Då konungen hemkom från sin italienska resa, fann han sin premier-ministers beröm i allas mun, till den grad att det väckte hans missnöje. Schröderheim yttrar om grefve Creutz: »Denna ovanliga menniska fordrade en egen tafla och hans egen konst vid målningen. Då jag här nämner honom, sker det endast i relation till hans embeten, och jag bör anmärka, att han, kallad till premier-minister, återkom till fäderneslandet liksom till en ny verld, för honom alldeles obekant. 63 Han fann der två till tre gamla vänner; men en hel ny generation var uppgången. Han admirerade mer än han kände sin konung, han öfverhopades af affärer, af hvilka alla, undantagande utrikes ärendena, voro honom främmande. Många sökte att gömma sig och sina försök under skuggan af hans namn. Hans administration varade endast tvänne år och några månader, af hvilka konungen passerade hälften utom Riket. Hvad skulle han då hinna uträtta? Hans utrikes förrättningar göra honom äfven så berättigad till ett rum bland fäderneslandets förtjente män, som hans personliga egenskaper till deras vördnad och saknad, hvilka han hedrade med förtroende och vänskap. Han tjuste sjelfva afunden, han undgick allt tadel och dog sörjd äfven af dem, som icke kände honom. Konungen älskade honom; men vid sin återkomst fann konungen grefve Creutz adorerad: alla menniskor adresserade sig till honom, många åberopade hans löften eller hans protektion. Grefve Creutz såg deri en glädje, kände ingen vanité deraf och bredde ingen hemlighet deröfver. Första dagen konungen efter hemkomsten åt middag på Drottningholm, tog han mig med sig på den vanliga första eftermiddagspromenaden till La Roche Galtare och sade mig rent ut sitt missnöje att finna grefven l'homme du jour. Jag gjorde den explikation, som var den enda och naturliga; men grefven måste erfara förändringen på ett ganska sensibelt sätt uti åtskilliga af sina göromål. Denna köld hade dock en snar öfvergång. Glömmom likväl icke, att Toll var och förblef salig grefvens bête noire! — Grefve Creutz har sjelf gjort sin odödlighet, och utom det äreminne, som tjensten beredde honom, kan på honom lämpas: Musa vetat mori.» — I brädden tillägger Schröderheim följande citation ur Tacitus: »Tu vero felix, Agricola, non vitæ tantum claritate, sed etiam opportunitate mortis.» — Det är en olycklig mans återblick på sitt eget öde.
Den tjusningskraft, som tillskrifves grefve Creutz, kom utan tvifvel af det egna förhållande, hvari skalden ursprungligen hos honom stod till stats- och hofmannen. De blefvo aldrig så förenade, att de ej ofta stucko fram bredvid hvarandra, till trots af både politik och etikett. De absenser och distraktioner, som gjorde honom så originelt älskvärd i umgänget, voro, så snart affärerna släppte honom, ovilkorliga omflyttningar af hans personlighet inom fantasiens område. Denna hade hos honom förblifvit sin första kärlek trogen. Creutz var en poetisk, idylliskt ljuf natur och hade tillbragt sin lefnad i den största verld, utan att upphöra att vara det.. Så förhöll det sig äfven med hans yngre själsfrände grefve Johan Gabriel Oxenstjerna, hos hvilken hela den förklädning af höga värdigheter, som Gustaf III på honom hopade, ej kunde gömma den borne skalden. Creutz hade lefvat hela sin tid vid hof och förblef en vän af naturen. Ännu det sista året af sin lefnad helsade han våren med förtjusning, steg upp med solen och tillbragte de tidiga morgonstunderna på ensliga promenader i Stockholms vackra omgifningar. Man kallade det hans pittoreska resor. 64 I den sista tidens brefvexling emellan konungen och grefve Creutz synes det nämda temporära missförståndet dem emellan föga till. Dock har det der lämnat spår. Hos konungen kan man läsa det mellan raderna. Han liksom affekterar att vara af olika tanke med sin minister, under det denne fördubblar sin uppmärksamhet. Utan tvifvel funnos ögonblick, då han kände beroendets börda tung. I enlighet med sin höga plats och sin konungs vilja förde grefve Creutz ett lysande lefnadssätt. Konungen hade tvänne gånger betalt hans skulder; och de måste åter betalas efter ministerns död. 65
