Med hvilken omsorg konungen lät behandla de af Nordin föreslagna grunderna för ecklesiastika befordringar, hvilka stadgades genom kongl. brefvet af den 21 Aug. 1786 188, visa flera infordrade utlåtanden öfver det samma, innan det utfärdades, hvilka finnas ibland hans papper. I förre hofkansleren, nu riksrådet, friherre Malte Ramel hörde konungen en allmänt för sin fromhet och dygd aktad man, tillika en betydande godsegare. Han yttrar sig 189: »I uppfyllande af e. m:s befallning att framställa mina tankar om pastoratens bortgifvande på landet och förekommandet af de dervid inritade missbruk, anhåller jag om tillåtelse att skriftligen få yttra mig för att kunna göra det med mera ordning. Det vore visserligen önskligt, att man kunde besätta alla dessa platser med personer af sann förtjenst, men denna önskan lär alltid förblifva en vacker chimère, som man får förvisa bland abbé Saint-Pierre's drömmar. Att vårda ungdomens uppfostran, att hindra, såsom e. m. i sin vishet har sökt göra, det ej allt för många tränga sig in på denna bana och ej der inlåtas utan val, se der ungefär allt hvad en regering i detta afseende kan göra. Men deraf följer icke, att nominationen till landtpastoraten ej förtjenar all uppmärksamhet, äfven i politiskt afseende. I alla monarkiska stater äro i allmänhet presterna endera rojalister eller eldbränder. Men det är endast i fanatiska oroliga tider, som de ikläda sig den senare karakteren; den förra är dem naturlig, i synnerhet i ett land, der konungen är kyrkans chef. Placerade i detta land omedelbart näst adeln, skola de alltid se denna med misstänksamhet och emot den söka en tillflykt vid tronen. Presten är konungsk af intresse, bonden af instinkt. Ingenting är derför lättare för kyrkoherden än att lifva och utveckla denna känsla hos sina åhörare, om han besitter deras förtroende. Samma intressen mot en mäktig sockenherre stärka de ömsesidiga banden emellan dem och deras lärare. Men så oinskränkt detta kyrkoherdens inflytande öfver sina sockenboar kan vara, då han eger deras förtroende, så olika är förhållandet i motsatt fall. Har en prest blifvit dem påtrugad emot deras val, kanhända med uteslutande af en annan, som de lifligt önskat, — har den utnämde kanske offrat vida mer penningar än han eger för att få pastoratet, så ser han sig tvungen att betala sin skuld och reglera sina affärer på sina sockenboars bekostnad och aflägsnar dem i samma mån ifrån sig. Då är bonden färdig att kasta sig endera i sockenherrens eller i en ståndspersons eller kronofogdens armar; och om presten då förlorar sin möda, om han talar om Gud, så mycket mer, om han talar om kungen. Det tyckes derför väsentligen nyttigare, om allmogen på landet i allmänhet får kyrkoherdar efter sitt val, än om man valde för dem lärdare personer, kanhända af verklig förtjenst, men som med allt detta ingenting godt kunna uträtta, emedan de ej ega deras förtroende. Håller man sig till denna princip, så eger man med detsamma ett medel, det enda att med roten undanrödja den köpslagan om presterliga lägenheter, som. e. m. vill utrota. 190 Om e. m. gör sig till en lag att i allmänhet till de landtpastorat, hvilka e. m. sjelf besätter, nämna den, som har fått första rummet på förslaget, så är e. m. säker att gifva sitt folk herdar efter dess sinne och att tillika tillstoppa källan till den säljbarhet, hvaröfver klagas. Men på det kronans rätt att efter behag bortgifva regala pastorat må blifva oförkränkt och tillika en väg hållas öppen för verkliga förtjenster, som e. m. vill belöna, underställer jag, om ej e. m. skulle täckas tillåta följande rekommendationer: 1:o af hofmarskalken för hofpredikanterna; 2:o af regementscheferna för regementspresterna; 3:o af en och annan betydande sockenherre i fråga om den församling, der han bor; 4:o konsistoriernas för utmärkta meriter inom stiften eller för någon gammal skolbetjent, värd belöning för sina arbeten inom läroverket. Dessa undantag kunde ej skada regeln, att e. m. i allmänhet hörde folkets önskan i fråga om själasörjare, men voro tillräckliga att upprätthålla det kungliga prerogativet. — Sådana äro de tankar, som e. m:s befallning ingifvit mig den djerfheten att framställa. Jag kan bedraga mig, men jag är fast öfvertygad, att det antydda medlet är det enda verksamma emot pastoratshandeln. E. m. har synts mig sjelf öfvertygad, att alla andra skulle vara otillräckliga eller skadliga. Och skulle man äfven utfinna medel, som ej voro det, så har detta likväl fördelen att vara enkelt, att angripa det onda i sin rot och att lemna äran deraf åt e. m. Jag ser ej, hvarför e. m. med andra borde dela de välsignelser, som undersåtarne säkerligen skola egna den, hvilken undanrödjer ett ondt, som har varat så många år, och hvars följder falla tillbaka på e. m:s ära, emedan de skada sederna och förderfligt verka på bondens husliga lif. Det är den klass af e. m:s undersåtar, som mest förtjenar dess uppmärksamhet, både emedan den är den talrikaste, och emedan dess kärlek för e. m. är renare, i samma mån som den är mer oegennyttig.»
Man ser, att riksrådet Ramel, då han tillstyrker, att konungen vid nämnandet af regala pastorat skulle förnämligast fästa afseende på den, som ibland de föreslagne af församlingen fått mesta rösterna — likasom sker vid de af konsistorierna tillsatta —, tillika opponerar sig emot Nordins princip, att endast lärda förtjenster borde gifva anspråk på de största lägenheterna. Det var den nya, den lärda aristokrati — i sjelfva verket kyrkans gamla —, som han ville införa eller upplifva i stället för den på väg varande adliga, som genom konungens predilektion hade börjat uppresa sig äfven inom presteståndet. Aristokrati mot aristokrati, lät konungen nöja sig med den lärda inom kyrkan. Det var den förändring, som hans politik i detta afseende undergick; och den har haft varaktiga följder.
