Konungen hade våren och sommaren 1785 besökt Skåne och
Finland, der på båda ställen läger voro sammandragna. Han korresponderade
under sin frånvaro med grefve Creutz. Brefven röra — utom åtskilliga
inre angelägenheter, till hvilka vi skola återkomma, — dels den allmänna
ställningen i Europa — åter oroad genom kejsar Josefs förslag att tillbyta
sig Bajern mot största delen af österrikiska Nederländerna, hvarvid
man räknade på bifall af kurfursten af Pfaltz och på Rysslands understöd;
under det den store Fredrik ännu på grafvens brädd motade verkställigheten
af denna plan 75
—, dels ett redan 1785 ifrågasatt ömsesidigt besök af danske kronprinsen
till Skåne och af konung Gustaf III till Köpenhamn. Grefve Creutz tillstyrker
detta på det högsta. En uppriktig förbindelse emellan Sverige och Danmark,
om den vore möjlig, skulle förändra det politiska systemet i Norden;
i stället att en allians med Ryssland — »en allians», säger ministern
i ett bref af den 24 Maj 1785, »som jag rent ut tillstår att jag afskyr,
skulle sätta e. m. i beroende af ett insolent hof, vandt att traktera
sina allierade såsom vasaller och att anse konungar såsom ståthållare,
gjorda till att med passiv lydnad emottaga dess suveräna order. Det
är så som det handterat kungen i Preussen för en tid, det är så som
det gifvit sin vilja till känna för konungarne af Polen och Danmark;
och då kejsarinnan har velat gifva konungatitel åt ståthållarne i sina
provinser, har hon åsyftat att blanda dem in i denna hop af furstar,
som äro mindre mäktiga än hon, och lemna ett omätligt afstånd emellan
sin tron och deras.» —
Konungen svarar från Herrevadskloster den 30 Maj 1785:
»Jag har emottagit, min k. grefve, edert bref af den 24 Maj. Hvad m:r
de Pons 76
har sagt er om kungens i Preussen intentioner synes fullkomligt instämma
med de nyheter, som jag emottagit med sista posten. Celsing 77
berättar i sin depesch, att kurfursten i Sachsen gör lika tillrustningar
som Preussen, och det vore väl möjligt, att stormen inom en vecka bröte
ut. Hvad angår negotiationen med Holland (om subsidierna), så
anser jag den fullkomligt felslagen; ty dessa köpmän, befriade från
sin fruktan för kejsaren, vilja spara på sina kontanter, så vida ej
Frankrike nödgar dem att sluta. Men ni vet, att jag ej synnerligen tror
på Frankrikes uppriktighet i detta afseende. Hvad beträffar Portens
affärer, så öfverensstämmer det parti, som m:r de Pons tror Frankrike
komma att taga, helt och hållet med grefve Vergennes karakter, som älskar
halfva mått och steg. Han menagerar på samma gång franska drottningens
vänskap för sin bror (kejsaren) och denna prinsessas hat emot ryska
kejsarinnan. Jag skulle önska, att Frankrike i första ögonblicket ej
toge något parti, att det lät ryska flottan komma in i Medelhafvet,
att det då iakttog tiden att skicka en eskader till Svarta Hafvet och
med en annan attackerade den ryska flottan i Medelhafvet. Det skulle
derigenom med ett slag förstöra Rysslands marin och sätta det för lång
tid ur stånd att hålla sjön. Hvad jag ej kan rimma tillsammans är kejsarens
planer på Bayern och de afsigter man tillskrifver de bägge kejsarhofven
mot Turkarne. 78
Kejsaren kan ej tvifla, att, med verkställigheten af de förstnämda,
han emot sig skall väpna hela Tyskland, och att Tyska riket komme att
göra en märklig diversion till Turkarnes fördel. Emellertid synes såsom
bägge dessa projekt skulle gå i bredd och att Bayerns ockupation anses
såsom en inledning till kriget mot Ottomaniska riket. — Baron d'Albedyhll
79
har i dag kommit öfver. Danmarks tillstånd, såsom han skildrar det,
uppmuntrar ej till det minsta steg att söka en förbindelse på denna
sida. Kronprinsen är obetydlig (est nul) — och den darrande ministèren
är slaf af Ryssland. Man har hvarken nerv, penningar eller personer
med hufvud. Högmodet är ensamt qvar, med aversionen och fruktan för
detta land. Långt ifrån att tänka på solida förbindelser och utbyten,
som skulle sätta dem i säkerhet på vår sida, är namnet af konung öfver
två riken 80
ett för smickrande namn för fåfängan, att de ej deråt skulle uppoffra
deras välfärd och existens. Jag har ännu ej tagit ett decisivt parti
angående min resa 81;
men jag tillstår, att de ytterligare underrättelser, som jag inhemtat,
ej uppmuntra mig att göra en demarche, så rakt stridande mot min personliga
böjelse. Jag ser för öfrigt och har alltid sett tusen skäl, hvarför
Ryssland borde önska att förena sig med mig, om dess fåfänga eller,
rättare, dess öfvermod ej förblindade dess ögon. Jag ser intet skäl
att förena mig med Danmark. Jag kunde, det är sant, med Ryssland blifva
någon gång förd längre, än jag ville; men jag skulle otvifvelaktigt
vid första tillfälle blifva förrådd af Danmark. Den store kansleren
(Axel Oxenstierna) kände det väl. Det har sedan den tiden ej förändrat
karakter, och det har förlorat Skåne. Med ett ord, i denna punkt är
jag såsom Hannibal mot Romarne. — Vi ha här ett beständigt regn, som
dock ej hindrar exercisen. I öfvermorgon börja manövrerna. Grefve Sparre
82
kom i går. Damerna Brahe, Lewenhaupt, Rålamb äro vid lägret. Jag reser
måndag eller tisdag i nästa vecka till Finland. Adjö, min k.. grefve!
Jag hoppas snart återse er vid god helsa!»
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll