1 Ärkebiskop K. F. Mennander dog samma år. Ett senare bref från Schröderheim till konungen bestyrker, att den nämda successionen verkligen varit i fråga. Vi införa ett utdrag af detta bref, dat. den 10 Oktober 1789, emedan det i flera afseenden är märkvärdigt i afseende på denna tidens tänkesätt i dylika saker. — Kalmar stift hade blifvit ledigt efter doktor Schröder och erhölls af Wallenstråle. Schröderheim skrifver: »Eders majestät har behagat befalla mitt yttrande angående konsistorium i Kalmar, huruvida biskopsförslaget kunnat uppsättas utan nådiga order. Enligt kyrkolagen och flera författningar ha konsistorierna dertill rättighet två månader efter dödsfallet, och det har blifvit iakttaget. Under min förvaltningstid nytjade jag, vid alla sådana händelser, första tillfälle att begära e. m:s order om valen. Biskop Wallquists frånvaro har nu hindrat honom att göra detsamma. Emellertid är förslaget godt. Dahlerus är en redlig och from man, ganska välsinnad undersåte. Wallenstråle har den nåden att vara känd. Han är glad, vällustig, alltid behöfvande, äregirig, med ett ord en skicklig biskop i mitt sinne. Han är visserligen äfven välsinnad i sin politik och kanske mest ortodox der. Sedan jag är alldeles sekulariserad, borde jag ej yttra mig derom. Men jag har alltid fruktat hierarkien, och jag anser den mest farlig i en monarki under en konungs tid, som sjelf stiftat regeringssättet, der adeln är fattig och till en stor del okunnig, der borgerskapet i de flesta städer är utan industri, och der allmogen, god och redlig, tror på presten som på Gud. Jag har derför, men icke för min skull, fruktat de framsteg, presternas tilltagsenhet fått göra, och att de fått bemäktiga sig styret af sina angelägenheter. Jag är likväl tranquilare nu än förr; "ty biskopen i Vexiö (Wallquist) har vyer, som gå utom ståndets krets, är för slug att blifva zelot, för vällustig att blifva Tartuffe, och för litet prest att icke lemna ståndet åt vår Herre, om ståndets förmåner hindra hans enskilda. Det är alltid bättre, att en biskop och konungens biktfader eger detta förtroende, än det var förut. Man tog förvaltningen af mig och lemnade den åt en prest med mindre religion och moral, än jag verkligen har, som aldrig skött det pastorat han i flera år haft och icke tagit kragen en gång; förr än han behöfde den som riksdagsman. Han fick associera sig en stackars okänd landtprest, sedan en, som var afvita af ålderdom, och ändtligen en döf krympling. Rosenblads goda reputation skulle förgylla allt». Dåvarande revisionssekreteraren, numera hans excellens, grefve Rosenblad var medlem af ecklesiastik-beredningen. De andliga ledamöter deraf, jämte Nordin, om hvilka Schröderheim så ovänligt yttrar sig, voro: Anders Norberg, kongl. hofpredikant och ledamot af beredningen, men 1787 befordrad till pastor i Söderköping, der han dog; Petrus Nensén, pastor i Klara, död 1788, och Arnold Asplund, som hörde illa och var halt, död 1815 som pastor i Klara. Schröderheim fortfar: »Det var ståndet lika, blott en förändring skedde, och de aldrig på ärkebiskopsstolen behöfde frukta en främmande (denne främmande är tydligen Schröderheim sjelf). De oordningar, hvaröfver man klagat, voro redan förekomna, då e. m. på Gripsholm gillat mitt underdåniga förslag att upplifva kyrkolagen om presternas ålder och förekomma otidiga vokationer. Mina enskilda omständigheter tvungo mig att nytja de förmåner, mina företrädare oklandradt njutit, men ehuru jag blifvit dömd, kan jag bevisa, att jag icke gjort deras missbruk. Jag har varit elak mot mig sjelf i complaisance för andra; och de, jag mest tjenat, torde snarast ha vedergält mig på annat sätt.» — Schröderheim, som vid 1786 års riksdag förestod det lediga hofkanslersembetet (och äfven vid 1792 års riksdag hade samma förtroende), förordnades den 5 Okt. 1786 till vice landshöfding i Upsala län, men qvarstod såsom statssekreterare. Han blef efter Gustaf III:s död ordinarie landshöfding i nämda län den 8 Aug. 1792. — Kallades till förhör påsktiden 1794 för misstänkt delaktighet i Armfelts anslag mot förmyndareregeringen, begärde då sitt afsked och erhöll det den 29 April samma år. Han dog i torftighet på Jerfva den 30 Aug. 1795. De sista åren af Gustaf III:s regering hade han haft af konungen en pension på 2,850 rdr årligen. Se kammarrevisionens protokoll i undersökningen af grefve Ruuths förvaltning.
2 Wallquist tillägger: »Bland dessa antändare till det onda bör kyrkoherden Zacharias Juringius ej vara onämd.»
3 Den förre i Lunds, den senare i Karlstads stift.
4 Kallades af oppositionen för en Tolls agent.
5 Fullmakten är af en Königstedt för major Aminoff, som tillika åtog sig att göra en insamling på Riddarhuset till Königstedts understöd och att derpå betala 5 rdr i förskott.
6 Bref till konungen den 17 Aug. 1789.
7 Riksdagsmännen från bondeståndet i Finland ankommo till en del senare till riksdagen. Tvänne af dem voro ända från Kemi lappmark. För dem, som ej förstodo svenska, tolkades propositionerna af deras finsk-svenska medbröder.
8 Den såldes i kronans magasin till 3 rdr (12 rdr rgds) tunnan.
9 Allmänna magasins-direktionen upphörde, såsom bekant, efter 1823 års riksdag, sedan ständerna då upphört att med några bidrag eller kreditiv upprätthålla magasinsinrättningen, och denna äfven till en del hade förändrat sin natur och blifvit en handelsanstalt i stället för en undsättningsanstalt.
10 Nu aflidne generalamiralen Trolle.
11 I denna proposition hade konungen undantagit Helsinge, Öster- och Vesterbottens infanterier samt Jämtlands och Bohusläns dragonregementen, emedan särskilda omständigheter för dem voro gällande.
12 De voro friherre Beckfriis, friherre Karl Sparre, grefve Oxenstjerna och friherre De Geer.
13 Det heter i denna §: — »krigsmakten till häst och fot så väl som båtsmanshållet förblifver vid sin indelning samt de med allmogen och städerna upprättade kontrakt — intill dess k. m. och ständerna nödigt finna någon förändring deri samfäldt göra.»
14 I första klassen: Ja 54. Nej 109; i andra klassen: Ja 49, Nej 92; i tredje klassen: Ja 69, Nej 227. Se de tryckta riksdagsprotokollen.
16 I sina punkter till ständerna den 9 Maj 1786 säger konungen: »Af inlupna underrättelser har k. m. inhemtat, huru skojare, tjufvar och andre missdådare, då de blifvit förde i fängelse eller allmänna arbetsställen, tagit barnen med sig, hvilka derstädes med dem blifvit inneslutna i fängelset. K. m. har funnit stridande både mot menskligheten, samhällets nytta och billigheten att låta ett sådant bruk fortfara. — Som barnhusinrättningarna icke medgifva, att de utan åtskilnad der kunna genast emottagas, har k. m. förklarat att, derest de ej finnas i stånd att taga tjenst, lära handtverk eller sig lofligen försörja, skola de genast föras tillbaka till den socken, hvarifrån de senast med föräldrarna kommit, och der njuta det underhåll, hvarmed hvarje socken är skyldig försörja sina fattiga.» — Den 18 Nov. 1783 hade konungen låtit utgå en allmän författning om arbetsinrättningar i landsorterna.
17 K. m:s punkter till riksens ständer den 9 Maj 1786.
19 Jfr sid. 206 ofvan.
21 Jfr ofvan sid. 208.
22 Den 19 Aug. 1778. Jfr ofvan sid. 244.
23 Den 9 Juni 1783. Jfr ofvan sid. 338.
24 Deremot såldes för kronans räkning franskt bränvin.
25 Ordalagen till ständerna lydde: »Utskottet har anledning att förmoda, det sådana utvägar blifvit nytjade, att riket icke blifvit belastadt med någon ny och riksens ständer icke veterlig gäld.»
26 Nordin i sina anteckningar säger: »Vid 1786 års riksdag ville konungen gifva bränvinet löst, men deremot vinna en någorlunda god ersättning. Han sade mig då, att han hade 30 tunnor guld deraf, men åtnöjdes med 18. Presterna och bönderna skulle gerna velat gifva hvad som begärdes på obestämd tid, men de återhöllos af adeln, som fann försigtigast att hafva qvar detta band. Borgaren (ensam) ingick för alltid. Efter riksdagen den 25 Juni var jag utkallad till konungen på Drottningholm kl. 6 på aftonen, då vi talade om bränvinet, hvars lösgifvande på hvad vilkor som helst jag tillstyrkte, i anseende till den elaka verkan kronobrännerierna och krogarna gjorde på sederna. Om hösten i November yrkade jag vidare samma sak i Upsala på slottet, då konungen lofvade mig att snart vilja hjelpa detta.»
27 Man påminne sig, att denna fråga vid 1778 års riksdag redan var väckt, till förekommande af den decisionsrätt, som den åter-upplifvade Gustaf Adolfs riksdagsordning inrymde åt konungen, i fall af ständernas skiljaktiga tankar. I ett samtal med Nordin den 20 Januari 1789 berättade riksrådet Axel Fersen, huru han vid 1778 års riksdag hindrat antagandet af 1617 års riksdagsordning, så vidt den rörde lagstiftningen. »Det tillgick således. Om onsdagsmorgonen kl. 8 skulle plenum hållas (på Riddarhuset), då det eljest alltid varit kl. 11. Fersen uppkom kl. 3/4 8 och träffade landtmarskalken Saltza, som förundrade sig att finna Fersen uppe så bittida. — Fersen frågade, hvad vigtigt som nu skulle förehafvas. Saltza nämde, att riksdagsbeslutet, som vore uppsatt i kansliet, skulle justeras. Fersen läste då på manuskriptet och fann deri, att 1617 års riksdagsordning var i 1 § antagen. Fersen invände häremot, att fråga derom aldrig förevarit hos stånden, och kunde han således ej finna sig i beslutets underskrifvande. Saltza bekymrad frågade, huru han ville hafva det. Fersen sade: med de och de ändringar ingår jag deri, och kallade neder landshöfding Nackrey från läktaren. Nackrey läste, fann samma betänklighet och uppsatte då projektet till denna paragrafs förändring. Vid föredragandet begärde Fersen saken på bordet. Följande dagen inkom Hummelhjelms memorial.» (Se ofvan sid. 261, der not. 5 efter denna upplysning rättas). Derför föreslog grefve Fersen äfven vid 1786 års riksdag åtskilliga försigtighetsmått vid riksdagsbeslutets justering.
28 Krigsbefälet hade allt ifrån konung Karl IX:s tid blifvit kalladt till riksdagarne. I 1772 års regeringsform nämnes intet derom, men väl, i 56 §, att med armeens pensionskassa skulle förhållas efter de reglementen, som stadgade blifvit, eller af k. m. genom öfverenskommelse med krigsbefälet och armeens fullmäktige kunde stadgas. Reglementet sattes i sammanhang med riksdagarne, emedan deri stadgades, att den valda direktionen öfver armeens pensionskassa skulle sitta från riksdag till riksdag. För öfrigt reviderades kassan hvart tredje år af armeens fullmäktige. En sådan revision hade nyss före riksdagen skett. Oppositionen hyste hemliga misstankar öfver kassans användning; ehuru på Riddarhuset intygades, att den befunnits i fullkomligen godt stånd.
29 Af hr Tigerstedt, G. A., den 22 Juni.
30 Af hr Sprengtporten, Göran, s. d. — Öfverste Sprengtporten gick innan årets slut i rysk tjenst.
31 Nämligen att vidt aflägsna och obygda marker måtte afvittras och gifva under kronan rum för nya sjelfständiga åboar, sedan en viss areal af jord blifvit de gamla hemmanen förbehållen.
32 Nämligen att riksdag ej skulle vara längre än högst tre månader.
33 Rådman i Upsala, förut docens vid akademien.
34 Före riksdagen utspriddes ett högst bittert pasquill mot konungen, hvilket ännu finnes i många samlingar af denna tidens, mest handskrifna, oppositions-literatur, kalladt: Lagman Thorgnys bref från Vallhal. Deri förekomma ställen, sådana som det följande, om konungen: »Om din statsprincip är att utarma adeln genom prakt och öfverflödiga nöjen samt allmogen genom utlagor för att med säkerhet lemna rikets tömmar åt tjufpojkarne — så vet, att denna maxim är närmaste slägtinge till Kristierns bödelsyxa.» — Nordin säger derom: »Detta ogudaktiga och trolösa pasquill lärer hafva begynt löpa vid början af Februari månad 1786, men tjenar mera till bevis på auktorns arghet än tidens och regeringens hårdhet... Ho har påbjudit lyxen? Hvar och en eger sin frihet, allenast högmodet tillåter sparsamhet. En tarflig president, Rosir (i Svea hofrätt), har mera anseende än de mest braskande herrar och är af konungen hörd mer än någon annan president. — För mig och tusen andra har det gått an att med tarflighet vinna utkomst under dessa år. Detta har jag velat annotera; emedan pasquillanten ej har mera skäl att begära förtroende för sin uppgift, än jag för mitt vitnesbörd.»
35 En från partitiderna bekant småländsk riksdagsbonde — var redan riksdagsman 1756.
36 Troligen, att konungen skulle nödgas utan vilkor uppgifva bränvinsregalet, hvars laglighet bestreds.
37 Den är åtföljd af ett bref, dateradt den 18 Aug. 1787 från dåvarande legationssekreteraren Bergstedt i Berlin, som haft detta hemliga uppdrag.
38 Har afseende på den af konungen upplifvade 1617 års riksdagsordning och den förklaring deröfver konungen vid riksdagen meddelade.
39 Författaren återkommer här till konungens kostsamma resor och tillägger, att konungen för det närvarande vore sysselsatt med en reseplan till England. Vi ha i hans papper ej funnit något derom, men väl finnes der spår till ett påtänkt förslag att för kronprinsen söka en engelsk prinsessas hand.
40 Jämför dessa uppgifter med de officiela i konungens berättelse om flottan till ständerna.
41 Öfverdirektören och riddaren Thunberg, den store byggmästaren, Polhems lärjunge och Augustin Ehrensvärds vän; hvars minnesmärken äro skeppsdockorna vid Sveaborg och Karlskrona och planerna till Trollhätte och Göta kanaler, sådana de, med få afvikelser, sedan blefvo utförda. Daniel Thunberg, bondson från Ångermanland, dog 1788 i Karlskrona, 78 år gammal.
42 För akademiska läsare må här ett summariskt utdrag lemnas ur en journal, hållen under detta konungens besök i Upsala (se Uppfostringssällskapets tidningar för 1787, n:r 32 - 34). Den 22 Okt. anlände konungen och emottogs vid Flötsund af vice lands-höfdingen, statssekreteraren Schröderheim, rektor professor Christiernin samt senatus academicus, landtstaten och magistraten. Den 23 afhörde h. m. inkognito kl. 11 ett stycke af professor Svedelii föreläsning i latinet samt kl. 12 professor Fants föreläsning i historien. Kronprinsen emottog derefter akademistaten. Den 24 afhörde k. m. professor Fant. Den 25 besökte professor Thunberg. Den 26 afhörde konungen professorerna Lindblom, Fant och Dureus (konungen rådde den sistnämde att taga afsked) samt besökte laboratorium chemicum. Den 29 hörde k. m. professorerna Thunberg, Melanderhjelm, Floderus, Lindblom, Fant samt besökte Gamla Upsala. Den 28 hörde professor Neikter och lät samtliga den studerande ungdomen för sig och kronprinsen presenteras på akademigården, hvarefter afhördes en latinsk disputationsakt under magister Thorberg: De poesi Homerica. Den 29 gudstjenst i Domkyrkan, som af k. m. bevistades, hvarvid predikan hölls af hofpredikanten grefve Fr. Bogisl. v. Schwerin (erhöll 1788 Sala pastorat). E. m. särskild presentation af den studerande noblessen. Den 30 hörde h. m. professor Fant och besåg myntkabinettet. Den 31 afhörde professorerna Murray, Thunberg och Fant. Den 1 Nov., som var kronprinsens födelsedag, undanbad k. m. sig alla högtidligheter, afhörde på f. m. en föreläsning af franske språkmästaren och på e. m. en historisk disputation under prof. Fant, hvarvid Schröderheim, Rosenstein, professorerna Lindblom och Boethius samt akademisekreteraren Flygare med flere unge adelsmän och officerare opponerade extra. Den 2 hörde k. m. prof. Fant. Den 3 afreste k. m. e. m. till Stockholm, sedan h. m. afhört professorerna Berch och Fant. Den 5 återkom. Den 6 hörde professor Fant, besåg Gustavianska grafkoret och besökte prof. Prosperin på observatorium. som visade konungen Saturni ring. Den 7 hörde prof. Fant. Den 8 prof. Neikter, besåg konsistoriihuset, befalte att ärkebiskoparnes porträtter, så vidt möjligt, skulle kompletteras, hörde på en disputationsöfning i Collegium Skytteanum tillika med kronprinsen. Den 9 tog exercitiigården i besigtning och hörde prof. Fant. Den 10 hörde prof. Fant. Den 11 hörde Leopolds åminnelsetal öfver prof. Sleincour. Den 12 bön och cour hos h. m., hvarefter danske envoyén Juel till kronprinsen öfverlemnade danska elefanterorden. Envoyéen spisade vid öfverstemarskalks-taffeln, som var anrättad i consistorii academici rum. Den 13 och 14 afhörde professorerna Fant, Lindblom och Boethius. Den 15 på f. m. en disputationsakt under prof. Neikter; extra opponerade Fant, Filenius, Drissel, P. Afzelius, M. Floderus, P. Malmström, och studerandena Karl v. Rosenstein, baron Ludv. Mörner, Benjamin Höijer, J. Holmbergsson m. fl. E. m. disputation i Collegium Skytteanum, hvarvid k. m. täcktes lemna samtlige de närvarande adlige studerande företräde och yttrade sitt välbehag öfver inrättningen till prof. Lindblom. Den 16 afhörde prof. Fant. Den 17 prof. Tingstadii inträdestal. Den 18 en disputationsakt: Legatio Jon. Skytte senioris in Daniam, som på svenska under prof. Lindblom försvarades af M. Sundvall. Schröderheim m. fl. opponerade extra. Den 19 reste k. m. till Salsta. Den 20, 21 afhörde prof. Fant. Den 22 disputationer på akademien och i Collegium Skytteanum. Den 23, 24 afhörde prof. Fant samt reste till Stockholm; den 28 återkom och afhörde prof. Fant. Den 29 bevistade disputationsakter på akademien och i Collegium Skytteanum. Den 30 hörde prof. Fant. Den 1 December besökte prof. Thunberg och hörde prof. Fant. Den 2 besåg ytterligare det akademiska biblioteket och reste till Stockholm. Den 4, 5 afhörde prof. Fant, hörde följande dag en disputationsakt och lemnade hela akademistaten företräde, hvarvid rektor tolkade akademiens und. erkänsla. På aftonen afhörde k. m. och kronprinsen en disputationsakt i Collegium Skytteanum, då Lindblom å egna och den studerande adelns vägnar aflade und. tacksägelse för konungens nåd. Baronerna Jöran Silfverhjelm, Klas Fleming, Hampus Mörner, Klas Cederström m. fl. hade i dessa öfningar utmärkt sig. Den 7 afhörde konungen prof. Fant, besökte prof. Låstbom och såg de ekonomiska samlingarna. Den 8 hörde Fant. Den 9 afhörde tvänne disputationsakter och afreste från Upsala.
43 Naturforskaren professor Swartz skrifver derom till professor Lidén den 1 April 1788: »Thorilds disputationsakt har väl herr professorn sig redan bekant, samt att den anstäldes i herrens egen öfvervaro. Den har varit tordehända en af de besynnerligaste. Sjelfva ämnet röjer auktorns tilltagsenhet. - Herrar Schröderheim, Hastfehr och Leopold ha opponerat extra på hög befallning. Det har ej aflupit utan nöje och löje. Konungen har sjelf applåderat; och Thorild blifvit på konungens befallning af fem deputerade komplimenterad, som han dock ej lärer anse för något utomordentligt. — Leopold har blifvit h. m:s handsekreterare med tromans heder, lika som Kellgren och Clewberg. Den förstnämde bar allmänt auktorsnamnet af den nya dramen Siri Brahe och Göran Gyllenstjerna; men nu erkännes k. m. för rätte upphofsmannen. Den är törhända den bästa produktion på svenska teatern, eger i alla afseenden det förnöjande, intagande, värdiga och på det högsta rörande.»
44 Den 17 Aug. 1787 lade konungen grundstenen till bygnaden uti den nya botaniska trädgården i Upsala. Då k. m. hade funnit, att den gamla botaniska trädgården, oaktadt dess så stora ryktbarhet under Linnés tid, dock saknade nödigt utrymme, så behagade han till akademien förära kongl. slottsträdgården jämte 112 qvadrat-alnar jord vid dess vestra sida, hvilken Upsala stads magistrat och borgerskap, i följd af h. m:s nådiga vilja, till samma bruk öfverlemnade. H. m. beslöt tillika att af egna medel bekosta den der nödiga bygnadens uppförande. Till detta nya botaniska lärohus lades grunden kl. 3 e. m. H. m. begaf sig till den ändan från slottet till slutet af trädgården, der consistorium academicum var samladt, då h. m. aflemnade sitt donationsbref, dateradt samma dag, till prokansleren. ärkebiskopen v. Troil, som i ett kort tal tolkade akademiens tacksamhet. H. m steg derefter ned till det utsedda stället för grundstenen, der, jämte flere mynt och medaljer, äfven nedlades den på konungens befallning öfver Linné slagna skådepenning. Kopparskifvan, som betäckte mynten och medaljerna hade följande inskription: Gustavus III, ut honis artibus, et præsertim scientiæ in gentis laudem a Carolo Linnæo ad fastigium evectæ consuleret, simulque memoriæ consecraret auspicia, quibus filius Gustavus Adolphus Acad. Upsaliensem tuetur, has aedes exstruere voluit, primis sua manu locatis fundamentis d. XVII Aug. MDCCLXXXVII. — Då h. m. rörde grundstenen med de brukliga hammarslagen, aflossades 128 styckeskott på slottsbacken, å hvilken en bataljon var inkommenderad till paradering. Uti ett bredvid grundläggningsstället uppslaget tält emottog h. m. sedan uppvaktningar och återreste samma e. m. till Drottningholm. — Jfr. Gjörwell, Allmänna Tidningar eller Svea Rikes Annaler 1788, n:r 41. — I November 1787 skrifver Schröderheim till konungen: »Med bygnaden lider fort, men hade gått fortare, om en ständig tillgång varit på materialier. Emellertid blifver hela grunden lagd i år och är redan färdig under corps de logis med kolonnaden och orangeriet, samt början gjord med andra flygeln; ehuru denna ovanligt våta höst mycket hindrat. De studerandes antal är talrikt. De längta mycket efter konungen, säga de.»
45 Det ena var på 600,000 rdr; det andra proponerades till 2 à 3 millioner gyllen från Antwerpen. (Liljencrantz till konungen den 13 Juli 1786.) Att äfven det sistnämda lånet (till huru stort belopp omförmäles ej) verkligen upptogs, ses af Liljencrantz bref till konungen af den 29 November 1786.
46 Förut förste stallmästare hos hertig Karl, possessionat i Skåne.
47 Den 4 Oktober 1790 anförde statssekreteraren, att k. m. sig säkerligen till minnes förde, att statssekreteraren vid öfvertagandet af handels- och finansärendena öppenhjertigt tillkännagifvit, att han i handelsbokhålleriet, vexelsaker och i publika verk nytjade räkenskapsmetoder icke hade erforderlig insigt. Generalkonsuln Peyron förordnades honom derför till biträde.
48 Hemligt protokoll fördt inför konungen den 4 Oktober 1790. Jfr protokoll, hållna i kongl. kammarrevisionen angående grefve Erik Ruuths redogörelse för hans excellens' finansförvaltning. Stockholm 1794, sid. 117. Han blef under förmyndareregeringen underkastad en process, som bar karakteren af förföljelse. Man chikanerade honom på konungens qvittenser, hvilka, då de ej alla voro i samma form, man till en stor del ej ville erkänna såsom gällande. Pluraliteten af kammarrevisionens egna ledamöter var af den tanken, att de borde anses giltiga. Icke dess mindre förklarade baron Reuterholm, kammarrevisionens president, i revisionens utslag dem för ogiltiga; och detta utslag stadfästades i högsta domstolen, emot professor Calonii yttrade särskilda mening.
49 Baron Ruuth hade likväl sjelf i andra giftet en dotter ur det betydande Wahrendorfska huset. Det synes såsom Toll varit den, som hade föreslagit baron Ruuth för finanserna. Han skrifver till konungen den 28 November 1786: »Den allmänna farhågan, att Cederhjelm (kommersrådet baron Josias Cederhjelm) skulle blifva baron Liljencrantz' efterträdare, hade så imponerat på handlande korpsen, att, då de fingo höra den rätta, emottogs tidningen med nästan enhällig fägnad.... Den allmänna opinionen var, att baron Ruuth har insigter och tänker väl, så att han icke skadar handeln, utan blir så rättrådig, att han tillåter alla förtjena lika. — E. m. lärer häraf nådigst finna, att den afgående posten således icke skadar, utan tvärt om gagnar finansadministrationen; i synnerhet som. månge af de handlande tro sig veta, att baron Liljencrantz alltid blir förste mannen för affärerna. En del påstå sig ha det af honom sjelf; som får bli för hans räkning.» — I och för diskontinrättningen fortfor Liljencrantz att vara verksam. Han skrifver derom till konungen den 29 November 1786 (då han uppgifver alla de mångfaldiga särskilda befattningar, som voro honom anförtrodda): »I fall e. m:s nådiga afsigt är att bibehålla denna för allmänna rörelsen oundgängliga diskontinrättning, så är det den enda kommission, som jag i underdånighet supplicerar om att få behålla, af den orsak att diskontinrättningens grundläggning var det första jag lade handen vid såsom statssekreterare (jfr ofvan sid. 208). Det forna enskilda diskontkompaniet blef, i följd af kgl. förordningen den 13 April 1787, under namn af general-diskontkontor, ett verk, som för k. m:s och kronans räkning bedrefs af löntagande embetsmän.
52 Dessa 1,200,000 livres voro de extraordinära subsidier på 5 år, om hvilka Gustaf III personligen afslöt öfverenskommelsen under sitt besök vid franska hofvet 1784. Den af grefve Creutz underhandlade subsidietraktaten af 1783 innehöll en förnyelse af de ordinarie subsidierna 1,500,000 livres om året under 6 år. Både de ordinarie och extraordinarie subsidierna vore utlupna och upphörde 1789, således midt under kriget.
53 I ett bref från grefve C. A. Wachtmeister till konungen den 11 Juni 1787 kallas det Ruuths projekt.
54 Adeln ingick mindre allmänt derpå. För öfrigt antogs förslaget af pluraliteten i alla provinser, utom i Bohuslän, der också bränvinsbränningen, liksom i Stockholm och Göteborg, förbjöds, och der man fortfarande skulle hemta sitt behof af kronobrännerierna. Den sålunda införda och småningom allmänna bränvinsbevillningen fortfor att utgå utan ständernas hörande till 1800 års riksdag, då den blef föremål för deras beslut och å nyo faststäldes.
55 »On ne peut se dissimuler que la position des couronnes de France et Suède n'ait singulièrement changé depuis la décadence de celle-ci — et que la liaison entré les cours de Versailles et Stockholm n'ait été depuis plutôt l'effet de 1'habitude et du sentiment, que d'une utilité et d'une convenance politiques. Néansmoins dans la varieté des combinaisons politiques il pourrait s'en rencontrer où une alliance avec la Suède ne serait pas inutile.» Flassan, Hist. de la diplomatie française, VII: 375.
56 Han dog den 12 Februari 1787. »La temporisation fut le principal ressort de ce ministre — servant un prince mesuré et timide.» Flassan, VII: 440.
57 Declaration pour suspendre les armements faits à l'occasion des troubles de la Hollande, 27 October 1787: »Cet échec irreparable porté à la considération de la France, consolida la revolution de la Hollande et imprima au cabinet de Versailles un caractère de faiblesse et presque de déloyauté. — L'empereur Joseph dit à cette occasion: »La France vient de tomber; je doute qu'elle se relève.» Flassan, VII: 456.
58 Dog den 17 Augusti 1786.
59 »Den 17 September medförde tyska posten nyheter om rupturen emellan Turken och Ryssen 1787. Den 19 var jag hos konungen — säger Nordin — på Drottningholm, då bekräftelse kom från Ryssland. Jag satt samma afton på teatern näst bakom konungen, som syntes något eftertänksam. När första pjesen var spelad, afsade konungen den andra kl. 10 om afton och satte sig i vagnen, farande till staden, der han dröjde tvänne nätter, hade ock konferens om natten på Haga. Man gissade, att det angick turkiska kriget; men jag fick ej något begrepp om fredsbrott med Ryssland förr än i November månad, då jag talade med konungen uti Svenska akademien om de personer, som borde få medalj slagen öfver sig, ibland hvilka jag nämde Evert Horn, Henrik Horn, Jakob De la Gardie och flere, som piskat Ryssarne bra; hvarvid konungen utlät sig: vi skole vänta så länge för att ej störa grannsämjan med Ryssland; men få vi Mars månad på oss och Turkarne till dess hinna slå dem några gånger, så kunna vi kanske skrifva hvad vi vilja. Rosenstein stod då bredvid konungen och mig och sade efteråt till mig: »För Jesu namn skull låt ingen menniska veta denna expression efter konungen: han kan aldrig tiga med sina tankar.» Detta gaf mig styrka i den misstanke jag strax fattade, att något krigiskt vore på färde. Uti Mars månad 1788 var jag inne hos konungen en morgon, då han låg på sängen ännu. Han begynte tala om krig i allmänhet och frågade mig, huru jag anser de nationers tillstånd, som alldeles afhålla sig från krig. Jag kom då ej i håg något om Ryssland, utan svarade helt uppriktigt (det jag visst ej gjort, om jag sansat mig), att deruti äro många omständigheter att konsiderera, t. ex. om man har krigiska nationer till grannar, så är det farligt att hafva så lång fred, att all militärisk erfarenhet hinner utslockna i nationen; ty det är en säker anmärkning, att folkslag, som föra krig, lida mycket, men få alltid en ny nerv genom sina olyckor, de må vinna eller tappa; och att alla hufvud-förbättringar uti nationela karakterer skett under de svåraste krig. — Detta allt gillade konungen och gjorde många sköna reflexioner i anledning af det jag sade om den nerv, som olyckor gifva en nation. — Allt var tyst och stilla till skärtorsdagen, då jag var med konungen till Upsala, och major Fredrik Tersmeden, som kom från Stockholm, förtrodde mig, att enligt en den föregående söndagen afgången befallning 12 rangskepp voro under tackling i Karlskrona och skulle nytjas mot ryska flottan.
60 Ur envoyéen v. Asps papper på Upsala bibliotek. Han var nu hemma och arbetade i konungens kabinett. Depeschen är af honom uppsatt.
61 »De sammanträdde i dag kl. 10 på båda divisionerna, och grefve Oxenstierna, som förliden måndag återkommit (ifrån Köpenhamn, dit han medföljt), uppläste brefvet. Grefve Bjelke fann sig äldst och kände granlagenheten deraf. Grefve Hermansson var blödig, baron Liljencrantz mycket affekterad, öfverståthållaren (riksrådet Karl Sparre) stolt med sitt enskilda bref i handen, riksråden Stockenström, Falkengreen och Ramel voro sjuka. Riksrådet Oxenstierna lät påskina en hemsk okunnighet, blandad med sin vanliga vänlighet. Riksrådet Fredrik Sparre var icke utan förundran. Riksrådet Bunge tycktes imaginera sig hvad suiter en sådan visit väl kunnat medföra för 14 eller 15 år sedan. Riksrådet Falkenberg åt på en skorpa och tycktes småleende vilja förråda, såsom skulle han haft e. m:s nådiga förtroende af hela planen. Grefve Wachtmeister och jag betraktade denna illustra areopag och kommo öfverens, att man bäst ser den ett stycke från bordet. — Gaussen (fransk chargé d'affaires) träffade mig i slottshvalfvet. Då jag sade honom, att e. m. rest ifrån Köpenhamn — utbrast han — »et puis Monsieur — et puis» . . . men gick, utan att vänta svar. (Det troddes nämligen, att konungen äfven ämnade resa till Berlin.) Pratet om en revolution i Ryssland faller nu allt mer.» — Brefvet är af den 9 nov. 1787.
62 Den utföll efter konungens afresa, enligt kronprinsens vilja — »men emot danska konseljens enhälliga afstyrkande», skrifver Toll till konungen den 5 Dec. 1787.
63 Det finnes i konungens papper ett franskt memorial af Liljencrantz, utan datum, men tydligen skrifvet under sista tiden af hans finansförvaltning och nyss före 1786 års riksdag, hvari han beklagar sig bittert öfver ett utspridt rykte, att konungen skulle tillsagt handlanden Schön i Stockholm ett privilegium exclusivum på tre år för all handel med specerier emot en årlig afgift af 3 tunnor guld till kronan, hvaraf Liljencrantz skulle få 100,000 rdr, och att detta privilegium redan skulle ha varit expedieradt, men på riksrådet Beckfriis' föreställning af konungen blifvit återtaget. Liljencrantz begär, till upprättelse af sin egen heder, att upphofsmannen till detta rykte måtte ställas till ansvar af justitiekansleren.
64 Författaren tillägger: »Det är visst, att officerare, som i alla länder pläga fägnas åt krig, här voro de förste, i begynnelsen nästan de ende, som skreko deremot, att de vid marscherna förforo hårdt mot allmogen och nästan fiendtligt, samt att kapten Willebrand vid Åbolänningarne — densamme som sedan blef olycklig — berättat mig, att öfverste Hästeskos fru i April månad, förr än regementet aftågade, sagt honom, att trupperna aldrig skulle gå öfver gränsen. Men huru kunde hon veta det, utan af sin man, och hvar tog han det, om ej från uppgjorda aftal.»
65 Afskrifna efter en på Lunds universitets bibliotek bland framlidne h. exc. fältmarskalken m. m. grefve Tolls handskrifna samlingar förvarad vidimerad afskrift. — Originalprotokollen innehades af general Toll till dess död 1817 och lemnades då till grefve Ruuth, af hvilken grefve J. De la Gardie dem emottagit och förvarat, med det intyg: att de af konungen, aftonen innan han embarkerade för att afgå till Finland 1788, blifvit öfverlemnade till friherre Ruuth och general Toll med de märkliga orden: »Vårt lif är osäkert. Det är Försynen ensam som vet, om jag återkommer eller ej ifrån den strid, som nu börjas; skulle jag stupa, fölle säkert hela nationens hat och ovilja på eder, mina herrar, som man anser det hafva tillstyrkt. Jag lemnar eder derför dessa originalprotokoll med min egenhändiga justering å hvarje protokoll, för att, då jag ej mera är till, visa nationen, att ni sökt afstyrka det, och att det är endast på min befallning och i följd af de uppgifter, jag genom mina ministrar vid de utrikes hofven erhållit, som jag företagit detta krig.» — Jfr. De la Gardieska Arkivet. Lund 1842. 18 D. s. 14. — Deremot synes en anteckning af Schröderheim strida, att konungen sagt honom, just under sjelfva krisen af 1789 års riksdag, natten emellan den 16 och 17 febr., sedan konungen underskrifvit anslaget till det bekanta märkeliga plenum: »Hade jag aldrig känt Tollen, hade jag ej behöft detta» Härvid bor likväl anmärkas, att general Toll, om han än afrådde sjelfva utbrottet af kriget, och äfven sedan, efter öfverkomsten till Finland, i Helsingfors så öppet tadlade anstalterna, att konungen skilde honom ifrån sig, dock allt sedan 1783 varit den egentlige rådgifvaren i alla konungens hemliga krigsplaner, och att den, som varit med om premisserna, får med rätta uppbära sin andel at konklusionen.
66 En sådan hade således blifvit gifven.
67 Den 15 April och 13 Aug. 1788.
68 Se dennes underdåniga promemoria i protokollet den 3 Febr. 1788.
69 Protokollet den 10 Mars 1788.
70 Hvilken öfverraskning ej heller blef ringa, då Petersburg och Lifland nästan voro utblottade på troppar. Se: Mémoires du comte de Ségur, T. III. p. 372, — då fransk ambassadör i Petersburg.
71 Med det tillägg angående Toll, som vi ofvanför anfört.
77.
94 .
