I Europa korsade sig de politiska vindkasten före utbrottet af den förestående verldsstormen. Josef II:s och Katarinas förstoringsplaner; inre oroligheter i Belgien, i Förenta Nederland; Frankrike, i förkänslan af sina egna, oförmöget att upprätthålla sitt forna politiska system; nya politiska kombinationer öfver allt i sigte efter Fredrik den stores snart förväntade bortgång: se der det skådespel, som Gustaf III hade för ögonen, — med all den retlighet, som en ärelystnad af första rangen känner vid att se sig dömd till en underordnad rol. Också kan ingenting vara ombytligare än hans förslag och planer på denna tid. Än talar han om att förbinda sig med Danmark, under det han strax derpå förehar ett nytt hemligt anslag mot detta rike; än att föredraga Rysslands allians (om man ej får anse detta såsom ett utbrott af motsägelseanda mot hans minister), under det han i sjelfva verket tänker på den nära möjligheten af ett krig med sin östra granne; än nedstiger han från dessa stora planer till underhandling om att lemna 6,000 man svenska trupper i holländsk tjenst — emot subsidier. Grefve Creutz vågar yttra, att det vore honom föga värdigt att sälja sina. trupper, såsom de tyska furstarne gjort under det amerikanska kriget. 66
Om detta förslag heter det i hr Norings Sveriges önskan i detta mål, ty ministéren i Versailles, som i detta ögonblick fruktade att upptända ett nytt krig i Europa och på allt sätt sökte bilägga skiljaktigheten emellan Holland och kejsaren, afrådde helt och hållet ingåendet af några dylika förbindelser för det närvarande; hvarför äfven underhandlingarna härom emellan Sverige och Holland för någon tid afstannade.» — — »För öfrigt upptogos de väl å nyo följande året medelst särskilda negotiationer emellan baron Staél, rhengrefven af Salm och holländska ambassadören von Brantzen i Paris; men som franska ministéren förblef vid sin förra ovillighet att å sin sida något dertill bidraga, och oroligheterna dessutom dag ifrån dag inom republiken blottade det regerande partiets svaghet, så förföll småningom denna underhandlingen af sig sjelf.»67, ur svenska missionsarkiven hemtade handskriftliga underrättelser på Upsala bibliotek vid året 1785: »Sedan vänskapen och förtroendet med franska hofvet (nämligen efter det obehagliga intryck, som mötet emellan Gustaf III och Katarina II i Fredrikshamn hade gjort i Versailles) blifvit på sätt, som nämdt är, fullkomligen återstälda, gaf sakernas oroliga tillstånd i Holland och det missförstånd, som emellan republiken och kejsaren uppkommit 68, anledning till följande underhandlingar. Rhengrefven af Salm, som af generalstaterna blifvit afsänd till Berlin, hade under sitt vistande derstädes vid slutet af år 1784 gjort framställning till kongl. maj:ts dervarande minister, grefve Löwenhjelm, om antagandet af 5- till 6,000 man trupper i republikens tjenst emot subsidier på 15 till 20 år, beräknade till 100,000 floriner för hvarje l,000:de man. Vid denna proposition mötte väl genast tvänne svårigheter, först att rhengrefven endast var försedd med ståthållarens, prinsens af Oranien fullmakt, ej med generalstaternas, sedermera att rikets anseende och heder ej kunde tillåta att efter smärre tyska furstars exempel för penningar aflåta några trupper. Men som denna framställning likväl ansågs kunna leda till en närmare förening emellan Sverige och Holland samt vara af fördel i flera hänseenden, blef detta ämne med franska hofvet kommuniceradt på den grund, att en defensiv allians med Holland kunde ingås under förbindelse å Sveriges sida att emot subsidier hålla republiken till handa 6,000 man hjelptrupper och emot vilkor att, om casus så fordrade, Holland likaledes å sin sida, vid påkallande, skulle bistå Sverige med ett motsvarande antal krigsskepp. Franska hofvets tänkesätt instämde likväl ej med Sveriges önskan i detta mål, ty ministèren i Versailles, som i detta ögonblick fruktade att upptända ett nytt krig i Europa och på allt sätt sökte bilägga skiljaktigheten emellan Holland och kejsaren, afrådde helt och hållet ingåendet af några dylika förbindelser för det närvarande; hvarför äfven underhandlingarna härom emellan Sverige och Holland för någon tid afstannade.» — — »För öfrigt upptogos de väl å nyo följande året medelst särskilda negotiationer emellan baron Staël, rhengrefven af Salm och holländska ambassadören von Brantzen i Paris; men som franska ministèren förblef vid sin förra ovillighet att å sin sida något dertill bidraga, och oroligheterna dessutom dag ifrån dag inom republiken blottade det regerande partiets svaghet, så förföll småningom denna underhandlingen af sig sjelf.»
