Tadlet öfvergick från styrelsens åtgärder till konungens enskilda lefnad, till hans lust för teatraliska öfningar, i hvilka han sjelf inom sitt hof med ifver deltog, till hans håg för lysande nöjen, t. ex. de praktfulla karuseller, hvilka han med sin unga adel anstälde, och som för en tid äfven syntes uttränga hans böjelse för teatern. Emellertid blef svenska teatern hans skapelse: en undransvärd skapelse, om man ihågkommer, att försöket var steget till allt från intet. Frukten var för brådmogen att hålla sig. Men vi se en hastig utveckling af stora talanger, ibland hvilka konungens egen såsom författare för teatern ej var den minsta.

För att visa, från hvilken punkt man utgått och genom hvilket språng man kom till ett resultat, meddela vi följande drag ur de fragmentariska anteckningar direktören för spektaklerna under första åren af konungens regering, kammarherren baron G. J. Ehrensvärd, i detta ämne efter sig lemnat.

Ifrån 1730-talet, säger han, daterar sig svenska snillets blomning. Grefve Karl Gyllenborg ¹⁵, vår förste Mæcenas, var sjelf auktor och uppmuntrade vetenskaperna. Det följande decennium utgjorde i detta afseende Sveriges vackraste tidehvarf. ¹⁶ De, som ännu i vår tid lysa, fingo då sin uppfostran. Grefve Karl Gyllenborg skref sjelf komedier, såsom »Den svenske sprätthöken.» Riksrådet Wrangel skref äfven tragedier och hade författat »Prinsessan Svanhvita.» Dalin hade då sitt lysande tidehvarf, mera lycklig än då han sedermera vid ett ungt hof nytjades mer att roa, än att gagna. Hans »Svenska friheten» var den första svenska episka dikt och är ännu oöfverträffad. I teaterpjeser var han mindre lycklig. Men vi hade öfversättningar ifrån Voltaire, Racine, Molière, Holberg. En svensk teater inrättades, som gaf representationer två gånger i veckan. Man såg der tragedier, komedier, balletter, med harlekinader och lindanseri. De bevistades af hofvet. Smaken för teatern var så allmän, att ungdom af den förnämsta adeln församlade sig för att spela än franska än svenska pjeser, äfven för hofvet och allmänheten. — Med Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika ändrades detta. Det unga hofvet älskade franska teatern. En fransk teatertrupp införskrefs, som spelte i början på entreprenad, sedermera för hofvets räkning. Den svenska teatern gick och vandrade i landsorterna. Smaken för det franska blef allmän. Blef det någonsin i större sällskap fråga om att se svenskt spektakel, så var det mest för att bedrifva gyckel och utsväfningar. Man lät efter behag börja med sista akten i en tragedi och sluta med den första. Man utvisade aktörer, som ej roade, man befalte dem skratta, då de skulle gråta, och tvärt om. Spektatörerna deltogo så mycket i pjesen som aktörerna. Ett försök skedde af hofsekter Lalin och några amatörer med en opera comique. Ett af Dalin författadt herdeqväde, som uppfördes på Drottningholm, blef en partisak. ¹⁷ — Efter konung Gustafs uppträde på tronen och återkomst från Paris, sedan franska spektaklet då upphört, trodde den gamle Stenborg, nu föreståndare för den svenska teatern, att den skulle komma upp. Hans söner voro vid den engagerade, den yngste, som ansågs för det förnämsta ämnet, var tillika hofkanslist. Stenborgs trupp uppförde under riksdagen usla spektakler. Det var vid åhörandet af ett bland dessa, som konung Gustaf tog sitt beslut att stifta svenska teatern. Han meddelade mig sitt projekt och anförtrodde mig direktionen. Jag emottog den, emedan jag något sett i den vägen, och emedan det var en utväg att draga mig ur politiken, ty min slägt var då af mössorna misstänkt. För komedi och tragedi fattades både repertoire och spelande. Man beslöt att börja med det, hvarmed andra nationer sluta, nämligen en stor opera. Det var ett nytt spektakel, som hade ingen fördom emot sig. Musik, ballett, dekorationer förnöja här sinnena. Genom musiken vänjer man sig vid språkets bruk för teatern. Dess hårdhet förmildras af musiken, och småningom ingår man en förlikning med sitt eget språk. Man invände kostnaden och tillika omöjligheten. Det förra blef för dens räkning, som kostnaden så ädelmodigt bestod, det senare blef för dens räkning, som hade besväret. Förslaget var djerft. Men konungen gillade det.» — Så långt baron Ehrensvärd.

År 1775 började Gustaf III bygnaden af det nya af honom åt de fosterländska sånggudinnorna ¹⁸ helgade operahuset, som skulle blifva skådeplatsen för hans ädlaste nöjen. Bygnaden, efter öfverintendenten baron Adelcrantz' ritning, fullbordades först 1782; då den invigdes med den nya operan Cora och Alonzo. Senare skulle Gustaf Vasa, af konungen sjelf utkastad, af Kellgren utförd, blifva svenska scenens förnämsta prydnad. — Ännu senare skulle en mördares hand inom samma skådebana sluta Gustaf III:s lif.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll