Riksdagen öppnades den 1 Maj. Till landtmarskalk nämdes generalmajoren friherre Johan Didrik Duwall, en man af erfarenhet och belefvenhet, som, aktad af sitt stånd, vid riksdagens slut af konungen erhöll det blå bandet. Oppositionen påstod, att konungen, för att bryta den, förut erbjudit landtmarskalksstafven åt grefve Axel Fersen och äfven åt kammarherren baron Karl De Geer, som bägge skola undanbedt sig förtroendet. — Såsom talman för presteståndet fungerade, i ärkebiskopens ställe, en ung prelat, biskop Troil i Linköping. Till talman för borgarståndet utsåg konungen borgmästaren i Stockholm Ekerman, som redan vid förra riksdagen innehaft denna plats; — till talman för bondeståndet den förr nämde Nils Svensson från Skåne. 7
I sitt tal till ständerna synes konungen på förhand velat möta väckta farhågor. »Det vore ej för att äska nya pålagor, som han kallat dem, utan för att med dem öfverlägga om deras eget väl till frälsning från hunger och nöd, då riket med svåra år betungas. Om hans regering varit välsignad rned en ständig fred, som tillåtit befrämjandet af nyttiga inrättningar, om de olyckor, som hotade riket vid hans faders död, voro skingrade, och han nu för andra gången kunde tilltala ett fritt, sjelfständigt och enigt folk, har han dock ej blifvit utan erfarenhet af den vansklighet, som åtföljer menskliga öden: jordens gröda hade varit förnekad i snart trenne år, och saknaden deraf hade ej litet ökat tyngden af hans krona; af de utvägar, han ville låta ständernas utskott meddela, kunde de döma, att, fast menniskor ej kunna råda öfver naturens skiften, kan dock mensklig försigtighet förekomma deras tryckande följder; de skulle deraf finna, att det endast vore för deras eget bästa, som han dem sammankallat, och att hvarken ärelystnad, penningeåtrå eller någon med rikets väl mindre sammanstämmande orsak stadgat detta beslut.»
