Med Lovisa Ulrikas död och grefve Ulrik Scheffers nedläggande af sina embeten framträder allt tydligare karakteren af den nya epok af Gustaf III:s regering, i hvilken vi redan inträdt. Den man, som vi vid sjelfva början af denna förändring först mötte i konungens omgifning, må ock skildra den afgående ministern. Hans lätta och här alldeles ej partiska penna kan dock i denna skildring ej dölja den aktning, som föremålet ingaf. »Grefve Ulrik Scheffers bortgång» — heter det i Elis Schröderheims anteckningar — »var en verklig förlust; mindre för hans egenskaper än för hans välde öfver konungen och hans konsideration i Europa. Han var född med ett godt naturligt vett. Det hade ej blifvit synnerligen uppodladt genom studier, men så mycket mer i stora verlden. Han var en stor egoist, kall för hela menskligheten, i fullkomlig motsats med sin bror ³²; hade mycken slughet och den allra lyckligaste simplicitet i umgänget, i affärer, i tal och skrift; mycket arbetsam; beständig i sin tillgifvenhet för konungen, enkedrottningens afsvurne fiende; på afstånd det öfriga hofvets ödmjuke tjenare. Vid 1751 års riksdag hade han talat på riddarhuset. Broderns anseende beredde honom ambassaden till Frankrike. Konungen hade från yngre åren vant sig att akta honom, och denna aktning öktes genom hans nära liaison med franska ministèren och den estime, ryska kejsarinnan visade honom. Han hade uppgjort första planen till den armerade neutraliteten. Både konungen och kejsarinnan ville tillegna sig äran deraf. Redan 1781, då han ville qvittera, hade kejsarinnan obligerat honom att dröja till freden (1783). — Så stora titlar kunde ej annat än vara betydande, men tillika besvärliga. Hans idéer måste följas, hans depescher kunde ej korrigeras, och i hans ämnen kunde man ej gå honom förbi. För kansliet var han en svår chef. Före hans tid hade presidents-kontoret varit en plantskola för rikets vigtigaste embeten. Det började under hans tid luta till ett förfall, som sedan fullbordats. Han degouterade grefve Oxenstjerna ³³ och gjorde äfven de flesta öfriga ledsne. Jakob Engeström ³⁴ och Ulrik Franc ³⁵ stodo bäst. Deras heliga vördnad för alla diplomatiska sopor, deras soumission, deras ständiga närvarelse gåfvo dem stora förtjenster i hans ögon. Han var alla postdagar om eftermiddagen i kansliet, men reste hem alltid kl. 8 för att sjelf bädda åt sin grefvinna, för hvars person och knähundar han hyste den största vördnad. Han var god ekonom för sig sjelf och hade äfven den förtjensten att vara det för staten och det allmänna. Med ett ord, han var mer nyttig än behaglig, och vid hans bortgång brast en stor hållhake. Konungen sjelf fick fria händer och regeringssjuka projekt större utrymme. — Här en anmärkning! — De herrar, hvilka från början af 50-talet spelte roler, grefvarne Scheffer, Axel Fersen och med honom riksrådet Karl Sparre och grefve Höpken, voro aldrig vänner, tvärt om uppenbart brouillerade, men till evig heder för deras minnen får ej glömmas, att kärleken till fäderneslandet alltid förenade dem i rikets angelägenheter». ³⁶

Nästa avsnitt ¦ Innehåll