I början af November månad var konungen sjelf i Köpenhamn. Den underrättelse, han ifrån Skåne meddelade rådet af sin resa (hvilken icke hade, enligt 7 § regeringsformen, i rådkammaren förut blifvit anmäld), innefattas i följande så kallade »Enskilda protokoll i k. m:s rådkammare den 12 Nov. 1787» — uppsatt af riksrådet grefve J. G. Oxenstierna: »Under det att rådet på bägge dess divisioner var samladt, anlände en kurir från k. m. med ett paquett till mig, Oxenstierna, med den befallning, att rådet in pleno borde samlas till afhörande af det bref, som deruti var inneslutet till rådet och af den äldste borde öppnas. I anledning deraf anmodade jag deras excellenser att sammanträda i stora rummet, då protokollet tillsades att afträda och fördes af Oxenstierna. Sedan deras excellenser af mig blifvit underrättade om k. m:s nådiga vilja och orsaken till deras samlande, öfverlemnades dess bref till öppnande åt hr riksrådet Bjelke, sedan hr riksrådet Stockenström, för dess svaga syn, icke kunde detsamma förrätta, och blef uppläst samt lyder som följer: »Gode herrar, Svea rikes råd! Återländ till mitt fädernesland, är min gladaste omsorg det eder tillkännagifva. Jag förbehåller mig, då jag får det nöjet att i min rådkammare återse eder, muntligen eder meddela de vigtiga saker, som förmått mig att besöka konungen, min svåger. Det enda jag bör tillägga, och hvilket lärer, ej mindre än mig, vara eder hugneligt, är den nära och ömma vänskap, som allt mer och mer förenar mig med den unge kronprinsen af Danmark, som, under sin faders tilltagande sinnessvaghet, kan med skäl anses, fast under ett annat namn, för den regerande konungen i Danmark. Denna vänskap, af hvilken jag fått ännu i går ett vedermäle, då h. k. höghet icke allenast följde mig öfver Sundet, men var ock hela dagen mig följaktig till Landskrona och Helsingborg, lärer genom sina följder bebåda en ny ställning i Norden. Jag anförtror det till herrar riksens råds obrottsliga tysthållenhet. I lären, gode herrar och riksens råd, sjelfve finna, huru högst angeläget det är att för våra fiender och afundsmän med noggranhet dölja allt, som kan lända till rikets styrkas och aktnings förkofrande; men jag har velat lemna eder genast efter min återkomst del af det hopp, jag erfarit, att se mitt bemödande krönas med framgång. Den nära del, I tagen i min ära, alltid oskiljaktig från rikets väl, lärer ock förorsaka eder en ny tillfredsställelse, och eder trohet och nit för mig och riket gör, att det är alltid med nöje jag anförtror eder både min tillfredsställelse och de bekymmer, som kunde störa mitt lugn; och då jag i dag endast har att gifva eder del af den förstnämda, är jag förvissad, att I finnen vidden af mitt förtroende, och att I ären öfvertygade om den synnerliga aktning, med hvilken jag befaller eder Gud allsmäktig. Helsingborg den 9 Nov. 1787.» — Protokollet uttrycker rådets vördnadsfullaste erkänsla; ett enskildt bref från Schröderheim till konungen målar rådsherrarnes synbara förstämning och förlägenhet. 61
