Det är bekant, att ändamålet af denna konungens resa, nämligen att bryta alliansen mellan Danmark och Ryssland, icke vans. Om konungen sjelf trodde sig hafva lyckats eller blott ville bemantla misslyckande, — om han ville göra illusion eller sjelf gjorde sig illusion — och om den höga dekoration af Elefanterorden, som han af danska hofvet lyckades att utverka för sin gunstling baron Armfelt 62, ej i sjelfva verket blott var ämnad att imponera på allmänheten, är svårt att säga. Förtroliga yttranden af konungen, till hvilka vi skola återkomma, visa, att han, åtminstone till viss grad, hade bedragit sig sjelf. — Dubbelhet är en anklagelse, som fiender och äfven anhängare mot honom riktat; emedan han åt ingen, äfven af sina vänner, lemnat hela sitt förtroende. Och visserligen är den ett hufvudfel både i hans karakter och regering. Vi vilje ej ursäkta den; men finna oss dock befogade till en anmärkning. Det är sant: Gustaf III hade en naturlig, nästan oegennyttig böjelse för intrig, som sammanhängde både med hans teatraliska fallenhet och den politiska partiskola, i hvilken han uppvuxit. Intrigen — som denna tid ännu gälde för politik — kunde intressera honom så i och för sig sjelf, att han deröfver glömde ändamålet. Så har han med små medel ofta bortskämt stora ändamål. Man skulle likväl orätt neka honom verkligt sinne för dessa sistnämda. I den storhet, han eftersträfvade, var sant och falskt blandadt och äfven det sanna förvridet genom falska synpunkter. Men med alla sina konstlade kombinationer var han, uti afgörande ögonblick, i hög grad enkel, — endast för mycket litande på sig sjelf, men med en ståndaktighet och en själsnärvarelse, som aldrig sveko. De vigtigaste beslut i sitt lif och i sin regering har han tagit ensam. Så med 1788 års krig; så slutligen äfven med 1789 års riksdag och den statshvälfning han då genomförde Att han dervid satte allt på spel, var han allt för skarpsinnig att ej inse. Också kan, att han utsatte sig för sådana faror, alldeles ej förklaras endast genom så små motiv som uträkningen att hvälfva sina skulder på ständerna och riket; ehuru detta blef en följd af både kriget och 1789 års riksdag. — Men det fans ett ändamål, för hvilket han var beredd att uppoffra allt, — konungamaktens upprätthållande i Sverige, så som han den fattat. Derför har han kastat sig till mötes, i stället för att invänta, de faror, hvilka — ej minst genom hans eget förvållande — hotade i återuppväxande partier, i återgående inflytelser af det regeringssätt i Sverige, som han hade störtat: i sjelfva verket faror ej blott för honom, utan för rikets sjelfständighet. — Och han gick ej utan ära för den senare ur den förmätet började striden.
