I Sverige steg, under den sena våren, nöden med hvarje dag. Vintern 1783—84 var ovanligt sträng. Ännu i slutet af April låg djup snö, och man for i Maj månad på släde öfver Ålands haf. Fiskalisationerna mot den ännu på somliga ställen under vintern idkade bränvinsbränningen ökade missnöjet. I Östergötland utbrast i anledning deraf oroligheter. Konungen skrifver derom från Neapel 3: »Bullret i Östergötland anser jag af ingen betydenhet. Sådant har skett hvart år på den tiden: i fjol vid Enköping, i förrårs vid Kalmar. Bränvinsbränningen bevisar, att de ha spanmål, och att inställningen af brännerierna var förhastad. Med fermeté bör detta straffas, så sker det ej mer» — —
På våren uppstod verklig hungersnöd. »Eländet i Halland är ytterligt» — skrifver Creutz till konungen den 8 Mars. — »All den hjelp, man söker att ditföra, förslår ej. Man har redan funnit flera menniskor döda af hunger. Men folket lider och dör utan att beklaga sig.» — Presterskapet bröt denna tystnad. »Sedan jag undertecknat detta bref», skrifver grefve Creutz till konungen den 16 April, »kommer grefve Wachtmeister in i mitt kabinett och läser för mig ett bref från landshöfdingen i Halland, baron Wrangel, som afmålar det obegripliga eländet, hvaruti den starka vintern försatt invånarne, samt underrättar honom derjämte om presterskapets sturskhet och olydnad.» — En viss prost hade i synnerhet utmärkt sig genom insidiösa skrifter; men justitiekanslern hade uppskjutit med att aktionera honom, till dess skörden vore gjord; på det folket ej under närvarande omständigheter skulle anse författaren för en martyr. — Konungen skrifver från Rom den 3 April: »Hur sorgligt att, oaktadt alla våra omsorger, man ej kan hindra de fattiga Hallänningarne att dö af hunger! Gifve Gud att detta året blir bättre! Men jag fruktar frosterna i Maj månad.» — Och ifrån Parma den 27 April: »Det är en ryslig olycka, denna genom vintern ökade nöd. Det är sorgligt att ej kunna afböja en offentlig olycka, oaktadt all omsorg. Jag kan ej tillsluta mig för den bittra känsla, ni erfar, och ehuru aflägsnad, delar jag den på det lifligaste.»
