläpptes åter ganska sakta; den andra fantomen åter förestälde konung Adolf Fredriks ansigte, hvarvid tillgick som vid den förra. Ehuru jag hade sett hela tillställningen, så kan jag icke neka, att detta spektakel hade något imponerande. Sedan bägge fantomerna voro nedsänkta, antändes förmodligen frön af Lycopodium, som blixtrade med ett sakta, blekt sken. De åskådande bortgingo, och jag kröp fram från mitt gömställe, mycket eftertänksam, om jag skulle våga att yppa bedrägeriet för konungen sjelf eller för någon af vederbörande. Jag fann likväl, att jag borde vänta till något passande tillfälle, som ock inträffade.» Biografiskt lexikon, II B. Upsala 1836 s. 329 o. f.
9 Justitiekansleren hade i Juli 1780 utfärdat ett cirkulär till lands- och stadsfiskalema angående noggrannare kontroll på bränvinsbränningen. Schröderheim skrifver till konungen: »Bränvinsdirektionens kungörelse cirkulerar som bäst. I Östergötland ha 4 socknar öfverenskommit att icke smaka bränvin, en idé, som i ståndet under sista riksdag var mycket omtalad.»
10 Nämligen förstörandet af den i privat ego befintliga bränvinsredskapen.
11 Generallöjtnanten baron Karl Rappe.
12 I nådig skrifvelse till hans efterträdare i embetet, baron Kaulbars, upphäfde konungen sedermera de af landshöfdingen Rappe allmogen ålagda sammanskott till stenbroars anläggning, lasaretts inrättande, trädplantering m. m., »emedan nit och myndighet ofta kunna gå för vida och misstaga sig om medlen att vinna sina ändamål.»
13 Han erhöll ständig tjenstfrihet d. 27 Nov. 1781.
14 I början af detta år förordnades, att förbrytelserna mot bränvinsförfattningen, der deras mängd vore för stor för den ordinarie domaren, skulle skyndsamligen handläggas af extra domare.
15 I ett annat bref kallas han för bondeplågare.
16 Huru stor förbittringen var, ses af ett senare justitiekanslerens bref till konungen, hvari det heter: »En bonde i Kalmar län, just i den ort, der bullret varit, hvari general Pechlin troddes ha del, har blifvit angifven för ohyggliga utlåtelser mot e. m:t för utmätta böter i följd af oloflig bränvinsbränning. Han har sagt: »D—n anfäkta en sådan konung vi nu ha, han har ruinerat mig och många andra och kronan med». — Enligt e. m:s nådiga förordning, får jag underställa om någon embetshandläggnmg härmed skall ske.» — Saken tyckes ha blifvit nedlagd.
17 Dåvarande öfversten, sedermera generalmajoren friherre Lars Fredrik Kaulbars.
18 Noring, Berättelse om Sveriges underhandlingar med Frankrike ifrån 1700 till 1788. Handskrift på Upsala bibliotek.
19 Jfr Norings berättelse, l. c.
20 Också hölls den hemlig. Grefve Creutz skrifver till konungen, Paris den 21 Okt. 1779: »Grefve Düben, som blott är här för att roa sig, har sagt mig nere gånger: hvilken skada att vi ej mer ha subsidier! Jag har svarat honom, att det är mycket lyckligt, att kungen, i arrangementet af sina finanser, har kunnat vara dem förutan. Jag slutar deraf, att hemligheten af subsidierna är väl bevarad.»
21 Konungens resa till Karlskrona 1781 skedde för denna utrustning.
22 Underhandlingar hade af konungen blifvit öppnade både med Spanien, Holland och Frankrike om förvärfvande för Sverige af någon besittning i Ost- eller Vestindien. De förde — men först 1784 — till Frankrikes afträdande af den lilla vestindiska ön St. Barthelemy.
23 F. d. lärare för h. k. h. prinsessan Sofia Albertina, nu kansliråd och riddare af nordstjerneorden.
24 Ma soeur auroit dû déchirer ce chiffon.
26 Anteckningar till konung Gustaf IILs historia.
27 Jfr här ofvan, sid. 307. [Förhållandet till Frankrike]
28 Freden i Versailles, som den 3 Sept. 1783 slutade amerikanska kriget, föregicks af fredspreliminärernas afslutande med Förenta Staterna den 30 Nov. 1782, med Frankrike och Spanien den 20 Jan. 1783.
29 Grefvinnan Kristina Piper, enka efter grefve Erik Brahe.
30 Grefve Creutz var dertill nämd redan den 27 Nov. 1780 och hade den 1 Sept. 1782 fått konungens öppna bref att vara en af rikets herrar.
31 Baron Staël von Holstein, för hvilken franska hofvet och i synnerhet drottning Marie Antoinette intresserade sig, segrade också öfver alla medtäflare och blef grefve Creutz' efterträdare, först såsom chargé d'affaires, sedan såsom ambassadör. Det nämda giftermålet skedde i följd af denna befordran.
32 Grefve Karl Fredrik Scheffer.
33 Jfr här ofvan, sid. 242. [noter3.shtml#69]
34 Kansliråd. Dömd från tjensten och till tre års fästning för delaktighet i konungamordet 1792. Död 1802.
35 Ulrik Gustaf Franc, då kabinettssekreterare. Statssekreterare 1787. Chef för utrikesdepartementet 1789. Öfverpostdirektör 1791. Entledigad från sin befattning med utrikes ärendena 1792. Afsatt för delaktighet i Armfeltska sammansvärjningen 1794. Åter öfverpostdirektör 1797. Tog afsked 1809. Död 1811.
36 Detta gäller äfven om grefvarne Axel Fersen och Ulrik Scheffer, om hvilkas ömsesidiga antipati konungens egna yttranden (s. 267 här ofvan [se avsnittet "Ytterligare om riksdagen"]) af oss äro anförda. Den 16 April 1784 skrifver Schröderheim till konungen: »Grefve Axel Fersen hedrade mig förlidne gårdag med ett långt besök. Hans kritik öfver spanmålsdirektionen, hans panegyrik öfver riksrådet Ulrik Scheffer gömmer jag, som Maria, i mitt hjerta. En muntlig berättelse derom torde roa e. m:t ett ögonblick, men skriftligen blefve den för vidlyftig.»
37 Det är på franska och odateradt.
38 De hade haft personliga möten i Mohilew och Petersburg
40 Konungens skrifvelse om generalamirals-embetets inrättande låna vi af Gyllengranats Sveriges sjökrigshistoria i sammandrag, II Del. s. 179: »Då vi måst erfara, att, oaktadt stora penningesummor tid efter annan med vår och rikets dryga känning blifvit använda å vår örlogsflottas iståndsättande, densamma likväl icke hunnit bringas till den fullkomlighet, som vi i jämförelse af de derå använda kostnader haft skäl att vänta, så hafva vi eftersinnat, huruledes orsaken dertill måste ligga uti saknaden af en jämn öfverstyrelse, hvarå hvarje verks styrka och tillväxt hufvudsakligen beror, och enär vi derjämte uti rikets historia eftersökt, hvad utvägar fordom varit nytjade till svenska örlogsflottans uppkomst, hafva vi ej funnit någon tjenligare än den, hvaraf vår företrädare högstsalig konung Karl XI i lika belägenhet och i lika afsigt sig betjente, då han satte hela verket under en generalamirals vård och styrelse. Ett så värdigt efterdöme hafve vi nu äfven följt och i nåder godt funnit upplifva minnet af denna visa författning samt tillsätta och förordna en generalamiral, hvars göromål I af vår för honom bifogade instruktion hafven att inhemta. Till detta embete hafve vi i nåder utnämt generalmajoren och chefen för vår armeens flotta samt kommendören med stora korset af vår svärdsorden Hindrick af Trolle, i anseende till den kunskap i dessa ärenden, han ådagalagt genom det betänkande och projekt, som uti vår tillförordnade cert-kommission till vår sjömakts iståndsättande af honom blifvit författadt, och hvars verkställande vi ansett honom bäst kunna utföra. Öfverste Chapman må gå honom till handa med allt det biträde, på honom ankomma kan, och blifva frikallad från kollegii öfverläggningar, så ofta han finner sjelf sig dem ej kunna bestrida. Generalamiralen bör till den 16 nästkommande Augusti vara i Karlskrona» (den 6 Juni 1780).
Den instruktion, som för generalamiralen utfärdades, innehöll hufvudsakligen, att han ensam skulle vara kongl. maj:t ansvarig för örlogsflottans bestånd och förkofran, så i anseende till materielen som personalen, jämte hushållningen i fred och under krig. Endast nya dockbygnaden och kadettkorpsen blefvo från hans öfverbefäl undantagna.
41 Generalamiralen af Trolle befann sig vid revolutionens utbrott år 1772 såsom öfverstelöjtnant på Sveaborg, hvarest han likväl ej synes ha rätt väl stämt öfverens med baron Sprengtporten.
42 Detta, liksom alla andra konungens bref till generalamiralen, är på svenska.
43 Johan Gustaf von Carlsson, statssekreterare vid krigs-expeditionen. President i Vasa hofrätt 1794. Tog afsked 1796. Död 1801. Bekant af praktverket »Museum Carlssonianum».
44 Det emellan konungen och kejsarinnan öfverenskomna mötet skedde sedan, såsom bekant är, i Fredrikshamn.
45 Här kan ej vara fråga om den finska resan, under hvilken kronprinsen stannade hemma. Hans guvernör, riksrådet baron Fredrik Sparre, lemnar, efter konungens afresa, underrättelser om kronprinsens befinnande och koppympningens lyckliga verkan. David von Schulzenheim, egentlige stiftaren af koppympningen i Sverige, hade 1769 ympat Gustaf III och hans syskon.
46 Generalamiralen, i sitt svar den 1 Juni, lofvar fregatten färdig till den siste Juli, de 6 linieskeppen till blokaden 8 dagar derefter, de öfriga 8 linieskeppen och de 2 fregatterna till medlet af September. Konungens ankomst till Karlskrona önskar han lika fullt må ske innan medlet af Juli.
47 Svensk chargé d'affaires i Köpenhamn.
48 Uppdraget gafs sedan åt öfverste Tolls bror. Toll skrifver den 17 Juli till konungen: »Min bror har gjort sin första rekognoscering i Danmark med all den försigtighet och uppmärksamhet, som varit att iakttaga. Han har der funnit allt vitna om den yttersta säkerhet. Folk af betydenhet, som äro i affärerna och vid hofvet, hafva mycket talat om e. m:s resa. De hafva gissat på en entrevue med kejsarinnan och icke dolt sin öfvertygelse, att den rör de turkiska sakerna. Missnöjen öfver inre styrelsen, ostindiska kompaniets delabrerade affärer samt en allmän penningebrist ockupera der alla menniskor; inga militära anstalter omtalas eller äro synliga».
49 Generalamiralen svarar, att, utom de 500 man af Jönköpings regemente, 500 af Östgötarne och 400 af Uplänningarne, som redan voro i Karlskrona, 2760 man ännu erfordrades, hvartill öfverste Toll föreslagit Kronobergs regemente, resten af Jönköpings och Östgötarne samt en del af Kalmar regemente.
50 Att begagna sig af armeens flottas, det vill säga skärgårdsflottans, biträde, anser generalamiralen vara, för tidens korthet, nu omöjligt, men finner deri ännu ett skäl att uppskjuta hela företaget till nästa år.
51 Man ser af generalamiralens svar, att konungen härmed menar bestyckade slupar, som vid Sveaborg stodo under skjul på land. Dessa, jämte barkasserna, vore de enda fartyg, som derifrån möjligen i år kunde utan misstanke göras färdiga, liksom till exercis, hvarom öfversten grefve Ehrensvärd borde få order.
52 Detta svarar generalamiralen sig vilja bjuda till att fullgöra. För descenten på Seland måste för öfrigt mest brukas de båtar, som finnas på skånska kusterna; hvarom öfverste Toll lofvat föranstalta.
53 M. G. Rosencrone, dansk utrikesminister sedan November 1780.
54 Kronprinsen, sedermera konung Fredrik VI.
55 Fredrik, född den 11 Oktober 1753, son af konung Fredrik V och af Kristian VII:s styfmoder, enkedrottning Juliana Maria af Braunschweig, ordförande i kabinettsrådet efter Struensees fall, men sjelf styrd af sin mor och sin forne lärare etatsrådet Guldberg, som sedermera trädde i spetsen för det så kallade Guldbergska ministerium.
56 Generalamiralen i sitt bref till konungen den 22 Maj anhåller, att en fregatt under major Christiernin, som nu var på hemvägen, måtte få order att lägga upp i Göteborg, emedan vi ej hade något enda krigsfartyg i Kattegat för att hindra kommunikationen emellan Danmark och Norge.
57 Jfr här ofvan sid. 229 not. 1.[http://www.zenker.se/Historia/Gustaf_III_papper/noter3.shtml#47]
58 Fältmarskalkens son, den genialiske artisten och konstfilosofen Schröderheim säger om honom: »Hans geni är allmänt kändt och respekteradt, hans kunskaper många, hans vandel utan fläck».
59 Således redan år 1780.
60 Det skedde den 5 Juni 1783, samma dag som grefve Ulrik Scheffer nedlade sina embeten.
61 Kommendant i Karlskrona. I bref till konungen af den 21 Oktober 1783 föreslår grefve Creutz, att baron Strömfelt må få Linköpings län efter grefve Reenstierna (hvilket han ock erhöll), och att grefve Klas Wachtmeister efter honom måtte bli kommendant i Karlskrona.
62 Stockholm den 27 Maj 1783. Brefvet blef meddeladt öfverste Toll, som skickade det till konungen.
63 Otto Henrik Nordenskjöld befordrades 1788 för sitt välförhållande i slaget vid Hogland från öfverstelöjtnant till kontreamiral. Vice amiral 1790. Friherre 1815. Död 1832.
64 De nu följande orden äro på franska.
65 Kejsarinnans bref derom är dateradt Czarskozelo den 25 Maj, gamla stilen. Hon yttrar deri, att, efter konungen öfverlåtit åt henne att bestämma mötesplatsen, hon dertill väljer Fredrikshamn, och tillägger: »Cest là que je me flatte de vous entretenir deux ou trois jours. J'éviterai de vous parler de ce qui pouvoit vous rappeller vos chagrins, et je vous prie de ne point me rappeller les pertes que j'ai faites, parceque je ne prétend ni vous faire pleurer ni pleurer à coté de vous, et naturellement je suis fort sensible. Adieu, mon cher frère, jusqu'à l'honneur de vous revoir.»
67 Den är på franska och har till öfverskrift: »Journal recommencé le 29 Mai 1783.» — [Dagbokens data den 10 och 11 Juni äro oriktiga och böra vara den 11 och 12 Juni.]
68 Den »fina politik», som Fredrik II sade sig hos honom alltid ha förmärkt. Jfr ofvan s. 312.
69 Framlidne hr arkiater P. von Afzelius. Schröderheim hade hört detsamma försäkras af Schulzenheim.
70 Såsom ett sådant uppgafs, att konungen derigenom velat förmå kejsarinnan att resa honom till mötes ända till Fredrikshamn; men detta var afgjordt förut.
71 Förde det fartyg, hvarpå konungen gjorde öfverfarten.
72 Schröderheim säger om honom: »Generalamiralen Trolle var en värdig elev af den store Ehrensvärd. Han var öppen, uppriktig, generös, såg sakerna i stort, allvarsam, men belefvad. Hans embetsförvaltning gjorde honom heder och ökade tillika både konungens makt och anseende. Han hade en makalös drift, redigt begrepp, kunskaper och erfarenhet. Vid konungens första besök i Ryssland (1777) var han följaktig. Kejsarinnan distinguerade honom vid alla tillfällen».
73 Grefve Axel Fersens gods i Östergötland.
74 Den unge grefve Axel Fersen återkom och följde i September månad konungen på hans resa, men återvände för kort tid till Paris och träffade åter konungen i Erlangen. Gustaf III hade rekommenderat honom till ett regemente i fransk tjenst. — Drottning Marie Antoinette yttrar sig sålunda härom i bref till konungen: »La recommendation, que V. M. a faite au roy, a été accuellie comme elle devoit l'être, venant de vous et en faveur d'un aussi bon sujet. Son père n'est pas oublié ici. Les services qu'il a rendu et sa bonne reputation ont été renouvellés par le fils, qui s'est fort distingué dans la guerre d'Amérique».
75 Generallöjtnant och kommendör af Svärdsorden med stora korset.
76 Baron G. A. Siegroth, generallöjtnant, kommendör af Svärdsorden, chef för Södermanlands regemente.
77 Nu engelsk minister i Stockholm.
78 Brefvet, som är på franska, är oundertecknadt, men igenkänligt på baron Taubes handstil.
79 Mälby, statssekreteraren Carlssons egendom i Södermanland.
80 Nämligen af flottan i Toulon till att gifva vigt åt den erbjudna bemedlingen mellan Ryssland och Turkiet.
81 Kejsar Josef II.
82 Genom traktaten af den 8 Januari 1784 blefvo halfön Krim, Taman och Kuban för alltid afträdda till Ryssland.
83 Vi meddela dessa i originalet detaljerade uppgifter här endast summariskt.
84 Det här uteslutna stället i protokollet angår en af statssekreteraren von Carlsson proponerad annan uppställning af armeens och flottans stater, men som slutar sig med lika hufvudsumma.
85 Hvarest baron Liljencrantz äfven var tillförordnad president.
86 Bref från baron Liljencrantz till konungen af den 31 Oktober 1783 och den 26 Februari 1784.
87 Dessa omständigheter äro hemtade ur rådsprotokollet för dagen i kgl. riksarkivet. Man ser deraf grundlösheten af det rykte, som äfven i handskrifna berättelser från denna tid finnes förvaradt, att hela rådet, utom grefve Creutz, reserverat sig mot konungens resa.
88 Ett läkarebetyg är vid protokollet bifogadt, så lydande: »På nådig befallning hafva undertecknade examinerat h. k. m:s vår allernådigste herres venstra arm, som förliden sommar blef af bruten, och funnit, att k. m., jämte värk, har mycken svårighet att röra samma arm, hvarför det är att förmoda, det nytjande af varma bad uti Pisa eller annorstädes skall förr afhjelpa de nyss nämda olägenheter, än det genom andra medel kan ske. Drottningholm den 6 September 1783. N. Dahlberg. Elias Salomon.»
89 Nämligen: »l:o statsbrott; 2:o ansökningar om resning i tvistemål; 3:o om nåd i brottmål; 4:o att varda myndig; 5:o att få träda i annat gifte; 6:o af adliga jungfrur att få ingå ofrälse giften; 7:o af syskonbarn att äkta hvarandra; 8:o om eftergift i balansmål,: 9:o alla understälda lifssaker och brottmål; 10:o frågan om kronoandelens eftergift i böter; 11:o om permissioner och adjunktioner i hofrätterna; 12:o ansökningar och tvister om jura patronatus; 13:o ansökningar om nådår; 14:o allt hvad angår slottsbygnader eller publika bygnader i större städer; 15:o befordringar och allt hvad dermed gemenskap eger, undantagande besvär i prestval; 16:o alla slags rörelser med trupper, så framt icke sådana för konungens säkerhet och rikets lugn oundgängligen tarfvas; 17:o statsverket, dock så att rikets råd endast må befatta sig med de vanliga statsutgifter, såvida icke efter 16:e punkten trupper komma att röras; 18:o ärenden, som röra banken eller finansoperationerna.»
90 Med följande formulär: »Under h. k. m. vår allernådigste konungs och herres frånvaro».
91 Hertig Karl anmärkte äfven detta, då instruktionen efter konungens afresa honom meddelades af statssekreteraren Carlsson, men utan att deröfver yttra något missnöje.
92 Om öfverste Toll dog, skulle generallöjtnanten baron Siegroth inträda i hans ställe, om generalamiralen Trolle afled, grefve K. Aug. Ehrensvärd, om statssekreteraren v. Carlsson bortgick, krigsrådet Numers.
93 I händelse af baron Liljencrantz' frånfälle skulle handels- och finans-expeditionen förestås af en direktör (hvartill konungen i detta fall utnämde sekreteraren i banken Schröder), men presidentskapet i statskontoret skulle tills vidare stå obesatt. Om grefve Creutz namnes intet. Konungen tillsatte också efter grefve Creutz' död 1785 ej mera kanslipresidentsembetet.
94 »Den 22 Oktober i rådkammaren anmälde statssekreteraren v. Carlsson, att sedan uti den rådet meddelade instruktion vissa personer blifvit tillförordnade att med statskontoret afsluta staten för nästkommande år, hade h. k. m. kort före sin afresa varit betänkt, huru de medel, som till armeens, fästningarnas och flottornas behof blifva summariter anslagna, må till det nödvändigaste blifva reparterade och använda, och att k. m. uppdragit kanslipresidenten, generalamiralen, statssekreteraren vid krigsexpeditionen samt den ur armeen i krigskollegium tillförordnade ledamot, öfverste Toll. att derom besörja.»
95 Den 24 Oktober 1783.
96 Af den 2 Januari 1784.
97 I ett föregående bref klagar Carlsson deröfver.
98 Doktor K. F. Mennander.
99 I universitetets angelägenheter finner jag endast ett konfidentielt bref ifrån grefve Creutz till konungen, skrifvet kort före Gustaf III:s återkomst från den nu företagna resan. Det är af d. 29 Juli 1784 och bifogadt såsom apostille till en annan skrifvelse. Det heter der: »Den namnkunnige Bergman har aflidit vid Medevi. Före sin död har han sagt till grefve Scheffer och flere gånger upprepat, att hans adjunkt Afzelius vore den ende skicklige att efterträda honom i den kemiska lärostolen. Detta vitsord är af så stor vigt, att jag vågar anhålla, att e. m. derpå fäster afseende. Den unge Linnés död skall ej blifva skadlig för naturalhistorien, om e. m. täckes kasta ögonen på den berömde Thunberg, så ryktbar i Europa genom djerfheten och nyttan af sina resor. Jag dröjer med insändandet af förslaget till e. m:s återkomst. Den akademiska kabalen och intrigen ha endast satt honom på andra rummet, emedan de velat nedsätta hans rum till förmån för (den egentliga) medicinen. Men hela Europa väntar, sig se ett lysande rykte i vetenskaperna ersatt genom en man, som Europa känner.» (Den unge Linné hade följt sin far i grafven 1783.)
100 En nyligen inrättad värdighet — i likhet med Premiers gentilshommes de la chambre hos konungen i Frankrike. Deras antal bestämdes till sex. En annan ny hofvärdighet var den af kammarjunkare, hvilkas antal bestämdes till 24.
101 Senast hade denna åt Sverige i westfaliska freden beviljade tullrättighet blifvit år 1740 bortförpantad till hertigen af Mecklenburg.
102 Kriwitz?
103 Konungens kammartjenare.
104 Nämligen baron Essen. Den öfriga sviten reste ej nu tillsammans med konungen.
105 Grefve Sparre, maréchal de camp, af den katolska, i Frankrike bosatta Sparre-ätten, som ännu florerar.
106 Baron Schoultz von Ascheraden, nu svensk minister i Haag.
107 Lovisa Maria Teresia af Parma, förmäld 1765 med Karl Anton, prins af Asturien. Grefve Creutz skrifver till konungen d. 4 Okt.: »Spanska ministern är utom sig af glädje öfver tvänne infanters födelse.» — Grefve de Guemez var denna tid spansk envoyé i Stockholm.
108 Så skrifver konungen här namnet på den lilla staden Kriwitz, och för andra gången oriktigt.
109 Hertig Karl Vilhelm Ferdinand, förmäld med prinsessan Augusta af England.
110 Mönchsberg?
111 Fredrika Lovisa, prinsessa af Preussen (?).
112 Grefve Creutz hade i sitt bref till konungen af d. 30 Sept. rekommenderat en ung löjtnant Ulfsparre, då page hos hertigen af Östergötland, att blifva kammarjunkare.
113 Hofmarskalk.
114 Nu hofkansler.
115 Det här inkluderade har konungen skrifvit på svenska, hvarefter franskan åter vidtager.
116 Detta har afseende på grefve Creutz' bref till konungen, dateradt Stockholm d. 30 Sept, hvari grefven målar den saknad och sorg, hvari konungens bortresa försatt hof, stad och land, men tillika ej döljer, att röster af tadel och missnöje låta höra sig, och att gamle riksrådet Höpken i synnerhet ej lade band på sin tunga. »Han utfar grufveligen» — heter det — »mot den komité, åt hvilken e. m. under sin frånvaro till en del anförtrott utöfningen af jura majestatica. Han försöker att ingjuta sin galla i andra. Men hittills har han blott verkat på få personer. Rådet tiger och säger intet ord. Liljencrantz är på landet. Han lärer nog jämra sig, när han får veta af krigskomiteen. Ännu känner han intet om densamma.» Om grefve Creutz sjelf yttrar sig statssekreteraren von Carlsson i bref till konungen, Stockholm d. 3 Febr. 1784: . . . »Jag kan icke nog berömma grefve Creutz. Rådet äro väl något sura, för det han nästan aldrig synes i rådkammaren; men han har eljest fullt arbete, och tror jag han dessutom vill visa, att han mera är e. m:s premierminister än rikets råd. Rådet tycker ej heller mycket om, att han aldrig ger dem del af hvad e. m. skrifver. Han gör i sin lefnad mycken heder åt sitt embete och så mycken, att lönen visst icke förslår till hälften. Han har satt sig i stor aktning hos de främmande ministrarne, och med all höflighet håller han dem på ganska långt håll.»
117 Skriffel i stället för Verona.
118 Detta bref ifrån kejsar Josef II till k. Gustaf III lyder som följer: »Le 20 Octobre 1783: Monsieur mon frère et cousin! Dans ce moment je reçois la lettre que votre majesté a bien voulue m'écrire d'Erlang; je suis très sensible aux marques d'amitié qu'elle m'y témoigne, et qui sont d'autant plus flatteuses qu'elles proviennent d'un aussi bon connaisseur comme l'est v. m. des peines et des difficultés, que l'on rencontre à faire un peu passablement notre métier. Je désire de tout mon coeur, que les eaux de Pise remettent entièrement son bras, et c'est certainement avec un vrai empressement et satisfaction que je saisirai l'occasion, si elle se présentoit, de faire la connaissance personelle de v. m.; mais qui sait mieux qu'elle, que nous ne sommes qu'un baromètre, qui montant, descendant ou restant en place, selon que nos devoirs, les circonstances et les événemens, qui ne dependent point de nos volontés, agissent sur nous. Je crains bien que dans la traversée, que v. m. fera par le Tyroll, elle ne soit pas aussi bien servie, que je le désirerois, personne n'ayant été prévenue, qu'elle prendroit cette route. Elle voudra donc bien excuser les fautes qui pourroient s'y passer. Qu'elle reçoive ici les assurances de la plus haute considération et de touts les sentiments d'amitié avec les quelles je ne cesserai d'étre,
119 Månne Erik Johan De la Grange, då öfverstelöjtnant vid Smålands kavalleri, slutligen generalmajor och landshöfding i Jönköping? Död 1807.
120 Riksrådet friherre Karl Sparre.
121 Ärkehertig (sedermera kejsar) Leopold, förmäld med Maria Lovisa, infantinna af Spanien.
122 Nu andre sekreterare i presidentskontoret eller kabinettet för utrikes brefvexlingen. Hade sedan December 1782 varit ambassadsekreterare i Paris. Då han om våren 1783 derifrån hemkom, säger grefve Creutz om honom i ett bref till konungen, dateradt Paris d. 29 Mars: »V. m. me permettra de lui recommender m:r de Rosenstein, qui lui presentera cette lettre et qui aura probablement le bonheur avant moi d'offrir à ses pieds l'hommage de son amour et de sa vénération. Ce jeune homme, si intéressant par ses vertus et par ses talens, est digne à tous égards de l'attention paternelle de v. m., et les bontés qu'elle versera sur lui procurera à son coeur sensible et généreux une satisfaction d'autant plus pure, qu'en reparant les torts de la fortune, v. m. remplit en même tems les voeux de tous ceux qui s'intéressent pour le mérite. Modeste, appliqué sans cesse à ses devoirs, le jeune Rosenstein ne rêve qu'au bonheur de pouvoir signaler son zèle pour le meilleur et plus aimé des rois.» — Rosenstein återvände för att såsom ambassadsekreterare biträda baron Staël, kallades att i Rom möta konungen och åtföljde honom till Paris. Den 1 Nov. 1784 nämdes Rosenstein till kronprinsens informator med kansliråds namn, heder och värdighet.
123 Det inkluderade är på svenska.
124 Drottningen i Frankrike?
125 M:r de Vergennes?
126 Konung Ludvig XVI?
127 Storhertiginnans fyra söner.
128 Lifkirurgen doktor Salomon, som var konungen följaktig.
129 Den 11 Okt. 1783. Grefve Creutz skrifver till konungen d. 14 Okt.: »Riksrådet Ribbings oförmodade död har gjort en förskräckande sensation bland alla personer af hans ålder . . . Grefvinnan Ribbing sörjer så våldsamt, att man fruktar för hennes tillstånd. Hennes man har depenserat en stor del af sin förmögenhet. Jag emottager just nu från gamle grefve Fersen en biljett, som jag har äran innesluta. Han målar der hennes belägenhet, som ej annat kan än intressera e. m:s ädla hjerta. Jag vill ej undersöka, om grefvinnan R. mer än någon annan förtjenar e. m:s understöd. Hon har varit brouillerad med e. m. — men ingen har vetat så glömma oförrätter och förlåta så som e. m.»
130 Lovisa Teresia, infantinna af Spanien och syster till hertig Ferdinand Ludvig af Parma.
131 Man ser deraf, att han var skickad för penninge affärer. Hvad nu följer i brefvet är på svenska. Jag kan om dessa konungens yttranden ej lemna annan upplysning, än att de synas ha afseende på franska hofvets och ministèrens politiska vankelmod. I anledning af det svar af d. 19, som konungen säger sig ha erhållit, må anmärkas, att i Gustavianska papperen finnas bref från både konung Ludvig XVI och drottning Marie Antoinette af d. 19 Sept. 1783, af konungen emottagna i Nürnberg d. 16 Okt. och af grefve Fersen medförda; men dessa korta skrifvelser innehålla endast försäkringar, att grefve Fersen vid första tillfälle skulle få ett regemente.
132 Ett sådant bref finnes ej. Af alla i Gustavianska papperen förvarade bref till konungen från grefve Creutz, ifrån grefvens hemkomst till denna tid, är intet dateradt ifrån Drottningholm. Brefvet var kanske till svenska ministern i Paris.
133 Af ett bref från grefve Creutz till konungen d. 16 Dec. 1783 ser man, att konungen af denne Jolivet i Paris låtit köpa juveler och andra dyrbarheter.
134 Det inkluderade är på svenska.
135 Härmed menas franske ambassadören, kardinalen Bernis, i Rom.
136 Konungens af Frankrike.
137 Drottningens af Frankrike.
138 Af i rådet eller öfre justitierevisionen föredragna mål.
139 Detta skedde, enligt en rapport af grefve Creutz, men ledde ej till något resultat.
140 Ett missfall. Drottning Marie Antoinette skrifver d. 15 Okt. 1783 till Gustaf III: »L'accident qui j'ai essuyé, quoique assez fâcheux en lui-même, n'a eu aucune suite, et j'en suis parfaitement retablie. Si, comme je l'espère, les voyages de Votre Majesté l'amenent jusqu'à Versailles, elle ne peut douter de la reception due à un bon et ancien allié de la France; mais je vous prie de croire que j'aurai personnellement grand plaisir à vous témoigner combien je suis sensible aux procédés de votre amitié.»
141 Hofmarskalken baron Manderström hade föreslagit, att de rikets herrar, åt hvilka konungens sekret var anförtrodt, skulle betjena sig deraf till utfärdandet af de nya kammarjunkarnes fullmakter. De hade betänkande dervid, emedan de ej uttryckligen voro auktoriserade dertill genom sin instruktion, och både grefve Creutz och grefve Wachtmeister skrefvo derom till konungen, som gillade deras betänklighet.
142 Grefve Creutz skrifver i en apostille till konungen af d 31 Oktober: »Statssekreteraren Liljencrantz lärer underkasta e. k. m. en idé, som tyckes vara ganska fördelaktig för Sveriges kredit. .... Han anhåller om tillstånd att få till Maj månad disponera 300,000 rdr till svenska (låne-)aktiers uppköp i Amsterdam och gifver sin parole d'honneur att desamma inom den tiden till räntekammaren återlemna.»
143 Öfverstekammarjunkaren, generalmajoren och kommendören med stora korset af kgl. svärdsorden friherre Evert Taube, nu nämd till serafimerriddare. Detta år begynte äfven konungen att nämna andliga ledamöter af nordstjerneorden. Grefve Creutz skrifver till honom af d. 25 November: »Taubens nomination har ej blifvit klandrad. De nya dekorationerna i presteståndet klandras, af somliga, men anses af andra såsom en coup de politique éclairée. Visst är, att nytta kan dragas deraf i framtiden; allenast platserna icke genast uppfyllas»....
144 »E. m:s bref till baron Liljencrantz — skrifver grefve Creutz d. 6 Januari 1784 — har gjort en förträfflig verkan. Han är nu så glad och nöjd och driftfull, att han skulle sätta sig i spetsen för ett kompani grenadierer, om e. m. det ville.» — Den 30 Mars skrifver grefve Creutz ytterligare: »Liljencrantz uppförer sig fullkomligt väl; men han gissar ej ens, hvartut vi gå.» Så främmande var finansministern blifven för konungens politik.
145 Under samma datum skrifver konungen till generalamiralen Trolle: ... »Ännu är Europas politik i det största kaos; men innan Mars månad lärer allt debrouillera sig. Jag är emellertid i medelpunkten af alla negotiationer och nya vändningar och kan således verkligen lättare profitera af alla vändningar, än om jag vore i Stockholm.»
146 Jfr ofvan sid. 284, not. 6.
147 Jfr ofvan sid. 278, not. 5. Halldin njöt, efter den tryckfrihetsprocess vi der omtalat, understöd af konungen.
148 Grefve Creutz hade i sitt bref till konungen af d. 7 Nov. yttrat: . . . »Allting är lugnt och lydigt; det enda som förargar mig är, att den gemena Lund ger carrière i sitt veckoblad åt sin galla och sitt nedriga sinnelag. Han är likvisst detesterad af publiken och således gör ej den skada, som han föresatt sig. Det vore äfven möjligt att helt och hållet bortvända publikens uppmärksamhet ifrån honom. E. k. m. vet, att Halldin, som åtnjuter e. k. m:s välgerningar, eger mycket snille och verklig gåfva att skrifva. Man kunde bruka honom att införa artiklar i allmänna tidningarna, författade med qvickhet och glädtighet och uppfylda med sunda principer.....Jag har talat med Halldin om detta. — Han är färdig. — Det fordras endast e. k. m:s höga samtycke.» — Grefve Creutz uppgaf ej denna plan. Han skrifver till konungen d. 30 Dec: »Halldins dagblad skall intet upptaga eller kombattera de andra, utan endast uppmuntra allmänheten till kärlek och erkänsla för öfverhet och ordning samt upplysa om allt det goda, som blifvit gjordt och dagligen göres under e. m:s sälla regering. Man skall i detsamma inblanda artiga och smakliga ämnen af literatur samt göra mera bekanta de nya och nyttiga skrifter, som komma ut i andra länder. Jag har derför lemnat honom alla intressanta främmande journaler och skaffat honom andra qvicka medarbetare.» — Tidningen annonserades under namn af Aftonbladet: men hade ingen framgång.
149 Troligen ett porträtt af konungen sjelf, ämnadt, såsom de öfriga dyrbarheterna, till present.
150 Det följande på svenska.
151 Konung Fredrik II.
152 Den preussiske tronföljaren.
153 Förut dansk minister i Stockholm.
154 Detta bref är helt och hållet på svenska.
155 Grefve Creutz hade sändt konungen prospekten till den nya tidningen Aftonbladet.
156 Troligen den unge, vid gardet anstälde baron Henrik Sparre, om hvilken mera framdeles.
157 Det följande på svenska.
158 Pius VI.
159 Det föregående har afseende på ett befaradt hemligt förstånd emellan Sprengtporten och Lund samt på följande ställe i grefve Creutz' bref till konungen från Stockholm den 25 November: »Den infame Lund kontinuerar med sina blad, uppfylda af galla och etter, men så slugt skrifna, att justitiekansleren ej kan attackera honom. Det var en beklaglig stund, då e. m. samtyckte till tryckfriheten. Här i landet kan man aldrig nytja något med moderation. Denne Lund uppväcker dock allt betydande folks indignation.»
160 Baron Nolcken, envoyé i Petersburg, sökte detta län, hvilket baron Strömfelt erhöll, och var redan förordnad till vice landshöfding.
161 »Nöden i Östergötland» — skrifver grefve Creutz den 30 November till konungen — »är ytterlig. Man äter i denna provins redan bark och ollon.» Efter nya klagomål, att Lunds blad uppslukas af alla illviljande, tillägger grefve Creutz: »Grefve Fersen tiger. Rådet uppför sig med den största försigtighet. Det är endast grefve Höpken, som drifver sitt gamla handtverk.» — I ett föregående bref heter det: »Rådet är ganska beskedligt. Grefve Wachtmeister säger mig, att aldrig en kritisk utlåtelse höres uti dess sammankomster. Det var ej så, sade han, då riksrådet Höpken var i rådet under e. m:s vistande i Spa.» —Och i ett annat: »Han (Höpken) skriker redan, att jag lefver för stort; men jag tror, att e. m:s minister bör lefva med värdighet och sedermera förakta allt afundsjukt klander.»
162 Fransk ambassadör i Stockholm.
163 Konungen lät inrätta ett sådant och efterskref sin öfverhofpredikant, ordensbiskopen Taube, för att deri officiera.
164 Så hade major Lund kallat sitt blad efter den sista inskränkningen af tryckfriheten. Bladet hette förut »Den välsignade tryckfriheten.»
165 Den gamle häftige general Sprengtporten hade, retad af en artikel i major Lunds blad, personligen hotat honom. »E. m. ser deraf — säger grefve Creutz i ett bref till konungen af den 9 December 1783 — huru mycket jag misstagit mig, då jag trodde, att det var något hemligt förstånd emellan dessa personer. Det är rätt lyckligt, att dessa vettlösa menniskor sätta sig i allt sämre rykte, och allt för möjligt, att Lund blifvit så förskräckt, att han ej mer törs destillera så mycken galla i sina blad. Man talar nu ej om annat i Stockholm.»
166 Det lyckades. Af ett bref ifrån Schröderheim till konungen af den 26 Mars 1784 ser man, att major Lund i sin förskräckelse öfver Sprengtportens hotelser hade sökt Schröderheim och beklagat sig, gått ut i förmaket, men genast återkommit, fattat Schröderheim om lifvet, anropat konungens nåd och förlåtelse och bedyrat, att han gerna ville upphöra att skrifva, om han sluppe att svälta. Schröderheim gaf honom något penningar. En timme derefter erhöll han ett papper sig tillsändt af följande innehåll: »Härigenom förbinder jag mig på ära och tro att, sedan Tryckfriheten, den välsignade är slutad med arket 50, ej på 4 månaders tid, räknad å dato, hvarken kontinuera detta eller utgifva någon annan skrift. P. Lund.» — Men nu uppstod Thorild (såsom han började kalla sig i stället för Thorén) med sin Nye Granskare och väckte så mycket mer vederbörandes bekymmer, som han i alla afseenden var sin företrädare oändligt öfverlägsen. Schröderheim annonserar honom på följande sätt i bref till konungen (den 4 Maj 1784): »Lund har slutat. En förryckt magister Thorén har börjat en ny skrift, som är gallimathias, men har elaka ställen. Jag hoppas göra slut derpå genom Cederhjelm, som nu ändteligen vill behaga, och hvilken jag inbillat, att han passerar för auktor dertill.» I det följande brefvet (den 7 Maj) heter det: »Hans excellens grefve Wachtmeister lärer rapportera i underdånighet händelsen med auktor till Granskaren. Hans excellens har befalt min närvaro hos sig under konferensen, och jag kan ej nog admirera hans sätt att handtera dessa politiska patienter. Men febern är till en höjd, som fordrar en stark kur, och hofrätten torde slutligen finna en brunnskur nödvändig. Exempel böra icke nu längre dröja, och under e. m:s frånvaro är rätta tiden att gifva dem. Espri'n hos den yngre delen af civilstaten är icke ännu rätt formerad. En stor del af dem, uppfödde under förra regeringssättet, söka samma vägar till sin uppkomst, som deras föräldrar vid riksdagarne trampat. De tro lyckan endast gjord för adel och militärer, och vid deras år raisonnera de hvarken med nog köld eller med nog upplyst förstånd. Det är tiden och medel att hålla den arbetande hopens barn inom sitt och presteståndet, som skola afhjelpa dessa olägenheter. Emellertid torde e. m. finna, att fröet bör uppryckas med roten, och e. m. förlåter nådigst, att jag vågar anföra mitt enfaldiga omdöme.» — Härmed må förenas ett omdöme af grefve Creutz (i ett bref till konungen af den 15 Juni 1784), som närmast synes gälla ofrälse eller nyadlade så kallade ståndspersoner: »E. m. har alldeles rätt i att revolteras öfver parvenuers pretentioner här i landet. De äro uppblåsta af högmod öfver de rikedomar de ega, och utan de fasta principer, som leda e. m:s omsorger, och dess faderliga protektion skulle de förtrycka den gamla adeln. Jag kände ej mitt land i Frankrike, och jag hyste då öfvertygelser alldeles skiljaktiga från dem, jag nu hyser. Det är e. m. och erfarenheten som upplyst mig» . . .
167 Det var en skänk af haute-lisse-tapeter.
168 Den bekante franske skådespelaren, nu i Stockholm hos konungen engagerad.
169 Broder till riksrådet. En af rikets herrar och öfverhofjägmästare samt chef för teatern.
170 Ridpagen Stjernvall, som skickades till Sverige. Död 1815 som landshöfding i Viborg.
171 Ferdinand Ludvig af Parma — lika bekant för sin devotion som för sin veklighet och sina utsväfningar.
172 Upplösning af lord North's och Fox's koalitions-minister i slutet af 1783 samt Pitts inkallande i ministèren. Creutz skrifver till konungen den 17 Februari: »Nyheterna från London äro ganska utomordentliga. Hr Fox liknar våra gamla demagoger.»
173 Grefve Creutz hade i detta bref nämt, att hofkansleren baron Ramel och justitiekansleren grefve Wachtmeister ej kunde lefva på sina löner och ruinerade sig i konungens tjenst. Grefven föreslår, att konungen skulle lemna en af de lediga rådsplatserna fortfarande vakant och dela denna rådslön emellan bägge de förenämde herrar.
174 1000 rdr i silfver.
175 Neapel den 16 Mars 1784.
176 Fredrik Henrik af Chapman adlades 1772, varande då öfverskeppsbyggmästare. Blef öfverste vid amiralitetet 1776 och i December 1784 varfsamiral i Karlskrona samt verklig kontreamiral. Vice amiral 1791. Erhöll Vasa-ordens stora kors 1798. Död 1808. -- Såsom ett bevis på denne utmärkte mans enkelhet införer jag följande utdrag af ett mig genom benägen hand meddeladt bref (Karlskrona den 19 September 1799) till dåvarande generaladjutanten för flottorna ifrån amiral Chapman, sedan han nyss emottagit ett vedermäle af konung Gustaf IV Adolfs nåd. »Jag bar mig rätt illa åt, då h. maj:t var här. Jag tog mig väl den friheten att genast genom bref tacka hans maj:t i underdånighet för dess nåd att tilldela mig stora korset af Vasa-orden, hade äfven ärnat att nu muntligen tacka; men genom det, att jag talte med hr amiralen om skepp, kanoner och ekvirke, så glömde jag då helt och hållet bort det, att jag ej förr än på återresan till Skärfva, då kraschanen reflekterade mot vagnsfönstren, påminte mig om det stora fel, jag begått, så att, om jag lefver till hans maj:t härnäst hitkommer, törs jag omöjligen visa mig. Så är det, när man blir gammal; man förlorar af minnet. Emellertid skäms jag oändligen och tror, jag blir aldrig glad mera.»
177 På svenska, såsom alla konungens bref till generalamiralen.
178 D. ä. då utbrottet sker.
179 Svenske postmästaren.
180 Rysk minister i Neapel.
181 Den 2 Mars skrifver konungen från Neapel till grefve Creutz: »Ryske ministern gaf mig i går afton en conversazione med en stor konsert och en kantat, hvari med mycket beröm upphöjdes revolutionen af den 19 Augusti och kejsarinnans och min vänskap. Jag anmärker detta såsom ett besynnerligt fenomen i en rysk ministers hus. Med nästa post skall jag skicka denna kantat, som kunde öfversättas i något af våra dagblad. Jag har märkt, att i vårt land utlänningars beröm gör mer intryck än allt annat.»
182 Ferdinand IV, infant af Spanien. Konung öfver Bägge Sicilierna 1759.
183 Maria Karolina Lovisa af Österrike.
184 Sekreteraren Franc berättar sedermera i bref till grefve Creutz, Neapel den 17 Februari, att på en denna dag gifven bal neapolitanske prinsarne och prinsessorna visat sig i svenska hofdrägten.
185 Grefve Creutz hade der besökt generalen friherre Wrede under julhelgen.
186 Neapel den 2 Mars 1784.
187 Parma den 27 April 1784.
188 Rom den 13 Mars 1784.
189 Frans Josef, född 1777.
190 Om sin noggranhet i detta afseende gaf han vid denna tid ett exempel vid sitt eget hof. Sachsiske envoyéen grefve von Bohses fru hade protesterat emot att kyssa de svenska prinsessornas hand, om hon ej sjelf af dem erhöll salut. Konungen, genom grefve Creutz underrättad derom, tog det mycket illa och lät befalla grefvinnan Bohse att afhålla sig både från hofvet och alla allmänna ställen, der de kungliga personerna visade sig, om hon ej fogade sig efter den föreskrifna etiketten. Den 25 Maj skrifter grefve Creutz till konungen, att grefve Bohse fått bannor af sitt hof.
191 Konungen har på brefvet tecknat: »Ankom med ryske ministerns Mozenigos i Toscana kurir till Venedig den 10 Maj. — Svarat den 11 Maj från Venedig.» — Konungens svar finnes ej
192 Till grefve Creutz skrifver konungen (Neapel den 10 Febr. 1784) om denne man, som så länge hade lyst i den parisiska sällskapsverlden: »Jag har gjort bekantskap med abbé Galliani, som har mycket talat om er. Han är mycket älskvärd och ganska instruerad.»
193 Den 13 Mars.
194 Den 16 Mars.
195 Konung Fredrik II:s.
196 General Acton, drottningens gunstling.
197 Han fick likväl endast titel af öfveramiral. I bref från Schröderheim till konungen, skrifvet på generalamiralens dödsdag, heter det: »Jag önskade kunna måla grefve Ehrensvärd. Han känner intet annat än sin sorg och tycker sig ha förlorat en far för andra gången. Utaf e. m:s nåd känner han hela värdet, men tror sig vara otacksam, om han ej fruktade för sitt ansvar och skrämdes af sin ofullkomlighet. — Jag har sett honom gråtande och darrande författa det bref, hvarmed han nu i underdånighet lärer uppvakta. Sedan han hela tiden icke ockuperat sig med annat än mystiska saker, blifvit af dessa betraktelser alldeles intagen och nästan fattat håg att öfvergifva verld och tjenst, lärer e. m., som sjelf känner dessa saker, finna huru stark förvandlingen hos honom blifver.»
198 Grefve Anton Johan Wrangel, amiral och kommendant i Karlskrona. Erhöll sedermera den 28 April 1784 öppet bref att vara en af rikets herrar.
199 Viceamiralen Matthias Liljenankar.
200 Gustaf Daniel Broome, öfverkommissarie vid flottan i Karlskrona.
