Före afresan till Neapel tillskref konungen generalamiralen Trolle följande bref 177: »Rom den 27 Januari 1784. Jag undfick i dag den rapport af den 27 November, som generalamiralen till mig aflemnat om arbetets fortsamma gång i Karlskrona. Dröjsmålet har härrört af grefve Creutz' tvehogsenhet, om han vågade skicka amiralens bref med den vanliga posten. Jag ser af denna rapport, att generalamiralens drift ej blifvit minskad af min frånvaro. Ni uppfyller i allt, min kära Trolle, mitt förtroende och min väntan, och då det kommer att gälla en gång, lärer I ej mindre det uppfylla. Allt synes förebåda en stor hvälfning, och kejsarens projekt äro så vidlyftiga, att en sådan kris lärer vara oundviklig. Jag har sett denne prins, hvars person är äfven så förunderlig som hans conduite. Sedan han nästan insulterat påfven, sedan han gifvit sista stöten åt romerska väldet och undergräft romerska lärans grundval, har man sett honom här ligga på knä i S:t Pers kyrka, löpa från den ena kyrkan till den andra och följa med en stor ferveur alla de andaktsöfningar, som katolska läran föreskrifver. Jag är ganska nöjd att hafva sett och lärt känna honom; men jag kan ej neka, att jag finner honom uppväcka förundran, men ej den kärlek och milda entusiasm, som en menniskovän endast kan ingifva, och som kejsarinnans i Ryssland fryntlighet och manér åstadkomma. Han synes snarare gjord att uppväcka skräck och undran än kärlek. Jag önskade, att generalamiralen behagade mycket upphöja den intimitet, som syntes regera oss emellan i Florens, hvarest jag åt allena med kejsaren och dess broder och svägerska under hela tiden jag der var, samt att generalamiralen söker göra bekant, att det varit en lång konferens juldagen, efter påfvens messa, mellan mig och kejsaren, då vi bägge varit i tre timmar allena, — att han sökt mig vid sin återkomst från Neapel, innan han varit hos påfven, men ej träffat mig, — att som Roms storlek gjort, att vi sökt hvarandra hela dagen, utan att kunna råkas, han slutligen gifvit mig rendez-vous hos prinsessan Doria dagen derpå, hvilken var den sista af hans vistelse i Rom, — att der synts mycken vänskap, och att då jag, som infunnit mig först, retirerade mig efter tre timmars sammanvaro, han följde mig i tredje förmaket, der, sedan vi talats vid allena i ett fönster, vi omfamnade hvarandra mycket vänligt i prins Dorias och baron Armfelts närvaro, — att jag sade honom: que j'espérois un jour avoir l'honneur de le voir à Vienne; hvarpå kejsaren svarade: qu'il espéroit me revoir selon ses promesses à Stockholm, — och att, sedan han följt mig till dörren, vi efter ett nytt famntag åtskildes. Detta allt, som är bokstafligen sant, blifver visserligen mycket embelleradt, om generalamiralen säger det i förtroende till någon, som ej kan tiga. Allt detta betyder intet mer, än det bör, för den, som känner hemligheterna; men det betyder mycket i vår publik och kan tjena mycket till den ton, jag tror nödig att sätta i publiken, då det barkar af 178, nämligen, att alla makter blifvit nytjade genom negotiationer, dels att befrämja vårt verk, dels att skingra de moln, som hotat Europas och Sveriges lugn, men som det varit omöjligt att skingra. På det att igenom omvägarna och långsamheten af Stockholms-posten jag ej måtte blifva förlustig generalamiralens bref, är det bäst, att de skickas direkte till Glörfeldt i Helsingör 179, som skickar dem till Hamburg; men om generalamiralen vill skrifva mig till hvad som bör vara hemligt, behagar hr generalamiralen skicka det till grefve Creutz att låta mig det i chiffer tillhandakomma. Så skall ock ske med mina svar. Detta bref förer min ridpage Stjernvall med sig, men har befallning att lemna det på Helsingörs postkontor att derifrån till Karlskrona öfversändas. Jag mår ganska väl och ämnar om tisdag begifva mig till Neapel, der redan största delen af min svit lärer i går vara anländ. Jag önskar generalamiralen lycka till detta nya år. I det förra har generalamiralen satt flottan i ett lysande stånd; i detta, med Guds makt, hoppas jag, att generalamiralen lägger sista handen vid verket, att vår segrande flagga, tillskyndar Sverige ett nytt rike och generalamiralens namn en odödlig ära.
(Apostille). Om något skepp afsändes till Medelhafvet, vore bra det skedde så bittida, att det kunde vid lågans upptändande vara tillbaka. I detta fall skulle jag skicka med det hem åtskilligt, som jag upphandlat i Italien.»
