Följande af baron Ehrensvärd i Juli 1776 på Ekolsund nedskrifna reflexioner skildra Gustaf III:s hof vid nämda tid: »Inom hofvet äro två partier, så bittra mot hvarandra som de forna rikspartierna. På ena sidan nästan hela drottningens hof, prins Karls hof och all ungdom, som i hofvet dagligen antages; å andra sidan de äldre, som länge varit vid hofvet och utgöra den stora societeten. De förre vilja göra sin lycka på tusen sätt, genom en markerad tillgifvenhet för konungen, längtan efter drottningens generositet och aktning för hertig Karl, som kan komma på tronen. De senare hålla sig på afstånd från denna ungdom. Det förra partiet är talrikast. De äldre predika anständighet med en viss högdragenhet och ha hemliga pretentioner att bli ansedde; de yngre anse sig sins emellan såsom kamrater, anständighet för tvång, vördnad för öfverheten såsom onödig inom slutet sällskap, belefvenhet som pedantism, kunskaper som gräl. De yrka frihet i seder, käckhet för sina personer och yrhet med könet. Det ena partiet önskar allvarsamma, det andra ystra nöjen. Vid alla tillfällen, vid placeringar, spelpartier, promenader, visiter visar sig deras ömsesidiga afvoghet. Fröken Uggla ¹⁹ har drottningens hela förtroende och disponerar både henne och hennes kassa. Hertigen håller sig till de unga och till dem, som genom sin yrhet kunna passa till sällskap åt hertiginnan. Lewenhauptska slägten, som har så mycket insteg i hertigens hof, har slagit sig på de ungas sida emot dem, som önska ett annat skick inom hofvet, såsom grefve Axel Fersens och riksrådet Höpkens anhang och vänner . . . Riksrådet grefve Karl Scheffer har nu kommit hit att med konungen öfverlägga om finanserna, tullarrendet ²⁰ och brännerierna. Ehuru ej mera direkt inne i affärerna, har han inflytande genom sin liflighet och drift. Väl om de alltid träffade väl utarbetade planer! Men hans naturligen hurtiga beslut visa sig i allt. Så ansåg han nu arbetet med tornerspelet ²¹ såsom det yppersta k. m:t kunde utvälja, emedan det skulle föra h. m:t från teatern och att sjelf der synas. Han ser allt couleur de rose och tröstar sig öfver den dryga kostnaden. — H. m:t har nyligen låtit afråda det bekanta bergsrådet Sandels ²² att komma hit, emedan han icke ville underkasta honom etiketten att icke få äta vid h. m:ts bord. Nu blef likväl regeringsrådet v. Stårck ²³, som skulle begynna sin inspektionsresa till brännerierna, befald till supé. Civilstaten ser med oro den dagliga skilnaden, som sättes emellan den och militären. En ung fänrik kan admitteras till konungens bord, men ej utan svårighet en civil embetsman, äfven om han är adelsman, i fall han icke hunnit till de högre grader. Det hindrar äfven adeln att egna sig till civila embeten och gör en öppen väg för ofrälse att snart bemäktiga sig de vigtigaste sysslor och efter sina principer besluta om konungens och adelns väl.»

Också skrifver Ehrensvärd i Maj månad samma år: »Jag har nyss varit i Upsala. Der klagas öfver studiernas förfall. Att få belefvenhet för att vinna insteg i ett ungt hof, der all ungdom, emottages, blir högsta föremålet. Man lärer sig snarare dansa än skrifva sitt namn. Sedan tänker man på att köpa tjenster. Så går det med adeln. I Upsala är nu ingen adelsman, som lärer sig vetenskaper. Man lärer sig litet språk för att kunna tala vid hofvet och för att förstå teaterarbeten. Man lärer sig dansa för att kunna figurera i en ballett och något rida, i lyckligt hopp att få visa sig i skjutsridning eller, såsom ett nec plus ultra för all ambition, att få synas i en ringränning. De ofrälse öfvergifva vetenskaperna. Teologi, som själen betalar, och medicin, som kroppen betalar, äro de enda kunskaper, som uppbrukas. Den gamle Linnæus är förfallen och tyckes vissna bort med sin vetenskap.» —

Nästa avsnitt ¦ Innehåll