De bägge här annonserade nominationerna till rådsembetet skedde den 12 följande April, då grefve Johan Gabriel Oxenstierna och friherre Emanuel De Geer till Frötuna inkallades i rådet; hvarjämte bägge tillika förordnades att i vissa delar förestå det lediga kanslipresidentsembetet. Hofkanslerssysslan efter friherre Ramel förblef sedermera under hela konungens regering obesatt. Han hade först sjelf erbjudit den åt friherre Emanuel De Geer, som, efter att flera år med heder ha varit svensk minister i Haag, nu dragit sig tillbaka i lugnet. Af hans svar 88 meddela vi följande i öfversättning från franskan: »Jag är lycklig sedan några år, fullkomligen lycklig i allt afseende, och denna lycka är så mycket sällsyntare, som den ej kostar mig en enda förebråelse. Jag njuter af en sällhet, som e. m. sjelf ej kan uppskatta; ty medelmåttan utgör dess grund och försäkrar om dess varaktighet. Jag är färdig att åt e. m. uppoffra denna lycka, så stor än uppoffringen må synas i mina ögon, och jag skulle göra den med glädje och utan att ett ögonblick tveka, emedan jag sätter den i bredd med mina första pligter. Men sire! för att förmå mig att förstöra för alltid och utan återkomst allt hvad min närvarande belägenhet har behagligt i mina ögon, dertill fordras en ersättning. E. m., nu i begrepp att göra befordringar bland sina tjenare, har kunnat tro, det mina tjenster kunde vara e. m. nyttiga för att ersätta några af dem, som upphöjas till högre värdigheter. Hofkanslersembetet är nog eminent i sig sjelft att tillfredsställa hvarje äregirighet, som söker sig fram på befordringsbanan, och för 7 eller 8 år sedan skulle det hafva uppfylt alla mina önskningar, emedan jag då befann mig på denna bana. Det är ej på samma sätt nu. Sedan jag renoncerade för en tid från lyckan att tjena e. m., har jag funnit mig nödsakad att antaga ett helt annat lefnadssätt, men som vanan gjort för mig oändligen angenämt. En subaltern plats lönar ej mödan att jag skulle afsäga mig det enskilda lifvets lycka; och, då e. m. aldrig kan vara embarrasserad att finna personer, som bättre än jag till dess välbehag uppfylla en sådan sysslas åligganden, ser jag ingen nödvändighet vid detta tillfälle att uppoffra hela min lycka åt ett föremål af föga vigt för e. m:s tjenst» .... Man ser ej, att konungen tagit denna stolthet illa. Tvärt om erbjöd han i stället friherre Emanuel De Geer riksrådsvärdigheten, som denne emottog; delande tillika med grefve Oxenstierna den forna kanslipresidentens göromål. Men äfven här blef hans tjenstgöring ej långvarig. Begåfvad med obestridlig stor skicklighet, tyckte han sig likväl finna, det hans nya värdighet hade mer yta än innehåll, då konungen nu skötte mest de ministeriela angelägenheterna sjelf, hvarför det hände sig, att de, som fått uppdrag att hålla ministerkonferenserna, stundom funno sig blottstälda i negotiationer, om hvilka de ej egde full kännedom. Riksrådet De Geer nedlade den 17 Juni 1787 sina embeten. Konungen hade för honom en utmärkt aktning, och denna aktning följde honom. Schröderheim säger om denne herre: »I karakteren hade han med konungen en stor sympati. Kanske var det just den, som gjorde deras skilsmessa. Baron De Geer tyckte sig förese rådkammarens fall.» . . .
Grefve J. G. Oxenstierna, sedermera ensam om de ministeriela ärendena, så vida konungen ej skötte dem sjelf, torde genom denna händelse ha undgått de obehagligheter, som föranledde hans medbroders utträde. Han stod äfven konungen närmare och var honom varmt tillgifven. Hur man blef så till sinnes mot Gustaf III, derom må följande anekdot vitna. Liksom grefve Creutz med alla sina frånvarelser och vakna drömmar likväl hade en stor skarpsinnighet, så förenade grefve Oxenstierna med den ömmaste känslighet en qvickhet, som i umgänget väl sällan visat sig på en gång så lysande och likväl så godsinnad. Kellgren brukade förlikna honom vid en elektrofor, som man ej kunde vidröra, utan att framlocka gnistor. Ehuru hans infall voro mer lekande än sårande, undsluppo honom dock sådana, hvilkas udd var hvass; -och skalden brukade förvara dem för sig sjelf, uppskrifvande dessa epigram i en portfölj, af hvars innehåll blott en och annan vän hade förtroende. Konungen, till hvars kunskap detta kommit, hade länge förgäfves önskat att få del deraf, och grefve Oxenstierna blef ej litet häpen, då han en gång fann denna portfölj hos hans maj:t, som låtit hemta den ur hans skrifrum och med den mest smickrande ihärdighet begärde dess öppnande. Olyckligtvis blef ett af de första föremålen för konungens uppmärksamhet följande verser:
Man vid en konungs syn var i förundran dragen,
Som gick af Snillet förd att fylla hjeltars lopp,
Men midt i banan trött, af nöjet blott betagen,
På första lagern söfd, tycks glömma verldens hopp:
Lik den, för trägna värf, som bittid' stiger opp
Och se'n är sömnig hela dagen.»Dessa rader — tillägger skalden — kunde väl synas ega någon sanning i början af 80-talet, då en sådan förebråelse nog allmänt gjordes konungen. Men fullkomligt osant var det, då h. m:t, oss ovetande, som bäst sysselsatte sig med beredelserna till det ryska kriget, då han å nyo väckte Europas beundran genom den outtröttliga snillekraft och bragdrika verksamhet, hvarmed han under alla ödets stormar dock lyckligt utförde detta djerfva och blodiga vågspel. Jag skulle således ej ha förvarat detta orättvisa epigram, om det ej, såsom läst af honom sjelf, ännu ytterligare bevitnade den store mannens i förhållande till den enskilde umgängesvännen aldrig förnekade ädelmod och fördragsamhet. Utan minsta tecken till misslynne gaf han mig det tillbaka och sade blott småleende: Jag har förtjent mitt bryderi och delar rättmätigt deras öde, som lyssna vid dörren. En dag torde komma, då ni upphör att göra mig dessa förebråelser; men då, min käre Oxenstierna, äro vi sannolikt mindre lyckliga båda två.» ....
