Krigsrykten spridde sig från de diplomatiska kretsarne vidare. Baron Taube skrifver till konungen från Medevi den 23 Juli: »Hela verlden talar här blott om krig; och man tager för afgjordt, att det är emot Danmark. De äro ganska få, som taga saken på en annan sida och förmena, att det är i förening med Ryssland, som e. m. uppställer trupper och armerar sin flotta. Spanske och engelske ministrarne äro öfvertygade, att det gäller Danmark, och den senare tyckes i synnerhet deröfver allarmerad. Jag var en dag på Ljung ⁷³ under resan hit. Grefve Fersen var för mycket ockuperad med sin sons återkomst till Europa och med dennes plan att ännu någon tid dröja i Frankrike, för att han skulle haft tid att med mig tala politik. Jag vet ej ens, hvilken känsla hos honom öfvervägde, glädjen öfver att veta sin son lyckligen återkommen till Frankrike, eller bekymret deröfver, att han ännu ej önskade återvända till fäderneslandet. Detta sista syntes mycket affektera honom. Då han derom talte med mig, rådde jag honom att börja med att låta sin son återkomma för att få tid att med honom öfverlägga om hans avancement och ställning i Frankrike. Han har sedermera sagt mig, att han tagit detta parti och skrifvit till sin son att återkomma hem i nästa Oktober månad. ⁷⁴ Jag har varit högst öfverraskad att höra grefve (Ulrik) Scheffer tala; emedan det ej fins den minsta detalj i e. m:s projekt, som han ej vet. Han är underrättad om allt, äfven om e. m:s hemligaste planer, och det från början till slut. Han sade mig, att Toll hade fört det första brefvet i detta ämne ifrån e. m. till generalamiralen, att denne hade till en del instämt, men äfven gjort några invändningar, hvilka e. m. sedan bestridt. Han har nämt för mig grefve Johan Sparre ⁷⁵ såsom tillämnad befälhafvare under e. m. Han har blott tagit miste om en person, nämligen om Siegroth ⁷⁶, hvilken han nämde såsom destinerad att formera magasinen i Skåne och förse armeens underhåll. Han visste, att en armé borde inrycka i Norge på samma tid, som e. m. skulle landstiga på Seland. Han sade mig, hvilka de sex linieskepp voro, som utrustades för att blokera Köpenhamn, under det att fregatten skulle visa sig i Sundet för att insulteras af de danska krigsskepp, som der äro stationerade. Han kände ej den order, som denna fregatt skulle få i afseende på betalandet af sundska tullen, men sade, att den skulle passera de danska skeppen utan salut, att de danska skeppen i följd deraf skulle skjuta på fregatten, att denna skulle svara med några kanonskott, men slutligen låta lägga till, på det e. m. måtte kunna säga sig vara angripen och följaktligen kunde betjena sig af de i banken nedsatta penningar och äfven utskrifva krigsgärder i landet. Jag sade grefve Scheffer, att jag, då jag var i Finland, hade, såsom han, hört mycket talas om krig, men att ryktet var, det konungen skulle lemna kejsarinnan trupper och skepp. Min k. baron, svarade han, ingen är dupe deraf; hela landet vet, att det är Danmark, som konungen vill åt; sjelfve ministrarne hafva talat vid mig derom, i synnerhet Wroughton ⁷⁷, som deröfver tyckes ganska bekymrad. Jag — tillade han —, ehuru jag vet allt, har alltid sagt, att konungen ingalunda tänkte inquietera sina grannar, och att allt detta vore rykten, af konungens fiender utspridda, och falska gissningar i anledning af konungens möte med kejsarinnan i Fredrikshamn. Jag svarade grefve Scheffer, att allt hvad han för mig nämt kunde vara möjligt, att jag för min del alldeles ingen ting kände, men hade ingen anledning att tro, att hvad som berättades var grundadt; allt hvad jag visste var, att konungen personligen haft ganska långa konversationer med kejsarinnan och det dagligen under den tid de voro tillsammans. Ja, jag tror det nog, sade han; men kejsarinnan skulle ha varit föga habile och klen i politiken, om hon ej entrerat med konungen i alla hans projekt; ty hon kunde aldrig hafva större säkerhet för sig och för sina gränser än derigenom, att hennes bägge grannar kommo i handgemäng. Men, då hon fått tid att litet arrangera sina affärer med Turkarne, skall hon snart ropa: halt! Hon skall då taga sin del i bemedlingen emellan oss och Danskarne, hvilka hon mera gynnar än Sverige, ej derför att hon estimerar dem, utan emedan hon vet, att detta land är henne mera undergifvet än vi och helt och hållet i hennes dependens. Derpå tillade han, att han var öfvertygad, det hvarken Frankrike eller England skulle någonsin tillåta, hvad som nu förehades. Jag vågade ej säga honom, att saken skulle vara deciderad, innan någon af de tre makterna kunde blanda sig deruti. Emellertid syntes han medgifva, att det vore den största aqvisition, Sverige kunde göra, men tiden vore dertill ej ännu inne; dertill fordrades större hvälfningar i Europa än de, som nu syntes vara å färde. För min del tror jag, att e. m. förlorar mycket, om ej utförandet sker detta år; ty då e. m:s projekt tyckas nästan alla vara upptäckta (man säger här att Danmark rustar), skall hela Europa tro, att det är kejsarinnan som satt sig deremot, och att detta är orsaken, hvarför ingen verkställighet blir af; hvilket kommer att göra en elak sensation i synnerhet i vårt eget land, emedan det innebär ett begrepp af undergifvenhet för Rysslands suveräna vilja, som för oss i min tanke är högst ofördelaktigt. Åt grefve Scheffer sade jag, att jag hört e. m. mera tala om sin resa till Italien, än om krig.» ⁷⁸

Emellertid hade det bästa af sommaren gått förbi. Generalamiralen skrifver till konungen från Karlskrona den 16 Juli:... »Att omständigheterna ännu uppskjuta e. k. m:s höga hitkomst, uppskjuter följaktligen äfven den tillämnade entreprisen intill sena hösten, och detta tyckes i flera hänseenden vara ganska olyckligt. Men som jag icke känner de flera operationsplaner, som förmodligen äro utarbetade, utan blott styckevis en enda, så kan jag icke säga stort derom. Det måste jag likväl säga, att har man ej något annat att sätta i stället för descenten på Seland, så kan man lätt blifva bedragen. Denna kan nu mera icke ske förr än i Oktober, som är en af de stormande och mörka höstmånaderna. Huru lätt är det icke då, att allt kan misslyckas eller alldeles icke verkställas, helst när ingen annan utväg till armeens öfverförande gifves än på några slarfviga bondbåtar. Förlåt, allernådigste konung, att jag ännu fortfar med tvifvelsmål om entreprisens företagande i år. Det sker blott i den afsigt att kunna värdigt förtjena det nådiga förtroende, e. k. m. behagat tilldela mig i detta ämne. Framfarna krig hafva dessutom visat, att endera sommar och vackert väder eller rent af vinter, så att isen burit, behöfts till framgången af en sådan operation. Som e. k. m. ingen ting befalt grefve Ehrensvärd om armeens flotta, så få vi då intet enda fartyg af den till hjelp; hvilket också är svårt. Men jag gnäller kanske allt för mycket, och det kommer deraf, att korrespondens i sådana ämnen som detta alltid kastar en in uti detaljer, så länge man ej är au fait af den fullständiga krigsoperationsplanen i hela dess vidd. Den första divisionen af flottan ligger på redden, men är icke provianterad för längre tid än sex veckor, af orsak att jag icke med en längre tids proviantering skulle röja rätta afsigten med denna eskader. För ännu sex veckor har jag proviant i beredskap åt den. Men för den andra divisionen får jag provianten i slutet af Augusti; förr har det icke varit möjligt. — Ännu hörs intet annat än lugn och stillhet i Köpenhamn.»

Konungen svarade: »Jag har riktigt undfått generalamiralens skrifvelse. — Jag approberar i allt hvad generalamiralen gjort; men som det fordras många öfverläggningar till fullbordandet af det verk, vi vele börja, som ej kunna med korrespondens uträttas, så önskade jag generalamiralen ville snart hitkomma och först tala med mig, innan han ser någon annan. Tollen är ock efterskickad, men som hans apparition här vore oförväntad, så har han fått befallning att resa till Carlssons gård ⁷⁹, der Carlsson skall vara honom till mötes. Jag väntar generalamiralen med längtan för att muntligen få försäkra honom om den vänskap, jag för honom hyser. Drottningholm den 29 Juli 1783.

Gustaf.»

(Apostille). »Brefven ifrån Ryssland äro uppfylda af den förnöjelse, som herskar i Petersburg öfver det fredrikshamnska mötet. Kejsarinnan har refuserat Frankrikes mediation. Kriget var redan börjadt, fast tidningar från prins Potemkin saknas.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll