Vid samma tid ser man Gustaf III sysselsatt med hemliga förberedelser till ett anfall på Danmark och Norge, hvars utförande, under dåvarande omständigheter, han hoppades, att Katarina II ej skulle motsätta sig. Öfverste Toll, som nu hade hans hela förtroende, skickades i anledning deraf med hemliga uppdrag till Karlskrona.

Rikets flotta hade alltid varit ett föremål för Gustaf III:s synnerliga uppmärksamhet. På dess iståndsättande användes till en stor del de franska subsidierna. Konungen, missnöjd med amiralitetskollegii förvaltning, hade 1776 flyttat det från Karlskrona till Stockholm och inskränkte ännu mer dess verksamhet genom det år 1780 inrättade generalamirals-embetet. ⁴⁰ Det uppdrogs åt den man, under hvars ledning gamle grefve Ehrensvärds skapelse af skärgårdsflottan hade fortgått, nämligen åt dåvarande generalmajoren och chefen för denna flotta Henrik af Trolle, till hvars biträde förordnades den store skeppsbyggmästaren öfverste Chapman. I verksamhet, skicklighet, drift och oegennytta kunde den nye chefen svårligen öfverträffas. För politiken var han främmande och önskade vara det, äfven sedan han af konungen deri indrogs.

Öfverste Toll medförde ifrån konungen följande bref: »Ulriksdal den 15 Maj 1783. Ädle och välbördige generalamiral och kommendör af svärdsordens stora kors, af Trolle! Åt öfverste Toll har jag uppdragit att till generalamiralen anförtro de stora projekt, hvarmed jag umgås, och som komma så mycket an på generalamiralens biträde. Jag har uppfattat dem ur den ställning, som Europa nu befinner sig uti, i synnerhet vår Nord, sedan turkiska kriget nu synes oundvikligt, om det ej redan är börjadt; men dessa förehafvanden äro af en natur, att ej gerna kunna anförtros åt papperet, innan sista handen lägges vid deras fastställande, och det kommer mycket an på de underrättelser, öfverste Toll har befallning att begära af generalamiralen. Det är nu elfva år sedan jag med eder tillhjelp började det stora verk, som ändrade hela rikets skick ⁴¹, och nu börjar jag ett äfven så stort, som kan ändra Nordens hela utseende. Det tyckes, som Försynen, som på så besynnerligt sätt fört mig vid handen och bibehållit freden under alla de moln, som den tycktes vilja störa, — det tyckes, som Försynen, säger jag, velat reservera åt er och Tollen att alltid med mig gå samma väg och hjelpa till de stora föremål som lända till rikets ära och våra namns odödlighet. Jag behöfver ej mera säga åt en man, begåfvad med så mycken insigt, och som förenar dermed en bepröfvad tillgifvenhet för mig och fäderneslandet. Jag väntar med otålighet edra råd edra upplysningar öfver hvad jag begär att veta och edra tankar om sjelfva saken. De skola decidera mig, och så snart de komma mig till handa, skall jag börja att med allvar arbeta på mitt verk. Jag befaller för öfrigt eder Gud allsmäktig, med all nåd och ynnest varande eder

väl affektionerade
Gustaf». ⁴²

Generalamiralens svar till konungen är af den 20 Maj: . . . »Ifrån längre tid tillbaka» — skrifver han — »har jag sett möjligheten af hvad e. m:t nu tenterar på Danmark, men jag måste bekänna, att jag icke förväntat verkställigheten deraf vara så nära för hand, som e. m:t nu behagar ge mig till känna. Ty jag har alltid förestält mig, att för lyckan af en sådan operation nödvändigt fordrades, att e. m:ts örlogsflotta borde till sin fulla styrka vara alldeles fullbordad och i fullkomligt godt stånd; ehuru favorabel för öfrigt den politiska ställningen kunde vara. Och som flottan ännu är ganska långt ifrån en sådan situation, så har jag icke på länge, och ej förr än från denna dags afton, med allvar tänkt på detta vigtiga ämne. E. m:t lärer derför aller nådigst ursäkta, om mitt yttrande ej kan blifva så fullkomligt, som e. m:t torde förvänta sig. Saken är dristig, men den är icke omöjlig. Det svåraste är tidens korthet. Men, då jag tager för gifvet, att e. m:t vinner fullkomlig säkerhet ifrån den östra grannens sida, så att derifrån sjelfva entreprisen ej blir i någon måtto störd, att äfven andra sjömakter icke hinna lägga något hinder i vägen, innan allt är decideradt, att e. m:t har penningar och att man i behörig tid kan samla magasin och andra krigsbehof till skånska fästningarna, så håller jag före, att e. m:t så mycket snarare må i Guds namn börja detta storverk, som Danmarks invärtes belägenhet är ganska svag och dess regering dessutom omöjligen kan föreställa sig ett så hastigt anfall, att det hinner besörja sina försvarsmått, innan e. m:t är mästare af Seland, och man bör göra sig ett temligen säkert hopp om en god utgång, i synnerhet som e. m:t alltid är lycklig. Alltsammans synes mig till en början bero på tvänne hufvudomständigheter, nämligen på den största hemlighets iakttagande, tills man är i fullt stånd, och på den möjligaste skyndsamhet. Bägge delarne äro icke omöjliga; men likväl ganska svåra. — Jag håller för öfverflödigt att ingå i hela ämnets vidd för denna gången. Hr öfverste Toll sörjer för detaljernas utarbetande på landsidan, och håller jag mig sålunda blott vid flottan och hvad den kan åstadkomma vid detta tillfälle. 1:o. Operationen måste nödvändigt börjas med en eskader, som strax blokerar Köpenhamn, så snart rupturen är gjord om sundska tullen. Ty man får ej ge Danskarne så lång tid, som vi behöfva att utrusta hela vår styrka. De kunna annars hinna armera hela sin flotta så fort som vi, och då är allt förloradt; ty vi kunna i år omöjligen blifva så starka i sjön som de. Denna eskader kan då komma att bestå af 6 linieskepp och 2 fregatter. Den kan så småningom göras färdig under pretext af exercis eller ock, efter hr öfverste Tolls idé, för att tjena till eskort under e. m:ts utrikes resa. Ett underdånigt memorial om en exercitii-eskaders utrustning afsänder jag derför med posten uppenbarligen till statssekreteraren Carlsson ⁴³ för att så mycket mer kachera rätta afsigten dermed. Denna eskader kan vara färdig mot slutet af Juli. 2:o. Den eskaders styrka, som bör följa på detta avantgarde, kan i möjligaste måtto blifva 8 linieskepp och 2 fregatter, så att hela styrkan blefve 14 linieskepp och 4 fregatter, som torde vara nog både att innestänga danska flottan och efter omständigheterna betäcka landstigningen; helst man alltid supponerar, att Danskarne ej hinna armera, innan vi äro dem på halsen. Tiden för denna sista division att gå till sjös kan ej bli kortare än 6 veckor efter den dag, då saken eklateras, ty på kortare tid är omöjligt att armera med så litet sjöfolk, som jag nu har tillgång på. 3:o. Krut och ammunition har flottan inom sig för en hel kampanj. 4:o. Proviant för 6 veckor har flottan i det närmaste, och hvad som brister kan utan uppseende anskaffas. 5:o. Det blifver knappt om sjöfolk, så länge fördubblingen ej är uppsatt; och denna kan ej uppsättas, förr än kriget utbrustit. Armeen måste derför ge flottan till denna utrustning (med dem som redan äro här) 4160 man. 6:o. På armeens flotta i Finland är icke att göra någon räkning i början af denna kampanj, emedan fartygen stå allesammans i dockan, och man icke kan ge så tidigt, som behöfves, order om deras drifvande m. m. 7:o. Galererna lärer vara bäst att icke röra, så vida man i Skåne kan få tillräckliga båtar till truppernas öfverförande, hvilket hr öfverste Toll nu snart underrättar om. Detta är en gros hvad af flottan kan väntas. Detaljerna häraf skall jag framdeles utarbeta. Om beskaffenheten af sundska tullen har jag alldeles ingen kännedom. Men blir man väl i ordning, så kan väl det ämnet lika fullt blifva föremål för rupturen, om det ock ej är så pertinent utredt. Den, som skall utses att föra fregatten, som kommer att göra första brouilleriet, och de, som skola kommendera skeppen, skola med yttersta urskilning med det första uppgifvas. Nu hinner jag ej dermed. Att hela planen till flottans fullbordan härigenom alldeles kommer att afstanna, lärer e. k. m:t kunna föreställa sig, ty hela sjömilisen måste nu gå till sjös, så att vid varfvet inga arbetare qvarblifva. Men få vi Norge, få vi sedan god tid att formera vår flotta. Den sena årstiden, då flottan skall öppna kampanjen, torde väl förorsaka flere svårigheter, men så skall å min sida intet det ringaste åsidosättas. Mera kommer jag icke i håg för denna gången, men får i underdånighet erinra om penningar, i fall något blir af. Tre tunnor guld i månaden blifver flottans minsta behof för sjelfva sjöexpeditionen.» . . .

Derpå följde ett utförligare egenhändigt bref från konungen: . . . »Jag har inhändigat» — heter det — »generalamiralens svar på min skrifvelse af den 15, som jag fick i söndags den 25 Maj. Jag har deri återfunnit det rena nit och den fermeté, som alltid karakteriserat edra göromål, och som försäkrar mig om en lycklig utgång af alla de värf, som jag kommer att er anförtro. Jag ser nu, att generalamiralen instämmer med mig i den tanke jag har, att nu är rätta stunden att krossa svenska namnets urgamle afundare och hol-steinska husets hätske fiende; och jag ser äfven, att, för en man som ni, ingenting synes omöjligt, då rikets gagn och en säker äras inläggande är dermed förknippadt. Jag börjar derför detta stora verk med all förtröstan af lycklig framgång och finner nödigt att dels fråga generalamiralens råd, dels underrätta honom om följande punkter. Om de ej äro stälda i den svit, som en mera systematisk ordning kanske fordrade, så skrifver jag till en krigsman, hvars insigt uppfyller det, som min mindre experience i sådana mål kunde göra bristande.

1:o. För att göra mig säker på min mäktigaste grannes sida och för att befästa vänskapen ännu mera, tänker jag den 10 eller 11 resa till Finland, och lärer entrevuen ske i Viborg den 23 eller 24 Juni. Samma afton, jag inhändigade generalamiralens bref, tog jag mitt parti och skref om min ankomst till kejsarinnan. ⁴⁴

2:o. Att vara utan all fruktan och kunna föra min son med mig till armeen ⁴⁵, har jag låtit preparera honom af Schulzenheim; och blifver han i morgon afton ympad med kopporna, som, gifve Gud, må lyckligen aflöpa.

3:o. En million riksdaler i förråd samt nödig spanmåls införskrifvande äro anstalter, som äro vidtagna och som med all hemlighet skola verkställas.

4:o. Eklaten eller snarare brouilleriet, som skall blifva en följd af hela planens utförande, börjar med en not, som skall till danske ministern öfvergifvas. Denna not och fregattens afsändande till Sundet böra följas åt. Åtta dagar blir då högst, innan rupturen sker genom de 6 skeppens utsändande och Köpenhamns blokad. Alltså är nödigt att precist veta, då allt kan vara dertill färdigt, på det att min resa till Karlskrona må kunna rättas derefter och noten ej här ingifvas, förr än rätta tiden dertill infaller. Om detta väntar jag af generalamiralen ett positivt svar. ⁴⁶

5:o. Angeläget vore, att någon pålitlig man som resande skickades af generalamiralen till Köpenhamn att derifrån berätta allt som sig tilldrager, besynnerligen då sjelfva noten ingifves. Denna senare omständighet bör vara för honom en mystèr. Han bör endast instrueras, att man fått underrättelseom danska hofvets hemliga anslag, och att han skickas dit att märka, om de ha något ondt i sinnet. Hans rapporter till generalamiralen kunna gå under von Schevens ⁴⁷ kuvert och som han skickar sina papper alltid med sin egen stafett, så äro de utom all osäkerhet. Kostnaden skall af mig godtgöras. ⁴⁸

6:0. Frågas, om under 4160 man, generalamiralen reqvirerar af landtarmeen till flottans behof, de af Uplands och Jönköpings regementen (menar jag), som nu äro kommenderade i Karlskrona, äro inberäknade, eller om dessa 4160 skola utom dem af armeen tagas. I bägge fallen frågas af hvilka regementen de skola tagas. ⁴⁹

7:0. Jag hade alltid ansett armeens flotta kunna göra den största nytta så väl vid en descent, som att coupera Seland från Fyen och afvända den secours, som kunde väntas från fasta landet. ⁵⁰ Generalamiralen lärer bäst känna nyttan af en flotta, som han sjelf på visst sätt tillskapat, och som nu för första gången komme att visa sig i krig. Dess debut kunde aldrig vara briljantare än vid detta tillfället. Derför önskar jag veta, om ej, utan att göra någon ombrage, jag kunde begära att se denna eskader exercera, under det jag är i Finland. De kunde sätta skeppen till sjös ur dockan, der de sedan lemnades, till dess tiden vore att dem bruka. Men denna idé är kanske omogen. Derför önskar jag generalamiralens råd och tanke deröfver.

8:o. Generalamiralen lärer väl hafva påtänkt de armerade platta skepp eller pråmar (jag mins ej rätt deras namn), som äro nedsänkta (nedsatta) på Sveaborg. Mig tyckes, att de kunna vid descenten göra stor nytta. ⁵¹ Skulle några platta fartyg, till samma ändamål tjenande, och som kunde intaga mera manskap än båtar, kunna ihopslås på varfvet i Karlskrona, vore det kanske rätt nyttigt. ⁵²

9:o. Hvad sundska tullen angår, har jag samlat alla de underrättelser, jag har af nöden. Saken skall blifva både plausibel och ha ett utseende af allmän nytta.

10:o. Hvad planen till flottans färdiggörande angår, blifver den att fullfölja, då en gloriös fred genom generalamiralens åtgärd blifvit stadgad.

11:o. Detta är hvad jag i dag kan meddela generalamiralen. Jag önskar honom af allt hjerta Guds nådiga beskydd i de vigtiga ärenden, han nu sköter, och förblifver med all kunglig nåd och ynnest välbevågen. Stockholms slott den 27 Maj 1783.

Gustaf».

Apostille. »Jag önkar, att generalamiralen skickar mig afskrift af dessa mina punkter med de svar, han mig på dem meddelar. Jag hinner intet att i dag deraf taga afskrift, ej heller törs jag den låta af någon af mina sekreterare taga».

Generalamiralen hade likväl i ett bref till konungen af den 22 Maj gjort föreställningar om uppskof med förslaget till nästa vår, då flottan kunde hinna ytterligare förstärkas med 3 nya linieskepp och 3 fregatter. Konungen svarar från lägret på Ladugårdsgärdet den 3 Juni: »Jag har emottagit generalamiralens bref af den 22 Maj i dag; mitt af den 27 lärer redan vara ankommet. Orsaken, hvarför jag trott mig böra börja i år, är: 1:o. Turkiska kriget, hvars början man väntar, men hvars slut man ej kan förutse. Ryssland har stora skäl att menagera oss, innan det vet, huru allt sätter sig i Orienten. Blifva dess vapen segrande (hvilket är all sannolikhet), så torde det, uppblåst af framgången, nästa år misstycka, ja hindra hvad allt det nu torde anse för en säkerhet på denna sidan. 2:o. Är nu brouillerie emellan Ryssland och Danmark, förorsakadt af baron Rosencrones ⁵³ oförsigtiga hetsighet och ryska ministerns i Köpenhamn kanske för vidsträckta högdragenhet. Detta förkolnar visst i denna stund den öfriga värme, Ryssland kan hafva för Danmark. Men det är endast i denna stunden. Danmarks vanliga behof tillåter det ej att länge förblifva i denna ställning, och då kommer det å nyo i så mycket större dependens af Ryssland, som det gjort en fåfäng effort att draga sig derutur, hvarigenom dess existens blifver för Ryssland (som då kan anse det såsom ett lydkonungarike) lika kär, som det i denna stund är derför indifferent. 3:o. Danmarks invärtes tillstånd sätter det i en svaghet, som gifver oss den största avantage. En fånig konung; en arftagare af femton år, ⁵⁴ som har att hämnas sin fars auktoritet, sin mors heder och sin egen existens på regeringen; en enkedrottning, styfmor i all den vidd, som detta namn innehåller; en arfprins ⁵⁵, som utan geni, till förstånd och kropp svag, i sjelfva verket är konung under dess broders namn, hvars makt och rättigheter han kränkt, hvars heder han skymfat, hvars person han våldfört; en regering mest sammansatt af skrifvare, men derhos af folk utan kapacitet, utan courage, hvilka hafva allt att frukta af en nation, som med dem är missnöjd, och af en kronprins, hvars käraste intressen de förtrampat; allt detta, som finnes i år, finnes kanske ej igen i det nästkommande. Konungen kan dö; då är kronprinsen myndig. Ett enväldigt rike repar sig under en ung regent äfven så hastigt, som det fallit; och då blir det desto farligare. Enkedrottningens död kan ock allt förändra. Då blifver en harmoni i administrationen, som nu saknas, och hvars saknad i denna stund skall mera strida för Sverige, än om Gustaf Adolf eller Karl X vore i spetsen för vår här. 4:o. Hela Europa fäster nu sina ögon på Orienten och kan ej taga dem derifrån, innan det visar sig, hvartut vigtskålen lutar; och det är just denna position, som gör, att man nu mindre skall melera sig med oss, än om ett års kampanj mot Turken visade mera klart på ett eller annat sätt denna Mahomets monarkis öde. 5:o. Är England nu epuiseradt, dess invärtes ställning orolig; allt detta kan vara på ett eller annat sätt nästa år ändradt. 6:o. Kommer jag just då från entrevuen med kejsarinnan, som skall uppvärma vänskapen. Allt som sker blir i mångas ögon en följd af överläggningarna med henne. Denna tanke tjenar att styrka de klenmodiga, att tranquilisera nationen, att imponera på Europa. Ehvad deklarationer hon gör, då hon ej skrider till effekter (hvilket jag bör kunna vara efter den resan säker om), så tager hon visst icke denna tanken ur mångas hufvuden. Allt kommer derför an på den disposition jag finner henne uti, och tvänne ord af mig till generalamiralen skola snart upplysa honom om allt detta, då jag kommer till Finland. Jag finner väl, att generalamiralen, som med en så utmärkt zèle arbetat på flottans fullbordan, har skäl att önska denna fullkomnad. Men då nu han skall föra henne mot fienden, blifver dess fullbordande bäst befästadt genom en seger, som urståndsätter grannen att kunna hindra något af våra företag. Med penningar kan väl fås skepp, men ej en man såsom ni, som vet att dem föra; och af en sådan mans kapacitet bör profiteras, medan man har honom. Orderna angående matrosers hemkallande äro afgångna i dag i samma ordasätt generalamiralen det åstundar. Jag har befalt Carlsson expediera mitt samtycke till den första eskaderns färdiggörande. — Christiernins expedition till Göteborg approberar jag på det högsta. ⁵⁶ Jag mins intet annat, än att der bör finnas ett krigsskepp. Det kunde nu genast få order att göra sig färdigt till afsegling, under pretext att gå till Karlskrona. Skulle flera fartyg vara der, kunde de på samma sätt göras färdiga. Jag yrkar ännu på nödvändigheten att bruka armeens flotta. Generalamiralen vet bäst möjligheten deraf. Den kunde både tjena att protegera descenten och att coupera Seland från Fyen och denna ö från fasta landet. Om generalamiralen finner det möjligt, kunde jag taga tvänne turuma ⁵⁷ med mig från Finland, under pretext, att jakten vore mindre kommod, och att jag på dem ville gå sjövägen till Karlskrona. De andra fartygen kunde genast, då det definitiva beslutet tages, sättas i stånd, under hvad pretext som helst; ty innan ryktet om detta armement kom till Köpenhamn, vore väl generalamiralen redan der med sin första eskader, och jag bör tro, att grefve Ehrensvärd ⁵⁸ bör kunna sätta dem äfven så fort i stånd, som generalamiralen stora flottan. Jag känner ej grefve Ehrensvärds discretion nog för att töras derom tala med honom. Generalamiralen kan bäst upplysa mig deri. Grefve Creutz passerade Hamburg den 26 Maj. Han väntas hvar minut. Jag får tillägga, att han och jag redan i Spa ⁵⁹ om allt detta öfverenskommo. Grefve Ulrik Scheffer nedlägger sitt embete i öfvermorgon. Creutzen blifver genast utnämd efter honom ⁶⁰, och om han kommer hit så tidigt och ej är trött, torde han följa mig till Finland. Jag reser om måndag eller sist om tisdag. Min sons ympning är försiggången, och alla symptomen lofva den bästa utgång. Jag slutar utan komplimenter detta bref. Generalamiralen känner mitt tänkesätt för honom, och hvad detta bref innehåller lärer nogsamt honom derom öfvertyga.»

(Apostille). »Penningar och spanmål skola icke tryta, ej heller salpeter. Liljencrantz, utan att ha någon kunskap om hvad jag vill företaga, arbetar med ifver att fullgöra mina befallningar, dem han aldrig fått så positiva på de tio år, han mig tjenat. Jag gör en reflexion, som i brefvet undfallit mig. Den är, att generalamiralen kanske fruktar, att vi för mycket derangera Finland. Men jag tror, att det är större säkerhet, då Sveaborg är med en nödvändig garnison försedd och resten af armeen i Sverige, med en armerad flotta, som kan föra den hvart man bäst finner, än med en en armé på rotarne, som kanske blir skingrad, innan den hunnit samlas, och med en flotta på stapeln, som först måste tacklas. Jag tror derför, att då all vår styrka är koncentrerad i Sverige, är den mycket redoutablare och imponerar mycket mera, om den skulle behöfvas; hvilket jag ej tror. Generalamiralen kan bättre derom döma.»

Emellertid hade krigsrykten utspridt sig och födde farhågor, att hela planen vore röjd. Kontreamiralen baron Strömfelt ⁶¹ hade från Östergötland, grefve Ehrensvärd från Stockholm berättat om sådana rykten. Den senare skrifver till generalamiralen ⁶²: »Här gå rykten — efter allt utseende icke sanna. Man tror fredsbrott med Danmark, man tror fredsbrott med Norge — hans maj:t skall hafva låtit märka någon ting deråt. — Likväl tycker man, att åtskilliga saker stöta sannolikheten, och först och främst möjligheten af ett krig i vår nuvarande militäriska ställning, änskönt den politiska vore fördelaktig. — Allmänheten dömer derför, att det ej kan vara krig, man grundar på, utan att det måste röra någon ytterligare förändring i regeringssättet. Och såsom detta är det absurdaste, instämmer jag deruti. — Man vet, att ett stort parti kunde dragas deraf, att danska flottan icke kan armera i hamn, och att följaktligen hela denna flotta är stängd, i fall 4 till 5 af våra skepp kunde göra en blokad. Men vid minsta hemliga underrättelse om vårt ämnade företagande kunde Danskarne föra ut sina fartyg under namn af att armera till exercis, och således hela vår anstalt försvinna såsom rök». — Uppmärksamhet väckte det, att danske amiralitetskaptenen Bille, som detta år förde den för kadetternas exercis vanligen utrustade fregatten, hade tillkännagifvit för öfverstelöjtnant Nordenskjöld ⁶³, att han ämnade inlöpa till Karlskrona. Konungen skrifver: »Öfverste Toll har gifvit mig till känna generalamiralens fruktan, att saken vore förrådd. Jag tror det ej. Generalamiralen känner äfven så väl som jag, huru Stockholm är fullt af rykten, gissningar och osanningar. Bland en mängd, som äro af det slaget, finnas äfven gissningar, som träffa på sanning. Men det är en pur hasard. Då revolutionen förehades, voro äfven sådana rykten. De visste den skulle ske en månad förut, men trodde den ej. Hade vi skrämts af att allt vore upptäckt och abandonnerat saken, så hade ingen ting skett. Planen var god, vi följde den frimodigt, och allt reusserade. Sådant är detta nu, och intet är det underligt då så stora hvälfningar hota Europa, att alla politiska kannstöpares hufvuden arbeta på att veta och utgrunda hvad vi skola göra. De tro visst ej, att vi kunna sitta stilla, då ett så stort byte skall skiftas, som ottomaniska riket. Derför trodde de, att ett krig med Ryssland skulle göras. Nu synes det, som ett möte skall befästa å nyo freden. Ergo bör någon annan antastas. Det kan ej vara någon annan än Danmark. Af Strömfelts bref synes, att han är rädd for krig, men vet ej mer; af Ehrensvärds, att allt är fullt af gissningar; ty från en attack på Norge går han till en ny revolution, etc. Af allt detta slutar jag, att man ingenting vet, och att om få dagar alla dessa rykten falla. Köpenhamnska tidningarna tala om intet. Allt är der i det största lugn. Danska fregattens inlopp i Karlskrona är säkert en hasard, kanske en mycket förlåtlig kuriositet af en kännare att få se de storverk, generalamiralen tillskapat på så få år. Min vilja är derför, långt ifrån att något ändra i planen, att den kontinuera såsom förr. Kommer danska fregatten in, så bör han med all politesse, empressement och cajolerie emottagas. Nordenskjöld kunde i svar till Billen omtala en exercis, som vid min ankomst är tillernad såsom ett slags surpris eller fête för mig. Allt kommer an på min entrevue med kejsarinnan. Det är den knuten, som deciderar om allt. Finner jag vid min återkomst, att ingenting kan göras, då bör eskadern lika fullt vid min ankomst till Karlskrona gå ut att göra ett slags exercis och sedan desarmera. Då blir ej något förrådt; ty då har det skett, som föregifvits med denna armering. Danskarne blifva åter insöfde, och alla rykten finnas osanna. Blir det åter något af alltihop, så skadar det ej att hafva i sina händer en fregatt, som man genast kan bemästra sig. Med ett ord, den första af mina principer är: att aldrig ändra marschen af en sak, som en gång blifvit resolverad. Det är den enda utväg att göra något stort. Jag har för öfrigt endast samtyckt till min entrevue i Viborg af de orsaker, som generalamiralen känner; och så länge derifrån ej kommer någon obstacle, ändrar jag ej min föresats. ⁶⁴ Jag uppmanar er med alla de rättigheter, jag öfver eder eger, att ingenting underlåta för framgången af mina afsigter. Jag reser om en fjerdedels timme, med grefve Creutz i mitt följe. Min son mår efter önskan. — Ladugårdsgärdet den 9 Juni 1783 kl. half 6 om aftonen.»

I konungens papper finnes en egenhändig förteckning på de trupper till lands, som skulle komma att användas: under konungen 16,911 man, under hertigen af Södermanland 8,844, under hertigen af Östergötland 3,008 man. Toll hade uppgjort plan till en attack på Norge i tre kolonner: en från Jämtland af 3,079 man, en annan från Karlstad af 5,000 man, en tredje från Venersborg af 5,550 man.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll