Såsom författare har konung Gustaf III mest verkat för
teatern. Den hade varit hans passion ifrån hans barndom. Att kostymera
sig, deklamera och agera var redan då hans käraste lek. Han tänkte på
sådant äfven allt för mycket under sina lektioner; och ibland hans papper
finnes ännu en till hans guvernör dedicerad liten komedi, i hvilken
han sjelf är hjelten, och hvars ämne är hans teatraliska distraktioner
under lektionstimmarne, guvernörens klagan, föräldrarnas missnöje, tills
prinsen slutligen visar sig lydig och snäll. — Han var då på elfte året.
Den lilla pjesen är på franska och bär datum af den 21 Juni 1756. 151
Den är ej den enda i sitt slag. Man finner en med barnslig hand tilltomtad
tragedi kallad Coriolan — hvilken, såsom man ser af en anmärkning,
blifvit visad för prinsens guvernör Karl Fredrik Scheffer — samt en
renskrifven tragedi i 5 akter kallad: La mort de Henri Quatre,
med årtalet 1757. — Såsom konung blef honom teatern ett älsklingstidsfördrif,
och mera än det. Han klandrades derför, men behöfde ej klandret för
att gifva detta nöje en allvarligare riktning. Han såg i teatern ett
af de förnämsta medlen att bilda och förädla sin nation. —Vi ha redan
berättat, 152
huru han 1772, under åhörandet af en usel representation på den tidens
skådebana i det gamla Bollhuset, fattade det beslut att stifta svenska
teatern och, emedan för komedi och tragedi fattades både repertoir och
spelande, beslöt att börja med det, hvarmed andra nationer sluta, nämligen
en stor opera. Det var sammanfattningen af alla teaterns medel, som
här skulle till en början dölja ofullkomligheten af det förnämsta medlet,
språket, som ännu för teatern hos oss var ouppodladt; tills det hann
bildas till den grad, att det kunde lita på sina egna krafter att ifrån
skådebanan intaga, roa och röra. Deraf kom, att Gustaf III kastade sina
förnämsta arbeten för teatern i operaform, och ej af någon förkärlek
för musiken, hvilken han i och för sig ej ens älskade. Att han sjelf
ej var en korrekt kännare af sitt modersmål, torde äfven ha gjort honom
benägen att för det samma inkalla hjelp från andra områden. Härmed må
vara huru som helst: hans mening var hög. Han tog sina ämnen ur de ädlaste
fosterländska minnen. Konsterna skulle räcka hvarandra handen att förhärliga
dem.
Det första försöket skedde med skådespelet Birger Jarl,
författadt till firande af hertig Karls förmälning med prinsessan Hedvig
Elisabet Charlotta af Holstein 1774, och som till plan och utkast finnes
bland konungens papper. I ett slags företal — äfven märkvärdigt såsom
ett bevis på de tänkesätt och förhoppningar, som då förenade konungen
med sin bror — säger han: »Man har velat framställa ett skådespel af
ett nytt slag, som ej blott behagade ögat, utan intresserade hjertat
och förståndet. Man har derför försökt att i samma stycke förena den
höga komediens skönheter, tragediens rörelse och intresse och operans
prakt, utan att söka det underbara, som med all sin glans ofta blott
verkar öfverraskning eller en trötthet, som den skönaste musik har svårt
att förekomma. Man har trott sig ej kunna bättre lyckas deri, än då
man framstälde på scenen ett ämne, hemtadt ur en af de störste mäns
historia, som Sveriges forntid oss lemnar. Då skådespelet är ämnadt
att utgöra en del af de fester, som konungen ger i anledning af sin
brors förmälning, har man ej trott sig lämpligare kunna fira denna lyckliga
och för efterverlden märkliga händelse, än genom framkallande på skådebanan
af hjeltar tillhörande en nation, i alla tider utmärkt genom tillgifvenhet
för sina regenters blod. Man har trott sig i Birger Jarls historia finna
ett ämne 153,
egnadt för teatern och lika tjenligt att intressera den prinsessa, åt
hvars nöje denna framställning egnas, som de öfriga åskådarne. Det är
sant, man har ej kunnat behandla detta ämne i hela sin vidd. En hjelte,
som under sin konungs lifstid är det trogna stödet för hans tron och
efter hans död qväfver de inre faktionerna, förekommer yttre krig och
slutar med att regera Sverige fritt och fredligt, kan redan i och för
sig sjelf ej annat än intressera. Men man har trott att kärleken, denna
passion, som förmildrar och upphöjer hjeltars själar, ehuru den ofta
gör svaga furstars olycka, skulle öka det intresse, som ett stort namn
redan ingifvit, och tillika lemna tillfälle att inblanda glada högtidligheter
utan att skada styckets gång. Man har för öfrigt föga skilt sig från
historien och endast närmat dess spridda händelser till hvarandra. 154
Allegorien i divertissementet är tydlig. Man har trott sig med större
granlagenhet uttrycka nationens önskningar, då man fästat dem vid Birger
och Mektild af Holstein och derigenom spara de höga makarne det obehag,
som rättmätiga, men allt för rakt utsagda loford kunde dem förorsaka.
Detta skådespel kominer att gifvas på rikssalen i Stockholms slott,
der en särskild teater för tillfället blifver uppförd. Dekorationerna
äro utförda efter ritningar af Italienaren Bibiena, som gjort sitt rykte
vid flera europeiska hof. Musiken till sången och balletterna har blifvit
vald ur de bästa italienska och franska mästares arbeten. 155
Balletterna äro af hr Gallodier, konungens förste ballettmästare. Orden
till divertissementet äro af hr Adlerbeth, hvars uppväxande talenter
redan i dess första försök lofva svenska skaldekonsten de största framgångar.
Pjesen har blifvit versifierad af hr grefve Gyllenborg 156,
hvars gåfvor för skaldekonsten redan äro kända genom mer än ett arbete,
som riktat och hedrat vårt språk. Festen dirigeras af hr baron Ehrensvärd,
konungens tjenstgörande kammarherre och teaterdirektör. 157
Pjesen spelas af kgl. musikaliska akademiens aktörer. 158
Birger Jarl bibehöll sig ej på scenen, — lika litet som Sune Jarl,
en tragedi af Gyllenborg, hvartill konungen äfven hade gifvit ideen,
och som först uppfördes inom kungliga hofvet på Drottningholm. 159
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll