Det troddes och befarades i allmänhet på den tiden, att konungens afsigt med den så hastigt sammankallade riksdagen var att öfverraska ständerna med vida vigtigare propositioner, än han lät påskina. Man fruktade en förändring i regeringssättet, ett nytt utvidgande af konungamakten. Man finner denna fruktan uttryckt i fullmakter af frånvarande capita för dem, åt hvilka de uppdrogo att på Riddarhuset företräda deras plats. En sådan fullmakt förvaras bland konungens papper. Hufvudmannen ålägger deri sitt ombud: »att icke inlåta sig i något hemligt eller uppenbarligt rådslag till ändring af regeringssättet» 5. Den karakter af hemlighet, som regeringen under de föregående åren i flera afseenden antagit, gaf anledning till gissningar af många slag. Man påminnes om Wallquists ord till Gustaf III: »Hemligheterna för en konung här i landet äro att befrämja rättvisan och skaffa god hushållning». 6 — Missnöjet var tydligt nog märkbart i hufvudstaden. Icke dess mindre ville konungen icke öfva något inflytande på riksdagsmannavalen och gaf offentligt till känna sitt ogillande af de försök, som af hans embetsmän i detta afseende skedde. Vi finne en egenhändig uppsats, i öfverståthållarens namn, bland hans papper: »Som k. m. med mycket missnöje förnummit, att man missbrukat dess namn och velat influera på borgerskapets och magistratens röster vid det instundande riksdagsmannaval; så har h. k. m. befalt mig (öfverståthållaren riksrådet Karl Sparre) såsom dess högste embetsmän i Stockholm att förklara: att k. m., som i den mest patriotiska afsigt sammankallat riksens ständer, anser alla sina trogna undersåtar med lika förtroende och önskar endast, att Stockholms invånare följa sin egen böjelse i det val af fullmäktige, de nu förehafva; derför begär k. m. af dem, att de, utan afseende på den eller dem, som erhållit löften under falsk förevändning af k. m:s vilja, anse sådana löften alldeles ogiltiga och endast följa deras enskilda öfvertygelse» . . .
