Det är bekant, att ändamålet af denna konungens resa,
nämligen att bryta alliansen mellan Danmark och Ryssland, icke
vans. Om konungen sjelf trodde sig hafva lyckats eller blott ville bemantla
misslyckande, — om han ville göra illusion eller sjelf gjorde sig illusion
— och om den höga dekoration af Elefanterorden, som han af danska hofvet
lyckades att utverka för sin gunstling baron Armfelt 62,
ej i sjelfva verket blott var ämnad att imponera på allmänheten, är
svårt att säga. Förtroliga yttranden af konungen, till hvilka vi skola
återkomma, visa, att han, åtminstone till viss grad, hade bedragit sig
sjelf. — Dubbelhet är en anklagelse, som fiender och äfven anhängare
mot honom riktat; emedan han åt ingen, äfven af sina vänner, lemnat
hela sitt förtroende. Och visserligen är den ett hufvudfel både
i hans karakter och regering. Vi vilje ej ursäkta den; men finna oss
dock befogade till en anmärkning. Det är sant: Gustaf III hade en naturlig,
nästan oegennyttig böjelse för intrig, som sammanhängde både
med hans teatraliska fallenhet och den politiska partiskola, i hvilken
han uppvuxit. Intrigen — som denna tid ännu gälde för politik — kunde
intressera honom så i och för sig sjelf, att han deröfver glömde ändamålet.
Så har han med små medel ofta bortskämt stora ändamål. Man skulle likväl
orätt neka honom verkligt sinne för dessa sistnämda. I den storhet,
han eftersträfvade, var sant och falskt blandadt och äfven det sanna
förvridet genom falska synpunkter. Men med alla sina konstlade kombinationer
var han, uti afgörande ögonblick, i hög grad enkel, — endast
för mycket litande på sig sjelf, men med en ståndaktighet och en själsnärvarelse,
som aldrig sveko. De vigtigaste beslut i sitt lif och i sin regering
har han tagit ensam. Så med 1788 års krig; så slutligen äfven
med 1789 års riksdag och den statshvälfning han då genomförde Att han
dervid satte allt på spel, var han allt för skarpsinnig att ej
inse. Också kan, att han utsatte sig för sådana faror, alldeles ej förklaras
endast genom så små motiv som uträkningen att hvälfva sina skulder på
ständerna och riket; ehuru detta blef en följd af både kriget och 1789
års riksdag. — Men det fans ett ändamål, för hvilket han var beredd
att uppoffra allt, — konungamaktens upprätthållande i Sverige,
så som han den fattat. Derför har han kastat sig till mötes, i stället
för att invänta, de faror, hvilka — ej minst genom hans eget förvållande
— hotade i återuppväxande partier, i återgående inflytelser af det regeringssätt
i Sverige, som han hade störtat: i sjelfva verket faror ej blott för
honom, utan för rikets sjelfständighet. — Och han gick ej utan ära för
den senare ur den förmätet började striden.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll